Åtgärder mot lukt. Erfarenheter från svenska anläggningar för behandling av bioavfall RAPPORT B2007:04 ISSN

Transkript

1 Åtgärder mot lukt Erfarenheter från svenska anläggningar för behandling av bioavfall RAPPORT B2007:04 ISSN

2

3 Förord Vid biologisk behandling av avfall uppstår ofta problem med besvärande lukt. Det finns många förebyggande åtgärder för att minimera uppkomst av lukt vid kompostering och rötning, och ett stort utbud av olika luktbehandlingstekniker för att reducera luktspridning till omgivningen. Erfarenheter beträffande luktproblem och luktåtgärder från totalt 36 svenska komposterings- och rötningsanläggningar har samlats in genom en enkätundersökning och intervjuer under sommaren Resultaten har tillsammans med en litteraturstudie utvärderats och sammanställts i denna rapport. Ett stort tack riktas till alla de kontaktpersoner vid anläggningarna som medverkat och bidragit med information till denna studie. Projektet har samfinansierats av Avfall Sverige och SWECO VIAK och genomförts av Eric Rönnols och Katarina Jonerholm från SWECO VIAK i Stockholm. Malmö november 2007 Avfall Sverige Weine Wiqvist VD Avfall Sverige Dag Lewis-Jonsson Ordf. i arbetsgruppen Biologisk behandling 1

4 2

5 Sammanfattning Biologisk behandling av avfall genom kompostering och rötning ökar i Sverige. Behovet av ökad kapacitet för behandling av matavfall från hushåll och industri är en stor utmaning för både kommunerna och livsmedelsindustrin. Ett problem vid biologisk behandling är de olägenheter som kan uppstå för omgivningen i form av besvärande lukt. Kraven på luktfrihet ökar från både allmänhet, myndigheter och internt. Hantering av bioavfall kan aldrig bli helt luktfri. Idag finns det dock många förebyggande åtgärder och luktbehandlingstekniker att tillgå för att minska uppkomst av lukt. I ett projekt, samfinansierat av Avfall Sverige och SWECO VIAK har erfarenheter från svenska komposterings- och rötningsanläggningar beträffande reducerande luktåtgärder och luktbehandlingstekniker sammanställts och utvärderats. Totalt har 36 anläggningar medverkat i denna studie. 15 av 21 komposteringsanläggningar och samtliga 15 rötningsanläggningar som tillfrågats vidtar aktivt luktreducerande åtgärder. Tolv anläggningar upplever att det är svårt att leva upp till myndighetskraven beträffande lukt. Anledningar till detta är att behandlingen av avfall fungerar dåligt, att samarbetet med närboende fungerar dåligt, att ventilationen till anläggningen är undermåligt konstruerad eller att vidtagna åtgärder tar tid innan de ger resultat. Majoriteten av komposteringsanläggningarna och samtliga rötningsanläggningar använder sig av en eller flera luktbehandlingstekniker för att reducera luktemissioner till omgivningen. De vanligaste teknikerna är biologiska metoder som biofilter eller besprutning av luft, ytor eller kompost med aerosoler innehållande mikroorganismer och/eller tensider. Samtliga anläggningar som utvärderat sina behandlingsmetoder är nöjda och tycker de fungerar bra eller acceptabelt. I några få fall har luktbehandlingsteknik nyligen introducerats och anläggningarna uppger att det idag är för tidigt att utvärdera effekten av dessa. Några få anläggningar har fått någon typ av garantier från leverantörers sida beträffande grad av luktreduktion. Sex av totalt 14 kontaktade leverantörer säger sig emellertid ge garantier på luktreduktion om kunden kräver det. Det kan röra sig om upp till 95-99% luktreducering. Arbete mot luktstörningar handlar till stor del om minimering och förebyggande av att lukt uppstår genom optimal hantering av avfall och åtgärder för att förhindra spridning. Detta gäller åtgärder som mer sluten hantering och inbyggnad av processer där lukt är särskilt påtaglig, processtyrning med hänsyn till lukt, vändning av kompost ofta och regelbunden rengöring av ytor och maskiner. Illaluktande luft som uppstår kan med fördel behandlas med en kombination av flera tekniker i serie, t.ex. i en vattenskrubber med efterföljande biofilter. Många anläggningar använder sig idag av flera behandlingsmetoder, men oftast inte i kombination utan i olika delar av verksamheten. Vid valet av passande luktbehandlingsteknik är det viktigt att först utvärdera varje luktkälla individuellt. Alla tekniker har för- och nackdelar och valet beror på luftens kemiska innehåll och fysikaliska tillstånd. Luft med lågt ph, t.ex. från den inledande acidogena nedbrytningen av organiskt material, 3

6 kan vara olämplig för biologisk behandling. Lättlösliga luktande ämnen kan reduceras effektivt med t.ex. en vattenskrubber. Svårnedbrytbara organiska ämnen behandlas fördelaktigt med kemisk oxidation (t.ex. ozon eller kemisk skrubber) eller genom en fysikalisk metod (t.ex. förbränning eller kolfilter). Låga temperaturer innebär ett stort uppvärmningsbehov om luften vintertid ska behandlas biologiskt. Kall luft är även torrare än varm och kan skapa problem som uttorkning av t.ex. ett biofilter. Centralt för valet av passande behandlingsmetod är även tillgängligt utrymme samt investerings- och driftkostnaderna. En viktig och svårlöst fråga kring luktemissioner från avfalls- anläggningar är hur kraven skall formuleras och kontrolleras. Vad kan sägas vara en acceptabel luktnivå för omgivningen? Generella riktlinjer för acceptabel luktnivå saknas i Sverige, medan bl.a. Tyskland (TA-luft) och Nederländerna (NeR) har specificerat kraven på anläggningarna tydligare. Vidare diskussioner mellan anläggningsägare och myndigheter kring denna frågeställning krävs för att öka kunskapen och skapa en mer enhetlig lukthanteringspolicy för branschen. 4

7 INNEHÅLL 1. Inledning Bakgrund Syfte och mål med studien Arbetsmetod 8 2 Litteraturstudie Definition av lukt Var uppkommer lukt? Mätmetoder för lukt Olfaktometri Spridningsberäkningar Gasanalyser Elektroniska näsor Direkta frågeundersökningar Fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer 18 3 Miljö- och hälsoeffekter Kan man definiera en nivå för luktfrihet? 19 4 Förebyggande åtgärder mot uppkomst av lukt Lokalisering av anläggningen Processen Skötsel 22 5 Biologiska behandlingsanläggningar i Sverige Kompostering Förebyggande åtgärder för att undvika uppkomst av lukt Forsknings- och utvecklingsprojekt Rötning Förebyggande åtgärder för att undvika uppkomst av lukt Forsknings- och utvecklingsprojekt 30 6 Luktbehandlingsmetoder Biologiska metoder Biofilter Bioskrubber Besprutning med mikroorganismer Kemiska metoder Kemisk skrubber Ozonbehandling Ozonskrubber Dosering med kemikalier Jonisering Parfymering 45 5

8 6.3 Fysikaliska metoder Spädning via skorsten Kolfilter Vattenskrubber Luftning Termisk behandling Kombinationer av behandlingstekniker Sammanställning av utnyttjade luktbehandlingsmetoder Val av luktbehandlingsmetod 53 7 Leverantörer av behandlingstekniker till svenska komposterings- och rötningsanläggningar Garantier från leverantörer 55 8 Myndighetskrav beträffande lukt Internationellt Sverige 57 9 Diskussion och slutsats Referenser 60 BILAGOR 1 Komposteringsanläggningar 2 Rötningsanläggningar 3 Enkät 6

9 1 Inledning Biologisk behandling är en snabbt växande (och prioriterad?) del av svensk avfallshantering. År 2006 behandlades ton bioavfall genom kompostering eller rötning i Sverige, vilket motsvarar ca 10% av den totala mängden hushållsavfall. Av denna mängd utgjordes ca ton av källsorterat matavfall (Avfall Sverige, 2007). Den källsorterade mängden 2006 motsvarar ca 18% av den totala mängden matavfall. Ett uttalat mål för svensk avfallspolitik är att 35% av matavfallet från hushåll, storkök, restauranger och butiker redan år 2010 ska källsorteras och återvinnas genom biologisk behandling. Samma år ska (allt) matavfall och därmed jämförligt avfall från livsmedelsindustrin återvinnas genom biologisk behandling (Naturvårdsverket, 2005). Behovet av ökad kapacitet för behandling av matavfall från hushåll och industri är en stor utmaning för både kommunerna och livsmedelsindustrin. Samtidigt ska utbyggnaden ske utan att olägenheter i form av bl.a. lukt skapas. 1.1 Bakgrund Motiven till att Avfall Sverige tagit initiativ till en studie beträffande luktfrågor kring existerande svenska anläggningar för biologisk behandling är flera: Många anläggningar för kompostering och rötning upplever att lukt periodvis är ett problem. Kraven på luktfrihet ökar från både allmänhet, myndigheter och internt. Många olika tekniker för reduktion av lukt finns på marknaden och används i olika form vid biologisk behandling av avfall. Branschen är i ett expansivt skede och erfarenheter från befinliga anläggningar har stort värde vid planering av nya. Vissa anläggningar har mer erfarenhet av att arbeta med luktfrågor och dessa bör lyftas fram. 1.2 Syfte och mål med studien Projektet har som syfte: Att sammanställa svenska erfarenheter av luktproblem vid kompostering och rötning av bioavfall Att identifiera, beskriva och utvärdera de metoder som utnyttjas i Sverige idag för att förhindra och/eller reducera lukt vid biologisk behandling av bioavfall. Att stimulera en prioritering av luktfrågorna på anläggningarna. Att ge personal och anläggningsägare tillgång till ett bättre beslutsunderlag vid val av passande behandlingstekniker. Målet är att projektet ska bidra till att luktproblemen vid befintliga anläggningar reduceras och att tillkommande anläggningar ska kunna utnyttja både positiva och negativa erfarenheter från dagens anläggningar. 7

10 1.3 Arbetsmetod Projektet har i huvudsak inriktats mot insamling av erfarenheter av arbete med luktfrågor hos befintliga, svenska anläggningar för behandling av organiskt hushållsavfall. Sammanlagt 21 komposterings- och 15 rötningsanläggningar har ingått i studien. Verksamhetsutövarna har fått svara på ett antal luktrelaterade frågor via en enkät, se Bilaga 3. Uppföljningsintervjuer har skett med ett urval av de ansvariga för verksamheten och några av anläggningarna har besökts. Dessutom har leverantörer av luktreducerande utrustning till svenska anläggningar kontaktats för mer specifik information. Kontakter har även tagits med tillsynsmyndigheter i några län, för att få deras syn på om lukt från biologisk behandling kan betraktas som ett problem. Inledningsvis har en litteraturstudie genomförts beträffande lukt, mätmetoder för lukt och miljö- och hälsoeffekter av luktande emissioner. Utnyttjade källor har samlats i en referenslista, se kapitel 10 i rapporten. 2 Litteraturstudie 2.1 Definition av lukt Lukt kan beskrivas dels som en egenskap hos en substans eller blandning av substanser, dels som en sinnesförnimmelse hos oss när vi kommer i kontakt med substanser som avger lukt. Luktämnen aktiverar luktreceptorer på särskilda luktceller i näsan som skickar signaler till hjärnan där lukten registreras. Människan har ungefär 20 miljoner luktceller och kan skilja på upp till olika lukter vid mycket låga koncentrationer. Lukter är komplexa och svåra att mäta och definiera eftersom luktsinnet är individuellt. Luktkänsligheten mellan individer kan variera mycket och uppfattningen av olika lukter kan bero på personliga och kulturella influenser. Även förväntningar och minnen från tidigare luktstimuli av vilka lukter en viss typ av källa avger påverkar uppfattningen av lukt. Utsätts luktcellerna en längre stund för samma luktstimuli anpassar de sig och bedövas för att kunna registrera andra lukter. Detta kan observeras som att lukten försvunnit även om gasen fortfarande finns kvar och kan vara riskabelt om substansen är hälsoskadlig, t.ex. svavelväte. Luktkänsligheten försämras även med åldern (ECN/ORBIT, 2003). Fyra dimensioner för att definiera lukt är förnimbarhet styrka karaktär besvärsframkallande effekt 8

11 Luktens förnimbarhet uttrycks vanligen med ett tröskelvärde som är den lägsta koncentration där en människa kan uppfatta lukten ( lukttröskeln ). Ett lågt tröskelvärde innebär att mycket effektiva luktbehandlingsmetoder krävs för att undvika störningar. Ett antal vanliga luktkomponenter i bioavfall samt deras lukttröskelvärden är listade i Tabell 1. Tabell 1. Vanligt förekommande luktkomponenter i bioavfall, slam och avloppsvatten, kemisk formel, lukttröskelvärde samt beskrivning av lukten (SINTEF, 1999). Luktämne Formel Tröskelvärde (ppm) Beskrivning av lukt Acetaldehyd CH 3 CHO 0,067 Skarp, fruktaktig Allylmerkaptan CH 2 :CHCH 2 SH 0,0001 Illaluktande, vitlöksaktig Ammoniak NH 3 17 Skarp, irriterande Amylmerkaptan CH 3 (CH2) 4 SH 0,0003 Obehaglig, rutten Benzylmerkaptan C 6 H 5 CH 2 SH 0,0002 Obehaglig, stark n-butylamin CH 3 (CH 2 )NH 2 0,080 Surt, ammoniak Dibutylamin (CH 3 (CH 2 ) 3 ) 2 NH 0,016 Fisklukt Diisopropylamin (CH 3 (CH 2 ) 2 ) 2 NH 0,13 Fiskaktig Dimetylamin (CH 3 ) 2 NH 0,34 Rutten, fiskaktig Dimetylsulfid (CH 3 ) 2 S 0,001 Rutten kål Difenylsulfid (C 6 H 5 ) 2 S 0,0001 Obehaglig Etylamin C 2 H 5 NH 2 0,27 Ammoniakaktig Etylmerkaptan C 2 H 5 SH 0,0003 Rutten kål Indol C 6 H 4 (CH) 2 NH 0,0001 Avföring, kväljande Klor Cl 2 0,080 Skarp, kväljande Metylamin CH 3 NH 2 4,7 Rutten fisk Metylmerkaptan CH 3 SH 0,0005 Rutten kål Ozon O 3 0,5 Skarpt, irriterande Fenylmerkaptan C 6 H 5 SH 0,0003 Rutten, vitlök Propylmerkaptan CH 3 (CH 2 ) 2 SH 0,0005 Obehaglig Pyridin C 5 H 5 N 0,66 Skarpt, irriterande Skatol C 9 H 9 N 0,001 Avföring, kväljande Svaveldioxid SO 2 2,7 Skarp, irriterande Svavelväte H 2 S 0,0005 Ruttet ägg Tiocresol CH 3 (C 6 H 4 )SH 0,0001 Stinkande, irriterande Trimetylamin (CH 3 ) 3 N 0,0004 Rutten fisk Ju högre koncentrationen av ämnet är desto större blir den upplevda styrkan av lukten. Koncentration och luktstyrka är däremot inte direkt proportionella mot varandra, då den upplevda luktstyrkan vid högre koncentrationer stiger i allt lägre takt. En tiofaldig ökning av koncentrationen motsvarar cirka en fördubbling av luktstyrkan vilket innebär att människans luktsinne uppfattar lukt på en logaritmisk skala i förhållande till den luktande substansens koncentration (ECN/ORBIT, 2003). En effektiv reduktion av luktförnimmelsen sker således först när koncentrationen av den luktande substansen närmar sig lukttröskeln. Omvänt betyder detta att åtgärder som kraftigt sänker koncentrationen av det 9

12 luktande ämnet ändå kan uppfattas som ineffektiva, om utgångshalterna ligger långt över lukttröskeln, se nedanstående figur. Luktens karaktär kan vara intressant att klassificera för tydliggörande och för att kartlägga lukter, men det finns inget officiellt klassningssystem. Lukter karaktäriseras ofta individuellt och får ofta namn som associerar till någon annan lukt, t.ex. kan avloppsvatten karaktäriseras som att lukta ruttna ägg eller gödsel. Den besvärsframkallande effekt lukter frambringar handlar om dess miljöpåverkan och hälsoeffekt. Även här är uppfattningen om lukten individuell då den kan associeras med tidigare exponeringar och erfarenheter. 2.2 Var uppkommer lukt? Det är inte alla substanser som avger lukt. De måste uppfylla vissa krav för att kunna stimulera luktcellerna i näsan. De måste vara flyktiga - för att vara luftburna och tillgängliga i luften som vi andas in, vattenlösliga - för att lösas i slemhinnan där luktcellerna är inbäddade. Dessutom måste luktämnena kunna aktivera receptorerna som finns på luktcellerna för att kunna skapa en reaktion. Generellt uppstår dålig lukt vid avfallsanläggningar vid öppen, anaerob nedbrytning av organiskt material. Odörer som bildas vid komposterings- och rötningsanläggningar kommer framför allt från innehållet i avfallet och de mikrobiologiska nedbrytningsprocesserna. De luktande ämnena kan delas in i: baser syror neutrala föreningar Baser utgörs bland annat av ammoniak, metylaminer, cadaverin och pyridin och bildas vid nedbrytning av aminosyror. Syror innefattar bland annat fettsyror, svavelväte, cyanider och merkaptaner och bildas framför allt vid anaeroba nedbrytningsprocesser. Neutrala föreningar kan härstamma från industriella material som styren, toluen, diesel, bensin, eller från mikrobiella processer som genererar till exempel acetaldehyd och aceton. 10

13 Inledande lukter från avfallet kommer av att anaeroba förhållanden snabbt inställer sig då avfallet ofta redan lagrats en tid innan det tas emot på anläggningen. Nedbrytningsprocesserna sker i flera steg (hydrolys, syrafas och metanfas) och genererar bl.a. aminosyror, fettsyror, alkoholer och svavelföreningar. I syrafasen sjunker ph och avfallet luktar surt och obehagligt av bl.a. flyktiga fettsyror. Anaerob nedbrytning av proteiner ger luktande svavel- och kväveföreningar (aminer, merkaptaner, sulfider). Mellanlagring av matavfallet bör därför undvikas för att minimera luktriskerna från den anaeroba nedbrytningen i det första stadiet. När avfallet förbehandlas genom t ex homogenisering, bortsortering av plast och metall och siktning finns också en risk för luktspridning eftersom avfallet rörs om och förflyttas. Alla ytor som avfallet kommer i kontakt med har benägenhet att lukta. Vid förflyttning och sortering blir ofta en del avfallsrester kvar på marken/golvet samt i och runt maskiner. Intensivfasen av kompostering och rötning avger inledningsvis kraftig lukt, som avtar efter hand som nedbrytningsprocesserna fortgår och halterna av flyktiga föreningar minskar. Efterkompostering som sker både vid komposterings- och rötningsanläggningar kan också ge upphov till mycket lukt. Särskilt om det behandlade avfallet läggs upp i stora högar och tillåts ligga länge utan åtgärder. Luktkällorna vi biologisk behandling kan delas upp i rörliga källor, ytkällor och punktkällor. Teoretisk kan man konstatera att ytkällor ofta är svårast att åtgärda, p.g.a. problemet med att samla in de luktande gaserna, medan punktkällor ger ett koncentrerat utsläpp som också är möjligt att samla upp och leda till behandling. Rörliga källor, d v s transporter av avfall i olika skeden av behandlingen, kan orsaka lukt om avfallet är ofullständigt nedbrutet och transporterna sker öppet, t.ex. med hjullastare. 11

14 Nedan kommenteras ett antal typiska luktkällor vid biologisk behandling. Anläggningsdel Rörliga källor Intransport av bioavfall Flyttning av kompostmaterial Ytkällor Strängkomposter Öppna behandlingsytor Spill på mark och kring lagringstankar Öppna lager i avvaktan på behandling Lager i avvaktan på uttransport Efterkompostering i högar Lakvattenbrunnar- och bassänger Punktkällor Mottagningstankar Förbehandling, sortering Blandning Behandlingshallar Kompostboxar Biofilter Ventilationsutsläpp Reaktortankar Nödventiler Hygieniseringstankar Gasrening/uppgradering Processvatten från gasrening Kommentar Ingen transport bör ske i öppna containers. Renspolning av bilar som lastat av bioavfall bör ej ske på öppen spolplatta. Tömning av pumpbart, bioavfall bör alltid ske via helt täta kopplingar till sluten tank med undertrycksventilation. Flyttning av kompost med hjullastare mellan boxar innebär alltid en risk och bör ske koncentrerat. Uppläggning och vändning av strängar exponerar omogen kompost mot omgivningen. Snabb hantering och tät, regelbunden, maskinell strängvändning (1-2 ggr/v) minskar riskerna. Behandling (sortering, siktning etc.) öppet utomhus innebär ofta stor exponerad yta per ton behandlat avfall. Luktrisken är oftast mer proportionell mot ianspråktagen yta än mot behandlad mängd. Spill av mottaget avfall, kompost etc. bidrar till både luktande ytor och lakning av föroreningar till vattenfas. Städning och maskinsopning bör därför ske löpande. Ytor kan luktbekämpas med lösningar innehållande effektiva mikroorganismer. All öppen lagring av inkommande matavfall bör undvikas. Logistiken måste medge omedelbart omhändertagande. Flytt av tillfälligt lagrat matavfall är en oslagbar luktkälla. Även färdig kompost kan lukta. Vid lång lagring på hårdgjord yta med dålig avrinning kan anaerobi uppstå i bottenlagren. Undvik stora lager satsa på marknadsföring! Nödlösning, med problem enligt ovan. Vatten från kompostytor har hög andel lättnedbrytbart material. Stillastående vatten i brunnar och bassänger ger risk för lukt. Undvik långa uppehållstider för vattnet och lufta. Mottagningstankar ska vara helt slutna och kopplade till undertrycksventilation och luftbehandling All förbehandling/sortering ska ske inomhus i hall med undertrycksventilation och luftbehandling. Punktavsug bör övervägas i anslutning till större riskkällor. Se ovan. Se ovan. Luktrisken med kompostboxar uppstår vid öppning för in- och utlastning. Boxar med fast tak bör ha undertrycksventilation dimensionerad för situationer med öppning av portarna. Vid boxar med öppningsbart tak bör in- och utlastning ske koncentrerat och med hänsyn till väderleksförhållanden. Biofilter ska reducera lukt, men utgör samtidigt ett koncentrerat utsläpp i sig med viss lukt. Fukthalt, tryckfall över filtret och aktivitet i filtret måste kontrolleras regelbundet (egenkontroll) och utbyte/åtgärder vidtas innan funktionen försämras. Alla ventilationspunkter bör bedömas från luktrisksynpunkt. Lukt i koncentrerad form produceras i rötningen och avleds tillsammans med biogasen till förbränning eller uppgradering. Svavelvätebildning kan minimeras genom tillsats av t.ex. järnklorid. Trycksatta processer (t ex rötning) kräver nödventiler för avlastning i händelse av processfel. Ventilen utgör en potentiell kraftig luktrisk. Vid överjäsning bör substrat i första hand ledas bort i vattenfas genom avtappningsledning på hög nivå i rötkammaren, via vattenlås. Hygienisering är en helt sluten process (värmeväxling) som inte bör orsaka luktutsläpp, se dock nödventiler ovan. Luktande ämnen avskiljs via t.ex. skrubber, se nedan. Odörisering av renad gas sker för att kunna spåra eventuella läckage av den renade (och luktfria) metangasen. Hantering av vatten från skrubbrar etc. bör alltid bedömas från fall till fall. 12

15 2.3 Mätmetoder för lukt Mätning av luktstyrka hos en process eller ett material är komplext eftersom både uppfattningen om olika lukter är subjektiva och olika människor är olika luktkänsliga. Luktstyrka är därför svår att mäta med instrument. Det finns ett antal olika metoder för att kvantifiera/analysera lukter: Olfaktometri Spridningsberäkningar Gasanalyser Elektroniska näsor Mätmetoderna ska helst efterlikna sinnesintrycket för hela luktupplevelsen, luktsinnets analyskänslighet, samt ha näsans provtagningsförmåga, dvs. provtagning ska kunna ske under korta ögonblick. Förutom särskilda mätmetoder kan även lukts intensitet och karaktär registreras genom direkta frågeundersökningar fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer Olfaktometri Olfaktometri är en standardmetod SS-EN för att bestämma luktstyrka och karaktär hos en gasblandning. Olfaktometri innebär att en panel av försökspersoner används och får lukta på prov i ett antal spädningar med stigande koncentration. Panelen bör bestå av minst åtta personer och ska helst vara tränad och van vid att bistå i luktpanel. När 50% av luktpanelen kan känna lukt i något av proven anses att lukttröskeln passeras. Luktstyrkan hos den testade gasen anges i luktenheter (le eller ou E) per kubikmeter och representerar antalet spädningar av ursprungsgasen som krävdes för att luktfrihet skulle erhållas. Enheten för lukt, en europeisk luktenhet (ou E/m 3 ) anknyter till mätning med olfaktometri enligt Europastandard EN Enheten definieras tekniskt på nedanstående sätt (översatt från eng.): Europeisk luktenhet (ou E /m 3 ) Den mängd luktämne fullständigt utblandat i en kubikmeter neutral gas vid normala förhållanden, som frambringar en fysiologisk respons (lukttröskeln) hos en panel motsvarande den fysiologiska respons som frambringas av den europeiska luktenhetreferensen fullständigt utblandat i en kubikmeter neutral gas vid normala förhållanden. 13

16 Den europeiska luktenhetreferensen, European Reference Odour Mass (EROM), definieras vidare: Europeiska luktenhetreferensen (EROM) Det vedertagna referensvärdet för den europeiska luktenheten, motsvarar en bestämd massa av ett certifierat referensmaterial. En EROM motsvarar 123 μg n-butanol fullständigt utblandat i en kubikmeter neutral gas. Detta ger en koncentration på 0,040 μmol/mol (40 ppb). Personer i luktpanelen måste uppfylla flera kriterier för att vara med i en olfaktrometrimätning. Framför allt måste deras luktsinne vara konstant inom ett visst område. Variationen mellan panelmedlemarna måste vara små, mycket mindre än variationen i populationen, och varje person ska ha ett medelvärde från tidigare mätningar mellan 0,5 och 2 gånger det vedertagna referensvärdet. För n-butanol innebär detta att deras lukttröskelvärde ska ligga mellan 62 g/m 3 till 246 g/m 3, eller 20 till 80 ppb (CEN, 2003). Relativt stora avvikelser kan förekomma vid olika mätningar med olfaktometri beroende på försökspersonerna som ingår och andra omständigheter. Förutom problemet med att olika resultat är svåra att jämföra är även olfaktometri ganska omständligt och tidskrävande. Metoden lämpar sig inte för mätning av stora, öppna punktkällor eftersom provtagningen är momentan och det blir svårt att efterlikna situationen på plats (ECN/ORBIT, 2003). Den stora fördelen med olfaktometri jämfört med andra mätmetoder är dock att mycket låga nivåer av lukt kan registreras i komplexa gasblandningar och att resultatet representerar den verkliga uppfattningen om luktens karaktär (Andersson Chan, 2006). Figur 1. Exempel på en olfaktometer. Luftproven späds i den nedre delen av apparaten. Panelen med försökspersoner går igenom och luktar i alla sex kopparna och noterar i vilket av rören hon/han uppfattar lukt Provtagning För analys av lukt vid olfaktometri och gasanalyser måste provtagning göras av luften. Flera faktorer måste tas hänsyn till vid provtagning för att få ett så representativt prov som möjligt: provtagning bör göras vid normala driftförhållanden på anläggningen driftförhållandena skall dokumenteras vid provtagningstillfället mätpunkterna bör väljas där utsläppspunkter finns provtagningen kan vara stickprov (där koncentrationen i luften representerar provtagningstillfället) eller samlingsprov (där koncentrationen i luften ger ett medelvärde under längre tid) 14

17 För analys av lukt i luft används normalt statisk provtagning. Det innebär att luftprov förs in i en luktfri behållare, t ex genom pumpning in i en vakuumförpackning, ofta en påse av tedlar. Minst 10 liter behövs för en olfaktometrisk luktbestämning. Vid provtagning är det viktigt att tänka på att kondensation, större partiklar och kemiska reaktioner mellan föreningar som kan ske i solljus och värme i provet ska undvikas. Om olika luktkomponenter reagerar med varandra eller bryts ned innan analys sker kommer provet inte att återspegla den verkliga lukten på området och resultatet blir missvisande. Analys bör göras inom 30 timmar från provtagningstillfället. Provtagning vid öppna, vida ytor kan göras genom att en tillfällig skorsten monteras ovanför en del av ytan, för att undvika vindpåverkan. Figur 2. Provtagning på biofilter efter komposteringsbox, Filborna återvinningsanläggning, NSR. Vid provtagning ovan en vattenyta tas ofta ett flertal prov, vilka sedan blandas, t.ex. i en huv (30x30cm). Det finns även fluxkammare som flyter på vattenytan och samlar upp luft. Teoretiskt sett kan även provtagningen göras dynamiskt, där en del eller hela luftströmmen från en källa leds direkt till olfaktometern eller analysapparaten. Detta är emellertid praktiskt omöjligt att genomföra inne i en processhall eller utanför en anläggning Spridningsberäkningar Med hjälp av spridningsmodeller kan uppskattningar göras om förväntad styrka hos lukter i olika riktningar och på olika avstånd från anläggningen. Oftast utgår dessa beräkningar från utsläpp vid en punktkälla, t.ex. en skorsten, och används för att bestämma förväntade luktkoncentrationer i närheten av anläggningen. Modellerna bygger in meteorologiska och topografiska data för platsen, bl.a. vindstyrka, vindriktning, nivåer på utsläppspunkt och avstånd till bebyggelse i området. Även andra faktorer som kan påverka luftflödet och luktspridningen kan beaktas. Med spridningsmodeller kan även beräknas effekten av en minskad luktemission, t ex genom introduktion av luktbehandling. Tre aspekter tas med för att beskriva miljöbelastningen vid källan: 15

18 Förhållandena vid utsläpp viktiga parametrar är mängder, hastigheter och temperaturen vid utsläppet. Spridningen av utsläppet viktiga parametrar är vindförhållanden och stabiliteten i luftlagren. Verkningen av utsläppet viktiga parametrar är hur lukten tolereras hos omgivningen och vilka gränsvärden som är uppsatta. Resultatet av en spridningsberäkning redovisas normalt i kartform, med isolinjer för förväntad luktstyrka på olika avstånd från anläggningen. Luktstyrkan anges ofta i form av percentilvärden för timeller minutmedelvärden för luktstyrkan över ett år. Med 98-percentilen avses att luktstyrkan under 98% av tiden understiger det redovisade värdet. Av stor vikt för luktupplevelsen är om värdet avser minut- eller timvärden. Genom att ange timvärden kan ett antal lukttoppar under en timme döljas i ett medelvärde. Användning av minutvärden ger således en sannare bild av hur störande lukten upplevs. Figur 3. Exempel på spridningsberäkning. Ytterligare data som kan behövas för utförliga spridningsberäkningar är luftryck, luftfuktighet och nederbörd. 16

19 2.3.3 Gasanalyser Analys av lukt i luft kan utföras med hjälp av kemiska gasanalyser. Gasanalyser som identifierar ämnen i ett prov har fördelen att de är objektiva och att resultat vid olika mätningar direkt kan jämföras. Den vanligaste metoden som används vid kontroll av luftföroreningar är en kombination av gaskromatografi och masspektrometri (GC-MS). Gaskromatografi separerar ämnen beroende på deras individuella löslighet och ångtryck. Masspektrometri separerar ämnen utifrån deras massa och laddning. Analyserna är relativt känsliga och kan registrera ämnen i koncentrationer ner till 0,2 ppb. Detektionsgränsen är dock högre än lukttröskelvärdet för en del luktämnen, t.ex. vissa merkaptaner, se Tabell 1 Dessa analyser har dessutom svårt att efterlikna luktsinnets funktion för att registrera lukter. Inga skillnader kan göras mellan icke-luktande och luktande komponenter, och därför krävs det i förtid kunskap om vilka specifika ämnen i analysen som avger lukt. En komplex blandning av många luktkomponenter kan även ha annan karaktär än de enskilda ämnena och även ett annat lukttröskelvärde, som inte går att bestämma med en gasanalys (Andersson Chan, 2006). Analys av prov från luft måste ske snabbt efter provtagningen. Om analysen tar för lång tid kan föreningar som bidrar till lukt reagera med varandra eller molekyler i luften och resultaten ger inte en sann bild av luktsammansättningen. För vissa speciellt utstickande lukter som ammoniak och svavelväte finns mätare som kan placeras på plats och mäta koncentrationer i luften momentant eller kontinuerligt. De är lätta att använda och kan ge en bild av var och när koncentrationerna är som störst i anläggningen. Paralleller mellan uppmätta koncentrationer och luktupplevelser finns däremot inte. För provtagning av luft, se avsnitt Elektroniska näsor Elektroniska näsor är uppbyggda av kemiska sensorer, datasamlingsenhet och en dator som processar informationen. En elektronisk näsa skall efterlikna människans eget luktsinne. Tanken är att sensorerna ska detektera lukter baserat på känslighet istället för selektivt, som blir fallet med t.ex. kromatografi. Sensorerna kan uppfatta och översätta olika lukter och luktstyrkor till sensorsignaler som skickas till datorn. Tekniken för elektroniska näsor utvecklas kontinuerligt. 17

20 Figur 4. Exempel på elektronisk näsa vid ett reningsverk i Montreal, Kanada. På panelen syns en matris av sensorer som tar prover på luften kontinuerligt och skickar resultaten till en central enhet som registrerar provets innehåll. Mjukvaran kan även kopplas till meteorologiska data för att göra en spridningsberäkning för lukten. (Odotech, 2007) Direkta frågeundersökningar Ett annat sätt att bestämma utbredning av lukt är genom direkta frågeundersökningar där intervjuer eller frågeformulär ges till boende/arbetande i anläggningens omgivning. Detta kan emellertid också vara komplicerat eftersom andra faktorer förutom själva exponeringen av lukt ofta spelar in. Det kan vara attityder och socioekonomiska förhållanden hos de boende som kan ge risk för överskattning av luktens styrka och varaktighet (ECN/ORBIT, 2003) Fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer Användning av luktobservatörer, som kan vara anställda vid anläggningen eller andra personer som har bra kännedom om verksamheten, innebär en möjlighet att få en mer systematisk registrering av luktförhållandena. Samtidigt kan väder- och vindförhållanden samt verksamheten vid anläggningen dokumenteras. Observationer vid olika väderleksförhållanden och tidpunkter kan ge en bredare information om vilka parametrar som har betydelse för luktupplevelsen. Ju längre mätningarna pågår desto mer pålitliga blir slutsatserna. En rimlig mätningsperiod kan vara 6 månader. 3 Miljö- och hälsoeffekter Lukt är en av de vanligaste orsakerna till klagomål på luftkvalitet. Förnimmelse av lukt och luktstyrka varierar mellan individer. En person med låg lukttröskel kan besväras betydligt mer av obehaglig lukt och reagera mer än en person med högt tröskelvärde. Lokaliseringen och avståndet till närboende är avgörande för hur människor i omgivningen uppfattar verksamheten. Om den utspädning av lukten som sker med ökat avstånd resulterar i att luktnivån inte överskrider lukttröskeln kan normalt verksamheten bedrivas med mindre stränga krav. En anläggning med nära 18

21 grannar riskerar däremot att få mycket klagomål från omgivningen och strängare miljökrav, eftersom en individuell prövning sker av varje anläggning enligt reglerna i miljöbalken. Trots de störningar som besvärande lukt kan medföra är det viktigt att poängtera att lukt oftast inte innebär någon hälsofara. Lukt är sällan i sig direkt hälsoskadlig. Däremot kan lukt orsaka otrevliga reaktioner som illamående och kräkningar. Hos vissa människor kan lukter även frambringa huvudvärk och stressreaktioner med muskelsmärtor, samt göra inandningen besvärlig. Intensiteten av lukten behöver inte vara avgörande för att den ska påverka vår hälsa. Lukt som en gång vid höga koncentrationer har förknippats med obehag, huvudvärk eller andningsbesvär kan ofta frambringa samma reaktioner även vid exponering vid mycket låga halter. Besvärsfrämjande lukt kan även verka nedsättande på den psykiska hälsan (Folkehelseinstituttet, ). Svavelväte är en av de giftigare gaser som uppkommer vid kompostering och rötning. Svavelväte har en karaktäristisk lukt och lågt lukttröskelvärde (0,0005 ppm), vilket betyder att den upptäcks tidigt vid redan extremt låga halter. Det är svårt att bestämma en specifik koncentration när svavelväte upplevs som obehaglig, men generellt gäller att vid koncentrationer omkring ppm orsakar svavelväte ögonirritation och ger obehag i form av stark doft. Vid högre koncentrationer ( ppm) efter någon timmes exponering får en person ögon- och andningsbesvär och vid höga halter (>100 ppm) orsakar svavelväte yrsel och i värsta fall medvetslöshet och död. Svavelväte hämmar syretillförseln till kroppen genom förlamning av hjärnans andningscentrum vilket orsakar syrebrist. Vid höga svavelvätehalter förlorar en exponerad person snabbt förmågan att känna lukt, vilket kan vara farligt eftersom det ger en falsk tro om att gasen är borta. Snabb evakuering till frisk luft och läkarkontakt är nödvändigt. WHO air quality guidelines for Europe indikerar en maximal exponering av svavelväte om 150 g/m 3 (0,100 ppm) i genomsnitt under ett dygn. En annan vanlig gas som uppkommer vid biologisk nedbrytning är ammoniak. Ammoniak kan orsaka besvär vid längre exponering och ge irriterande ögon och luftvägar. Vid höga halter kan ammoniak orsaka kramp i struphuvudet, chock, medvetslöshet och lungödem. Metan, som bildas vid anaerob nedbrytning av organiska ämnen. är helt luktfri och därmed svår att detektera, men kan vid höga koncentrationer skapa syrebrist i inandningsluften. Vid rötning och uppgradering av biogas till fordonsgas hanteras mycket stora mängder metan. Därför kan gasen odöriseras, dvs. blandas med ett luktande medel för att medvetet göra metanläckage lätta att upptäcka. Många av de ämnen som luktar är flyktiga organiska föreningar, som i höga koncentrationer kan vara skadliga för miljön. Metylmerkaptan är klassat som mycket giftigt för vattenlevande organismer och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Emissioner av dessa ämnen till luft från biologisk behandling sker dock inte i sådan mängd att några andra, direkta miljöstörningar än lukt uppstår. 3.1 Kan man definiera en nivå för luktfrihet? Mätning av luktstyrka ger ett värde på när människor kan förväntas känna lukt från en verksamhet. Den så kallade lukttröskeln definierar den nivå vid vilken hälften av en population normalt känner 19

22 lukt från källan. Lukttröskeln (luktstyrkan 1 luktenhet) innebär alltså omvänt att hälften av en population kan antas känna lukten? Är det acceptabelt? Praktiska erfarenheter från mätning av lukt, utförda spridningsberäkningar och korrelering av resultaten mot upplevelsen hos närboende indikerar att luktfrihet snarare kan relateras till en beräknad luktstyrka omkring 0,1-0,5 luktenheter, räknat som 98-percentil av minutvärden (se kapitel 2.3.2). 4 Förebyggande åtgärder mot uppkomst av lukt 4.1 Lokalisering av anläggningen När en ny anläggning ska byggas är det viktigt att luktfrågorna finns med i planeringen på ett tidigt stadium. Lokaliseringen av anläggningen är i många fall avgörande för vilka åtgärder som kommer att krävas med hänsyn till luktriskerna. Utformningen av anläggningen, t ex behovet av inbyggnader och övertäckningar kan då tas med redan i planeringsskedet och i kostnadsberäkningarna. Därigenom kan riskerna för exponering och klagomål från boende kring anläggningen minskas eller undvikas helt. En lämplig buffertzon kan identifieras genom utsläpps- och spridningsberäkningar. Buffertzonen är det fria område kring anläggningen som krävs för att undvika luktstörningar, vid en verksamhet med de planerade skyddsåtgärderna. Utrymme bör även finnas för en eventuell utbyggnad av anläggningen utan att behov uppstår av nya åtgärder för luktbehandling. Naturvårdsverkets allmänna råd om lokalisering av komposterings- och rötningsanläggningar (2003:4) säger att lokalisering, utformning och drift bör bestämmas utifrån lokala förutsättningar. Ett skyddsavstånd bör bestämmas efter en samlad bedömning av förutsättningarna i det enskilda fallet. Enligt Boverkets allmänna råd (1995:5) bör skyddsavståndet till bebyggelse från en avfallsanläggning vara 500 meter, med lokala anpassningar. Förhärskade vindriktning, topografiska förhållanden (kuperad eller plan terräng), öppet eller beskogat närområde är exempel på lokala förutsättningar som kommer att påverka och styra spridningen av lukt till omgivningen. Vid sluten hantering av avfall och användning av effektiva luktbehandlingsmetoder kan kortare avstånd vara acceptabelt. Även driften på anläggningen som mellanlagringstider, bearbetningen av avfall och typ av avfall som behandlas kan begränsa lukteffekterna och därmed motivera ett kortare skyddsavstånd till bebyggelse. 4.2 Processen Lukt vid befintliga komposterings- och rötningsanläggningar uppkommer vid mer eller mindre alla delar av processen och hantering av avfallet. Framför allt frigörs lukt genom aktiviteter med avfallet vid ankomst och utlastning, vid förvaring och förbehandling, samt vid intensivfasen av kompostering och rötning. Genom att optimera processen vid behandling av avfallet med hänsyn till lukt kan riskerna för störningar minskas betydligt. 20

23 Val av avfall Avfall som hos flera komposterings- och rötningsanläggningar upplevs orsaka stora luktproblem är slakteriavfall och fettavskiljarslam. En del anläggningar upplever även att särskilt dålig lukt i jämförelse med annat avfall genereras från matavfall från hushåll och restaurangavfall. Om en viss typ av avfall upplevs orsaka större luktproblem bör anläggningen överväga att inte ta emot detta avfall och på så sätt minska uppkomst av besvärande lukt. Alternativt kan anläggningen välja att behandla detta avfall med större försiktighet när det gäller lagring och hantering för att minimera luktavgivningen. Mottagning av avfall Ett kritiskt moment där mycket lukt uppkommer och riskerar att spridas till omgivningen är vid mottagning och avlastning av avfall. Genom en mer sluten hantering av avfall och mottagning i hall inomhus med lätt undertryck kan lukten bättre kontrolleras och ventilationsluften samlas upp och behandlas. Figur 5. Mottagning av källsorterat matavfall inomhus, Atleverket, Örebro. Vid inbyggnad av processdelar är ventilationen viktig, både för personalen av arbetsmiljöskäl och för att bl.a. svavelväte ska luftas ut och inte orsaka korrosion på maskindelar. Förbehandling Vid förbehandling och interntransport undviks luktspridning genom att avfall förvaras i containrar, kvarnar och blandmaskiner. Dessa kan dessutom hållas i svagt undertryck med punktutsug, där luft sugs till filter eller annan luktbehandling. Avfall som ligger på hög efter förbehandling eller färdigbehandling kan täckas över för att förebygga lukt. Övertäckning/inbyggnad kan ske i form av tält eller hallar av t ex armerad plast- eller gummiduk eller GAP (glasfiberarmerad plast). GAP kan formas till kupoler och på så sätt täcka relativt stora ytor. 21

24 Mellanlagring och vändning Avfall bör mellanlagras så kort tid som möjligt för att undvika anaeroba förhållanden och luktbildning. Mellanlagring är emellertid även en kostnadsfråga, då det kan vara ineffektivt att köra en behandling på endast små mängder avfall. En avvägning får göras i fall till fall. Vid kompostering ska anaerob nedbrytning undvikas under hela processen och därför måste avfallet vändas och inte lagras i för stora högar. En schemalagd vändning med lagom täta intervall (1-2 ggr/vecka) kan reducera luktbildning effektivt. Däremot bör alltför intensiv vändning undvikas då detta kan bidra till att onödigt stora mängder lukt frigörs. Figur 6. Grenslande strängvändare, Gryta, Vafab och Filborna, NSR. Vid färdigbehandling Efterkompostering som sker både vid komposterings- och rötningsanläggningar kan också ge upphov till lukt, särskilt om det behandlade avfallet läggs i stora högar och tillåts ligga länge utan att tas om hand. Detta är ofta direkt kopplat till hur marknaden för den slutgiltiga produkten från anläggningen ser ut. En låg avsättning för det färdigbehandlade biologiska materialet leder till att stora mängder lagras utomhus under lång tid. Låg avsättning kan även innebära att den färdiga komposten tar upp stora ytor på området och förhindrar en effektiv hantering av nytt, inkommande avfall från luktsynpunkt. För effektiv och fungerande drift och minimering av lukt behövs planerat tillvaratagande och försäljning av det färdigbehandlade materialet. 4.3 Skötsel Rengöring Ett bra sätt att förebygga uppkomst av lukt är att se till att fack och ytor för inkommande avfall töms frekvent och att förbehandlat avfall inte lämnas på lossningsytan utan att täckas över. Vid sortering och siktning av avfall fastnar lätt rester på maskindelar och mellan boxar, vilket på sikt skapar luktproblem. Alla ytor och maskiner för mottagning, behandling och lastning av avfall bör hållas rena, exempelvis sopas/rengöras varje fredag för att minimera lukt. 22

25 Effektiv ventilation Ventilationen måste vara anpassad till att skapa ett visst undertryck i lokaler med luktande verksamhet. Punktutsug kan vara bra vid specifika källor för att minska de totala luftmängderna som behöver omsättas. En viss lukt är ofrånkomlig, särskilt vid mottagning och blandning av avfall, men utformningen och installation av slutna processdelar innebär att hela luftflödet minskar och därmed lukten. Dosering med luktreducerande ämnen För att minska luktbildning kan tillsättande av luktreducerande ämnen direkt ned i avfallet hjälpa. Dessa kan vara kemikalier i form av nitriter, nitrater eller järnoxider vilket reducerar att lukt uppstår. Även biologiska medel med bakterier och svampar, som ska hjälpa till att förhindra uppkomst av besvärande lukt och förbättra nedbrytningen av avfallet, finns på marknaden. Mer om dosering av mikroorganismer och kemikalier finns att läsa i kapitel 6. 5 Biologiska behandlingsanläggningar i Sverige Biologisk behandling av avfall har många fördelar och har ökat stadigt under flera decennier i Sverige. Behandlingen genererar bra kompostjord och biogödsel för återbruk samt biogas för energiutvinning (t ex fordonsbränsle) istället för att matavfallet deponeras eller direktförbränns tillsammans med blandat hushållsavfall. Biologisk behandling kommer att öka då fler och fler kommuner investerar i biologiska avfallsanläggningar och intresset för biogas är stort. Enligt det femte delmålet i riksdagens miljökvalitetsmål om god bebyggd miljö och Sveriges Avfallsplan ska senast 2010 minst 35% av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling. Målet inkluderar även hemkompostering. 5.1 Kompostering Totalt ingår 21 komposteringsanläggningar i denna studie, och finns redovisade i alfabetisk ordning i Bilaga 1. I bilagan anges även biologiskt behandlade avfallsmängder år 2006, samt vilken typ av luktbehandlingsteknik som anläggningen använder sig av. Det finns flera typer av teknik för kompostering. De varianter som används vid svenska anläggningar är Sluten kompostering i boxar, Bagkompostering, Membrankompostering Öppen kompostering Sluten kompostering innebär att avfallet ligger i någon form av box eller annan behållare med styrd luftventilation. 23

26 Vid så kallad bagkompostering matas avfallet maskinellt in i stora plastsäckar ( korvstoppning ) som läggs upp på marken. Luft blåses in i säckarna som förses med ventilationshål, genom vilka utgående luft kan anslutas till behandling i t.ex. biofilter. Figur 7. Bagkompostering på Marieholm, Renova Göteborg. I förgrunden syns ventilationssystemet som blåser in luft i säckarna och syresätter den biologiska nedbrytningen (Renova, 2007). En annan behandlingsmetod är så kallad membrankompostering. Där sker komposteringen med forcerad luftning under tak av en semipermeabel duk (typ Gore-tex). Duken låter luften passera igenom, medan kondens bildar en vattenfilm på dukens insida, varigenom vatten och illaluktande ämnen droppar tillbaka i komposten och återfuktar avfallet. 24

27 Figur 8. Membrankompostering i Biodegmaboxar. Syresättning sker statiskt genom perforerade stålrör i boxens botten, som är täckt av träflis för att underlätta luftningen. Taket är gjort av semipermeabel duk, Atleverket, Örebro. Den vanligaste metoden för kompostering vid anläggningar som tar emot matavfall av olika slag är fortfarande öppen strängkompostering utomhus. Vändning av strängarna görs med maskinell strängvändare eller hjullastare. Med strängvändare kan vändning ske rationellt och anpassas efter behovet (minst en gång per vecka). Öppen kompostering i strängar utnyttjas normalt även för eftermognad av kompost som först behandlats slutet, t.ex. i boxar. 25

28 Figur 9. Efterkompostering i strängar, Filborna, NSR. Viktigt att tänka på vid öppen utomhuskompostering är att lägga avfallet i strängar eller högar med viss mäktighet. Då kan nedbrytningsprocessen producera tillräckligt mycket egen värme under vinterperioden för att kompostera effektivt. Maximal nedbrytning bedöms ske vid temperaturer kring C. Antalet anläggningar i denna studie som använder sig av de olika typerna av komposteringsteknik visas i Figur

29 14 Antal Typ av komposteringsmetod på komposteringsanläggningar Sluten kompostering (slutna boxar med styrd ventilation) Öppen strängkompostering Bagkompostering (AGbag) Membrankompostering (Biodegma) Figur 10. Antal anläggningar i studien som använder sluten kompostering, öppen strängkompostering, bagkompostering och/eller membrankompostering. Observera att vissa anläggningar tillämpar flera metoder. En utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning utförd av SWECO VIAK på uppdrag av RVF och Naturvårdsverket under 2005, rapporterade att strängkompostering med vändning ger mest luktproblem från processen. Luktavgivning vid själva processen uppgavs i flera fall till stor del ha orsakats av att komposteringen inte varit optimal med för dålig tillförsel av luft (RVF, 2005:06). De flesta anläggningarna som medverkat i denna studie upplever att det inte går att särskilja mellan lukt från olika avfall. Uppkomst av lukt observeras främst vid vändning av strängar och vid flyttning av avfallet. En del anläggningar har även särskilda problem med lukt vid siktning eller mognad av kompost. En anläggning uppger att det sker en stor produktion av lakvatten från den statiska processen med styrd syresättning där lukt är särskilt besvärande. Mer än hälften av anläggningarna upplever att lukt främst uppkommer vid vissa tidpunkter på dygnet, oftast på morgonen eller på kvällen. Detta kan bero på temperaturen och topografin där anläggningen befinner sig, men också vara en följd av dagens arbete på området. 16 av 21 komposteringsanläggningar utför inga mätningar av lukt. Av de fem anläggningar som utför luktmätningar använder sig fyra stycken av olfaktometri och en endast av spridningsberäkningar (se avsnitt 2.3). Tre av dessa upplever att det är svårt att leva upp till myndighetskraven beträffande lukt. 16 av 21 anläggningar registrerar dessutom antal tillfällen av störande lukt främst genom registrering i samband med klagomål. Det är även fyra anläggningar som samarbetar med närboende. De fungerar som en luktpanel och för dagbok där antal tillfällen med besvärande lukt registreras. 27