3. Det ideella arbetet blomstrar och Skyddsvärnet bildas

Transkript

1 Det ideella arbetet blomstrar och Skyddsvärnet bildas Ett stort steg mot den svenska välfärdsstaten togs när riksdagen år 1913 beslutade om folkpension. Beloppen i denna första allmänna pensionsförsäkring var blygsamma, men principen var viktig och utgjorde ett startskott för välfärdsbygget; ett solidariskt ansvar för individens försörjning. Generella socialpolitiska åtgärder och reformer var nya punkter på den politiska dagordningen. Ännu vid sekelskiftet 1900 befarades att sociala reformer skulle ge upphov till parasitering och en allmän snyltarattityd. Parallellt med ritningar på det som skulle bli välfärdsreformer, skapade städernas framväxande borgarklass hundratals ideella föreningar som tog sig an att lindra samhällsnöden. Nästan samtliga sociala samhällsorganisationer i dagens Sverige har sitt ursprung i dessa ideella föreningar som startades av enskilda entusiastiska individer. Föreningarna grep in mot superiet, öppnade bespisningar, barnsjukhus, skolor för handikappade, gav kläder till fattiga barn, försökte avhjälpa bostadsbristen de allra fattigaste i Stockholm levde i jordkulor i Stadshagen och mycket annat. Det var under denna tid som Skyddsvärnet bildades år En fast hand redan vid fängelseporten Antalet skyddsföreningar och fångvårdssällskap uppgick år 1910 till 25 och fanns i alla Sveriges län utom Skaraborgs och Elfsborgs län. Några exempel: Stockholms skyddsförening för frigifna, Uppsala läns fångvårdsförening, Södermanlands läns skyddsförening, Gäfle fångvårdsförening, Östergötlands läns skyddsförening, Kristianstad läns fångvårdsförening och Malmöhus läns förening till stöd för värnlösa och fallna.

2 28. Kraven på föreningarna ökade konstant och de fick allt svårare att fullgöra sina uppgifter. I maj 1910 skrev Isak Thomasson, fängelsepredikant i Linköping, en artikel i Östgöta Correspondenten om föreningarnas problem och dess orsaker. Artikeln började med en allmän genomgång av de frigivna fångarnas situation: Ett af huvudvillkoren för en fånges upprättelse och återbördande åt samhället är naturligtvis, att han vid frigifningen blir satt i stånd att på ett fullt ärligt sätt försörja sig själf. Men hvar och en som har någon erfarenhet härutinnan vet huru törnbeströdd den framtidsväg är, en frigifven har att gå. Thomasson fortsatte med att påpeka hur svårt det var för en person som suttit i fängelse att få arbete och hur få det var som ville anställa en sådan. Den frigivnes sinne är känsligt och ömtåligt och han känner sig lätt skymfad av dem som anspelar på hans förflutna. Den frigivne måste därför behandlas med fasthet och kärleksfull finkänslighet och det är just bristen på det bemötandet som orsakar återfall i brott, menade Thomasson. Han förvånades inte över att den frigivne gav upp, tröstade sig med spriten och återgick till sitt forna brottsliga liv och sina tidigare kamrater: Träsket suger. Det får särskildt den känna, som en gång varit nere däri. Den frigifne behöfver genast vid fängelseporten fattas af en fast hand. Problemen hos landets 25 skyddsföreningar, ansåg Thomasson, själv aktiv i Östergötlands läns skyddsförening, berodde på tre saker: 1. Motgångar och missräkningar hade gjort att tanken slagit rot att de straffade för alltid var hemfallna åt brott. De aktiva och drivande krafterna i föreningarna hade blivit allt färre allt eftersom missmodet spritt sig. 2. Skyddsföreningarna var splittrade, utan samarbete och enhetlig organisation. Stödet var lokalt begränsat, i vissa fall gällde det endast förstagångsförbrytare. Dessutom sammanfördes en viss typ av fångar från olika län till vissa fängelser (Linköpings länsfängelse sammanförde till exempel alla skrädderikunniga). Eftersom skyddsföreningarna endast hjälpte fångar från det egna länet lämnades många utan hjälp. 3. Penningunderstöd till verktyg, kläder och utrustning i stället för hjälp till arbete uppmanade lätt till tiggeri och var föga uppbyggligt.

3 29. En tidsbild Skyddsvärnet bildas i en tid av begynnande intresse för sociala frågor. Ett nytt samhälle höll på att växa fram, socialt orienterade personer såg möjligheten att göra någonting åt orättvisor i samhället. Arbetarklassen höll som bäst på att formera sig. Möten hölls, fraktioner bildades. Prydliga, söndagsfina arbetare marscherade i god ordning varje första maj. Men trashankarna och alkoholisterna kom inte till några möten. Arbetarrörelsen såg med misstänksamhet på dem som inte skötte sig. Intresset för dem grodde i stället i goda, humanitärt orienterade, liberala och kristna hjärtan, sådana som nu höll på att omsätta sin humanitet i praktiken genom att bilda Skyddsvärnet. Det politiska projektet sattes i händerna på folket. I krönikor domineras annars Stockholmsbilden år 1910 av punschdrickande gentlemän med den eleganta käppen lutad mot bordet, allt medan aftonsolen sänker sig över Riddarfjärden. Södermalm var på den tiden en stadsdel för de mindre väl lottade. Någon utvecklad socialtjänst fanns inte. De som behövde pengar till mat och uppehälle fick vända sig till rotemannen, på till exempel Katarina Bangata. Så här berättar Per Anders Fogelström i Minns du den stad : Trötta, trasiga och rädda människor satt i förrummet och väntade. Några kom ut, snörvlande av gråt, skyndade därifrån. Nästa, röt gubben därinnanför. Bärta hickade till, satte sig på träbänken, försökte komma på något som kunde beveka den obeveklige. / / Vad hade hon här nu att göra? Hon skulle inte tro att man kunde komma och tigga hur mycket hjälp som helst av det allmänna. Ut fyllkärring! Antalet telefonabonnemang i Stockholm var en bra bit över när Skyddsvärnet bildades. Spårvägstrafiken till Enskede från Slussen hade börjat fungera efter invigningen året innan. Under den jul som föregick bildandet av Skyddsvärnet, hade Vasagatan för första gången strålat i ny belysning. Det var ett försök med pressgasljus som slog väl ut. Sakta hade det mesta återgått till det normala efter storstrejken Arbetarna hade lidit nederlag. Massor av arbetare var fortfarande arbetslösa eftersom de avskedats av arbetsgivarna efter den misslyckade storstrejken. Ännu kunde man se affischer som myndigheterna satt upp med texten: Tro inte de element från vänster- och högerhåll, som äro ute för att framkalla oro och villervalla. Tro inte rykten som cirkulera.

4 30. August Wirén, slottspastor och Skyddsvärnets förste byråföreståndare, Skyddsvärnets arkiv. De oroliga tiderna ledde till att de som hade råd, köpte vapen. I en tidning kunde man 1910 läsa: Det är en ny sorts vansinne detta med rusning till revolverbutikerna. Både bankdirektörer, vaktmästare och familjeflickor ha fått formlig mani på de små söta mordvapnen. Snart skulle det nya polishuset på Kungsholmen vara inflyttningsklart. När Skyddsvärnet bildades hade man redan börjat planera flytten från det gamla polishuset vid Myntgatan. Motsvarigheten till snut på den tiden var pickelhuva efter den guldfärgade spetsen högst upp i polismännens kaskar. Dessa pickelhuvor var långt ifrån populära. Bara någon vecka efter det att byråföreståndaren, slottspastorn August Wirén och hans kollegor hade flyttat in i Skyddsvärnets nya

5 31. lokaler på Lästmakargatan, visade pickelhuvorna sin brutalitet. I den ljumma lördagskvällen hade ett meningsutbyte uppstått om vem som ägde en mössa. Allt fler människor samlades kring de bråkande. En polis ville lösa tvisten men blev uppmanad att inte lägga sig i striden, den skulle de nog lösa själva. Polismannen såg sig då hindrad i sin tjänsteutövning och tillkallade förstärkning. Folkhopen växte allt mer under bråkets gång och snart gjorde ridande polis anfall med dragna sablar mot de församlade. En notarie som lugnt betraktade skådespelet blev uppmanad av en polis att ge sig iväg. När han svarade att han hade rätt att uppehålla sig var han ville, greps han och släpades iväg. Enligt en närvarande journalist utropade en djupt gripen representant för de lägre socialgrupperna: Nu tar dom visst fint folk också! Händelsen blev föremål för stor uppmärksamhet i medierna. Ute på Gärdet, på promenadavstånd från Skyddsvärnets första lokaler, ägde ett sensationellt spektakel rum. Den första flygmaskinen, styrd av en svensk, sköt i höjden över förvånade besökare på Gärdet. Ur vägen, sparvar, Cederström kommer, utropade en journalist dagen efter. Det var friherre Carl Cederström som satt vid spakarna när alla åskådare kunde se honom sväva som en fågel över deras huvuden. Bland de upphetsade åskådarna märktes inte bara sportsmän utan också diplomater, vetenskapsmän, skådespelare, officerare, konstnärer, affärsmän. De kunde se monoplanet lätt och luftigt stryka fram utefter marken. När maskinen lättade bröt jublet ut, berättar en som var med. När maskinen var uppe på 130 meters höjd började för honom en rymdens eriksgata. Det var i sanning en stor händelse som vida överskuggade bildandet av en ny förening. Stockholmarna hade gripits av flyktens poesi, skrev entusiastiska journalister. Det sociala arbetet är tungt Det fanns, föga oväntat, problem i landets skyddsföreningar. Det sociala arbetet visade sig tungt, då som nu. Isak Thomasson, Östergötlands läns Skyddsförening, gjorde en lista på vad som behövde ändras för att föreningarna skulle fungera: Genom ett livligt upplysningsarbete skulle opinionen vändas och en större förståelse skapas för de frigivna. De frigivnas vänner, en förening startad av kristna ungdomar i Stockholm, angavs som ett föredöme eftersom den främst koncentrerade sig på att stödja de frigivna moraliskt. Det är ju förklarligt att man är mån om sitt anseende, men aldrig skall väl detta blifva lidande därpå, att man vill hjälpa en nödställd medmänniska.

6 32. Den lokala begränsningen av hjälpen skulle tas bort. Ett landsomfattande skyddsförbund startas med centralstyre i Stockholm liksom ett omfattande samarbete mellan de olika föreningarna. Exempel gavs från Preussen där 427 skyddsföreningar var sammanslutna i tio centralföreningar med strävan att bilda ett enda stort riksförbund. I Danmark hade man år 1902 skapat en rikstäckande skyddsförening som haft stor framgång och fått näst intill myndighets befogenhet. För att undvika tiggeri borde den hjälp som lämnades vara hjälp till själfhjälp och följa pedagogiska grundsatser för uppbygglighet. Den personliga vården var avgörande och därför borde skyddsföreningarna få laglig övervakningsrätt över sina skyddslingar. Skyddsvärnet bildas 1910 Idén som bar Skyddsvärnet inom sig, hade väckts på Allmänna Svenska Prästföreningens årsmöte i Uppsala Det var i kyrkliga kretsar som Skyddsvärnets upphovsmän rörde sig. På mötet diskuterades den svåra situationen för frigivna fångar. Två höstdagar året därpå hölls ett nytt möte, denna gång i Stockholm. Mötet var utannonserat under titeln: Mötet för värnlösas och förkomnas vård. Hjalmar Hammarskjöld, då landshövding i Uppsala, var förste talare. Kyrkan företräddes av biskopen i Linköping, Otto Ahnfeldt. Ett utskott tillsattes på mötet och i mars 1910 samlade man flera organisationer till ett nytt möte. Här fanns Centralföreningen till stöd för frigifvna, Svenska Diakonsällskapet, Diakonianstalten, nykterhetsföreningar och andra. Ännu ett utskott tillsattes, denna gång med uppgift att utarbeta stadgar för den nya föreningen som skulle verka inom ramen för Svenska Fattigvårdsförbundet. Måndagen den 9 maj 1910 klockan tre på eftermiddagen hölls det konstituerande sammanträdet för Svenska Fattigvårdsförbundets avdelning för räddningsarbete där 10-mannakommitténs arbete lades fram. Förslaget till stadgar antogs med några smärre ändringar. De närvarande beslöt enhälligt att under namnet Skyddsvärnet konstituera Svenska Fattigvårdsförbundets afdelning för räddningsarbete. En ny organisatorisk gestalt tog plats i offentligheten. Den var byggd på kristen humanism och knöt an till fattigvård och rättsvårdande myndigheter samt vände sig till förkomna och värnlösa.

7 föreningar anslöt sig Följande 16 föreningar anslöt sig till riksorganisationen Skyddsvärnet: Centralföreningen till stöd för frigifna, Stockholms skyddsförening för frigifna, Svartsjö understödsförening, Gotlands fångvårdsförening, Kristianstads fångvårdssällskap, Kvinnliga småbrukskolonien Emmaus i Norrtelje, Stockholms Stadsmissions arbetshem och skyddsföreningarna i Halland, Västmanland, Blekinge, Södermanland, Östergötland, Kronoberg, Malmöhus, Norrbotten och Jönköping. Mötesordförande var Svenska Fattigvårdsförbundets ordförande som också blev Skyddsvärnets förste ordförande, landshövdingen i Jämtlands län, Johan Widén. Sjunde och sista paragrafen från sammanträdesprotokollet löd: Sedan härefter ordf. uttryckt sina välgångsönskningar för det nya företaget och tackat för de närvarandes intresse, upplöstes sammanträdet. Dagen efter, tisdagen den 10 maj, satte arbetet igång. Skyddsvärnets förste ordförande, landshövdingen i Jämtlands län, Johan Widén, Foto: /Scanpix.

8 34. Föreningen Skyddsvärnets första stadgar från år Skyddsvärnets arkiv. Tisdagen den 10 maj 1910 satte arbetet igång Vintern efter den långa strejken hade varit bister, mörk och trist. Många gick arbetslösa och de som fått arbete hade det svårt nu när gamla skulder skulle betalas. Allt skulle byggas upp igen. Denna tisdag, den 10 maj, hade den sista biten av spårvägen till Sundbyberg, mellan Råsunda och Sundbyberg invigts. Sundbybergsborna visade ej ett spår entusiasm över den nya kommunikationsledens öppnande, kunde man läsa i pressen. Ännu höll Skyddsvärnets frivilliga och anställda på att installera sig i de nya lokalerna när den första spårvagnen, klockan på eftermiddagen rullade ut från Råsunda. Inte långt från byrån på Lästmakargatan 6, skedde samma dag ännu

9 35. en invigning. Åren kring 1910 var verkligen nyinvigningarnas år. Kyrkor, muséer och andra projekt stod färdiga efter den ekonomiska boomen som föregick storstrejken. Det var de stora projektens tid. August Wirén kunde promenera från Lästmakargatan 6 till Engelbrektsplan på tio minuter. Där invigdes denna dag försäkringsbolaget Trygg sitt storstilade huvudkontor. August Wirén tillhörde dock inte de till festsupén inbjudna honoratiores. Om han tog en omväg kunde han promenera på den alldeles nya Birger Jarlsgatan uppe vid Roslagstorg. Höhandeln här hade upphört och hänvisats till en plats på Roslagsgatan. Inne på Skyddsvärnets kontor kunde man säkert höra slamret av maskiner och hästar, kärror och hackor från slutarbetena med den nya Kungsgatan som skulle invigas året efter Sista delen av Kungsgatan den som mynnade ut i Stureplan låg på andra sidan gården i samma kvarter. Strax till vänster utanför porten höll man också på med stora arbeten, Birger Jarlsgatan skulle bli färdig. Man kunde köpa frukt från nyöppnade fruktautomater på Vasagatan eller intill hotell Fenix. För 50 öre fick man ett halvt dussin små apelsiner eller 2 stora bananer. Allt var nytt, en ny stad började ta form. Om de anställda vid Lästmakargatan tog en snabb promenad bort till Torsgatan intill Norra Bantorget, kunde de beskåda ännu en nyhet detta år. Gatan var belagd med en yta vars material kallades asfalt. En annan nyhet som kunde beskådas just dagarna efter det att arbetet börjat på Lästmakargatan var den nyinköpta ambulansautomobilen. Det var inte bara räddningsarbete för frigivna fångar som stod på tidens dagordning, utan också räddningsarbete för fysiskt skadade. Johannes brandstation kunde ståta med den första ambulansen som inte drogs av hästar. Enligt pressen kunde Stockholmarna när som helst förväntas se ambulansen komma rusande fram med starkare fart och mera våldsamt ringande än någonsin förr. Stort intresse för ny förening I en artikel i Östgöta-Correspondenten, som publicerades bara en vecka innan Skyddsvärnet bildades, förklarade Isak Thomasson att avsikten var ej att i någon mån söka ingripa i skyddsföreningarnes befogenhet eller kringskära deras själfständighet och verksamhet utan fastmera att söka höja och stärka denna genom att åstadkomma en närmare sammanslutning dem emellan, ett lifligare samarbete och såmedelst större möjlighet för dessa föreningar att fullgöra sin uppgift.östergötlands läns skyddsförening, med Isak Thomasson i spetsen, anslöt sig därefter till Skyddsvärnet.

10 36. En mjölkskjuts omkring 1910 strax innan den ambulerande mjölkhandeln förbjöds i Stockholm. Foto: A. Malmström. Stockholms Stadsmuseum. Mer än 30 föreningar var representerade vid den konferens som föregick bildandet och fick ta del av arbetsutskottets förslag till en sammanslutning: Svenska Fattigvårdsförbundet måtte inom sig upprätta en särskild afdelning med uppgift att verka för höjande af det allmänna och enskilda räddningsarbetet bland frigifna fångar, lösdrifvare, alkoholister och prostituerade. Förslaget till program för den ideella verksamheten gick i korthet ut på att försöka åstadkomma ett fruktbart samarbete mellan de olika sammanslutningarna, att arbeta med upplysningsarbete, att förebygga brottslighet genom att skaffa arbete till de hjälpbehövande, att upprätta en byrå för platsförmedling och att arbeta med tillsyn och övervakning.

11 37. Tidskriften Skyddsvärnet startas Tidskriften Skyddsvärnet kom ut med sitt första nummer i december Så här löd rubriken på första sidan: SKYDDSVÄRNET organ för räddningsarbetet bland frigifna, villkorligt dömda, alkoholister m.fl. Utgifvet av föreningen Skyddsvärnet genom slottspastor A. Wirén. Här är ett utdrag ur den första artikeln i tidskriften: Hvad vill Skyddsvärnet? När våra fångvårdsföreningar bildades för några årtionden tillbaka, hade man ej lagarna om villkorlig straffdom, villkorlig frigifning, tvångsuppfostran m.fl. Skall numera ett skyddande och ett förebyggande räddningsarbete kunna utföras, måste det anpassa sig efter förändringarna i lagstiftningen. Det är detta, som Skyddsvärnet afsett. Dess program skulle därför i korthet kunna så uttryckas: anknytning till redan förhandenvarande verksamhet, upptagande af nya arbetsmetoder, i den mån de betingas af förändrad lagstiftning och nya kraf. Härmed torde Skyddsvärnets ställning till både det gamla och det nya vara klargjord. Föreningen vill ej tvinga sin verksamhet på någon. I den mån t.ex. föreningar af olika slag, som intressera sig för hithörande uppgifter, önska ansluta sig till Skyddsvärnet och anlita dess bistånd, skall föreningen med största beredvillighet stå till tjänst. På detta sätt vill föreningen förverkliga sitt i stadgarna framlagda program: att söka arbeta för ett verksamt samarbete mellan alla dem som arbeta för ifrågavarande räddningsarbete. Endast genom en dylik, under ett praktiskt samarbete åvägabragt, samverkan kan en organisk enhetlighet växa fram. I anslutning till dessa grundsatser vill äfven publikationen Skyddsvärnet verka. Den kommer först att lämna meddelanden om skyddsverksamheten i Sverige, ej blott föreningens utan all verksamhet på området, så långt ske kan och bör. Vidare kommer motsvarande verksamhet i utlandet att uppmärksamt följas. Barndomstolsrörelsen och närbesläktad verksamhet för unga förbrytares behandling blir äfvenledes behandlad genom originaluppsatser och notiser från in- och utlandet; likaså den allt kraftigare rörelsen för alkoholisters tillrättaförande m.m. Huru många publikationer vi än äga i vårt land, finnes det ännu ingen, som annat än undantagsvis ägnat uppmärksamhet åt här berörda ämnen. Med det nyvaknade intresse, som från fångvårdsstyrelsen, diakoni- Omslag till Tidskriften Skyddsvärnet nr 6, Skyddsvärnets arkiv.

12 38. styrelsen m.fl. börjat visas hithörande spörsmål, torde otvifvelaktigt vara, att upplysningsverksamhet är af nöden jämsides med själfva räddningsarbetet Omfattande arbetsförmedling Det 20-sidiga numret tog också upp arbetet med platsanskaffning, personundersökning, övervakning, räddning av alkoholister och inrättande av en skrivbyrå. Intressanta inblickar och exempel från vardagsarbetet gavs. Platsanskaffningen hade enligt tidskriften utvecklats på ett glädjande sätt och under 1912 fram till den 1 september hade 302 personer fått arbete. Hjälp i annan form hade getts i 798 fall. Det gällde att få folk att stå på egna ben. Skyddsvärnets och Nykterhetsvännernas gemensamma platsbyrå förmedlade arbeten som automatmontörer, borstbindare, brödutkörare, befallningsmän, expressarbetare, hemdrängar, isarbetare, jordschaktare, kontorister, kakelugnsmakare, lagerbokhållare, mjölkkuskar, skrivbiträden, slaktardrängar, springgossar, vagnmakare, velocipedreparatörer och villaskötare. De många arbetssökande, som vände sig till Skyddsvärnet, kom från hela landet och blev inskrivna i en speciell liggare. Där gavs en ingående beskrivning av varje person för att på bästa sätt kunna hjälpa. Alla brev, besök, uppgifter från ombud, arbetsgivare m.fl., som handlade om den arbetssökande, fördes in i liggaren. Syftet var att kunna följa skyddslingen och öva tillsyn över honom genom olika ombud och medlemmar i landet och därigenom söka fostra honom till arbetsduglighet och samhällsgagn. Kärnpunkten i Skyddsvärnets arbete var, enligt tidskriften, det personliga engagemanget. Det gällde att kunna stödja den svage i den rätta stunden: Den nödställde behöver mer än bröd och penningar. Han behöfver det varma hjärtat, den deltagande blicken och den uthålliga kärleken. Den som blott gifver en gåva, men ej något af sig själf, har hvarken förstått hvad nöd är eller hvad hjälp är. Arbetet med att rädda alkoholister hade under året varit mindre omfattande, främst för att man väntade på en ny lag om internering av alkoholister. Arbetet innebar dels att finna en plats åt alkoholister på alkoholistanstalten Floda eller en drinkarasyl, dels att arbeta familjevårdande att se till att familjen togs om hand och att kontakta fattigvård, välgörenhetsinstitutioner och andra.

13 39. Brottslighet och social värnplikt Registratorn vid Stockholms rådhusrätt och styrelseledamoten i Skyddsvärnet, Harald Salomon, var den som ledde personundersökningar och övervakningar av villkorligt dömda. I artikeln Brottslighet och social värnplikt (i tidskriften Skyddsvärnets första nummer) beskrev han detta arbete. Han konstaterade att straffet inte längre sågs som ett lidande och en hämndeakt, som ovillkorligen måste följa på brottet, utan som ett medel att värna samhällets säkerhet. Denna syn hade lett till den villkorliga domen. En dom som innebar att man sköt upp verkställigheten av straffet under en viss bestämd prövotid, vanligtvis tre år. Om provet bestods utkrävdes inget straff. Övervakning var den villkorliga domens komplement och innebar, enligt Salomon, ett uppfostringsarbete av komplicerad art. Dels handlade det om en kontrollerande övervakning, dels om ett karaktärsdanande övervakningsarbete. Den brottslige skulle inte enbart danas till en laglydig människa utan också till en god samhällsmedborgare. Därför gällde det att utrota alla dåliga vanor och nöta in goda. Att övervakaren var ett föredöme, värd att efterlikna, var således av största vikt. Det praktiska övervakningsarbetet bestod av hembesök och mottagning i Skyddsvärnets lokaler på Lästmakargatan 6 i Stockholm. Där fick den besökande ett övervakningskort med namn och adress till övervakaren och vissa allmänna regler att följa. Styrelseledamoten Harald Salomon ledde personundersökningar och övervakningar av villkorligt dömda. Kungliga biblioteket, KoB H8D b1. Fotograf: Ferdinand Flodin.

14 40. Strindberg efterlyser mänskligt drag hos rättvisan Harald Salomon, som alltså var landets och Skyddsvärnets förste personundersökare, fick två brev av August Strindberg i slutet av De gällde en 28-årig måleriarbetare som var åtalad för stöld. Han hade åberopat Strindberg som referens. Han hade nämligen målat dekoren till Strindbergs drama Till Damaskus som haft premiär Strindberg skriver till Salomon att han inte vet något ont om honom. Han hade ett tyst och stilla sätt, arbetade flitigt, var intresserad. Hade fått plats i Berlin, fick reshjälp av mig, men kom hastigt tillbaka, emedan hans resa hindrades i Malmö, då han ej gjort värneplikten. Detta tog honom och han stod utan arbete jag kunde intet skaffa! Men jag tror att denne unge man har gott sig tillgodo. I brevet fortsätter Strindberg att ge goda omdömen om denne målare. En bit längre ned i brevet kommer ett kriminalpolitiskt ställningstagande: För övrigt! Vem förtjänar icke villkorlig dom? Är straffet till förbättring avsett, så blir han nog bättre om han får se ett mänskligt drag av barmhärtighet hos Rättvisan.. Men han skulle även hjälpas till arbete, när han kom ut, ty eljest står han inför frestelsen igen. Här gör Strindberg gemensam sak med Skyddsvärnet i synen på straff och sociala villkor efter frigivningen. I brevet förebrår han sig själv: Jag tröttnade att hjälpa honom. Han kom för ofta! Och jag förmådde icke mer. Nu förebrår jag mig detta och ber att Ni, herr registrator tillställer honom detta, antingen nu, eller då han kommer ut. Behöver han kläder skall han få: nu eller då. Sist i brevet fortsätter Strindberg utveckla sina kriminalpolitiska ställningstaganden: Lagen hämnas ju icke, utan meddelar straff avsett till förbättring. Släpp honom då, så blir han bättre. Om målsäganden vill ha igen sina förlorade pengar, så låt mig veta hur mycket det är, skall jag se till vad jag kan göra utan löfte dock! Beroende på summans storlek. Eder August Strindberg

15 41. När Salomon hade öppnat kuvertet, fann han femtio kronor i det. Dagen efter får Salomon ett nytt brev från Strindberg. Han har ångrat sig: Se nu! Denne mans liv kände jag icke! Och de uppgifter jag gav, voro från honom själv! Har man rätt att efter en sådan erfarenhet, dra sig egoistiskt tillbaka, och stänga sina dörrar. Återtaga vad man gott sagt till hans försvar? Strindberg fortsätter brevet: I tio år har jag varit narrad på pengar av de föregivna nödställda. Man varnade mig; berättade att de hade hållit vad om att narra av mig så och så mycket. Men jag ansåg det som en plikt att fortsätta blunda. I dag morse fick jag en inre maning att tillskiva Er och tillägga till mitt brev i går, att jag icke kunde garantera sanningen av gårdagens uppgifter, och jag erfor en oro, att jag skulle råka ut för något okänt, oförtjänt. / / Ska man straffas när man låter sina bättre känslor tala? Och har man rätt att tänka idel gott om människor? Detta senare är visserligen icke mitt vanliga och jag hyste innerst en olust för S-ms (den åtalade) person, så att han endast en gång kom innanför mina dörrar för att berätta om G:s (en kollega som också målat dekor till pjäsen August Strindberg på balkongen till sitt hem i Blå Tornet på Drottninggatan, där han bodde åren kring Foto: /Scanpix.

16 42. Till Damaskus ) och sin välgörenhet mot modern. Men denna antipati gav sig inför medlidandet och jag såg endast arbetaren, och mig som arbetsgivaren. Nåväl! Att behöva ångra en god gärning! Det är ju rysligt! Men vad är icke rysligt i detta rysliga liv, som Swedenborg skildrar likt helvetet. Eder August Strindberg Målaren dömdes till straffarbete i fyra månader. Eftersom det inte blev någon villkorlig dom promenerade Salomon till Blå Tornet på Drottninggatan för att ge femtiolappen tillbaka till Strindberg. Salomon skriver i sin bok Människovård i stället för fångvård (1937), där han också citerar breven: Jag ringde flera gånger på dörrklockan, men då ingen öppnade, hade jag intet annat att göra än att nedstoppa brevet med penningarna i brevlådan. Sedan hörde jag aldrig något från Strindberg. Detaljerade personundersökningar Personundersökningsarbetet gällde främst förstagångsförbrytare som gjort sig skyldiga till smärre brott enligt lag blev endast de som erkände sina förbrytelser föremål för villkorligt straff. Personundersökningsarbetet gick till på följande vis: När polisundersökningen var klar och rapporten överlämnats till rådhusrätten, underrättades direktören för rannsakningsfängelset om detta samtidigt som en avskrift lämnades till Harald Salomon. Fängelsedirektören överlämnade en blankett (upprättad av Skyddsvärnet) till den häktade. På blanketten lämnades detaljerade upplysningar om den häktades person och familj, samt bostads- och arbetsförhållanden. Anledningen till brottet angavs också, liksom adresser till de närstående personer som kunde lämna bidrag till levnadshistorien. Blanketten avslutades med att den häktade förklarade sig villig att, i fall av villkorlig dom, låta sig övervakas av föreningen Skyddsvärnet. Därefter hörde Salomon den häktade och gick igenom hur blanketten skulle fyllas i. Salomon kontaktade sedan hem och familj, arbetsgivare, husvärdar, militärer, skollärare, konfirmationslärare, kyrkoherde, länsman, stadsfiskal och övriga som kunde bidra till den skriftliga rapport om den häktade som Skyddsvärnet lämnade till domstolen. Salomon skrev i slutet av ovan nämnda artikel i tidskriften Skyddsvärnet:

17 43. Kampen mot brottsligheten är numera egentligen inte en kamp mot brottslingen, utan fasthellre en kamp med honom mot de onda böjelserna i hans inre och icke sällan äfven mot de vidriga yttre förhållanden, hvarunder han lefvat. Det är en kamp mot arbetsbrist och bostadsnöd, mot superi och lättja, mot lättsinne och njutningslystnad. I den kampen kunna vi alla deltaga. Och i den kampen böra vi äfven deltaga, vi alla, som haft den lyckan att få lefva på lifvets solsida. Bildning och uppfostran förplikta. Vi ha icke rätt att sitta overksamma och helt lugnt vara vittne till, hur en brottsling, som verkligen själf vill upprättas, likväl går under, därför att ingen vill räcka honom den hjälpande handen. Exempel på Skyddsvärnets räddningsarbete år Skyddsvärnets arkiv. Artikeln avslutades med exempel från det dagliga arbetet och visade på både problem och resultat. Skyddsvärnet startar den första skrivbyrån i Sverige Under sommaren 1912 startade Skyddsvärnet en skrivbyrå, den första och enda i Sverige. Den hade sin förebild i Tyskland där det fanns en förening som enbart startade och drev skrivbyråer för bildade arbetslösa. Syftet var att höja klientens kompetens, att bereda arbete i väntan på fast anställning och att lära känna klienten bättre för att kunna avge ett exakt omdöme inför en arbetsgivare.

18 44. Skyddsvärnets skrivbyrå startade sommaren Skyddsvärnets arkiv. Ur Tidskriften Skyddsvärnet: Skrifbyrån är upprättad för att bereda arbetstillfälle åt bildade arbetslösa. Å byrån utföres allt det arbete, som till en välordnad skrifbyrå hör. Order utföras fort, väl och billigt samt afhämtas i Stockholm tacksamt efter påringning per telefon. Skrifbyrån, som uteslutande arbetar för välgörande ändamål och ej för att bereda vinst åt enskild person, vågar därför till det bästa anbefalla sig i allmänhetens åtanke. I början av år 1914 formulerades ett program för Skyddsvärnets verksamhet. Detta skickades ut till bland andra arbetsgivare som kunde erbjuda arbeten till klienterna. Dessutom försökte man nå nykterhetsföreningar och andra föreningar och privatpersoner som ville vara med och stödja eller aktivt medverka i Skyddsvärnets räddningsarbete. På samma sätt skulle Fountain House-rörelsen komma att arbeta med utskrivna mentalpatienter 60 år senare.

19 45. Den nybildade föreningen fick snabba framgångar av siffrorna att döma: år 1911 skaffades arbete åt 458 personer, år 1912 åt 552 och år 1913 åt 824 personer, samtidigt som stödåtgärder sattes in i 773 fall. För att bereda arbete åt arbetslösa kvinnor startade Skyddsvärnet, tillsammans med andra intresserade, en ny form av nödhjälpsarbete kallat Lapplådan. Där utfördes sömnads-, sticknings- och lagningsarbeten på kläder. Arbetsdagen var åtta timmar och daglönen 1 krona och 50 öre. Lapplådan började sin verksamhet den 15 oktober 1914 på Nybrogatan 28 C vid Östermalmstorg i Stockholm. Den 1 november 1916 öppnades ett inackorderingshem på Norrtullsgatan 35 som främst vände sig till bildade arbetslösa. Hemmet hade plats för tio sängar (en femrummare med två bäddar i varje rum). Skyddsvärnets sjuksköterska syster Anna Lenah Elgström-Collijn var föreståndarinna. Genom inackorderingshemmet kunde Skyddsvärnet inte bara erbjuda sina skyddslingar arbete, utan också en bostad. Samordning med Fångvårdsstyrelsen 1918 var det år då Skyddsvärnet tog steget från fristående organisation till att bli en del av Kungl. Fångvårdsstyrelsen. Den verksamhet som Centrala Hjälpbyrån där bedrev, förenades med Skyddsvärnets arbete med att hjälpa frigivna fångar. Samtidigt tog företrädare för fångvårdsstyrelsen plats i Skyddsvärnets styrelse. Här skulle man ha representa- Skyddsvärnets revisionsberättelse år Skyddsvärnets arkiv.

20 46. tion fram till början av 1890-talet. Fångvårdsstyrelsens chef, Viktor Almquist och byråchefen Natanael Sandell, ingick därefter i Skyddsvärnets styrelse. Båda kom sedermera att bli styrelseordföranden i Skyddsvärnet: Almquist åren och Sandell åren Detta visar att statens representation i Skyddsvärnet inte ledde till problem eller falska lojaliteter, tvärtom. Nu hade Skyddsvärnet själv fått en beskyddare, i form av Fångvårdsstyrelsen. Denna skulle under decennier garantera driften av verksamheter och överlevnad för Skyddsvärnet. Skyddsvärnets första styrelse Skyddsvärnets första styrelse bestod av tio personer: Ordförande var landshövdingen Johan Widén, vice ordförande var byråchefen, sedemera fångvårdschefen Viktor Almqvist och sekreterare var byråföreståndare slottspastorn August Wirén. Övriga sju ledamöter var byråchefen Sandell, borgmästaren Pettersson, kontraktsprosten Lindberg, fängelsedirektören Leander, registratorn Salomon, fängelsepastorn Ernberg och fru Höjer. August Wirén var den förste och ende under de första åren, som fick arvode för sitt arbete i Skyddsvärnet, övriga arbetade ideellt.