Det finns en ny sheriff i Vareš och han är svensk Rubrik av Reuters krigskorrespondent på Balkan. Av Lars Gyllenhaal. Kapitel 12

Transkript

1 MILITÄRT! Aktuellt om militära händelser, vapen och förband Det finns en ny sheriff i Vareš och han är svensk Rubrik av Reuters krigskorrespondent på Balkan. Av Lars Gyllenhaal Hur skulle svenska soldater fungera i ett modernt krig i Europa? Yngre läsare kanske kan tycka att frågan verkar omöjlig att besvara men svenskar i uniform modell 90 och med Ak 5 var ju faktiskt i strid i vår egen världsdel på 1990-talet, fast det nu ofta glöms bort. En som verkligen förmår att ge liv åt de omskakande och inte sällan brutala upplevelserna på Balkan under 1990-talet är Ulf Henricsson, länge känd inom Försvarsmakten som en stark profil inom praktiskt ledarskap. Nu torde han även bli känd som författare av modern militärhistoria eftersom hans bok När Balkan brann om sina upplevelser som bataljonchef i det sönderfallande Jugoslavien nog är det mest givande man kan läsa om svenskar i moderna krig talets krig på Balkan var vidriga, och det är inget som Ulf Henricsson slätar över. Men det är icke desto mindre stundtals väldigt underhållande att läsa Henricsson, hans sätt att beskriva svenskar före de hamnar i den balkanska verkligheten och när de väl är på plats är helt enkelt medryckande. Detta är en av de bästa böckerna som har skrivits på senaste år, och ett måste för dig som vill veta hur det är att leda ett svenskt förband i en skarp insats. Det som följer nedan är ett utdrag ur Henricssons bok och om du fastnar för detta, kan jag lova att du skulle gilla hans bok! Boken är framtagen som ett sammarbetsprojekt mellan Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och Försvarshögskolan i Stockholm. Kapitel 12 Nära ögat av Ulf Henricsson På vägen mot Tuzla dagen därpå stannar jag till i Kiseljak och diskuterar förutsättningarna för vår närvaro i Sarajevo med BHC och får dessutom äntligen klartecken att ta upp kampvognseskvadronen hem till Tuszla. Det känns oerhört skönt även om jag innerst inne vet att det kan vara för tidigt att ropa hej. Det blir också mitt sista samtal med Ramsay. Rose vill ha saker gjorda direkt med beslut på platsen och Ramsay vill tänka först och har sannolikt inte modet att be chefen lugna ner sig. Det är dessutom inte förenligt med FN:s principer att ha både chef och stabschef från samma nation. Ramsay blir i alla fall mycket glad att få Nordbat 2:s sköld. Jag låter stripbv:n med gruppchefen Lifgren gå för sig och tar bilen mot Vareš. När vi passerar OP Romeo 02 högst uppe på Milankovicihöjden meddelar de att chefen 8. kompaniets pbv blivit beskjuten i Ribnica inga skador. Min reaktion är att det är en av våra vardagsincidenter som kompaniet klarar utan min hjälp och jag fortsätter mot Tuzla. Peter Torbjörnsson som åker med oss frågar mig om jag är orolig och jag svarar nej ingen är ju skadad. När vi passerar Durdevik tio kilometer från HQ ropar staben upp mig på radion och vill att jag skall sno mig på vi har problem någon är skadad i 8. kompaniledning. Inne i operationsrummet är förvirringen ganska stor. Håkan Birgers stridsledningspbv är träffad i Ribnica tre skadade en annan soldat är träffad av granatsplitter i Maoca fem kilometer längre söderut. Samtidigt är flygplatsen i Tuzla granatbeskjuten, där är HJ med en kanadensisk FN-general och TACP:n. Därefter kommer en ny rapport om att ytterligare en pbv är träffad. Antalet skadade är nu fem. Hans Ekstrand är med en pluton på väg över Banovići mot Ribnica för att undsätta 8. kompaniet. Nu kommer min rutin från övningar, inte minst övningarna i stridsledningssimulatorn, till sin rätt. Jag lugnar ner staben och ber om en strukturerad lägesrapport. Kollar att allt är rätt uppfattat. Därefter fattar jag beslut strunta i flygplatsen alla resurser skall till Ribnica nu. Chefen för TACP

2 protesterar och vill vara kvar på flygplatsen men han får en klar order gå till Ribnica! Staben har begärt flygunderstöd som nu är i luften och Rose ringer och undrar om vi har några väl definierade mål mitt svar blir tyvärr nej. Nu skulle TACP redan varit i Ribnica då hade vi haft chansen att göra något. Bilden vi har i staben är nu att en granatbeskjutning från artilleri eller granatkastare har skett mot Maoca med fem skadade som följd samt att Håkan Birger är beskjuten i Ribnica. Två incidenter fem kilometer från varandra. Norair får order att sätta in helikopter för transport av skadade. Den får först order att landa vid OP Romeo 02 för att det finns en förberedd helikopterlandningsplats där. Jag avbryter och ger order att de själva väljer landningsplats så nära skadeplatsen som möjligt. Det spar minst 45 minuter marktransport. Tur att jag tjänstgjort på arméflyget och vet hur man bör arbeta med en helikopter. Nu tror jag att våra duktiga helikopterpiloter hade fixat till detta själva men vi sparar tid. Besättningen på stridsledningspbv som rullar upp från Vareš under Lifgrens befäl har tagit ett toppinitiativ. Lyssnat på radio, förstått att det är kris och kört fram till skadeplatsen och hjälper till. Toppen med medarbetare som tänker och tar initiativ. I väntan på att helikoptrarna skall återvända gnager oron i magen en tung oviss väntan vad är det jag kommer att få ta emot? 1630 landar sista helikoptern vid det norska fältsjukhuskompaniet. Ingen livshotande skadad men oroande att två soldater har ögonskador. Grabbarna själva verkar lugna. Efter att de skadade tagits om hand åker jag direkt mot Vareš och 8. kompaniets camp. Vid R 02 står en av de träffade vagnarna. När jag tittar på träffen tvivlar jag starkt på att det är en granat från en bergskanon som uppgivits i en rapport. Allt tyder på en pansarvärnsrobot utom att de skadade inte var fler och att skadorna inne i vagnen var små. Den andra vagnen gick inte att flytta från platsen så den står kvar. På min fråga om hur bevakningen av vagnen är ordnad svarar Håkan att 119. brigaden ur 2. kåren lovat göra det. Håkan säger att vi kan lita på dem, jag blir lite orolig men jämfört med att alla överlevt är det ett litet problem. När jag kommer till 8. kompaniets camp pågår debriefingen i bastun. Bra! Med i stripbv:n var förutom Håkan Birger bland annat nye SMEDO Claes Meijer och kompanisjuksköterskan Forsgren. Snacka om att ha alla ägg i en korg. Claes fick i nåder åka till Bosnien för sin fru efter ett ihärdigt arbete att övertyga henne om att det inte var så farligt här. Omhändertagandet på skadeplatsen gick mycket bra utan någon panik. Enligt Claes agerade Håkan mycket lugnt och bra. Vi förbereder bärgningen av den kvarstående vagnen genom att begära flygunderstöd och gruppera styrkan ur 10. och TACP på höjderna söder om Ribnica. Därifrån har man bra koll på de serbiska ställningarna. Vi får allt nödvändigt stöd från BHC vilket känns skönt. Dags att besöka skadeplatsen Nästa morgon det har hunnit bli den 23 februari och vi startar från campen i Vareš med min pbv, en vakt/eskort-sisu, en sjuktransport-sisu, en bärgningsbil och min Toyota. Med är SMEDO och pastorn. Prick klockan 1000 kör vi fram till Chefen för 8. kompaniets robotträffade pbv 302 (ingångshålet markerat med vit cirkel).

3 Gunnar Karlsson och Bengt Berlin kontrollerar vadställen. skadeplatsen efter att ha samverkat med den lokala 119. brigaden, den som lovat vakta vår pbv. Flyget är i luften men 10. blir lite sena på grund av att vi har dåligt radiosamband. Söder om Ribnica finns ett svart hål avseende UK-samband, det räcker knappt en kilometer. Vi stannar i skydd med fordonen och jag går först fram till vagnen för att se om något händer. Allt är lugnt, precis som det brukar vara när flyget är i luften med en klarblå himmel. Vagnen är länsad på allt av värde, tanken tömd. Så var det med AFBiH vakthållning. Här är alla sig själv närmast. Bärningen blir lite jobbigare än vi tänkt oss eftersom hela styrsystemet är låst av träffen som gått rakt igenom vänster styrbroms. Vi får slå isär och ta av banden. Vi hittar mycket riktigt resterna av en pansarvärnsrobot, bland annat spolen till styrtråden. Visar sig högst sannolikt vara en gammal sovjetisk Sagger. Det förklarar varför man träffade i första skottet och det kraftiga genomslaget. Vi har haft samma tur vid båda träffarna, personalen, skytt, förare och vagnchef har undgått att träffas direkt av RSV 1 -strålen med några centimeter. De har fått skador av sekundärsplitter. Styrtrådens längd och anslagsriktningen ger oss en sannolik skjutplats cirka m bort på berget Bradinj väl på serbisk sida. Skytten har i båda fallen riktat rakt på UN-märkningen. Bärgningen är klar klockan 1200 och 10. kompaniets styrkor och flyget kan dras ur. Våra robotskyttar observerade genom sina värmesikten mycket folk i eldställningarna på den serbiska sidan. När flyget dök upp i luften blev det tomt. Jag avslutar mitt deltagande i bärgningsjobbet med att åka tillbaks till 119. brigaden och prata allvar med den bataljonchef som lovat vakta pbv:n. Han har tusen ursäkter men efter ett tag kommer några prylar fram, bland annat en radio 146 med batterier. Vi får efterhand tillbaks det mesta av utrustningen, dock inte dieseln. Efter lunch kommer Alf in och meddelar att Robyn Ziebert är sur igen. Hon vill samverka med chefen inte handläggare. Hon förstår uppenbart inte att man kan delegera saker och ting. Inte heller att allt jobb vi lägger ned på flygplatsen och Marion Road görs främst för UNHCR:s hjälparbete. Måste antagligen göra en ny charmoffensiv. Blodtrycket stiger när jag läser Expressens löpsedel efter Ribnica-incidenten. FN struntade i svenskarnas rop på hjälp! Allt över hela löpet. Dålig journalistik! BHC gav oss all hjälp vi behövde. Det var jag som avrådde Rose från att sätta in flygunderstöd eftersom de rätta omständigheterna inte fanns längre. När blodtrycket sjunkit ringer jag Robyn Ziebert och bjuder på middag. Jag tror hon nog mest vill prata och vara med där det händer något. Samtidigt är det nog så att min käre C Log, Torkel, helst struntar i UNHCR och prioriterar våra 1 Riktad Sprängverkan.

4 interna behov först, vilket han ska om vi inte bestämt något annat. Nåväl efter en whiskey blir RZ och jag helt överens om hur vi skall fortsätta. Leoparderna anländer till slut Den 25 februari har alla förutsättningar att bli en bemärkelsedag. Kampvognarna startar 0815 från Vareš och klockan 1000 är de redan över vadet i Solun. Jag och Alf drar iväg för att möta dem och se när våra nybyggda vad söder om Kladanj passeras. Där skall de köra en kilometer i floden innan de kommer upp på vägen igen. Allt går briljant som tåget tvärt emot alla olyckskorpar, som det varit gått om. Klockan 1400 bryter den första kampvognen det blågulrödvita målsnöret utanför HQ. Både ABC, Reuter och dansk TV är med. Jag, HJ, KK Madsen och främste plutonchefen skålar i champagne framför första vagnen. Vagnarna gör en 360 grader piruett mitt på huvudvägen med stabiliserad pjäs 2 inför alla närvarande, som blivit många när även lokalbefolkningen dykt upp. Nu är det helt klart och alla känner att bataljonen äntligen är samlad och att alla har varit delaktiga. Danskarna måste ha känt sig otroligt välkomna och som en del av bataljonen trots den långa skilsmässan. Efter mottagandet går luften ur både mig och HJ nu skulle jag kunna åka hem utan att uppdraget känts oavslutat! Mitt i natten vaknar jag av ett himla liv utanför. Alldeles klart att det är onyktra soldater. Jag avvaktar och tycker det är VB:s och MP:s problem och har absolut ingen lust att gå upp och klä på mig. Efter 20 minuter låter det som fullt kaos och handgemäng. På med morgonrocken och ut. Det tar några sekunder innan soldaterna inser vem som kommer farande i morgonrock och det tar mig 15 sekunder att få ordning. Lite på grund av förskräckelse men mest på grund av respekt. Två av soldaterna var riktigt fulla. För en av dem var det kört eftersom det var andra gången han föll rejält ur ramen. Den andre borde ha skickats hem om jag följt min policy. Mitt problem var att han var son till en av damerna i kiosken hemma i Järna där jag köper min morgontidning. Hon var ensamstående mor och sonen var en strulputte där hemma, men hade skött sig mycket bra dittills i missionen. När jag tänkte på hur jag skulle hantera mammans och mitt möte nästa gång jag köpte tidningen, men framförallt för att hennes problem med en hemskickad son sannolikt inte skulle bli så lätta, lät jag nåd gå före rätt. Jag fick bekräftelse på att beslutet var rätt tio år senare när jag fick detta mejl. Hej Ulf Först kan jag ju säga att jag var med på BA01 som pansarskyttegruppchef. Men anledningen till att jag hör av mig är att jag under en tid funderat på situationen och ledarskapet på min nuvarande arbetsplats. Är sedan något år tillbaks arbetsledare och har noterat under den tiden de så kalllade mjuka värdena HUR man genomför saker och ting gärna blir totalt bortglömt. VAD man skall göra är ofta klockrent beskrivet och dokumenterat i rutiner. Personalvård, att lyssna på de enskilda individernas behov och önskemål, sådant som jag ser som helt självklart sedan min tid i militär utlandstjänst under två år, faller enligt mitt tänkande helt bort. Jag hoppas nu att du kan hjälpa mig med att hitta litteratur, kurser, seminarier eller helt enkelt bara ge tips i detta ämne. Helst av allt skulle jag se att du kom och föreläste om detta. Med de ödmjukaste och varmaste hälsningarna M L Besöker våra fem skadade från Ribnica. Två har vi fortfarande på Tuzla sjukhus det är de två som fick aluminiumdamm från RSV-laddningen i ögonen vid detonationen. Som tur ger det enligt de duktiga läkarna på sjukhuset inga bestående men. Jag överlämnar ett tackbrev och Nordbats sköld till läkarna, men de hade nog föredragit ett matpaket. De tre övriga ligger på det norska fältsjukhuskompaniet. Störst besvär har kapten Nilsson som fick ett rejält splitter i högerarmen ända in mellan underarmsbenen. När jag träffar honom tio år senare känner han fortfarande av skadan. På kvällen anländer den franske översten Le Strange, han är underhållschef i UNPROFOR. Han informeras om våra problem och visas runt på campen. Han är djupt imponerad av hur vår underhållstjänst fungerar och inte minst av fordonsparken. Jag talar inte om för honom att vi inte har en enda GPS. Fransmännen kan hela tiden följa alla sina lastbilar via GPS. Att veta var alla är skulle minska stunderna av oro avsevärt. Även om Le Strange är artig framgår det att han inte är lika imponerad av middagen på det norska fältsjukhuskompaniet. Där serverades raköret 3 och linjeakvavit med mitt godkännande. Själv tycker jag det är en delikatess. Denna dag, 27 februari, har jag gjort ett nytt försök och bjudit brigadcheferna i Zvornic och Šekovići på lunch. De är naturligtvis fortfarande inte så intresserade att komma till vår stab i Tuzla så vi har dukat upp i Zvornik. De är mycket nyfikna på Ribnicaincidenten men är svåra att övertyga om att det var serbiska robotar. Pandurević hävdar till på köpet att området varifrån det sköts är bosniakiskt. Antingen är han dåligt informerad eller så kör han en bluff. Han är också mycket intresserad av varför vi inte använde flygunderstöd. När jag förklarar våra ROE och att vi vill undvika sekundära skador tycker han nog vi är bra mesiga. Han är mycket formellt klädd i finuniform med mycket guld. Mina misstankar om hans nära relation till Mladic stärks. Han vill också att vi smugglar ut en intellektuell serbiska från Tuzla. I utbyte kan jag överta hennes stora lägenhet i Tuzla! Han vill också köpa diesel. Provokation eller balkansk kultur? Med min nuvarande erfarenhet vill jag kalla det balkansk kultur. Just nu klassar jag major Pandurević som Pales språkrör. Han är ingen vanlig fältmajor. Chefen för Šekovićibrigaden dyker inte upp, utan hans bataljonchef i Caparade representerar honom. Det stärker min uppfattning att Pandurević och brigadchefen i Šekovići inte är bästisar. Han vill också ha diesel till vägbygge och vägunderhåll. Det mesta handlar som vanligt om diesel. När jag tar upp frågan om en hotline mellan oss för att undvika misstag vid LOC vinkar han avvärjande och tittar undrande på Pandurević. Helt uppenbart att han inte vill diskutera frågan i Pandurevićs sällskap. 2 Pjäsen behåller hela tiden sin inriktning rakt fram. 3 Fermenterad röding, norsk motsvarighet till surströmming.

5 Går det inte på vägen så går det någon annan stans. Stridsvagnarna på väg mellan Vareš och Tuzla.

6 Stridsvagnarna är äntligen framme och vi kopplar av med ett glas. En Leopard 1 på väg upp efter en tur i vattnet.

7 Jag orienterar om att vi tänker utnyttja vägen i Ribnica och flygplatsen. Han får också veta att det kommer att grupperas en kampvognsdelning på höjden söder om Ribnica och jag avråder från fortsatt robotskjutning från berget Bradinj. De visar ingen entusiasm men en viss acceptans. Med på lunchen i Zvornic är chefen för Dutchbat och chefen för den holländska underhållsbasen. Mötet ger dem en bra kontakt. Med tanke på det som hände i Srebrenica sensommaren 1995 kan jag undra hur holländarna kommunicerade och byggde upp sin egen trovärdighet. Vi fastställer två nya vägmöten och lunch i ett serbiskt ortodoxt kloster nära Šekovići det blir intressant. Fyra Galeb sköts ner I Tuzla väntar ett möte med chefen för UNHCR Bosnien Karen el Sayed tillsammans med Robyn Ziebert. Nu tycker jag vi har fått ett bra förhållande med UNHCR synd att det tog fem månader. Under vår middag vinner Sverige OS-hockeyns final över Kanada. Karen el Sayed är född i Kanada så hon är inte lika entusiastisk som resten av matsalen. Avslutar kvällen med direktsänt deltagande i TV 1:s program 8 dagar samt med att gratulera chefen CANBAT till silvermedaljerna i hockey. Jag fick aldrig något svar på det faxet. Direkt efter morgonbönen dagen därpå kommer meddelandet att Natoflyget skjutit ned fyra serbiska flygplan över Vitez, två undkom. En klar kränkning av no fly zone vid en mycket känslig tidpunkt. Luktar provokation. Rose håller huvudet kallt och vi går ned till green alert och kör enligt plan. Efterhand klarnar det om flygincidenten. Klockan 0530 upptäcktes sex Galeb 4 som bombade Novi Travnik och Bugonjo. NATO-flyget var direkt på hugget och när serberna inte åtlydde sedvanliga varningssignaler sköts fyra plan ned. Ingen pilot sågs hoppa. En del hotfulla ord hörs tidigt från serbsidan men vid lunch svär sig Karadžić fri från det hela. Under dagen kommer ingen bekräftelse på vem som är ansvarig. Det är bra då har NATO visat att man vet var avtryckaren sitter och ingen part har förlorat ansiktet. Ryssarna låter meddela att man helt stödjer nedskjutningen av de serbiska planen det är bra för UNPROFOR! Däremot borde det göra Mladic lite bekymrad. Vid lunch slår 14 granater ner på flygplatsen och inne i Tuzla. I svenska massmedia blir det till en massiv granatattack. Här är det en normaldag. Tyvärr krossas fönstret på vårt kontor på flygplatsen av ett splitter. Konvojerna går helt smärtfritt och holländarnas första konvoj når Srebrenica. Vi får in vår drivmedelskonvoj som Pandurević lovade igår. Uppträder i TV 1 via satellit i Aktuellt. Ölen är slut! Beror på att jag bjöd hela bataljonen på öl när kampvognarna anlände. Det var det värt! 4 Soko G-2 Galeb är ett lätt attackplan som även användes som skolflygplan. Boken innehåller en mängd värdefulla exempel på militär improvisation och ledarskap i väldigt konkreta termer. Boken torde kunna bli en klassiker inte bara för militärhistoriskt intresserade utan även alla som sysslar med ledarskap under mycket svåra förhållanden. Det här är den bästa boken som finns om moderna svenska soldater i krig i Europa. Låt oss hoppas att något liknande 1990-talets Balkan aldrig inträffar i dagens och morgondagens Europa. Men vi som önskar det bör också se till att förstå vad som krävs om det ändå skulle ske. Därför är När Balkan brann inte bara en läsvärd bok utan även en mycket viktig bok. Militärt! Ett nyhetsbrev av mig i samarbete med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB). Denna artikelserie, tillsammans med min blogg och mina böcker är ett resultat av att det skrivs för lite på svenska om samtidens militära utveckling. Tillsammans med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek bestämde jag mig för att försöka råda bot på detta. SMB är en intresseklubb som drivs av stiftelsen Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som har till syfte att öka kunskapen om det militära kulturarvet i allmänhet och förståelsen för behovet av ett svenskt försvar i synnerhet. För att läsa mer och ansöka om medlemskap, vänligen se Det finns inga kostnader eller krav i samband med att prenumerera på nyhetsbrevet. Med vänlig hälsning Lars Gyllenhaal