Motåtgärder i växtodlingen efter ett nedfall av radioktivt cesium vid olika nedfallsnivåer och årstider

Transkript

1 Motåtgärder i växtodlingen efter ett nedfall av radioktivt cesium vid olika nedfallsnivåer och årstider Rapport 2008:27 Foto: Mats Pettersson

2

3 Motåtgärder i växtodlingen efter ett nedfall av radioktivt cesium vid olika nedfallsnivåer och årstider Författare Klas Rosén, SLU Klas.Rosen@mark.slu.se, 018/ Jan Eriksson, SLU Jan.Eriksson@mark.slu.se, 018/

4 2

5 JORDBRUKSVERKETS FÖRORD Det har i olika sammanhang framkommit ett behov av ett kompletterande underlag till boken Livsmedelsproduktionen vid nedfall av radioaktiva ämnen, där det varit önskvärt att få en snabb överblicksbild av storleken på problemen i jordbruket efter ett nedfall av radioaktiva ämnen (främst radiocesium i olika grödor till bröd, kött och mjölk) och samtidigt peka på de möjliga åtgärder som kan vara aktuella vid ett nedfall under olika årstider. Det har också varit önskvärt att visa på de olika sambanden mellan nedfall och radioaktivitet i olika produkter och den osäkerhet som finns i bedömningarna. Denna skrift avser att fylla dessa behov och är således tänkt att kunna ge en del av underlaget i bedömningen av eventuella beslut om åtgärder vid nedfall av radioaktiva ämnen. Den är även tänkt att användas i utbildningssammanhang. Målgruppen är i första hand personer som har att föreslå och besluta om åtgärder i växtodlingen men även i djurhållningen i händelse av ett nedfall. Rapporten har på uppdrag från Jordbruksverket författats av Klas Rosén och Jan Eriksson vid Institutionen för Mark och Miljö, SLU. Jordbruksverket m.fl. har bidragit med synpunkter och kommentarer men det är ändå författarna som själva ansvarar för innehållet i rapporten. Den är finansierad av Jordbruksverket via medel från Krisberedskapsmyndigheten och anslaget 7:5 Krisberedskap. 3

6 4

7 Innehållsförteckning 1. Bakgrund och syfte Transport av radionuklider till växter Årstidens betydelse Uppfångning och kvarhållning på vegetation Beskrivning av motåtgärder Åtgärder före radioaktivt nedfall för att minimera kontaminationen Åtgärder under nedfallsåret för att minska överföringen av radioaktiva ämnen efter nedfall Åtgärder för att minska överföringen av radioaktiva ämnen åren efter nedfall Handlingsstrategier Allmänna principer och regler för motåtgärder Förutsättningar och begränsningar för handlingsstrategierna i denna rapport Spannmål för livsmedelsproduktion Spannmål till grisköttsproduktion Slåttervall, betesvall och spannmål till mjölkproduktion Slåttervall, spannmål och naturbete till nötköttsproduktion Andra grödor Nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden (T0) Avvägningsproblem i samband med ett nedfall Referenser Bilaga 1. Halter i grödor åren efter nedfall BILAGA 2. Gränsvärden för livsmedel BILAGA 3. Metodblad för motåtgärder BILAGA 4. Hur stort nedfall hindrar utomhusarbete i jordbruket? BILAGA 5. Översikt över vilka cesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid olika nedfallstidpunkter

8 6

9 1. Bakgrund och syfte Syftet med det arbete som redovisas i denna rapport har varit att ta fram bättre underlag och ge konkreta förslag på tänkbara åtgärder i växtodlingen för att minska överföringen av radiocesium till olika grödor och från dessa till bröd, mjölk och kött. Arbetet bygger i hög grad på tidigare arbeten, både experiment och modelleringar, utförda av Åke Eriksson vid dåvarande Institutionen för radioekologi vid SLU (Eriksson, 1994; Eriksson m.fl., 1998a; Eriksson m.fl., 1998b). Erfarenheter från uppföljningen av Tjernobylolyckan i jordbruket har också utnyttjats i hög grad (IAEA, 2001; Rosén m.fl., 1996; 1998). Rapporten riktar sig i första hand till tjänstemän vid Statens jordbruksverk, länsstyrelser, kommuner etc. som i händelse av ett nedfall av radiocesium har som uppgift att besluta om och föreslå åtgärder i växtodlingen. Rapporten är av handbokskaraktär med fokus på åtgärder. Författarna har utgått från att de tjänstemän som är tänkta att hantera detta i ett skarpt läge har tillägnat sig nödvändiga grundläggande kunskaper om radioaktiva ämnen och deras egenskaper, hur man skyddar sig mot exponering, principer för motåtgärder m.m. Sådan bakgrundsinformation berörs bara summariskt i denna rapport, men finns i rapporterna Livsmedelsproduktion vid nedfall av radioaktiva ämnen (FOI, 2002), Avvägningsproblem för beslutsfattande vid radioaktivt nedfall (Bergman m.fl., 1999) och Resursbehov för motåtgärder och sanering vid kärnenergiolyckor i svenskt jordbruk (Rosén & Haak, 2006). Det är viktigt att understryka att de förväntade radiocesiumhalter i grödor och livsmedel som presenteras i denna rapport bara är avsedda att användas för en första skattning av situationen. De baseras på experimentella data och är beroende av hur säkra och allmängiltiga dessa grunddata är. De ger en uppfattning om storleksordningen på halter i grödor och livsmedel, men bör så fort som möjligt följas upp med kontinuerliga mätningar av de verkliga halterna. De uppföljande mätningarna kan ibland medföra att åtgärderna i efterhand måste modifieras. Denna rapport handlar om radiocesium ( 134 Cs och 137 Cs). Dessa radionuklider är inte de enda som kommer att ha betydelse för vilka åtgärder man kan och bör genomföra vid ett radioaktivt nedfall. Under tiden närmast efter ett nedfall kommer speciellt radioaktivt jod att ha stor betydelse. Denna nuklid tas inte upp i någon högre grad i denna rapport eftersom den avklingar snabbt och normalt inte föranleder några åtgärder i växtodlingen. Nedfall av radiostrontium kan däremot ställa till problem i växtodlingen, men denna rapport begränsas till radiocesium och lämnar radiostrontium till en eventuell framtida kompletterande rapport. Vilka grödor som behandlas begränsas av tillgängligt underlag av experimentella data. Sådant finns i nuläget bara för spannmål, slåttervall, betesvall och permanent bete (se vidare inledningen till avsnitt 4.7). Åtgärdsförslagen för varje produktionsgren utgår från olika scenarier avseende tidpunkt och nivå på ett nedfall av radioaktiva ämnen. Som kriterium för när åtgärder behövs har vi använt rekommenderade EU-gränsvärden för halter i olika livsmedel enligt bilaga 2. Dessa värden är högre än de som fastställdes i Sverige efter Tjernobylolyckan, men är de som åtminstone inledningsvis kommer att tillämpas vid en framtida spridning av radioaktiva ämnen. Rapporten är upplagd så att man i kapitel 4 ska kunna gå in och finna information om vilka åtgärder man kan vidta beroende på vilken produktionsgren, storlek på nedfall och nedfallstidpunkt som är aktuell. Tanken är också att en tänkt beslutsfattare redan innan en akut situation uppstår genom kapitel 2 och 3 ska ha kunnat skaffa sig en översiktlig bild av hur radioaktiva ämnen överförs till grödan och vilka motåtgärder som generellt finns att tillgå. Viktig bak- 7

10 grundsinformation finns också i de inledande avsnitten (4.1 och 4.2) i kapitel 4. Viktiga kompletterande uppgifter för att kunna bedöma en nedfallssituation finns också i bilagorna i slutet av rapporten. 8

11 2. Transport av radionuklider till växter Efter ett nedfall av radionuklider på jordbruksmark och jordbruksgrödor blir en viktig uppgift att reducera överföring till grödor, djur och livsmedel. Den minskning som kan åstadkommas genom olika motåtgärder varierar med de lokala betingelserna inom det drabbade området. Det värsta tänkbara scenariot är att man måste ta produktiv mark ur drift för en längre tid för att ingen annan åtgärd återstår för att undvika för höga halter av radioaktiva ämnen i livsmedel. Transportvägarna till livsmedel bestäms av många olika faktorer. Jordbruksmiljön är komplex. Den formas av klimat, markförhållanden och djurhållning och påverkas av driftsinriktning med avseende på ägoslag, grödval och typ av husdjursproduktion. Produktionen är cyklisk och genomlöper under året olika faser i takt med grödornas utveckling; från vintervila över vårens och sommarens vegetativa utveckling till grödornas mognad och skörd under hösten. Överföring av radionuklider till livsmedel påverkas av om grödorna används direkt som färska grönsaker, som fodermedel eller för framställning av livsmedel i mer förädlad form. Årstiden när nedfallet kommer är avgörande för hur stor transporten till livsmedel blir. Nedfall under vegetationsperioden fångas upp av växande grödor. Graden av uppfångning beror främst på utvecklingsstadium, bladytans storlek och beståndets slutenhet. Nedfall som når och tränger ner i marken kan tas upp via växternas rötter. Direkt uppfångning på grödorna är vanligen bestämmande för halterna det första året medan upptag via rötterna som regel dominerar de följande åren. Uppfångningen vid ett nedfall under växtperioden varierar mellan olika grödor. Överföring till växtprodukter avtar normalt i ordningen bete > slåttervall > grödor i öppen växtodling. Överföringen från betesmark till animalieproduktionen vid ett nedfall är snabb. På kort tid kan hela spektrumet av radionuklider i ett nedfall överföras till djurledet om inga åtgärder vidtas. Även nuklider med korta halveringstider, som t.ex. 131 I, kan då få stor betydelse. 2.1 Årstidens betydelse Tidpunkten för det radioaktiva nedfallet, vinter, vår, sommar eller höst, blir avgörande för grödornas förorening och skördevärde. Särskilt stor blir skillnaden mellan nedfall under växtperioden och nedfall under grödornas viloperiod. Vid nedfall under växtperioden förorenas grödorna genom nedfall direkt på plantorna. Vid en och samma tidpunkt är grödorna olika långt utvecklade beroende på var i landet de växer. Såtid och skördeperiodens längd varierar följaktligen mellan olika delar av landet. Grödans utveckling i en viss region kan också variera mellan olika år beroende framförallt på väderleksförhållandena (årsmånsfaktorn). Det kan också finnas lokal variation beroende på jordart och läge i terrängen. Tidsperioden från nedfall fram till skörd, påverkar både halten och den totala mängden av en radionuklid i växten, dels genom att grödans tillväxt späder ut den, dels genom att en del förloras genom bladavfall, avspolning vid regn eller bortförsel vid blåst. Generellt minskar halten mer än mängden. Det beror på att halten avtar med såväl grödtillväxten som förlusterna till marken medan mängden endast påverkas av förlusterna till marken. Detta bör beaktas när man med utgångspunkt från lokala och årsmånsbetingade förhållanden gör prognoser för halt respektive mängd av radionuklider vid skörd (Eriksson m.fl., 1998a; Eriksson m.fl., 1998b). 9

12 2.2 Uppfångning och kvarhållning på vegetation Luftburna föroreningar tillförs växter (och mark) genom deposition. Torrdeposition innebär att partiklar på grund av tyngdkraften faller ut ur en förorenad luftmassa eller att partiklar adsorberas på ytor som luftmassan kommer i kontakt med. Våtdeposition innebär att föroreningar tvättas ut med nederbörd. Efter Tjernobylolyckan styrdes den geografiska variationen i deposition i Sverige i hög grad av våtdepositionens storlek, vilken i sin tur styrdes av var och hur mycket det råkade regna tiden närmast efter utsläppet. Den direkta uppfångningen av radionuklider hos ett växtbestånd kan variera mellan 10 % och 90 % av depositionen på en viss plats. Effektivast fångas nedfallet upp om det torrdeponeras och om grödan täcker en stor del av marken. Vid våtdeposition begränsas uppfångningen vid mer långvarig nederbörd av att en ökande andel av regnvattnet rinner av växten och överför nedfallet till marken. Grödor med stora blad, som exempelvis sallad och spenat, har en större uppfångningsförmåga än gräsvegetation. Uppfångningen är totalt sett relativt låg vid växtperiodens början för att sedan öka med tillväxten av biomassa och bladyta (FOI, 2002; van der Stricht & Kirchmann, 2001). Om nedfallet kommer strax före skörd av slåttervall kan den procentuella och totala uppfångningen vara hög men halten radionuklider blir ändå måttlig eftersom biomassan som de fördelas över är stor. En del av de radionuklider som till att börja med fångas upp av en gröda försvinner dock ofta igen från växten fram till skörd, främst genom att de spolas av med nederbörd och genom att t.ex. vissna blad fälls. Oftast brukar man räkna med att den del av depositionen som kvarhålls i grödan fram till skörd varierar mellan 5 30 %. Som jämförelse kan nämnas att vid nedfallet från Tjernobylolyckan kvarhölls ca 5 % av det 137 Cs som deponerades i Uppsalatrakten i gräsvall. Eftersom nedfallet skedde alldeles före växtperiodens början blev uppfångning och kvarhållning ganska liten (Haak m.fl. 2000). 10

13 3. Beskrivning av motåtgärder Radioaktiva ämnen som hamnat i naturen kan inte förstöras genom något mänskligt ingrepp. Det är bara den process som är grunden till deras radioaktivitet, deras sönderfall till stabila ämnen vilka inte utsänder strålning, som med tiden kan oskadliggöra dem. Vi människor kan bara se till att föroreningen inte når oss, flytta på den om den redan gjort det eller skärma av strålningen. Skyddet mot strålning bygger därför på tre grundprinciper: 1. Tid 2. Avstånd 3. Avskärmning Tid handlar om att vänta tills strålningen avklingat tillräckligt. Hur fort detta går kan vi inte påverka. När det gäller nedfall av radioaktiva ämnen som drabbar ett stort område där människor måste leva och hämta sin föda bygger därför alla motåtgärder på avstånd och avskärmning. De allra flesta åtgärder i denna rapport handlar om hur avståndet mellan det radioaktiva ämnet och människan kan upprätthållas eller ökas. Det är särskilt viktigt att människan inte får i sig radioaktiva ämnen genom födan eftersom avståndet och skärmningen då blir obefintliga. Exempel på åtgärder som upprätthåller avståndet genom att förhindra att radioaktiva ämnen hamnar i livsmedlen är att kaliumgödsla för att motverka upptaget av radiocesium i grödan eller att täcka över grödan före nedfallet. Bortskrapning eller nerplöjning av ett förorenat ytskikt är exempel på åtgärder som ökar avståndet. Vilka motåtgärder som måste vidtas vid ett nedfall av radioaktiva ämnen över ett jordbruksområde beror på när under året nedfallet sker, dess storlek samt vilka grödor som odlas. Om nedfallet sker under sommarhalvåret kan både grödor och mark bli kontaminerade. För en kontaminerad gröda blir nedfallstidpunkten och därmed dess utvecklingsstadium avgörande för vilka motåtgärder som kan och bör vidtas. Om nedfallet är litet kan i bästa fall normala brukningsåtgärder som t.ex. kaliumgödsling av grödan eller nerplöjning av nedfall på barmark räcka. I sämsta fall är nedfallet så stort att jordbruksdriften inte kan fortsätta på enskilda gårdar inom det drabbade området. Mellan dessa två extremer finns det många olika handlingsalternativ för att säkerställa att växtodling och djurhållning ska kunna fortsätta. Många av motåtgärderna handlar om plöjning, gödsling och annat som normalt utförs i konventionellt jordbruk, men åtgärderna måste anpassas till situationen så de innebär ändå större eller mindre ingrepp i växtodlingen och husdjursskötseln (IAEA, 1989; 1994a). Åtgärder kan vidtas akut under ett förvarningsskede när utsläpp befaras eller efter ett nedfall, i det senare fallet både under innevarande odlingssäsong och under kommande år (Ulvsand m.fl., 1997). Åtgärder före ett nedfall vidtas för att motverka kontamination eller underlätta senare motåtgärder (Rosén, 1997). Åtgärder efter ett nedfall vidtas för att minska konsekvenserna av nedfallet antingen genom att ta bort de radioaktiva ämnena (sanering, bortförsel av grödan från åkern etc.) eller genom att minska överföringen till gröda och djur. Vilka åtgärder som skall vidtas efter ett nedfall beror, utöver nedfallets storlek och sammansättning, i hög grad på när under året nedfallet sker. Om nedfallet sker efter odlingssäsongen eller under vintern har man gott om tid på sig att planera hur man ska hantera den uppkomna situationen. Så är också fallet när man under nedfallsåret ska besluta om utformningen av åtgärder i växtodlingen under nästa säsong. Om nedfallet kommer strax före odlingssäsongen finns det fortfarande möjligheter att genom grödval och anpassning av gödsling och jordbearbetning motverka upptag i grödorna. I detta fall blir 11

14 det fråga om snabba beslut som kan få avgörande inverkan på årets produktionsresultat för den enskilda gården. Det mest svårhanterliga läget är om ett nedfall sker efter betessläppning och strax före vallskörd eller spannmålsskörd. Vid ett nedfall under odlingssäsongen styrs valet av åtgärder, förutom av nedfallets storlek och sammansättning, i hög grad av i vilket utvecklingsstadium olika grödor befinner sig. Om nedfallet kommer i början av odlingssäsongen måste man snabbt ta ställning till om åtgärder behöver vidtas och vilka som isåfall är mest lämpliga. Ska grödan plöjas upp och sås om eller kan man genom gödslingsåtgärder, en eventuell senareläggning av vallskörden etc. förväntas minska halten radioaktiva ämnen i grödorna i tillräcklig grad? Valet underlättas om en nedfallsprognos snabbt blir tillgänglig. Om nedfallet kommer senare under odlingssäsongen måste man ta ställning till om grödorna överhuvudtaget kan användas för humankonsumtion. Eventuellt kan både bröd- och foderspannmål istället användas som biobränsle. Vid höga föroreningsgrader måste grödorna dock slås av och transporteras bort från åkern eller så får de ligga kvar för att senare plöjas ner. Inför och under odlingssäsongen efter nedfallsåret vidtas åtgärder för att motverka grödornas upptag av radioaktiva ämnen från marken i sådan grad att de kan användas för humankonsumtion. Om föroreningsgraden är så hög att detta inte är möjligt eller ekonomiskt försvarbart måste kanske driftsinriktningen ändras, t.ex. till odling av industrigrödor eller energigrödor. I värsta fall måste odlingen temporärt upphöra och aktuella arealer läggas i träda Nedan beskrivs motåtgärder som kan vidtas för att undvika eller minska mängden radioaktiva ämnen i växt- och animalieprodukter mer i detalj. Åtgärderna behandlas i stor utsträckning i kronologisk ordning, från sådana som genomförs i samband med förvarning om ett utsläpp till sådana som genomförs under åren efter nedfallet. Tyngdpunkten ligger på åtgärder omedelbart före och efter nedfallet, men även åtgärder inför efterföljande år behandlas. De föreslagna åtgärderna kan i de flesta fall utföras med den maskinuppsättning som normalt finns på en gård, men vissa åtgärder kräver specialmaskiner och kan därför vara svåra att genomföra om tiden är knapp. Mer att läsa om behov av och tillgång på resurser för olika motåtgärder finns i Rosén och Haak (2006). 3.1 Åtgärder före radioaktivt nedfall för att minimera kontaminationen Dessa åtgärder avser en situation när en olycka är på väg att hända och man kan befara ett utsläpp eller att en olycka inträffat utanför Sverige och man kan förutse att radioaktiva ämnen kommer att transporteras in och deponeras i Sverige inom någon eller några dagar. Det kan då vara möjligt att med olika åtgärder undvika direkt kontamination av djur och gröda. Tidsrymden för insatser bestäms i hög grad av meteorologiska förhållanden. Den blir längre om vindförhållandena är sådana att det radioaktiva molnet inte driver mot vårt land de första dagarna. Storleken på nedfallet påverkas starkt av nederbörd. Regn (våtdeposition) ökar nedfallet avsevärt, vilket Tjernobylolyckan visade. Åtgärderna före nedfall är av akut karaktär och utmärkande är att de kräver mycket snabba beslut. De medger, om de genomförs i tid, i bästa fall att djurproduktionen kan fortgå utan allt för stora inskränkningar. Även störningarna i växtodlingen kan minskas. Efter stora nedfall kan det dock ändå bli nödvändigt att antingen sanera förorenad mark eller att använda den för annat än livsmedelsproduktion, (Rosén & Haak, 2006). 12

15 Installning av betande djur I djurhållningen är åtgärder för att undvika radioaktiva ämnen i mjölk och kött relativt enkla att genomföra. I en situation när ett nedfall kan förutses är det en enkel och given åtgärd i djurhållningen att stalla in betande djur, särskilt mjölkkor. Även om det kan finnas en osäkerhet om vilka områden som kommer att drabbas är det en inte alltför kostsam åtgärd som bör vidtas överallt där det finns risk för nedfall. Så fort nya prognoser visar att ett visst område inte kommer att drabbas kan djuren i detta område släppas på bete igen. Ett mer varaktigt betesförbud måste alltid, som senare berörs, vara väl motiverat och inte fortgå längre än nödvändigt. Ett redan infört betesförbud får dock inte hävas innan man är absolut säker på att faran är över. En hävning bör baseras på provtagning och analys av betesvegetationen. Minskning av ventilation i djurstallar Vid ett nedfall kommer radionuklider att finnas i luften i flera dagar (Moberg, 1991, Rosén, 1997). Dörrar och fönster till djurstallar och foderutrymmen bör därför stängas och om möjligt bör ventilationen minimeras tills den förorenade luftmassan dragit förbi. Inom vissa typer av djurhållning, såsom höns- och grisskötsel, kan dock inte ventilationen reduceras särskilt mycket. För foder som är under torkning bör ventilationen, om möjligt, minskas eller stängas av under den tid då det radioaktiva molnet passerar. Orsaken är att de luftburna radionukliderna kan sugas in med torkluften och kontaminera fodret. Möjligen kan filter temporärt installeras för att rena torkluften. Tidigareläggning av skörd Om man får förvarning om ett förväntat nedfall i god tid finns en möjlighet att förbereda och verkställa en snabb skörd av vallvegetation och ensilera denna innan den kontaminerats. Detta är framförallt viktigt om nedfallet kommer före förstaskörden och om förråden av grovfoder är tömda. I denna situation gäller det framförallt att säkra så mycket grovfoder av acceptabel kvalitet att det räcker de första veckorna innan framtransport av foder från okontaminerade områden hunnit organiseras. Tiden räcker förmodligen inte till för en större insats än så eftersom det krävs förtorkning för att få foder av hållbar kvalitet vid mer långsiktig lagring. Om nedfallet sker vid eller strax före normal skördetid för spannmål kan det också vara möjligt att rädda så mycket som möjligt från kontaminering genom att tidigarelägga skörden. Övertäckning av grödor Med vattentätt material, som plastfilmer och presenningar, kan man täcka över redan skördade produkter som högar eller stackar av sockerbetor, hö och halm som förvaras utomhus t.ex. i plansilos och eventuellt små arealer av växande gröda. Att täcka grödor kan dock vara problematiskt eftersom man förmodligen inte har täckningsmaterial tillgängligt som räcker ens till ganska små ytor. Många av de värdefulla grönsaksgrödor som skulle vara mest angelägna att rädda skadas förmodligen av täckning, speciellt om den varar några dagar, så att kvaliteten blir för dålig. Fruktodlingar är kanske lättare att rädda med denna metod. Om man täcker en gröda bör man tänka på att man får en förhöjd koncentration av radioaktiva ämnen där avrinningen från det kontaminerade täckmaterialet hamnar. Det kan i ett senare skede krävas saneringsåtgärder på de drabbade markpartierna. Utjämning av plöjd mark Före ett befarat nedfall kan det vara lämpligt att om möjligt utjämna markytan genom harvning och eventuellt vältning om marken är plöjd. På en jämn markyta blir radionuklider som adsorberas i ytskiktet mindre utspridda i djupled. Detta erbjuder en större möjlighet att placera 13

16 ett tunt kontaminerat ytskikt djupare i markprofilen för att effektivt reducera den yttre strålningen från nedfallet. Det minskar också upptaget i en efterföljande gröda. Om nedfallet är så stort att marken måste saneras genom bortförsel av det kontaminerade ytskiktet är det också en fördel om det är så tunt som möjligt. Dels blir jordvolymen som måste bortföras inte så stor, dels kommer merparten av matjorden att lämnas kvar vilket är gynnsamt ur bördighetssynpunkt. 3.2 Åtgärder under nedfallsåret för att minska överföringen av radioaktiva ämnen efter nedfall Efter nedfall kan ett flertal åtgärder vidtas för att minska konsekvenserna av detta (Dahlgaard (red.), 1994; FOI, 2000; Rosén & Haak, 2006). Som alltid, gäller att överföringen till grödor och djur inte får bli större än att producerade livsmedel kan användas för konsumtion. Vilka åtgärder som skall vidtas beror på när nedfallet inträffar och hur lång tid efter nedfallet som grödan skall skördas. Beten och vallar är som regel känsligast för kontaminering, men även stråsädesgrödor kan vara känsliga i sena utvecklingsstadier. Provtagning och bestämning av radionuklidhalter i växande grödor blir ofta nödvändig före val av åtgärd och när denna skall sättas in. Bortförsel av snö Om nedfallet inträffar vintertid och åkrarna har ett tillräckligt tjockt lager snö, kan det vara möjligt att bortföra radioaktiva ämnen genom att flytta snön till en annan plats. Denna åtgärd är dock dyr och omständlig och måste utföras innan ytterligare nederbörd kommer eller snön börjar smälta. Det senare kan innebära att det krävs ett snabbt beslut. Åtgärden kan vara mycket effektiv om man lyckas få bort snön. Nackdelen med metoden är att stora volymer snö måste flyttas samtidigt som man skapar en stor mängd avfall för vilket man måste hitta en lämplig plats för deponering. Man bör tänka på att placera deponin så att radioaktiva ämnen inte sprids vid töväder. Om man lägger upp snö i vallar vid sidan av fältet kommer smältvattnet att föra med sig det radioaktiva ämnet ner i marken. Där vattnet rinner ner blir det radioaktiva fläckar. Om marken är tjälad accentueras denna effekt ytterligare genom att nedrinningen förhindras på vissa platser och därmed ökar på andra. En möjlighet är att deponera snön i hav, stora sjöar eller i vattendrag med stora flöden där ökningen av koncentrationen av radionuklider skulle vara försumbar. Dumpning i mindre insjöar rekommenderas inte pga. av sjöarnas begränsande volym och risk för koncentrering i bottenavlagringarna vid sedimentation. Många jordbruk har snöröjningsmaskiner på gården såsom snöslunga, snöplog, vägsladd. De är mer vanliga i norra och mellersta än i södra Sverige. Det är svårt att röja åkermark med dessa redskap. De är mest lämpliga att använda på mindre fält när snötäcket inte är alltför tjockt. För bortförsel av snö i stor skala kan vägverkets och militärens resurser av snöröjningsmaskiner och transportfordon bli nödvändiga att utnyttja. Om snötäcket är tjockt bör man helst inte ta bort mer än det kontaminerade skiktet för att minimera mängden snö som måste tas om hand. Putsning av beten och vallar Efter nedfall på betesmarker och vallar är en putsning en effektiv metod att minska effekten av ett nedfall av radioaktiva ämnen. Syftet med åtgärden kan vara att få ner gräset på markytan så att risken minskar att betande djur får i sig det eller att det följer med det nya färska gräset vid vallskörden. Gräset bör slås med så kort stubbhöjd som möjligt. Om det nedslagna 14

17 torra gräset tas bort minskar man risken att betande djur får i sig radiocesium ännu mer och får också en viss marksanerande effekt. Putsning innebär att man med betesputsare, slåtterkross eller liknande redskap slår av visset fjolårsgräs som lämnats kvar på beten och vallar. Fjolårsgräs fångar effektivt upp nedfallet och kan enligt erfarenheterna från Tjernobylolyckan få en relativt hög halt av radiocesium. Vid tidig betessläppning på våren äter betesdjuren normalt av fjolårsgräset, vilket medför hög överföring till djuren. Det nya färska gräset som växer fram på våren får en lägre radionuklidhalt än det gamla gräset. På naturbetesmarker kan upp till 50 % av nedfallet tas bort genom betesputsning och borttransport. Trots detta är det ändå oftast olämpligt att släppa mjölkkor på sådana beten. Orsaken är att naturbeten ofta finns på sämre mark som inte kan och bör plöjas, och därför ofta har en tjock grässvål eller rotmatta som man inte kommer åt med betesputsning. Eftersom naturbetena ofta har låg lerhalt och är näringsfattiga (kalium och kalciumfattiga) förblir radiocesiet i växttillgänglig form och tas lätt upp av betesväxterna. Kontaminerade naturbeten kan därför kanske inte utnyttjas av mjölkkor på flera år. Radionuklidhalten i den nya grästillväxten avgör om denna kan utnyttjas av köttdjur. I annat fall får den reserveras för hästar eller andra fritidsdjur under denna tid. För betesvall på åker och slåttervall är förhållandena annorlunda. Grässvålen är tunnare och jorden har ofta högre lerhalt vilket leder till att radiocesiet relativt snabbt kommer i kontakt med lerpartiklar och därmed kan bindas upp i en mindre växttillgänglig form. Upptaget i nytt gräs blir därigenom lägre. Den kraftigare tillväxten gör också att utspädningen av radionukliden i växten blir större. Efter provtagning och bestämning av radionuklidhalt kan putsade betesvallar på åker ofta användas för djur som inte producerar mjölk och i gynnsamma fall till och med av mjölkkor. Om utsläppet skett relativt kort tid före betessläppning kan det i många fall vara mängden radioaktiv jod snarare än cesium som är begränsande för mjölkkor. Skörden från slåttervallar kan i detta fall oftare användas för vinterutfodring eftersom aktiviteten hos jod snabbt avklingar. Bortförsel av gröda Att föra bort grödan kan bli aktuellt när man vid analys finner att grödan inte kan användas som livsmedelsråvara eller foder. Om föroreningsgraden är för hög men ändå måttlig och jorden har hög lerhalt kan man eventuellt låta grödan ligga kvar och förmultna på fältet eller plöja ner den (se nästa avsnitt). I detta fall förutsätter man att jorden binder radionukliderna så effektivt att upptaget i efterföljande gröda blir litet. Om nedfallet är stort kommer koncentrationen av radiocesium som förekommer i löslig form att vara för stor även om mängden är liten i förhållande till den mängd som fixerats. Då är det lämpligt att avlägsna grödan från fältet och deponera eller kompostera den för att minska kontamineringen av marken. I detta fall är det viktigt att slå av den växande grödan så tidigt som möjligt - innan det uppfångade radioaktiva materialet överförts till jorden t.ex. genom regn. Vid ett nedfall i växande vallgröda kan det också vara motiverat att så fort som möjligt slå av och föra bort grödan för att bereda väg för en mindre kontaminerad återväxt. Plöjning och omsådd av gröda En annan motåtgärd är att plöja ner det förorenade ytskiktet. Metoden kan användas vid måttliga föroreningsgrader och/eller om jorden har stor förmåga att binda radionuklider p.g.a. hög lerhalt. Genom att radionukliderna inblandas i en större jordvolym minskar koncentrationen av den för växtupptag tillgängliga fraktionen. Detta beror dels på att radionukliderna späds ut, 15

18 dels på att en större kontaktyta med jordmaterialet innebär att den binds effektivare i jorden. För radiocesium ökar t.ex. möjligheten till fixering i lermineralpartiklar. Åtgärden kan användas på bevuxen eller på obevuxen mark. Om nedfallet sker tidigt på odlingssäsongen är upplöjning av en befintlig gröda och omsådd en effektiv åtgärd. Den nya grödan hinner i det läget bli skördemogen och får lägre koncentration än den befintliga eftersom den inte kontamineras direkt från luften. Är grödan välutvecklad måste den slås av och hackas eller föras bort innan plöjning kan utföras. För djurgårdar kan det handla om att plöja ner en vallgröda och så en ny eller att så grönfoderväxter för att trygga tillgången på grovfoder till mjölkkorna. Kaliumgödsling Cesium tillhör liksom kalium gruppen alkalimetaller. De har därför liknande kemiska egenskaper. Om kaliumtillståndet är dåligt tar växterna upp mer cesium eftersom de inte riktigt kan skilja det från kalium. Gödsling med kalium kan därför minska upptaget av radiocesium i växande grödor redan under nedfallsåret. Effekten av denna åtgärd beror för många grödor på jordart och kalium- och kalciumtillstånd i marken, men det har visat sig att den nästan alltid har effekt i en växande vallgröda. Effektivast är en kombination av kaliumgödsling och jordbearbetning (harvning eller plöjning) och den kan därför oftast rekommenderas. Vid sådd bör kaliumgödseln tillföras såbädden för att få den bästa effekten (Rosén, 1991). Utfodring av installade mjölkkor med okontaminerat foder Omedelbart efter ett nedfall är det ofta kortlivade nuklider, t.ex. radioaktiv jod, som utgör det största problemet i mjölkproduktionen. Radioaktiv jod tas snabbt upp av betande kor både genom inandning och genom betesintag och utsöndras därefter snabbt i mjölken. Genom att ta in korna från betet, helst innan nedfallet sker, och utfodra med okontaminerat foder som inte är förorenat begränsas djurens intag av radioaktiv jod och därmed också mjölkens halt. Utfodring med foder som inte är förorenat förutsätter dock tillgång på lämpligt foder, eget eller inköpt från områden som inte är kontaminerade. För att inköpt foder ska vara ett bra och möjligt alternativ krävs god transportkapacitet och att säljarna är seriösa, dvs. att de erbjuder foder med god kvalitet till ett rimligt pris. När aktiviteten hos jod avklingat bestäms mjölkens kontamineringsgrad av långlivade radionuklider som cesium. Om tillräckliga mängder okontaminerat foder är tillgängliga kan mjölkproduktionen fortsätta som vanligt i väntan på att betesmarker och grönfoderodlingar kan friklassas. För att kunna friklassa måste man emellertid, genom mätningar på gräs och foder, klarlägga att mängden av radioaktiva ämnen är så låg att det inte finns någon risk för överföring av för stora mängder till mjölken. Halten av radiocesium i betet minskar genom betesväxternas tillväxt och genom avtvättning och nedspolning vid regn. Den kan också påverkas genom olika motåtgärder. Halten av radioaktiv jod är efter 4 6 veckor bara några procent av den ursprungliga. Tiden för påtvingad installning kan ofta förkortas avsevärt om man vid putsning av betet för bort kontaminerad biomassa. För radiocesium kan också kaliumgödsling väsentligt bidra till att minska radionuklidhalten i betesgräset. Detta är mest effektivt på rena sandjordar och mulljordar som binder cesium svagt. För lätta jordarter med starkt utbildad grässvål är det mer tveksamt om effekten är tillräcklig på kort sikt. Skörd av vallfoder med hög stubb Att skörda vallen med högre stubbhöjd än normalt är en bra åtgärd om nedfallet skett tidigt på odlingssäsongen då gräset ännu är ganska kortvuxet. Den nedre delen av strået får i detta fall 16

19 högre halt än den övre på grund av radioaktiva ämnen som adsorberats på dess yta. En sådan åtgärd är mest angelägen vid förstaskörden, då den såväl kvantitativt som kvalitativt som regel är basen i utfodringen av mjölkkor under vinterhalvåret (Hadders & Nilsson, 1987). Begränsning av absorption i djurens mag-tarmkanal Det finns preparat, t.ex. lermineral (bentonit, zeolit) och Berlinerblått (ferriferrocyanid), också kallat giesesalt, som kan tillsättas fodret. De binder upp cesiumjoner och gör dem otillgängliga för absorption i djurens mag-tarmkanal. Bundna till preparatet utsöndras de via träcken och hamnar i stallgödseln (Hove, 1993). Lermineral är lätta att hantera och kan t.ex. blandas in i samband med pelletering av kraftfoder. De är också relativt lättillgängliga på marknaden. Vid användning av lermineral krävs det en daglig tillförsel av ganska stora mängder, ca 2 g/kg kroppsvikt och dag, vilket kan inverka negativt på foderkonsumtionen. Berlinerblått binder däremot cesium mycket effektivt och kan därför tillföras i små mängder. En tillsats till kraftfoder till mjölkkor motsvarande 3 g per djur och dag i kan sänka cesiumhalten i mjölk med upp till 90 %. Berlinerblått har också, med gott resultat, använts som ingrediens i saltslicksten till får och getter i Norge. Åtgärder inför slakt Radiocesium har en förhållandevis kort biologisk halveringstid i djurkroppen. Detta utnyttjar man vid s.k. saneringsutfodring. Genom att en tid före slakt utfodra djuren med okontaminerat eller lågkontaminerat foder kan radiocesiumhalten i kött reduceras i sådan grad ett det blir godkänt för humankonsumtion. I köttproduktion med nötkreatur kan man låta dessa utnyttja relativt starkt förorenat bete under sommaren och sedan under vintern utfodra med lågkontaminerat foder under några månader före slakt. Saneringsutfodring med okontaminerat foder har använts för att minska cesiumhalten i ren- och fårkött till acceptabel nivå. 3.3 Åtgärder för att minska överföringen av radioaktiva ämnen åren efter nedfall Det är givetvis alltid önskvärt att reducera radionuklidöverföring till jordbruksprodukter och livsmedel även åren efter ett nedfall (Rosén m.fl., 1996; 1998; Olsson, 2006). Det kan vara motiverat att ta bort årets grödor eller skörderester från fälten. Detta är svårare om nedfallet kommer sent under odlingssäsongen. Nedfallets storlek får avgöra om grödan skall tas bort eller om den kan plöjas ner. Plöjning, ändrade rutiner för gödsling och kalkning samt ändrad växtföljd och driftsinrikting behandlas nedan. Plöjning Det finns i huvudsak tre olika sätt att plöja ner radionuklidkontaminerad jord för att minska överföring till grödor och för att minska extern strålning. Normal höstplöjning: Plöjning av åkermark till cm djup är en normal brukningsåtgärd på hösten. Nerplöjningen medför att radionukliderna blir mindre tillgängliga för upptag i grödan via rötterna. Nackdelen med plöjning till cm djup är att nedfallet fortfarande finns kvar i matjordslagret. Förklaringen till att plöjning och annan jordbearbetning minskar upptaget av radionuklider under efterföljande år är att åtgärden ökar kontakten mellan nukliderna och mineraljorden. Den är särskilt effektiv för radiocesium på vallar där åtgärden medför att denna nuklid över- 17

20 förs från markens organiska material till lerpartiklarna. När radiocesiet med tiden fixeras till lermineralen uppstår ett slags självsanerande effekt i marken där nuklidens växtillgänglighet gradvis avtar. Det kan vara befogat att tidigarelägga ett vallbrott i betesvall på åker och slåttervall och eventuellt så om dem för att uppnå denna effekt så snabbt som möjligt. Om plöjningen upprepas flera gånger ökar effekten eftersom radiocesiet då blandas in mer homogent. Detta kostar dock tid och ökad bränsleförbrukning (Meisel m.fl., 1991; Rosén m.fl., 1996). Plöjning till större plogdjup än normalt: En plöjning till exempelvis 40 cm djup medför att deponerade radionuklider blir avsevärt mindre tillgängliga för rotupptag. Detta är mer för vårsådda än för höstsådda grödor. Detta kräver tillgång till en stor robust plog och en kraftfull traktor. Effekten beror på djupare placering av nedfallet och en utspädning i en större jordmassa. En möjlig nackdel med metoden är att den på sandigare jordar kan påverka bördigheten negativt genom utspädning av matjordens humusförråd, vilket innebär att mullhalten minskar. För jordar med djup matjord och lerrik alv blir effekten dock minimal. Skum- och djupplöjning: I Danmark har en prototyp till en plog tagits fram, som kan placera ett ytlager av kontaminerad jord ganska koncentrerat på upp till 50 cm djup i markprofilen. Redskapet kan användas för att göra en radionuklid mindre åtkomlig för växtrötter. Det har en plogkropp som drar upp en djup fåra och en annan som skummar av ett tunt kontaminerat ytlager och placerar det i botten av fåran. En sådan plöjning har den stora fördelen att bördigheten påverkas lite eftersom bara den allra översta delen av matjorden blandas ner i alven. Redskapet kräver dock stor dragkraft och torde vara mest användbart på lättare jordar som inte ger för stort mekaniskt motstånd vid plöjningen. Vid en hög markbeläggning kan det bli nödvändigt att vidta denna åtgärd. Idag tillverkas inga sådana plogar kommersiellt så i ett sådant läge måste en produktion initieras. Gödsling Rotupptaget av radiocesium påverkas starkt av närvaron av kalium i marklösningen. Efter ett nedfall är det därför lämpligt att, om man inte redan gjort det, markkartera kontaminerad jordbruksmark och med ledning av detta justera eventuella låga kaliumnivåer genom gödsling. Försök under fältbetingelser vid SLU visar entydigt att en sådan åtgärd är effektiv. Dessutom kan en kontinuerlig fortsatt kaliumgödsling utöver den normalt rekommenderade nivån också effektivt bidra till att hålla nere radiocesiumupptaget. Ändrad driftsinriktning och markanvändning Vid ett omfattande nedfall av radioaktiva ämnen kan det bli nödvändigt med förändringar i växtodling och djurhållning på enskilda gårdar. Eftersom det handlar om drastiska åtgärder krävs eftertanke och kartering av situationen genom analyser av mark och gröda innan förändringar eventuellt genomförs. På gårdar med mjölkproduktion måste man om markbeläggningen är hög och jordarna har låg fixerande förmåga i värsta fall upphöra med vallodlingen under något eller några år. Eventuellt kan man övergå till odling av stråsäd och använda produkten för energiproduktion. Det kan handla om såväl biobränsle till värmeverk som produktion av etanol eller biogas. Även för växtodlingsgårdar är det naturligtvis möjligt att producera spannmålsgrödor för energiproduktion om de inte går att använda för livsmedelsproduktion eller som foder. Om grödan används på detta sätt bör det i många fall gå att använda både halm och kärna. Att använda spannmål och andra växtodlingsprodukter för energiproduktion är dock inte helt invändningsfritt. Det blir problem att hantera den i anläggningarna speciellt med tanke på att 18

21 innehållet av radioaktiva nuklider koncentreras i aska och andra restprodukter. När det gäller detta behövs mer utredning av problemens vidd och eventuella möjligheter att hantera dem på ett bra sätt, innan man kan rekommendera användning av kontaminerad spannmål för energiändamål som en lösning. Kapaciteten hos biobränsleanläggningarna att på kort sikt ta emot ett kraftigt ökat utbud av biobränsle från jordbruket är förmodligen också begränsad. En generell slutsats av de handlingsstrategier vi diskuterar i kapitel 4 i denna rapport är att det finns få alternativa användningsområden för en förorenad gröda. Att t.ex. använda brödsäd som fodersäd flyttar, med aktuella gränsvärden för 137 Cs i olika livsmedel, bara problemet från mjölbaserade produkter till kött. 19

22 4. Handlingsstrategier Åtgärder som i en olyckssituation vidtas för att minska stråldosen till individer kan innebära ett stort intrång i enskilda personers verksamhet, liv och egendom. Det kan innebära krav på inomhusvistelse, utrymning, intag av jodtabletter, livsmedelsrestriktioner och eventuellt tillfällig eller permanent omflyttning av befolkning. Alla sådana åtgärder medför i sig olägenheter genom att utsätta individer för nya risker, begränsa friheten och ta samhällets resurser i anspråk (French & Gerber, 1995; UNSCEAR, 2000). Den minskning i stråldos och sjukdomsrisk som kan uppnås med en åtgärd måste noga vägas mot kostnaden i form av andra skaderisker, eventuellt lidande och ekonomiska förluster som orsakas av åtgärden. För att åtgärden skall vara motiverad måste den bedömas göra mer nytta än skada i ett vidare perspektiv. Att göra denna typ av avvägning är ibland svårt. Alla bedömningar bör baseras på de av den internationella strålskyddskommissionen, rekommenderade allmänna principer (ICRP, 1990: 2001) som beskrivs i avsnitt 4.1. Åtgärder vidtagna för att minska stråldosen bör upphöra när nyttan av åtgärden inte längre överväger skadan eller när den inte längre gör någon nytta. Det som blir styrande är främst kostnader i form av ekonomiska uppoffringar, praktiska olägenheter och psykiskt lidande m.m. vägda mot den dosminskning som åtgärderna i fortsättningen förväntas medföra. Eftersom nytta alltid ska vägas mot skada är det sällan aktuellt att med hjälp av olika åtgärder reducera dosen till noll (Bergman m.fl., 1999). Istället eftersträvas en reduktion till en acceptabel nivå. När man överväger om en åtgärd är motiverad eller inte använder man begreppet avstyrd dos. Den avstyrda dosen är den minskning av den faktiska dosen som en åtgärd resulterar i (se figur nedan). Om den avstyrda dosen som följd av en åtgärd är tillräckligt stor för att påtagligt minska skadeeffekten av radioaktiva ämnen kan den enligt kostnad mot nytta - resonemanget ovan vara motiverad. Ett verkligt fall då ingen åtgärd vidtogs på grund av ett sådant övervägande är reaktorolyckan i Three Mile Island. Där skedde ett utsläpp av radioaktiva ädelgaser i kombination med en obetydlig mängd partikelbundna radioaktiva ämnen. Eftersom man inte hann utrymma området före utsläppet var det ingen idé att utrymma senare eftersom den avstyrbara dosen skulle bli för låg i förhållandena till olägenheterna med utrymningen. Hade det däremot varit möjligt att utrymma före utsläppet hade en sådan åtgärd varit motiverad. Dos utan åtgärd Dos efter åtgärd Avstyrd dos I detta sammanhang används begreppet åtgärdsnivå. Åtgärdsnivån bestäms i förväg för varje åtgärd. Den anger hur stor avstyrd dos som måste uppnås för att ett genomförande av en åtgärd ska övervägas i ett akut läge. En åtgärd som är enkel att genomföra kan ha en låg åtgärdsnivå medan en kostsam och komplicerad åtgärd kan ha en hög åtgärdsnivå. När det gäller livsmedel krävs kännedom om sambandet mellan halten av radioaktiva ämnen i produktionsledet och halten i den färdiga livsmedelprodukten för att kunna beräkna avstyrd dos. Detta beräknas med hjälp av s.k. överföringsfaktorer specifika för olika led i den aktuella produktionskedjan. Överföringsfaktorerna beror förutom på typ av produktionskedja också bl.a. på 20

23 lokala förhållanden (t.ex. jordart) och tidpunkten under odlings- och betessäsongen när nedfall sker och väderleksförhållanden. I ett tidigt skede efter en kärnenergiolycka är mängden radioaktiva ämnen som frigjorts till omgivningen av naturliga skäl inte så väl kartlagd. Man har därför ofta inte tillräckligt med mätresultat för en mer detaljerad skattning av hur stor dosen blir utan åtgärd och av avstyrbar dos vid olika tänkbara åtgärder. Man får förlita sig på grova beräkningar baserade på tidigare erfarenheter och studier. I en del fall kan man ange dels en undre nivå för åtgärden under vilken en åtgärd rimligtvis inte kan vara motiverad, dels en övre nivå över vilken en åtgärd nästan alltid är motiverad. För mjölkkor bör installning alltid ske om markbeläggningen överskrider 5 kbq/m 2. Om den överskrider 0,5 kbq/m 2 bör installning övervägas. 4.1 Allmänna principer och regler för motåtgärder I Internationella atomenergiorganets rapport 60 finns en allmän diskussion om intervention och vilka principer som gäller för denna (IRCP, 1990). Diskussionen är mycket allmän. Nationella myndigheter skall utarbeta manualer för de aktuella motåtgärder som anses lämpliga för respektive land. Nedan följer ett sammandrag av ICRPs allmänna rekommendationer. 1. Alla ansträngningar skall sättas in för att förhindra allvarliga deterministiska (akuta) hälsorisker. Allvarliga akuta hälsoeffekter uppstår som regel inte om stråldosen understiger 0,5 Gy. 2. Innan ett program för intervention startas skall det visas att åtgärden är berättigad dvs. att åtgärden gör mera nytta än skada. De negativa effekterna orsakade av den införda motåtgärden skall uppvägas av de positiva effekterna. Det är inte bara monetära kostnader som skall räknas med utan även sociala kostnader av typen oro bland personer som omfattas av motåtgärden. 3. Metoder för intervention skall väljas så att strålskyddet optimeras. Kostnaden av motåtgärden är inte bara den monetära kostnaden utan även icke radiologiska risker med påverkan på människors välbefinnande. Till exempel så orsakar evakuering mycket oro vilket måste komma med i beräkningarna för en optimering av strålskyddet. 4. De två första punkterna om intervention som troligen kommer att behövas i händelse av en kärnteknisk olycka med utsläpp av radionuklider måste vara genomtänka. Detta fordrar en omfattande genomgång av möjliga motåtgärder, när de är adekvata och deras positiva och negativa effekter. Dessutom fordras ekonomiska och omgivningsmässiga modeller och framförallt personer som tränats i användande av dessa modeller. Motåtgärder skall utnyttjas så länge som de är relevanta och optimerade. Kostnadsaspekten skall observeras med lämpliga mellanrum skall motåtgärden testas om den fortfarande är optimerad. Dessa principer finns också refererade i Bergman m.fl. (1999). I den skriften diskuteras också följande punkter. Åtgärdsnivåerna bör så långt som möjligt optimeras så att åtgärden medför så positivt resultat som möjligt: En åtgärd är optimerad när skillnaden mellan de skadeverkningar som avstyrs med åtgärden och de skadeverkningar som åtgärden medför blir så stor som möjligt. Optimering innebär också en sammanvägning av effekter av olika åtgärder så att största möjliga positiva resultat 21

24 erhålls. Vid optimeringen måste man utgå från den kunskap om nedfallssituationen som finns tillgänglig vid just det tillfället då ett beslut tas. Det kan i sin tur innebära att val av åtgärder och åtgärdsnivåer måste ändras efterhand som situationen förändras eller kunskapen om situationen ökar. Ju bättre den avstyrda dosen kan beräknas, desto bättre kan avvägningen mellan de positiva och negativa effekterna av en åtgärd göras. Begränsningar i handlingsfrihet och bindningar för framtiden bör undvikas: Det är viktigt att vara medveten om att en vidtagen åtgärd kan minska antalet möjliga åtgärder som kan genomföras senare. Plöjning (inklusive nerplöjning av en stående gröda) reducerar externstrålningen från en ytlig deposition och minskar i allmänhet upptaget i efterföljande grödor. Innan åtgärden genomförs bör dock sådana positiva effekter ställas mot värdet av att behålla tillräcklig handlingsfrihet för insatser längre fram i tiden. Även om plöjning kan synas vara lämplig för att minska externstrålning eller upptag i grödor, så är den irreversibel i den meningen att den minskar möjligheten till eventuella senare saneringsåtgärder, som exempelvis att avlägsna det ytliga markskiktet eller föra bort en starkt kontaminerad växtbiomassa. Man bör även undvika åtgärder som medför alltför stora framtida ekonomiska åtaganden. De kan bli långvariga inte bara på grund av långa fysikaliska halveringstider, utan även exempelvis om reglerna för ekonomisk ersättning utformas så att t.ex. jordbrukarnas incitament att vidta andra konsekvensbegränsande åtgärder minskar. Värdet av bibehållen handlingsfrihet, åtminstone under ett relativt tidigt skede, överväger i många fall. Handlingsfriheten måste dock vägas mot värdet av att snabbt få igång effektiva åtgärder i fall där detta förutsätter beslut om ekonomiskt stöd. Åtgärderna bör i allmänhet vara genomförbara utan omfattande investeringar: Kostnadskrävande motåtgärder är oftast inte genomförbara på grund av tidsbrist, bristande vilja att genomföra nödvändiga investeringar eller svårigheter att låna upp det nödvändiga kapitalet. Djupplöjning är exempel på en sådan svårgenomförbar motåtgärd eftersom den kräver plogar som normalt inte är allmänt tillgängliga i jordbruket. Djupplöjning kräver också tillgång till traktorer med stor dragkraft. Även sanering genom bortförsel av jord är dyrt och besvärligt att genomföra. Sådana krävande åtgärder blir bara motiverade i situationer med brist på okontaminerad jordbruksmark eller i områden med särskilda förutsättningar för vissa ekonomiskt värdefulla grödor. Åtgärden bör vara långsiktig och varaktig: Gödsling med kalium kan ge god effekt för att minska transport av radioaktivt cesium till olika grödor. Upphör kaliumtillförseln kan upptaget öka igen. Bortförsel av en starkt kontaminerad gröda minskar belastningen på marken och minskar upptaget i kommande grödor. Inga åtgärder skall vidtas i strid med gällande lagstiftning eller internationella överenskommelser: För att undvika oklarheter om ansvarsförhållanden gäller den normala rollfördelningen mellan de centrala myndigheterna under ett förvarningsskede och ett akutskede. Detta uttrycks så här: Det är statsmakternas utgångspunkt att den ansvarsfördelning samt de ledningsorganisationer och ledningsmetoder som tillämpas i samhället under normala förhållanden så långt som möjligt även tillämpas också i en krissituation. 22