Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område - genomförande av direktiv 2004/48/EG (Ds 2007:19)

Transkript

1 SVEA HOVRÄTT YTTRANDE Stockholm Dnr 417/07 Justitiedepartementet Enheten för immaterialrätt och transporträtt Stockholm Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område - genomförande av direktiv 2004/48/EG (Ds 2007:19) Sammanfattning Hovrätten tillstyrker förslaget och vill endast framföra vissa synpunkter beträffande bestämmelserna om informationsföreläggande. Rätt till information om intrångsgörande varors ursprung m. m. (7) Förslaget att införa en möjlighet för upphovsmän, deras rättsinnehavare eller dem som på grund av upplåtelse har rätt att utnyttja verket att få ett informationsföreläggande utfärdat ger upphov till en rad frågor, såväl praktiska som rättsliga. Med hänsyn till att direktivets artikel 8 har utformats mot bakgrund av, förutom TRIP:s-avtalets bestämmelser, existerande nationella bestämmelser hade det varit intressant med en redogörelse för hur dessa nationella regleringar är utformade och fungerar. Därigenom hade en bättre överblick av konsekvenserna av regleringen samt dess styrka och svagheter möjliggjorts. Ett par frågor som hade varit intressanta att få belysta är de problem som kan uppstå när personer (eller företag) under viteshot tvingas att lämna uppgifter om andra som kan ha gjort sig skyldiga till brott liksom hur vanligt det är att den som föreläggs att lämna information påstår att han eller hon riskerar att röja att han eller hon själv har gjort sig skyldig till intrång. Postadress Besöksadress Telefon Telefax Box 2290 Birger Jarls torg STOCKHOLM

2 2 Bör information endast kunna erhållas inom ramen för ett pågående mål om immaterialrättsintrång? Enligt promemorians förslag ska de informationsförelägganden som riktas mot intrångsgörare eller medverkande när rättegång inte pågår eller när ett yrkande framställs mot annan än intrångsgörare eller medverkande handläggas som ärenden enligt rättegångsbalken. I förslaget anges vissa särskilda regler för handläggningen i tingsrätt. Därutöver ska rättegångsbalkens regler om rättegångsfrågor tillämpas. Med hänsyn till att ärenden enligt rättegångsbalken inte förekommer i någon större utsträckning samt intresset av en enhetlig rättstillämpning vore det önskvärt att en mer samlad genomgång av vilka regler som gäller vid denna typ av ärenden gjordes. Därvid kunde lämpligen förtydligas vad som gäller beträffande ansökningsavgift, vilka krav som kan ställas på ett yrkande, på sökandens framställning i övrigt, på uppgifterna om motparten och när avvisning kan ske. Vidare kunde lämpligen frågan om ärendets indispositiva karaktär behandlas och vad det får för konsekvenser för den materiella processledningen, rättegångskostnadsfrågan m.m. Vem ska vara skyldig att lämna information? I promemorians förslag definieras de som kan föreläggas att lämna information i fem olika punkter. När det gäller dem som anges i punkterna 2 4 (se s. 166 i promemorian) uppställs kravet att de ska ha agerat i kommersiell skala, vilket är en direkt översättning av direktivets commercial scale. Handlingar som utförs i kommersiell skala är, enligt skäl 14 i direktivets ingress, sådana som utförs för att uppnå en direkt eller indirekt kommersiell eller ekonomisk fördel, vilket enligt samma skäl i allmänhet utesluter handlingar som utförs av slutkonsumenter i god tro. Begreppet kommersiell skala för tankarna till en ekonomisk verksamhet som inte bara utesluter godtroende slutkonsumenter utan även ondtroende sådana. Definitionen av begreppet medför emellertid att det framstår som tveksamt om detta varit meningen (ondtroende slutkonsu-

3 3 menter har ofta haft ekonomisk fördel av sitt agerande). Är avsikten att bestämmelsen endast ska omfatta den som i en ekonomisk verksamhet av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig förfogat över t.ex. en vara med avseende på vilken intrång har begåtts kan det finnas skäl att överväga om begreppet näringsverksamhet ska användas i stället (ett begrepp som sedan tidigare används i bl.a. varumärkeslagen). Är avsikten i stället att även ondtroende slutkonsumenter ska omfattas av bestämmelsen bör övervägas om direktivets skäl 14 ska införas i lagtexten. Enligt förslaget ska vidare den som pekats ut av en person som avses i 2 4 såsom delaktig i produktion eller distribution av den vara eller tillhandahållande av den tjänst med avseende på vilken intrång har begåtts kunna åläggas att utge information (5). Ordvalet pekats ut är en översättning av direktivets indicated by men innebörden framstår inte som helt klar. Möjligen fungerar har namngivits eller på annat sätt identifierats bättre. Med hänsyn till att det kan vara en juridisk person som pekat ut den som avses i 5 bör i förtydligande syfte även ordet person bytas ut, förslagsvis kan det ersättas med någon. I förtydligande syfte kan det även finnas skäl att ange att domstolen i sitt beslut ska ange att föreläggandet att utge informationen ska efterkommas inom viss tid. För det fall den kommande domen från EG-domstolen skulle innebära att det är upp till medlemsstaterna att avgöra om man vill införa bestämmelser om att en Internetleverantör ska kunna åläggas att ge rättighetshavaren information om vem som har haft en IP-adress som har använts vid ett immaterialrättsintrång - hur bör i en sådan situation en avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande falla ut? Hovrätten har tagit del av generaladvokat Juliane Kokotts förslag till avgörande till EG-domstolen. Utifrån förslaget kan konstateras att det är mycket möjligt att EG-domstolen inte kommer att anse det förenligt med

4 4 gemenskapsrätten att ge ut information till rättighetshavaren om vem som haft en IP-adress som använts vid immaterialrättsintrång. För det fall den av justitiedepartementet ställda frågan ändå skulle bli aktuell vill hovrätten framföra följande synpunkter. För att införa en bestämmelse som möjliggör utlämnande av uppgifter på det sätt som föreslagits i promemorian talar naturligtvis intresset av att skydda immateriella rättigheter, främja innovation och kreativitet samt beivra brott. Mot att införa en sådan bestämmelse står främst hänsynen till den personliga integriteten och svårigheterna att överblicka konsekvenserna av bestämmelsen. Om namn på personer som innehaft vissa IP-adresser lämnas ut för att beivra immaterialrättsliga intrång, vilka andra uppgifter om personerna går då att få fram? Utvecklingen går mot att allt fler använder Internet i allt större utsträckning och besöken på olika sidor, beställningar av olika tjänster o.s.v. registreras. Utifrån kunskap om en namngiven persons IP-adress förefaller det fullt möjligt att få tillgång till även annan information om vad den personen gjort på Internet under den aktuella uppkopplingen. Även om personuppgifterna som lämnas ut inte får användas för annat än det avsedda syftet är skyddet mot detta inte särskilt starkt. Med hänsyn till Internets speciella karaktär är det också svårt att dra paralleller till andra regleringar. Det är vidare svårt att veta hur effektiv bestämmelsen kommer att vara. Syftet med att få tillgång till vem som innehaft en IP-adress är att hitta oidentifierade intrångsgörare. Innehavaren av en IP-adress behöver emellertid inte vara den som vidtagit den olovliga åtgärden. Bevissvårigheter kan därmed uppstå. Den ständiga utveckling som pågår inom området innebär också att det finns en överhängande risk för att de större intrångsgörarna kommer att utveckla nya metoder för att undvika bestämmelsens konsekvenser medan de som endast i mindre utsträckning gör sig skyldiga till intrång träffas. Avvägningen mellan intresset av att beivra dessa mindre brott och den risk enskilda personer utsätts för att få sin personliga integritet kränkt, på ett sätt som enligt vad som anförts är

5 5 svårt att överblicka, kan väntas få sin ytterligare belysning genom EGdomstolens dom. I avvaktan på detta finns inte anledning till ett bestämt ställningstagande från hovrättens sida. Kostnader för tillhandahållande av information Har någon annan än intrångsgöraren eller den som medverkat till intrånget tillhandahållit information ska denne ha rätt till ersättning för kostnader och besvär enligt förslaget. En motsvarande reglering finns i 38 kap. 7 rättegångsbalken. Vilken ersättning som kan komma ifråga utöver ersättning för kostnader bör möjligen klargöras. Som hovrätten uppfattar förslaget ska den som lämnat information framställa sitt kostnadsyrkande till sökanden, och om denne inte betalar väcka talan för att få ut ersättningen. Detta bör eventuellt tydliggöras. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsrådet Roland Halvorsen och tf. hovrättsassessorn Lina Forzelius, referent. Johan Hirschfeldt Lina Forzelius