Språkrådets omvärldsrapport 2013

Transkript

1 Språkrådets omvärldsrapport 2013

2 Innehåll Förord... 3 Språkrådets omvärldsrapport Språklagen Språklagen Språklagen i utredningar Anmälningar om brott mot språklagen Sverige och mångspråkigheten Tolkning och översättning Åtgärdspaket för flerspråkiga barns lärande Diskussioner i medierna Ungdomars svenskkunskaper i fokus Makten över språket debatten om ogooglebar Myndigheternas språk Klarspråksåret Klarspråk ett begrepp i förändring Klarspråksundersökningar Svenskan och engelskan Språklagen och internationaliseringen Nordiskt språksamarbete Språkrådets kartläggning av språkliga riktlinjer på högskolor Situationen för de nationella minoritetsspråken Sammanfattning av året Statistik om nationella minoriteter Minoriteterna i medier Sveriges femte rapport till Europarådet om den europeiska stadgan om landsdelseller minoritetsspråk Länsstyrelsens och Sametingets minoritetspolitiska årsrapport Finska Jiddisch Meänkieli Romska Samiska Svenskt teckenspråk Språkteknologi och språklig infrastruktur Kommunikation i digitala medier Digital-kommunikativ kompetens Språkteknologi för ökad tillgänglighet Språklig infrastruktur Uppföljning av språkpolitiken i ett digitalt perspektiv Språkteknologi i Norden och Europa Avslutning Referenser

3 Förord I regleringsbrevet för 2008 fick uppdraget att i samband med årsredovisningen lägga fram en omvärldsanalys. Uppdraget var kopplat till språklagen som trädde i kraft den 1 juli Omvärldsanalysen skulle enligt regleringsbrevet ta upp de förändringar och utvecklingstendenser i samhället som har betydelse för det svenska språkets, det svenska teckenspråkets och de nationella minoritetsspråkens utveckling. Enligt beslut från generaldirektören lades uppdraget på Språkrådet, den avdelning inom institutet som har huvudansvaret för språkvård och språkpolitiska frågor. Sedan 2011 har institutet inte längre någon formell skyldighet att ta fram en omvärldsanalys, men har valt att fortsätta att årligen sammanfatta viktiga språkpolitiska händelser och lyfta fram politiska beslut, myndighetsrapporter, vetenskapliga rön av betydelse för institutets språkpolitiska uppdrag samt att göra nedslag i väsentliga mediala debatter i språksamhället under året som gått. Texterna om aktuella händelser kopplade till de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska, samt svenskt teckenspråk, har tagits fram i samarbete med minoritetsföreträdare för respektive språk. Språkrådet i maj 2014 Språkrådets omvärldsrapport 2013 Språkrådets omvärldsrapport ger en tillbakablick på det år som gått. Rapporten är en sammanfattning av viktiga händelser inom de områden som är centrala utifrån språklagens perspektiv. Rapporten är indelad i de områden som Språkrådet arbetar med och bevakar: svenskan, de nationella minoritetsspråken (finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska 1 ), svenskt teckenspråk, språkteknologi och språklig tillgänglighet, klarspråk och det mångspråkiga samhället. Kapitel ett består av en sammanfattning av språklagens tillämpning under de senaste åren och med särskilt fokus på 2013 och de anmälningar till JO som gjorts under året. Det andra kapitlet tar upp förändringar inom två områden som har betydelse för det mångspråkiga Sverige. Det ena gäller ny reglering av tolkning och översättning och det andra insatser för flerspråkiga elever i skolan. Kapitel tre refererar två mediedebatter under året med koppling till språk och språkpolitik. Den ena debatten handlar om ungdomars språkkunskaper. Den andra gäller konflikten mellan Språkrådet och Google om nyordet ogooglebar. 1 Sametinget har ansvaret för den samiska språkvården, men vi har valt att ta med en sammanfattning av händelser som rör samiskan i rapporten, eftersom Institutets språkpolitiska ansvar innefattar samtliga nationella minoritetsspråk. 3

4 Kapitel fyra aktualiserar begreppet klarspråk och det sätt på vilket förståelsen av klarspråk påverkas av bland annat språklagens tillkomst. I kapitlet sammanfattas också resultatet av några myndigheters klarspråksundersökningar som genomförts under året. Nästföljande kapitel, det femte, handlar om engelskan och svenskan och tar inledningsvis upp högskolornas situation och balansen mellan språklagens bestämmelser om ansvar för svenskan och kravet på internationalisering. Därnäst följer referat av de nordiska ländernas rapporter om parallellspråkighet inom högskolan som lagts fram inom ramen för det uppdrag Nordiska gruppen för parallellspråkighet arbetat med. Kapitel sex behandlar situationen för de nationella minoritetsspråken. Avsnittet tar upp några frågor som aktualiserats under året och sammanfattar innehållet i två viktiga minoritetspolitiska rapporter som släppts under 2013: Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametingets årliga uppföljningsrapport av arbetet i förvaltningsområdena och den svenska regeringens rapport till Europarådet om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Därefter presenteras ett urval språk- och kulturhändelser under 2013 för vart och ett av de nationella minoritetsspråken samt ett urval centrala händelser för det svenska teckenspråket under året. Det sjunde kapitlet berör viktiga beslut, nyheter och utredningar inom området e-tillgänglighet, språkteknologi och språklig infrastruktur. Det åttonde och sista kapitlet består av en avslutning som i korthet sammanfattar några av de händelser som varit utmärkande för Språklagen 1.1 Språklagen 2013 När den här omvärldsrapporten skrivs är det snart fem år sedan språklagen trädde i kraft den 1 juli 2009 och de första tillbakablickarna har börjat göras av språklagens första år. I september 2013, när budgetpropositionen för 2014 lades fram, meddelade regeringen att man hade för avsikt att göra en uppföljning av insatserna på språkområdet sedan lagens i kraftträdande. Uppföljningen kommer att genomföras under 2014, i syfte att bedöma effekterna av språklagen (Budgetpropositionen för 2014, utg.omr. 17, s.25). I oktober 2013 arrangerade Kulturdepartementet och genom Språkrådet ett seminarium som vi kallade Språklagen i praktiken. Seminariet inleddes med ett tal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och efter det talade Språkrådets chef Ann Cederberg. Andra föredrag hölls dels av Språkrådets medarbetare som gav sin syn på vilken effekt lagen haft inom olika områden, dels av företrädare för myndigheter som berättade om hur de arbetar praktiskt för att uppfylla språklagens bestämmelser ( Under de snart fem år språklagen varit i kraft har vi på Språkrådet följt hur myndigheterna tillämpat lagen. Vi har sett att lagen haft betydelse som statushöjare för frågor som rör språk inom den offentliga sektorn. Inom vissa områden är det tydligt att språklagen bidragit till en 4

5 positiv utveckling. Klarspråksarbetet är ett sådant område där fler och fler myndigheter inlemmar klarspråksaspekten i sitt arbete, även inom områden där språkbruket präglas av ett byråkratiskt språkbruk. De senaste åren har ett omfattande arbete inom domstolarna kommit till stånd. Bland annat arbetar man med att förbättra språket i domar. Under året har även muntliga förhandlingarna varit föremål för undersökningar med fokus på begriplighet. För teckenspråkiga har språklagen varit symboliskt viktig. I språklagen kommer döva och hörselskadades språkliga rättigheter till uttryck och där benämns teckenspråkiga som en språklig minoritet, snarare än som en grupp med en funktionsnedsättning. Språklagen har stärkt argumenten för tillgången till teckenspråk inom kultur- och utbildningssektorn, även om det återstår mycket att göra i praktiken, särskilt vad gäller barns tillgång till teckenspråk i förskola och skola. Inom andra områden har språklagens påverkan inte varit lika tydlig. Ett sådant område är myndigheternas terminologiarbete. Att bedriva terminologiskt arbete kräver, liksom klarspråksarbete, specifik kompetens. Det råder dock brist på terminologer och det terminologiska arbetet är inte så etablerat inom myndighetssfären. Praktiskt terminologiskt arbete kan dessutom kräva verktyg som i sin tur är avhängiga ekonomiska medel. Språklagens bestämmelse om myndigheternas terminologiska ansvar har i det sammanhanget inte räckt till för att vända trenden och få fler myndigheter att arbeta med terminologi på det sätt som är lagens intention. Hur ansvaret för den terminologi som finns inom den offentliga sektorn ska samordnas mellan myndigheterna behandlas mycket svepande i förarbetena och skulle behöva utredas vidare. Ett annat område som är komplicerat är högskolesektorn. De flesta universitet och högskolor i landet är att betrakta som myndigheter och omfattas därmed av språklagen. Men högskolorna är inte vilka myndigheter som helst. Vid sidan av det språkpolitiska ansvar de förväntas ta, har de också målet för en ökad internationalisering att ta hänsyn till. Balansakten mellan dessa målsättningar är inte okomplicerad, och högskolornas ansvar för språkpolitiken kan behöva konkretiseras ytterligare för att underlätta tillämpningen av språklagen. 1.2 Språklagen i utredningar När språklagen kom hördes kritik om att lagen dels var alltför ospecifik, dels för svag eftersom den inte hade sanktioner kopplade till sig. Kritiker befarade också att lagen i form av ramlag riskerade att få vika undan för andra lagar och andra intressen. Hittills har språklagen inte prövats särskilt flitigt, varken av JO eller mot annan lagstiftning, men i några fall har det skett. Två större utredningar har tagit upp frågan om språkval sedan språklagen trädde i kraft. Den första var frågan om översättningsregler vid handläggning av patent i Sverige, en fråga som utretts inom ramarna för Patentlagsutredningen. Ett delbetänkande om översättningsregler, som lades fram i mars 2012 (SOU 2012:19, Prop.2013/14:53), tog ställning till frågan om de regler som gäller för de europeiska patenten också borde gälla för de nationella. I dag måste de patent som lämnas till den nationella patentmyndigheten PRV (Patent och registreringsverket) vara skrivna på svenska. Vid den europeiska patentbyrån (EPO), dit de flesta svenska patent lämnas in, kan handläggningen däremot ske helt på engelska. Utredningens förslag blev att en del av patentdokumentet, patentkravet, även i fortsättningen ska 5

6 översättas till svenska medan den andra delen, patentbeskrivningen, inte skulle behöva översättas utan fick lämnas in på engelska till PRV. (via Språkrådet) var en av remissinsatserna, och menade att förslaget till nöds kan försvaras eftersom de flesta svenska patent redan omfattas av de översättningslättnader som utredningen föreslår, via EPO ( 2012). I ett senare delbetänkande, som lades fram i juni 2013, gick man ett steg längre och undersökte frågan om det vore möjligt att också ta bort översättningstvånget för patentkravet, samt huruvida det vid handläggningen av patent fortfarande skulle vara möjligt att lämna in patentbeskrivningen på svenska eller inte (SOU 2013:48, Prop.2013/14:89). Utredningen kom fram till att översättningstvånget till svenska för patentkravet bör vara kvar vid handläggning av patentdokument i Sverige och att det ska vara möjligt att handlägga patentbeskrivningen på svenska (även om det då inte blir obligatoriskt). Även i denna utredning var Institutet, via Språkrådet, remissinstans. Vi såg mycket positivt på att man i utredningen uttryckligen tagit fasta på de språkpolitiska och offentlighetsrättsliga aspekterna, som man i det här fallet ansåg vägde tyngre än de ekonomiska fördelar en total harmonisering av översättningsreglerna med de europeiska, skulle innebära ( 2013). En annan utredning, som berör språkvalet i offentlig sektor, inleddes i februari Utredningen är en översyn av reglerna för skiljedomsförfarande 2 i Sverige (Justitiedepartementet 2014). Som en del i utredningen ingår en så kallad klanderprocess som sker i svensk domstol (hovrätten). 3 En del av utredningens uppdrag är att undersöka huruvida det skulle vara möjligt för parterna att tala engelska under de muntliga förhandlingarna i det fall båda parter är överens om det, med tanke på språklagens bestämmelse om svenska som förvaltningsspråk. Institutet är representerat i utredningen och ska fungera som sakkunnig i uttolkningen av språklagen. Utredningen ska vara klar senast i september Båda utredningarna är exempel på områden där de principer som ligger till grund för språklagen utmanas av andra intressen som har med krav på effektivisering och internationalisering att göra. När översättningslättnader för patentdokument införs och man öppnar för möjligheten att tala engelska i en svensk domstol, ruckar man samtidigt på viktiga språkpolitiska principer nämligen att myndigheter i Sverige ska arbeta på svenska och att juridiskt bindande dokument ska vara tillgängliga på svenska. Bakom dessa språkpolitiska principer står en annan princip: offentlighetsprincipen, och den enskildas rätt att vara delaktig i och få 2 Ett skiljemål är en rättstvist som avgörs av skiljedomare (eller skiljemän) utan medverkan av allmän domstol. En skiljedom är, till skillnad från en dom meddelad av allmän domstol, ofta hemlig. Ett skiljeförfarande går dessutom, för det mesta, mycket snabbare än en process i allmän domstol. Parterna måste dock betala sina egna rättegångskostnader samt arvode för skiljenämnden. Skiljeförfarande är vanligt vid affärstvister. En skiljedom kan inte överklagas annat än på formella grunder i ett sk. klandermål se fotnot 3 ( 3 I ett klandermål behandlas de tvister som rör själva skiljedomsmålets formella grunder. Exempel på innehåll i klandermål vid skiljedomsförfarande är t.ex. om någon av parterna anser att ett ombud överskridit sitt uppdrag, varit jävig eller om målet av någon annan anledning inte skötts på rätt sätt. I klandermålet kan dock inte skiljedomens innehåll tas upp. Enligt uppgift under arbetet med utredningen sker ca klandermål med koppling till skiljedomar i Sverige per år. 6

7 insyn i myndigheternas arbete. Innan avsteg från språklagens tionde paragraf om svenska som förvaltningsspråk tillåts, bör dessa principer noga vägas in. Det innebär dock inte att det inte kan finnas goda skäl att i vissa fall verkligen göra undantag från språklagen. Även när undantag från språklagens bestämmelser bedöms som rimliga, bör den enskildas möjlighet till insyn säkras. 1.3 Anmälningar om brott mot språklagen Efter en första anhopning av anmälningar under språklagens första år har antalet JO-anmälningar med koppling till språklagen minskat. Under 2013 gjordes bara tre anmälningar som alla rörde klarspråksparagrafen, dvs. språklagens elfte paragraf. I två av de tre fallen var det Skolverkets kursplaner som var föremålet för anmälningarna (JO 2013: Diarienr. 5937:2013 och 6105:2013). Även 2012 anmäldes Skolverkets kursplaner. Den gången av en grupp gymnasieelever som menade att kursplanerna var svåra att förstå (JO 2012: Diarienr. 5242:2012). Det innebär att det hittills gjorts tre JO-anmälningar med hänvisning till språklagen som rör just skolans kursplaner. När JO valde att inte ta upp det första ärendet 2012 presenterade man inga skäl för sitt beslut 4, men i Språkrådets omvärldsrapport 2012 resonerade vi över några tänkbara anledningar. En tänkbar anledning är att man från JO:s sida kan ha gjort bedömningen att kursplanens huvudsakliga målgrupp är lärarna och att det är lärarnas ansvar att förklara innehållet i kursplanerna för sina elever. I oktober 2013 gjordes alltså en JO-anmälning till mot Skolverkets kursplaner. Denna gång av en lärare som ansåg att kunskapskraven i kursplanerna är svåra att tolka. Anmälaren menade att de svårbegripliga formuleringarna medför att elever och föräldrar riskerar att uteslutas från möjligheten att själva tolka och blir beroende av lärarens tolkning, vilket kan få konsekvenser om t.ex. läraren byts ut. I en annan artikel uttalade sig Per Måhl, gymnasielärare som specialiserat sig på betygsättning och som skrivit flera böcker om ämnet. Han menade att när lärare upplever att de inte själva förstår vad kunskapskraven betyder så finns det ingen möjlighet att uppnå likvärdighet mellan skolor och mellan elever (Skolvärlden 2013a). Christina Månberg, chef för gymnasieenheterna på Skolverket, uttalade sig om anmälningarna när hon intervjuades av Skolvärlden i oktober Månberg menade att föräldrar och elever ska förstå i mesta möjliga mån men att kursplanernas främsta målgrupp är lärarna. Det är professionens språk och de är skrivna för lärarna som kan ämnena, sade hon (Karlsson 2013a). Efter det att artiklarna publicerats i Skolvärlden gjordes en tredje JO-anmälan om kursplaner, även den av en lärare. Ingen av anmälningarna prövades, men i samband med den tredje 4 JO bestämmer själv vilka ärenden man väljer att ta upp till prövning. JO är inte är skyldig att motivera beslutet att pröva eller avskriva ett ärende ( 7

8 anmälan gav JO en motivering till varför man valde att inte pröva ärendet. I beslutet beskriver JO hur man tolkar språklagens elfte paragraf (klarspråksparagrafen): Bestämmelsen tar sikte framför allt på den kommunikation som sker mellan en myndighet och den enskilde medborgaren inom ramarna för den offentliga verksamheten. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att ett sk. klarspråk är särskilt angeläget i domar, beslut och andra handlingar som kommer från förvaltningsmyndigheter och domstolar och som rör enskilda (prop. 2008/2009:153 s.48). Skolans läroplaner är dokument av annat slag. (JO Beslut, diarienr.5937:2013) Det JO syftar på är det kärnområde som förarbetena till språklagen tar upp. I kärnområdet är språklagens bestämmelser tvingande medan lagen utanför kärnområdet kan tillämpas mer flexibelt. Det innebär dock inte att språklagen inte gäller utanför kärnområdet, bara det att det kan finnas undantag från huvudregeln. JO väljer att argumentera för att ärendena om kursplanerna inte är prioriterade eftersom de inte kan sägas tillhöra kärnområdet och heller inte rör kommunikation mellan en myndighet och en enskild person. Inte heller det tredje ärendet, som också rörde klarspråk, prövades av JO. Trots det uppmärksammades ärendet i medierna vilket ledde till en diskussion om vilket ansvar myndigheterna har att skriva begripligt och var gränsen går för när en myndighetstext ska bedömas som alltför svårbegriplig. Ärendet gällde PRV (Patent och registreringsverket), som blev anmält för att ha använt krångligt språk i ett beslut om patent (JO 2013: Diarienr.4552:2013). Mottagaren (och anmälaren) var ett konsultföretag som säljer just språkvårdstjänster och som menade att om de, som arbetar med språk, inte förstod beslutet så innebar det att det var orimligt svårbegripligt. I samband med anmälan skickade konsultföretaget ut ett pressmeddelande som fick viss spridning både i de sociala medierna och i de mer traditionella medierna ( Fallet diskuterades i Sveriges radio P1:s nyhetsprogram Studio Ett, där representanter för PRV och konsultföretaget diskuterade begripligheten i det aktuella beslutet. PRV:s representant menade att beslutet var tillräckligt begripligt och ansåg inte att man brutit mot språklagen, medan språkkonsulten tyckte att beslutet borde ha utformats enklare och att PRV inte tagit sitt ansvar i det här fallet. 2. Sverige och mångspråkigheten De språkpolitiska mål som antogs av riksdagen 2005 och språklagen, som trädde i kraft 2009, gör klart att Sverige nu också officiellt är ett mångspråkigt land. I språklagens andra paragraf (syftesparagrafen) står det att: Syftet med lagen är att ange svenskans och andra språks ställning och användning i det svenska samhället. Lagen syftar också till att värna svenskan och den språkliga mångfalden i Sverige samt den enskildes tillgång till språk. 8

9 Värnandet av den språkliga mångfalden är alltså ett centralt mål för språkpolitiken i Sverige. Samtidigt är det tydligt att det inom många områden är svårt att leva upp till skyldigheten att ge tillgång till språk i praktiken. Både i förskolan och i skolan har tillsynsmyndigheterna länge konstaterat att lärare och annan pedagogisk personal har för dåliga kunskaper om vad flerspråkiga barn behöver för sin kunskapsutveckling. Även inom andra områden av den offentliga sektorn saknas ofta det flerspråkiga perspektivet, till exempel inom äldrevården. Nyhetstidningen Dagens samhälle genomförde under 2013 en kartläggning av utbudet av äldrevård på andra språk än svenska. Det visade sig att strax över hälften av kommunerna (54 procent) kan erbjuda omsorg på andra språk, antingen i egen regi eller via privata aktörer. Det vanligaste språket som erbjuds är finska, följt av bosniska/kroatiska/serbiska samt arabiska. Att behovet av äldrevård på andra språk kommer att öka i framtiden står dock klart (Dagens samhälle 2013). I andra sektorer kan brist på flerspråkig kompetens bokstavligen vara en fråga om liv och död. I en undersökning från Linköpings universitet, som presenterades i maj 2013, har man undersökt hur SOS-larmoperatörer hanterar samtal från personer med andra modersmål än svenska. Studien visar att operatörerna använder olika strategier för att få fram viktig information och undvika missförstånd: dels upprepar larmoperatörerna viktiga uppgifter, dels ställer de frågor som kan besvaras med ja eller nej. I studien påpekar man att det skulle behövas fler larmoperatörer med kunskaper i andra språk än svenska, så att åtminstone de vanligaste modersmålen fanns representerade (Cromdal 2013). Med tanke på att en allt större del av befolkningen har andra modersmål än svenska, kommer frågan om begriplighet i myndighetskontakter i akuta situationer utan tvekan att fortsätta vara angelägen. I följande kapitel tas några områden upp som berör mångspråkighet och som aktualiserats under Det gäller nya regler om översättning och tolkning inom den offentliga sektorn, en statlig satsning (åtgärdspaket) för att förbättra flerspråkiga elevers lärande i grundskolan, och två nya utredningar som föreslår språkbonusar kopplat till medborgarskap respektive sfiutbildningen (utbildningen i svenska för invandrare). 2.1 Tolkning och översättning I takt med en ökad invandring till Sverige har kraven på myndigheter att kunna nå ut till en mångspråkig befolkning ökat. Rätten för den enskilde att kunna kommunicera med myndigheter är en grundläggande demokratisk och språkpolitisk fråga. Samtidigt har det under lång tid varit väl känt att det råder brist på auktoriserade tolkar och översättare och att kvaliteten på tolkningen inom flera områden, till exempel rättsväsendet och sjukvården, är för dålig. Regleringen om myndigheters skyldigheter att tolka och översätta är dessutom vag, vilket ger stort tolkningsutrymme för enskilda myndigheter. Detta riskerar i sin tur att skapa en rättsosäker situation för den enskilda (Lindquist och Mohamed 2011, Ljungberg 2012). Av dessa skäl valde Språkrådet att under 2013 särskilt lyfta fram ämnet översättning och tolkning. I augusti gav vi ut en antologi Från ett språk till ett annat i vilken ett trettiotal tolkar, översättare, forskare, utbildare, statliga tjänstemän och representanter för intresseorganisationer ger en lägesrapport om situationen inom olika sektorer av den offentliga förvaltningen, där 9

10 översättning och tolkning används (Språkrådet 2013). I samband med utgivningen av antologin publicerade Dagens Nyheter en debattartikel där Språkrådets chef Ann Cederberg lyfte fram en rad grundläggande problem som rör översättning och tolkning i offentlig sektor (Cederberg 2013). En av dessa frågor är den låga kvaliteten på de översättningar och tolkningar som görs i offentlig sektor. Att kvaliteten ibland brister beror bland annat på att myndigheterna vid inköp av översättnings- och tolkningstjänster är styrda av ramavtal, vilket ofta innebär att ett lågt pris prioriteras före den specialkompetens byråerna kan erbjuda. Tolkar som är specialutbildade inom ett visst område kan sakna uppdrag trots att deras kompetens behövs. För en del mindre språk kan det råda brist på tolkar. För romskan, som inte är ett standardiserat språk, saknas också möjligheter för tolkar att auktoriseras vilket gör det särskilt svårt för myndigheter att avgöra om de tolkar de anlitar har den kompetens som behövs för uppdraget (Språkrådet 2013). Krav på att anlita tolkar med rätt kompetens inom rättssektorn aktualiserades i ett EU-direktiv som antogs 2010 (Direktiv 2010/64/EU). Direktivet, som samtliga EU-länder är skyldiga att uppfylla, innehåller minimiregler som ska garantera att personer som är misstänkta eller anklagade för brott och som inte behärskar svenska, får tillgång till tolk eller översättare. Tidigare fanns det ingen absolut rätt till tolk i rättegångsbalken, men från den 1 oktober 2013 är myndigheterna alltså skyldiga att anlita tolk eller översättare (prop. 2012/13:132). En annan viktig förändring är att myndigheterna i och med förändringarna i rättegångsbalken i första hand måste anlita en utbildad rättstolk eller annan auktoriserad tolk (eller för översättningar en auktoriserad translator). Bara om en specialiserad tolk inte går att få tag på får myndigheterna lov att anlita en icke-auktoriserad tolk eller översättare. Skärpningen av reglerna innebär att kvaliteten på tolkning i rättssammanhang troligen höjs. Även i annan lagstiftning är förtydliganden vad gäller översättning och tolkning på gång. I utredningen om en ny förvaltningslag föreslås vissa förändringar i syfte att förtydliga de formuleringar som handlar om översättning av information för personer som inte behärskar svenska. 5 Utredningens förslag innebär förändringar i förvaltningslagens åttonde paragraf som är den del av den lagtext som reglerar myndigheternas skyldighet att anlita tolk och översättare (SOU 2010:29). Paragrafen i den nuvarande förvaltningslagen lyder: När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten vid behov anlita tolk. (Förvaltningslag 1986:223) I förslaget till ny förvaltningslag har paragrafens formulering utökats och preciserats: När en myndighet har kontakt med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, ska myndigheten anlita tolk och låta översätta handlingar om det behövs för att den enskilde ska kunna ta till vara 5 Förvaltningslagen är den ramlag som anger riktlinjerna för myndigheternas handläggning av ärenden (1986:223). 10

11 sin rätt. Med översättning jämställs beträffande den som är allvarligt synskadad överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt. (SOU 2010:29) Myndigheternas skyldighet att också översätta handlingar och inte bara anlita tolk, har skrivits in explicit i utredningens förslag. Ett förtydligande om den enskildes behov har också förts in, som förhoppningsvis ska vägleda myndigheterna i deras bedömning om när tolk och översättare ska anlitas. Enligt de nya formuleringarna är det förmågan att kunna ta till vara sin rätt som ska utgöra grunden för en sådan bedömning. Om det finns ett sådant behov ska myndigheterna i den nya texten anlita tolk eller översättare (jämfört med den tidigare formuleringen som angav att myndigheterna bör anlita tolk). Om förslagen går igenom innebär det att myndigheters skyldighet att anlita översättare och tolk förtydligas. Någon proposition har dock ännu inte lagts fram. 2.2 Åtgärdspaket för flerspråkiga barns lärande En fråga som aktualiserats allt mer i utbildningspolitiska sammanhang de senaste decennierna är de flerspråkiga skolelevernas situation. Eftersom invandringen till Sverige ökat och förändrats under tid har antalet elever med flerspråkig bakgrund också ökat under en förhållandevis kort period om tjugo år. Skolmyndigheterna har lyft fram problemet med att skolledare och pedagogisk personal saknar den särskilda kompetens om nyanlända och flerspråkiga elevers lärande som behövs för att vända den negativa trenden att elever med utländsk bakgrund får lägre betyg än elever med svensk bakgrund (Skolinspektionen 2010). Under 2012 presenterade regeringen ett åtgärdspaket i syfte att förbättra mottagandet av nyanlända elever i skolan. En utredning gavs i uppgift att ta sig an en rad problem i samband med mottagande och undervisning av nyanlända elever som, enligt regeringen, behöver lösas. Det övergripande målet med utredningen uppgavs vara förbättrade skolresultat för nyanlända elever (Utbildningsdepartementet 2012a och b). De föreslagna åtgärderna rörde bland annat en eventuell förlängning av skolplikten, fler lektioner och prioritering av vissa ämnen framför andra (till exempel svenska) för nyanlända elever. Utöver det fick Skolverket i uppdrag att utreda hur kunskapsutvecklingen i svenska ska förbättras hos de nyanlända eleverna under de första fyra åren i den svenska skolan. Utredningen, som lades fram i februari 2013, går i korthet ut på att öka tillgången till ämnet svenska eller svenska som andraspråk för nyanlända elever, framför allt under den första tiden i svensk skola. Utredningen föreslår att en nyanländ elev under sitt första år i förberedelseklass ska kunna omfördela sin undervisningstid så att tid fördelas från ett eller flera ämnen till förmån för ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Ett annat förslag är att elever som gått kortare tid än fyra år i svensk skola och som inte uppnått godkänt resultat i svenska eller svenska som andraspråk när de går ut grundskolan, kan få skolplikten förlängd tills dess att de uppnår godkänt resultat (Ds 2013:6). Skolverket ska också under perioden arbeta med att ta fram ett nationellt kartläggningsmaterial som skolorna ska kunna använda sig av för att göra en bedömning av vilken nivå nyanlända elevers kunskaper ligger på, för att bättre kunna anpassa undervisningen till den enskilda eleven (Skolverket 2014). 11

12 En fråga som utredningen också skulle ha tagit ställning till är framtiden för ämnet svenska som andraspråk samt hur behörighetsreglerna ska se ut för lärare i svenska som andraspråk. Utredningen har dock valt att fortsätta att utreda frågan om svenska som andraspråk och i stället presentera dessa slutsatser i en enskild promemoria som fortfarande är under beredning. Också i förskolan pågår ett utvecklingsarbete kopplat till flerspråkiga barn. Under 2012 fick Skolverket regeringens uppdrag att vidta åtgärder för att öka förskolepersonalens kunskap om flerspråkiga barns utveckling (Utbildningsdepartementet 2012c). Bakgrunden är att granskningar av förskolans verksamhet visat att många flerspråkiga barn inte får det modersmålsstöd de har rätt till enligt skollagen och skolförordningen (Skolinspektionen 2010, Skolinspektionen 2012). Som en del i uppdraget gav Skolverket under 2013 ut en skrift om flerspråkighet i förskolan: Flera språk i förskolan teori och praktik i syfte att öka förskolepersonalens kunskaper och ge vägledning i förskolornas flerspråkiga arbete (Skolverket 2013). 3. Diskussioner i medierna 3.1 Ungdomars svenskkunskaper i fokus Ett ämne som diskuteras med viss regelbundenhet är den sjunkande kunskapsnivån hos studenter, såväl i grund- och gymnasieskolan som på högskolan. Svenska ungdomars allt sämre resultat i internationella undersökningar som PISA 6 har blivit en naturlig utgångspunkt för diskussioner om skolans organisation och inriktning. När det gäller läsförståelse bekräftade de senaste PISA-mätningarna, som presenterades i december 2013, en trend som varit tydlig under hela 2000-talet: att ungas läsförståelse blir allt sämre. Särskilt är det pojkar och ungdomar som presterar sämre i skolan överlag som också har den sämsta läsförmågan (Skolverket 2013b). Men de svenska 15-åringarnas läsförmåga kan dessutom sägas återspegla ett mönster hos den vuxna befolkningen. Den litteraturutredning som lades fram hösten 2012 (SOU 2012:65 samt SOU 2012:10), i vilken befolkningens läsvanor kartlades, slog fast att läsning är tydligt kopplat till kön och socioekonomiska faktorer. Män och pojkar läser mindre än flickor och kvinnor och högutbildade läser mer än lågutbildade. I samband med att litteraturutredningen presenterade sitt resultat meddelade regeringen att man kommer att satsa 300 miljoner kronor under åren för att förbättra skolelevers läs- och skrivfärdigheter i det så kallade Läslyftet (Kulturdepartementet 2013a). Som en del i projektet har bl.a. Skolverket fått i upp- 6 I Pisa-undersökningen, som genomförs bland ett urval 15-åringar i OECD-länderna, testas förutom läsförståelse också elevernas kunskaper i matematik, naturvetenskap och digital problemlösning. Även i de ämnena presterade de svenska 15-åringarna under genomsnittet i OECD-länderna. Från Sverige deltog ca åringar från 209 skolor. Pisa-undersökningarna genomförs vart tredje år, varav den senaste i mars Resultatet meddelades dock först i december

13 drag att ta fram metoder som svensklärare i grund- och gymnasieskolan kan använda sig av för att bättre kunna stödja elevers läs- och skrivutveckling. Men det finns också rapporter som ger en delvis annan bild än den PISA presenterar. En internationell undersökning av vuxnas färdigheter (PIAAC), som presenterades i oktober 2013 och där Sverige deltog som ett av 23 länder, visar att Sverige ligger över genomsnittet i läsning och räkning och dessutom har det bästa resultatet av alla deltagande länder när det gällde problemlösning via IT/dator (SCB 2013b). PIAAC utförs av OECD 7 i syfte att undersöka den vuxna befolkningens (16 65 år) läs- och räkneförmåga samt förmåga att lösa problem med hjälp av IT/dator. Trots det goda resultatet för den undersökta gruppen som helhet är det dock några grupper som presterar klart sämre än genomsnittet, och det är personer som är födda utanför Sverige samt de med kort utbildning (läs mer om resultaten i PIAAC på s.61). Under 2013 stod också högskolestudenterna i fokus för en debatt som handlade om studenters språkliga oförmåga. Den mediala diskussionen inleddes i januari 2013 med att nio universitetslärare i historia vid Uppsala och Linköpings universitet i en debattartikel slog larm om studenters bristande kunskaper i svenska (Andersson m.fl. 2013). Lärarna menade att kunskaperna sjunkit så drastiskt under de senaste åren att studenterna inte längre har de språkliga färdigheter som är nödvändiga för att kunna ta till sig humanistisk vetenskap. Debattörerna underströk i sitt upprop att det inte handlar om de enstaka studenter som har dyslexi för dem finns adekvat hjälp. Inte heller handlar det om elever som invandrat till Sverige sent de har i regel en stark grund i ett annat språk. I stället är problemet, enligt lärarna, att en så stor andel av studenterna har stora språkliga begränsningar i form av ett mycket begränsat ordförråd och en ytlig ordförståelse. Det leder till att studenterna missförstår muntlig och skriftlig information, har svårt att förstå instruktioner och svårt att uttrycka sig i skrift. Författarna till artikeln menade att en viktig åtgärd för att komma till rätta med problemet vore att ge svenskämnet mer resurser i grund- och gymnasieskolan. Uppropet satte igång en diskussion om studenters språkliga kunskaper. I P1- programmet OBS i Sveriges radio intervjuades Ebba Lisberg Jensen, universitetslektor vid Malmö högskola, som ställde sig bakom den bild historielärarna vid Uppsala och Linköpings universitet tecknat i sin artikel (Sveriges radio 2013b). Hon menade att studenternas bristande språkliga förmåga medför att universitetslärarna får använda för mycket av sin tid åt att ge stöd åt studenter som inte klarar de språkliga krav som ställs på högskolan när det gäller läs- och skrivfärdigheter. Programmet refererades i tidsskriften Universitetsläraren och följdes upp i ännu en artikel i samma tidsskrift där SULF:s (Sveriges universitetslärarförbund) ordförande Mats Ericsson intervjuades (Samuelsson 2013b). Ericsson menade att vittnesmål från universitetslärare är viktiga och ska tas på allvar men att det inte är bra att dra förhastade slutsatser och genomföra förändringar i utbildningssystemet som är inte är väl underbyggda, som har alltför kortsiktiga perspektiv och som det saknas vetenskapligt stöd för. Han påpekade också att även om lärare i dag tycker sig märka att studenterna har sämre kunskaper i vissa avseenden, som 7 OECD (The Organisation for Economic Co-operation and Development) är ett samarbetsforum för stater som vill samarbeta i frågor om ekonomi, tillväxt, miljö men också sociala frågor. OECD gör årligen olika mätningar och analyser som ligger till grund för rekommendationer till medlemsländerna i OECD ( 13

14 skriftliga språkfärdigheter och matematik, har de samtidigt blivit bättre på annat till exempel muntlig engelska. I ytterligare ett inlägg i Uppsala Nya Tidning tog några lärarstudenter vid Uppsala universitet upp problemen på deras egen lärarutbildning (Kenttä och Larsson 2013). De menade att det förslag som ofta förs fram för att komma till rätta med lärarutbildningens låga kvalitet att antagningskraven till lärarprogrammen måste bli högre inte löser grundproblemet. Studenterna menade att det största problemet knappast kan vara bristande förkunskaper hos studenterna eftersom de flesta sedan ändå klarar sig igenom sin högskoleutbildning. De pekade i stället på stora brister i lärarutbildningen som man från skolans sida väljer att blunda för. Det största problemet är att studenters språkliga fel inte rättas och att skriftliga arbeten godkänns trots språkliga brister, enligt artikelförfattarna. De frågade sig hur studenter vars texter innehåller särskivningar, hybridstycken, ofullständiga meningar och syftningsfel efter sin utbildning ska kunna undervisa andra elever i svenskämnet. I en annan artikel i Universitetsläraren påpekade några universitetslektorer i svenska från Malmö högskola att högskolelärares vilja att stötta elevernas språkutveckling på ett sätt som integrerar språkutvecklingen i undervisningen är det som krävs för att höja elevers språkliga nivå (Bergman m.fl. 2013). Det språkliga stöd som studenter erbjuds ges i dag i stället oftast kompensatoriskt vid sidan av den ordinarie undervisningen, till exempel i studieverkstäder eller i särskilda kurser i akademiskt skrivande, menade de. I ytterligare en artikel i Universitetsläraren presenterade utbildningsminister Jan Björklund en delförklaring till studenters försämrade kunskaper (Samuelsson 2013a). Björklund påpekade att den breddade rekryteringen till högskolan inte bara varit positiv utan också haft en negativ effekt i sänkta krav på studenterna. Enligt Björklund har problemen har sin uppkomst i grund- och gymnasieskolan, och menade att ett sätt att komma tillrätta med problemen är att förstatliga skolan. Han uppmanade också högskolorna att inte sänka kraven och att våga underkänna studenter. Diskussionen om den svenska skolan och studenters språkkunskaper kommer med stor säkerhet att fortsätta att vara en het skolpolitisk fråga även efter valåret Makten över språket debatten om ogooglebar I början av 2013 blev ett ord på Språkrådets nyordslista från 2012 plötsligt en världsnyhet. Ordet var ogooglebar med definitionen som inte går att hitta på webben med en sökmotor. Efter en brevväxling mellan Google och Språkrådet under våren 2013 valde Språkrådet slutligen att stryka ordet från nyordslistan. Även om Språkrådets erfarenhet är att nyord engagerar allmänheten, var exponeringen av fallet med ogooglebar unikt. Det var också första gången ett ord ströks från listan. Nyordslistan, som tas fram av Språkrådet varje år, kan innehålla ord som är helt nya i språket men också ord som ökat mycket i användning under året, fått en ny betydelse eller är exempel på intressanta lingvistiska nybildningar. Den definition Språkrådet ger orden i nyordslistan är en beskrivning av den betydelse som är etablerad i bruket, dvs. hur språkanvändarna använder ordet. Syftet med Språkrådets nyordslista är att visa hur nya ord kan bildas och hur de speglar vår samtid. Genom att använda orden fastställer språkbrukarna de nya 14

15 ordens betydelse och användning, samt avgör hur etablerade de blir. Språkrådets uppgift är att följa denna utveckling och att registrera och dokumentera de nya orden. Diskussionen om ogooglebar började alltså i januari 2013 då Google kontaktade Språkrådet med anledning av Språkrådets definition av ordet. Google hänvisade till den lagstiftning som värnar om varumärken, och ville att det tydligare skulle framkomma att den sökmotor som åsyftades var just Googles. Google ville därför ändra definitionen till när man inte kan finna informationen man söker i sökmotorn Google. Företaget ville också införa en så kallad disclaimer som skulle ange att Google är ett registrerat varumärke. Språkrådet gick med på att förtydliga definitionen av ogooglebar till när man inte kan finna informationen man söker (vilket normalt sker med den i Sverige dominerande sökmotorn Google). En förklarande text som angav att listan kunde innehålla ord som är skyddade varumärken skulle också skrivas till. Google tyckte dock inte att ändringarna var tillräckliga och stod fast vid sitt ursprungliga förslag på definition. Eftersom det huvudsakliga syftet med nyordslistan är att beskriva förändringar i språkbruket och inte att vara normerande, kan Språkrådet inte på egen hand förändra definitionen av ett ord på listan om det inte finns stöd för det i bruket. Språkrådet bedömde därför att den förändring i definitionen som Google ville se inte var möjlig att göra utan att syftet med nyordslistan skulle frångås. Språkrådet bestämde sig därför i mars 2013 för att plocka bort nyordet ogooglebar från 2012 års lista. Ett annat skäl till beslutet var att en utdragen process med Google skulle ta för mycket tid och resurser från annat viktigt språkarbete. Genom att stryka ordet ville Språkrådet också markera sitt missnöje med Googles försök att styra rådets arbete och öppna upp för en diskussion om bestämmanderätten över språket. Mejlväxlingen mellan Språkrådet och Googles jurister publicerades i Svenska Dagbladet (Svenska Dagbladet 2013). Google är inte det första exemplet på företagsnamn som tappat sin namnkaraktär och börjat användas mer allmänt. På samma sätt talar vi i dag om jeepar, termosar och bankomater utan att tänka på de bakomliggande varumärkena. Intresset hos ett företag och dess varumärke kontra språkets egen utveckling är alltså en motsättning som aktualiserats många gånger tidigare. Språkrådets beslut att stryka ogooglebar från nyordslistan uppmärksammades och blev en stor nyhet, både i och utanför Sverige. Många svenska medier skrev om nyheten. I en intervju med Svenska Dagbladet (Thurfjell 2013) intervjuades Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, om debatten. Englund konstaterade, precis som andra som uttalade sig om nyheten, att dess spridning snarare gjort att ordet blivit betydligt mer etablerat i språket än det skulle ha blivit genom att stå kvar på nyordslistan. Nyheten om ogooglebar spreds även utanför Sveriges gränser och nämndes i flera utländska medier (Lodin 2013). Den amerikanska tidskriften The Atlantic angav ogooglebar som ett av de 14 svenska ord som borde tas upp i engelskan (Garber 2013). The Telegraph (Irvine 2013), Harper s Magazine (Keehn 2013) och BBC (BBC 2013, Fanning 2013) samt nyhetsbyråerna Associated Press (AP) och Agence France Presse (AFP) rapporterade också om debatten. Nyhetens spridning bidrog dessutom till att begreppet ogooglebar översattes till andra språk. Den engelska varianten ungoogleble användes flitigt och översättningar till språk som spanska och ryska syntes också. Språkrådets chef Ann Cederberg intervjuades av flera 15

16 medier, både svenska och utländska, bland annat av Sveriges radio (Sveriges radio 2013b), Sveriges television 2013) och BBC (Fanning 2013). Händelsen diskuterades också livligt i de sociala medierna. På Twitter startades flera trådar angående ogooglebar vilket fick nyheten att spridas ytterligare. En webbplats om ogooglebar startades av en privatperson ( som inom loppet av en enda dag (26 mars, samma dag som Språkrådet meddelade att man strukit ordet ur listan) fick nästan unika besökare. Utöver diskussioner om användbarheten av själva ordet ogooglebar, diskuterades frågan huruvida Språkrådet gjort rätt då man strök ogooglebar från nyordslistan. Hade Språkrådet vikit sig för Google eller var beslutet en lyckad taktik för att få sympatier? Synpunkterna i nyhetsmedierna och i de sociala medierna var blandade. En del ansåg att Språkrådet borde ha övervägt att bemöta kraven eller ha tagit striden om att behålla ordet i listan med den ursprungliga definitionen. Andra ansåg att Språkrådet borde ha vägt in risken att borttagandet av ogooglebar skulle kunna ge en felaktig signal till företag, så att de missleds att tro att ordboksredaktioner i framtiden kan ta bort ord som företagen anser missgynnar dem. De flesta reaktioner på Språkrådets agerande var dock till Språkrådets fördel. Den stora uppmärksamhet som skapades kring ogooglebar ledde till att Nationalencyklopedin valde att lägga till uppslagsordet ogooglebar i encyklopedin med definitionen om ord eller fras som inte går att hitta på internet med hjälp av en sökmotor. Vanligen avses sökmotorn Google, men termen har kommit att användas även om andra, liknande tjänster på nätet (Svenska Dagbladet/TT 2013). Svenska Akademien beslutade också att ändra definitionen av ordet googla till en mer allmän definition i den kommande utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (Sveriges radio 2013c). Som en följd av dispyten mellan Google och Språkrådet blev ogooglebar det mest uppmärksammade ordet i Sverige Sällan har frågan om vem som bestämmer över språket besvarats så tydligt som i tvisten om ordet ogooglebar. En Googlesökning på ordet den 4 april 2013 gav träffar, vilket utan tvekan är många, många fler än innan dispyten blev känd. Det är bara att konstatera att ogooglebar knappast är ogooglebart längre. 4. Myndigheternas språk 4.1 Klarspråksåret 2013 Under 2013 har flera stora rikstäckande myndigheter genomfört undersökningar med klarspråksinriktning och fokus på mottagaranpassning gentemot tydligt definierade målgrupper. Flera av undersökningarna har riktat in sig på myndighetstexter som utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv är särskilt viktiga för den enskilda medborgaren. Migrationsverket har undersökt begripligheten i beslut om asyl, Försäkringskassan har studerat beslut om sjukpenning, och Brå (Brottsförebyggande rådet) har inriktat sig på domstolarnas bemötande av vittnen, målsägare och tilltalade (läs mer om dessa tre undersökningar på s.20). Innehållet i beslut om asyl eller sjukpenning, eller begripligheten i en rättegångssal, har naturligtvis en avgörande betydelse för den som berörs. Det är därför rimligt att ställa krav på myndigheter som fattar den 16

17 här typen av beslut att arbeta medvetet med att minimera risken för missförstånd hos mottagaren. Besluten ska vara så begripliga som möjligt. Under 2013 hölls som vanligt flera internationella klarspråkskonferenser, bland annat i Vancouver i Kanada, Seoul i Sydkorea och Helsingfors i Finland. I Helsingfors hölls den nordiska konferensen Klarspråk Konferensen arrangerades av det nordiska klarspråksnätverket, Nordisk Sprogkoordination och Institutet för de inhemska språken (Språkinstitutet). Temat för konferensen var myndighetstexter ur ett medborgarperspektiv och i programmet medverkade språkexperter från Danmark, Finland, Norge och Sverige (bland annat medarbetare från Språkrådet). Under de två dagarna presenterades bland annat aktuell klarspråksforskning och erfarenheter från klarspråksarbete på myndigheter i Norden. Den årliga konferensen Plain hölls 2013 i Vancouver. Konferensen fungerar som en mötesplats för utbyte av information om ny forskning och nya nationella klarspråksprojekt. Temat för konferensen i Seoul var hur den nationella lagstiftningen som gäller klarspråk i de medverkande länderna bidrar till att stärka det/de nationella språken. En representant för Språkrådet deltog i konferensen i Seoul och höll ett föredrag om den svenska språklagen och klarspråksarbetet i Sverige. I Sverige kom några nyheter under året i form av digitala hjälpmedel för klarspråksarbete. Språkrådet kunde i början av året presentera en ny webbaserad utbildning i klarspråk: Att skriva bättre ( Materialet har tagits fram av ett tiotal myndigheter tillsammans med Språkrådet, och bygger på konkreta exempel från de olika myndigheternas verksamheter. Utbildningen innehåller allmänna skrivråd, specifika råd för olika typer av texter (beslut, webbtexter, e-post etc.) och praktiska skrivövningar. Ett annat digitalt verktyg är Klarspråkskollen den första klarspråksapplikationen för mobiltelefoner, som lanserades i maj av språkkonsulter från Klarspråkskollen AB ( Syftet med appen är att den ska ge svar på frågor om begripligt språk och skrivregler direkt i mobilen. Klarspråkskristallen 2013 gick till Åklagarmyndigheten för ett klart och tydligt språk i myndighetens gärningsmannabeskrivningar. Gärningsmannabeskrivningen är den del av åtalet där den misstänktes handlingar beskrivs. Att en sådan beskrivning är enkel att förstå är en förutsättning för att den tilltalade ska kunna bemöta åklagarens påståenden och därmed ha möjlighet att försvara sig i en rättegång. Gärningsmannabeskrivningen är alltså ett exempel på en text som är central för den enskilde ur rättssäkerhetssynpunkt. Utmaningen för Åklagarmyndigheten har bestått i att balansera kravet på juridisk exakthet i språket med kravet på begriplighet för allmänheten. Att hitta begrepp som är moderna och enkla men som inte påverkar den juridiska tolkningen är alltså något som Åklagarmyndigheten lyckats väl med, enligt juryns motivering. Priset delades ut i maj på Språkrådets årliga konferens, Språkrådsdagen, av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ( I följande kapitel kommer några av de klarspråksteman som varit aktuella under året att beskrivas lite närmare. Utöver de klarspråksundersökningar som presenteras på s.20 och framåt, diskuteras nedan begreppet klarspråk som under 2013 aktualiserats särskilt tydligt. 17

18 4.2 Klarspråk ett begrepp i förändring Vad som ska betraktas som vårdat, enkelt och begripligt i enskilda formuleringar (skriftliga eller muntliga) är en fråga Språkrådet ofta får från myndigheter och från enskilda. Det går inte att besvara frågan utan att också titta närmare på den situation i vilken formuleringen ska användas och vem som är mottagare. Klarspråksparagrafen öppnar ofta upp för sådana, för det mesta nödvändiga, diskussioner av enskilda kommunikationssituationer. Ett exempel på en sådan diskussion, som dessutom fördes offentligt i olika medier, är den JO-anmälan om krångligt språk som gjordes mot PRV (Patent- och registreringsverket) i augusti 2013 (se också s.12). Att klarspråk ska förstås som ett relativt begrepp är dock inte en tolkning som ännu är helt självklar i alla situationer. I internationella kontexter är det naturligt att synen på vad klarspråk är varierar, eftersom inställningen till statens ansvar i regleringen av språkbruket i den offentliga förvaltningen också varierar. Sådana skillnader i perspektiv aktualiserades tydligt för Språkrådets del i samband med en artikel som publicerades i den internationella språktidskriften European Journal of Language Policy under hösten 2012 (Michard 2012). I en debattartikel menade skribenten, som är obducent på Rättsmedicinalverket, att kravet på klarspråk i den svenska språklagen har en negativ inverkan på svenska myndigheters sätt att arbeta. Artikelförfattaren redogjorde i artikeln för en rad kritiska synpunkter på den allmänna acceptans för klarspråkssträvanden som finns inom offentlig sektor i Sverige. De två huvudsakliga invändningarna byggde på en hårdragen tolkning av den svenska språklagen. Författaren menade att lagens krav på klarspråk hindrar myndigheter från att använda facktermer i den utsträckning och på det sätt som skulle behövas för verksamhetens bästa. Han menade också att språklagens krav på att svenska alltid ska vara förvaltningsspråk hindrar honom och hans kollegor från att använda latinska termer även när sådana termer skulle vara lättare att förstå för mottagarna än försvenskade varianter, i utformningen av t.ex. obduktionsprotokoll. Språkrådet bemötte artikeln i ett svar som publicerades i samma tidsskrift i april 2014 (Olovsson och Spetz 2014). I svaret konstaterar vi att de problem artikeln presenterar i sin tur bygger på missuppfattningar om hur den svenska språklagen ska tolkas. Artikelförfattaren utgår från en förståelse av klarspråk som en särskild texttyp präglad av ett vardagligt stildrag som undantagslöst utesluter facktermer. Ett sådant ideal blir naturligtvis mycket svårt, om inte omöjligt, att leva upp till för en myndighet som Rättsmedicinalverket, som präglas av en hög grad av specialisering. Ett obduktionsprotokoll till exempel, kan tänkas ha målgrupper som kräver facktermer för att bli begripliga (polis och rättsväsende), men kanske också målgrupper som behöver ett enklare och mindre specialiserat språk (anhöriga). Artikeln sätter dock fingret på att det finns en glidning i hur klarspråk ska förstås även inom den svenska förvaltningen, kanske inte bara inom myndighetssfären utan också inom Regeringskansliet. Någon helt enhetlig bild verkar fortfarande inte finnas. I Sverige har det moderna klarspråksarbetet från början utvecklats som en strävan bort från en viss texttyp, den onödigt krångliga kanslisvenskan som bland annat präglas av långa, invecklade meningar och byråkratiskt ordval. 18

19 När klarspråksarbetet på 1960-talet inleddes inom statsförvaltningen var syftet att kanslisvenskan skulle ersättas av en annan texttyp, präglad av vardaglighet och talspråklighet. Över tid har ett enkelt och begripligt myndighetsspråk kommit att bli en alltmer accepterad och naturlig utgångspunkt för myndigheters kommunikation. Myndigheters kommunikationssituation och dess målgrupper har samtidigt komplicerats, och med tiden har också synen på vad klarspråk är förändrats. Från att ha betraktas som en särskild stilart har klarspråk i offentlig sektor alltmer kommit att förstås som ett förhållningssätt som innebär att myndigheten skriver så vårdat, enkelt och begripligt som möjligt men framför allt med en tydlig mottagaranpassning. Språklagen blev i det sammanhanget en bekräftelse på en sådan utveckling. I och med lagen blev mottagarperspektivet nämligen den nödvändiga utgångspunkten i tolkningen av lagens klarspråksparagraf, det vill säga den paragraf som anger myndigheternas ansvar att skriva enkelt, vårdat och begripligt (elfte paragrafen) och den paragraf som anger myndigheternas ansvar att använda terminologi på svenska även inom smala och specialiserade verksamhetsområden (paragraf tolv). Eftersom myndigheterna förväntas implementera båda paragraferna är det en förutsättning att man tolkar dem så att de inte motsäger varandra. Det innebär alltså att en text som innehåller fackterminologi men i övrigt är skriven på ett vårdat och begripligt sätt också ska kunna betraktas som klarspråk, förutsatt att texten är anpassad till mottagaren. Språklagsutredningen (SOU 2008:26) återger en syn på klarspråk som bekräftar en sådan tolkning, dvs. där mottagarperspektivet framställs som helt centralt för begreppet klarspråk: Begreppet klarspråk har under senare år kommit att stå för begripliga myndighetstexter och ett klart och mottagaranpassat myndighetsspråk. Att systematiskt arbeta med klarspråk kan ses som ett sätt att höja effektiviteten i organisationen och förbättra kommunikationen mellan myndigheter och medborgare. Det bör också innebära kompetensutveckling för medarbetarna. Klarspråksarbete är vanligtvis inriktat på att myndighetstexter ska skrivas på ett vårdat, enkelt och begripligt språk. Syftet med att bedriva språkvård inom den offentliga sektorn är att alla ska ha tillgång till och möjlighet att förstå vad som står i texter som skrivs av myndigheter. (SOU 2008:26) Den proposition som följde på språklagsutredningen ger dock snarare uttryck för den snävare tolkning av enkelt i klarspråksparagrafen, dvs. som ett språk som ska ligga relativt nära talspråket: Den föreslagna bestämmelsen innebär ett krav på de offentliga organen att språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Innebörden av att språket ska vara vårdat är att det ska följa gängse språknormer. Att det ska vara enkelt innebär att språket ska ligga relativt nära talspråket och att språket ska vara begripligt innebär att det ska vara anpassat så att mottagaren bör kunna förstå. (prop. 2008/09:153) 19

20 I våra kontakter med myndigheter märker vi att den snävare synen på klarspråk som ett i alla situationer vardagsnära, talspråkspräglat språk fortfarande är ganska utbredd. För att myndigheterna ska kunna tolka språklagens klarspråksparagraf är det dock viktigt att det i officiella dokument finns en samstämmig beskrivning av hur klarspråk ska förstås i förhållande till språklagen. Under 2013 har TNC (Terminologicentrum) och ESS (Föreningen för examinerade språkkonsulter i svenska) arbetat fram en definition av begreppet klarspråk som förts in i Rikstermbanken, Sveriges nationella termbank, som drivs av TNC. Arbetet med definitionen initierades av ESS i syfte att ta fram en förklarande text om begreppet klarspråk som skulle kunna hjälpa myndigheter att få en enhetlig idé om vad klarspråk är (TNC 2013). Definitionen är dock inte vetenskapligt belagd utan är tänkt att fungera som ett stöd för praktiskt klarspråksarbete. 4.3 Klarspråksundersökningar Under de senaste åren har flera större myndigheter genomfört klarspråkssatsningar inom sina verksamhetsområden. Förtroendeutredningen, den statliga utredning som lades fram 2008 och som undersökte kommunikationen mellan medborgarna och domstolarna, blev startskottet för ett klarspråksarbete bland Sveriges domstolar. Arbetet har lett till att domstolarna tagit fram en strategi och en handlingsplan i syfte att åstadkomma mer begripliga domar. Arbetet har fortsatt under 2013 och ska slutredovisas under 2014 (se Språkrådets omvärldsrapport 2012). Myndigheter inom närliggande verksamhetsområden har också genomfört undersökningar av språkbruket under året. I juni 2013 publicerade Brottsförebyggande rådet (Brå) resultaten från en undersökning om hur domstolar bemöter vittnen, målsäganden och tilltalade. En del av bemötandet handlar om hur begripliga själva domstolsprocesserna är för de tilltalade och andra som deltar i domstolsförhandlingar (Brå 2013). Undersökningen bygger dels på intervjuer av brukare vid Södertörns tingsrätt och Förvaltningsrätten i Stockholm samt ett antal domare, advokater och åklagare, dels på slutsatser från tidigare studier vid tingsrätter och hovrätter. Totalt ingick omkring 800 intervjuer. När det gäller begriplighetsaspekten visade kartläggningen att hälften av de intervjuade upplevt att de inte förstått allt som sades under förhandlingarna. De önskade att domstolen skulle ha använt ett mindre formellt språk, med enklare ord. Sveriges domstolar antog 2010 en bemötandestrategi, för att stötta domstolarna i detta arbete. Utifrån den senaste kartläggningen betonar Brå vikten av att arbetet med att förbättra bemötandet i domstolarna fortsätter. Under våren 2012 genomfördes en statlig utredning av hur Migrationsverkets beslut i migrationsärenden är utformade och hur de uppfattats av migrationsdomstolarna, polisen och de asylsökande. I maj 2013 kom utredningen med sina resultat som bygger på granskning av 50 beslut om uppehållstillstånd (SOU 2013:37). Granskningen visade att Migrationsverkets beslut visserligen är relativt kortfattade, men i många fall inte tillräckligt begripliga för sina mottagare. Framför allt är det strukturen i beslutstexterna som brister. Motiveringarna till besluten blandas ofta samman med annan information. Den grafiska formgivningen är också inkonsekvent med för få mellanrubriker, vilket gör texten svår att orientera sig i. Att 20