Vi skriver i Upplands-Bro

Transkript

1 Att bläddra och söka i dokumentet Hur förflyttar du dig i detta dokument? - Det innehåller många hundra sidor Du kan söka efter artiklar av viss författare och artiklar inom visst geografiskt område? Detta dokument fungerar som registret i en bok. Du hänvisas till den sida där artikeln börjar. En särskild sökfunktion (Kikaren) visar en del av den mening som ordet finns i. Klicka och du kommer till just den sidan. 1) Klicka på fliken Bokmärken om den redan syns tillvänster om denna text - annars: klicka på Visa i Menyraden (vanligtvis överst) > Navigeringsrutan eller Navigeringsflikar, beroende på vilken version av Adobe Reader du har på din dator. För bästa sökmöjligheter bör du installera Adobe Reader 7 (gratis) 2) Framför ikonen för Författare, Kyrksocknar och Ämnesområden finns + eller - tecken. "+ tecknet" öppnar underliggande artiklar, "- tecknet" stänger underliggande artiklar. Klicka för bläddring och öppnande av artikel 3) Att använda sökfunktionen för valfritt ord: a) Klicka på Kikaren i sidhuvudet eller Ctrl+F b) Skriv sökordet i rutan (eller välj Ny sökning) c) alla meningar som innehåller sökordet visas i en tabell. d) handen med pekfingret visar vilken sida ordet står på. Tips: Står sökordet först och med Stor bokstav ingår det vanligtvis i artikelns Rubrik. e) Klicka på meningen och sidan öppnas 4) Använd Gröna pilar för bläddring mellan lästa sidor; Blå pilar för att "vända blad" 5) Utskrift kan göras av önskade sidor. Du kan ladda ner senaste version av Adobe Reader här Vi skriver i Upplands-Bro Under åren drev Kulturnämnden i Upplands-Bro - salig i åminnelse - ett stort hembygdsprojekt som syftade till att skapa en hembygd åt de många nya Upplands-Brobor som flyttade till vår kommun från när och fjärran under 60- och 70-talen. Projektet genomfördes i samarbete med Socialstyrelsen och Historiska museet i Stockholm såsom en försöksverksamhet med fritidsaktiviteter kring hembygdens historia. Statliga medel ställdes till förfogande genom Allmänna arvsfonden. Projektet syftade både till att göra barn och vuxna delaktiga i kulturaktiviteter inom kommunen och till att bryta de inflyttade familjernas isolering och anonymitet inom de nyuppförda bostadsområdena. Projektet innehöll många varierande verksamheter från utflyktsprogram till sammankomster av olika slag. Under det tredje året uppmanades alla i kommunen, barn som vuxna, att skriva och berätta om sig själva och om kommunen förr och nu. Detta resulterade i en skriftserie om drygt 50 publikationer under den övergripande beteckningen "Vi skriver i Upplands-Bro". således ett häfte i veckan. Sedan den statliga medverkan i projektet upphört fortsattes utgivningen av skriftserien mer sporadiskt under ett par år och kom till slut att omfatta över 80 häften. De fanns alla tillgängliga att gratis hämta på biblioteken i Bro och Kungsängen. En mycket stor del av häftena kom att handla om livet i vår bygd i äldre tid och har därmed gett oss en värdefull kunskapsbank där nya generationer kan finna bygdens rötter. År 1981 utgav Socialstyrelsen en 188-sidig skrift med ett stort antal artiklar ur Vi skriver i Upplands-Bro. Den distribuerades som något efterföljansvärt till övriga kommuner i landet. Läs presentationen under fliken Bokmärken.

2 Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, som på privat initiativ uppstod i kölvattnet efter de många impulser till fortsatt hembygdsintresse som följde efter "hembygdsprojektet" har nu påbörjat en publicering av ett urval artiklar i skriftserien. Med början hösten 2004 läggs nu artiklar med lokalhistoriska fakta ut på institutets hemsida. Sakuppgifterna har i möjligaste mån kontrollerats och ibland rättats till. Vi skall ha klart för oss att innehållet baseras på personliga minnesbilder med risk för felaktigheter i detaljer och kanske med omedvetet eller avsiktligt tillrättalagd tolkning av det man varit med om. Fortsättningsvis kommer institutet att lägga även övriga artiklar på hemsidan UKF har i sin databas också över två hundra bandade intervjuer i starkt redigerad och förkortad form. De kompletterar i allra högsta grad den nu presenterade skriftserien och kommer också att publiceras på hemsidan. Du får veta mer om den del av Hembygdsprojektet som föregick "Vi skriver i Upplands-Bro" om du klickar på "Hembygdsprojektet " under fliken Bokmärken till vänster i det här dokumentet. Projektet kom att få utomordentligt stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av de intentioner som låg bakom Kulturnämndens ursprungliga avsikt med det stora projektet. 1) Den kulturhistoriska kartan över Upplands-Bro 1982, benämnd Turistkartan, vilken utkom i en utökad och reviderad upplaga 1998 som Fritidskartan 2) Hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro 1984, sedan länge utgången, men som nu reviderad och utökad successivt växer fram på Forskningsinstitutets hemsida. 3) Manuskriptet till krönikespelet kring ärkebiskopsborgen Almarestäkets historia, som i starkt reducerat skick uppfördes 1986 (?) under namnet "Stöket vid Stäket" av det för ändamålet bildade Upplands-Bro Teatersällskap 4) Teatersällskapet framförde därefter under ett antal år ett flertal utomhusföreställningar av Håtunaleken invid Håtuna kyrka. 5) Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut bildades 1987 och har sedan dess hjälpt till att förvalta och utveckla den framtidsvision som projektledningen formulerade i inledningen till sin slutrapport. Här nedan återges förordet och innehållsförteckningen över alla aktiviteter samt texten till sådant som skulle få sin uppföljning i UKF:s verksamhet. Länk till UKF:s Webbsidor. Den 146-sidiga rapporten finns att läsa på biblioteken. Det är snart 30 år sedan det unika Hembygdsprojektet genomfördes. I dag finns ingen Kulturnämnd. Kommunpolitiker och tjänstemän är nya och är inte insatta i det som hände. Det är väl bara undertecknad, som varit med från första början som kan se teckna bilden av hur kommunens historia växt fram. Eftersom det har betytt så mycket för framväxten av den historiska synen på vår bygd presenterar vi här några utdrag ur rapporten med länkar till dagens aktualiteter. Börje Sandén i september 2004

3 Vi skriver i Upplands-Bro 1 Oskar Åkestad Samtal på Finnstastigen En regndag i juli gick jag ner till garaget för att ta ut bilen och åka ner till båten och ösa. Medan jag stod i garageporten och plockade på regnställ och gummistövlar kom en linhårsparvel i 5-årsåldern cyklande, svängde upp och stannade bredvid mig. Han såg lite nedlåtande på mina gamla lappade regnplagg när han bromsade upp precis intill bakre kofångaren. Själv hade han ett gult fint ställ och av cykeln blänkte och sken det. Däcken var vita, ekrarna fjärran från rost. Vänstra foten i sin blå gummistövel släppte aldrig kontakten med det ljusa pedalgummit men den högra stödde lätt och elegant mot markbeläggningen. - Va ska du göra, inledde han med. Och innan jag hann svara kom det: - Är det din bil? Nu var jag beredd och hann svara jakande före nästa inpass. - Det är en Opel va? - Ja. - Kan du köra bil som är så gammal? - Ja. - Min pappa kan köra mycket bättre än du. - Ja-ha. - Ja tänk att han kan de, va? Kom det tvärsäkert. - Jo, men han är ju yngre, så det tror jag säkert, passade jag in. - Ja, å så har han mycket större bil än du å som går mycket fortare än din. Han kör bara stora bilar. - Ja, det förstår jag, men kan du cykla bra som är så liten? - Tänk att jag kan det du, kom det prompt och med en snäv sväng bevisades påståendet till fullo. Att framhjulet tuschade min stötfångare lite lätt innan han fick stopp på ekipaget var inget att fästa sig vid. En liten bagatell att lämna därhän av en femårig gentleman; eller kanske inte riktigt ändå för nu kom det igen: - Min pappa kör bara stora bilar jättestora. Å det kan inte du som är så gammal. Ånyo fick mina grå regnpaltor en ringaktande blick. - Bor du här i närheten, sa jag för att förbättra förhållandet regnklädda fordonsförare emellan. Men till någon kompisgemenskap ville han inte nedlåta sig att medverka. Han slog bara ut med armen åt Centrumhållet och fräste iväg i angiven riktning. Det kändes uppfriskande att tänka på samtalet när jag strax efter rullade iväg till den halvt regnfyllda båten i KF-hamnen.

4 Vi skriver i Upplands-Bro Oskar Åkestad Möte på promenad i Finnsta skog skärtorsdagen 1974 Den tidiga morgonen var halvmulen men man kunde ana solen åt Lejondalshållet. På byggena hade verksamheten inte kommit igång än. I stillheten hördes med någon minuts mellanrum det jämna och mäktiga dånet från stora, bevingade silvercigarrer högt uppe. Alla med sydlig kurs. Säkert på väg med förväntansfulla människor till långa badstränder vid ljummet saltvatten och mjuk, gråvit sand. När jag kom in i skogen, bortom markbostäderna, hördes en taloxes sågande och en större hackspett åstadkom kulsprutesmatter i en torraka. Det ljudet får mig alltid att tänka på danefter-huvudvärk fast jag vet att hackspettens hjärna ligger specialskyddad. Så småningom hade jag hunnit den vanliga rundan i motionsslingan och närmade mig nedfarten till Bro Centrum, då ett par i den yngre medelåldern med stövlar och jackor kom på sidovägen som skar min kurs. Jag saktade in för att inte kollidera. Då ett par meter skilde oss åt vände damen ett glatt ansikte mot mig och sa ett tydligt och vänligt gomorron. Det kom så oväntat att det var rena reflexen som fick mig att lätta på hatten och svara med samma ord. När de försvunnit bort åt höger, mot Råby, tänkte jag på hur blyga och truliga vi äldre tätortsbor egentligen är. Jag skulle så gärna velat ha sagt henne hur glad det spontana gomorron gjorde mig samt tillagt att det lät lika trevligt som ovanligt. Lite senare tänkte jag att dom människorna skulle jag ha frågat om dom ville komma hem en kväll i påsk. För vi sitter ju så mycket ensamma med TV:n. Precis när jag tänkte så kom dom emot mig på krönet av den branta backen, där man först får syn på Finnstaskolan. Och minsann, nu kom jag mig för att säga att hennes hälsning gjorde mig så överraskat glad. Men det där om hembjudning hade jag inte mod att få fram. Lite längre ned i backen såg jag en öppen låga, som från en flamkastare, fara av och an på taket till nybygget för Bro vårdcentral. Kanske svetsade de fast takpapp? När jag kom hem hade hustrun bakat Evas kransar. De låg på svalning och såg jättegoda ut, som den okända damens leende. Detta hände idag på morgonen på riktigt.

5 Vi skriver i Upplands-Bro nr 2 Märta Lindberg Om gamla tider Vad tider, seder och bruk förändras. Förr var människorna nöjdare, de levde med det lilla de hade. Nog var det fattigt och svårt för många. Lönerna var ju små och arbetstiden lång. Tänk i skogsarbetet, där gjordes allt för hand i den många gånger djupa snön. Kvinnorna släpade och bar vatten långa vägar, gick tidigt ut att mjölka korna samt kände oro över de små barnen. Prästerna var höga och stolta förr. Prosten Elg i Bro svarade sin kusk en gång när han frågade efter fru Elg: Prostinnan om jag får be! Greve Sparre som ägde Brogård hade ej förståelse för sina anställda. Ett äldre par klagade att det var kallt i stugan de bodde uti. Svaret blev: Det kan väl ej vara kallt, jag lät ju rödfärga stugan i somras. När jag skulle konfirmeras gick jag gå från Lindormsnäs till Bro skola. Vilka ungdomar gör det nu för tiden? Kvistaberg, Säbyholm, Lindormsnäs, Dävensö och Ådö ägdes av bröderna Tamm på den tiden. Där fanns stora handelsträdgårdar, lantbruk, oxar, kor, hästar och på Ådö ett stort hönseri. Det fordrades arbetskraft att sköta allt detta. En familj kom som nyanställd, fattigt och uruselt hade de och hade ej mycket i möbelväg. Min far sade åt oss barn: Tag dessa stolar och giv dem. När vi kom in till dem satt mamman med det yngsta barnet på den höga tröskeln mellan kök och rum och gav den lilla mat. En vecka i taget fick trädgårdseleverna passa ångbåten från Stockholm för att föra allt i fråga om grönsaker och frukt ombord. Nästa dag skulle allt försäljas på Mälartorget. Klockan var många gånger både elva och tolv innan båten anlände. Ingen ersättning ingick för övertidsarbete. Ångbåten återvände till Stockholm klockan fyra på morgonen och var då helt nedlastad när den anlöpte till Munkbron. På Munkbron stod de så kallade kolingarna. Det var män som tillbringade nätterna under järnvägsbron. De hade små kärror som de travade fulla av lasten från båten. När de fört all last till Mälartorget slank de genast in på närmaste ölkafé, där de kanske för en stund glömde sin sorgliga tillvaro. Det var spårvagnar dragna av hästar på den tiden och vid uppförsbackar spändes ett par extra hästar för. Damerna gick med långa kjolar, vid regn lyftes en aning på kjolen, men oh, det fick ej synas för mycket av benen då. Sjölander i Kungsängen sammankallade en söndag alla arbetare från gårdarna omkring och uppmanade dem att bilda förening, hålla ihop och till arbetsgivaren framföra att de behövde förmåner på alla vis. De åtlydde uppmaningen med protest från arbetsgivaren. Det resulterade så småningom i att arbetarna satte igång med strejk. Då anlände en hel del ungdomar som arbetsgivarna erbjöd bättre lön, men ovana som de var blev en hel del arbeten försenade. Arbetarna fick så småningom igenom bättre villkor och Sjölander fick sin lön genom att arbetarna på sin fritid byggde en villa, vilken ännu står kvar. (Villa Skoga i Kungsängen) Aske gård på tusen tunnland ägdes av greve Lewenhaupt och där stannade folket kvar. Greven reste mycket utomlands. Hemkommen berättade han om sina upplevelser. Varje midsommarafton var långbord dukade och alla anställda inbjöds. Därefter var det dans på logen. Stående maträtter var förr rågmjölsgröt, sill och fläsk. De flesta familjer hade en gris men inköpet av denna tog en stor del av deras lilla inkomst. Jag minns flera barn i skolan som bara hade en hård brödbit till matsäck. Fotogenlampor var belysningen. Vilket underverk det var då det blev elektriskt. Julklappar var ej brukligt. Glädjen var stor ändå ty julgran hade alla. Att pryda granen med en liten papperskaramell var för barnen en stor glädje.

6 Vi skriver i Upplands-Bro nr 2 Oskar Åkestad Mäster från Säbyholm Han hade en jättestor blåröd knöl mitt bak i nacken som han var lite generad över, annars hade han nog vänt flera människor ryggen än han gjorde, åtminstone de sista åren. En del grannar kallade hans bula för karbunkel, men hade det varit en sådan måtte det väl någon gång gått hål på den så att den tömts och förändrats. Det är gamle trädgårdsmästaren, Eric Gustaf Ericsson vid Säbyholm i Bro, beskrivningen gäller, men någon levande människa i Bro kommun torde inte minnas honom för han flyttade från Säbyholm redan Mäster Ericsson, som ibland kallades Knasen för sin oginhets skull, fast folk passade sig noga för uttrycket när han var inom hörhåll, hade fått grundlig utbildning i trädgårdsskötsel hos sin farbror som drev handelsträdgård på ett gods i Södermanland. Som ung och energisk trädgårdsmästare kom han omkring 1870 till Säbyholms omfattande odlingar i Uppland. En driftig karl torde han ha varit en riktig sjutusan till affärsman också, som förstod att förtjäna och lägga ihop pengar. Trädgårdsdrängar och elever höll han strängt efter på allehanda sätt. Det berättades bland annat, att när bigarråerna i juli månad var mogna och skulle plockas, så hade han pojkarna till att vissla hela tiden medan de klängde omkring i träden. Själv spatserade han nere på backen med käpp i handen och Gud nåde den som gjorde uppehåll i blåsandet. När mäster Ericsson fick höra att den gamla släktgården i Södermanland skulle skiftas i slutet av 1879 blev han riktigt på alerten. Han knöt an förbindelser med släkten och satte sin gamle far i verksamhet att stifta ofred mellan dennes halvsyskon, som väntade arv. På så sätt lyckades han förvärva drygt halvparten i egendomen och pengar hade han kontant till utlösen. Inom den del av gården som på så sätt blev hans utökades hustomten ansenligt och från Bro forslade han fruktträd och bärbuskar jämte andra växter och anlade en trädgård, som saknade motstycke i trakten. Allt gick bra så länge hustrun levde, men den snälla människan med de onda fötterna dog en het sommardag lika stillsamt som hon levt. Nu började olyckorna. En kvinna i sina bästa år, med säreget gäll röst, spikrak rygg och blustyget hårt spänt fram, kom i gården som hushållerska. Utan alltför långt dröjsmål lyckades hon förmå Mäster att sälja gården han med sådan förslagenhet kommit åt. Gissningsvis var det giftermålsplaner som styrde kvinnans handlingar. Först hade hon som belöning för medverkan till gott köp hoppats på brudstol och släta ringar från nya brukaren. När det inte gick blev hon åter kärvänlig mot den gamle, som nu satt på ett vackert undantag vid en liten sjö i utmarken. När dock inga bröllopsklockor ville höra av sig för Lina tappade hon humöret och gjorde livet surt för gamle Mäster. Erik Gustaf Ericsson blev grubblande. Gick omkring och gruvade sig över gården han avhänt sig. Tänkte på sin förlorade trädgård, som han utökat under åren genom att med tåg och båt resa till Säbyholm efter nya plantor, samt att efterträdaren på en enda vinter sålt skog till hela köpesumman. Visserligen började nu hans undantagstorp bli fagert med träd och blommor av allehanda, på orten tidigare okända arter. Men på tok för mycket för torpets små ägor hade han köpt hem. Så mycket att han fått lov att plantera ut av överflödet på ett par släktgårdar. För skötseln av dessa växter förlorade han aldrig intresset. Det han inte orkade utföra själv gav han sådana besked om, att det blev utfört i tid och på rätt sätt. Men Mäster blev allt svårmodigare. I väntan på våren, en dyster februaridag 1915, bet han till om mynningen på sitt bästa jaktgevär och tryckte av med promenadkäppen.

7 Kvarlåtenskapen, inklusive den hårt insugna blodfläcken i vindskammargolvets ljusa granträ, ärvde det enda barnet; sonen som just i dagarna fått privilegier på sitt första apotek. Så småningom såldes det vackert belägna och gott bebyggda torpet och på levande och döda inventarier hölls auktion. Som min far var närboende släkting kom mångahanda ting till vårt hem från den auktionen bland annat apotekarsläktingens herbarium. Intresset för växter hade tydligen gått i arv till sonen, ty flera packar, en stor börda, pressade växter fanns plötsligt på vår vind. Där fann en annan släkting dem någon sommar senare, och som denne hellre fiskade och lade torrt hö på skullen än mellan papper, så tog han bördan med på hösten och visade upp den som egen täkt för en lektor i Eskilstuna Högre Allmänna Läroverk. Han fick sådana frågor om samlingarna, att denna första hösteftermiddag höll på att bli hans allra sista på den läroanstalten. Förresten hade det väl inte betytt så mycket. Han låg sedan 16 terminer i Uppsala utan en endaste examen. Men fiska och bärga skörd var han urstyv på ända tills han under sin levnads eftersommar fick en tjänst som bibliotekarie, men då levde han inte ens året ut. En eller flera trädgårdsmästare har funnits i min släkt sedan slutet på 1700-talet. Den siste helt yrkesverksamme odlade både tobak och grönsaker längst ut på Sveavägen och bort till tomten för Wenner-Gren Center. Han hade salustånd på Hötorget och när det skulle fyllas på där kivades trädgårdsdrängarna om att få dra iväg lasset för på Hötorget kunde de få en sup rent brännvin för 10 öre. Hade de dessutom tur och kom när det spillts så mycket på brickan att krogpigan tyckte att den behövde hyfsas, så kunde då få fotvattnet upphällt i glaset efteråt och den slurken kostade ingenting.

8 Vi skriver i Upplands-Bro 3 Gunilla Nilsson I huvudet på en gammal hemsamarit Händelser och funderingar under en veckas tid som vikarierande hemsamarit Den här veckan går jag först till Per och det ska jag göra varje morgon i fem dagar. Jag ringer på dörrklockan och efter någon minut öppnas dörren. - God morgon Per, hur står det till idag? undrar jag. - God morgon och välkommen, lilla fröken. Jag mår som vanligt ont i ryggen och svårt att gå innan jag kommer igång. Kom in så får du koka kaffe åt mig så jag vaknar ordentligt! Jag går in och börjar min arbetsdag. Kaffepannan står snart på spisen och samtidigt som jag tar ut smör och bröd ur kylskåpet ser jag efter om något behöver handlas idag. Per behöver också hjälp med påklädning och de flesta sysslor som tillhör ett hem. Per tycker nog mest om när vi tar en pratstund över kaffekoppen. Per har mycket att berätta och gör det också. Det är mycket han har varit med om i sitt liv jag får höra minnen ända sedan Pers barndom då han bröt foten som fick läkas ihop utan någon kunnig läkarhjälp och har varit besvärlig och gjort ont sedan dess. Men det har inte hindrat Per från sitt stora intresse här i livet hästar. Man hör genast att Per kan mycket om hästar och på en tavla ser man Per stolt sittandes på en hästrygg. När jag lämnar Per efter två timmar har jag också hunnit laga middag och handlat. I dörren tackar Per för dagens insats och hälsar mig välkommen tillbaka nästa morgon. Efter tio minuter befinner jag mig hos Stina där jag också hälsas välkommen varje dag. Stina är 90 år och bor ensam liksom Per. Stina kan inte gå utan hjälp av rullator och efter att ha brutit högerarmen en gång kan Stina heller inte använda den som hon brukade. Ibland kan jag vara den enda som Stina pratar med på flera dagar. Visserligen har Stina rullstol men den står på balkongen. Rullstolar går inte att rulla i trappor och Stina är rädd att gå nerför trapporna för att sätta sig i en rullstol placerad på bottenvåningen. Det förstår jag. Om jag skulle hjälpa Stina i trapporna skulle jag också vara rädd. Skulle Stina ramla skulle jag ensam inte orka lyfta henne. Dessutom är backarna i Kungsängen inte inbjudande för rullstolsbundna om man inte har elektrisk rullstol. Därför sitter Stina i lägenheten med avbrott för några läkarbesök varannan månad. Då åker Stina taxi och taxichaufförerna i Kungsängen är starka och hjälpsamma. - Vad dagarna går fort, säger jag. Snart är sommaren slut. - Ja. För mig går det inte fort, säger Stina, och tittar ut genom fönstret där hon känner vartenda träd. Det är skönt med sommar men bladen på träden skymmer sikten för mig så det blir bra när det blir höst och de ramlar av för då kan jag se lite längre bort. Stina har egentligen en underbar utsikt, men ser man den 365 dagar om året från samma fönster, så tänker man inte på det. Men ramlar bladen av träden så ser Stina lite mer rörelse för då blir vägen och pendelstationen inte så skymd. Och Stina tycker om folk i rörelse, men helst vill Stina förstås ha det i sitt kök. Men ibland är det långt mellan besöken och är man 90 år så är många av ens vänner inte i livet längre och det är inte lätt att få nya vänner för Stina. - Stina, säger jag, dagarna går nog fortare när du flyttar till servicehuset. - Ja, om det blir färdigt någon gång. Vem ska hjälpa mig att flytta? Det är inte säkert jag lever då förresten och lika bra är det! Jag förstår dig Stina, tänker jag. Det är svårt för dig att hitta glädjestunder, ensam för det mesta och med dina funderingar. När jag har bäddat, diskat, handlat och även hunnit med att kommentera lokala händelser är vår tid ute för idag. Jag har lunchrast och när jag ätit en pizza sätter jag mig på en bänk i solskenet och njuter. Till nästa pensionär har jag nyckel och öppnar dörren utan att ringa på.

9 - Hej Elsa, ropar jag, så fort jag har öppnat. Jag är alltid orolig innan jag hör något svar. För ramlar Elsa så kan hon inte resa sig upp själv och inte heller krypa till telefonen för att kalla på hjälp. - Hej och välkommen, hör jag dock Elsa ropa från köket, lika glad som vanligt. En morgon när jag öppnade dörren låg Dagens Nyheter innanför och då var det ingen som hejade glatt på mig. Elsa hade ramlat på rumsgolvet och väntat tre timmar på mig. Det var ingen skön väntan, kan jag lova. Då fick vi åka till sjukhuset tillsammans och Elsa fick stanna kvar några veckor. Det behövde Elsa för även om Elsa bor på bottenvåningen och kan åka ut i sin rullstol, så hinner jag inte gå ut med Elsa varje dag. Dottern, som bor fyra mil ifrån, har ju sitt som hon uttryckte det en gång när jag talade med henne. Dessutom har hon arbete som gjorde att hon inte fick tid att hälsa på sin mor så ofta. Jag ville tala om för dottern hur lycklig hon egentligen var. Jag ville säga att min pappa är också gammal men bor 50 mil ifrån mig vilket av naturliga skäl gör att jag inte har många möjligheter att hälsa på honom varje vecka. Men i egenskap av hemsamarit fick jag hålla tillbaka mina tankar och säga att jag förstod henne, fast jag egentligen inte gjorde det. Jag bäddar, lagar mat, handlar, diskar och putsar köksfönstret. Stinas utsikt är några trädstammar, en sandlåda, ett hyreshus och långt borta skymtar ett annat bostadsområde. Innan jag går har vi hunnit med en pratstund också. Elsa har rest mycket och berättar gärna om de platser hon har sett. Trots sina 80 år, många sjukhusbesök och operationer, sockersjuka och ensamhet så har hon ögon som talar om att livsgnistan finns där. Jag tittar på Elsas dukar som hon har virkat, sedan är tiden slut. - Välkommen åter, säger Elsa innan jag stänger dörren. Nästa dag är inte så olik måndagen. Per, Stina och Elsa får besök och sysslorna är ungefär desamma. Men innan dagen är slut har jag veckostädat åt Johan och Karin också. De kan klara sig själva annars men dålig rygg och dåligt hjärta gör att de måste ha hjälp med veckostädningen. Man får planera arbetet så att man inte får alla veckostädningar på en och samma dag. Därför blir de flesta dagar i veckan städdagar och på onsdagen får Per stå ut med dammsugarsurr och nytorkade golv. Inte för att han tycker illa om det, men ljudet från dammsugaren gör ju att han inte kan prata och skoja som han brukar göra. På lunchrasten idag sitter jag åter och njuter av solskenet. Jag ser en elektrisk rullstol rulla förbi och undrar när Kalle, som är en av de yngre sjukpensionärerna jag har lärt känna, ska få sin elektriska rullstol. Den är han i verkligt stort behov av. Sedan Kajsa flyttade de hade bott ihop i sju år så ändrades mycket i Kalles liv och ensamheten är hemsk, tycker han. Tänk om mina ben fungerade, som de gjorde för tre-fyra år sedan. Då kunde jag gå i alla fall, säger han ofta. Och inte behövde jag känna mig så orolig att jag ska hamna på golvet när jag kastar mig från rullstolen till sängen. Det kan ju ta så lång tid innan någon kan hjälpa mig upp igen och inte är det roligt att besvära någon heller. Jag hoppas bara att hans sjukdom inte fortsätter och gör även armar och händer så rörelsehindrade att han får svårigheter att använda rullstolen. Innan onsdagen är slut har jag varit till Elsa och Stina också. Torsdag morgon och regnet öser ner. När jag kommer till Stina så faller det våta droppar även på hennes kinder. Hon sitter med ett brev i handen och det står att läsa 867 kronor där. - Ska jag betala det? Det har jag inga pengar till, snyftar hon. Jag läser igenom brevet och finner att Stina har fått retroaktivt bostadsbidrag och har alltså pengar att hämta i stället. Tårarna byts ut mot ett leende. Visserligen fick Stina bara möjlighet att gå i skolan fem år, men svenska är ju hennes modersmål och det förstår hon bra. Varför ska myndigheter använda byråkratins språk i sina blanketter, undrar jag. Några krångliga ord blev till stor sorg för Stina, fast det var menat att de skulle vara positiva. Stina får sin veckostädning idag och jag lagar mat och bäddar som vanligt.

10 Per och Elsa får också påhälsning och innan jag cyklar hem tittar jag in till Anders och lämnar några böcker han gärna vill låna av mig. Anders är 89 år och fick en bra start här i livet vad det gäller att gå i skola. Hans far var skollärare. Men en skollärares lön var på den tiden ringa. Så någon rikedom var inte Anders van vid i barnaåren. Anders har en annan hemsamarit, men när hon var på semester vikarierade jag för henne och lärde känna Anders. - Det där är inte bra, säger Anders och lägger ifrån sig tidningen. Anders syftar på oljekatastrofen i Mexicanska Golfen. Så fortsätter vi att diskutera världsproblemen, som vi brukar göra. Anders har arbetat med blomsterodling och jordbruk och följer med oro med vad människorna gör med vår jord idag. Han har även ögonen öppna för politikens skiftningar i Sverige och utomlands. - Vi lever i en orolig tid nu. Så här har det inte varit förut, säger han med sin lugna stämma. Det är inte första gången jag hör det från människor som har upplevt krig och fattigdom och nu befinner sig i välfärds-sverige. Hur ska man tolka det? Böckerna Anders lånar av mig handlar om fysik och universum, ett av Anders intressen. Det är roligt att sitta och lyssna när Anders filosoferar och man hör att han fortfarande har kunskapstörst. Kemister tycker han inte om. På den punkten är han bestämd. Fredagen är den dag då jag måste se till att mat finns hemma så det räcker över veckoslutet. Mina pensionärer vet ungefär vad de behöver men jag måste ändå se till att de inte har glömt något. Idag är det Elsas tur att få städat. Elsa berättar att hennes dotter kommer och hälsar på innan hon åker på semester. Men glädjen saknas i rösten. - Hon känner sig väl tvungen, säger Elsa. De tycker visst jag ska till ålderdomshemmet. Men till ålderdomshemmet vill inte Elsa trots att det kanske vore bättre för henne. - Jag kommer väl ihåg när jag fick ligga på långvården några dagar det gick ju inte att prata med de andra. Ja, så kan det ju tyvärr bli ibland att man blir placerad i en sal med patienter som det kan vara svårt att komma i kontakt med. När jag berättar för Elsa att på Norrgården har man sitt eget rum med egna saker, så är det som om Elsa inte riktigt tror mig. För är man så gammal som Elsa så tror man att ålderdomshem och fattigvårdsstuga är ungefär lika. Men det är inte bara det som gör att Elsa vill bo kvar i sin lägenhet jag tror att Elsa trivs med ensamhet och på så sätt få ha kvar sina väl inarbetade rutiner. Så är då min arbetsvecka slut. Snart är också mitt sommarvikariat till ända. Det har varit en lärorik tid för mig och det har gett mig tillfälle att förstå lite av vad ålderdom och sjukdom kan innebära. Jag beundrar de som är hemsamariter till yrket. Det är ett slitsamt yrke men samtidigt mycket tacksamt ofta märker man hur glada pensionärerna blir när man kommer. Det är den enda gången jag har blivit välkomnad till min arbetsplats tre-fyra gånger om dagen. (Namnen är fingerade)

11 Vi skriver i Upplands-Bro 3 Olof Monthan Novemberpromenadnamn Med namn kan väl en vandringsmans tankar tolkas och över hans viljas vägval bli bringat i ljus. Begynn gott i Kungsängsbygden som befolkas från villor bland låg- och högflerfamiljehus. Längs Ryssviken vid Fallet för skogsmarksstigen sen granrad vid Rankhus stramt har skyldrat gevär. och Pendeln tidtabellar prick ideligen, ger blåblixt i gläntor med banblänk här och där. Brant bergstorstensblock strävar mot utsiktsställen med provvarianter på pur mälarviksform. Här talar också tunga talltimmerfällen om senaste djuplågtrycks svårt svepande storm. Straxt innan Stigstorp står Gröna Dalen -skylten där plastsnitselband gör höggult gapande sår runt stam, på stubb, bland grenbrotts- och lösrisbylten påpekande rätt och riktigt åtskilda spår. Vid Stigtorps bärstorland och små hus av stockar röd sommarros höstsolshet har prakt i repris. Runt om rumsterat rått markvårdsklena kockar, på det ges tyvärr tydligt och tveklöst bevis. Bombdånsbasar och smattrande smälldiskanter i skottfrisk duell nu hörs i hög decibell. För dynamit förgörs urbergsblockgiganter och Svea-stridsmän mött krigets kamp i modell. Helt Granhammar glupskt svalts av Livgardet Svea och här har raserats hårt en orörd natur Men dock förtjänar man minst betyget BA för det att blott närmark satts i nätstängslets bur. Ur urskogen står upp Be&We vid Brunna en stormarknadsföringens enorm-mastodont. Lillbod i det förflutna och bortsvunna, ja, tänk att man höll hovsamt tillgodo med sån t!

12 Vi skriver I Upplands-Bro 4 Oskar Åkestad Juldagsmorgon i Låssa kyrka Låssa kyrka, som är den mindre av kyrkorna här i Bro, är en gammal stenkyrka. Utanpå är den grå och oansenlig, men invändigt ljus, ja nästan helt vit. Brudkyrka kallade Konrad Björkman den för en gång han berättade. Stora takkronor i metall och kristall jämte några guldfärgade föremål som hör inredningen till gör dock att helhetsintrycket inte blir kalt och kallt. En mjuk och varm känsla förmedlades vid inträdet och under den stilla stunden i väntan på prästen hann den bli påtaglig och stark. Det enda som påminde om den bistra vinternatten utanför var ett vasst pildrag från fönstret ovanför mitt huvud. Tankarna gled ostyrda in på, att här har många för sockenborna viktiga händelser stadfästs. Här har de döpts, konfirmerats och vigts, både till samlevnad och till sista vilan. Dop och konfirmation har väl inte betytt så mycket för de delfående, men säkerligen har kyrkans vigselritual ställt till med både mycken förväntansfull glädje, liksom med nattsvart elände. Alldeles säkert har här människor länkats samman som alls inte passat för varandra och i tanke på denna offentliggjorda förening känt förtvivlan i lika hög grad som kan drabba anhöriga och vänner kring en bår. Några få vapensköldar pryder väggarna. De har ännu starka färger och bidrar till att ge kyrkorummet intryck av att här kan vara en bra plats för funderingar över tillvarons betingelser och mening. En av ättesköldarna var så nära min plats att jag kunde läsa texten under vapnet. Den berättade att det gällde en Posse-ättling, som varit kunglig troman och officer, men också att vederbörande bara var 29 år när han avled Så olika, rangerad karl långt före 30, då på tiden. Nu ofta raggare eller på jakt efter något meningsfyllt. En stund funderade jag över jämförelsen och kom fram till det faktum att medelåldern var låg förr; bara hälften mot nu ungefär. Så det gällde förstås att skynda på om man skulle bli något av betydenhet. Sen var det slut med funderandet för prästen kom in och tog kommandot. Han såg frodig och gemytlig ut som en krögare på ett bra näringsställe som haft goda kassor en längre tid. Kring halsen hade han högkyrklighetskrage utan elvan och utanpå allt en slätvit skjortskrud. Julevangeliet var ju det samma som alltid men sen var det slut med det traditionsbundna. Predikan blev mera som en föreläsning i litteraturhistoria. Från predikstolen fick vi vers efter vers av Hjalmar Gullbergs Den heliga natten föredragen och mellan anförandena gav prästen sina personliga kommentarer till Gullberg och hans diktverk. Nog vann han en sak med sin lite ovanliga predikan. Vi lyssnade i hela nio minuter, ty så länge varade utläggningen. Egentligen tyckte jag riktigt bra om framförandet men undrar fortfarande vad gammelprästen i min barndoms kyrka skulle ha sagt om att koppla in en världslig diktares tankar för uttolkning av det kristna julbudskapet? Kören sjöng Stilla natt så vackert att kyrkvärdarna nästan fick putta till mig med håven för att få uppmärksamhet och slanten när det var så dags. Cirka 50 minuter tog ottan. De moderna prästerna låter det gå undan. Men deras kyrkvärdar håller mera på gammal tradition. Det syntes när kvinnan i kyrkvärdsparet lade ifrån sig håven på altarrunden inför prästen. Hon neg djupt och värdigt som gäddnapp. Grupp- 8-medlemmar kanske skulle förfasat sig men jag tyckte precis det passade in i kyrkan den morgonen. Två föräldrar i yngre medelålder var ottebesökare och med sig hade de en son, ungefär dussinet år äldre än den pojke var som hela gudstjänsten handlar om. Kanske var det en

13 julklapp grabben hade på skallen. Tjock och svart, med öronlappar och på plats satt den julottan igenom. Månne den hade varit på hela natten? tänkte jag ett tag. Men dom fick honom i alla fall att resa sig i bänken när alla andra gjorde så. Under predikan tyckte jag mig höra något om att Josef från Nasaret var en saktmodig och förlåtande karl och beslöt mig för ett försök till bättring åt det hållet. Men vackra sagor blir sällan långa (för mig). Två bilar hann före mig från kyrkbacken och den sista av dem var en gammal Saab. Det nytända saktmodet räckte bara en kilometer, sen blängde jag med helljuset och åkte om. Vägen var smal men sikten god så allt gick bra. Det fruktansvärda os som gamla Saabars avgaser ger har alltid frestat hårt på mitt tålamod. Bland nymodigheterna i kyrkoritualen höll jag på att glömma nämna detaljen, att på gången, vid entrédörren återfanns prästen till synes mycket ivrig att hinna trycka allas händer innan vi slapp ut. Det såg rart och vänligt ut att skynda till porten i förväg för handskakning. Allas händer hann han väl inte trycka men tappert och energiskt utförde han gärningen. Kanske var det människokärlek och kyrklig PR som höll honom kvar i draget från den vidöppna dörren för han längtade säkert, liksom vi andra, hem till varmt kaffe med något tilltugg från julbordet. Vi skriver i Upplands-Bro Börje Sandén Något om cembalon i Bro och Låssa kyrkor Den cembalo som Bro och Låssa församlingar förvärvat är tillverkad i Västtyskland av Martin Sassmann och levererades i januari Den är byggd efter historiska principer, vilket numera anses vara det enda riktiga sättet för att få fram den rätta klangfärgen och ljudstyrkan. Martin Sassmann är känd för att göra välklingande och funktionssäkra instrument. Ännu är cembalon inte inspelad så den slutliga klangen vet vi inget om. Vi har dock anledning tro att det är ett instrument av gott märke eftersom Jakobs kyrka i Stockholm, en av de stora musikkyrkorna, valde just ett Sassmanninstrument, när man för ett år sedan behövde en ny cembalo. På en modern cembalo, som alltså byggts efter historiska principer, är strängarna spända över en resonanslåda och ej över en resonansbotten, som hos en flygel eller piano. Det finns inte heller någon järnram, utan instrumentkroppen är helt gjord av trä. Cembalon är ett knäppinstrument där varje sträng har sitt eget plektrum, en liten tagg, som utlöser tonen när tangenten trycks ner. På vår cembalo finns det tre strängar för varje tangent, och de kan bringas att ljuda var för sig eller tillsammans. För att snabbt kunna växla mellan det starkare och svagare registret är cembalon försedd med två klaviaturer/manualer. Musik från Händels och Bachs tid spelas ofta i våra kyrkor. Att använda piano/flygel som ackompanjemanginstrument i denna musik ger en helt annorlunda klang än som från början avsetts. Pianoklangen som vi känner den, uppkom nämligen först för cirka hundra år sedan. Hammarklaveret, som var den omedelbara föregångaren till pianot, blev först på 1770-talet så pass bra att det började konkurrera ut cembalon, som slutade tillverkas i början av talet. Hammarklaverets klang var mycket lik cembalons, men det hade en starkare ton och dessutom var det möjligt att variera tonstyrkan individuellt för varje ton.

14 Olof Monthan Allhelgonahöstmotion Åkrars svarta mull värnar vårväxtmusten. Bortom storstadstull vädras vandringslusten. Bort mot skogens bryn blomängsarmar sträckts. Djupa dikesdyn barr- och bladbetäckts. Storskog silar ljus, splittrat upp av träden, och dess dova sus tonar tunga kväden. Traktor pöl och vall lerastöpt i spåren där med gran och tall tredskas björkslysnåren. Lingonväxtens ris momark grönmatt-täcker och i dunkelt dis röttvisioner väcker. Jordsten tynger mark tränger grova grenar. Lavar spränger bark och dess barskhet lenar. Klipphäll höljts uti flossa-mossafällen. Rotvändsvindleri tornat vindfällsställen. Gråfärgsskalan töms snabbt på skymningsljuset. Vägen svartdoksgöms, gruset frasar fruset. Lyktors strikta led söker mörkret sära. Gatan gör sig bred, hemmets härd är nära.

15 Vi skriver i Upplands-Bro 5 Dagmar Tamm Svarta ryttaren på Tammsvik I början av 1870-talet köpte min farfar Ådö och senare även de flesta gårdarna i Låssa, efter att ha slutat sitt värv som brukspatron vid bruken i norra Uppland. År 1907 delade han upp dessa gårdar mellan sina söner, vilka icke var jordbrukare. De i sin tur sålde ganska snart, utom den yngste, som älskade sitt Kvistaberg och bodde där till sin död. Den äldste, min far, hade aldrig tänkt sig att ägna sig åt jorden utan studerade till arkitekt i Örebro, men på den tiden var det far som bestämde sina barns öden. Fars intresse för att bygga blev nästan en mani, varför han sålde vårt älskade Ådö. Han tog undan en utgård och där skulle han bygga oss ett nytt, modernt hem. Där bodde vi, familjen, inte många år även om gården blev kvar i hans ägo till Under vår tid där hette gården Björknäs, inte som nu Tammsvik, ett namn som tillkommit långt senare av någon anledning som jag inte vet. Den gården var emellertid inte någon riktig gård att leva av, så mitt intresse för jorden brydde sig far inte om att uppmuntra. Flickor behövde ingen yrkesutbildning, för dom gifter sig och då är det bortkastade pengar. Att jag ändå ägnade mig åt jorden var en annan historia. Nu går vi tillbaks till året 1917, då far satte igång bygget av den stora herrgården. Det är en lång historia om vad som hände under byggtiden. Far hade hittat en vacker plats för vårt hem med stora ekar, som gjorde att det verkade som om dessa blivit planterade på gården och inte tvärtom. På andra sidan viken ligger Kvistaberg, med den förunderligt sköna utsikten över Mälaren, och där bodde för länge sedan en snickarfamilj, som var i fars tjänst under många år. Sonen Adolf fortsatte i yrket och följde vår familj i hela sitt liv. När så vårt Björknäs skulle byggas levde ännu den gamla modern och hon sade till sonen att där får inte ingenjören bygga för då bygger han i vägen för svarta ryttaren och så berättade hon om sin upplevelse i sin ungdom: Om kvällarna när min gubbe var borta och arbetade stod jag ofta och tittade ut över sjön och när det skymde kom det en ryttare ridande över vattnet. Han kom långt bortifrån och red upp på backen där mellan träden och försvann bortåt Vållenskogen på Säbyholm. Inte får han bygga i vägen för svarta ryttare för då blir det aldrig någon lycka i det huset. Eftersom far intet visste om någon ryttare kom huset upp precis i hans väg och 1921 stod den fina byggningen färdig och vi flyttade in. Det var ett stort och grant hus, men så underligt det låter var far inte alls glad att flytta in, trots att det var just efter hans idé. Vi hade en känsla av otrygghet där och trivseln uteblev verkligen. När vi väl var inflyttade fick vi höra talas om den där ryttaren, som skulle vara oss till förfång genom att vi spärrat hans väg. Vi fann att det var Någonting som var fel, trots att vi inte trodde på spöken. Vi unga var alltid ovilliga att gå ensamma upp till övre våningen fast vi kunde tända framför oss. Jag som var äldst skulle visa att det inte var farligt, men nog rusade jag uppför trapporna och kände det som om någon var mig tätt i hälarna. Det där skrattades det åt, även om vi inte tyckte att det var skrattretande. Många gånger tyckte mor att hon hörde hur det var någon utanför huset och rev i murarna. Hon var aldrig rädd av sig utan gick ut och travade runt för att kolla vem som störde nattron. En natt hörde hon någon som gick i trappan utanför hennes dörr och hon gick ut för att se efter och då hörde hon hur far vred om nyckeln i sin dörr. Han hade också hört men han var räddare än hon. Mor gick ner för trappan för att se vem det var som knarrat nerigenom ända ner i källaren. Hon gick efter och låste dörren och tänkte att i morgon går vi ner och ser vem det är som blivit inlåst där, men aldrig fanns det någon där nere. Precis som mor hörde väl vi unga konstiga ljud om kvällarna. T.ex. när min syster och jag satt på vår översta våning och jag som vanligt klinkade på pianot, bankade det på dörren till min brors rum. Vi tittade på varann: Vad var det där? Erik var ju inte hemma! Jag fortsatte

16 att spela då det åter bankade på dörren och vi, två små harar, rusade ner till de andra på nedre våningen och sa: Det är någon i Eriks rum! Mor gick förstås med upp och visade oss att ingen fanns där. Men vi hörde ju båda, tydligt och klart! Det var spöken i vårt nybyggda hus! Kanske var det Svarta ryttaren som störde oss, fast det tänkte ingen på då, vi hade inte hört talas om honom ännu. Flera år senare när vi flyttat därifrån pappa hade gården kvar hyrde han ut den till en släkting, som skulle driva pensionat där, men det blev som gumman sagt aldrig någon trivsel i det huset. Folk kom och for men kom aldrig tillbaks. Jungfrurna var rädda för att gå i trapporna, precis som vi en gång. Det fanns något i det huset som oroade och därmed punkt! Vår släktning var lite intresserad av spiritism och hon hade en god vän, som hörde och såg mer än andra. Alltså bjöds den damen att hälsa på och fick sova i rummet där allt väsen var som värst. Givetvis nämndes ingenting om spöket. Gästen hade för övrigt med sig sin stora schäferhund. På morgonen frågade värdinnan sin gäst; Nå har du sovit gott i natt? Svaret blev att det kan ingen människa sova i det rummet. Vad då? Jo, det var ett sånt väsen där, dunder och brak och så kom det en hel här ridande rakt genom rummet och t.o.m hunden var vettskrämd och hoppade upp hos sin matte och låg och morrade och reste ragg. Värdinnan frågade också, hur dom såg ut som stört, och fick till svar att det var små raggiga hästar med mörka ryttare och dom red rätt upp åt det hållet där Vållenskogen ligger. Det har berättats att en gång i tiden hade ryssarna gjort strandhugg och plundrat och farit vådeliga fram kring Mälarens stränder. Vad vet jag, ett sentida barn? Så har vårt Björknäs Tammsvik gått ur hand i hand och nu lär det vara kursgård. Ska man tro på den gamlas berättelser eller var det kanske, ja kanske, det gamla timret i väggarna, som spökade för oss i det nya huset? Spöken lär ju höra ihop med gamla herrgårdar och slott fast nog vill man gärna tro på sagor även i våra tider. Vi skriver i Upplands-Bro 5 Dagmar Tamm Trollen i Vållenskogen och annat skrock När jag kom till världen, hösten 1903, anställdes en ung barnflicka, Alma Eriksson, född och uppvuxen i torpet Marielund, som låg helt nära Hebbo i Vållenskogen det är skogen som hör till Säbyholm. På den tiden var det en riktig skog, det är det inte nu. Fadern var torpare under Säbyholm och nog minns jag det lilla torpet, som födde en stor familj i sitt kök och rum. På Hebbo hade Almas morfar varit torpare, men ett av mina tidigaste minnen berättar att morfar på sin ålders dagar bodde hos Erikssons i Marielund. Vid något tillfälle fick vi barn från Ådö åka med Alma hem och det torde ha varit sommaren Då bjöds vi på smultron med mjölk från den lilla, nästan helvita kon, som gick utanför stugan. Jag bad Alma att få se hur det såg ut inne och då tog Alma mig vid handen och vi smög försiktigt in i köket och öppnade dörren till kammaren. Där låg gamle morfar med stort vitt skägg, högt uppbäddad nära fönstret för att kunna se ut på naturen. Av vad jag sedan fick veta hände detta någon månad innan morfar dog, men jag minns allt såväl än idag. Om dessa upplevelser berättade jag för Alma för cirka 10 år sedan, då hon låg på Hemmet här i Bålsta och hon tyckte att det var ofattbart att jag kunde beskriva allt så riktigt som hände för år sedan. Nåja, så går vi över till sagan. Det var nämligen så att Alma hade en strålande fantasi och var en underbar sagoberättare. Många gånger samlades vi barn kring vår älskade Alma uppkrupna på hennes säng tätt tryckta tillsammans. Hennes sagor om trollen i den stora och djupa skogen Vållen rymde ganska skrämmande saker men det var nog vanligt förr att sagor var grymma och nog skrämdes vi för trollen. Alma berättade om ett stort styggt troll, som

17 bodde i berget som stupade brant ner mot det lilla kärret. Det trollet ägde Vållenskogen. Om någon gick vilse drog han in vederbörande i sitt berg. Vad gjorde han då? frågade vi. Jo, han satte ljus i händerna på fången. När ljusen brunnit ner då? Jo, då skall staken brinna också, sa trollet. Var säker på att vi fick skräck för den skogen. Tänk om vi skulle möta trollet! Sen fanns där också ett snällt troll som var Almas vän. Han hette Vester. Om honom ville vi gärna höra. För att vi skulle veta att det var sant plockade Alma fram en sten, som såg ut som en hörntand från något djur och sa: Här ser ni Vesters tand, som jag fick av honom när den lossnade, när vi lekte. Då måste vi ju tro att det var sant. Alma kunde ju inte narra oss, trodde vi. Tänk att hon levat där på Vållen och aldrig varit rädd! Alma berättade också om det där kärret, som fanns nära Hebbo, från vilket det rann en bäck ner till viken nedanför. Den bäcken var en hälsokälla där alla hämtade sitt dricksvatten i hennes barndom. Att vattnet var hälsosamt berodde på att i kärret växte så många fina örter, kärrknipproten, en orkidé, vattenklövern och inte minst tätörten. Det har jag själv sett och jag hoppas att allt detta skall bevaras för framtiden. Jag är så rädd att dom skall förstöra det lilla kärret nu när Stockholms Läns Landsting äger det. En annan saga som Alma gett upphov till är den om stenen i spökbacken på väg mot Ådö. Är det någon som hört talas om den? Annars får ni den här. Mitt i backen, som förr var smal och brant, låg vid vänstra sidan när man åkte mot Ådö en stor sten som alltid fick oss barn att sträcka oss ut och titta noga. Hade stenen vänt sig månntro sen sist? Som Alma sagt oss skulle stenen vända sig när den hörde kyrkklockorna. Inte ens vi hörde dom just här. Och hur skulle den kunna lukta limpa, det var ju i alla fall bara en sten. Men likafullt tittade vi var gång vi åkte vägen hemåt. Om jag skall vara riktigt ärlig, så har vi nog kastat ögon efter stenen långt senare än i barnaåren. Man undrar om nutidens barn har sån fantasi och sagotro som vi hade då. Tyvärr tror jag inte det. Nu skulle det bara handla om rymdfärder och annat otroligt. Även om våra sagor av H.C. Andersen och Bröderna Grimm var moraliserande var dom i alla fall spännande och fantasieggande. Nu vilar vår älskade Alma på kyrkogården vid Låssa kyrka. Frid över minnet av en underbar människa.

18 Vi skriver i Upplands-Bro 6 Oskar Åkestad Hur jag fick bekanta i Bro I begynnelsen När vi flyttade till Bro för så där sju år sedan fanns där bara en bekant till oss. Men inte bidrog hon till någon hemortskänsla, fru Dagmar, för vi visste inte att hon flyttat hit. Banken På banken började dom morsa lite försiktigt och när dom fick ta hand om pengarna, som blev över efter gårdsförsäljningen, skrev dom brev och föreslog att titlarna kunde läggas i facket bland kvittona. Riktigt bekanta blev vi förstås inte förrän i bastun, när svett och lort flöt som smör på nyrostat bröd. Gårdstomten Fastighetsskötaren var lätt att spana in men när jag kallade honom herr Berg blängde han snett och hörde inte förrän jag gastade hörru Ivar. Biblioteket Beträffande lån var biblioteket medgörligare än banken, men personalen såg så fin ut, att jag alltid tog av hatten i dörröppningen. Så småningom blev relationerna bättre och jag vågade till och med fråga efter önskade men ej funna böcker. Vad tiden led upptäckte jag att det rent av fanns snälla människor i detta kulturens centrum. Bara med karlen som sades vara chef förblev främlingsskapet obrutet. Så en dag stod det i informationsbladet att en ny bas anställts och att denne inte högre önskade än att få skaka hand och spotta alla Brobor i ansiktet, som ju inledningen alltid började förr i tiden då brorskål skulle drickas och bekantskap inledas och övergå i vänskap. Ja, verkligen, det fanns plötsligt en ny man på biblioteket som ofta halvsatt på diskkanten (inte diskanten, tokfan) och spanade in folk med vänligt och nyfiket plirande ögon. Bruna, tror jag. Någon sån där Carl-Gustaf-Silvia klick blev det inte mellan oss precis. Nej, men vi höll fred och gnabbades måttligt om lämpligt och olämpligt lånegods, tills en dag den väpnade freden började mista sin rustning och ungraren från Värmland och Skåne föreföll mig kunna vara bra att ha som vän. Hur han kände det kan jag väl inte precis veta, men han började säga hej Oskar och det gjorde mig glad. Det kändes som om man var en person som besökte biblioteket och inte bara en låntagare. Kanske tyckte han att gubben Oskar nog borde banta lite. Men det sa han aldrig. Naturligtvis kvitterade jag med att inte nämna att hans hår, i mitt tycke, kunde vara lite kortare baktill. Att jag aldrig blev bjuden på kaffe i hans domäner påpekades dock och se det halp. Nu har han bjudit både på kaffe och lunch. Han är borta från biblioteket nu, han Miklos, som i alla fall hann sätta lite personlig färg på inrättningen. En livlig, något främmande fågel, bland upplandslerans tungrodda folk. Hans efterträdare är en kvinna, men till henne återkommer jag. Vän - grannar Fram till en aprilmorgon 1974 hade vi egentligen inte fått en enda riktig bekant här, men den dagen, som var en söndag, förändrades situationen.

19 Strax efter gryningen hade jag vandrat genom Finnsta skog och på småstigar i Lejondalsmarkerna. Lyssnat och njutit av de fågelarter, som låtit höra sig och i vissa fall även kommit till synes. När solen vid åttatiden börjat värma från en alldeles klar himmel var jag på hemväg och i skogsbacken ovanför Finnstaskolan mötta jag en yngre man med en grålurvig schäferhund. Bägge verkade bekanta på något sätt så jag hälsade och började prata. Det var som jag gissat, grannen i husets undervåning. Han med hustru, tvillingpojkar och hund. Efter lite kallprat om den härliga morgonen, berättade jag om räven och de tre hararna som korsat stigen bortom E18, samt tillade, att denna morgon hade jag för första gången sett tofsvipor i Bro. Flera par på en besådd åkerlycka. Av grannens svar framgick att han var naturvän men hade hinder för tidiga skogspromenader. Vi gjorde sällskap till hemhuset och när vi där skildes kändes det som en bekantskap var inledd, som hade utsikter att övergå i vänskap. Visst, blev det så, och till det bidrog hela familjen i nedre-botten-lägenheten. Paret hette Kerstin och Sture och hade ett par synnerligen livliga tvillingpojkar i tvåårsåldern. För de sistnämnda blev vi snart något slags extra föräldra-föräldrar och med schäfern med den grova rösten förde vi en något ensidig dialog genom brevinkastet när den ibland var ensam och sällskapssjuk. Fast pojkarna snart närmar sig den tionde födelsedagen har vänskapen hållit i sig och man kan när det vill sig ännu få en välment och kännbar kram av dem. Fast vi träffar dem inte dagligen som förr. För några år sedan lämnade de kollektivhuset för en enfamiljsbostad en bit bort i gamla Bro. Båt- och fiskeklubb På hemväg från skogspromenader skymtade jag ofta Mälaren från höjden ovan Lundbergsvillorna. När det var öppet vatten glittrade sjön så grant ibland att längtan efter sjöfärder bara ökade. Dag för dag blev suget starkare. Till sist kändes det nödvändigt att skaffa båt. Det är svårt att vara utan för den som sedan fyraårsåldern haft tillgång till sådan och känt gemenskap med vatten. Genom båtanskaffningen vanns kontakt med hamnklubbens folk. Särskilt med de bestyrande: Sven, Inger, Åke och Anita. Med dem blev kontakten mycket god och har fördjupats under åren. Folk på Mälaren På sommaren lärde jag känna klubbens vatten så bra att ispimpel blev en fortsättning och då fick jag nya bekantskaper. Rolf var en av dem. En yrkesman när det gäller att ta storvuxen fisk ur sjön. Honom kan man också träffa som funktionär vid Bro Hembygsförenings aktiviteter. Det var på en sådan tillställning jag för första gången såg Börje Sandén, ortens orakel, kan man säga. Det är bara att fråga på, nästan alltid har han rätt svar redo. F V A När Broskolan stod utan ledare för F V A-kursen i fritidsfiske ställde jag upp för en period, som omfattade teori och praktisk tillämpning av sportfiske på is och öppet vatten. Att jag tog den sysslan känner jag enbart tillfredsställelse över så här efteråt. Ett utmärkt samarbete förekom med studierektor John J och så fick jag klart för mig att i Bro finns pojkar som det är mycket trivsamt att umgås med. Med saknad fick jag lov att tacka nej för nästa period. Konditionen räckte helt enkelt inte till.

20 Genom barn och hundar får man bekanta men även bil kan bidra Gustav heter min garagegranne till vänster. Kanske han förblivit lika anonym som den till höger om vi inte en dag bytt några ord och hans språk entydigt gjort klart var hans uppväxt skett. Vi är landskapsfränder och språkar nu vid varje möte vår barndomsbygds tungomål. Ytterligare intressant blev karlen när upptäckten skedde att hans garage innehöll utrustning för vinterfiske. Sida vid sida har vi sedan dess ibland frestat Mälarens randiga rovriddare. Genom barns naturliga uppträdande har vi fått kontakt med föräldrar från åtminstone tre europeiska nationer av invandrare. Ibland kan det dock bli lite komplicerat. Så vänligt betedde sig en jugoslavisk fru en söndagsmorgon, att när vi efterträdde henne i tvättstugan, återkom hon med kaffe och specialkaka för att bjuda oss på. Vi dricker ytterst lite kaffe, men denna morgon måste vi göra avkall för att inte framstå som avståndstagande och snorkiga svenskar. Hellre lite ont i magen hela förmiddagen blev parollen. Med några av de finska invandrarna har vi fått bredaste samhörigheten. Förstås beror väl det på att våra kontakter däråt är så gamla, även de rent personliga. Bot för sot Blir man krank och hälsovårdssökande i Broområdet bör man spola förhoppningen att träffa läkekunniga bekanta. Nej, för helt obekanta och främmande människor får man dra sitt lidande när skallen dunkar, knäna gnisslar och magen knorrar. Ingen känd, som man har förtroende för, finns att hålla i handen. På apoteket är det lite stadigare beträffande personalen, men det tröstar föga för de säljer ju bara vad grannen till höger har ordinerat. Vårt dagliga bröd Ja, just brödet bör envar som har tid och begränsad ekonomi tillreda själv. Men nu är det inte bara bröd denna underrubrik gäller utan kosthållet i allmänhet och inköpen i synnerhet. För den som en gång lärt sig handla förnödenheter i en välsorterad diversehandel med rejält kundutrymme på ena sidan disken och bekanta, flinka expediter på den andra, är dagens snabbköp ett elände på mångahanda sätt, åtminstone för äldre personer. Trångt, rörigt och ogästvänligt till tusen. Inte hittar man saker som står på lappen och sällan någon att fråga. I gångar och vinklar stöter man ihop med andra kunder som blänger förolämpat. Ibland kan man möta kombinationen varuvagn barnvagn, sida vid sida. Då är det bäst att fly. Ingenting betraktas mera förargelseväckande och samhällsfrånvänt än att vara till hinders för människor som transporterar barn, på vad sätt det än vara må. Rädd får man jämt vara att stöta till eller riva ned något från de travar med varor som trånga utrymmen är upphov till. Kassörskor och manuell diskpersonal byts ofta. Nästan aldrig ett bekant ansikte att kunna nicka igenkännande till och en vådlig jakt efter någon som kan ge besked om varor och var de finns. Jag önskar Er alla (som inte upplevt det) att exempelvis en gång ha fått julhandla i Arvid Nordquists bod, när den fanns kvar på Birger Jarlsgatan. Där var varje besökande en kund och togs om hand personligt. Nu kanske jag ställer till med gnissel och gny, men en del av Broaffärerna är, enligt min uppfattning, lite månare om kunders trivsel än andra. Hemslöjdsaktiviteter Vävkurser blev hustruns väg till bekantskaper i Bro. Lite lurt att delta i sådana var det väl från hennes sida. En vanlig vävlärare har inte stora möjligheter att lära henne något nytt. I dussintals år har hon dunkat fram skiftande kvaliteter och mönster i egna vävstolar utan