Remissyttrande. Sammanfattning

Transkript

1 Justitiedepartementet Vår referens: SN Dnr 199/2004 Enheten för immaterialrätt och transporträtt Kanslirådet Carl Josefsson Er referens: Ju2004/6016/L3 Remissyttrande Svensk ståndpunkt om ursprungsangivelser m.m. i samband med genomförandet av Bonn-riktlinjerna om tillträde till och rättvis fördelning av avkastningen från användningen av genetiska resurser Svenskt Näringsliv har beretts möjlighet att lämna synpunkter på de förslag som lämnas i kommissionens meddelande till Europaparlamentet angående genomförandet av de s k Bonn-riktlinjerna (KOM(2003) 821 slutlig). Svenskt Näringsliv har huvudsakligen beaktat avsnitten i kommissionens meddelande och har följande synpunkter på de frågor som där berörs. Sammanfattning Svenskt Näringsliv anser att kravet på ursprungsangivelser i patentansökningar är principiellt felaktigt, eftersom det innebär att patentsystemet används för att sanktionera ett helt annat regelverk. Krav på ursprungsangivelser riskerar att leda till högre kostnader, längre handläggningstider och ökad osäkerhet om patenträttigheternas bestånd. Detta har i sin tur negativa effekter på patentsystemets innovationsfrämjande funktion. Eventuella regler om uppgiftsskyldighet avseende ursprunget för genetiska resurser måste beakta de avsevärda svårigheter som finns att definiera och avgränsa vilka patentansökningar som omfattas och vad som skall uppges. Krav på att sökanden styrker att nationella regler om tillträde till genetiska resurser följts leder till stora svårigheter för såväl sökandena som patentmyndigheterna och bör inte införas. Eventuella sanktioner vid underlåtenhet att ange ursprung skall ligga utanför patentsystemet. Materiella sanktioner såsom ogiltighet av patentet kan av flera skäl inte accepteras som en rimlig påföljd.

2 Allmänt om krav på ursprungsangivelser i patentansökningar Som framhålls i Justitiedepartementets remisskrivelse behandlas frågan om ursprungsangivelse i patentansökningar i en rad olika fora. Frågan har stor politisk sprängkraft och griper in i flera av de grundläggande internationella regelverken på patenträttens område. Därtill är frågan av principiell betydelse för den framtida utvecklingen av patentsystemet. Svenskt Näringsliv välkomnar därför den diskussion som regeringen för med användarna i frågan och vill, utöver de konkreta frågeställningar som regeringen önskar få svar på, också något kommentera frågan om ursprungsangivelse ur principiell synvinkel. Det huvudsakliga syftet med införande av krav på ursprungsangivelse är att säkerställa efterlevnad av regler om tillträde till genetiska resurser och om fördelning av eventuella vinster från uppfinningar baserade på sådana resurser. Att till patentsystemet knyta krav på angivande av ursprung, och eventuellt också krav på företeende av vissa handlingar som styrker att regelverket följts, anses vara ett effektivt sätt att skapa incitament för efterlevnad av reglerna. Det är naturligt och positivt att de länder som tillhandahåller värdefullt genetiskt material försöker finna modeller för att säkerställa att regelverket kring sådana resurser följs. Den principiella fråga som måste ställas är emellertid om önskan att skapa ett incitament för efterlevnad av ett visst regelverk utanför patenträtten är skäl nog att införa nya krav och regler i patentsystemet. Det är lätt att föreställa sig en rad andra viktiga regelverk vars efterlevnad skulle kunna förbättras om incitament skapades via patentsystemet: regler om djurförsök, etiska regler för forskning, miljökrav osv. Hittills har patentsystemet inte utnyttjats för sådana syften och Svenskt Näringsliv vill peka på att ett införande av regler om ursprungsangivelse innebär något principiellt nytt. Risken för att det i framtiden kommer att resas krav på att i patentansökningar lämna uppgifter med anknytning till andra i och för sig angelägna och vällovliga regelverk är uppenbar. Detta gäller i synnerhet i det rådande politiska klimatet, där möjligheten att få patent av vissa grupper utmålas som ett orättmätigt privilegium för rika storföretag. Det kan då ligga nära till hands att villkora beviljandet av patent med en rad olika krav på det sökande företaget. Enligt Svenskt Näringsliv är det viktigt att hålla fast vid grundtanken bakom patentsystemet, nämligen att genom en väl avvägd balans mellan ensamrätt och fritt utnyttjande stimulera till produktutveckling genom innovationer och därigenom öka tillväxt och välfärd. Patentsystemet är inte enbart till nytta för de patentsökande företagen utan gynnar den ekonomiska utvecklingen i samhället som helhet. Att använda patentsystemet som sanktionssystem för andra regelverk är därför principiellt oriktigt. Av samma skäl är det ett steg i fel riktning att ytterligare öka kostnaderna för att skaffa och upprätthålla patent. Kostnaderna för patent är redan idag alltför höga för många företag. Detta försämrar patentsystemets möjlighet att fylla sin innovationsfrämjande funktion, och ansträngningar görs därför för att sänka kostnaderna. Krav på ursprungsangivelser, och i ännu högre grad, krav på företeende

3 av ursprungsintyg eller andra handlingar som styrker att nationella regler om tillträde till genetiska resurser följts, innebär ofrånkomligen ökade kostnader för sökandena. Hanteringen av sådana krav är också arbetskrävande för de granskande myndigheterna, vilket i sin tur leder till höjda avgifter. Införande av krav på uppgifter om ursprung och/eller styrkande av rättslig grund för utnyttjande av genetiska resurser är också ägnat att förlänga handläggningstiderna och att skapa större osäkerhet om patenten. Även dessa nackdelar riskerar att försämra patentsystemets funktion. Det bör slutligen beaktas att regler som gör patentering och därmed kommersialisering av innovationer baserade på genetiska resurser mer kostsam, arbetskrävande och osäker kan få den mycket olyckliga effekten att den forskande industrins intresse för detta område minskar. Detta kan i sin tur innebära minskade möjligheter för dem som tillhandahåller genetiska resurser att få del av avkastning från kommersialiserade uppfinningar. Svenskt Näringsliv anser därför att kravet på ursprungsangivelser i patentansökningar är principiellt felaktigt. Som framhållits ovan har dock frågan om ursprungsangivelser blivit till en politisk fråga av stor betydelse, framför allt för utvecklingsländerna. Frågan påverkar i hög grad internationella reformarbeten på patenträttsområdet. Exempelvis inom WIPOarbetet med SPLT (Substantive Patent Law Treaty) finns allvarliga låsningar bl a till följd av oenighet kring frågan om ursprungsangivelser. Det kan därför bli nödvändigt att hitta en internationell lösning som kan accepteras såväl av utvecklingsländerna som av näringslivet och industriländerna. Utformning av internationella regler för ursprungsangivelser Allmänt En internationellt acceptabel ordning för ursprungsangivelser i patentansökningar får inte utformas så att systemet blir alltför betungande eller leder till ökad osäkerhet för patenthavarna. Härvid måste tre kriterier vara uppfyllda. 1. Kravet måste vara enkelt att uppfylla för den patentsökande. 2. Kravet måste vara enkelt att kontrollera för den granskande myndigheten. 3. Kravet får inte skapa kvardröjande osäkerhet om rättighetens bestånd. I de diskussioner som förs kring krav på ursprungsangivelse berörs sällan de svårigheter som i praktiken kommer att finnas vad gäller utformningen och bedömningen av sådana krav. Det gäller t ex hur terminologin i regelverket om tillträde till genetiska resurser skall förenas med patenträttslig terminologi. Vidare finns svårigheter beträffande de tidsmässiga avgränsningarna. Rimligen kan eventuella regler endast tillämpas på resurser som gjorts tillgängliga efter CBDs genomförande, vilket kan leda till avsevärda svårigheter att bedöma och styrka om en viss ansökan omfattas av kravet på uppgiftsskyldighet.

4 I många fall kommer det också att vara mycket svårt för den enskilde sökanden att härleda ursprunget för visst genetiskt material. Det kan t ex vara så att den aktuella ansökan bygger på publicerade men icke patentsökta forskningsresultat vilka härrör från helt andra än sökanden, och där det använda biologiska materialets ursprung inte klart redovisats. En rad komplicerade frågor finns också kring vilka patentansökningar som skall anses omfattas av kraven på ursprungsangivelse. Skall reglerna exempelvis endast gälla ansökningar där patentkraven avser användning av visst biologiskt material? Eller gäller kravet alla ansökningar där biologiskt material på något sätt utnyttjats i den forskning som lett fram till patentansökan, t ex genom att sådant material använts för tester och experiment vilka redovisas i ansökan? Vad gäller om patentansökan avser en modifierad eller syntetisk version av ett naturligt förekommande ämne? Det kan också tänkas finnas projekt där ett mycket stort biologiskt material använts under forskningsarbetet och där det kan vara svårt att avgöra vilka genetiska resurser som egentligen skall anses relevanta för enskilda patentansökningar med anknytning till forskningsprojektet. Alla dessa svårigheter och oklarheter måste beaktas vid utformningen av eventuella obligatorier. Sökanden bör t ex inte åläggas skyldighet att efterforska ursprunget till genetiska resurser om detta inte är känt för honom. Det kan heller inte komma ifråga att kräva att sökanden styrker att regelverken för tillträde till genetiska resurser följts. Sanktioner I första hand anser Svenskt Näringsliv att eventuella sanktioner bör ligga utanför patenträtten, t ex i form av en avgift vid utebliven/felaktig uppgift. Som utvecklats ovan ligger ju regelverket om ursprungsangivelser i sig utanför patenträtten och det är därför naturligt att också hantera sanktionerna separat från frågan om patentet. Detta är också vad som primärt föreslås i kommissionens meddelande. Kommissionen anför emellertid att man också måste vara beredd att diskutera införandet av ursprungsangivelse som ett formellt patenterbarhetskrav. Ett sådant formkrav kan sanktioneras på olika sätt och kommissionen nämner både möjligheten att ansökan inte prövas förrän uppgiftsskyldigheten fullgjorts och sanktioner med materiella verkningar, dvs att utebliven eller felaktig ursprungsangivelse kan leda till patentets ogiltighet. Enligt Svenskt Näringsliv kan det inte komma i fråga att införa materiella sanktioner för krav på ursprungsangivelse och/eller ursprungsintyg. För det första finns rent principiella skäl som talar emot detta. Ogiltighetssanktionen i patenträtten har reserverats för ett begränsat antal grundläggande villkor för patenterbarhet. Det finns således en rad föreskrifter om t ex innehållet i en patentansökan vilkas åsidosättande inte kan leda till ogiltighet. Ursprungsangivelse måste anses vara en föreskrift av denna senare karaktär och kan inte rimligen anses vara en så grundläggande brist som ogiltighetspåföljden erfordrar. Reglerna för tillträde till genetiska resurser har i sig inget med patenterbarheten av en uppfinning att göra och det är orimligt att eventuella brister i hanteringen av tillträdesreglerna skall kunna leda till att

5 ensamrätten går förlorad. Sådana brister kan dessutom ligga utanför den patentsökandes kontroll, t ex vara en följd av felaktigheter i information som lämnats till sökanden i tidigare led. För det andra förefaller det mot bakgrund av de osäkerhetsmoment som beskrivits ovan svårt att utforma ett regelverk för ursprungsangivelser som är tillräckligt klart och tydligt för att det skall framstå som rimligt att sanktionera bristande uppfyllelse med långtgående patenträttsliga verkningar. Att alla objektivt konstaterbara brister avseende ursprungsangivelse/ursprungsintyg ovillkorligen skulle leda till ogiltighet av patentet är följaktligen helt oacceptabelt. Inte heller en ordning där subjektiva faktorer hos patenthavaren skall vägas in, exempelvis så att endast uppsåtliga felaktigheter leder till ogiltighet, är godtagbar. Detta öppnar för dyra processer där bevisning skall föras om vad olika befattningshavare känt till vi olika tidpunkter etc. Också en modell där patentansökan inte prövas förrän uppgiftsskyldigheten fullgjorts ter sig problematisk på grund av de osäkerhetsfaktorer som beskrivits ovan. Frågan om den föreskrivna uppgiftsskyldigheten är uppfylld kommer i många fall att vara svårbedömd och kan kräva att patentmyndigheten gör ganska omfattande utredningar och överväganden. Detta gäller naturligtvis i ännu högre grad om myndigheten åläggs någon skyldighet att materiellt pröva uppgiftens riktighet eller att bedöma huruvida tillträdesreglerna avseende genetiskt material uppfyllts. Svenskt Näringsliv anser således att de sanktioner som kan övervägas måste ligga utanför patentsystemet Anmälan till clearingmekanismen inom CBD Kommissionen diskuterar vidare möjligheten att effektivisera incitamentsfunktionen genom att patentmyndigheterna skall åläggas att göra en anmälan till clearingmekanismen inom konventionen om biologisk mångfald (CBD). Även här inställer sig en rad principiella frågor om varför myndigheter inom patentsystemet skall ges uppgifter inom ett helt annat regelverk, varför detta arbete ska bekostas av patentsökandena osv. På ett mer praktiskt plan måste det vidare beaktas att patentansökan omfattas av sekretess fram till 18-månaderspubliceringen. Enligt Svenskt Näringsliv kan det inte komma i fråga att bryta sekretessen för att ge berörda länder möjlighet att kontrollera efterlevnad av regler om tillträde och avkastning. För detta skulle krävas t ex uppgifter om vilket genetiskt material som utnyttjats och för vilken typ av användning. Undantag i sekretessreglerna skulle skapa risker för otillbörlig spridning av ytterst känsliga uppgifter i patentansökan. Nyttan av informationen till clearingmyndigheten kan inte anses stå i proportion till den potentiella skadan av sådan otillbörlig spridning.

6 Övrigt Som framhålls i kommissionens meddelande väcker de framlagda förslagen en rad frågor om förhållandet till regler i olika internationella avtal som berör patenträtt, såsom TRIPS-avtalet, Pariskonventionen, PCT och PLT. Svenskt Näringsliv anser att det är angeläget att ett eventuellt internationellt system för ursprungsangivelser i patentansökningar utformas på ett sådant sätt att konflikter med dessa överenskommelser avtal undviks och att systemet således inte görs beroende av revideringar i befintliga internationella konventioner. Svenskt Näringsliv vill också framhålla att det är önskvärt att denna fråga i framtiden hanteras på ett mindre fragmenterat sätt på det internationella planet. WIPO är enligt vår uppfattning det forum där frågan har bäst möjligheter att bli behandlad på ett samlat och genomtänkt sätt. SVENSKT NÄRINGSLIV Jan Persson Eva Jarnvall