En resa som var färdens mål

Transkript

1 Man började vandringen öfver detta fält, der jorden onekligen var något våt och klibbig; men alla följde utan betänkligheter dr Hjalmar Stolpe, som dagen förut hemtat sin lagerkrans vid promotionen i Uppsala, men nu, iklädd hvit studentmössa, som af någon liknades vid Henrik IV:s hvita hjelmbuske, gick i spetsen och ledde vandringen. Ingen kunde heller bättre än han egna sig till att vara ciceron vid denna färd. Det var nemligen han som i början af Oktober förlidet år företog en resa till Björkö, föranledd af behofvet att komplettera en under arbete varande öfversigt af bernstenens geologiska historia, och som dervid påträffade en så stor mängd intressanta företeelser, att undersökningarne till väsentlig del kommo att dragas från resans egentliga syftemål och vända sig åt det rent arkeologiska. De gräfningar han då gjorde i den svarta jorden, hvilka öfverflödande ådagalade dess egenskap af kulturlaanders björnsson En resa som var färdens mål Om Idun och den borgerliga offentligheten D en 1 juni 1872 tog ett antal glada, och efter hand allt gladare, herrar ur huvudstadens bildade borgerskap ångbåt från Riddarholmen ut till Björkö i Mälaren. De var ett tämligen sammansvetsat gäng. De sjöng och skrålade. De skålade och njöt av livet. De hälsade på allt och alla. De utbringade leven, de höll tacktal vid aldrig sinande bålar och allesammans var de med om en första och minnesvärd rundvisning av de just företagna utgrävningarna av svartjorden på Birka. Truppen leddes av en då helt nyligen disputerad doktor i arkeologi, Hjalmar Stolpe. Ämnet var hans och dagen var hans. Ett reportage i Aftonbladet ett par dagar senare fångar den stämning som rådde. Man har en stark känsla av att det är redaktören själv, doktor August Sohlman, som har hållit i pennan; i vart fall var han med på utflykten. Artikeln är inte av notisformat utan närmar sig längden på en nutida understreckare. Den har en starkt didaktisk eller vad vi idag skulle säga: populärvetenskaplig karaktär. Flera av deltagarna var mycket riktigt framstående akademiker. Där fanns patologiprofessorn Axel Key, sedermera rektor för Karolinska institutet, där fanns mineralogiprofessorn Adolf Erik Nordenskiöld, sedermera Nordostpassagens betvingare, där fanns den mediokre mytforskaren, skalden och sedermera ledamoten av Svenska Akademien Fredrik Sander, Oskar II:s studiekamrat. Där fanns också operasångaren och sedermera chefen för Kungliga teatern Anders Willman. De flesta herrarna var i sina bästa år. Framtiden låg framför dem. Och de hurrade och docerade. Landstigning skedde på nordvästsidan av Björkö. Resenärerna kom först till en grund vik mellan Adelsö och Björkö, kallad Kugghamn, hvarest efter nordliga och nordvestliga stormar bernstensstycken stundom plägar finnas uppkastade. Någon bärnsten var emellertid inte att se, däremot diverse strandvrak. Man styrde derifrån kosan till ett i närheten beläget graffält innehållande en oöfverskådlig mängd grafhögar och stensättningar, som upptaga till stor del hela den nordvestligaste delen af ön. Antalet gravhögar hade beräknats till mer än två tusen. Därefter nåddes den svarta jorden, ett tolv tunnland vidsträckt fält som i följd af den stora rikedomen på inblandadt fint sönderdeladt kol har en mycket mörk färg : 66

2 ger, och de ben samt andra föremål, som han då samlade, föranledde en ny resa till Björkön i slutet af Oktober tillsammans med flere vetenskapsmän. För resultatet af båda besöken har dr Stolpe i korthet redogjort i sin afhandling Naturhistoriska och archaeologiska undersökningar på Björkö i Mälaren, införd i Öfversigt af K. Vetenskapsakademiens förhandlingar n:r 1 för i år. Resenärerna gick omkring bland gropar och utgrävningar, plockade upp sönderrostade järnföremål, ben av boskapsdjur, fåglar och fiskar. Det övre jordlagret var kolstybbssvart; närmast under fanns ett ljusare lager huvudsakligen bestående av aska, därefter kom ett lager av grus och sand och sist märgel. Herrarna spatserade omkring i de bästa helgdagskläder, att döma av en gravyr i Ny Illustrerad Tidning. På denna ser man också hur de närmar sig borgen med Ansgariusmonomentet, ett stort granitkors upprest 1834, och då bör det ha varit klockan åtta om aftonen: Man hade härifrån den herrligaste utsigt öfver Björkön samt omgifvande fjärdar, öar och holmar, står det i Aftonbladets fylliga berättelse. Det är nu supén intas och när borden blivit avröjda kom bålarna. Första skålen utbringades av doktor Harald Wieselgren, för fädrens minne, hedradt genom efterkommandes idrotter, därefter uppläste Sander några i hast nedskrivna diktrader hela sex åttaradiga strofer och så sjöngs det. Key höll ett tal som slog an på publiken om Ansgars civilisatoriska gärning och Willman solosjöng Jag bor i bergets dalar. Wieselgren skålade igen, denna gång för närvarande främlingar (en dansk, två norrmän), doktor Stolpes fader, borgmästaren i Norrköping Carl Johan Stolpe utbringade en skål för Nordenskiöld som stod i färd med ett anträda en ny polarresa och även Nordenskiöld tog till orda med glaset i hand. Halv tio lade man ut från ångbåtsbryggan. Hemfärden försenades av tjocka. Halv ett på natten anlades Riddarholmen och då hade flera av herrarna sjungit sig hesa på däck. Det vi bevittnat var en årlig utfärd i Sällskapet Idun som sex månader senare kunde fira sitt tioårsjubileum. Det hade grundats hösten 1862 av ett inre triumvirat bestående av Key, Nordenskiöld och Wieselgren. Tjugo år senare, vid tjugoårsjubileet, skulle dessa tre bildningsborgare avporträtteras av Anders Zorn i hans berömda olja En skål i Idun. Där står Wieselgren, den liv givande kraften, i magnifikt centrum, skäggprydd som nästan alla, med cigarr, grogglas, väst och klockkedja över en ganska bastant mage. Nu är man inomhus, i Hotell Fenix stugvärme, hörnet Barnhusgatan Drottninggatan. På tavlan skymtar även riksarkivarien Hans Hildebrand, en annan ledande kraft i detta mer eller mindre vittra samfund, samt en riktig storpamp, presidenten i kammarkollegiet Carl Fredrik Waern, riksdagsman som i omgångar även Nordenskiöld, finansminister samt dessförinnan den förste ordföranden i Göteborgs stadsfullmäktige. En viktig grundarmedlem, målaren Janne Höckert, hade ryckts bort i unga år och kunde därför inte närvara. I Sällskapet Iduns första nämnduppsättning ingick en annan storpratare, August Blanche, som emellertid fick sitt sista ord sagt den 30 november 1868 sedan täckelset hade fallit över Karl XII-statyn i Kungsträdgården. Blanche hade varit redaktör för Illustrerad Tidning, ett slags före gångare till Wieselgrens Ny Illustrerad Tidning, och liksom Sohlman tillskyndare av landets skarpskytterörelse. De flesta av dessa personer hörde till det liberala lägret i svensk politik och offentlighet, en radikal eller åtminstone måttligt radikal vänster, som inte hade några problem med att umgås med samhällets toppar eller ens i det kungliga slottet. Blanche var nationalliberal (stödde polacken mot ryssen), Waern moderatliberal och Nordenskiöld, i självvald exil från tsarens finska storfurstendöme, stod väl någonstans mitt emellan. Idun skulle också under en kortare tid inrymma ett brushuvud som August Strindberg, invald på Nordenskiölds rekommendation, innan även denne gick i exil, i samband med Giftas-bråket. De flesta av dem ville hålla fracken ren, lät förstå att de inte skulle godta en ordensförläning och när Oskar II kuppade fram storkorset av Nordstjärnan till Nordenskiöld vid Vega-expeditionens återkomst, blev den senare bara förbannad. Den akademiska äran och folkets hurrarop var för dem nog. Påfallande många framträdande iduneser genom åren har haft, liksom Key och Nordenskiöld, sina rötter i medicinsk eller naturvetenskaplig fakultet. Det var där radikalismen fanns, i vart fall fram till andra världskriget när de började bli överösta med pengar och politisk välvilja. Humanister, jurister, teologer de ut- 67

3 Sällskapet Iduns utfärd till Björkö i Mälaren den 1 juni I Birkaborgen, nedanför Ansgarii monument. Tecknadt af R. Haglund. Ny Illustrerad Tidning 15/ gjorde konservatismens bastioner. Och präster har desslikes varit en yrkeskår som bara sällan, och kanske ogärna, uppsökt idunesiska tabernakel, detta alldeles oaktat att Harald Wieselgrens egen fader, nykterhetsaposteln Peter Wieselgren, slutade sin bana som domprost i Göteborg för övrigt den som vigde Janne Höckert till den sista vilan. Harald Wieselgren är den mytiske, sägenomsusade. Orator av Guds eller någon annans nåde. Han var ung pojke, magister från Uppsala, när han fick sin av många som genial ansedda idé, i samvaro med de andra kamraterna, att grunda ett sällskap vars huvudprincip skulle vara att berika de ingående ledamöterna intellektuellt, men också konstnärligt, musikaliskt, ja vetenskapligt. Idun skapades som ett slags motkulturell halvoffentlighet; många var bekymrade eller hånfullt bestörta över stelheterna i det svenska politiska och kulturella livet. Landet tyngdes alltjämt av en ständerrepresentation (Blanche och Nordenskiöld var visserligen representanter i var sitt riksdagsstånd); något jämförbart hade i den närmaste geografiska samtiden endast Finland (men där skulle den sammankallas först året 1862, efter ett uppehåll på mer än ett halvsekel). Landet var ekonomiskt efterblivet, vanligt folk tänkte hela tiden på att utvandra, industrialiseringen tövade, godsägarklassen hade ett ursinnigt stort inflytande över saker och ting. Bildningsborgerskapet fick hanka sig fram och alltför avvikande mening i sak (som hos Almqvist) kunde stå sig riktigt dyrt. I huvudstaden saknades ett högsta lärosäte och alla försök att flytta Uppsala-akademin dit strandade på diverse upptänkliga argument (som att den gustavianska donationen skulle gå upp i rök). 68

4 När initiativet togs till en fristående privat högskola i Stockholm, till en början examenslös och med naturvetenskaperna som bärande disciplinområde, utgick detta från kretsarna i och kring Idun. Det var radikalt, en upprorshandling av samma slag som de unga målarnas vägran att svära professorer vid Konstakademien tro och lydnad. Ljus över landet, det är vad vi vilja! skulle den unga arbetarrörelsen strax trumpeta. Idun var även det, på sitt sätt, en upplysningsrörelse, kanske en tredje generationens, och det är inte alls otypiskt att Harald Wieselgrens närmaste efterträdare som sekreterare i Idun han satt från grundandet i hela 42 år, fram till död blev en professor vid Karolinska institutet, Knut Kjellberg, som till allt annat var föreståndare för Stockholms Arbetareinstitut, en kulturhärd som bar den vänsterliberale läkaren doktor Anton Nyströms märke. När Kjellberg avled följdes hans begravningsprocession av en mäktig åskådarskara, den största sedan Strindbergs. Claes Wirsén och Lars Erik Böttiger är senare medicinmän i samma syssla. Och det är fullt i överensstämmelse med samma logik som den nuvarande tämligen ständige sekreteraren i Sällskapet Iduns nämnd, Jan-Sture Karlsson, länge kunde ståta med titeln generalsekreterare i det nationella Folk universitetet och numera ingår i styrelsen för Stockholms Arbetareinstituts förening där han har hand om finanserna. Wieselgren var och förblev dock humanisten, den boksynte, biblioteksmannen, som till sin besvikelse aldrig fick kalla sig riksbibliotekarie därför att bördsaristokraten greve Snoilsky behövde försörjning och eftersom han, Wieselgren, enligt legenden klunkat väl mycket under ett kungligt kalas. (Strindberg gillade honom inte heller; han var inte så begiven på ädla drycker som folk tycks tro och Wieselgren hade till allt annat uttryckt sig nedsättande om den före detta KBtjänstemannens kvaliteter som författare.) Hans renommé var hursomhelst fabulöst; alla tycks ha vetat vem han var, en riktig kändis. Jag snavade på honom i ett oväntat sammanhang, av närmast presshistoriskt slag. En olycklig drop-out från Lunds universitet, tillfällespoet och dryckesbroder, Christopher Fritz (Phais) Jacobsson, bekant från Hyrkuskens berättelser, hade ställt till skandal med en nidskrift 1833, Den näsvise getingen, riktad mot bland andra Aftonbladets dåvarande ägare Lars Johan Hierta, och med en särskilt ursinnig attack mot greve Karl de Geer af Luefsta, rikets förmögnaste, och hans hustru Ulla, född Sprengtporten. Av sina släktingar, från en judisk köpmannafamilj i Göteborg, hade han tvungits till emigration och hamnat i Brasilien där han framlevde sina fortsatta dagar under ytterst påvra förhållanden, som byskollärare. Talangen att skriva övergav honom ej, och efter exakt femtio års bortovaro hörde han av sig med en korrespondens om kaffeodling till August Sohlman och med en särskild hälsning till kapitalisten Lars Hierta. Korrespondensen infördes i Aftonbladet samma sommar som Birkabesöket ägde rum, men ett samtidigt brev till Harald Wieselgren att få medverka i dennes blaska blev av allt att döma resultatlöst. Att Wieselgren (som den olycklige poeten inte kan ha påträffat i levande livet) var ett namn att räkna med på den brasilianska landsbygden, har säkert tilltalat hans sinne för humor under alla omständigheter. Han och hans likar bör utan vidare kunna inordnas i Jürgen Habermas välkända schema för en borgerlig offentlighet. Den var offentlig i meningen genomskinlig: de ovan nämnda tidningspubliceringarna visar ju att det inte var fråga om något frimureri (om också höga frimurare, som titulus Böttiger, har ingått i kretsen). Men den gav inte tillträde åt alla och på det sättet var den exklusiv, elitistisk om man så vill. Idun tillämpade, och tillämpar, liksom akademier och andra lärda samfund en invalsprincip (mycket sträng sådan: en svart kula vid ballotering i den artonhövdade nämnden räcker för att bli avvisad). Och den har inte frångått ursprungspraxis att enbart ge män tillträde (detta till skillnad från det något yngre systersällskapet Gnistan i Göteborg, med Viktor Rydberg och S. A. Hedlund bland grundarfäderna). Sällskapet var mindre slutet än en salong, som det inte fanns särskilt gott om i Stockholm under 1800-talets mitt, sagda Ulla de Geer var en av fåtalet salongsvärdinnor, och hon höll troligen den största, i vart fall den mest frekventa, eftersom den stod öppen varje dag mellan femton och tjugoett och trettio, för mellan tio och fyrtio personer, med mattraktering, under den tid då hon uppehöll sig i sitt stora stadspalats (rivet 1928, där Ivar Tengboms och Ivar Kreugers tändstickspalats sedan reste sig). Det var mindre förnämt, 69

5 och framför allt mera pratigt, än klubben. Och det var inte socialt blandat såsom kaféet. Kanske kan man säga att det som offentligt rum var en hybrid. I likhet med herrklubben skulle där inte gärna pratas politik och affärer där. I likhet med salongen skulle där konverseras spirituellt. I likhet med kaféet var starka drycker inte förbjudna där utan tvärtom gouterade. Smörgåsbord och mahognygroggar var vad som gällde. I Strindbergs bok I Bernadotters land, skriven i Paris, finns en satanisk satir av en afton i Idun. En sociologisk anmärkning kanske inte är ur vägen. Kungahuset, möjligen något överraskande, har periodvis varit välrepresenterat i Idun, särskilt gäller detta dess mera kulturellt lagda medlemmar. Målarprinsen Eugen, författarprinsen Wilhelm, kronprins Gustaf Adolf var alla aktiva ledamöter, den senare också som kung. Nuvarande statschef har lagom till 150-årsjubileet accepterat att vara hedersledamot. Annars har det funnits rätt gott om riksmarskalkar, överceremonimästare, kabinettskammarherrar och neråt i hovrullan. Näringslivet har inte varit urstarkt företrätt, liksom inte heller generalstaben. Överrepresenterade, om uttrycket tillåts, men Harald Wieselgren skulle säkert inte ha tillåtit det, är genomgående de lärda verken, liksom ett visst klientel av jurister (advokater, domare). Fria yrkesutövare var nog vanligare i ett tidigare skede än nuförtiden: skådespelare, författare, journalister, målare, musiker och tonsättare, också om de senare två kategorierna (ibland förenade i en) har upplevt en sentida renässans. Det kan ha att göra med dessa professioners degradering i ett multimedialt informationssamhälle, inte mera inriktat på kunskapsproduktion utan på hantering av data vilket nog är något ironiskt, med tanke på att Iduns implicita målsättning från början var att lyfta upp dem på parnassen, ge dem status som likvärdiga andra krumelurer i det avklingande ståndssamhället. Från Svenska Akademien har det gjorts rekryteringar, eller omvänt: Göran Malmqvist är således en tidigare nämndeman, det vill säga styrelsemedlem, och Sander, som 1853 erhållit Akademiens stora pris för vad som blev debutverket Den fallande stjernan: Sånger till Selma, invaldes bland de aderton 1889, ett omstritt beslut. Nordenskiöld satt där ju också. En notorisk festprisse lär ha varit historikern och akademiledamoten Nils Ahnlund som ofta bjöd på sexa fram emot gryningen. Till sin symbol valde Wieselgren et consortes den fornnordiska gudinnan med sina äpplen. Äpplena är ju som bekant kunskapens frukter, men de anses även i detta numera något gubbiga sammanhang stå för den eviga ungdomens ideal. Sam tidigt slår de en brygga från Erik Gustaf Geijer, som ett halvt sekel före sällskapets grundande åkallade poesin och sången, som ibland löven brinna (i skaldestycket Idunas äpplen ), såsom speciella ungdomsbringare, till vår tids kanske något mera sunda och tillnyktrade spishållning. 70