Ubåtskrisen på 80-talet

Transkript

1 Ubåtskrisen på 80-talet En dimensionerande episod i svensk försvarsplanering och krishantering av Michael Sahlin (anförande vid historiedagarna, oktober 2011) idag är det drygt ett decennium sedan 9/11 och åtföljande amerikanska angrepp på talibanregimen i Afghanistan och början på USA:s längsta krig, mer än 50 år efter Dag Hammarskjölds död och påminnelser om allt som stod och vägde det dramatiska tidiga 60-talet, m m. Och så nu snart 31 år sedan dramatiken kring den sovjetiska ubåten U 137 och den första av en serie ubåtsepisoder som gjorde inte minst namnet Karlskrona världsberömt. Förutsättningar finns alltså för både full och meningsfull sysselsättning för idag verksamma historiker. Snart 31 år sedan U 137 och alltså snart tre decennier sedan Hårsfjärden och Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission, den första av tre statliga utredningar under ett par följande decennier. Mysterier kvarstår, och något slutligt, helt entydigt, facit har väl aldrig framkommit trots dessa utredningar och trots, därutöver, en betydande flora av mer eller mindre häpnadsväckande publikationer även om inläggen numera mest tycks förvisade från dagstidningarna till det för en bredare allmänhet något mer undanskymda Newsmill. I en senare debattfas tycks frågan från revisionistiskt håll inte längre gälla det som var ett tidigare favorittema, tvivlet om det alls förekom några ubåtar på svenska vatten eller om det bara eller främst var fråga om marina s k budgetubåtar. Det var faktiskt rätt länge sedan någon drev den ståndpunkten i debatten, vad jag kan erinra mig. Däremot tycks nationalitetsoch motivdebatten, öst eller väst, Sovjet/ Ryssland och/eller NATO och/eller enstaka västländer, ha överlevt övergången från det kalla kriget till dagens komplicerade värld. Med dagens distans till dominerande verklighetsföreställningar i slutskedet av det kalla kriget är det, som vi sett, inte ovanligt, och tycks väcka rätt lite uppmärksamhet, att debattanalytiker efter att ha vänt och vridit på motiv- och intresseresonemangen landar på slutsatsen att ubåtskränkningarna nog i själva verket manifesterade amerikanska eller västliga säkerhetsintressen i förhållande till dåvarande Sovjetunionen, och Sverige, i perspektivet av tänkta krigsöppningar och krigsförlopp. Utvecklingen efter ubåtsskyddskommissionen Men, som sagt, och även om en del tappra själar, på båda sidor om barrikaderna, fortfarande kämpar på ( offensivt eller defensivt såsom diskursen ser ut) för att hålla debatten och frågan vid liv, trots de fundamentala omvärldsförändringarna och det svalnande medieintresset drygt tre decennier är en lång tid. 114

2 DISKUSSION & DEBATT Föga anade kommissionsordförande Sven Andersson och andra vad som skulle hända i skeendena efter kommissionsrapportens offentliggörande i april 1983: att rapporter om fortsatta ubåtskränkningar skulle dominera den svenska säkerhetspolitiken i åratal efter april 1983 att debatten om denna känsliga sak skulle ge upphov till åtminstone två diametralt motsatta konspirations- eller t o m landsförräderiteorier (att alltså släppaut-ubåt-teorin kom att i olika skeden handla både om misstankar om eftergivlighet gentemot Sovjet o c h om misstankar om svensk-amerikanskt Navy-to- Navy -arrangemang för att framprovocera antisovjetiskhet i Sverige att inte en enda av alla dessa ubåtsjakter som följde (Sundsvall, Töre, Landsort, Karlskrona, o s v) skulle leda till framgång, detta knepiga begrepp som ibland definierades som att tvinga upp eller t o m sänka den inkräktande ubåten, ibland och efterhand mer vanligt och modest/ realistiskt? att säkra konkreta, entydiga, företebara bevis, bevis på om inte nationaliteten så i varje fall själva förekomsten, att kränkning av svenska vatten med säkerhet faktiskt skett att ovissheten och osäkerheten dilemmorna kring ubåtskränkningarna efter en tid, fram emot mars 1985, blev så påfrestande för det svenska politiska systemet att enigheten om den förda, fastlagda säkerhetspolitiken höll på att rämna (jag berördes av detta tämligen handfast som huvudsekreterare i FK 84), att det kalla kriget senare samma årtionde skulle upphöra i och med Warszawapaktens och Sovjetunionens kollaps, men att icke förty indikationer och debatt om fortsatta ubåtskränkningar skulle fortsätta, och fortsätta förbrylla. SAMT att det senare skulle uppstå en ny diskussion, delvis baserad på offentliga utredningar och förstås med betydande bäring på motivanalysen i fråga om den främmande ubåtsverksamheten, m a o avslöjanden (allra senast Mikael Holmströms utförliga epos) av Sveriges militära samarbete med västmakterna minsann var åtskilligt mer avancerat än vad som framgick av det dåtida säkerhetspolitiska språket. Detta, och mycket mer, kunde man ju inte förutse i års miljö. Däremot kan det vara nyttigt att påminna om de omvälvande miljö- eller kontextförändringar som skett sedan dessa formativa, dimensionerande år i det kalla krigets slutskede, förändringar som naturligtvis påverkar en när man ser tillbaka och försöker förstå, som debattör eller, som i detta seminarium, som historiker. Därtill kommer ju, utöver förändringarna i omvärlden och här hemma, att de gångna 30 åren, utan slutligt facit, gett gott om utrymme att vända och vrida och skärskåda gamla och nytillkommande kunskaper och faktafragment. Ubåtssaken har kommit att inrymma mycket politisk, medial och akademisk prestige. Och gestaltpsykologin lär oss ju hur subjektivt och selektivt skärskådandet av till synes objektiva fakta från en komplex verklighet kan utfalla. Man ser det man vill se, sanningen finns (som en här närvarande har uttryckt det) i hög grad i betraktarens öga. Intresset styr. Motsatta bilder kan ha gemensamma korn av sanning. Särskilt när det gäller komplicerade sakförhållanden som dessa, med intrikata resonemang om olika säkerhetspolitiska aktörers över tiden föränderliga offensiva respektive defensiva motiv och dispositioner. 115

3 Lennart Ljung och ubåtskränkningarna Men åter till Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission. Och till ÖB Lennart Ljung och hans nu tillgängliga dagböcker. Jag har gett mig tid att läsa igenom Lennart Ljungs dagböcker, faktiskt från pärm till pärm. Jag är i m p o n e r a d (över hans flit och noggrannhet, och över den roll han spelade i den svenska försvarspolitiken och den tvärpolitiska respekt han att döma av de detaljerade anteckningarna åtnjöt) och jag är f a s c i n e r a d över den inträngande bild han tecknar av dessa dramatiska, dimensionerande år, och jag är t a c k s a m över den hjälp han ger mig och andra berörda att minnas de delar av skeendena man själv var med om. Det var dock mer än 30 år sedan. Av Ljungs anteckningar framkommer: dels hur allt uppslukande dominant och politiskt och militärt svårhanterad ubåtsfrågan var, både före och efter Andersson-kommissionen. dels hur nära, tät och förtrolig och förtroendefull dialog han löpande stod i med de politiska aktörerna, med försvarsministrarna och då särskilt Anders Thunborg, med Fälldin (före och efter maktskiftet -82), med Palme (före och efter maktskiftet), och andra dels även hur stor enigheten och uppslutningen var kring hanteringen av ubåtskrisen/ubåtskränkningarna och, faktiskt, tolkningen av dem svårtolkade som de var då som de är fortfarande dels också samspelet med, den samtidiga hanteringen av, de då aktuella, rejält svåra försvarsplaneringsfrågorna och försöken att jämka mellan stridbara försvarsgrenschefer i den tidens struktur och mellan dem kollektivt och departementet i försöken att hitta system- och motivationsbevarande lösningar i en snål försvarsekonomi och under oenighet regering-opposition (här frapperar dock i jämförelse med dagens förhållanden det påtagliga intresse som partiledarna visade försvarsfrågan i stort). Här stod JAS-projektet mot kraven på förstärkningar av ubåtsskyddet, som inom marinen stod mot kravet på nya kustkorvetter, och mot allt detta CA:s omsorg om värnpliktsarméns slagkraft och överlevnad. Invasionsförsvaret mot incidentberedskapen: en mängd kritiska avvägningar, SAMT dels, slutligen, bilden av den efterhand alltmer påfrestande, dilemmafyllda ubåtskränkningshanteringen i ett klimat av ökande inrikespolitisk träta och vidgat utrymme för smygande tvivel och försvarsmaktsfrustration, så småningom även ett klimat av avveckling av det kallla kriget. Gång på gång denna tärande process, från högdramatiska jaktscener under medial upphetsning, utan resultat, framgång, eller klarhet, därefter efteranalysskedena, frågor om mediehantering och periodicitet i den slutliga, hemliga respektive öppna ÖB-rapporteringen, med dithörande mediepolitiserad semantik: Har det, enligt ÖB, med säkerhet eller endast med stor sannolikhet förekommit kränkningar? Innebär ÖBrapporten att man nu försöker tona ner kränkningarna, efter politisk tillsägelse och/eller för att ur militär synpunkt kunna hantera förväntnings- och trovärdighetsdilemmat? Mörkar man i nationalitetsfrågan? Har ÖB successivt höjt ribban för beviskraven? Eller representerar ubåtsrapporterna tvärtom ett sätt för försvarsmakten att idka utpressning mot regeringen i försvarsfrågan i stort? Eller att moderaterna försöker pressa Palmeregeringen att överge neutralitetspolitiken. 116

4 DISKUSSION & DEBATT Med andra ord ytterst känsliga frågor ni minns tongångarna! som efterträdaren Bengt Gustafsson känner igen och som alltså gett upphov till dessa senare utredningar och denna senare fria debatt. Lennart Ljungs frispråkiga och märkvärdigt utförliga anteckningar ger en god inblick i allt detta. Vi får också komma ihåg att denna tid, det har förtydligats i efterhandsförståelsen även om det inte märktes särskilt mycket i dåvarande svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt, var en tid då det verkligen stod och vägde. Ingen kunde förutse att WP och Sovjet några år senare skulle upplösas, with a whimper, rather than a bang för att travestera T S Eliot. Det kalla kriget kunde då ha blivit hett, kärnvapenbalansen och med den terrorbalansen (och med den den grundläggande strategiska stabiliteten) hotades enligt Brezjnev och Andropov av Reagans retorik och stjärnornas krig, och den konventionella balansen påverkades av marinminister Lehmans nya maritima strategi och av kryssningsrobottekniken med militärgeografiska implikationer. Politiskt fanns Polen- och Afghanistanärendena, M m, m m. Världen, inte minst vår del av världen, kunde på nytt kännas osäker och farlig. Utmaningarna, inkl de svåra neutralitetspolitiska trovärdighetsfrågorna, för svensk säkerhets-, utrikes- och försvarspolitik var m a o grannlaga, för att inte säga intrikata. Facit saknades. Gorbatjov hade ännu inte tagit över den sovjetiska världsbilden. Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission Mitt i detta, mitt i det händelserika flöde som skildras i Lennart Ljungs dagböcker, fanns alltså Sven Anderssons Ubåts skyddskommission. Ljung beskriver ingående varför avgående Fälldinregering och tillträdande Palmeregering till följd av kränknings dramatiken efter U 137-dramat -81 ansåg det nödvändigt att tillsätta en särskild kommission för att auktoritativt värdera det som skett Hårsfjärden var ju kulmen på ett antal oroväckande incidenter under året 1982 och komma med förslag till vidare åtgärder. Att just jag utsågs till kommissionens sekreterare, på begäran av Sven, hade bakgrund i vårt samarbete i SIPRI-utredningen några år tidigare (kommissionens övriga ledamöter, inkl Carl Bildt, hade jag däremot aldrig träffat tidigare). Att kommissionen skulle, måste, ledas av en tung socialdemokrat med fast bakgrund i svensk säkerhets- och försvarspolitik torde ha varit en rätt självklar utgångspunkt, inte bara för tillträdande statsminister Olof Palme. När jag nu, så här tre årtionden senare, ser tillbaka på kommissionsarbetet minns jag främst hur allvarligt Sven och övriga ledamöter tog, och såg på, sin uppgift, inte minst från och med att man i december tagit del av allvarsorden i Försvarsmaktens egen Grandin-rapport om Hårsfjärdenincidenten och mottagit redovisningar om bottenspår och åtföljande indikationer på förekomst av miniubåtar. Det i denna genuina säkerhetspolitiska krismiljö upplevda medborgaruppdraget växte fram som en uppgift att skapa nationell sammanhållning i en vilja att trovärdigt ge omvärlden en bild av svensk beslutsamhet att inte tolerera fortsatta kränkningar, att söka konkretisera hur detta skulle kunna ske, företrädesvis genom egna militära medel och utvidgade insatsbestämmelser, och att anförtro svenska folket stor, för att inte säga synnerligen stor, öppenhet om det verkliga läget, sådant det kunde bedömas. Jag upplevde i detta arbete stort förtroende, för kommissionen och särskilt Sven 117

5 personligen från politikerhåll tvärs över spektrum, och, vilket ju i efterhandsdebatter har lyfts fram med viss skepsis, från kommissionens ledamöters sida gentemot Lennart Ljung och hans militära experter. Sven Andersson fäste, bl a, stor vikt vid sina återkommande sonderings- och förankringssamtal med Anders Thunborg. Jag upplevde också, och minns det tydligt, ett stort bl a medialt förväntanstryck på kommissionens slutrapport efter dess starkt forcerade arbete under den korta utredningstiden november-april: exakt hur skulle kommissionen till sist komma att uttrycka sig, beträffande förekomsten av undervattenskränkningar i stort, beträffande händelseförloppet i Hårsfjärden, beträffande U 137-saken året innan och diskursen om misstag eller avsiktlighet, beträffande tänkbara motiv med säkerhetspolitiska implikationer? Och beträffande nationalitetsfrågan, denna utrikes- och säkerhetspolitiskt grannlaga sak? Om alls, i så fall vem (eller vilka), i så fall varför i korthet. Det var, kan jag intyga, en hårt tidspressad kommission som arbetade intensivt och seriöst med dessa frågor, givet den upphissade förväntan. För Sven Andersson var det en viktig strävan att rapporten skulle vara sann, öppen och relevant och både representera (utåt) och bidra till (inåt) nationell samling genom att vara en e n i g rapport. Den strävan styrde uppläggning och skrivarmödor. Jag tror jag vågar säga idag, särskilt efter att ha läst Lennart Ljungs miljöbeskrivande dagböcker, att Sven Andersson därigenom kan sägas ha velat förebygga och förekomma just en sådan utveckling som likväl inträffade, med inrikespolitisk träta, smygande tvivel och knakande svenskt säkerhetspolitiskt självförtroende. Men visst fanns utrymme för undran och tvivel även inom kommissionen. Inte så mycket, kanske i den förhärskande miljön/tidsandan huruvida ubåtskränkningar alls förekom eller om Sovjetunionen var den extremt sannolika eller i varje fall primära inkräktaren, givet geografi, historia och bl a den påtagliga realiteten U 137. Men väl mycket annat: vad kunde ansvarsfullt och sanningsenligt sägas om de svåra frågorna? Till bilden hörde ju också det då liksom senare envisa ryktet om att marinen eller ÖB eller t o m regeringen skulle ha avsiktligt släppt ut en instängd (mini-) ubåt i Hårsfjärdenområdet ett rykte som ju över åren gett upphov till allehanda konspirationsteoretiska diskurser i olika riktningar. Detta trots att kommissionen lade ner en viss möda på att särskilt utreda och söka klargöra just den saken, bl a genom särskilda utfrågningar av regeringscheferna Fälldin och Palme och försvarsledningen, och ansåg sig kunna helt dementera ryktet. Själv fick jag, efter ett årslångt utlandsupphåll direkt efter kommissionsarbetet, tillfälle att relativt nära följa upp denna formativa, dimensionerande period i olika fram till 1994, som huvudsekreterare i de båda försvarskommittéerna, FK 84 respektive FK 88, som kanslichef i Försvarsutskottet, och därefter som statssekreterare i Försvarsdepartementet en period som alltså, med avstamp i 80-talets försvarsplaneringsturbulens och ubåtsdramaturgi, täckte övergången från det kallla kriget till 90-talets stora omvälvningar. Sedan blev det, enligt de regler som gäller för det politiska livet i Sverige, fråga om helt andra säkerhetspolitiska uppgifter. Men fenomenet ubåtskränkningar och tolkningsdebatten om dem fortsatte likväl, som vi sett. Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA. Han var sekreterare i Ubåtsskyddskommissionen