Svenskt Näringslivs mål för WTOförhandlingarna. Hans Ekdahl September 2004

Transkript

1 s mål för WTOförhandlingarna Hans Ekdahl September 2004

2 1 Innehåll Förord...2 Inledning...3 SVENSKT NÄRINGSLIV VERKAR KONSEKVENT FÖR ÖKAD FRIHANDEL MARKNADSTILLTRÄDE/TULLAR PÅ ICKE-JORDBRUKSVAROR TJÄNSTEHANDELSFÖRHANDLINGARNA I GATS JORDBRUKSFÖRHANDLINGARNA FÖRENKLADE TULL- OCH HANDELSPROCEDURER ICKE-TARIFFÄRA HANDELSHINDER, STANDARDISERING OCH PRODUKTGODKÄNNANDE HANDEL OCH MILJÖ FÖRBÄTTRADE TVISTLÖSNINGSMEKANISMER ÅTGÄRDER MOT DUMPNING OCH SUBVENTIONER HANDELSRELATERADE IMMATERIALRÄTTSFRÅGOR (TRIPS) HANDELSPOLITISK SÄRBEHANDLING AV U-LÄNDER IMPLEMENTERINGSFRÅGOR INVESTERINGAR, KONKURRENS OCH OFFENTLIG UPPHANDLING A HANDEL OCH INVESTERINGAR B HANDEL OCH KONKURRENS C HANDEL OCH OFFENTLIG UPPHANDLING...24

3 2 Förord Efter WTO-överenskommelsen i Genève sommaren 2004 står det klart att en ram för de fortsatta förhandlingarna på jordbruksområdet har skapats. Detta möjliggör fortsatta förhandlingar inom detta och övriga områden som omfattas av den så kallade Doha-agendan. Vid mötet i Genève beslöt man även att ta upp förhandlingar om stärkta regler för förenklade handelsprocedurer. Förhandlingarna inom Doha-agendan fortsätter nu på en rad områden; tullsänkningar och färre handelshinder för industrivaror, förbättrade villkor för tjänstehandeln, förenklade handelsprocedurer samt förbättrade regler för tvistlösningar med mera. stöder konsekvent frihandel, som är en förutsättning för att marknadsekonomi och konkurrens ska fungera på bästa sätt. Skyddstullar i andra länder hindrar svenska företags marknadstillträde och är därför negativa för företagens export. Skyddstullar för import till Sverige och övriga EU gör att insatsvaror och tjänster blir dyrare. För våra företag kan detta innebära att företagen förlorar konkurrenskraft. Vi anser att nolltullar för alla industrivaror är ett viktigt långsiktigt mål för WTO. har i samarbete med medlemsorganisationerna satt upp ett par huvudmål för det fortsatta WTO-arbetet, som presenteras i denna rapport. Vi beskriver också våra långsiktiga mål på det handelspolitiska området. Rapporten har sammanställts av Hans Ekdahl, ansvarig för handelspolitik, på Svenskt Näringslivs avdelning för Handel och Hållbar Tillväxt. Den är en uppföljning av rapporten s positioner inför WTO-förhandlingarna som publicerades i mars Stockholm september 2004 Göran Norén Avdelningschef, Handel och hållbar tillväxt Föreningen

4 3 Inledning SVENSKT NÄRINGSLIV VERKAR KONSEKVENT FÖR ÖKAD FRIHANDEL stöder konsekvent frihandel, som är en förutsättning för att marknadsekonomi och konkurrens ska fungera på bästa sätt. Skyddstullar i andra länder hindrar svenska företags marknadstillträde och är därför negativa för företagens export. Skyddstullar för import till Sverige och övriga EU gör att insatsvaror och tjänster blir dyrare, så att våra företag i sin tur förlorar konkurrenskraft. Vi vill därför avskaffa alla tullar och andra hinder i världshandeln. Nolltullar för alla industrivaror är ett viktigt långsiktigt mål för WTO. Efter WTO-överenskommelsen i Genève den 31 juli 2004 står det klart att en ram för de fortsatta förhandlingarna på jordbruksområden har skapats, som möjliggör fortsatta förhandlingar inom detta och övriga områden som omfattas av Doha-agendan. Vid mötet i Genève beslöt man att även ta upp förhandlingar om stärkta regler för förenklade handelsprocedurer. Däremot ströks definitivt förslagen att även förhandla om stärkta regler för investeringar, konkurrens och transparens i offentlig upphandling inom ramen för Doha-rundan. Förhandlingarna inom Doha-agendan fortsätter nu på följande områden: Tullsänkningar och färre handelshinder för industrivaror. Bättre marknadstillträde för tjänster. Bättre marknadstillträde för jordbruksprodukter genom avskaffande av handelssnedvridande exportstöd, minskat inhemskt stöd och färre importhinder. Förenklade handelsprocedurer. Särskilda åtgärder för att öka handeln med miljövaror. Förbättrade regler för tvistlösning. Förbättrade regler för antidumpningsåtgärder. Geografiska ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter. Särskilda åtgärder för u-ländernas utveckling. Förhandingarna om tillämpningen av TRPS-reglerna för vissa läkemdel har redan slutförts.

5 4 s huvudmål i WTOs fortsatta förhandlingsrunda efter Genève-överenskommelsen den 31 juli 2004 är i korthet: Tullsänkning för alla industrivaror till högst 10 procent i genomsnitt, med nolltullar för flera nya varuområden. Låga tullsatser under 3 procent ( krångeltullar ) bör tas bort. Höga tullsatser bör sänkas till högst 15 procent. Frihandel med tjänster genom harmonisering och ömsesidigt erkännande av nationella regelverk inom olika tjänsteområden. Ökad frihandel för jordbruksråvaror och livsmedelsprodukter genom att alla former av exportstöd helt elimineras och inre stöd och gränsskydd kraftigt reduceras. EUs och andra i-länders handelssnedvridande jordbrukspolitik bör reformeras grundligt. Förenklade och harmoniserade tull- och handelsprocedurer, som minskar kostnader och tidsåtgång för såväl exportörer som importörer, och särskilt för mindre företag. WTO bör stärka sin förmåga att systematiskt undanröja tekniska och andra icke-tariffära handelshinder genom förenklad och harmoniserad lagstiftning, och genom ömsesidigt erkännande. TBT-avtalet bör föreskriva skyldighet att välja den minst handelshindrande formen av reglering, som endast innefattar väsentliga regler till skydd för hälsa och säkerhet. Frihandel underlättar ett effektivt resursutnyttjande, så att högre välstånd kan uppnås med lägre miljöpåverkan. Miljölagar bör därför utnyttja marknadsmekanismerna och utformas så att de inte försvårar internationell handel. Tullförmåner för miljöprodukter får inte leda till krångligare tullklassificering. WTOs tvistlösningsmekanismer bör stärkas och omarbetas så att medlemsländerna oftare väljer medling (eller i andra hand kompensatoriska marknadsöppningar) istället för retaliation i form av strafftullar, som skadar orelaterade enskilda företag och den ekonomiska utvecklingen i såväl exportlandet som i importlandet. Regler mot dumpning och subventioner bör utformas så att de inte hindrar nödvändiga strukturomvandlingar och fri konkurrens. Antidumpningsreglerna i WTO bör tillämpas med återhållsamhet och på ett likartat sätt av alla WTO-länder.

6 5 Immateriella rättigheter som patent och varumärken med mera bör respekteras fullt ut vid internationell handel i enlighet med reglerna i WIPO och i TRIPS-avtalet. Eftersom frihandel i sig är utvecklingsfrämjande, bör u-länderna beviljas tullfritt tillträde till andra marknader, och själva avveckla sina handelshinder. Större krav bör ställas på mer utvecklade u-länder. U-länderna bör också få hjälp att delta mer effektivt i WTO-arbetet, fullfölja sina WTO-åtaganden och förbättra sin tullhantering. Det är viktigt att alla länder fullföljer redan gjorda åtaganden om marknadstillträde genom tullsänkningar, avskaffande av andra handelshinder och förenklade importformaliteter. Regler i WTO om skydd för direktinvesteringar, om konkurrens och ökad transparens vid offentlig upphandling skulle stimulera handel och investeringar, och påskynda den ekonomiska utvecklingen i världen. Förhandlingar om dessa frågor bör tas upp i WTO så snart Doha-förhandlingarna avslutats.

7 6 1. MARKNADSTILLTRÄDE/TULLAR PÅ ICKE-JORDBRUKSVAROR s långsiktiga mål är avskaffande av alla tullar och icke-tariffära handelshinder för alla icke-jordbruksvaror i samtliga WTO-länder. I WTOs Genève-överenskommelse den 31 juli 2004 preciserades målen från Doha-mötet för förhandlingarna om förbättrat marknadstillträde och sänkta tullar för industrivaror. Man bekräftar målet att sänka eller avskaffa tullar, att ta bort särskilt höga tullar och tulleskalation (ju högre tull desto högre förädlingsgrad), samt att minska de icke-tariffära handelshindren. Tullsänkningarna ska ske genom en generell formel, men därutöver kan även sektorvisa tullsänkningar överenskommas. I stort sett alla varor ska omfattas av tullsänkningarna, sänkningarna ska ske från gällande bundna tullnivåer (för obundna tullar ska sänkningarna ske från den dubbla tillämpade nivån). Därutöver uppmanas i-länderna att helt eliminera särskilt låga tullar (så kallade krångeltullar). Alla icke-värdebaserade tullar ska omvandlas till värdebaserade. Slutresultatet av förhandlingarna ska bygga på tullnomenklaturen Harmonized System (2002). Referensperioden för importdata är U-länderna ges en rad undantag och särlösningar: De kan bland annat avvika från de generellt beslutade tullsänkningarna för upp till tio procent av tullpositionerna och upp till tio procent av sitt samlade importvärde, där de har rätt att bara sänka tullarna hälften så mycket som den generella formeln föreskriver. De kan också behålla upp till fem procent av tullpositionerna obundna om de omfattar högst fem procent av importvärdet. De minst utvecklade länderna behöver inte göra några tullsänkningar alls, men förväntas i hög grad att binda nu obundna tullar. Industriländerna ska i utbyte ta bort tullar och kvoteringar för alla industrivaror från de minst utvecklade u-länderna. Arbetet med att avskaffa icke-tariffära handelshinder (NTBs) ska påskyndas. Alla deltagare bör göra sina notifieringar senast den 31 oktober Förhandlingarna kan bland annat omfatta begäran/anbudsförfarande, generella eller sektorvisa överenskommelser. Full hänsyn ska tas till u-ländernas behov av särbehandling. s prioriterade mål för förhandlingarna om förbättrat marknadstillträde för industrivaror är: Att sluta ett allmänt avtal om nolltullar på alla industrivaror. Som ett led mot nolltullar bör överenskommas att länder med höga effektiva tullnivåer ska sänka sina genomsnittstullar till högst 10 procent. Att krångeltullar ( nuisance tariffs ) under 3 procent avskaffas. Att särskilt höga tulltoppar avskaffas, så att ingen bunden tullsats blir högre än 15 procent. Att tullarna ges en sådan struktur att det effektiva skyddet i bearbetningsledet ej blir större än skyddet för insatsvarorna, det vill säga att så kallad tulleskalering undviks. Också den omvända situationen, högre tull på insatsvaror än på slutprodukten, ska undvikas. Att man söker uppnå enhetliga principer för utformning av ursprungsregler såväl avseende multilaterala som preferentiella regionala och bilaterala avtal.

8 7 Vi är också positiva till sektoravtal om nolltullar inom alla industrisektorer där det är möjligt att uppnå ett avtal. Även ett avtal om nolltullar för miljö- och energirelaterade varor bör eftersträvas med utgångspunkt från bland annat de varulistor som fastställts av APEC. Alla WTOs medlemsländer bör ansluta sig till existerande sektoravtal om nolltullar. Det är angeläget att avtalet om frihandel för informationstekniska varor, det så kallade ITAavtalet utvidgas. Ett nytt ITA II-avtal bör omfatta nolltullar för alla IT-produkter med oklar klassificering, liksom för övriga nya IT-produkter. Fler länder bör skriva under avtalet. I fråga om tullarna för tekovaror är det viktigt att tullförhandlingarna förs med utgångspunkt från och att bindningsnivån ej tillåts överstiga de redan faktiskt tillämpade tullsatserna. Den maximala tullsatsen för alla nuvarande och kommande WTO-medlemmar bör som ett första steg fastställs till 15 procent, vilket gör att särskilt höga tulltoppar elimineras. Tullharmonisering ser vi i princip som ett första steg på vägen till nolltullsavtal. Tullharmonisering bör i princip utformas så att den bidrar till undanröjande av tulleskalering. Tullharmonisering mellan näraliggande tullpositioner underlättar också tullklarering. Vi är positiva till tullharmoniseringsinitiativ på alla områden. Tekniska handelshinder behandlas dessa framför allt i WTOs TBT-avtal, som inte berörs av Doha-agendan. Inom ramen för marknadstillträdesförhandlingarna för industrivaror finns dock möjlighet att ta upp vissa icke-tariffära handelshinder. Bland annat bör man i Doha-rundans marknadstillträdesförhandlingar aktivt arbeta för att undanröja exportbegränsningar, krav på nationell upphandling, extraterritoriell handelsbegränsande lagstiftning samt stärka kraven på effektivare implementering av WTOs NTB-regler på lokal och delstatlig nivå. Allmänt sett är WTOs insatser otillräckliga vad gäller att undanröja icke-tariffära handelshinder. Marknadstillträdesförhandlingarna bör därför samordnas med förhandlingarna om förenklade handelsprocedurer. Beträffande tekniska handelshinder bör TBT-avtalet stärkas så att det föreskriver skyldighet att reglera på minst handelshindrande sätt. Dessa krav tas upp nedan under särskilda avsnitt nedan om förenklade handelsprocedurer och icke-tariffära handelshinder.

9 8 2. TJÄNSTEHANDELSFÖRHANDLINGARNA I GATS s långsiktiga mål är internationell frihandel med tjänster på grundval av långtgående harmonisering och ömsesidigt erkännande av nationella regelverk inom olika tjänsteområden. Tjänstehandeln är idag den snabbaste växande delen av världshandeln. Det första heltäckande multilaterala avtalet för tjänstehandel GATS (General Agreement on Trade in Services) tillkom Avtalet är övergripande men täcker långt ifrån alla områden. Fortfarande saknas regler på viktiga områden som offentlig upphandling, sjö- och lufttransporter samt elektronisk handel. Trots att tjänster står för ungefär två tredjedelar av Sveriges bruttonationalprodukt, utgör tjänsteexporten endast omkring en fjärdedel av den totala exporten. Detta beror bland annat på att tjänstexporten möter fler och andra typer av handelshinder än varuexporten. En ökning av tjänstehandeln skulle kunna bidra till kraftigt ökad tillväxt både i Sverige och i världen i stort. Därför är det viktigt att de nya GATS-förhandlingarna som inleddes 2002 blir framgångsrika. Hittills har dock förhandlingarna gått trögt, och få långtgående bud om marknadsöppningar har lämnats in. I WTOs Genève-överenskommelse den 31 juli 2004 bestämdes att de stater som ännu inte lämnat erbjudanden om ökad frihandel på tjänsteområdet ska göra detta snarast. De som redan lämnat in erbjudanden kan förbättra dessa fram till maj Detta gäller särskilt förbättringar av marknadstillträdet för tjänster av intresse för u-länderna. En allmän liberalisering av tjänstehandeln både vad det gäller länder och sektorer gynnar alla WTO-länder. Ökad konkurrens leder till lägre priser och bättre tjänster för såväl kundföretag som för konsumenterna. Tillgång till konkurrenskraftiga tjänster ökar konkurrenskraften hos svenska företag på den internationella marknaden. s mål för GATS-förhandlingarna är: Att ta bort hinder som begränsar export och import av tjänster. Samtliga WTO-länder bör därför göra mer långtgående åtaganden än hittills rörande marknadstillträde för utländska tjänsteleverantörer. Att komma överens om enhetliga principer för öppenhet och icke-diskriminering i all nationell lagstiftning. Att ta bort diskriminerande regler, onödig byråkrati och nationella begränsningar, bland annat vad gäller utländskt ägande och fri rörlighet för personal i serviceföretag (leveranssätt fyra). Att ta bort diskriminerande regler, nationella begränsningar och krångliga procedurer vid offentlig upphandling av tjänster. Att stödja u-länderna så att de kan delta mer aktivt i de pågående förhandlingarna och implementera tidigare åtaganden. Att nuvarande undantag från mest-gynnad-nations-principen ska tas bort. Att statsstöd och skyddsklausuler starkt bör begränsas. Att systemet för GATS-åtaganden blir mer användarvänligt och tydligt.

10 9 Att representanter för näringslivet deltar i utformningen av nya regler för tjänstehandel. För att uppnå framsteg i förhandlingarna om friare tjänstehandel krävs medverkan från u- länderna, vilket i sin tur förutsätter att industriländerna gör allvar av att öppna sina marknader på bland annat jordbruksområdet. Diskriminering, byråkrati, begränsningar i personers fria rörlighet Ett av de vanligaste hindren för tjänsteföretag är nationell lagstiftning som diskriminerar utländska företag vid offentlig upphandling, eller genom att ställa krav på utländskt ägande i företag eller krav på nationalitet för personer i företagets ledning. Andra vanliga hinder är byråkratisk och krånglig lagstiftning, till exempel av tekniska/administrativa särregler samt begränsningar i nyckelpersoners fria rörlighet, bland annat genom tidskrävande ansökningsprocedurer för visum och arbetstillstånd. Bättre möjligheter för nyckelpersoner och ledningspersonal att flytta över nationella gränser är här en prioriterad fråga. Offentlig upphandling Det är viktigt att komma överens om enhetliga principer om öppenhet och icke-diskriminering vid offentlig upphandling av tjänster. På längre sikt är målet att komma överens om multilaterala upphandlingsregler som medger fri internationell upphandling av alla typer offentliga tjänster. Undantag från mest-gynnad-nations-principen I enlighet med GATS-avtalet ska alla MFN-undantag vara föremål för förhandlingar. Vi anser att de nuvarande undantagen ska tas bort. Elektronisk handel Det finns ännu en rad brister både i det nationella och internationella regelverket för e-handel. Vi anser det viktigt att stödja utvecklingen av ett regelverk som inte hindrar internationell elektronisk handel. Vidare bör hinder för marknadstillträde tas bort, elektronisk leverans av tjänster bör förbli tullfri och inte diskrimineras i förhållande till andra leveranssätt. Skyddsklausuler Utrymmet för statsstöd och skyddsklausuler inom tjänstehandeln bör starkt begränsas. Skyddsåtgärder snedvrider konkurrensen och skapar osäkerhet samtidigt som de motverkar nödvändiga strukturanpassningar och försvårar den ekonomiska tillväxten. GATS-åtaganden Systemet är mycket svåröverskådligt och bör förenklas. Vi anser att systemet för GATSåtaganden bör bli mer användarvänligt och tydligt. Systemets användare, inte minst näringslivet, måste på ett enkelt och överskådligt sätt kunna utläsa vad som gäller och vilka åtaganden som ett land gjort.

11 10 3. JORDBRUKSFÖRHANDLINGARNA s långsiktiga mål är frihandel även för jordbruksråvaror och ivsmedelsprodukter, avskaffande av importskydd och av alla subventioner, såväl för export som för inhemsk konsumtion. EU och andra i-länder bör reformera sin jordbrukspolitik och tillämpa samma regler för jordbruket som för övriga näringar. EUs, USAs och flertalet andra industriländers jordbrukspolitik snedvrider och fördyrar idag livsmedelsförsörjningen samtidigt som den begränsar u-ländernas möjligheter att utveckla sitt jordbruk. Detta försvårar arbetet att främja frihandel för andra varukategorier, framför allt i handeln med u-länderna. Livsmedelsindustrin inom EU är idag i stort sett hänvisad till att använda sig av jordbruksråvaror producerade inom EU, såväl för produktion för EU-marknaden som för export. Vid export kompenseras industrin för de högre priserna på ingående jordbruksvaror. Livsmedelsindustrin är därigenom beroende av att sänkningar av exportstödet åtföljs av motsvarande sänkningar av gränsskyddet och därmed sänkta inhemska råvarupriser. EU-priserna på jordbruksråvaror bör därför anpassas till världsmarknadsnivå så att exportstödet helt kan tas bort. För exportstödet finns WTO-regler, men för andra former av exportsubventioner finns inga regler eller skyldigheter att rapportera omfattningen av subventionen. EU använder sig av exportstöd, USA av exportkrediter, villkorat livsmedelsbistånd med mera. Andra länder använder statshandelsföretag som subventionerar exporten. WTO-överenskommelsen den 31 juli 2004 innebär att alla former av exportsubventioner ska behandlas likvärdigt i förhandlingarna. Jordbruksförhandlingarna i WTO avser i huvudsak tre förhandlingsområden: marknadstillträde, internt stöd och exportsubventioner. I mandatet anges att man även ska ta hänsyn till icke-handelsrelaterade mål såsom livsmedelssäkerhet, miljö, landsbygdsutveckling, djurskydd och säkra livsmedel. Vidare ska u-länderna ges särbehandling. I WTOs Genève-överenskommelse den 31 juli 2004 preciserades dessa mål för de tre viktigaste förhandlingsområdena ytterligare: Beträffande inhemskt jordbruksstöd ska handelssnedvridande stöd kraftigt minskas. De länder som har omfattande stöd förväntas göra de kraftigaste minskningarna, medan u-länderna förväntas göra mindre åtaganden och få längre genomförandetid. Alla länder ska dock skära ner sådant stöd. Exportstöd för jordbruksprodukter, innefattande såväl subventioner som exportkrediter, kreditgarantier och försäkringsprogram med återbetalningstid överstigande 180 dagar kommer att avskaffas vid en tidpunkt som ska framförhandlas. Man ska då också komma överens om lägsta tillåtna räntesatser och premier, liksom reglerna för statliga exportorgan för jordbruksprodukter. Marknadstillträdet ska förbättras genom att samtliga länder utom de minst utvecklade u- länderna ska sänka sina tullar på jordbruksprodukter med utgångspunkt från de bundna tullsatserna. Större sänkningar ska ske av höga tullar än av låga, men länder kan gör undantag för ett begränsat antal känsliga jordbruksprodukter som kan behålla höga tullsatser. Även för jordbruksprodukter som importeras under tullkvoter ska tullsänkningar genomföras. U-länder kan utse ett visst antal produkter för särbehandling med utgångspunkt från försörjningstrygghet, påverkan på fattiga grupper och landsbygdsutvecklingsbehov. s mål för WTO-förhandlingarna för jordbruksvaror är:

12 11 Att åstadkomma en väsentligt friare handel för jordbruksråvaror och livsmedelsprodukter genom neddragning av gränsskydd och avskaffande av alla former av exportstöd och konkurrenssnedvridande produktionsstöd. Att alla former av exportsubventioner regleras internationellt i WTOs jordbruksavtal. De bör reduceras ömsesidigt och så snabbt som möjligt elimineras helt. Exportstöden måste därför sänkas samtidigt som motsvarande gränsskydd och interna EU-priser. Om dessa sänkningar inte samordnas blir resultatet att EUföretag utestängs från exportmarknaderna. När EU-priserna på jordbruksråvaror kommer ned till världsmarknadsprisnivå kan exportstödet helt tas bort. Att handelsstörande interna stöd reduceras och snarast möjligt helt elimineras. Att europeiska tillverkare får tillgång till insatsvaror från jordbruket till konkurrenskraftiga priser. Förhandlingsområdena marknadstillträde, internt stöd och exportsubventioner bör behandlas likvärdigt och balanserat, så att en förändring på ett område resulterar i följdförändringar på övriga områden. Därigenom kan WTO-förhandlingarna också bidra till en reform av EUs gemensamma jordbrukspolitik utan att detta får negativa effekter för förädlingsindustrin. Att öka marknadstillträdet, inte minst för u-ländernas export till EU och andra i- landsmarknader, genom generella tullsänkningar och en minskning av spridningen i tullnivåer samt genom eliminering av tulltoppar och tulleskalering. Att andra handelspartners gör åtaganden som är likvärdiga med EUs så att marknadstillträdet för förädlade livsmedel förbättras både på i-landsmarknaderna, men även på mer utvecklade u-landsmarknader som ofta är överbeskyddade. Att hänsyn till jordbrukets övriga funktioner - landsbygdsutveckling, landskapsvård, miljöskydd, biologisk mångfald med mera - inte leder till smygprotektionism eller till snedvridning av produktionsvillkoren mellan olika länder. Att försiktighetsprincipens tillämpning för att främja säkra livsmedel ska baseras på vetenskaplig grund. Regler om djurs välfärd baseras på internationellt godtagna djurskyddsstandarder. Att u-länder, med hänsyn till försörjningstryggheten, ges viss flexibilitet när det gäller omfattningen av gränsskydd och interna stöd.

13 12 4. FÖRENKLADE TULL- OCH HANDELSPROCEDURER s långsiktiga mål är förenklade och harmoniserade tull- och handelsprocedurer, som innebär minsta möjliga kostnader och tidsåtgång för såväl exportörer som importörer. I WTOs Genèveöverenskommelse den 31 juli 2004 beslutades att förenklade handelsprocedurer (trade facilitation) ska bli föremål för förhandlingar. En särskild förhandlingsgrupp och ordförande för denna ska snarast tillsättas. Förhandlingarnas mål är att precisera och stärka reglerna i artiklarna 5, 8 och 10 i 1994 års GATT-avtal. Man ska särskilt inrikta sig på stöd och kapacitetsbyggande inriktat på u-länderna, och på att främja samarbete mellan tullmyndigheter och andra myndigheter. U-länder ska inte få avkrävas orimliga systeminvesteringar och de minst utvecklade u-länderna ska endast behöva göra åtaganden inom ramen för befintliga ekonomiska och administrativa resurser. I takt med att tullsatserna för de flesta varugrupper kraftigt sänkts under senare år har kostnaderna för tull- och importhanteringen alltmer kommit i förgrunden i företagens arbete att minska handelshindren. En snabbt ökande och mer global handel kräver också enklare tull- och handelsprocedurer för att kunna fungera som ekonomisk tillväxtmotor. Förenklingar och förbättringar inom dessa områden är därför särskilt angelägna. Dessvärre motverkas en sådan utveckling ofta av utformningen av nya säkerhetsregler kring tull och internationella transporter. Många tulladministrationers brist på öppenhet och tillgänglighet är ett annat hinder för förbättrade tull- och handelsprocedurer. Enskilda tulltjänstemäns makt att kvarhålla gods skapar en grogrund för mutor och bestickning. En internationell överenskommelse om IT-baserade lösningar för informationsspridning och för tullklarering kan bidra till att skapa ökad öppenhet, tillgänglighet och förutsägbarhet. En förutsättning är dock att dessa får en enkel och ändamålsenlig utformning, så att de verkligen leder till sänkta hanteringskostnader för företagen. På senare har inte minst de skärpta säkerhetsbestämmelserna lett till merkostnader för företagen. De ökade regelverken leder ofta till krav på ökat uppgiftslämnande och till högre transaktionskostnader. Nya kontrollbestämmelser som införs av säkerhetsskäl bör därför förenas med utvecklingen av effektivare system, bland annat genom att använda uppgifter som redan finns i företagens affärssystem, och genom att införa så kallade Single Window-system. Ett WTO-avtal om förenklade handelsprocedurer bör också möjliggöra förenklade förfaranden, system för föranmälan, kontroll i efterhand och delegerat myndighetsutövande. Informationsflödet bör skiljas från det fysiska godsflödet. Ett avtal måste också ge utrymme för utnyttjande av effektiva betalningssystem. Tullvärderingen bör ske på grundval av faktiskt fakturerade belopp. Information som lämnats i avsändningslandet bör regelmässigt kunna användas som importinformation i mottagarlandet. Användandet av PSI och andra ensidiga certifieringssystem bör samtidigt upphöra. Som ett komplement till dessa åtgärder bör standarder och system baserade på best practice utvecklas och ges stöd i ett WTO-avtal. Med utvecklad användning av riskanalyssystem kan tullmyndigheter identifiera lågriskföretag som kan medges långtgående förenklingar. Tullens kontrollinsatser kan därigenom inriktas på preventiv tullrevision i efterhand. Därigenom nås bättre resultat till lägre kostnad för såväl myndighet som företag.

14 13 Vidare bör WTO ges ett mandat att arbeta mer aktivt för att förenkla och harmonisera både multilaterala och bilaterala ursprungsregler. Krångliga ursprungsregler utgör idag ett viktigt handelshinder inte minst för exporten från u-länder och från små och medelstora företag.

15 14 5. ICKE-TARIFFÄRA HANDELSHINDER, STANDARDISERING OCH PRODUKTGODKÄNNANDE vill att WTO stärker sin förmåga att systematiskt undanröja icketariffära handelshinder genom förenklad och harmoniserad lagstiftning, och genom ömsesidigt erkännande. Endast väsentliga regler till skydd för hälsa och säkerhet bör få krävas för marknadstillträde. WTOs TBT-avtal bör föreskriva skyldighet att välja den minst handelshindrande formen av reglering. Allteftersom tullsatserna sänkts för de flesta varor har icke-tariffära handelshinder fått större betydelse som hinder i världshandeln. WTOs hantering av icke-tariffära handelshinder är dock fortfarande splittrad och otillräcklig jämfört med förhandlingarna om tullar och kvoter. WTO beslutade den 31 juli 2004 att inom ramen för Doha-rundan påbörja förhandlingar för att förstärka reglerna för att förenkla tull- och handelsprocedurer. Vi anser att man också bör arbeta mer aktivt inom WTO för att för att förenkla och harmonisera såväl multilaterala som bilaterala ursprungsregler, vilket idag inte ingår i WTOs mandat eller står på Doha-agendan. Även inom ramen för marknadstillträdesförhandlingarna för industrivaror finns dock möjlighet att ta upp vissa icke-tariffära handelshinder. I dessa förhandlingar bör man bland annat mer aktivt arbeta för att undanröja exportbegränsningar, krav på nationell upphandling, extraterritoriell handelsbegränsande lagstiftning samt stärka kraven på effektiv implementering av WTOs NTB-regler på lokal och delstatlig nivå. Också vad gäller tekniska handelshinder är WTOs insatser ännu otillräckliga. Dessa behandlas framför allt i WTOs TBT-avtal, som inte berörs av Doha-agendan. Framför allt behövs ett mer övergripande och systematiskt angreppssätt för att undanröja tekniska och övriga icke-tariffära handelshinder i WTO. Det nuvarande förfarandet att utan systematik notifiera och eventuellt beivra behandla enskilda tekniska handelshinder har inte lett till några nämnvärda resultat. Nya WTO-regler behövs som systematiskt kan motverka och övervaka uppkomsten av nya hinder, liknande reglerna i EUs inre marknad. Som ett första steg bör man införa skyldighet att utforma nya regler så att de blir så lite handelshindrande som möjligt. Tekniska produktregler bör i princip endast omfatta väsentliga regler till skydd för hälsa och säkerhet. Inom standardisering och produktgodkännande kan införandet av system med internationella standarder, med best practice och uppförandekoder i WTO stimulera en positiv utveckling. Vidare är det viktigt att myndigheter inte kräver mer produktinformation än vad som är absolut nödvändigt för en att tillgodose väsentliga hälso- och säkerhetskrav, och att myndigheters regelverk görs tillgängliga på ett enkelt sätt för alla aktörer i den internationella handeln.

16 15 6. HANDEL OCH MILJÖ anser att frihandel underlättar ett effektivt internationellt resursutnyttjande, och gör att högre välstånd kan uppnås med lägre miljöpåverkan. Miljölagar bör därför utnyttja marknadsmekanismerna och utformas så att de inte försvårar internationell handel. är positivt till beslutet i Doha om handel och miljö, som innebär förhandlingar om handels- och tullförmåner för miljöprodukter, om förhållandet mellan WTO-regler och internationella miljöavtal (MEA) samt om observatörskap för MEA-sekretariaten i WTO. Vi är också positiva till diskussioner om miljöpolitikens effekter för u-ländernas marknadstillträde, sambandet mellan handelsliberalisering och miljö samt miljömärkning. Samtidigt är vi tveksamma om handelspolitisk förmånsbehandling för vissa varor och tjänster är ett effektivt styrmedel för att gynna miljön. Företagen arbetar idag med miljöfrågor huvudsakligen från ett livscykelperspektiv, där produkten såväl som själva företaget är en del av arbetet för hållbar utveckling, och många företag har redan kommit långt med att miljöanpassa sitt verksamhet och sina produkter. Handelsförmåner för miljöprodukter och miljötjänster. WTOs insatser bör i första hand koncentreras på ett allmänt nolltullavtal för alla industrivaror år Vi ser gärna en så bred definition som möjligt av miljöprodukter, så att en så omfattande liberalisering som möjligt kommer till stånd för miljöprodukter och miljötjänster. Om detta inte kan uppnås, är APEC-listan från 1998 en tänkbar utgångspunkt för förhandling om nolltullar och/eller andra handelsförmåner. Där ges framför allt preferenser till produkter inom miljö- och energiteknik, medan många andra produkter som är miljövänliga eller som har låg miljöpåverkan saknas. Enskilda branscher bör här ange vilka ytterligare produkter och tjänster som bör ges handelsförmåner. Förmånsbehandling av miljöprodukter får dock inte leda till att nya tullpositioner skapas eller till att tullklassificeringen görs mer komplicerad. Miljökonventioner och WTO Förhållandet mellan multilaterala miljöavtal (MEA) och WTO bör klargöras för att undvika miljörelaterade handelspolitiska tvister. WTO bör vara sista instans för prövning av handelspolitiskt relaterade miljötvister för de länder som är medlemmar i både WTO och en miljökonvention. Observatörskap för MEA i WTO kan avdramatisera potentiella konflikter med miljöintressen, och göra WTO och dess miljökommitté (CTE) mer effektiv och transparent i sitt arbete. Miljömärkning Uppbyggandet av olika privata eller halvprivata nationella eller regionala system för miljömärkning och certifiering skapar oklarhet för konsumenterna och problem för exportörer i såväl i- länder som u-länder. Det finns ingen garanti för att miljömärkningskriterierna i dessa system tas fram på ett öppet, transparent och icke-diskriminerande sätt enligt internationella riktlinjer för utarbetande av standarder. Många märkningssystem blir monopolsystem som inskränker konkurrensen på marknaden och får en handelshindrande effekt. Diskrimineringen är särskilt tydlig vid offentlig upphandling då nationella miljömärken ofta prioriteras. WTO bör därför i klart fastställa att miljömärkning faller inom ramen för WTO/TBT-avtalet och den uppförandekod som gäller för standarder, eller också utarbeta en ny uppförandekod för miljömärkning. Regeringarna bör uppmuntra till internationell harmonisering av nationella eller regionala miljömärkningssystem, till exempel genom ömsesidigt erkännande av kriterier, för att undvika dubbelarbete och dubbel certifiering. Detta är viktigt då flertalet företag, såväl små som stora, numera arbetar på en global marknad.

17 16 7. FÖRBÄTTRADE TVISTLÖSNINGSMEKANISMER vill att WTOs tvistlösningsmekanismer ska stärkas och omarbetas så att medlemsländerna väljer medling för att lösa det problem tvisten gäller, eller i andra hand kompensatoriska marknadsöppningar, i stället för retaliation i form av strafftullar, som skadar orelaterade enskilda företag och ekonomin i både exportlandet och importlandet. Redan 1997 beslutades att WTOs tvistlösningsmekanismer skulle ses över. Denna översyn har utsträckts upprepade gånger, senast i en kort rapport från förhandlingsgruppen i juni 2004, och i Genève-överenskommelsen från den 31 juli Den pågår nu som en del av Doha-agendan, men kommer dock inte att utgöra en del av det slutpaket (single undertaking) som Doha-rundan ska leda fram till, utan avslutas i en separat överenskommelse. Översynen har hittills mest omfattat detaljer i de nuvarande procedurerna, och har inte tagit upp de problem med WTOs tvistlösningsmekanism som är mest störande sett från företagens synpunkt: Idag förutser WTOs tvistlösningsmekanism i första hand konsultationer mellan de berörda länderna, i andra hand kompensatoriska tullättnader och i tredje hand rätt för det förfördelade landet att efter tillstånd från en WTO-panel införa motåtgärder (strafftullar eller liknande) mot import från det felande landet. Alltför ofta driver de berörda länderna tvisten till retaliation, trots att detta i allmänhet inte alls förbättrar läget för de företag som den ursprungliga tvisten gällde, samtidigt som nya företag drabbas av retaliationsåtgärder. I praktiken används företagen som slagträn i tvister på ett sätt som skadar såväl dem själva som de berörda ländernas ekonomier. Dessutom innebär retaliationsrätten att stora länder får ett ekonomiskt övertag gentemot mindre länder, och särskilt då u- länder som i många fall är beroende av viss import, och som därför skadas mer av eventuella egna retaliationsåtgärder än vad större i-länder gör. Därför bör det obligatoriska medlingsstadiet i WTOs tvistlösningsmekanism stärkas så att medlemsländerna i ökad utsträckning förmås följa de ursprungliga utslagen, och fullt ut utnyttja möjligheterna till konsultationer, medling och kompensatoriska marknadsöppningar. För att göra retaliation mindre attraktivt (och mindre skadligt för den allmänna ekonomin) bör man vidare låta eventuella sanktioner drabba den felande staten som sådan, istället för dess företag och medborgare.

18 17 8. ÅTGÄRDER MOT DUMPNING OCH SUBVENTIONER anser att konkurrens och öppna marknader är en viktig förutsättning för ett effektivt näringsliv och för hållbar tillväxt. Regler mot dumpning och subventioner bör utformas så att de inte hindrar nödvändiga strukturomvandlingar och fri konkurrens på marknadsekonomisk grund. Antidumpningsreglerna i WTO bör tillämpas med återhållsamhet och på ett likartat sätt av alla medlemsländer. Förutom åtgärder som hindrar konkurrenssnedvridande åtgärder som exempelvis exportavgifter och exportförbud, och som kan åtgärdas inom ramen för marknadstillträdes-förhandlingarna, behövs också en överenskommelse om förbättringar och preciseringar i WTOs antidumpningsavtal på följande områden: 1. I de länder som tillämpar WTOs antidumpningsavtal bör detta transponeras till nationell lag enligt en gemensam standard. 2. Metoderna för uträkning av antidumpnings- och skademarginal bör harmoniseras 3. Tidtabellen för handläggning av antidumpningsärenden bör fastställas i riktning mot vad som gäller i USA (normalt 10, maximalt 12 månader). Det bör först fastställas om skada föreligger innan ett provisoriskt beslut om dumpning fattas. 4. Vid fastställande av antidumpningstull bör WTO i likhet med EU - föreskriva att man obligatoriskt tillämpar den lägre tullsatsen ( lesser duty rule ), det vill säga en tullsats som är tillräcklig för att undanröja skadan men är lägre än dumpningsmarginalen. 5. Obligatorisk prövning av representativa användarintressen före beslut om införande av antidumpningstull liknande EUs regler om prövning av gemenskapsintresset bör skrivas in i WTOs regelverk. 6. Ett harmoniserat formulär av begränsad omfattning för insamling av relevant information vid antidumpningsundersökningar bör utarbetas och antas av samtliga WTO-medlemmar. 7. All tillgänglig information måste tas i beaktande i de fall företag trots samarbetsvilja på grund av alltför korta tidsfrister inte kunnat lämnat fullständiga svar på alla frågor. 8. WTO bör införa en regel att bristande inhemskt utbud ska ge möjlighet att suspendera antidumpningstullar. 9. WTO bör införa strängare kriterier för att antidumpningstullar ska få gälla mer än fem år. 10. WTO bör införa regler liknande EUs om behandling av import från företag i samma koncern ( captive production ).

19 18 9. HANDELSRELATERADE IMMATERIALRÄTTSFRÅGOR (TRIPS) anser att immateriella rättigheter som patent och varumärken med mera måste respekteras fullt ut vid internationell handel i enlighet med reglerna i WIPO och i TRIPS-avtalet. Allmänt Implementeringen av de handelsrelaterade immaterialrättsregler som överenskoms i Uruguayrundan 1994 (TRIPS) har varit otillfredsställande i många länder, såväl vad gäller beivrande av patentintrång som varumärkesförfalskning. WTO och dess medlemsstater bör öka såväl implementeringsansträngningarna som det tekniska biståndet till de länder som haft särskilda svårigheter med implementeringen. I Doha-rundan har förhandlingar förts endast om nedanstående tre delaspekter av TRIPS-avtalet: TRIPS och folkhälsan I Doha-deklarationen 2001 bekräftas att WTO-medlemmarna har rätt att bevilja tvångslicenser för läkemedel, att själva bestämma när det finns grund för tvångslicensiering och att avgöra vad som utgör nationellt nödläge. Hit räknas uttryckligen epidemier av HIV/AIDS, tuberkulos med mera. Varje land har att fastställa egna regler för parallellimport av läkemedel. De minst utvecklade länderna (MUL) har en övergångstid till 2016 för att uppfylla TRIPS-avtalets regler på läkemedelsområdet. WTOs allmänna råd enades 2003 om en lösning på problemen för länder som vill meddela tvångslicens för läkemedel men saknar inhemsk tillverkningskapacitet. Tillverkning för export till det behövande landet kan i sådana fall ske i tredje land, även om läkemedlet är patentskyddat i tillverkningslandet. Motsvarande ändring av TRIPS-avtalet ska vara klar till mars Inom EU har bland annat Sverige initierat ett implementeringsarbete, och EUkommissionen arbetar på ett förslag till hösten Överenskommelsen visar att TRIPS är flexibelt och inte hindrar strävandena att förbättra folkhälsan. Samtidigt får möjligheterna till parallellimport och tvångslicensiering inte missbrukas så att patenthavarnas rättigheter undermineras. Geografiska ursprungsbeteckningar I WTO-överenskommelsen i Genève den 31 juli 2004 beslutades att frågan om geografiska ursprungsbeteckningar för jordbruksvaror ska kvarstå i förhandlingarna. EU har i WTOförhandlingarna kopplat frågan om ökat marknadstillträde till ett utökat internationellt skydd för gemenskapens geografiska ursprungsbeteckningar. Behovet att skydda livsmedel och andra varukategorier med specifikt tillverkningssätt och ursprung måste vägas mot riskerna för missbruk och konkurrensbegränsningar. EUs krav på långtgående skydd för ursprungsbeteckningar på vin och sprit i vissa handelsavtal med tredje länder har haft negativa effekter som klart överstiger de positiva skyddseffekterna för berörda EU-tillverkare. Vi ställer oss därför avvaktande till en utvidgning av systemet med geografiska ursprungsbeteckningar. Patentskydd för levande organismer WTO påbörjade 1999 en översyn av TRIPS-avtalets bestämmelser om växtförädlarskydd och patent på levande organismer. Denna översyn fortsätter inom ramen för Doha-agendan. Artikel 27.3 b i TRIPS ger redan de länder som så önskar möjlighet att undanta växter, djur och biologiska förfaranden från patenterbarhet. Artikel 27.2 ger möjlighet att undanta uppfinningar från patenterbarhet för att skydda allmän ordning och människors, djurs och växters liv och hälsa.

20 19 Vissa u-länder kräver att även växter, djur, liksom delar av växter och djur, inklusive gensekvenser och biologiska förfaranden för odling och avel inte ska kunna patenteras. En del u- länder kräver också ursprungsangivelse och medgivande av ursprungslandet för att patent ska beviljas för produkter baserade på biologiskt material eller genetiska resurser. Svenskt Näringsliv anser att förhandlingarna i WIPO om denna fråga bör slutföras innan den tas upp i översynen av TRIPS artikel 27.3 b. De praktiska och rättsliga konsekvenserna, liksom genomförbarheten, måste också utredas närmare.

21 HANDELSPOLITISK SÄRBEHANDLING AV U-LÄNDER anser att frihandel i sig är utvecklingsfrämjande, och att u-länderna därför bör beviljas tullfritt tillträde till andra marknader, och själva avveckla sina handelshinder. Större krav bör ställas på mer utvecklade u-länder. U-länderna bör också få hjälp att delta mer effektivt i WTO-arbetet, fullfölja sina WTO-åtaganden och förbättra sin tullhantering. I Genèveöverenskommelsen den 31 juli 2004 berörs flera specifika frågor av särskilt intresse för u-länder: särskild och differentierad behandling, handelsrelaterat tekniskt stöd, implementeringsfrågor, andra utvecklingsfrågor och de minst utvecklade ländernas behov. Vad gäller särskild och differentierad behandling och implementeringsfrågor sätts juli 2005 som slutdatum för beslut eller åtgärder. Vad gäller tullförhandlingarna för industrivaror ges u-länderna en rad undantag och särlösningar: De kan bland annat avvika från de generellt beslutade tullsänkningarna för upp till tio procent av tullpositionerna och upp till tio procent av sitt samlade importvärde, där de har rätt att bara sänka tullarna hälften så mycket som den generella formeln föreskriver. De kan också behålla upp till fem procent av tullpositionerna obundna om de omfattar högst fem procent av importvärdet. De minst utvecklade länderna behöver inte göra några tullsänkningar alls, men förväntas i hög grad att binda nu obundna tullar. Industriländerna ska i utbyte ta bort tullar och kvoteringar för alla industrivaror från de minst utvecklade u-länderna. På jordbruksområdet avkrävs u-länderna lägre tullsänkningar, ges längre implementeringsperioder och mer flexibla regler avseende känsliga produkter. Förhandlingar om bomull kommer att föras separat i en särskild kommitté inom ramen för jordbruksförhandlingarna. Vad gäller förenklade handelsprocedurer sägs i Genève-överenskommelsen att u-länderna endast åläggs att genomföra åtaganden som är i överensstämmelse med deras grad av utvecklingsnivå. Vidare fastställdes att de fattigaste länderna skall stödjas bland annat vad avser tekniskt stöd och kapacitetsuppbyggnad av administration och infrastruktur. Tullskydd är inte utvecklingsfrämjande anser inte att höga tullar eller bibehållande av andra handelshinder utgör en positiv särbehandling av u-länderna. Tvärtom kan en sådan särbehandling bli en bidragande orsak till att dessa länder inte kan ta sig ur fattigdomen genom en hållbar egen utveckling. På samma sätt som i-ländernas hinder mot u-ländernas export försvårar dessa länders utveckling motverkas den också u-ländernas egna handelshinder, som försvårar deras import av konkurrenskraftiga varor och tjänster, inte minst från andra u-länder. Ur utvecklingssynpunkt är det därför fel att diskutera handel och utveckling i merkantilistiska termer av eftergifter och motprestationer. Istället är det till fördel för alla om alla parters offensiva krav tillgodoses, såväl från u-landssidan som från övriga parter, så att största möjliga liberalisering uppnås. Däremot bör de u-länder som behöver detta få administrativt stöd för att bygga upp sitt skattesystem så att uteblivna tullintäkter inte ger ökade problem för statsfinanserna. Man bör dock i detta sammanhang notera att när tullar sänks från mycket höga nivåer till mer måttliga, leder detta inte sällan till ökade tullintäkter totalt på grund av att smugglingen minskar. Det är viktigt att u-länderna ges tillfälle att delta fullt ut i WTOs handelsförhandlingar. Samtidigt är enligt vårt sätt att den traditionella merkantilistiska förhandlingsmetoden inte något

22 21 som garanterar u-länderna bästa resultat. Att sträva efter marknadstillträde i i-länderna utan att samtidigt öppna de egna marknaderna ger enligt vårt sätt att se ett sämre utbyte i förhandlingarna än en ömsesidig nedtrappning av tullarna. Inte heller lägger det traditionella tekniska handelspolitiska biståndet tillräcklig vikt vid avskaffandet av icke-tariffära handelshinder.

23 IMPLEMENTERINGSFRÅGOR anser att samtliga WTO-medlemmar fullt ut bör genomföra de åtaganden som gjort under Uruguayrundan och i senare WTO-avtal. Implementeringen av tekoavtalet Genom Uruguay-rundans särskilda tekoavtal 1994 nåddes enighet om att inordna tekohandeln i de normala GATT-reglerna under en 10-årsperiod. I tre etapper ska varje land integrera en bestämd andel av importvarorna till GATT-reglerna och för dessa hävs därmed förekommande regleringar. Processen ska vara avslutad vid årsskiftet 2004/2005, då alla bilaterala regleringar av tekohandeln också ska vara avslutade. Vidare föreskrivs att import, som under denna process ännu är reglerad, ska liberaliseras genom en progressiv ökning av begränsningsnivåerna. Berörda importländer (USA, Canada och EU) har hittills fullföljt dessa åtaganden. I anslutning härtill föreskriver tekoavtalet 1994 vidare, att alla medlemmar i GATT (WTO) ska förbättra möjligheterna till tillträde för tekovaror på sina marknader genom tullsänkningar, borttagande av icke-tariffära handelshinder och förenklade importformaliteter. Härvidlag har inga framsteg noterats. I ett antal fall har i stället nya tekniska handelshinder införts. Tullsatserna för tekovaror är fortfarande höga jämfört med för andra industrivaror. De stora skillnaderna mellan såväl bundna som tillämpade tullsatser för tekovaror i olika länder bidrar till en snedvridning av den internationella konkurrensen på tekoområdet. Bundna tullnivåer högt över tillämpade tullsatser är också osäkerhetsmoment som hämmar marknadssatsningar. För stora delar av svensk och europeisk tekoindustri ligger tillväxtmöjligheterna inom specialområden, som för utveckling, volym och lönsamhet kräver tillgång till marknader utanför EU. Många av dessa marknader är idag inte tillgängliga. De största hindren utgörs av tullar och en rad icke-tariffära handelshinder. Implementeringsförhandlingarna på i WTO bör därför prioritera att åtagandena från Uruguayrundan om tullsänkningar, borttagande av icke-tariffära handelshinder och förenklade importformaliteter på tekoområdet genomförs i alla WTO-länder. I enlighet med överenskommelsen i Uruguay-rundan bör en fullständig integrering av tekovarorna i GATT/WTOreglerna enligt tekoavtalet ha förverkligats vid utgången av Det innebär också att alla kvarvarande tekokvoter enligt särreglerna samtidigt upphör.

24 INVESTERINGAR, KONKURRENS OCH OFFENTLIG UPPHANDLING Regler i WTO om skydd för direktinvesteringar, om konkurrens och ökad transparens vid offentlig upphandling skulle stimulera handel och investeringar, och påskynda den ekonomiska utvecklingen i världen. Förhandlingar om dessa frågor bör tas upp i WTO så snart Doha-förhandlingarna avslutats. I WTOs överenskommelse i Genève den 31 juli 2004 om de fortsatta förhandlingarna inom Doha-rundan beslutades att frågorna om handel och investeringar, handel och konkurrens samt transparens i offentlig upphandling inte ska utgöra en del av arbetsprogrammet i Doha-rundan. s mål är att dessa frågor ska ta upp i WTO vid ett senare tillfälle, eftersom alla är viktiga för att stimulera den globala handeln och tillväxten. 12.A HANDEL OCH INVESTERINGAR Ett multilateralt avtal om investeringar, som undanröjer diskriminering och osäkerhet vid direktinvesteringar skulle stimulera direktinvesteringar i framför allt u-länder. Enligt en enkät bland berörda medlemsföretag betraktas följande frågor som högst prioriterade i ett avtal om investeringar i WTO: diskriminering i förhållande till inhemska och/eller andra utlandsägda företag. krav på joint ventures eller på inhemskt majoritetsägande. krav på viss andel inhemska komponenter eller export i produktionen. restriktioner avseende vinsthemtagning, royalties och licensavgifter. skydd mot försämring av existerande regler. regeländringar utan tillräcklig förvarning. Nödvändiga beståndsdelar i ett avtal för att detta ska få avsedd materiell effekt sett ur företagens synpunkt är bland annat följande: 1. Avtalet måste baseras på grundläggande internationella rättsprinciper, i första hand nationell behandling, och i andra hand mest gynnad nationsbehandling. 2. Avtalet bör innehålla ett standstill-åtagande för avtalsparterna, det vill säga åtagande om att bibehålla nuvarande liberaliseringsnivå. Avtalet bör också innehålla regler som gör det möjligt att förhandla om liberalisering ( roll-back ) av nationella investeringsregler. 3. Ur företagens synvinkel är det visserligen önskvärt med ett avtal som såväl garanterar tillträde för investeringar på lika och liberala villkor, som rättvis behandling när investeringen är genomförd, men det senare (post-investment protection) är klart prioriterat. 4. Avtalet måste garantera oberoende och bindande tvistlösning. 5. Avtalet måste ge företagen talerätt. Att endast ge stater talerätt skulle leda till ojämlik behandling av företag från stora och små länder och till oklarhet om vilket land som ska föra talan för företagsgrupper med komplex geografisk och juridisk struktur. Det skulle också ge mindre skydd för företagen än de existerande bilaterala avtal där talerätt föreligger. 6. Avtalet bör skydda både materiell och immateriell egendom. 7. Avtalet bör ge skydd vid både direkt och indirekt expropriering, och då garantera fullständig, snar och tillräcklig ersättning.