Resultatredovisning 2003

Transkript

1 Resultatredovisning 2003

2 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING REGIONAL FILMVERKSAMHET REGIONALA RESURSCENTRUM FÖR FILM OCH VIDEO STÖD TILL REGIONALA PRODUKTIONSCENTRUM DET NATIONELLA UPPDRAGET INOM REGIONAL FILMVERKSAMHET UTVÄRDERING AV DET REGIONALA FILMSTÖDET FILMEN I DET REGIONALA UTVECKLINGSARBETET KOMMUNAL SKOLBIOVERKSAMHET SEMINARIER, KONFERENSER OCH NÄTVERKSTRÄFFAR VISNING, SPRIDNING OCH DISTRIBUTION SPRIDNING AV KORT OCH DOKUMENTÄRFILM STÖD TILL TEXTNING PÅ SVENSKA OCH SYNTOLKNING AV FILM OCH VIDEO BIOGRAFSITUATIONEN CINEMATEKET FILMARKIVET FÖRVÄRV KATALOGISERING OCH BEVARANDE RESTAURERING NYTTJANDE BIBLIOTEKSVERKSAMHET BIBLIOTEK KLIPPARKIV BILD- OCH AFFISCHARKIV INTERNATIONELLT ARBETE MARKNAD FESTIVALER OCH FILMVECKOR NÄTVERK UTÅTRIKTAD INFORMATIONSVERKSAMHET ARENA TM GENUS INTERNT JÄMSTÄLLDHETSARBETE EXTERNT JÄMSTÄLLDHETSARBETE JÄMSTÄLLDHETEN INOM REGIONAL FILMVERKSAMHET REDOVISNING AV FILMAVTALET ÅR TABELLER

3 Sammanfattning I och med att biografavgifterna under årets sista månader översteg alla förväntningar, uppgick de totala intäkterna till drygt 388 miljoner kronor. Trots detta var det inte möjligt att hålla det publikrelaterade stödet på samma nivå som året innan, då det under 2002 även kunde tillföras 2001-års överskott. Övriga produktionsstöd fick dock en ökning under året med 2,2 miljoner kronor. Stöd till regionala resurscentrum för film och video har liksom de senaste åren fördelats med 15 miljoner kronor till de 17 resurscentrum som är inkluderade i filmavtalet, samt ytterligare 3 miljoner kronor till de regionala produktionscentrumen. Därutöver har de 3 resurscentrum som inte täcks i filmavtalet tilldelats en dryg miljon kronor. Samtliga regionala resurscentrum bedriver idag verksamhet inom det mediapedagogiska området. Endast ett mindre antal lägger dock sina resurser på området visnings- och distribution. Tydligt är däremot att produktionsområdet under senare år avsevärt har vuxit var generellt sett ett bra filmår även om antalet biobesökare minskade något i jämförelse med svenska filmer hade premiär och den svenska marknadsandelen lyckades ta sig tillbaka till en nivå på ungefär 20 procent, efter förra årets nedgång. Även internationellt sett var 2003 framgångsrikt för svensk film. Den svenska barnfilmen Elina vann t.ex. pris i Berlin för bästa barnfilm och Ondskan blev vald som svensk Oscar kandidat. Också svensk dokumentärfilm och kortfilm har vunnit viktiga internationella priser. Cinemateket, som under lång tid varit en uppskattad verksamhet, har dock fått känna av den ökande konkurrensen. I samtliga städer där Cinemateket har verksamhet har publiksiffran varit sjunkande. En anledning är DVD:ns och hemmabions frammarsch. En annan anledning är de ökande kostnaderna, som i kombination med minskade intäkter medfört att Cinemateket ytterligare fått minska ambitionerna med att tillhandahålla ett brett programutbud vilket i sin tur genererade ännu dystrare publiksiffror. Filminstitutet menar trots allt att Cinematekets huvudsyfte att hålla filmhistorien levande genom att bl.a. visa filmer som inte är tillgängliga på DVD samt att visa filmer på det sätt de en gång var tänkta att visa är kulturpolitiskt mycket viktigt och en unik uppgift för Fiminstituet. Efter förra årets nedgång är det nu glädjande att skolbiobesöken återigen är uppe på samma nivå som Ett flertal seminarier, konferenser och nätverksträffar har genomförts under året vilket haft positiva effekter för områdets utveckling. Syntolkningsprojekten som under förra året tog rejäl fart, håller sig på en fortsatt hög nivå och andelen stöd som gått till textning av svensk film på bio har under året varit den största någonsin sedan stödet inrättades. Filminstitutets omkopierings- och restaureringsverksamhet fortlöper som tidigare. Samtidigt tillkommer kontinuerligt nya filmer. Nyttjandet av Filminstitutets arkivfilmer ökade något under året, bl.a. på grund av att Cinemateket inte i samma utsträckning som tidigare haft resurser nog för att låna in filmer utomlands. Dessutom har den ökande DVD-utgivningen medfört att rättighetsinnehavare i betydligt högre grad nyttjar arkivets material då de behöver tillgång till utgångsmaterial i gott skick. En ökning av arkivets nyttjande innebär dock samtidigt problem då filmmaterialet slits varje gång det används. Att ta fram ersättningskopior efterhand som de gamla slits kräver stora resurser. 3

4 Filminstitutet arbetade under året vidare med jämställdhetsfrågan. Bl. a. genomfördes en undersökning i syfte att kartlägga orsakerna till varför kvinnor har en sämre position inom filmproduktionen jämfört med män. Undersökningen ligger till grund för det fortsatta arbetet inom området. När det gäller stödfördelningen kan man konstatera att fördelningen avseende kort- och dokumentärfilm var ungefär 40/60 samt att andelen kvinnliga långfilmsregissörer som fick förhandsstöd under året uppgick till 35 procent. Finns det behov för ytterligare kommentarer eller förklaringar, står vi självklart till disposition. Stockholm SVENSKA FILMINSTITUTET Åse Kleveland VD 4

5 1 Regional filmverksamhet Svenska Filminstitutet har sedan 1997 disponerat ett anslag för att initiera och utveckla regional filmverksamhet. Från och med år 2000 är detta stöd en del av filmavtalet. År 1997 omfattades nio län och lika många resurscentrum av stödet. Efter en snabb expansion av den regionala filmverksamheten har idag samtliga län i Sverige ett regionalt resurscentrum (med undantag för Kalmar-, Kronobergs- och Blekinge län som samverkar om ett resurscentrum). Totalt finns därmed 19 regionala resurscentrum för film och video varav tre även räknas som regionala produktionscentrum. Under perioden uppgick det årliga stödet till regionala resurscentrum till kronor och till regionala produktionscentrum till kr. För att förstärka stödet till regionala resurscentrum har Stiftelsen Framtidens Kultur under en treårsperiod ( ) finansierat verksamheten vid de tre resurscentrum som bildades senast, d.v.s. efter det att filmavtalet slöts. Framtidens Kultur har totalt bidragit med kronor under denna treårsperiod. Från och med år 2004 upphör dock detta stöd. Fördelningen av stödet baseras, liksom tidigare år, på genomförd och redovisad verksamhet i förhållande till de kriterier som finns för stödet. Ett villkor för stöd är regionala motprestationer. Enligt redovisade uppgifter för 2003 har den regionala motprestationen ökat med ca 30 procent jämfört med föregående år. Det visar att det satsas på filmen i regionerna trots den dåliga ekonomi som råder i många landsting och kommuner. Det bör dock påpekas att över hälften av detta belopp härrör från Västra Götalands län och är en kompensation för minskade EU-medel till Film i Väst. Vilka effekter stödet till regionala resurscentrum liksom stödet till regionala filmproduktionscentrum har haft, är svårt att utvärdera i denna resultatredovisning då stödmottagarna redovisar verksamheterna via sina verksamhetsberättelser, vilka skickas in senare under våren. För att kunna få in erforderlig information i ett tidigare skede har Filminstitutet därför utarbetat och för första gången i år skickat ut en enkät för att på så vis kunna göra den analys som kulturdepartementet ber om. Stödmottagarna har detta första år inte varit odelat positiva till vad många ser som extraarbete. Det har därför fortfarande inte varit möjligt att få in tillräcklig information i tid för att kunna bedöma effekterna. Vi utgår dock från att det till nästa års resultatredovisning kommer att fungera bättre. I tabellen nedan visas översiktligt hur det regionala stödet fördelades år En utförligare sammanställning visas i Tabell 1a och 1b. Fördelning av 2003 års regionala stöd Fördelat stöd (kr) Mottagare av stöd regionala resurscentrum för film och video regionala produktionscentrum regionala resurscentrum för film och video som finansieras genom ett anslag från Stiftelsen Framtidens Kultur 1.1 Regionala resurscentrum för film och video Stödet till regionala resurscentrum för film och video är avsett att främja filmkulturell verksamhet, i synnerhet för barn och unga. Stödet riktas till tre huvudområden: a) mediepedagogik och skolbio, b) visning och distribution samt c) produktion. Det bör betonas att regionala resurscentrum främst har en samordnande roll inom dessa områden, d.v.s. att initiera, stödja och utveckla filmkulturell verksamhet som bedrivs på lokal nivå. 5

6 Mediepedagogik och skolbio Den mediepedagogiska verksamheten vid regionala resurscentrum handlar om att öka möjligheterna för barn och unga till eget skapande med rörliga bilder, både på fritid och i skolan. När det gäller fritid kan det t.ex. röra sig om att stödja lokala videoverkstäder, filmstudios och filmläger för unga. Inom skolans område handlar det om att erbjuda lärare kompetensutveckling i hur man kan använda sig av rörlig bild i skolarbetet, både praktiskt och teoretiskt. Därtill verkar man för att initiera, stödja och utveckla arbetet med skolbio och övrigt filmpedagogiskt arbete i länets kommuner. Många regionala resurscentrum har inlett ett nära samarbete kring dessa frågor med lärarutbildningar vid de högskolor och universitet som finns i regionen. Man kan konstatera att alla regionala resurscentrum bedriver verksamhet inom det mediepedagogiska området. För mindre resurscentrum är detta område prioriterat d.v.s. praktiskt taget alla resurser läggs på mediepedagogik och skolbio. På senare år har allt fler regionala resurscentrum satsat på att utveckla produktionsområdet. Det kan finnas risk för att den mediepedagogiska verksamheten bortprioriteras till förmån för den expansiva produktionsverksamheten som till en del finansieras av EU-medel. Med tydliga riktlinjer för det nationella stödet bör dock verksamheten kunna bibehållas och utvecklas i alla län. Visning och distribution Inom ramen för regionala resurscentrums verksamhet ingår att bibehålla och utveckla möjligheter att visa och distribuera film, där särskild tonvikt läggs på den regionalt producerade filmen. För att filmerna ska nå publik inom länet arrangeras film- och videofestivaler. Dessutom visas filmerna ibland som förfilm på vissa biografer samt görs tillgängliga för utlåning på länets bibliotek. En del av filmerna når också en större publik genom att de exponeras på nationella och internationella festivaler. På senare år har SVT visat allt fler kort- och novellfilmer varav många är regionalt producerade eller samproducerade. I regionala resurscentrums ansvarsområde ingår att få respektive läns kommuner att engagera sig i ortens filmliv och att där ska finnas en fungerande biograf. Avsikten är förstås att människor i hela landet ska ha tillgång till aktuell film på biograf och arbetet riktas därför mot kommuner, biografägare, biografföreståndare, visningsorganisationer och publik. Visnings- och distributionsområdet är kanske det minst prioriterade verksamhetsområdet både budgetmässigt och personellt. Endast ett fåtal regionala resurscentrum har t.ex. en biografkonsulent. Detta beror på bristande resurser och flera resurscentrum påtalar därför behovet av förstärkning inom detta verksamhetsområde. Många idéer finns, t.ex. när det gäller att utveckla interregionala samarbeten kring distributionsfrågor. Produktion De flesta regionala resurscentrum ger stöd till s.k. växthusprojekt eller garagefilm som riktar sig till unga filmare. Många resurscentrum ger också stöd till professionell kortoch dokumentärfilmsproduktion. Det gäller såväl ekonomiskt bidrag, utlåning av teknik som handledning och kompetensutveckling till filmare. Ofta agerar resurscentrumen som producenter/samproducenter med krav på att produktionen har en tydlig regional koppling. Produktionsområdet har vuxit avsevärt under senare år. Även de resurscentrum som inte arbetar med produktionsstöd avser att, om möjligt, utveckla en sådan verksamhet. Produktionsområdet är intressant ur både ett kultur- och näringspolitiskt perspektiv och får därför ofta stor regional uppmärksamhet. Den regionala 6

7 filmproduktionen definieras i många län som en verksamhet med regionalt tillväxtvärde, d.v.s. att den bidrar till att profilera länet och att öka dess attraktivitet. 1.2 Stöd till regionala produktionscentrum Stöd till regionala filmproduktionscentrum tillkom i och med 2000 års filmavtal. Syftet är att stärka långfilmsproduktion i tre län: Norrbottens län, Skåne län och Västra Götalands län. Stödet får enligt filmavtalet årligen uppgå till maximalt 3 miljoner kronor, vilket Filminstitutet sedan stödets tillkomst fördelat i tre lika delar till Filmpool Nord, Film i Skåne och Film i Väst. Dessa tre agerar som samproducenter med krav på rättigheter i de filmer man går in i. De ställer också krav på att delar av produktionen ska ske i det egna länet samt att lokala produktionsmedel ska komma till användning. Insatserna kan gälla såväl teknik och personal som ekonomiska resurser. Eftersom verksamheten vid de tre produktionscentrumen har blivit en viktig del av det regionala utvecklingsarbetet i de tre länen ges regionala stöd från såväl kultur- som näringspolitiska medel. För att stärka den regionala infrastrukturen när det gäller professionell film- och videoproduktion bedrivs kommissionsarbete i respektive län. Film i Väst driver en egen filmkommission medan Filmpool Nord och Film i Skåne samverkar med regionala filmkommissioner. 1.3 Det nationella uppdraget inom regional filmverksamhet Det regionala filmstödet har kompletterats med ett treårigt nationellt uppdrag till regional filmverksamhet som innebär kronor per år. Regeringen utser uppdragstagare och Filminstitutet hanterar stödet. För perioden har Film i Värmland utsetts som förvaltare av uppdraget. Inom ramen för det nationella uppdraget har Film i Värmland år 2003 arrangerat filmvisningar och seminarier vid Göteborg Film Festival, Umeå Filmfestival och BUFF (Barn- och ungdomsfilmfestivalen). Under hösten inleddes arbetet med en regional vandringsutställning kring biograf- och filmhistoria, i samarbete med Värmlands Museum. Utställningen ska preliminärt vara klar i oktober Film i Värmland har också i större utsträckning utnyttjat sitt Magasin och sin webbplats till kunskaps- och erfarenhetsspridning. En fullständig rapportering kommer att delges Kulturdepartementet inom kort. 1.4 Utvärdering av det regionala filmstödet Inför avtalsförhandlingarna lät Filminstitutet göra en extern utvärdering av det regionala filmstödet, dess mål och effekter samt hur stödet kan utvecklas i framtiden (Forss, 2003). Utvärderingen ingick i den omvärldsanalys som Filminstitutet överlämnade till Kulturdepartementet i september Rapporten har vid olika tillfällen använts som utgångspunkt i samtal mellan Filminstitutet och företrädare för regionala resurscentrum samt dess huvudmän kring frågor om stödets utformning och utveckling. Utvärderingen för en diskussion kring fördelningsprinciper och föreslår en konkret modell för tilldelning och fördelning av resurser som bygger på en miniminivå av aktiviteter vid ett regionalt resurscentrum. Att i framtiden garantera en viss basnivå av verksamhet i alla regioner tycks som en rimlig och demokratisk utveckling av denna stödform. Då nya medel tillförs stödet är det därför lämpligt att i första hand fördela stödet till de regioner som kom in sent i systemet och som av detta skäl halkat efter i bidragsfördelningen. 7

8 I rapporten finns också ett resonemang kring organisationsutveckling. Av utvärderingen framgår att en nödvändig följd av den snabba utvecklingen av regionala resurscentrum är behovet av konsolidering. Det handlar om att lära av erfarenheter, se över strukturer och arbetsprocesser, söka möjligheter att minska kostnaderna och samtidigt trygga den långsiktiga verksamheten med kunskapsutveckling, personal och finansiering, också ur ett jämställdhetsperspektiv. Denna uppfattning delas av många regionala resurscentrum och regionala huvudmän. Mot den bakgrunden avser Filminstitutet att, vid sidan om fördelningen av ekonomiskt stöd, bistå i denna process bland annat med informations och fortbildningsinsatser. 1.5 Filmen i det regionala utvecklingsarbetet Filminstitutet har under år 2003 medverkat i regeringens uppdrag om nationell samordning för regional utveckling som letts av NUTEK. Detta arbete har bidragit till att Filminstitutet tillsammans med Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet samverkar kring en utredning av kulturens roll i det regionala tillväxtarbetet. Hösten 2003 inleddes ett konkret arbete med att analysera kulturaspekten i regionala tillväxtprogram, d.v.s. vilken roll och betydelse kulturen fått i dessa strategiska utvecklingsdokument. En grundläggande ambition är att med gemensamma ansträngningar sätta fokus på kulturens potential inom den regionala utvecklingspolitiken. Arbetet ska redovisas i en rapport som kommer att innehålla en sammanfattande inledning och länsvisa analyser. Rapporten ska även ligga till grund för en serie seminarier som kommer att arrangeras i samarbete med olika regioner våren Kommunal skolbioverksamhet Film i Skolan Organiserad skolbioverksamhet bedrevs läsåret i 175 av Sveriges 290 kommuner. Av dessa erhöll 58 kommuner ekonomiskt stöd från Filminstitutet, övriga kommuner finansierade skolbioverksamheten med lokala medel. Det totala antal skolbiovisningar under läsåret uppgick till ca föreställningar och publiken beräknas till besökare (se Tabell 2). Filminstitutets information om filmvisningar för barn och ungdom som sker på fritiden, t.ex. barnfilmklubbar på biograf, visar att sådan verksamhet under läsåret fanns i 68 kommuner och hade ca besökare. Statistiken är dock inte fullständig utan bygger på uppgifter som framkommit i samband med Filminstitutets kartläggning av skolbioverksamheten. Lägger man till de barn och ungdomar som ser film under de större barnfilmfestivalerna i Sverige ökar den sammanlagda publiken vid övriga slutna barnfilmvisningar till cirka besök. Skolbiovisningarna tillsammans med dessa slutna visningar har alltså över unga besökare siffror som inte syns i den officiella statistiken. Jämför man med året innan, har antalet besök på skolbiovisningarna ökat med nära besök. Filminstitutets kartläggning av skolbioverksamheten i landet kommer att publiceras i rapporten Skolbio i Sverige Rapporten översändes till kulturdepartementet då den är färdigställd. För att säkerställa att arbetet med film i skolan som pedagogisk och kulturell aktivitet fortgår, krävs att verksamheten synliggörs i en lokalt politiskt fastställd plan. År 2001 hade 94 kommuner fastställt politiska målsättningar för arbetet med film i skolan i en kommunal skolplan eller i ett kulturpolitiskt program. De kraftfulla markeringarna av film som gjordes i samband med att kursplanerna för grundskolan reviderades år 8

9 2000, kommer förmodligen att leda till att allt fler kommuner väljer att lyfta fram arbetet med film och medier i kommunala skolplaner och i skolornas lokala arbetsplaner. Sedan 1988 fördelar Filminstitutet ekonomiskt stöd till kommuner som vill etablera verksamhet med barn- och skolbio. År 2003 fördelade Filminstitutet drygt 3 miljoner kronor till 66 skolbioprojekt. För att få del av stödet måste kommunerna tillskjuta lokal delfinansiering. Genom ett särskilt stöd från Myndigheten för skolutveckling om kronor har Filminstitutet hösten 2003 kunnat fördela stöd till ett fördjupat mediepedagogiskt utvecklingsarbete i Kungsbacka kommun och Stenungsunds kommun. Kompetensutveckling av lärare Svenska Filminstitutet erhöll åren 2001 och 2002 sammanlagt 2 miljoner kronor från utbildningsdepartementet för att utveckla arbetet med att öka kunskapen om film och andra medier i skolan. Detta har skett genom att stödja samverkan mellan regionala utvecklingscentrum vid lärarutbildningar vid högskolor och universitet (s.k. RUC) och regionala resurscentrum för film och video. Avsikten har varit att kartlägga behov och önskemål i kommunerna och utifrån detta initiera kompetensutveckling kring film och andra medier för lärare. Hösten 2001 och våren 2002 har Filminstitutet avsatt kronor av anslaget för stöd till lokal filmkulturell verksamhet för barn och ungdom för att etablera ytterligare samverkansprojekt. Totalt har därmed stöd fördelats till 25 projekt i 21 län. Filminstitutet har slutredovisat arbetet till utbildningsdepartementet den 31 mars 2003 i en rapport kallad Utveckling av film- och mediekunskap Lärarutbildningar i samverkan med regionala resurscentrum för film och video. I de flesta fall har det ekonomiska stödet fungerat som ett gemensamt riskkapital för att genomföra kartläggningar, pilotprojekt eller utbildningar som annars inte skulle kunna ha genomförts som ett gemensamt åtagande mellan regionalt utvecklingscentrum och regionalt resurscentrum för film och video. Arbetet har syftat till att skaffa en bild av skolornas och kommunernas behov och önskemål vad gäller kompetensutveckling för lärare avseende arbete med film och medier i skolan. De samverkansprojekt som genomförts kan grovt delas in i tre olika kategorier: kartläggningar, initiering av pilotprojekt samt utbildningssatsningar. Några av samverkansprojekten rymmer flera kategorier. De genomförda samverkansprojekten har i flera fall lett fram till att företrädare för regionala resurscentrum för film och video konsulteras av lärarutbildningen i frågor som rör film- och mediepedagogik. Även om projektet slutredovisas i mars 2003 är det viktigt att understryka att arbetet därmed inte kommer att vara avslutat. De samverkansprojekt som initierats med stöd av utbildningsdepartementet och Svenska Filminstitutet bör ses som ett första steg i en långsiktig utvecklingsprocess för att öka kunskapen om film och andra medier i skola och lärarutbildning. Samverkan med Myndigheten för skolutveckling Filminstitutet har i samverkan med Myndigheten för skolutveckling tagit fram materialet Agenda M - Diskussionsunderlag för ett mediepedagogiskt utvecklingsarbete. Syftet är att ge lärare, skolledare, kulturtjänstemän och politiker inspiration och idéer för att stärka och utveckla arbetet med medier i skolan där frågan om skolbio och elevers eget filmskapande sätts i relation till de satsningar som gjorts på IT i skolan och till övrigt mediearbete, till exempel det arbete som bedrivs av lärare inom 9

10 Tidningen i Skolan. Materialet har utvecklats i dialog med ett flertal svenska kommuner och rapporter som behandlar det mediepedagogiska utvecklingsarbetet har under 2003 publicerats av Malmö stad, Kungsbacka kommun och Arboga kommun. 1.7 Seminarier, konferenser och nätverksträffar Att bjuda in till seminarier och konferenser är en viktig del i Filminstitutets strategi för att upprätthålla samtal om filmens och biografens möjligheter hos tjänstemän och beslutsfattare i kommuner och landsting samt hos lärare och kulturförmedlare. Under Göteborg Film Festival hölls seminarier om filmen i den regionala och lokala kulturpolitiken. Under BUFF Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö arrangerades ett flertal seminarier om skolbio och mediepedagogik för lärare och kultursekreterare, och tillsammans med Umeå filmfestival arrangerade Filminstitutet dagar om skolbio för lärare samt seminarier om filmen i den regionala kulturpolitiken och om lokalt publikarbete på biograf. Sedan år 2001 har Filminstitutet och Statens kulturråd årligen arrangerat gemensamma nationella nätverksträffar för regionala dans-, film- och konstkonsulenter. Detta har varit mycket lyckat och setts som värdefullt då det gett tillfälle att utbyta viktiga erfarenheter. Under år 2002 beslutade därför Filminstitutet, Statens kulturråd och Riksteatern att tillsammans med representanter för Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Rikskonserter, Riksutställningar och Utbildningsradion att årligen arrangera en gemensam konferens för samtliga regionala kulturkonsulenter. Värd för 2003 års var Riksteatern. Konferensen omfattade övergripande diskussioner kring det regionala uppdraget och aktuella skolfrågor samt presentationer av konkreta projekt och samverkansmodeller. Under år 2004 kommer Statens kulturråd att vara värd för arrangemanget som planeras äga rum i november

11 2 Visning, spridning och distribution 2.1 Spridning av kort och dokumentärfilm Sedan år 2000 fördelar Filminstitutet ett särskilt stöd till spridning av kort- och dokumentärfilm (Tabell 3a och 3b samt Tabell 4). Liksom föregående år har trycket varit mycket högt på stödet och hela den disponibla stödsumman, knappt 1.6 miljoner kronor, har fördelats till 35 filmer eller projekt. Årets tydligaste trend har varit (den förespeglade) ökningen av DVD som distributionsformat av kortfilm. Ett format som vida överträffar VHS, inte bara vad gäller kvalitet, utan också funktion eftersom filmerna ligger överskådligt och tillgängligt via menyuppbyggnad. Några slutredovisningar har ännu inte inkommit men rapporterna tyder på en positiv trend också i försäljnings- och uthyrningsledet. De projekt med kortfilm (novellfilm) distribuerade i paket på biograf som förekom år 2002 har i det närmaste avklingat. Utan att ha en fullständig återrapportering kan konstateras att det publika resultatet varit genomgående lågt, något som säkerligen reducerat graden av motivation hos både distributörer och biografägare. Kort & Gratis, Folkets Bios visningsprojekt för kortfilm, är en viktig och väl fungerande visningsform som förhoppningsvis kommer att få en tydligare profil även utanför Stockholm. Även kortfilm som förfilm fortsätter att publikt vara en viktig visningsform, men också ett vågspel eftersom ett misslyckande för huvudfilmen också innebär ett misslyckande för förfilmen. Det är dock sällan denna visningsform återfinns hos de större distributörerna då en förfilm även konkurrerar med egna filmtrailers och reklamfilm samt försvårar logistiken av publikinsläpp och visningstider. Nämnas bör också att i produktionsprocessen av kortfilms-dvd har ett tämligen omfattande video on demand-projekt uppstått som synergieffekt. Överföringen till ett digitalt format har möjliggjort tillgängliggörande via s.k. streaming, det vill säga att filmerna gjorts möjliga att lägga ut som nedladdningsbara filer på hemsidor och via video on demand i bredbandstelevision, något som både ökat dessa kortfilmers visningspotential men även gett ett intäktstillskott till distributören i detta fall Folkets Bio. Möjligheten att ta del av filmerna är naturligtvis helt avhängigt tillgången till bredbandsuppkoppling. Renodlade VHS-projekt existerar fortfarande, främst projekt riktade mot en äldre målgrupp som sällan har tillgång till DVD-spelare. Filminstitutets uppfattning är dock att DVD inom relativt snar framtid kommer att helt dominera i verksamheter riktade mot såväl konsumentledet som den institutionella verksamheten. 2.2 Stöd till textning på svenska och syntolkning av film och video Samtliga nyproducerade svenska filmer bör göras tillgängliga för såväl hörselskadade som synskadade genom textning på svenska eller syntolkning. I samarbete med Synskadades Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund och Sveriges Dövas Riksförbund har Filminstitutet fördelat drygt 1,9 miljoner kronor i stöd under år 2003 (se Tabell 5-8) för fördelning mellan olika typer av projekt. Andelen av stödet som gått till textning av film på bio är den överlägset största sedan stödet inrättades, 49 procent. Orsakerna till detta är dels att antalet premiärsatta 11

12 svenska filmer på bio 2003 var ovanligt högt, och dels en ökad benägenhet hos filmdistributörerna att texta svenska biografkopior. Det senare kan delvis förklaras med att intresseorganisationerna HRF och SDR bedrivit en aktiv lobbyverksamhet gentemot filmdistributörerna i syfte att få fler biograffilmer textade. Tidigare har distributörerna hävdat att svensktextade filmkopior av svensk film inte är lönsamma. Möjligen är denna ängslan för dålig lönsamhet mindre idag än tidigare. När det gäller textning av svenska DVD-filmer är det glädjande att kunna konstatera att det inte bara är nyproducerad svensk film som textas. Också en stor del av de nyutgåvor av äldre svenska filmer som kommit ut på DVD-marknaden det senaste året har försetts med svensk text. Syntolkningsverksamhet har med Filminstitutets stöd, startats i ytterligare tre av SRF:s distrikt under Sammanlagt bedrivs nu verksamhet med syntolkade biografföreställningar i drygt 10 distrikt runt om i hela Sverige. Det är värt att poängtera att syntolkad bio är en verksamhet som Filminstitutet är ensam om att finansiera. Under året har också Döv Filmfestival i Stockholm beviljats stöd. Döv Filmfestival är ett årligen återkommande arrangemang för en döv publik där man under tre dagar visar filmer som på något vis berör temat dövhet. Som nämnts ovan har antalet textade svenska filmer på biografrepertoaren ökat. Fortfarande är det dock i första hand på biografer i de största städerna som textade svenska filmer visas. Det vore önskvärt att dessa visningar marknadsfördes bättre så att målgruppen, de döva och hörselskadade, lättare kunde hitta visningarna. Detta är dock inget Filminstitutet har ett direkt inflytande över. Däremot arbetar intresseorganisationerna, framför allt HRF, aktivt med att kontinuerligt informera om vilka svensktextade svenska filmer som visas på biorepertoaren. 2.3 Biografsituationen En sammanställning från årsskiftet visar att endast 20 kommuner 1 i Sverige saknar biograf. Ser man till antalet biografer per capita är Sverige Europas mest biograftäta land. Antalet registrerade biografsalonger är 1 170, dock är det endast 506 av dessa som har föreställningar minst fem dagar i veckan. Merparten av biograferna ligger i de större städerna och 91 procent av biobesöken görs i dessa 506 salonger vilka också är de biografer som bidrar till filmavtalet. Med få undantag finns det inga biografer som bär sig utanför städerna. Det stora antalet registrerade biografer i Sverige kan vid en internationell jämförelse i statistiska sammanhang lätt bli missvisande eftersom de flesta landsortsbiografer i första hand baserar sin ekonomi på andra verksamheter, t.ex. flertalet av de folkrörelsedrivna biograferna. I detta sammanhang spelar Filminstitutets biografstöd en mycket viktig roll för möjligheterna till överlevnad för biografer på mindre orter. Drygt 200 långfilmer har premiär på svenska biografer varje år. Ett mindre antal populära titlar har kommit att stå för merparten av biobesöken. År 2002 svarade till exempel de 20 populäraste filmerna för mer än hälften (ca 57 procent) av samtliga biobesök under året. År 2003 såldes drygt 18,2 miljoner biljetter, vilket är något lägre än året innan (Tabell 9). Liksom förra året toppas besöksstatistiken av två filmer från trilogin Härskarringen, denna gång av Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst, som tillsammans lockat drygt 2 miljoner besök. Övriga Topp 5 titlar var Hitta Nemo, Pirates of the Carribean och Ondskan, samtliga med över besök vardera. 1 Bjuv, Bollebygd, Burlöv, Danderyd, Habo, Höör, Knivsta, Kävlinge, Lekeberg, Lomma, Mullsjö, Staffanstorp, Sundbyberg, Svedala, Upplands-Bro, Vadstena, Vellinge, Åstorp, Öckerö och Örkelljunga 12

13 Under året hade 28 svenska långfilmer biopremiär (en ökning med 7 sedan år 2002). Andelen besök på svensk film varierar år från år beroende på vilka titlar som är aktuella. Tendensen under de senaste åren har dock varit att svensk film ökat sin andel av totala biobesök, från 16 procent år 1998 till 24 procent år Under 2002 skedde en tillbakagång då endast 17 procent (drygt 3 miljoner) var besök på svensk film. Under 2003 ökade däremot den svenska marknadsandelen återigen och uppgick under året till 20 procent. Det är viktigt i sammanhanget att påpeka att siffrorna ovan endast avser antalet betalande besökare på öppna biografvisningar, alltså normalrepertoaren. Utöver detta finns ett stort antal besökare vid slutna visningar som inte syns i den officiella biografstatistiken, t.ex. skolbiovisningar och andra barn- och ungdomsvisningar, men också visningar arrangerade av filmstudiorörelsen, filmklubbar och filmfestivaler. Enligt en rapport uppgick besöken på skolbiovisningar till cirka under Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) organiserar filmklubbar på ca 110 orter runt om i landet och erhåller ett årligt verksamhetsstöd från Filminstitutet för sitt arbete att visa kvalitetsfilm. Deras totala publik för år 2003 uppskattas till ungefär besök. Under året startades Folkets Hus & Parker 6 stycken Digitala Hus, dvs. digitala biografer, med reguljära filmvisningar. Under året gav branschgruppen för parallelldistribution av filmkopior för första gången stöd till digital distribution av tre filmtitlar (Tur och Retur, Skenbart och Rånarna). 2.4 Cinemateket Cinematekets främsta uppgift är att hålla filmhistorien levande genom visningar på biograf. Verksamheten har under det senaste året både mött starkt gensvar hos publiken samt rönt stor uppmärksamhet i media. Dessvärre kan man konstatera en nedgång i besöksstatistiken i alla tre städerna, och i synnerhet i Stockholm och Malmö (se Tabell 10). En heltäckande förklaring är svår att ge, men en faktor är säkert den oerhörda utvecklingen vad gäller försäljning och uthyrning av DVD. Många äldre filmer, som sedan flera år upphört att distribueras på video, finns nu tillgängliga på DVD. Detta formats i förhållande till VHS överlägsna bild- och ljudkvalitet har också lett till den bekanta trenden hemmabio. Att fotografisk film på biograf alltid kommer att vara den överlägsna distributionsformen kvalitetsmässigt tycks för tillfället inte uppväga bekvämligheten i att se film i hemmet. En liknande trend sågs för ett drygt tiotal år sedan, då Cinematekets publiksiffror sjönk avsevärt. Då var det ett ökat utbud av kabel-tv kanaler och video som ledde till en allmän nedgång runt om i världen såväl på kommersiella biografer som på cinematek, och det finns skäl att tro att en ny, liknande trend föreligger just nu. Läget är förvisso bekymmersamt, men på grund av just detta går det även att konstatera ett allt större intresse för äldre film vilket säkert kommer att öka intresset för kvalitativa biografvisningar. Filminstitutet har tidigare kunnat konstatera en stark återupphämtning efter nedgången i början av 90-talet, eftersom det ökade intresset för film småningom leder till slutsatsen att Cinemateket dels visar filmer som aldrig kommer att ges ut på DVD, dels att Cinemateket visar filmer på det sätt de en gång var tänkta att visas. I den meningen har Filminstitutet en museal uppgift i att söka återskapa visningssituationen för en äldre film under så historiskt korrekta former som möjligt, inklusive återgivning av bild och ljud, filmens format osv. Att ta del av kultur tillsammans med andra, den kollektiva upplevelsen, är också en viktig del av verksamheten. 13

14 Ett annat bekymmer är de ökande kostnaderna. Hyrorna för biografer har ökat, liksom de avgifter som rättighetsinnehavare och distributörer tar ut för cinemateksvisningar. Det är särskilt bestickande att de svenska distributörer vars filmer är deponerade i Svenska Filminstutets arkiv och för vilket arkivet tar ansvar för att de bevaras och vid behov restaureras tar ut allt högre avgifter. Det vore rimligt att de kostnader som arkivet har för detta i någon mån kompenserades med möjligheten att åtminstone till en reducerad avgift kunna användas i den egna verksamheten, och därmed komma allmänheten till del. Hösten 2003 innebar ett ekonomiskt underskott som parerades med färre inlån och fler serier baserade på det egna arkivets samlingar. Det är visserligen rimligt att Cinemateket i första hand är ett visningsfönster för Filminstitutets arkiv, men samtidigt är skicket på många filmhistoriskt centrala filmer så dåligt att alternativen är att antingen att låna dem utifrån eller att inte visa dem alls. Underskottet ledde också till att arkivet inte hade möjlighet att förvärva nya kopior under året, vilket ytterligare förvärrade läget. I Cinematekets uppdrag ligger även att visa ny utländsk film som inte får kommersiell distribution i Sverige. Detta tar mycket resurser i anspråk, varför inte heller denna viktiga uppgift kunde genomföras på ett tillfredsställande sätt under Sammantaget ledde förmodligen denna sparnit under hösten till att Cinematekets program blev mindre attraktivt, med minskade besökssiffror som följd. För att bibehålla kvaliteten, bredden och djupet i Cinematekets verksamhet finns ett stort behov av en resursförstärkning av i synnerhet gällande följande fyra kostnader: 1. Arkivets förvärv av nya kopior av klassiker; 2. Transportkostnader för inlånade filmer; 3. Filmhyror; 4. Biografhyror. Resultatet av förra årets minskade intäkter och ökade utgifter har varit att Cinemateket för innevarande år har tvingats skära ned antalet visningar med ca 20 procent, fördelat så att Cinemateket inte kommer att ha någon verksamhet i maj eller augusti. Sommaruppehållet blir därmed fyra månader, vilket tangerar smärtgränsen för en kontinuerlig verksamhet hos en viktig kulturinstitution. Åtgärden var drastisk men nödvändig för att kunna bibehålla en rimlig ambitionsnivå vad gäller visningarnas kvalitet. Förhoppningsvis är denna nedskärning emellertid tillfällig. Under de första månaderna av innevarande år har det glädjande nog synts en kraftig ökning av försålda medlemskort och biljetter resultatet av den ökade satsningen både vad gäller programmets bredd, filmkopiornas kvalitet och generell marknadsföring. Hösten lärde oss att det är svårt att spara sig ur en kris, snarare tycks den ha förvärrats. I dag har Cinemateket drygt medlemmar och ca besök. Nedgången har varit kraftig i alla tre städer, dock är Göteborg på ungefär samma nivå som 2001 (efter en anmärkningsvärd ökning under 2002), medan besökssiffrorna Malmö och Stockholm har sjunkit i förhållande till båda de två föregående åren. Andelen besökare i filialerna uppgick under år 2003 ändå till närmare 30 procent av det totala besöksantalet, vilket får sägas vara en hög siffra för en nationell kulturinstitution. Bland årets stora satsningar kan nämnas världens hittills största retrospektiv över Victor Sjöströms filmer, under vilken alla hans bevarade filmer visades. I Stockholm framförde Matti Bye sin egenkomponerade pianomusik till alla filmer, till Körkarlen tillsammans med en ensemble. I Malmö och Göteborg stod lokala musiker för ackompanjemanget. I samband med serien gavs även boken Regi: Victor 14

15 Sjöström/Directed by Victor Seastrom skriven av filmforskaren Bo Florin, ut. Boken är tvåspråkig, mycket för att Sjöström-retrospektiven under 2003 och 2004 kommer att gå på turné till en rad cinematek runt om i världen. Ironiskt nog tycks intresset för denna viktiga kulturhändelse vara ännu större internationellt än i Sverige. Detsamma gäller för övrigt Ingmar Bergmans filmer, vilka visades i en omfattande retrospektiv under hela hösten. Publiktillströmningen var jämn, men förhållandevis låg (till skillnad från nyligen timade Bergman-serier på andra europeiska cinematek, vilka rönt betydligt större intresse). Cinemateket har även gett ut flera mindre specialfoldrar med nyskrivna essäer, exempelvis vårens serier med Budd Boettichers och Max Ophuls filmer under våren. Under hösten hade Cinemateket flera serier som lyfte fram enskilda filmhistoriska stilperioder, såsom 70-talets New Hollywood, den tyska s.k. neues Kino samt polskt 60-tal. Bland regissörsretrospektiverna kan även nämnas en omfattande serie med den nederländske dokumentärfilmaren Joris Ivens filmer, Roman Polanski, Clint Eastwood och Luis Buñuel. Bland föreläsare under året kan nämnas filmfotograferna Gunnar Fischer och Lasse Björne, liksom företrädare för olika filmarkiv, forskare och journalister. Vad gäller genusaspekten kan man generellt konstatera att till skillnad från konstformer som litteratur eller måleri, där kvinnor varit verksamma i hög utsträckning men marginaliserats i efterhand, så har det kapitalintensiva filmmediet redan från början förvägrat kvinnor möjligheter. Detta har lett till att den sammanlagda andelen kvinnliga filmskapare historiskt sett är försvinnande liten (lyckligtvis har förhållande ändrats något de senaste åren). Inte desto mindre är det viktigt att Cinemateket särskilt lyfter fram kvinnliga filmarbetare, och för 2004 visas därför ett antal retrospektiver med kvinnliga filmskapare. 15

16 3 Filmarkivet Svenska Filminstitutets filmarkiv har det nationella ansvaret att samla in, bevara, restaurera och tillgängliggöra den professionella film som visats på biograf i Sverige. År 2002 fick Filminstitutet även i uppdrag att inventera, samla in och bevara film på filmbas som inte producerats med avseende på biografvisning. Denna verksamhet är förlagd till filmarkivet i Grängesberg som under 2003 tog emot de första depositionerna av smalfilm från bl.a. museer och privatpersoner. I anslutning till arkivets lokaler i Grängesberg uppfördes under 2003 en specialkonstruerad kasematt för långtidsbevarande av nitratfilm, vilken beräknas vara klar att tas i bruk under mars Tillsammans med det finska filmarkivet stod Filminstitutet i juni som värd för den internationella filmarkivfederationens (FIAF:s) årliga kongress. Under kongressens seminarier som hölls i Stockholm och som på arkivets initiativ handlade om bevarande och restaurering av filmer producerade på färgfilmsbas, deltog 172 delegater från 42 länder. Under kongressen valdes avdelningschef Jan-Erik Billinger in i styrelsen för FIAF. Bland arkivets internationella aktiviteter kan också nämnas att filmkopior lånades ut för visning eller som restaureringsunderlag till inte mindre än 19 utländska FIAF-arkiv under året. Vidare deltog arkivet vid arkivfilmfestivalen Il Cinema Ritrovato i Bologna i juli och presenterade ett flertal nyrestaurerade svenska stumfilmsklassiker och fragment ur annars förlorade filmer. Arkivet lånade också ut unikt material till de stora Ingmar Bergman-retrospektiver som under året presenterats vid National Film Theatre i London och Cinémathèque Française i Paris. 3.1 Förvärv Den 31 december 2003 fanns i arkivets samlingar drygt material till titlar, varav drygt var visningskopior och knappt referensmaterial (negativ, masterkopior etc.). Det totala antalet rullar var och den totala mängden film uppskattas till ca 59,5 miljoner meter (se Tabell 11). Under 2003 förvärvade arkivet material till 619 filmer, varav 380 tidigare helt saknades. När det gäller de 239 titlar som tidigare fanns i samlingarna deponerades antingen en andra visningskopia, en första visningskopia på filmer arkivet tidigare enbart haft referensmaterial till, eller referensmaterial till filmer arkivet tidigare enbart haft visningskopia av. Nyförvärven bestod i huvudsak av deponerade distributionskopior av utländsk film och levererat säkerhetsmaterial till svensk film. Deposition av distributionskopior är ett resultat av frivilliga överenskommelser mellan arkivet och filmbolagen, som innebär att bolagen nästan utan undantag deponerar en eller två kopior till arkivet för långtidsförvaring när filmer gått ur distribution (se även Cinemateket, avsnitt 2.4). I Sverige finns ingen pliktleverans av film på filmbas, men varje producent som erhåller någon form av stöd (såväl produktionsstöd som PRS) från Filminstitutet är enligt avtal skyldiga att leverera säkerhetsmaterial till arkivet. Säkerhetsmaterial består inte av visningskopior utan av negativ, masterkopior, lågkontrastkopior etc. som möjliggör framtagandet av nya visningskopior i framtiden. Visst tillskott av filmmaterial kom från donationer av bolag och privatpersoner, samt det material Filminstitutet själv framställde i samband med restaureringar. En aktiv inventering av material hos bolag och laboratorier ledde också till nyförvärv under 16

17 året. Till skillnad från tidigare år fanns under 2003 inga resurser att införskaffa utländska klassiker. Det totala antalet förvärv var under 2003 väsentligt lägre än under 2002, vilket förklaras av att arkivet år 2002 tog emot en stor deposition från FilmCentrum års siffror är dock fullt jämförbara med tidigare års siffror. Under året tog arkivet också emot en deposition från Utrikesdepartementet av Förenta Nationernas material om generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Denna deposition är inte inräknad i årets statistik, eftersom depositionen kommer att registreras först när Statens Ljud- och Bildarkiv utfört sin del av uppdraget (se separat återrapportering ). 3.2 Katalogisering och bevarande Film på filmbas är den överlägset mest stabila bäraren av rörliga bilder. Om film bevaras under optimala omständigheter, dvs. torrt och kallt, är den beräknade livslängden ca 500 år. Sedan mitten av 90-talet framställs nästan all film på polyesterbas, för vilken tillverkarna garanterar en livslängd på över 1000 år. Livslängden beror förstås på i vilket skick materialet är när det deponeras till arkivet, vilket är anledningen till att arkivet kräver in säkerhetsmaterial till ny svensk filmproduktion i omedelbar anslutning till färdigställandet. Under 2003 fick arkivet mycket positiv uppmärksamhet från media för sitt sätt att bevara film, vilket dels berodde branden i kvalitetfilmsdistributören Triangelfilms lokaler sommaren 2003, dels på den debatt om bevarandet av det svenska kulturarvet i allmänhet som blossade upp under hösten. Alla filmer i arkivet registreras och katalogiseras i en intern filmdatabas, där förutom filmografiska fakta också uppgifter om filmmaterialets tekniska egenskaper, fysiska status och ägandeförhållanden registreras. Denna databas är tillgänglig på plats i arkivets lokaler. I databasen införs också fullständiga filmografiuppgifter till all svensk film, oavsett om filmerna finns i våra samlingar eller inte. Denna del av databasen blev i oktober 2003 tillgänglig via internet ( Under perioden oktober-december 2003 registrerades drygt unika besök. 3.3 Restaurering För att möjliggöra höstens Victor Sjöström-retrospektiv på Cinemateket och den under 2004 följande världsturné, restaurerades en rad av regissörens filmer på nytt, bl.a. Havsgamar (1916), Karin Ingmarsdotter (1920) och Körkarlen (1921). Dessutom restaurerades Hämnaren (Mauritz Stiller, 1915) och För fäderneslandet (Georg af Klercker, 1914) som återfunnits vid utländska arkiv. 14 kortfilmer producerade mellan åren 1920 och 1947 har restaurerats och omkopierats under året filmer som tidigare endast existerat på nitratfilmsbas och därför inte varit tillgängliga. Bland dessa märks Stockholmsutställningen (1930), Polarhjältarnas sista färd (1930) om återförandet av Andréexpeditionens kvarlevor till Sverige samt Vi 46,000 (1945) om norrmän i Sverige under andra världskriget. Eftersom ständiga nydepositioner medför att innehavet av kortfilm på nitratfilmsbas ökar varje år, är målet att omkopiera all denna typ av film senast år 2010 inte möjligt att uppfylla. Detta har tidigare påtalats till departementet och målet har därför blivit omformulerat enligt återrapporteringskrav för verksamhetsåret Att antalet restaurerade kortfilmer på nitratfilmsbas var lägre år 2003 jämfört med de två närmast föregående åren beror dels på att laboratoriekapaciteten begränsades av arbetet med nya kopior inför Sjöström-retrospektiven, dels på att restaureringen och omkopieringen av originalnegativen till de s k Paramount-journalerna ( ) tillfälligt avbröts. År 2001 och 2002 restaurerades tio respektive tjugo avsnitt av journalerna. Projektet har nu nått den punkt där fördjupad forskning är nödvändig 17

18 innan arbetet kan återupptas. Detta beräknas komma att ske under senare delen av år Med hjälp av det särskilda anslag för att ta hand om den svenska filmen som producerades på färgfilmsbas under åren tog arkivet i fjol fram nio visningskopior, sju masterkopior och två duplikatnegativ till åtta filmer, bl.a. ABBA the Movie (1977), Jag heter Stelios (1972) och Lianbron (1965). Antalet färdigställda färgfilmsrestaureringar (se Tabell 12) var något lägre än tidigare år vilket dels beror på att flera av filmerna krävde komplicerade restaureringsarbeten, men också på att färgfilmsseminarierna under FIAF-kongressen krävde tid för förberedelser. 3.4 Nyttjande Tidigare år har statistikuppgifterna om arkivets nyttjande gällt antalet expeditioner utförda av arkivet, vilket då också inkluderat filmer som visats på Cinemateket men som inte kommit ur arkivets samlingar. Eftersom varje expedition bokförts har detta inneburit att utplock av ett material och återarkivering efter åtgärd räknats var för sig. För att få ett bättre mått på det faktiska utnyttjandet av arkivets samlingar har därför siffrorna från och med i år räknats ut på ett annat sätt (se Tabell 13), och motsvarande siffror för de två föregående åren har räknats om. Då Cinemateket under året har lånat in färre filmer från utländska bolag och arkiv än normalt (se Cinemateket, avsnitt 2.4), har detta medfört att visningar av våra egna arkivfilmer ökat med 21 procent i jämförelse med Dessutom noteras en ökning av våra arkivfilmer som visas på utländska arkiv, liksom en viss ökning av antalet filmer som beställts fram av Stockholm Universitet för visning i Filmhuset. Rättighetsinnehavares nyttjande av arkivets material har ökat med hela 70 procent på två år, vilket främst beror på den kraftigt ökade utgivningen av filmer på DVD och att utgivarna då behöver tillgång till utgångsmaterial i gott skick. Att notera i sammanhanget är dock att dessa rättighetsinnehavare inte bara har tillgång till det material de själva har deponerat hos Filminstitutet, utan också det material som Filminstitutets arkiv har bekostat och restaurerat. Villkoren för att kommersiellt utnyttja restaurerat material är dock inte fastställda. Nyttjandet begränsas av att arkivet inte äger materialet i samlingarna. Presumtiva låntagare måste först inhämta tillstånd från filmernas rättighetsinnehavare, vilket oftast är förenat med erläggandet av filmhyra. En ökning av nyttjandet är heller inget självändamål för arkivet eftersom filmmaterial slits varje gång det används. Detta är den klassiska motsättningen mellan bevarande och tillgängliggörande av arkivmaterial. Arkivet ställer höga krav på dem som vill låna filmkopior för visning på externa biografer, vilket gör att det många gånger måste sägas nej till förfrågningar. Detta gäller i synnerhet de filmer till vilka arkivet endast innehar en kopia och till vilka det saknas material för att ta fram nya visningskopior. När det gäller det svenska filmarvet har arkivet i stor utsträckning antingen säkerhets- eller referensmaterial och skulle av den anledningen kunna ha generösare utlåningsregler av visningskopior. Å andra sidan skulle detta kräva väsentligt ökade resurser för att möjliggöra framtagning av ersättningskopior vartefter de gamla slits. På grund av rättighetsinnehavarnas ökade utnyttjande av arkivets material och av det ökade antalet visningar på Cinemateket och på utländska arkiv, har det totala nyttjandet trots allt ökat med 5 procent jämfört med år