Incitament. Vad tycker du? Låt mig veta på

Transkript

1 Är det kört för oss? Den bild jag målar visar en rad svårigheter och utmaningar. Det vore lätt att säga: Det är kört, den västerländska civilisationen är överspelad. Dags för Kina, Indien och Brasilien att ta över! Vi får nöja oss med att (i bästa fall) sitta på åskådarplats! Jag vill förmå så många jag kan att i stället säga: Jag är inte villig att förlora min frihet och mitt välstånd, så jag tänker...! Stora förändringar kan ske i demokratiska former endast om två villkor är uppfyllda. Det behövs: ett krismedvetande en uppfattning om i vilket riktning förändringsarbetet ska dra. Krismedvetandet kan komma genom att en kris plötsligt slår mot oss utifrån så att många far rejält illa.krismedvetandet kan också komma genom att klarsynta människor ser vad som sker och slår larm. Finanskrisen 2008 visar hur en kris kan slå till utifrån. Då kom krisen före medvetandet! Den krisen var emellertid ingenting i jämförelse med den som plågar dagens Syrien eller Finland när ryssarna anföll under andra världskriget. Då handlade det inte om ekonomi utan om överlevande. Miljörörelsen är ett exempel på hur ett krismedvetande utvecklades genom klarsyntas varningar. Hur tror du att Rachel Carson tänkte när hon skrev Tyst vår? Tänkte hon: Nu ska jag starta en global rörelse som får regeringar att satsa miljarder på en bättre miljö, ett bättre klimat! Eller tänkte hon: Jag måste berätta vart vi är på väg, ge alla en chans att påverka utvecklingen! Jag tror mer på det senare. Det är därför den här siten finns. Man vill ibland påstå att frågan om i vilken riktning vi ska söka lösningar är ideologisk. Jag vill hävda att sökandet måste bygga på den bästa sakliga information som finns tillgänglig, för att först därefter släppa in värderingarna, ideologin när vi drar slutsatser, väljer framtida färdriktning. Det här är lättare sagt än gjort eftersom värderingar snabbt kan bli såll som bara släpper igenom de fakta som bekräftar just dessa värderingar. Det är den risken som gör det viktigt att du reagerar på det jag säger, hjälper mig att se hur det faktiskt ser ut, vad vi faktiskt tror oss veta för att sedan formulera förslag utifrån egna värderingar. Låt mig försöka ge dig ett underlag för ditt (nödvändiga) beslut om huruvida den livskvalitet som det demokratiska projektet ger dig är värd att försvara. Jag gör det under följande rubriker: Vilka risker pratar jag om? Välfärd 1.0 läcker pengar och vi skapar svenska getton. Åt vilket håll behöver förändringarna drivas? Människosynen bakom Välfärd 1.0 är överspelad. Ett vägval behövs! Du kan påverka! Samhällsförändringar startas av individer som vågar se och säga: Men han har ju inga kläder! Varför ska jag bry mig? För att försvara din egen välfärd och frihet! Vad kan ge kraft åt förändringsprocessen? 1

2 Incitament Vad tycker du? Låt mig veta på 2

3 Vilka risker pratar jag om? Sveriges demokrati är på väg att skadas ända in i kärnan av att: Välfärd 1.0 skapar stora läckor i samhällets finansiering. Läckorna tillåts gå ut över de funktioner i samhället som avgör om vårt demokratiska experiment ska lyckas. Jag talar om det eftersatta försvaret för människors likhet inför lagen, fysiska och ekonomiska trygghet,.... Den svenska modellen i sin nuvarande tillämpning leder till att getton skapas, och därmed en grogrund för antidemokratiska rörelser samtidigt som det ekonomiska läckaget vidgas. Läckorna hänger samman både med förändringar som vi inte kan påverka och med vårt sätt att bygga Välfärd 1.0, vilket vi kan påverka. De opåverkbara förändringarna är främst Sveriges åldrande befolkning och den nya folkvandringen. Båda sakerna kommer att tvinga fram en anpassning som blir smärtsam för många och samtidigt kräver deras medverkan. Vårt sätt att konstruera Välfärd 1.0 bidrar både till läckornas storlek och till svårigheterna att täta dem talets mantran av typen kräv din rätt och vi har råd och samhället tar hand om dig har inte gjort det lättare att hantera läckorna eftersom samhället har gjort sig till garant för denna trygghet. Det vi ser nu är att garantin saknar täckning. Efter andra världskriget nådde Sverige ett sådant välstånd att vår fysiska trygghet blev självklar. Det får konsekvenser! När vi tar demokratin och den fysiska tryggheten för givna riskerar vi att förlora båda. Dels blir vi extra sårbara när det oväntade händer vilket det alltid gör. Estonia, Thailand-tsunamin, flyktingströmmen,..., dels döljs vårt individuella ansvar för att demokratin och tryggheten ska överleva. I förlängningen av denna men-vi-har-det-ju-bra-attityd ligger den kanske största risken, att vi väntar och ser vad som händer. Då har vi lämnat ifrån oss makten över vår egen framtid! I det läget kan vi vara säkra på att vi får ekonomiska och politiska problem som klarar att hantera genom: den allt starkare globala konkurrensen ökande kritik från gräsrötterna mot växande brister i välfärden och/eller snabbt ökande skatter att gettona fortsätter växa och med dem utmaningarna mot den svenska demokratin. Det är först när det finns ett starkt krismedvetande som vi kommer att kunna samtala över de ideologiska gränserna om varför läckorna finns och vad vi kan göra för att täta dem. Vad tycker du? Låt mig veta på john.fletcher@tersen.se! 3

4 Åt vilket håll behöver förändringarna drivas? 1900-talet präglades av kollisionen mellan två sätt att se oss människor: Den utopiska visionen, som utlovade ett framtida lyckorike. Den tragiska visionen, som sade: Om du vill ha ett lyckorike får du fixa det själv!. Till de utopiska löftena hörde religionen (som utlovade ett paradis), nazismen/fascismen (som utlovade ett tusenårigt rike) och marxismen (som utlovade en osjälvisk människa som bidrar efter förmåga och tar efter behov). Krig som bygger på sådana löften om en framtida lycka eller hot om en motsvarande olycka förs mellan människor (eller i varje fall ledare) som anser sig äga Sanningen. Det är inte en slump att krigen kring dessa moderna trosriktningar var de hänsynslösaste och blodigaste sedan religionskrigen på 1600-talet. Och glöm inte att de fortfarande pågår genom IS och andra terrororganisationer! Utifrån drömmen om elitens förmåga att styra (inte bara klokt, utan också osjälviskt) har vi gemensamt byggt ett stötskyddande samhälle. Det vägvalet var antagligen oundvikligt under den industriella revolutionen då människor exploaterades på det mest fruktansvärda sätt. Exploateringen var i och för sig ingen en ny uppfinning. Den var en ren fortsättning på hur eliten sett på och utnyttjat sina undersåtar under tusentals år. Undra på att människor som hade ett tydligt minne av hur deras föräldrar utnyttjades valde att tro på löftet om en bättre värld! Det tragiska löftets förespråkare låter inte alls lika lockande när de säger Du har ansvaret för ditt eget liv fixa det bäst du kan!. Inga löften om framtida lycka. Ingen elit att luta sig mot eller skylla på när det går åt helvete. Bara ett konstaterande av att jag (och mina barn) överlever bara om att jag är tillräckligt bra på att: dra in mat för dagen; skydda mina barn; samarbeta med människor runt omkring mig. Det finns ingen som ger mig en fribiljett till överlevnad. Tycker du att den tragiska visionens värld låter dyster? Det är fel fråga! Den långt viktigare frågan är: Vilken vision stämmer bäst med den verklighet vi, du och jag, lever i? Jag är övertygad om att den tragiska visionens människosyn ligger närmare sanningen. Vi är arvtagare till en mycket lång rad förfäder som överlevde därför att de var starkare/smartare/mera själviska/bättre på att ta hand om sina egna barn/bättre på att samarbeta och dela med sig till andras barn/bättre på att leva sig in i andras känslor/.... Vi som lever här och nu är resultatet av våra förfäders förmåga att överleva. Det handlar inte om att vi är bättre i någon moralisk mening vi är helt enkelt bättre på att överleva. Det är det som kallas evolution. De samhällsingenjörer som på elitens uppdrag arbetade med att skapa den miljö som (hoppades eliten) skulle göra oss till bättre människor har ganska tydligt visat att ett sådant uppdrag är omöjligt. Det är alldeles för komplicerat att försöka fånga alla de parametrar som återspeglar alla oss individer. Se på vad som har hänt med Sveriges arbets- och bostadsmarknader! Individerna gör dessutom uppror mot försöken att styra uppifrån. Det leder till korruption (även bland de styrande) och ineffektivitet, vilket i sin tur skapar svarta marknader. Vårt framtida välfärdssamhälle, Välfärd 2.0, behöver utgå från individens individuella val och samtidigt erbjuda incitament som uppmuntrar individer att ta ett större ansvar för sina egna liv. Du kommer kanske ihåg vad jag skrev om Antonovsky s forskning? 4

5 Antonovsky utvecklade begreppet känsla av sammanhang. Vi människor, sade han, behöver ha en grundläggande upplevelse av att det som sker är förutsägbart, begripligt och strukturerat. Vi behöver uppleva att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga, att livet är hanterbart. Och vi behöver se att livets utmaningar är värda besväret, att livet är meningsfullt. Välfärd 2.0 behöver stärka oss enskilda individer i sådana termer, inte minst när det gäller att finna mening med livet. Det senare är ännu viktigare nu, när överlevnaden inte längre står i centrum för våra liv. Nu kan du invända: Det är ett alldeles för stort projekt för att jag skulle kunna spela någon roll alls i sammanhanget! Mitt svar är: Det kan du visst! Alla förändringar bygger på att individer agerar! Vad tycker du? Låt mig veta på john.fletcher@tersen.se! 5

6 Du kan påverka! Det här handlar inte om ett socialt projekt med en start och ett slut. Det handlar om förändrade värderingar. Värderingar förändras när tiden blivit mogen, när det finns ett (inte alltid medvetet) behov av nytänkande. Den förändringsprocessen behöver individer som formulerar att en förändring behövs och åt vilket håll den behöver leda annars händer ingenting. Det mest påtagliga aktuella exemplet på hur värderingar kan ändras är miljörörelsen. Miljörörelsens anhängare formulerade sina egna (inte alltid helt neutrala) riskbeskrivningar, exempelvis Rom-klubbens rapport Man utnyttjade medierna för att sprida den önskade bilden. Man betonade de risker som resursförbrukningen och nedsmutsningen för med sig och utmålade (inte sällan = svartmålade) konsekvenserna för jorden. Miljörörelsen arbetar fortfarande på ungefär samma sätt för att öka trycket på allmänhet och politiker. Det här hade antagligen varit omöjligt utan de verktyg vi fått genom sociala media. Det som engagerar människor är ofta känslan av att behövas. En del grips av en nästan religiös iver att påverka, förändra. (Du kommer väl ihåg vad Antonovsky sade om människors behov av att finna en mening med livet?) Tillsammans har de här människorna skapat ett krismedvetande, ett opinionstryck som fått politiker att lyfta upp frågan på dagordningen. För att skapa ett liknande krismedvetande kring välfärden och demokratin behöver vi individer som: bildar sig en egen uppfattning om behovet av förändringar och sedan berättar vad de ser. Det är det den här sajten handlar om, men det behövs mycket fler som gör sig hörda. berättar om sin vision av ett framtida Sverige där långt fler kan färdas väl genom livet och beskriver åt vilket håll utvecklingen (enligt deras kunskaper och värderingar) därför behöver drivas. vet hur man kan påverka politiska beslut, direkt inom partierna och genom media. Värderingar förändras ofta genom individer som upptäcker och säger (för att citera H. C. Andersen) Men han har ju inga kläder på sig!. Det handlar inte om ovanligt välutbildade eller ovanligt klarsynta eller... utan om människor med sunt förnuft som talar om vad de ser: Men vi har ju inte råd! Det här leder till frågan: Varför ska jag bry mig? Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se Tyst vår, Carson, Rachel Framtidens utmaning Välfärdens långfristiga finansiering, SKL

7 Varför ska jag bry mig? Vi har valt att bygga ett system som utgår ifrån att det finns en elit som vet vad som är bra för folket, snarare än ett som utgår från individens ansvar för sitt eget liv. Välfärd 1.0 fokuserar därför (helt logiskt) på att skydda människor mot livets stötar, snarare än på att hjälpa dem hantera stötarna, bli stöttåliga. Det valet har vi gjort tillsammans. Ett resultat är att Sverige lägger en större andel av BNP på välfärden än något annat land. Ett oönskat, men med tanke på vår mänskliga natur oundvikligt resultat, är att alltför många belastar systemet därför att de anser sig ha rätt till pengarna utan motprestation. Reagerade du på att jag påstod att vi har valt tillsammans? Det hoppas jag! När vi ser saker beslutas som står i strid mot våra egna värderingar men ändå tiger blir vi medansvariga för besluten. Vi är alla medansvariga för att: barn går ur skolan utan att ha de kunskaper som de behöver för att hantera vuxenlivet; var sjunde elev saknade behörighet till gymnasiet när de gick ut nian 2015 många människor lever i områden där man kastar sten på ambulansen när den ska hjälpa människor att få vård; I 186 sådana bostadsområden (i huvudsak = valdistrikt) med en halv miljon boende hade: * mindre än 60 procent av alla i yrkesverksam ålder ett jobb * mindre än 70 procent av alla skolelever gått ut nian med fullständiga betyg och/eller mindre än 70 procent av de röstberättigade deltagit i senaste kommunalval. människor stängs in på asylboenden utan rimliga möjligheter att påverka sina egna liv; * de tvingas vänta i mer än ett år med minimal information innan de ser någonting hända; * de flyttas mellan boenden med mycket kort varsel; * de som får asyl behöver i genomsnitt åtta år innan de har ett jobb. vården fungerar allt sämre därför att det inte finns personal som kan bemanna den; * sjuka människor förblir sjukskrivna längre än nödvändigt; * köerna till exempelvis cancervården växer. Kan du tänka dig in i en situation där hälften av alla i yrkesverksam ålder runt omkring dig saknar jobb och därmed friheten att råda över sina liv? Det här var några av de nobla skälen att bry sig, omsorgen om andras väl och ve! Det mera själviska skälet till att bry sig är att i en demokrati kan jag: gå och lägga mig utan att undra om jag kommer att väckas av knackningar på dörren; veta att min fru är på ett kvällsmöte och kommer att kunna gå hem utan att riskera att bli attackerad; starta och utveckla ett eget företag och behålla det mesta av de mervärden jag hjälper till att skapa; skriva en insändare där jag kritiserar regeringen utan att vara rädd för att bli straffad eller utfryst; bli medlem i en facklig organisation som bryr sig om mina anställningsförhållanden; vara trygg i att jag inte kan bli fälld för något som inte kan bevisas bortom alla rimliga tvivel; uppleva ett unikt välstånd;... Jag kan inte vara en fri individ annat än i en stark, demokratisk stat, en stat som dessutom accepterar de maktbegränsningar medborgarna kommit överens om. Demokratin har öppnat för ett samhälle som utvecklas, blir rikare. Varje svensk har blivit fyra gånger så rik som hon/han var 1950: 7

8 Kr BNP per capita i 2015 års priser Nu kan du med fog ställa frågan: Och vad har du själv gjort, John?, och då måste jag svara: Inte mycket, förrän de senaste åren, då jag har försökt påverkas opinionen med den här siten! Den har haft drygt besök sedan starten (2015), men jag vet inte vilket genomslag den har haft på opinionen.. Du har skäl att ställa en annan fråga: Hur ska jag kunna bidra till att ge kraft åt en så stor samhällsförändring? Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 8

9 Vad kan ge kraft åt förändringsprocessen? Förändringsprocessen vinner kraft genom att någon formulerar vilka bekymmer och risker Sverige står inför på ett så tydligt sätt att tillräckligt många framsynta personer blir medvetna om de orosmoln som står på horisonten. När dessa framsynta personer sedan börjar agera genom: sina egna nätverk egna bloggar/hemsidor artiklar i media kontakter med politiska företrädare och partier lokalt och centralt sätts frön till en folkrörelse, till att många engagerar sig och visar sitt engagemang på olika sätt. Och jag menar olika! Det är inte talkörer som behövs, utan många engagerade individer som gör sig hörda på sitt eget sätt, kring sina egna frågor. Det brukar kallas demokrati! Det viktiga är inte hur mycket enskilda personer gör (även om det naturligtvis spelar roll), utan att många engagerar sig. Man behöver inte kunna leverera Lösningar. Det är tillräckligt att visa för de politiker man når att det kan vara politiskt lönsamt att ta budskapet på allvar och att agera. Sveriges Radio hade en gång i världen en tumregel som sa: För varje individ som ringer finns det som tycker likadant utan att ringa! Om det fortfarande gäller skulle Sveriges hela befolkning kunna representeras av hundra aktivister! Oavsett om det nu är hundra eller tvåhundra röster som gör sig hörda så blir de hörda! Den andra sidan av ekvationen är att sådana aktörer får genomslag när det finns någon slags beredskap hos dem hon/han vänder sig till, en känsla av att saker inte är som de ska, inte funkar. Den beredskapen växer fram i Sverige! Det märks inte minst i medias val av nyheter. Jag har listat ett antal rubriker som Dagens Samhälle hade i tre nummer under januari 2017: Hultsfred: Vad vi än gör bryter vi mot någon lag! Vi måste bryta mot reglerna för att skapa nytt Krismöte om våldet i Malmö 40 kommuntoppar har gått i förtid Krisen i socialtjänsten tusen socionomer saknas Utredarna: Skolorna måste fånga upp frånvaro tidigare Anbudstorka i kommunernas nya boprojekt Statliga lån ska få fart på byggandet Kommunerna storsäljer för att kunna bygga nytt Oerhört viktigt att de [flyktingarna] inte går under jorden Kommuner drar in på konsumentrådgivning Nyanlända får lån i stället för bidrag i väntan på utbetalning Koll av brottsregister ger onödig byråkrati Fler klagar på långa handläggningstider Jag är övertygad om att enskilda individer kan bli katalysatorer för mångas insikt att vi behöver tänka till kring vår färdriktning, vårt sätt att ta hand om varandra. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 9

10 Incitament Incitament är som bofinken kan se ut hur som helst! Det finns en klassisk historia från 30-talets Amerika. Några tidsstudiemän ville ta reda på hur belysningen påverkade produktiviteten i en skrivcentral där det satt en massa kontorister som skrev maskin hela dagarna. Till sin häpnad konstaterade tidsstudiemännen att produktiviteten ökade när de gjorde belysningen starkare och när de gjorde belysningen svagare. Det var inte belysningen som gjorde skillnad, utan att någon brydde sig om hur de som jobbade på skrivcentralen hade det! Människor är inte maskiner. Välfärd 2.0 behöver erbjuda belöningar/straff som lockar till kloka beteenden och sedan (i mycket större utsträckning än i dag) lämna valet och valets konsekvenser till individen. (Det kräver samtidigt tydliga gränser som säkerställer att andra människor inte råkar illa ut.) Hur ska detta gå till? En väldigt viktig sak i det här sammanhanget: Nio svenskar av tio saknar en egen ekonomisk buffert och blir därmed väldigt sårbara när det oväntade händer. Det minskar hennes/hans förmåga att hantera tillfälliga bakslag i form av sjukdom, byte av jobb,... och ökar därmed rädslan för förändringar. Ett första, generellt incitament till ansvarstagande är att stödja människor i att bygga en ekonomisk buffert, bli mindre sårbara. Välfärd 1.0 duckar i stor utsträckning problemet med behovsbedömningar. Alla är mottagare, oavsett egen betalningsförmåga. Medelklassen betalar en stor andel av de totala skatteintäkterna och får tillbaka det mesta av sina inbetalningar! Bara en liten del av medelklassens skatteinbetalningar (ca tio procent enligt vad jag hört sägas) transfereras faktiskt till de mest behövande. Att införa rena behovsbedömningar känns inte lockande men kan man automatisera sådana bedömningar? Ett sätt att tackla den saken vore att transfereringar (sjukersättning, men även barnbidrag etc.) betraktas som beskattningsbar inkomst med en egen, progressiv beskattning. Det går inte att dra skola, vård och omsorg över en kam. De representerar alldeles för olika verksamheter, och jag tänker inte försöka täcka alla delar. Låt mig enbart ge några exempel på hur man skulle kunna tänka kring incitament. På skolans område ser vi en blott alltför tydlig skillnad mellan svenska barns studiemotivation och, exempelvis, koreanska. Den motivationen eller bristen på motivation kommer i första hand från barnens föräldrar. Det svenska rättvisetänkandet har lett till inställningen att om inte alla föräldrar kan (eller vill) hjälpa sina barn ska skolan anpassa sig, göra föräldrastöd obehövligt. Därmed blir utbildningen samhällets (skolans!) ansvar inte föräldrarnas. Den inställningen förnekar en av de starkaste drivkrafterna hos människan, att se till att de egna barnen får de bästa tänkbara förutsättningarna för ett vuxet liv. Den gör föräldrarna till kravställare (på skolan), snarare än ansvarstagare. Hur ska vi skapa incitament för svenska föräldrar att uppmuntra och hjälpa sina barn att faktiskt plugga? Hur ska vi skapa incitament för alla barn att just plugga? Vad skulle hända om alla elever får någon form av individuell belöning för godkänt på nationella prov? Vad skulle hända om??? Vi behöver erkänna att sjukfrånvaron inte handlar enbart om sjukdom. 10

11 Varför spelar karensdagen annars en så stor roll? Varför skulle annars konjunkturläget spela en så stor roll? Det måste bli lockande på mycket konkreta sätt här och nu att göra saker som förebygger vårdbehov. På samma sätt behöver vi se till att det blir mer lockande att faktiskt vara på jobbet och jobba. Ytterst handlar det om att acceptera att vi människor är felbara, att många utnyttjar välfärden när det lönar sig. Låt mig komma med några exempel på tänkbara incitament: Ge varje vuxen svensk en egen vårdbudget baserad på ålder, historik, yrke etc. Om hon/han sedan klarar sig på mindre än budget får hon/han en återbäring på en andel av besparingen. Om hon/han behöver mer vård ska den naturligtvis erbjudas, precis som i dag. Individens vårdbudget skulle dessutom kunna användas som underlag för att etablera en budget för den berörde allmänläkaren. Denne kan i dag sjukskriva och låta Försäkringskassan betala. Effekten av sjukskrivningen syns inte hos läkaren. Det behöver bli lönsamt för företag att anställa pensionärer och för pensionärerna att ta anställning. Det här handlar inte om att stoppa in subventioner från samhället, annat än i form av fördelaktiga skatteregler och liknande. Och de reglerna måste framstå som rimligt stabila. Alla snabba kast i den här sortens lagstiftning urholkar trovärdigheten och människors vilja att bygga sina liv på dem. Oavsett vilka idéer som kommer fram måste en ständig fråga vara vilka belöningar (och straff) som kan skapas för klokare beteenden. Det är individens upplevelse här och nu av belöningen/straffet som spelar roll! Det avgörande är om den det gäller tycker att belöningen är just en belöning och straffet något man vill undvika. Det kan vara vänners uppskattning, pengar, ett Nobelpris, att själv må bra, tjäna pengar,... Det kan vara vänners kritik, pengar man går miste om, brist på uppskattning,... Det viktiga är att vara medveten om att människor reagerar på, behöver incitament. Det går inte att inte enbart förlita sig på människors goda vilja. Vad tycker du? Låt mig veta på mail-adressen john.fletcher@tersen.se 11