Nummer Pris 25 kr. Landskapet städerna husen. Sharons senaste knep Per Gahrton: PGS har en särskild roll att spela Israellobbyn i Sverige

Transkript

1 Nummer Pris 25 kr Landskapet städerna husen Sharons senaste knep Per Gahrton: PGS har en särskild roll att spela Israellobbyn i Sverige

2 Kultur Vi står på bergskrönet vid utkanten av byn Bitunia. Landskapet tar andan ur oss se framsidan. Terrasserade kullar rullar bort i oändligheten. Cypresserna står som svarta streck i blågröna olivlundar. De vitblommande mandelträden svävar som skira molntussar i den mjuka luften. Vi ser Jerusalem, anar Medelhavet. Långt borta blänker en spikrak bypass road. Under våra fötter äter barriärbygget sig fram mot byn, ett brett gult sår skär rakt över kullarna. När det är klart har byn förlorat 70 procent av sin jordbruksmark. Ett uråldrigt kulturlandskap Att Västbanken, liksom hela det ursprungliga Palestina, är ett uråldrigt kulturland kan vi ännu få uppleva. De eviga städerna lyser med sin kalkstensprakt. Bombhålen i Nablus är kvar, oersättliga kulturbyggnader är borta, men stadskärnan överlever som helhet. Bosättaraktivisterna i Hebron har tömt centrum på liv, men husen står kvar i väntan på invånarnas återkomst. Odlingslandskapet och en hel del småbyar har kvar sin tidlösa Medelhavsprägel. Det lilla landet är extremt tätbefolkat, i ett nordsydligt stråk av gamla städer. Storjerusalem, från Ramallah i norr till Betlehem i söder, är en sammanhängande organism av satellitstäder och förvuxna bondbyar. Avstånden är inte större än att Betlehemsbor vilket längtansfullt berättas för oss utlänningar före Israels annektering av östra Jerusalem förgyllde sina kvällar med restaurangbesök i Gamla Staden. Den bördiga Jordandalen och bergen däromkring, omkring fjärdedelen av Västbankens yta, är glesare befolkade och därmed landets enda reella markreserv. Detta är beduinernas historiska betesmarker, som britterna därför kunnat bokföra som statliga. Området är nu helt under israelisk kontroll och exploateras fritt av bosättare. Jeriko, dess forna hjärta, har blivit en isolerad enklav. Kalksten i alla hus Förutom i Jordandalen, där det soltorkade teglet dominerar i ökenklimatet, har den lokala kalkstenen sedan urminnes tid använts som bärande murverk i all husbyggnad. Traditionen fick hjälp på traven av framsynt brittisk lagstiftning, när kalksten föreskrevs som enda tillåtna fasadmaterial. Tillsammans med välvda tak och kalkstensbelagda gator bidrar de 2 massiva murarna till den starka helhetskänslan i byar och gamla stadskärnor, men även i äldre förorter. Som lekfulla kontrapunkter mot de massiva väggarna står tunt smide i fantasifulla mönster, både traditionella och helt moderna: burspråk, galler, portar, balkonger och stora tunna glaspartier, gärna om hörn. Kalkstenen används nu allt oftare endast som beklädnad. Betongen råder i det omfattande spontana självbyggeriet, gärna som påbyggnader över gamla kalkstenshus. Klumpiga aluminiumpartier börjar här och var tränga ut det vackra stålet, men hantverksskickligheten bland stenhuggare och smeder lever kvar. Stenindustrin är landets sista livskraftiga exportnäring. Städernas hemliga struktur De gamla stadskärnornas allmänna gatunät är ganska glest. De stora kvarteren, ofta bebodda av en enda storsläkt, hantverkarskrå eller trossamfund, gömmer ett finmaskigare system av halvprivata bostadsgränder. Denna hemliga struktur gör det lätt att bygga utom synhåll för myndigheter palestinska som israeliska. Det finns skillnader mellan städerna. Nablus präglas av sina rika storsläkter, vars överdådiga palatskomplex, med tillhörande sekelgamla ofta ännu verksamma tvålfabriker, fyller de stora kvarteren. Hebrons stora medelklass av köpmän och hantverkare har skapat ett småskaligare kvartersmönster. Det inåtvända Medelhavsmönstret Palats som bondhus alla följer det inåtvända Medelhavsmönstret, med gifta söners kärnfamiljer kring husets gemensamma innergård. Nya levnadssätt växer dock fram, både på grund av utrymmesbristen och en modernare familjebildning. Ägandet delas för varje generation, med till slut kanske hundra andelsägare boende över hela världen, vilket kräver komplicerade förhandlingar i de pågående upprustningsprojekten. Den omfattande bebyggelse som kom till under 90-talets byggboom då exilpalestinier hårdinvesterade i fastigheter i hopp om ett fritt Palestina betraktas av våra arkitektkollegor som en arkitektonisk och stadsbyggnadsteknisk katastrof. Orsaken är delvis avsaknaden av modern lagstiftning och fungerande övervakningsmyndighet, men främst det faktum, att ett självsvåldigt byggande på höjden i praktiken är enda sättet att skaffa bostad vid familjeutökning. De självstyrande zonernas gränser följer tätortsbebyggelsen utan tillgång på markreserver. På Israelkontrollerat område, mer än halva Västbanken, ges bygglov endast till bosättare. Det är lätt för vem som helst att se hur även det lilla som återstår av palestiniernas livsmiljö och kulturarv nu hotas av irreversibel förstörelse. Bosättningarna, bypass roads, säkerhetsbarriären och annekteringen av östra Jerusalem ingår här i ett och samma mönster. Bristen på vatten och mark förvärrar konsekvenserna, men är inget naturgivet tillstånd, utan i sig resultatet av den israeliska expansionspolitiken. Israelernas häpnadsväckande blindhet inför landets mångkulturella historia sänker ytterligare överlevnadschanserna för allt icke-judiskt kulturarv. Bosättningar Antalet bosättare beräknas till ca Mängden ökade brant efter Camp David-avtalet. Nästa språng, med 16- procentig folkökning, 24 nya bosätt-

3 ningar och 113 utposter, kom efter utbrottet av andra Intifadan. Snabbast växer de storstadslika bosättningarna kring östra Jerusalem, nu ca personer. Bosättare stöds med, förutom det enorma säkerhetspådraget, återbetalningsfri starthjälp till sammanlagt 35 miljoner dollar/år, 7-10 procents skattelindring, bostadssubventioner och stora infrastrukturella satsningar (vägar, vatten, radiokommunikation etc.). Bosättningarna anläggs tätt samlade och befästa på bergskrön, varifrån de dominerar landskapsbilden, ofta med en märkligt sluten, tung och enformig arkitektur. De omges av stora markområden där palestinska hus rivs, olivlundar bränns ner av säkerhetsskäl och breda instängslade utfarter plöjs genom landskapet. Bosättarna, ca 10 procent av Västbankens befolkning, kontrollerar 42 procent av markytan och står för 40 procent av vattenförbrukningen (Västbankens grundvatten står därutöver för hälften av själva Israels vattenförsörjning). Aktivistgrupper med stora ekonomiska resurser och skydd av israelisk militär har som mål att skapa en judisk befolkning även inne i gamla stadskärnor, främst Hebron och Jerusalem. Bypass roads De stora, snabba vägar som knyter ihop bosättningar med varandra och Israel får ej användas av palestinier. Vägarna skär ofta (öst-västligt) tvärs det historiska (nord-sydliga) vägnätet och lämnar p.g.a. sin höga raka dragning eroderande sår i det kuperade landskapet. Palestinska vägar, om de så utgör enda utfarten från en by, klipps av i korspunkterna med stora stenblockshögar. Östra Jerusalem Här finns Gamla Staden och tätbefolkade närförorter, med palestinsk befolkning förutom de bosättarna. I stadskärnan finns urgamla armeniska, koptiska, många sorters ortodoxa, afrikanskmuslimska etc. församlingar. Den nu utvidgade judiska stadsdelen hyser en liten hävdvunnen, och en större nyinflyttad, ortodox judisk befolkning. Efter 1967 har övriga folkgrupper tvingats bort. De 90 procent av husen som ägts av icke-judiska palestinier är rivna, den judiskägda återstoden noga restaurerad. Bägge sorterna lär ha sett exakt likadana ut. Hålen är nu fyllda med en overkligt monumental och entréfattig pastischarkitektur. Kringränt av stora bosättningar, avskuret med vägspärrar och barriärbygge från övriga Västbanken, är östra Jerusalem de facto annekterat efter 1967, dock utan att åtnjuta israelisk nivå av samhällsservice eller infrastrukturella investeringar. Palestinier bosatta inom kommungränsen (som ständigt utvidgas) har inte, som annektering folkrättsligt kräver, fått israeliskt medborgarskap. Så fort de, om än tillfälligt, bosätter sig utanför kommungränsen, förlorar de hemvisträtten i staden. Som Västbanksbor slipper de ytterst sällan förbi vägspärrarna ens för familjebesök, jobb eller giftermål. Detta, parat med trångboddheten och den naturliga befolkningsökningen, har lett till att familjer för att hålla sig kvar i staden svartbygger på hustak innerst i de täta kvarteren, och mantalsskriver sig i minsta skrubb. Den israeliska målsättningen att få ner andelen palestinier inom kommungränsen till under 25 procent såg länge ut att kunna infrias, men utvecklingen har nu vänt och den palestinska befolkningsandelen ökar. Staden har i århundraden varit en naturlig ekonomisk, social och religiös hjärtpunkt för det omgivande täta konglomeratet av städer och byar. Det sambandet är nu på ett konstgjort och smärtsamt sätt uppbrutet av annekteringen. Hanteringen av den historiska bebyggelsen i den judiska stadsdelen, samt vad vi såg (eller rättare sagt inte längre kunde se) inom Israels gränser, inger stora farhågor inför det öde som väntar Gamla Stadens mångetniska kulturarv. Text och foto: Joanna Heilig, arkitekt Faktakällor: Kultur Palestinska samhällen har nu i praktiken blivit till isolerade öar utan inbördes kontakt, och med obefintligt utrymme för någon som helst vettig utveckling. Ändå ger inte de upp. Om detta handlar artikeln på sidan 14. Mandelträden blommar på Herdarnas Marker utanför Betlehem. 3

4 Innehåll Ledare: Vad sa DU till George, Göran Persson? 5 Vad samtalade George Bush och Göran Persson om vid sitt senaste möte? Sharons senaste knep 6 Mustafa Barghouthi analyserar den senaste händelseutevecklingen i Palestina och Ariel Sharons förslag till ensidig israelisk reträtt från Gaza. Israellobbyn i Sverige 8 Gunnar Olofsson har kartlagt de svenska Israelvännerna. Vilka är de? Vilka är deras åsikter? Lärarna hindras att komma till skolan 12 Som en del av Palestinagruppernas mänskliga rättighetsprojekt besökte en grupp av fackligt aktiva SO-lärare Palestina i mitten av februari. Gamla hus? Vi har nog inte några kvar vad jag vet 15 Joanna Heilig och två andra svenska arkitekter besökte nyligen organisationer i Palestina som försöker återskapa och bevara traditionella boendemiljöer. Krossade myter om Palestinakonflikten 19 Per Gahrton tar i sin krönika upp ett antal illusioner om den viktigaste konflikten i världen just nu. Gaza: Mental hälsa och mänskliga rättigheter 22 Det är väl känt att i krig och konflikt blir civilbefolkningen mest drabbad. Mest sårbara är kvinnor och barn. David Henley barnneurolog och Henke Pelling barnpsykiater berättar om det mentalhälsoprogram för barn som PGS stöder i Gaza. PGS har en särskild roll att spela 24 Anna Wester intervjuar PGS nye ordförande, Per Gahrton. ges ut av Palestinagrupperna i Sverige (PGS) med fyra nummer per år. Presslagt Bild framsidan Joanna Heilig ISSN Palestinagrupperna i Sverige Tryckt hos Tryckverksta n, Örebro Ansvarig utgivare Per Gahrton. Redaktör och layout Håkan Brunnström. I redaktionen Anna Wester, Lisa Norman, Håkan Brunnström. Innehållet För innehållet i osignerade artiklar svarar redaktionen. För innehållet i signerade artiklar svarar respektive författare. Redaktionen ansvarar inte för insänt, ej beställt material. Adress Palestina Nu, Palestinagrupperna i Sverige, Tegelviksgatan 40, Stockholm, E-post info@palestinagrupperna.se Hemsida Prenumeration Löpande 4 nummer per år 90 kr, institutioner 130 kr. Postgiro , adress se ovan. 4

5 Ledare Vad sa DU till George, Göran Persson? Här hemma kunde vi läsa i tidningarna att du tycker George är en trevlig kille, öppen och vidsynt, att ni hade givande samtal och att ni har pratat om Mellanöstern. Då antar jag att du har framfört synpunkter på regeringen Sharons politik och den amerikanska regeringens stöd för densamma. Dina egna ministrar och många i ditt parti har ju framfört kritik. Kanske du framförde att Sharons förslag att för all framtid göra Gazaremsan till ett getto, kontrollerat av israelisk militär, inte skulle gynna en fredlig utveckling. Du kanske rentav skulle vara lite upprörd över att bosättarna vattnar sina gräsmattor när den palestinska befolkningen knappt har dricksvatten? Säkert tipsade du George om att det inte är någon hit att stödja Sharons strävan att lönnmörda alla palestinska ledare. Du kanske till och med berättade att om man ger sig på religiösa ledare när de är på väg till och från sina helgedomar, då har man trappat upp konflikten så att den kan få oanade konsekvenser. George kunde ju sagt ifrån eftersom ett mord på en gammal man i rullstol, inte ens är riktigt Fair play i USA. Allt det där har du väl förklarat för George, eller hur Göran? Sen berättade du väl för George hur upprörda vi blivit över Amnestys och Rädda Barnens rapporter om hur palestinska barn blir misshandlade i israeliska fängelser och militärdomstolar. Kanske hade inte George förstått att vi inte accepterar att israelisk militär skjuter på ambulanser, förhindrar folk att komma till sjukhus och terroriserar civilbefolkningen med militära avspärrningar som gör normalt liv helt omöjligt. Kanske du tog upp frågan om Israels förmånliga handelsavtal, att de ifrågasätts här i Europa så länge den illegala ockupationen fortgår och den israeliska regeringen struntar i att de kränker Mänskliga Rättigheter och FN-konventioner. Du kanske också tog upp vår kritik av muren som gör Palestina till ett antal isolerade ghetton. Du poängterade säkert att detta påminner oss om en mörk tid i Europas historia som karakteriserades av getton, fascism och etnisk rensning. Något som du Göran är mycket mån om att vi inte skall uppleva igen. För de Mänskliga Rättigheterna gäller väl även utanför Europa och USA? Dessa viktiga frågor kunde du säkert diskutera med den trevlige George, för inte är väl du någon brittisk pudel Göran? Lisa Norman 5

6 Politik Sharons senaste knep Mustafa Barghouthi Kanske är en av det mest centrala politiska fallenheterna förmågan att kunna skilja mellan fantasi och verklighet. En annan är förmågan att kunna lura motståndaren in i en spegellabyrint så att han inte längre kan se vad som är viktigt. Det senare är exakt vad Sharon försöker göra med palestinierna och världen genom sin plan för ett ensidigt tillbakadragande från Gaza. Innan vi analyserar den vålnad Sharon försöker skapa låt oss först diskutera sanningen som han försöker dölja. Sharon är samma fanatiska, sionistiska rasist Sharon har inte förändrats eller förändrat någonting. Han är samma fanatiska sionistiska rasist som tror att han med stridsvagnarnas våld och ödeläggelse kan uppnå ett expansionistisk status quo. Hans syfte är att fullfölja judifieringen av största delen av Västbanken, underminera möjligheten att skapa en oberoende, livsduglig och självständig palestinsk stat. Sharon vill lösa det demografiska problemet genom att spärra in palestinierna i fängelser, isolerade fickor, ändlösa getton. Han vill genomföra en intern fördrivning efter att ha misslyckats med att genomföra en extern fördrivning. Hans förhoppning är att palestinierna en dag ska emigrera efter att ha givit upp hoppet om att kunna leva ett anständigt liv hemma. Med andra ord: Sharon försöker permanenta ockupationen genom ett apartheidsystem, det värsta i sitt slag i historien. Hans vision av ett ensidigt tillbakadragande från Gaza syftar till att ta Israel ur en djup politisk kris; en kris med ekonomiska, säkerhetsmässiga, politiska och demografiska dimensioner, en kris skapad ur samma ockupation som han försöker permanenta. Huvudorsaken till Israels kris är inte bara den kortsiktiga synen hos dess regering utan också det förnyade upproret och den fortsatta kampen mot ockupationen. 6 Kostnaden blir högre än vinsten Israel inser att vi närmar oss den tidpunkt som inträffade i den första Intifadan när kostnaden för ockupationen blir högre än vinsten. Den situationen kan Israel inte bära eller tolerera, en situation som kan resultera i ett fullständigt upphörande av ockupationen. Oslos slippriga stigar I den första Intifadan var Oslos slippriga stigar det enda som slutligen räddade Israel från dess kris; den labyrintiska jakten under vilken ofullständiga, övergångs- och interimslösningar undanträngde den palestinska kampens mål och konfliktens avgörande frågor. De sorgliga Oslokartorna (område A, B och C) avledde uppmärksamheten från frågorna om flyktingar, Jerusalem, ockupation, bosättningar och gränser. Då användes hotet, som innehöll illusionen om existensen av ett alternativt nationellt inhemskt ledarskap, som en framgångsrik avskräckningsmekanism för att förmå den palestinska sidan att rusa mot Oslo utan att noggrant analysera dess allvarliga konsekvenser. Idag används hotet om Hamas maktövertagande i Gaza i samma syfte. Fem strategiska mål Det finns ingen ände på alla fel man kan hitta hos Sharon, men det är svårt att förneka hans sinne för strategiskt tänkande. Det är inte svårt att se att Sharons vision för Gaza avser att uppnå fem strategiska mål: För det första, att avleda uppmärksamheten från bosättningarna och muren, vinna tid att fortsätta byggandet av den kriminella barriären, annektera och judifiera åtminstone 58 procent av Västbanken och förvandla de övriga delarna till fängelser, kantoner och getton. Detta skulle underminera allt hopp om en oberoende och självständig palestinsk stat. För det andra, att driva palestinierna till inbördeskrig för att kunna underminera både den palestinska myndigheten och de FOTO: Anne Sörman. nationella och islamiska rörelserna, och för att splittra palestinierna och reducera deras nationella ledare till polischefer, till återförsäljare av säkerhetsagenter för ockupationen. För det tredje, att ersätta färdplanen, som Sharon fortfarande avvisar i praktiken, med en ensidig israelisk plan, så att allt som Sharon inte gillar i den planen (den totala frysningen av bosättningar och skapandet av en palestinsk stat 2005) tas bort, så att endast palestinska säkerhetsåtaganden kvarstår. Detta skulle förvandla det palestinska folket till den första nationen någonsin under ockupation som tvingas att förse sina ockupanter med skydd. För det fjärde, att bryta igenom Israels internationellt ökande isolering och lindra problemen som möter Israels ockupationspolitik på grund av apartheidmuren. För det femte, att återta det strategiska i initiativet och tvinga palestinska, arabiska och till och med internationella aktörer att agera enligt israeliska spelregler, att dansa efter Israels pipa. Säkerhetsagenter åt ockupationsstyrkorna Under tiden pågår en brutal strypning av den palestinska nationella ekonomin. En kampanj pågår tragiskt nog framgångsrik i vissa huvudstäder för att skära av humanitär hjälp till palestinierna inom områden som sjukvård, utbildning, social verksamhet och flyktingarnas svåra belägenhet. All återstående hjälp kommer sedan att avdelas för att bygga fler säkerhetskontor, som om det dagliga livet sociala, ekonomiska och utbildningsaktiviteter hos palestinierna skulle upphöra och lämna dem med bara en uppgift; att agera säkerhetsagenter åt ockupationsstyrkorna och bosättarna.

7 Omorganisera Israels kontroll När man förstått dessa strategiska mål kan illusionen som Sharon skapar om tillbakadragande från Gaza inte betraktas som något annat än en gimmick maskerad som en medveten tvetydighet. Sharons plan är inte utarbetad för att förverkliga ett tillbakadragande, utan för att omorganisera Israels kontroll av Västbanken, för att göra en sådan kontroll mindre kostsam och farlig. De som instämmer i påståendet att ett genuint tillbakadragande är nära förestående måste först förklara hur schemat för tillbakadragandet kan förenas med följande: För det första, den fortsatta raseringen av hundratals hem längs den egyptiska gränsen i Rafah, i en takt av fem hus per dag. En process av verklig etnisk rensning pågår i ett område där antalet barn som hittills dödats av israeliska armén uppgår till 82. För det andra, orderna att konfiskera ny mark och expandera bosättarområdena i Dayr Al-Balah, Kfar Darum och Natzarim. För det tredje, Sharons undantagande av fyra av huvudbosättningarna i Gaza från det så kallade tillbakadragandet, Sharon undviker också att referera till tillbakadragandet från korridoren som omger Gaza på alla sidor, en korridor som skärs ut från Gazaremsans landområde. Gazaremsan ett veritabelt fängelse Avrättningen av den andlige ledaren Shejk Ahmed Yassin klargör att Sharon strävar efter att hetsa fram en inte tidigare skådad våldsspiral som ger honom tid att genomföra sin plan. Sharons plan handlar inte om ett tillbakadragande från Gaza, utan om att omvandla Gazaremsan till ett veritabelt fängelse omgivet av israelisk närvaro på alla sidor: ett getto i vilket 1,3 miljoner palestinier är sammanpressade till en potentiell exil för det palestinska nationella ledarskapet (Gazaremsan har redan använts som exil för ett antal palestinska motståndsaktivister). Det är sant att ingen motsätter sig ett tillbakadragande av den israeliska armén från vilket palestinskt territorium som helst. Det är också sant att Sharon tvingades engagera sig i en sådan strategisk manöver på grund av att han är satt under press, därför att han står inför en politisk, säkerhetsmässig, demografisk och politisk kris, och därför att han har misslyckats med att likvidera Intifadan på 100 dagar som han lovade. Han har nu varit vid makten i dagar. Ett försök att undvika nederlaget Ändå, skulle det vara ett misstag att betrakta Sharons Gaza först-plan som ett tecken på svaghet. Denna plan är ett försök att undvika nederlaget, att fånga palestinierna i en labyrint som är mycket värre än Oslos. Detta är ett försök av Sharon att locka araberna i en fälla (egyptierna har klokt nog vägrat att gå i den fällan), för att vinna tid att fullfölja judifieringen av Västbanken, att föröda det palestinska folkets framtid och att förstöra allt hopp om en genuin och rättvis fred. Svaret på Sharons gimmick ligger inte i att samarbeta med Sharon och tillåta honom att komma undan ett oundvikligt nederlag. Svaret ligger inte i att inveckla sig i en fruktlös rivalitet om vem som ska styra om tillbakadragandet kommer till stånd. Svaret ligger inte i möten med Sharon och diskussioner om hans ensidiga planer, för det skulle ge legitimitet till dessa planer. Rasera muren och göra slut på ockupationen Svaret, och detta är ett uppriktigt råd till politiska ledare i synnerhet, är att följa i fotspåren på invånarna i Nalin och Badras, Qibya och Bayt Daqu, Rafah och Qalqilya, Badw och Dayr Qadis, Bayet Liqya och alla andra kämpande palestinska byar och städer. Svaret ligger i att konfrontera apartheidmuren och ockupationens uppbyggnad, genom att hålla kvar sökarljuset på den verkliga utmaningen, att rasera muren och göra slut på ockupationen i alla ockuperade områden utan undantag. Svaret ligger i att fortsätta att blockera den israeliska politiken. Svaret ligger i att konfrontera ockupations- och apartheidpolitiken till dess att Israel är Politik villigt att erkänna det palestinska folkets rätt till frihet, oberoende och värdighet. Svaret till Sharon Svaret till Sharon är att formera ett enat nationellt ledarskap, att konsolidera nationell enighet, att använda demokratiska medel för att lösa meningsskiljaktigheter. Svaret ligger i att stärka lagstiftningens oavhängighet, understödja domarkåren, genomföra demokratiska val, förbättra den inhemska politiska administrationen och erbjuda säkerhet, stabilitet och rättvisa för alla medborgare. Alla måste enas bakom ett gemensamt nationellt projekt för att avveckla ockupationen och bosättningarna, försvara flyktingarnas rättigheter och uppnå fullständigt oberoende. Svaret till Sharon är att stärka hemmafronten, som har lidit av brist på disciplin och av kaos, av fraktionsverksamhet och personlig rivalitet på bekostnad av allmänintresset. Sharon lämnar vi med denna enda defekta pil i sitt koger. Låt oss bryta av den! Våra förfäder brukade säga Segern är bara en fridfull timme borta. Låt mig tillägga profeten Muhammeds talesätt En troende kan inte bli stungen från samma ormgrop två gånger. Mustafa Barghouthi Översättning Håkan Brunnström Palestinska hus i Silwan, Östra Jerusalem har tagits över av bosättare. FOTO: Yvonne Fredriksson. 7

8 Sverige Israellobbyn i Sverige Gunnar Olofsson FOTO: Håkan Brunnström. Det finns de som får det att låta som om Israel inte vill fred. Israel är Mellanösterns enda demokrati. Alla demokratier vill fred och frihet. Så sade Alf Svensson (kd) på Samfundet Sverige-Israels 25- årsjubileum i Luleå den 24 maj Jag skulle gärna vilja träffa den som anser sig vara utrikespolitiskt seriös och samtidigt menar att en fredsuppgörelse, ett avtal, skulle ha kunnat gå längre än Clinton-Barakplanen gjorde. Med dessa ord sammanfattar Svensson på ett bra sätt själva kärnan i den pro-israeliska lobbyns argumentering. 1) Israel är en demokrati och kan alltså inte begå någon verklig orätt, 2) Palestinierna har sagt nej till en fredsplan som skulle ha givit dem nästan allt, och i stället släppt lös Intifadan med terror mot det civila israeliska samhället. Samfundet Sverige-Israel Samfundet Sverige-Israel är en effektiv lobbyorganisation med kontakter rätt in i den svenska regeringen. I ett brev till statsminister Göran Persson från Samfundets dåvarande ordförande Hadar Cars, den 27 februari 2001, uttalar man sin varma uppskattning för Era insatser för att Förintelsen inte skall falla i glömska och säger att för relationerna mellan Sverige och Israel var Ert besök i Israel av stor betydelse. Cars meddelar också att Samfundet nu uppmanar sina medlemmar att medverka till den trädplantering i Israel som bär Ert namn. Bäste Hadar, svarar statsministern, och tackar för de värmande orden om insatserna mot antisemitism och främlingsfientlighet. Vi som vill leva i demokrati måste, säger Persson, stå upp mot våldets ideologier. 8 I ett annat brev, från den 3 augusti 2001, förklarar Cars sig övertygad om att Sverige, liksom andra demokratier, starkt motsätter sig att sionismen förs upp som en dagordningspunkt vid FN:s kommande konferens i Durban mot rasism, och att Sverige (då ordförandeland i EU, min anm.) skall söka få länderna i den Europeiska Unionen att i denna sak inta en gemensam ståndpunkt med Förenta Staterna. I ett lugnande svar från utrikesminister Anna Lindh försäkras att konferensen inte ska fokusera på situationer/kriser i enskilda länder/regioner och att referenser i slutdokumentet, eller i andra typer av dokument, som likställer sionism med rasism, eller dylikt språkbruk, inte är acceptabelt. Den hatiska inställningen mot Israel Samfundet agerar även på andra håll. I ett uttalande i april 2002 (ungefär samtidigt med att den israeliska armén gick bärsärkagång i Jenin, min anm.) påtalas den hatiska inställningen mot Israel hos delar av den svenska kyrkligheten, speciellt Diakonia och Lutherhjälpen. Att Diakonia och Svenska Kyrkan sänder frivilliga som levande sköldar för palestinier mot israeliskt förtryck är fel eftersom israeliska familjer inte erbjuds samma skydd mot självmordsbombare. Dessutom är det fel att man uppmanar EU att säga upp sitt handelsavtal med Israel, eftersom man ingenting säger om det förtryck och de grova kränkningar av mänskliga rättigheter som dagligen och stundligen förekommer i flera av Israels grannländer. Slutligen vänder man sig mot bönkavlen för fred i Mellanöstern, initierad av Sveriges Kristna Råd, som påtalat endast våld som utövades av israeler. Att legitimera och sprida judehat En flitig debattör är Samfundets sekreterare, Bengt-Ove Andersson, ibland tillsammans med vice ordförande Lotta Jansson. Man påtalar bland annat det förkastliga i att använda den judiska staten som slagträ för att legitimera och sprida

9 (m) och ordförande i konstitutionsutskottet. I den egenskapen fungerar han som betraktare av konflikten. Ett speciellt objekt för Hökmarks betraktelser är International Solidarity Movement (ISM en organisation som sänder frivilliga att leva med palestinska familjer och motverka olika effekter av ockupationen, min anm.). ISM är, skriver Hökmark tillsammans med Lotta Jansson i Upsala Nya Tidning 2/9-02, en organisation som uttalat stödjer den palestinska väpnade kampen utan att på något sätt reagera mot de terrorattacker som är den dominerande delen av denna. Sverige samma skribenter varför inte ISM träder upp mot krigshets och förtryck i någon av världens hårda diktaturer som Nordkorea, Burma, Kuba, Iran och Syrien. Eftersom ISM erkänner den palestinska rätten att göra väpnat motstånd mot ockupationen innebär det att man stöder dem som bombar israeliska kaféer och bussar. Att ISM-medlemmar nu river ner vägspärrar och saboterar byggandet av säkerhetsmuren är en handling som riktar sig mot Israel och israeliska medborgares säkerhet avslutar Hökmark och Jansson. judehat (okt. -03). I Nya Dagen 16/9-03 vänder sig Andersson mot Diakonias m.fl. kampanj, bland annat understödd av ärkebiskop KG Hammar, att bojkotta israeliska varor från ockuperade områden. 65 år efter Kristallnatten uppmanar alltså åter europeiska kristna till bojkott mot judar skriver Andersson. De kristna borde hellre förhindra att terrorister och deras bomber smugglas in i Israel i palestinska ambulanser, och uppmärksamma de bombfabriker som med myndigheternas goda minne fungerar i FN-administrerade flyktingläger. I Norrköpings Tidningar 4/9-03 beklagar Andersson/Jansson att Europa glömt sin historia av judeförföljelser och intagit en mästrande attityd mot den judiska staten. De som nu går i spetsen för bojkott av demokratin Israel har inte utmärkt sig for att vilja bojkotta ockupanter som Kina och Burma. Dessutom, menar Andersson/Jansson, hyllar många av demonstranterna ideologier som inte har något med frihet och demokrati att skaffa. ISM Samfundets nuvarande ordförande, Gunnar Hökmark, presenterar sig oftast inte som just detta, utan som riksdagsledamot Den israeliska ockupationen beror på den palestinska terrorn ISM, skriver man, döljer det faktum att den israeliska ockupationen i dag mer än något annat beror på den palestinska terrorn. Dessutom är det klarlagt att självmordsbombarna Asif Muhammad Hanif och Omar Khan besökte ISM:s talesman Raphael Cohens lägenhet den 25 april, samt deltog i andra ISM-aktiviteter innan de utförde sitt självmordsdåd mot en pub i Tel Aviv den 30 april. Den 27 mars gömde också ISM en Islamiska Jihad-terrorist, Shadi Sukkia, på sitt kontor i Jenin. I Sydsvenska Dagbladet 25/7-03 undrar Mediakändisen I Samfundets styrelse sitter även, som suppleant, mediakändisen Siewert Öholm. Öholm, av många betraktad som en kristen fundamentalist, har bland annat utmärkt sig genom att i radio tvärt emot en rapport av Rädda Barnen förneka att Israel fängslar och torterar palestinska barn, och att hävda att palestinska 15-åringar inte är vad man normalt menar med barn utan fastmer fullfjädrade terrorister. 9

10 Sverige Men till vem skulle man lämna tillbaka ockuperad mark? Andra aktörer för Samfundet är fil. dr. Henrik Bachner, med föredrag om den ökande antisemitismen, maskerad som kritik mot sionismen eller fientlighet mot Israel, samt författaren Ernst Klein. I ett föredrag för Samfundet 1/6-02 avslöjar Klein att myten om de palestinierna som fördrevs när Israel bildades lever piggare än någonsin. I själva verket flydde palestinierna på uppmaning av arabvärldens ledare, samma ledare som sedan också sett till att de hållits kvar i lägren för att hålla hatet levande och för att göra en fredlig uppgörelse omöjlig. Det sägs, fortsätter Klein, att Israels ockupation är olaglig. Men till vem skulle man lämna tillbaka ockuperad mark? Till dessa stater, som vägrade att ens uttala namnet Israel? Svensk Israelinformation (SII) En annan aktiv lobbyist är ordföranden i Svensk Israelinformation (SII), Lisa Abramowicz. Inte heller hon tror att den israeliska ockupationen är grundorsaken till konflikten (29/8-03). Däremot är ockupationen negativ för båda folken och bör upphöra av många goda skäl så snart det finns en möjlighet för det vilket det alltså inte gör under överskådlig tid. Myter om FN-resolutioner Även Abramowicz vill gärna avliva myter. En sådan är den om FN:s resolution 194 (11 december 1948) där det står att flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska tillåtas göra det så snart som det är praktiskt möjligt.... Detta visar, menar Abramowicz, att FN erkände att Israel inte kunde förväntas att repatriera en fientligt sinnad befolkning, som kunde utgöra en säkerhetsrisk. Inte heller resolutionerna 242 och 338 (om tillbakadragande från ockuperade områden, min anm.) kan förverkligas ensidigt, även om Israel skulle vilja det. Detta gäller t.ex. frågan om säkra och erkända gränser. FN:s säkerhetsråd, påpekar Abramowicz, antar dels tvingande resolutioner enligt kapitel sju i FN-stadgan, som i fallet Irak, och dels resolutioner enligt kapitel sex, som är mer att se som allmänna rekommendationer. Inga av de resolutioner i säkerhetsrådet som rör den israelisk-arabiska konflikten faller under kapitel sju, förklarar Abramowicz. Om det svenska biståndet SII har också intresserat sig för det svenska biståndet till den palestinska myndigheten, medel som tycks användas för allt möjligt som inte står på Sveriges officiella utrikespolitiska dagordning, som terror, korruption, brott mot mänskliga rättigheter, uppbyggandet av en polisstat samt propagandan för att rättfärdiga sådant beteende (uttalande mars 2004). SII vill att regeringen tillsätter en kommission för att utreda oegentligheterna. Judisk Krönika En annan mångårig lobbyist för Israel är Jackie Jakubowski och gruppen kring Judisk Krönika. I redaktionskommittén återfinns namn som David Grossman, Monica Nagler och Nina Solomin personer som alla syns av och till i medierna. Jakubowskis långa engagemang for Israel förtjänar en egen genomgång. Verkligheten ständiga ID-kontroller mot palestineir här i Östra Jerusalem. FOTO: Lasse Fonseca. De frireligiösa Inom det (fri)religiösa Sverige finns en lång rad kommittéer och stödgrupper for Israel. En av dessa är Internationella Kristna Ambassaden i Sverige, ledd av pastor Per-Inge Storm och hans dotter Ann-Cathrine Olsson, som sedan 1980 utifrån profeten Jesajas ord Trösten, trösten mitt folk säger eder Gud regelbundet hjälper immigranter till Israel från hela världen, särskilt från f.d. Sovjet och Argentina. Hemsidan meddelar att under en tid av 10 år drygt judar hjälpts till Israel. På tidigt 1990-tal började också Livets Ord, ledd av Ulf och Birgitta Ekman, ett sådant arbete, från 1993 strukturerat i Operation Jabotinsky. Livets Ord vill, förutom immigrationsarbetet, även uppmana kristna att stå upp för Israel, varna för Ersättningsteologi och stå emot antisemitism och antisionism. Förenade Israelinsamlingen Ekonomiskt kanaliseras mycket stöd till Israel via Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod, vars årliga gala alltid gästas av kända personer, artister och andra. Bland annat framträdde 2003 Folkpartiets förste vice ordförande, Jan Björklund, som konstaterade att demokratin fungerar i Israel. Det är mer än man kan säga om något av Israels grannländer. Riksorganisationen Shalom över Israel Löfteslandet har förankring i de evangeliska trossamfunden och är en sammanslagning (1998) av organisationerna Judarnas vänner och Jerusalems vänner. Organisationen vill lyfta fram vad Bibeln säger om Israel och medverka till djupa och förtroendefulla relationer mellan judar och kristna. I sin tidning poängterar man det otvetydiga sambandet mellan judafolket och dess löftesland och oroar sig för antisemitiska stämningar som mer och mer bryter fram i olika länder, under antisionistisk förklädnad. Föreningen för Israel och Demokrati i Mellanöstern En uppstickare på marknaden är Föreningen för Israel och Demokrati i Mellanöstern (FIDIM), bildad 2002 för att främja en allsidigare diskussion kring konflikten och möjliga lösningar på den. FIDIM vill framför allt peka på det empiriska sambandet mellan demokrati och fred. Bland de allsidiga analyser FIDIM refererar till kan man t.ex. notera flera artiklar av Marie-Helene Boccara, folkrättsjurist baserad i Tel Aviv, som i ett längre inlägg bland annat påpekar att den moderna terrorismen i islams namn omfattar flera grova folkrättsbrott och att de avgörande skillnaderna mellan legitimt och illegitimt våld beror dels på vem som ska dödas, dels på de bakomliggande skälen för våldet. I utkanten av denna referensgrupp finns även Raphael Israeli, professor i islamologi och Mellanösternstudier, Hebrew University, som i sin analys anklagar européerna för att politiskt och diplomatiskt stödja ärketerroristen Arafat och hans sällskap, att finansiera terrorism och att man med sitt stöd också cementerar en vana hos palestinierna att vara bidragsberoende, snarare an att främja produktivitet, kreativitet och fred. Gunnar Olofsson är läkare och har haft många internationella uppdrag. Sedan mer än 25 år är han aktivist i PGS. 10

11 Apartheidmuren När de prövat moroten, tar de fram piskan. Familjen Ayyad har hamnat i en situation som för de flesta människor i världen är att betrakta som helt absurd. Trots att familjen bara bor några hundra meter från den mark de ägt i generationer och Cliff Hotell som de byggde där på 1960-talet, pågår domstolsförhandlingar där familjen Ayyad måste visa att de existerar. Det är en välkänd taktik från Israels sida att hänvisa till gamla lagar för att komma över den mark de bestämt sig för att ta över och göra till israelisk egendom. Lagen om frånvaro, som de hänvisar till i familjen Ayyads fall, är svår att försvara sig mot eftersom den hävdar att du inte finns tillgänglig. Men om du skulle ändra dig och acceptera ett skadestånd eller att sälja dina ägor, då skulle du plötsligt existera igen. Palestinagrupperna har genom Palestinainsamlingen bidragit till en del av advokatkostnaderna för den pågående processen. Ali Ayyad bor i Abu Diis, som är en by nära Jerusalem, tillsammans med sin fru Signe och sina två barn Sara och Ciara. Ali är ordförande för den förening som driver det av Palestinagrupperna stödda projektet med läsestuga och daghem. Som Palestina Nu tidigare uppmärksammat, drar nu muren fram genom byn och delar den så att en del hus hamnar på Jerusalemsidan och andra på Västbanksidan. Huset där Ali och hans familj bor kommer att hamna på Västbankssidan, medan det hotell som de äger tillsammans med Alis bröder kommer att inkapslas helt av muren. Därför vill Israel nu till varje pris komma över marken och hotellet. Vi förklarade direkt för den israeliska militären när de kontaktade oss och ville hyra hotellet att det inte är förhandlingsbart från vår sida, att vi aldrig kommer att ge upp hotellet och marken som är vår egendom. Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi blir erbjudna. Vår kamp grundar sig på ett politiskt ställningstagande, förklarar Ali. Muren är ingen säkerhetsgräns, utan en politisk gräns. Militären svarade att de har andra vägar att gå och varnade dem för att spela på patriotism, då skulle de garanterat förlora. De gjorde också klart att om familjerna vägrade förhandla, skulle Israel ta till Lagen om frånvaro, så Ali uppmanades att hyra ut marken om han var mån om att skydda den. När de prövat moroten, tar de fram piskan, suckar Ali. Lagen om frånvaro instiftades av Israel 1950 för att kunna ta över mark och hus efter palestinier som flytt Nu har ägarna till Cliff Hotel fått beskedet av sin israeliske advokat Mr Shlomo Lecker, att När muren är klar stoppas alla möjligheter för utveckling i byn, säger Ali. De vill göra städerna till läger, men utan flyktingar, till getton. FOTO: Lasse Fonseca. hotellet ska skrivas över på det israeliska försvarsministeriet, med motiveringen att familjerna inte är närvarande. Tre av ägarna bor alltså bara några hundra meter från hotellet. Men de har Västbanks-ID, vilket gör att de inte tillåts att vistas på Jerusalemsidan där hotellet i och med muren alltså hamnar eftersom gränserna för Jerusalem utvidgats sedan Enligt de israeliska myndigheterna befinner sig familjerna på fiendens område. Första gången Israel försökte lägga beslag på hotellet var 1996 och skälen som de hänvisade till då var säkerhetsskäl. Tack vare svenska och norska påtryckningar, lämnades hotellet tillbaka till ägarna den gången. Sedan dess har hotellet genomgått en omfattande renovering och ett hyreskontrakt har undertecknats med Al Qudsuniversitetet. Framtiden är oviss för invånarna i Abu Dees. Muren kommer snart att sluta sig kring byn och oron över vad som då kommer att hända är stor. När muren är klar stoppas alla möjligheter för utveckling i byn, säger Ali. De vill göra städerna till läger, men utan flyktingar, till getton. Vår kamp är en moralisk kamp. Vi vill visa att vi förstår israelernas plan. Om varje individ kämpar för sina rättigheter, blir vi ett stark kollektiv. Anna Wester Muren genom Abu Dees hotar att ta Cliff Hotel från dess rättmätige ägare. Hotellet var under många basläger för den skandinaviska solidarietströrelsen. FOTO: Yvonne Fredriksson. 11

12 Palestinaresa SO-lärare Palestina: Lärarna hindras att komma till skolan Som en del av Palestinagruppernas mänskliga rättighetsprojekt besökte en grupp av fackligt aktiva SO-lärare Palestina i mitten av februari. Det huvudsakliga syftet med resan var att studera en situation som bottnar i samtliga de skolämnen som ingår i Samhällsorientering, det vill säga historia, religionskunskap, geografi och samhällskunskap (innehållande politik, internationella relationer, samhällsekonomi och massmedia). SO-lärare ser ett ämnesintegrerat lärande som ett naturligt sätt att närma sig kunskap om den omvärld vi delar. Av den information svensk massmedia ger av den israelisk-palestinska konflikten är det ganska lätt att få uppfattningen att det är två tämligen jämnstarka parter som ligger i konflikt med varandra. Väl på plats på den ockuperade Västbanken sammanfattas situationen bäst med uttalandet ifrån en välinformerad svensk med arbetsplats på Västbanken; Det handlar om ett välorganiserat jävelskap och ingen enda gång tror jag att någon i gruppen upplever att relationen mellan palestinier och ockupationsmakten är jämställd. 12 Under vistelsen noterar vi att alla vi möter diskuterar politik, somliga oerhört engagerat och andra något tröttare. Två gånger visar det sig dock svårt att diskutera just politik. Det första tillfället är vid ett besök hos styrelsen för det israeliska lärarfacket i Tel Aviv. Styrelsen är politiskt tillsatt och ledamöterna representerar olika politiska partier. Skillnaden i åsikter rörande förhållandet mellan Israel och Palestina märktes tydligt. Israel slipper sitt ansvar som ockupant Andra tillfället som ordet politik förefaller vara tabubelagt är vid vårt besök hos det palestinska utbildningsministeriet i Ramallah. Nyfikna på hur de ansvariga för skolan ser på ett ämne som samhällskunskap får vi svaret att ett krav för att överföra ansvaret för utbildning till den palestinska myndigheten 1994 var just att ämnen som politik, geografi och historia inte fick diskuteras eller undervisas om i palestinska skolor. Den palestinska myndigheten bedriver till allra största delen sin verksamhet med hjälp av bistånd ifrån utlandet. Detta ger den märkliga situationen att Israel slipper att ta sitt ekonomiska ansvar som ockupationsmakt, samtidigt som det kan diktera villkoren för hur de pengar som ges av andra stater används. Hemma i Sverige är vi vana att använda undervisning och alltså kunskaper om samhället för, att i våra ögon, hjälpa våra ungdomar att bättre förstå sin verklighet och i Palestina är det alltså inte ens tillå- Folkhögskoleläraren Mats Svensson i samtal med lärare från Gaza. Från läraresa i mars. FOTO: Yvonne Fredriksson. tet att använda de, som vi ser det, mest användbara verktygen. Senare träffar vi dock palestinska lärare som säger att de självklart diskuterar den konflikt som påverkar hela deras liv. Ensidig historiebild Vi frapperas också av hur ensidig historiebild många av de människor vi möter har. Exempelvis säger en israelisk lärare: De kunde ha fått sitt land 1947 men de ville inte kompromissa. En palestinsk lärare säger: Vi diskuterar inte Israels historia eller Förintelsen. Jag vet inte hur många som dog. Det verkar svårt för människor i krig att orka med mer än sitt eget perspektiv. Barnen ser sin far förödmjukas Enligt UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar, är 70 procent av palestinierna att anse som fattiga och arbetslösheten uppgår till 65 procent. Tidigare arbetade många palestinier i Israel, vilket inte är möjligt sedan den andra Intifadans utbrott. Det palestinska samhället är tydligt patriarkaliskt konflikten ställer invanda mönster på huvudet. När fadern på grund av arbetslöshet inte kan försörja sin familj uppstår problem med den etablerade rollfördelningen. Dessutom händer det att barnen ser sin far förödmjukas av soldater. De etablerade könsrollerna

13 formuleras tydligt i samtalen på den palestinska läsestugan i Abu Dees: Pappa ska skydda, mamma ska ge mat. I vägspärren två och en halv timme Många palestinier vi möter talar om hur deras möjligheter att försörja sig försvåras av muren, checkpoints och de ständiga ID-kontrollerna. På flickskolan i flyktinglägret Shaufat berättar en rektor att nästan 20 procent av lärarna dagligen är förhindrade att komma till skolan. En lärare berättar att man kan bli sittande i vägspärren i upp till två och en halv timme, helt utlämnade till de israeliska soldaternas godtycke. Den nyvunna friheten att bestämma Sedan 1994 har Palestinierna en utökad kontroll över utbildningssystemet. Förut bestämdes utbildningen på Västbanken av den jordanska läroplanen och den i Gaza av den egyptiska. Den nyvunna friheten att bestämma berättar man om med stolthet. Stolt visar man på det palestinska utbildningsministeriet upp läroböcker, elevalster och berättar mångordigt om det höga antalet elever i skolorna, om de berättelser man låtit skriva för att finna försoning med situationen osv. Man menar att skolan utvecklats bra och får man bara leva i relativ fred har den framtiden för sig. Traumatiserade håglösa barn Vid möten med föräldrar och psykologer skymtar en annan bild av skolan fram. Terapeuterna på Palestinian Councelling Centre liksom de lokala cheferna på UNRWA talar öppet om missade lektionstillfällen, empty chair fenomen, brist på läroböcker, traumatiserade håglösa barn, problem med lärarutbildning och outbildade lärare m.m. I Ramallah möter vi en affärsägare och småbarnsförälder som berättar att han på grund av problemen med skolan har valt att låta sina barn gå i privata skolor när ekonomiska möjligheter har funnits. Han funderar också allt oftare på att flytta utomlands med sin familj. En morgon när vi vandrar upp på Olivberget stannar en grupp israeliska värnpliktiga två palestinska lokalbussar i Östra Jerusalem. Ett trettiotal palestinska män och kvinnor, troligtvis på väg till jobbet, får stiga ur bussarna och ställa sig mot en mur. De fråntas sina ID-handlingar, utan vilka de inte är tillåtna att vistas ute. Vi ställer oss en bit bort och ser soldaterna leka och småskoja med varandra medan de palestinska männen och kvinnorna tålmodigt och tysta väntar. När vi efter en knapp halvtimme fortsätter vandringen står både bussar, soldater och palestinier kvar. Någon dag dessförinnan har vi sett tonåriga israeliska soldater skjuta mot stenkastande barn vid checkpointen i Qalandia, strax norr om Jerusalem. Skolflickor från flyktinglägret Shaufat. FOTO: Anna Wester. Religionen är närvarande Religionen är på något sätt närvarande i hela samhället. En representant för Palestinian Councelling Centre säger: Folk är reaktionära, eftersom religionen behöver detta för att behålla makten. Barnen utsätts för budskapet om den straffande guden de blir rädda. Den enda gång vi egentligen möter människor som helt och hållet integrerar religion i konflikten är i flyktinglägret Shaufat där 13-åriga flyktingflickor berättar: Alla ber fem gånger om dagen, på fritiden läser vi Koranen och ber, enligt Koranen skall de besegras och Gud kan ändra vår situation. En av flickorna uttalar också trotsigt att hon omöjligt kan tänka sig ett fortsatt ofritt liv och att hon därför kan tänka sig att använda sin kropp som vapen. Där bor min släkt dit får jag inte åka Det är en märklig känsla att åka Minibusstaxi mot Ramallah eller Betlehem och halvvägs behöva stiga ur för att gående ta sig igenom checkpointen därför att chauffören inte har tillstånd att ta sig längre, antingen på grund av hans IDhandlingar eller också på grund av att taxin är utrustad med nummerskyltar från Jerusalem. En resa på en knapp mil tar på så vis en dryg timme. Vi möter palestinier i Betlehem som med förbittring i rösten pekar mot Jerusalem på andra sidan dalen och berättar att där föddes min far där bor min släkt dit får jag Palestinaresa Irene Gröndahl, folkhögskolelärare från Trollhättan tillsammans med mrs Mrs Laijad rektor för en skola i Gaza. Från läraresa i mars. FOTO Anna Wester. inte åka. Begrepp som internationella relationer, nationsgränser, passfrihet och annat som vi vanligen använder i undervisningen får plötsligt en helt ny dimension. Marken det ofantligt viktiga Marken har ofantlig betydelse, allt kretsar runt detta. Vad händer med marken när muren byggs? Marken, det ofantligt viktiga, är plösligt genomkorsat av en ogenomtränglig barriär. På läsestugan i Abu Dees, där vi mötte en samling lärare, rådde en förlamande maktlöshet. Muren hade just byggts och sträcker sig nu genom hela den f.d. förorten till Jerusalem. Nu är det omöjligt att enkelt ta sig till sjukhuset uppe på kullen, nu är det omöjligt att planera inför framtiden. Men vår servitör på hotellet berättar vid frukosten om föregående kvälls bröllop mellan en man från Abu Dees och en flicka från Jerusalem. Brudgummen kunde på grund av avspärrningen inte ta sig till sitt eget bröllop så han hittade ett ställe där muren inte var klar och hoppade över. Slutet gott Sammanfattningsvis kan man säga att det palestinska utbildningssystemet är på god väg trots att man har en uppsjö med problem att brottas med. Det tycks som man skulle ha god hjälp av att etablera kontakter utomlands. Är dessa kontakter öppna, positiva och prestigelösa kan det ömsesidiga utbytet bli stort. Lärarförbundets SO-råd hoppas kunna tacka för besöket bland annat genom att hjälpa till att förmedla sådana kontakter. Birger Wadsten och Lasse Fonseca 13

14 14

15 Kultur Gamla hus? Vi har nog inte några kvar vad jag vet Stadsmiljöer i Palestina från vänster uppifrån Betlehem: kvarter renoverade av Centre for Cultural Heritage Preservation. Jerusalem: Moderna affärsgator, anlagda i början av 1900-talet. Abu Dees: de typiska välvda taken. Hela byn brukade samlas till valvslagningslag hos den som byggde. Man hann formsätta, valvslå och putsa på en dag! Ramallah: Som lekfulla kontrapunkter mot de massiva väggarna står tunt smide i fantasifulla mönster, både traditionella och helt moderna: burspråk, galler, portar, balkonger och stora tunna glaspartier, gärna om hörn. Flyktinglägret Amari utanför Ramallah: småskaligt och välordnat, har faktiskt alla förutsättningar att i framtiden bli en fin stadsdel. Bosättningen Har Homa sedd från Betlehem. I förgrunden syns barriärbygget Apartheidmuren. Jerusalem: Aktivistbesatta hus i Gamla Stadens palestinska del, alldeles intill moskéerna på Haram Ash Sharif/Tempelberget. Väl synliga flaggor och taggtråd runt takterrasserna hör till. Fredscentrum och Krubbans Torg i Betlehem arkitekt PGS-aren Snorre Lindquist. Hebron Vi är inte pigga på att köa i en checkpoint. Vi lämnar bilen vid ett obevakat litet roadblock på stadens baksida, klättrar över stenhögen och promenerar till centrum. Är checkpoints bara till för att göra livet outhärdligt? Bombkastare kan ju alltid göra som vi. Från några strategiskt belägna hus härskar en liten fanatisk bosättarfalang över vitala delar av stadskärnan. Israelisk militär stöttar genom att spärra stora områden runtom av säkerhetsskäl. Familjer som inte kommer åt sina hus och affärer, och vars barn blivit hotade och slagna på väg till skolan, har flytt till förorterna, vilket är precis vad bosättarna vill. Den förr blomstrande handeln och hantverket ligger nere. De tomma husen blir nästa lätta bosättarbyte. Abrahammoskén, en av både judendomens och islams viktigaste helgedomar, är avspärrad och fysiskt delad mellan de bägge samfunden sedan en bosättares mord på bedjande muslimer Rätt genom den täta stadskärnan planeras nu en bred bypass till helgedomen för bosättarna i Kiryat Arba utanför staden. Vi går ensamma på den igenbommade affärsgatan. Davidsstjärnor och slagord står klottrade på husväggar. På gatan som leder till Abrahammoskén har utfarter från hantverkarnas gårdar blockerats med stenhögar, skyltfönster och portar murats igen. En grabb med ryggsäck, sandaler och schäferhund går mitt på körbanan och pratar i mobilen med Brooklyndialekt. Dr Khalid Al Qawasmi och hans medarbetare i Hebron Rehabilitation Committee tar emot på kontoret i ett egenhändigt restaurerat, typiskt Hebronhus. Staden är efter Jeriko den äldsta konstant bebodda i världen. En rundtur bland de många pågående renoveringsprojekten fyller mig med respekt för det tekniskt mycket professionella arbetet. Sida har sedan länge stött kommittén, vars insatser räddar kulturarvet, skapar jobb, vidmakthåller den lokala hantverksskickligheten och gör det möjligt för palestinska familjer att stanna eller flytta tillbaka. Infrastrukturen upprustas parallellt. Fastighetsjuridiska knu- 15

16 Kultur tar löses i förhandling. Att få folk och byggmaterial genom avspärrningarna är en konst; ett av byggena står stilla för att man inte får ut rivningsmassorna. Ingen ger upp, nya projekt planeras. Dr Qawasmi berättar, något generad, hur HRC räddat tvåtusenåriga lämningar av judisk bebyggelse från att bli bortschaktade av USA-judiska ungdomar, som skulle bygga sig nytt på platsen... Detta är dagen för de landsomfattande, fredliga demonstrationerna mot barriärbygget. Det sägs att vi varit i Hebron, låter som överdrift, men det glada stolta folkhavet är oändligt. Barn med fantasifulla egentillverkade kanalplastplakat, trummande scouter, flickor i skoluniformer... Men det slutar med israeliska skarpskott och två döda. Riwaq värnar det fysiska kulturarvet Det unga gänget slukar sin brunch på husets terrass. Mandelträden sträcker in sina blommande grenar. Dr Nazmi Ju beh, deras chef, nojsar med. Nyss har han hållit sig i bakgrunden och låtit alla presentera sina projekt. Självständigt, entusiastiskt, proffsigt så vi storknat av beundran. Nu kan ingen sluta prata, ritningar flyger runt bland youghurten och auberginesnittarna. Riwaq är en non governmental, non profit institution, med uppgift att dokumentera och värna det fysiska kulturarvet. Kommuner och projekt som det i Hebron assisteras med historisk, arkitektonisk och restaureringsteknisk kompetens, men vissa projekt görs direkt på kontoret. Förbättrad skyddslagstiftning utreds. Man ordnar kurser, driver public awareness-projekt i skolor, ger ut böcker. Ett Nationalregister för landets historiska byggnader dit räknas allt äldre än 1945 läggs upp med avancerad datateknik. Hittills har över objekt över hela Palestina inventerats trots den begränsade rörelsefriheten. I östra Jerusalem satte israelerna stopp bilden av ett mångetninskt kulturarv är inte tänkbar. Fältarbetet fick kamoufleras till studentövningar. Nazmi fnyser åt enfalden, men ser ut att njuta av den framgångsrika bluffen. Yara Al Shareef tar oss till Bitunia, en by där hon, högst 26-årig och ansvarig för det lokala bebyggelseutvecklingsprojektet, framgångsrikt förhandlar med gubbarna i byrådet. Byns Kvinnocentrum är just färdigbyggt, moderna varianter på de traditionella smidesinslagen står mot kalkstenen. Yara har inte varit i Jerusalem på tre år. Avståndet är några kilometer. Abu Dees vackra hus med välvda tak Det känns att Abu Dees, nu en rätt stor Jerusalemförort, för inte så länge sedan varit en bondby. Ali Ayyad, dess starke man och den av Palestinagrupperna stödda läsestugans eldsjäl, kliar sig i håret vid förfrågan om guidning bland gamla hus: vi har nog inte några kvar vad jag vet. Det unga gänget slukar sin brunch på husets terrass. Mandelträden sträcker in sina blommande grenar. Dr Nazmi Ju beh, deras chef, nojsar med. Nyss har han hållit sig i bakgrunden och låtit alla presentera sina projekt. Självständigt, entusiastiskt, proffsigt så vi storknat av beundran. Nu kan ingen sluta prata, ritningar flyger runt bland youghurten och auberginesnittarna. Vi ger oss ut ändå, svansen av intresserade växer, pratet går i byn, och rätt som det är står vi i det ena efter det andra vackra huset med välvda tak, längst in på gården eller degraderat till hönshus under en färsk betongpåbyggnad. En familjefar visar upp en hemmagjord renovering, hans enda bekymmer är att kryssvalven flagnar vad han än gör. Jag finner mig plötsligt djupt involverad i en diskussion om kalkbruk och diffusionsöppen färg. När dagen är slut har vi fått dricka kaffe hos ett farligt antal av plötsligen stolta husägare, och Ali lovar att ringa Riwaq redan nästa dag. Vi har visst deltagit i ett av de public awareness - projekt, som våra palestinska kollegor så ofta talar om... I skymningen går vi för att titta på barriären, nu halvbyggd. Abu Dees kommer att förlora i stort sett all samhällsservice och tre fjärdedelar av jordbruksmarken. Vi blir ett flyktingläger utan flyktingstatus, säger Ali. Släktens stora investering, ett hotellbygge, står stilla. Muren kommer att sluka det snart. Akutbistånd håller ockupationen under armarna Vädret är vackert och de flesta av de 45 medarbetarna är ute i fält, men nattkylan är kvar inomhus. Jad Isaac tar emot ensam i tjock kofta. Han är chef för ett forskningsinstitut som producerar en strid ström av tunga studier med fokus på fysisk miljö, vatten- och naturresurser. Hemsidan utgör en outtömlig kunskapskälla, dess vederhäftighet erkänns av israeler som palestinier. År 2005 skall jätteverket Status of Environment ges ut, med ambitionen att vara en heltäckande grundplåt för framtidens samhällsplanering: We have to start preparing for the future. Jad talar med viss hetta om sin föresats att stanna i Palestina, och om den befrielse som Internet och mobiltelefoni inneburit i ett land med obefintlig fysisk rörelsefrihet: Vi har satellitlänk, israelerna kan inte göra något fast de försöker. Likt alla vi talat med vill han ha långsiktigt internationellt samarbete, men är kritisk mot de stora organisationernas akutbistånd, som han anser håller ockupationen under armarna och slår ut den lokala marknaden. I en mäktig Overview of the Geopolitical Situation avlöser högupplösta satellitbilder, dagsfärska kartor, diagram och israeliska militärorder varandra på Powerpointskärmen. Utveckling av bosättningar, studier av framkomlighet mellan palestinska samhällen, analys av vattenfördelning, tillståndet för dadelpalmslundarna i Gaza... Till slut projiceras fyra sammanfattande kartor över varandra: bosättningar; bypass roads; natur- och vattenresurser; säkerhetsbarriärens sträckning i färdigt skick. Ingen kommentar krävs. För oss som arkitekter och planerare framstår barriärens syfte som glasklart: erövra land. Minimera livsrummet på återstoden för den befolkning som man ännu inte helt kan bli av med. Text och foto: Joanna Heilig. 16

17 Kultur Hanoch Levin ( , född i Tel Aviv, Israel) studerade filosofi och litteratur vid Tel Avivs universitet. Han var en av Israels ledande dramatiker och har skrivit komedier, satiriska kabaréer och tragedier. Han inledde sin karriär som poet, men blev den israeliska teaterns stora satiriker och hans pjäser handlar ofta om livets trivialiteter. Hans satir drabbar förtryckare såväl som förtryckta och publiken lämnas med den grundläggande paradoxen i människans existens. Källa: DET KLASSISKA RECEPTET PÅ SJÄLVSTÄNDIGHET Det klassiska receptet på självständighet: Samla ihop människor och skicka dom att dö. Utför ceremonier, sy flaggor, Skriv under en deklaration med många ord. Känn hur ryggen rätas ut. Trots att de puckelryggiga förblir krokiga. Det klassiska receptet på självständighet: Samla ihop människor och skicka dom att dö Öppna kontor, ät vattenmeloner, älska med varandra, Dela svett, men känn en gnutta besvikelse. Upptäck plötsligt en annan liten nation intill din egen, eländig och förtryckt. Dess oro stör dig som surret från en fluga. Det klassiska receptet på självständighet: Samla ihop människor och skicka dom att dö. Förgör nationen intill, förvandla den till stoft. Den vill ha vad du ville ha ge den ingenting. Den siktar på dig med pistol svara med en kanon, om den är hotfull mördar du. Låt de levande skrika, låt de döda ruttna, låt begravningsentreprenören vinna. Det klassiska receptet på självständighet: Samla ihop människor och skicka dom att dö. Skaka händer, besök den okände soldatens grav, öppna en ambassad. Håll tal om vänskap, evighet, broderskap och kommersiella och kulturella band. Sitt bekvämt i en länstol, öppna en kvällstidning, läs med förundran: Någonstans på jorden skickar någon andra människor att dö. HANOCH LEVIN Icke auktoriserad översättning från engelska Karine Mannerfelt och Cecilia Franklin 17

18 Politik Al Fatah (baklängesförkortning för Harakat al- Tharir al-watani al-falastini) Som en konsekvens av den palestinska katastrofen 1948, som resulterade i fördrivningen av hundratusentals palestinier och upprättandet av staten Israel på deras land samt den israelisk-brittisk-franska attacken mot Egypten 1956, bildade 1957 några palestinska pionjärer en politisk rörelse för att upplysa de arabiska folken, inklusive palestinska, om nödvändigheten av kampen och revolutionen för att befria Palestina och möjliggöra återvändandet för de palestinska flyktingarna. Rörelsen kallades Fatah, Palestinska nationella befrielserörelsen. Den publicerade en tidskrift Filastinuna (Vårt Palestina) för att förmedla rörelsens budskap. När Fatah upprättades var palestinierna oorganiserade och trodde att lösningen låg hos panarabiska stater i allmänhet och hos Abdul Naser i synnerhet. Detta försvårade Fatahs tillväxt speciellt mellan 1956 och Under sextiotalet delades Fatah åsikter, mellan de som ville avvakta med att inleda kampen tills man samlat kämpar och tillräckligt med ekonomiska resurser och de andra som ville börja omgående (hit hör Arafat och Abu Jihad) och på så sätt få folket med sig. De sistnämnda vann och Fatah genomförde sin första militära operation Fatahs tillkännagivande bemöttes negativt av arabiska regeringar och politiska partier, eftersom den nya rörelsen kom att avslöja deras vanmakt och därför anklagades rörelsen för att gå fiendens ärenden genom att tvinga araberna till oförberedda åtgärder. Men efter arabernas förlust 1967 började massorna att ansluta sig till rörelsen. Det som var specifikt med Fatah, var dess klara och målmedvetna strategi att göra den palestinska frågan central i arabernas kamp och den enda vägen till befrielsen är den väpnade kampen, samt folkets långsiktiga kamp. Fatah är en demokratisk byggd rörelse, som inkluderar alla politiska schatteringar. Rörelsen är inte uteslutet palestinsk. Vem som helst som kämpar för Palestinas befrielse kan bli medlem. 18 Detta är en artikel i Palestina Nu:s serie, där vi låter olika palestinska organisationer fritt få presentera sig. Tidigare har vi låtit Islamiska Jihad, Al Mubadara och PFLP redogöra för sina ståndpunkter. I detta nummer presenterar Al Fatah sig själva genom sin representant i Sverige. Vi vill samtidigt klargöra att PGS syn framgår på annan plats i tidningen och på hemsidan Fatah var den första palestinska rörelsen som upprättade hälsovårdscentraler för palestinierna, tog hand om martyrernas och de sårades familjer, byggde upp ett enkelt näringsliv och utbildningsinstitutioner. Fatahs strategi syftar till befrielsen av land och människor och kan sammanfattas enlig följandet: - Befrielsen av Palestina och upprättandet av en demokratisk sekulariserad stat som garanterar alla fri- och rättigheter, oavsett ras, religion eller färg, med Jerusalem som huvudstad. - Byggandet av ett progressivt samhälle som garanterar sina medborgare fri- och rättigheter - Att bistå de förtryckta folken i deras befrielsekamp samt upprättandet av en av världsomfattande rättvis fred. Strategin är inte ett hinder för de kortsiktiga målen. Mål, som inte strider mot palestiniernas legitima rättigheter och som överensstämmer med PLO:s stadga, vilken förespråkar byggandet av en palestinsk stat på den del av Palestina som befrias. Således har Fatah accepterat alla relevanta FN-resolutioner, från och med resolution 194, som fastställer palestiniernas oförytterliga rättighet att återvända och få kompensation till resolution 242 som kräver ett israeliskt tillbakadragande från alla områden som ockuperades Fatah har godkänt PLO:s självständighetsförklaring, vilken förespråkar en palestinsk stat som inkluderar Västbanken, Gazaremsan och med Jerusalem som huvudstad. Fatahs ej förhandlingsbara mål är: - Rörelsens demokratiska uppbyggnad - Den palestinska enheten - De palestinska flyktingarnas rätt att återvända - Östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten Fatah anser att befrielsen från den israeliska ockupationen sker genom den militära kampen. Så länge denna ockupation pågår kommer rörelsen att fortsätta sin legitima kamp. Därför betraktar Fatah den första och andra Intifadan, som en form för kampen, som måste fortsätta. Samtidigt måste det påpekas att rörelsen har undvikit att attackera civila israeler och uppmanat sina kämpar att begränsa sin kamp till de ockuperade områdena. Men israelernas kriminella attacker mot civila palestinier, konfiskering och skövling av mark, demolering av hus samt byggandet av den rasistiska muren, har resulterat i att en del av Fatah, anser att de har rätt att slå mot ockupationsmakten var som helst inom Palestina. Fatah har alltid förespråkat en rättvis fred som bekräftar det palestinska folkets oförytterliga rättigheter såsom: 1.Rätten till självbestämmande 2.Rätten till nationellt oberoende och suveränitet 3.De palestinska flyktingars rätt att återvända och kompensation. Medan Fatah vill uppnå en rättvis lösning, saboterar den israeliska regeringen med Sharon i spetsen varje fredlig lösning genom att förneka palestinierna deras rättmätiga rättigheter och förespråka en ny folkfördrivning. Sharons förslag att dra sig ur Gaza, trots vårt misstroende mot honom, kan betraktas som ett första steg mot befrielsen. Enligt det palestinska nationella rådets beslut, ska den palestinska staten byggas på varje del som befrias. Vi inom Fatahrörelsen är säkra på att kunna axla ansvaret och administrera Gazaremsan. Fatah som är ryggraden inom den palestinska motståndsrörelsen, betraktar alla palestinska organisationer inklusive Hamas och Islamiska Jihad som en del av det palestinska folket och dess motståndsrörelse och de åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter. Meningsskiljaktigheterna inom det palestinska lägret, är inget hinder för enigheten, som vi inom Fatah betraktar som grund för befrielsen från den israeliska ockupationen. Fatahs representant i Sverige Genom Adnan Abou-Chakra.

19 Krönika Krossade myter om Palestinakonflikten Under några aprilveckor 2004 exploderar myter om Palestinakonflikten rakt i ögonen också på de mest förblindade. Men räcker det för att få Göran Persson och EU:s ministerråd att se klart och övergå från ord till handling? Palestinska självmordsbombare är inte de värsta barnamördarna. Enspaltig rubrik i DN 23/4-04: Två palestinska småflickor dödade. Israeliska soldater har skjutit ihjäl en nioåring och mördat en fyraåring med tårgas. Detta är palestiniernas vardag. Sammanlagt mördar israelerna mångdubbelt så många barn och civila som självmordsbombarna. Men självmordsbombarnas massakrer får mångdubbel publicitet, det israeliska vardagsmördandet oftast inte ens notiser. Det är inte palestinskt våld som har statsstöd. De israeliska soldatmördarna agerar på den israeliska regeringens uppdrag. Självmordsbombarna skickas ut av grupper som står i opposition mot den palestinska myndigheten. Sharon hyllar israeliska mördare, Arafat fördömer palestinska. Det är inte Israel som är hotat, utan Israel som hotar. Detta illustrerades av frisläppandet av Mordechai Vanunu efter 18 år i israeliskt fängelse. Hans brott: Att han bevisade att Israel är en kärnvapenmakt. Det stränga straffet berodde inte på att hans avslöjande hotade Israels militära säkerhet. Nej, det var den politiska effekten som var hans värsta brott. Han gjorde det så tydligt att Israel hotar hela Mellanöstern med utplåning. Det är inte den palestinska myndigheten (PA) som vägrar stoppa palestinskt våld, utan israelerna som gör PA:s situation omöjlig. Inte nog med att den demokratiskt valde presidenten är instängd, nu är han dessutom dödshotad av Sharon. Hur skulle han kunna ha auktoritet att ingripa mot palestinier som gör väpnat motstånd mot ockupationen? Nej Sharon, som i sina memoarer kallar sig själv warrior (krigare) behöver palestinskt motvåld för att ursäkta sitt eget etniska rensningsvåld. Det är inte Israel som företräder lag och ordning. Tvärtom understryker de extrajudiciella avrättningarna (=statsmorden) av Hamasledarna Yassin och Rantissi än en gång att hela Israels politik utgörs av regeringsstyrd laglöshet från den folkrättsligt olagliga ockupationen till rader av brott mot Genèvekonventionernas regler om behandling av befolkningen i ockuperade områden. Det är inte USA som har nyckeln till fred. Det bevisas av Bush klartecken till Sharon att behålla större delen av de judiska bosättningarna. Skulle en president Kerry agera annorlunda? Har demokratiska presidenter brukat visa större förståelse för palestinierna? Nej, knappast. Det är demokraterna som historiskt varit mest beroende av de judiska rösterna i New York. Det är inte USA som har nyckeln till fred. Det bevisas av Bush klartecken till Sharon att behålla större delen av de judiska bosättningarna. Det är tvärtom republikanska presidenter som ibland skärpt tonen mot Israel, Eisenhower 1957, Nixon Enligt Egyptens president Mubarak (Le Monde 21 april) har USA aldrig någonsin varit så hatat i arabvärlden som nu. Presidentbyte i höst skulle bara få marginell förändringseffekt. Det finns just nu ingen fredsprocess trots alla vägkartor, arabiska fredsprogram och privata palestinsk-israeliska fredsskisser, t ex Genèveavtalet och Nusseibah-Ayaloninitiativet. I en analys av skiljemurens effekter i Journal of Palestine Studies dras slutsatsen att muren har gjort pågående internationell medling irrelevant och hotar själva idén om en tvåstatslösning (Peter Lagerquist: Fencing the Last Sky Israels Separation Wall, JPS nr 130, Winter 2004). Vid ett besök i EU-parlamentet i Strasbourg den 20 april kunde två av Genèveavtalets upphovsmän, f d Knessettalmannen Avraham Burg och f d PA-ministern Yassir Rabbo, inte dölja sin förtvivlan. Jag bor bara 800 meter från Yassir, suckade Avraham Burg, men vi kan inte träffas i Jerusalem på grund av vägspärrar och den nya muren, vi måste åka hit för att kunna prata med varandra! Burg förklarade att han varken trodde på Sharon eller på sitt eget parti, Labour, som fredsskapare. Labour har förlorat självförtroendet, ser sig inte längre som antingen regering eller regeringsalternativ utan bara som bihang till Sharon. Därför vill de in i Sharons regering! Rabbo visade att Sharons påstådda utrymningsplan för Gaza är bluff: Israelerna skall kontrollera gränsen mot Egypten, flygplatsen, hamnen. Sammanlagt annekterar Sharon de facto hälften av Palestina genom muren. Allt detta gynnar extremisterna. Ja, naturligtvis gynnas fredsfienderna av muren, morden på Hamasledare, sabotagen mot seriösa fredsplaner. Burg påstod att Hamas inte har mer än 40 procent av sympatierna i Gaza. Några dagar senare visade en opinionsmätning att Hamas har större stöd än PLO. Om Israel lämnar de tätbefolkade delarna av Gaza kommer Hamas att ta över. Sharon får den fiende han behöver för evigt krig. Förr eller senare kommer rasande folkopinioner att tvinga in de arabiska grannstaterna på scenen igen. Kanske någon av dem då hunnit skruva ihop sin bomb. Turister som vill se Jerusalem och Kairo och Damaskus som levande museer och inte som döda grushögar bör nog skynda sig! Enda hoppet vore ett kraftfullt ingripande av FN, kanske EU. Upphäv associeringsavtalet EU-Israel! Skicka freds- och skyddstrupper till Palestina! Bojkotta alla varor som kan ha sitt ursprung i ockuperade områden! Visa Israel att fredssabotagen har ett pris! Per Gahrton

20 Ockupation Etnisk rensning i Jerusalem: Bosättarna kom med soldater Samtidigt som palestinierna tvingas konfronteras med alla dagliga problem som ockupationen skapar, utsätts de för en långsiktig, långsam och systematisk etnisk rensning av Östra Jerusalem, den tänkta huvudstaden för staten Palestina. Flera organisationer med omfattande ekonomiska resurser som verkar från både USA och Israel har som sin huvudsakliga uppgift att arbeta strategiskt för att öka den judiska befolkningen i Östra Jerusalem och dess närområden. Västra Jerusalem rensades från palestinier redan Jag möter en palestinier som bor i Silwan, ett av de drabbade områdena, dagen efter att flera bosättare med hjälp av tungt beväpnade israeliska poliser och soldater flyttat in i området och kört ut de palestinska familjer som bodde där. Han är mycket uppskakad och håller hårt i de papper som visar att han äger sitt hus när han berättar: Bosättarna kom med soldater och polis mitt i natten. Vi hörde skrik och gråt från familjen som bodde i ett av husen. Vi såg också hur deras tillhörigheter kastades ut genom fönstret. En del grannar protesterade, men militären sköt tårgas och ljudbomber och flera unga killar arresterades efter att de kastat stenar mot polisen. Israeliska flaggor på fasaderna Det var i början av 1990-talet som bosättarna började ta hus i Silwan. Lite här och var i området kan man se israeliska flaggor hängande längst fasaderna och beväpnade vakter som bevakar de ockuperade husen. Silwan är en liten by med invånare som ligger utanför murarna till gamla staden i Jerusalem. Hittills har 50 judiska familjer flyttat in i området och i ett av de ockuperade husen har de upprättat ett informationscenter för turister och andra. 20 Enligt bosättarna är Silwan Davids stad och de anser att de återtar staden och avser att fylla den med en judisk befolkning. I flera tidningsintervjuer som gjorts de senaste veckorna uttalar sig de nyinflyttade bosättarna att de drömt i 3000 år om att få flytta tillbaka till Davids stad. Högsta domstolen åtlyds inte På några ställen bor palestinier helt omgivna av bosättare, eller till och med i samma hus. Flera av de palestinier som utsätts för påtryckningar att lämna sina hus, eller som förts bort med våld, har vänt sig till Israels högsta domstol för att behandla frågan om vem som har rätt till huset. I flera fall har högsta domstolen dömt till de palestinska familjernas fördel, men ett stort problem för de drabbade ägarna är dock att de israeliska myndigheterna inte verkställer domarna. Så flera familjer sitter nu med dokument som ger dem rätten till sina hem, men nekas ändå tillträde till husen. Under mars 2004 har bosättaraktiviteterna i Silwan satt ny fart, även om de aldrig avtagit helt. Människorna i byn är mycket rädda och bosättarnas metoder att använda kollaboratörer som i hemlighet arbetar för bosättarna, falska papper och svaga familjeband, väcker naturligtvis misstänksamhet mellan grannar och släkt. I de senaste fallen har bosättarna hävdat att de köpt husen lagligt, men utan att visa upp några papper. Enligt en artikel i The Guardian UK hävdar en judisk familj att de köpt huset av en av den palestinska familjens söner som omkom i en trafikolycka i januari i år. Familjen som påståtts ha sålt huset säger att sonen, som dessutom hade alkoholproblem, inte hade någon som helst rätt att sälja huset även om han skulle ha skrivit på papperna. Ett giltigt dokument hade krävt faderns namnteckning. Men att förklara det för poliser och militärer med dragna vapen mitt i natten var förstås lönlöst, så hoppet står nu till högsta domstolen. En process som kostar pengar och där det ändå är osäkert om en dom till familjen fördel verkligen kommer att verkställas. Stor förvirring om hur det egentligen ligger till I ett annat av fallen tycks ägaren ha sålt huset två gånger, först till en palestinier och sedan till en judisk familj, innan han försvann till USA. Nu råder stor förvirring om hur det egentligen ligger till. Det talas om gigantiska, närmast overkliga summor som palestinierna blir erbjudna för att sälja sina hus. Palestiniern som jag talar med säger att han och hans grannar är rädda att för att bli ivägkörda från sina hus, även om de har alla papper i ordning och vägrar att sälja. Ofta är det flera i familjen som står som ägare och då tar de reda på en svag länk, någon som kanske varit bortrest länge, eller som är osams med familjen, och hävdar att de köpt huset av honom. I andra fall visar de upp falska papper och det tar lång tid att ta upp det i domstolen och även om man får rätt där är det inte säkert att domen verkställs. Bosättarna är amerikaner Många av bosättarna som flyttat in i Silwan är unga amerikaner som använder religiösa skäl som täckmantel för det koloniala projektet. De nyinflyttade familjerna har fått hjälp av organisationerna Elad, The City of David Foundation och Ateret, The Committe for the Renewal of the Yemenite Village in Siloan, som arbetar systematiskt och långsiktigt för att etniskt rensa Östra Jerusalem och dess närområden från palestinier. The Elad Foundation har en egen hemsida ( där de presenterar sina mål och syften. Organisationen bildades De beskriver själva att syftet med organisationen är att fördjupa kopplingen mellan det judiska fol-