Jenny hänger i persiennsnöret. John Johansen

Transkript

1 Jenny hänger i persiennsnöret John Johansen Jenny hängde i persiennsnöret. Hon skrek. Hennes nakna fötter skrapade mot hotellets fasad. Jag sladdade in på parkeringen. Kastade mig ur bilen. Men det var redan för sent. Allting skedde i slowmotion. Hon släppte persiennsnöret. Föll baklänges. Klänningen fladdrade runt henne. Jag hörde inte när hon träffade marken. Någonting slog lock för öronen. Jag vände bort blicken. Stirrade uppåt. Mördaren stod i fönstret. En otydlig siluett mot mörkret bakom. Men jag såg hans ögon. De brann som helvetets alla eldar. Uppmanade mig att komma efter honom. Jag stannade inte och tänkte efter. Sprang bara mot ingången. Gästerna i lobbyn skockades vid dörrarna. De var på väg ut för att se vad som hänt. Jag trängde mig förbi och fortsatte springa. Förbi hissarna. Upp för trapporna. Genom korridoren på sjunde våningen. Järnsmak i munnen. Benen och lungorna skrek ikapp. Dörren till hennes rum var öppen. Jag stannade. Flämtade. Försökte att andas lugnt. Drog min trettioåtta ur hölstret. Gick in. Rummet var mörkt. Stolar och golvlampor omkullslagna. Jag stirrade på det krossade fönstret. Ett avgrundshål som långsamt drog mig närmare. Persiennen rasslade i vinden. Uppmanade mig att gå framåt. Den sa: Kom hit. Kom hit. Se ner på henne. Se ner på vad du har gjort. Men jag ville inte. Kunde inte. Jag hörde aldrig mördaren. Han smög sig på mig utan ett ljud. Inga andetag. Ingenting. Det kändes som att mitt huvud skulle klyvas i två. Jag tappade pistolen. Föll ner i sängen. Den luktade som henne. Idiot! Idiot! Du lät dig övermannas. Gick rakt i fällan. Jag rullade över på rygg. Såg ögonen som lyste. Pistolmynningen som riktades mot mig. Bara att vänta. Snart är det över. Ett stänk av krut och sedan finns du inte mer, Ethan. Skottet ekade i mitt huvud. Förstorades tio gånger om. Jag kände bröstet slitas sönder. John Johansen. Projekt Jenny John Johansen 1

2 Jag låg stilla. Omgiven av lakan och kuddar. Doften av Jenny förstördes av krutet. En dörr slog igen. Fotsteg i korridoren. Allting blev suddigt. Försvann ur fokus. Ljudet av sirener långt borta. Jag rullade ur sängen. Kom vacklande på fötter. Tog stöd mot en byrå. Mitt bröst vrålade av smärta. Läckte blod överallt. Skjuten med mitt eget vapen. Han hade lämnat mig åt polisen. Gett dem mördaren de letade efter. Fram med bubbel och silverfat. Hugg in. Sirenerna kom närmare. Jag tog upp min pistol. Stapplade ut i korridoren. Bort mot hissarna. Var tvungen att ta mig därifrån. Jag tycker inte om att döda poliser. Mitt huvud bultade. Tröjan var varm och blöt. Klistrade mot kroppen. Det fortsatte att sprida sig. Rann innanför bältet. Ner längs byxorna. Jag trampade fram i mitt eget blod. Världen gungade när jag klev ut från hotellet. Jag hostade. Blod i handen. Dimman trängde sig på. Skrik och gråt. Ängsliga blickar. Skrämda blekfeta ansikten. Bara att försvinna i mängden. Ta mig till bilen. Sirenerna var nära. Nästan framme. Jag försökte gå snabbare. Snubblade in i bilen. Sjönk ihop bakom ratten. För en gångs skull startade den när jag behövde det. Jag blinkade för att skingra dimman. Såg till att inte krocka med något. Bara ta mig därifrån så snabbt som möjligt. Bakom mig färgades gatan av blåljus. Jag ser på telefonen, sedan på klockan. Halv sju. Ingenting händer. Hon kommer inte att ringa ikväll. Jag sitter ensam i tystnaden. Bara regnet som trummar mot fönstret. Bara mina minnen som sällskap när jag sluter ögonen. Jenny hänger i persiennsnöret. Hon faller. Klänningen fladdrar runt henne. Som en röd svans. Som ett stjärnfall. Det finns ingenting jag kan göra. Jag står bara och stirrar på henne. En fallande stjärna. Önska dig något, Ethan. Önska dig något. Han borde inte ha låtit mig leva. Han borde ha dödat mig. John Johansen. Projekt Jenny John Johansen 2

3 Jag reser mig försiktigt. Håller handen över operationsärret. Hugg av smärta strålar genom bröstet. Jag ser på klockan igen. Hon kommer inte att ringa. Jag går långsamt ut ur köket. Sätter på radion på vägen. Den brusar och kommer till liv. Avslutar en recension om Saya Pithiefs konsert på Mondiretto. Jag lyssnar inte. Ser på spegeln i hallen. Ansiktena som stirrar tillbaka på mig i de spruckna skärvorna. Jag känner inte längre igen min egen spegelbild. Steg ekar i trappuppgången. Kassar som prasslar. Jag ställer mig vid dörren. Lutar mig fram mot kikhålet och ser ut. Kvinnan mittemot gräver i fickorna på sin kappa. Hon lutar sig mot väggen. Ställer sig på ett ben. Försöker vila kassarna på låret för att inte tappa dem. Hon svär tyst när nycklarna slår i golvet. Jag iakttar henne när hon böjer sig ner. Jag tycker om att titta på henne. Hon påminner om Jenny. Samma hår. Mörkbrunt och genomblöt av regnet. Jag sluter handen runt dörrhandtaget. Vill säga någonting till henne. Kanske bara hälsa. Låtsas att jag är på väg ut. Hon reser sig. Stoppar nyckeln i låset. Vrider runt. Får upp dörren. Försvinner in i lägenheten med kassarna. Jag ser in i hennes hall. Bara ett par skor på mattan. En anteckningstavla på väggen. Inhandlingslistor och saker att göra. Teckningar ritade med färglada kritor. Hon kommer tillbaka till hallen. Hänger av sig kappan. Lutar sig ut och drar igen dörren. Jag står kvar och ser på den tomma trappuppgången. Imorgon. Kanske imorgon. Mitt huvud bultar. Det kalla ljuset från gatlyktorna faller in genom persiennerna. Jag rör mig långsamt. Försöker skydda ögonen. Gårdagen är en explosion av minnesfragment och känslor. Jag vrider mig på golvet. Tomflaskorna slår mot varandra. Ljudet skär i mitt huvud. Blandas med bultandet. Jag pressar händerna över öronen. Vill stänga ute resten av världen. Måste få det att sluta. Jag ser mot köket. Så långt borta. Jag griper tag i kanten på soffan. Kommer ostadigt på fötter. Huvudet bultar igen. Högre och tydligare. Nej. Inte huvudet. Jag stirrar på dörren, sedan på klockan. Halv sju. Det är hon. Jag går långsamt ut i hallen. Ser mig i spegeln. Håret är tjockt och smutsigt. John Johansen. Projekt Jenny John Johansen 3

4 Ögonen är röda. Jag vågar inte tänka på hur jag luktar. Kanske det är bäst att inte öppna. Hon knackar igen. Jag ställer mig vid dörren. Ett hårt grepp runt dörrhandtaget. Vi står inte ens en meter ifrån varandra. Dörren är det enda som skiljer oss åt. Jag kan inte andas. Hjärnan går på högvarv. Jag ser på kikhålet. Tittar jag på henne kommer jag inte att våga öppna. Jag tar ett djupt andetag och skjuter upp dörren. Ett magert ansikte. Ögon som lyser. Det går en evighet. Klockan tickar i bakgrunden. Långsammare och långsammare. Tiden stannar upp. Vi står stilla. Ser på varandra. Vi är lika långa. Mina axlar är bredare. Jag är förmodligen starkare. Min pistol ligger i köket. Kommer jag hinna ta den? Nej, han kanske skjuter mig i ryggen. Bäst att lura in honom. Få honom att tro att han har övertaget. Jag knyter näven och måttar ett slag mot honom. Men han är redan borta. Han duckar under min arm och försvinner bakom mig. Jag snurrar runt. Han duckar igen och rör sig in i lägenheten. Helvete vad snabb han är. Jag drar igen dörren bakom mig. Han ska inte komma undan den här gången. Vi rör oss mot varandra. Jag vrider mig åt sidan samtidigt som jag slår. För ett ögonblick är jag säker på att jag kommer att ta honom. Jag känner hur jag träffar honom. Känner hans revben mot mina knogar. Sedan bränner det till i buken. Jag skriker av smärtan. Ser hur kniven sjunker in i sidan på mig. Han griper mig runt halsen. Trycker upp mig mot väggen. Jag känner klädkrokarna i ryggen. Försöker ta mig loss. River ner jackor och rockar. Han vrider runt kniven. Får mig att flämta och spotta. Han är starkare än vad jag trodde. Jag sliter i hans handled. Försöker bända loss hans fingrar. Han klämmer åt med båda händerna. Huvudet blir tungt. Hjärnan skriker efter blod och syre. Allting känns främmande och avlägset. Jag sluter ögonen. Jenny hänger i persiennsnöret. Hon faller. Klänningen fladdrar runt henne. En svans av rött. En fallande stjärna. Önska dig något, Ethan. Önska dig något. Jenny ler mot mig. Vi är tillbaka på barnhemmet. Ligger ihopkrupna under filtarna och ser ut genom fönstret. En ensam stjärna faller över natthimlen. Jag sluter ögonen och önskar. Jenny pressar sina läppar mot min kind. Fotsteg utanför dörren. Jenny släcker lyset. Skyndar över till sin egen säng. Jag kan inte somna den natten. Jag ligger vaken och ser ut på himlen. Känner mig märkligt varm inombords. John Johansen. Projekt Jenny John Johansen 4

5 Hans händer är kalla och starka. Krokarna trycker mot ryggen. Skarpa ljuspunkter i taket. En lampa som blinkar. Solen letar sig ner genom lövverket. Hon håller i blomman som jag gav henne. Smala vita blad med röda stänk. Jag vet inte vad den heter. Jenny vet säkert. Hon vet alltid bättre än mig. Hon skrattar. Sätter den i håret och springer ut genom grinden. Jag följer efter henne. Vi springer ikapp längs skogsbrynet. Höstlöven täcker marken runt det stora trädet på åkern. Vårt träd. Jenny klättrar upp på gungan. Jag knuffar på. Hon säger åt mig att knuffa hårdare. Att hon vill nå toppen. Hon säger att hon alltid kan nå toppen när jag står bakom henne. Bara jag står bakom henne. Jag öppnar ögonen. Sluter handen runt kniven i min buk. Smärtan är obeskrivlig. Jag biter ihop när jag drar ut den. Han hinner inte reagera innan jag kör in kniven i hans hals. Varmt blod skvätter över mitt ansikte. Jag håller fast honom. Tvingar in kniven djupare. Han gurglar och stirrar på mig. Hostar upp mörka blodklumpar som rinner nerför hakan. Glöden i hans ögon dör ut när jag vrider runt bladet. Hans kropp blir tung och lealös. Mina ben viker sig och vi faller ihop på golvet. En mörk pöl sprider sig runt honom. Jag sparkar bort honom från mig. Vill bara komma undan från honom och hans stinkande blod. Jag lutar mig mot väggen. Flåsar ansträngt. Sedan hör jag min räddning. Som en kör av himmelska röster. En ängel som kommer ner på jorden. Steg i trappuppgången. Kassar som prasslar. Ett barn som gråter. Jag ser på dörrhandtaget. Försöker höja armen. Inte långt kvar. Bara lite till. Måste öppna upp. Armen känns tung och otymplig. Som om den inte längre är en del av mig. Ett nytt hugg av smärta strålar genom kroppen. Jag drar tillbaka armen som i kramp. Faller över på sidan. Ligger hjälplös och orörlig över skor och jackor. Jag försöker skrika. Låta henne veta att jag finns här. Allt jag får fram är svaga gurglanden. Jag slår kraftlöst mot dörren. Måste få hennes uppmärksamhet. Hon behöver bara öppna upp och se mig ligga här. Det ekar i trappuppgången när hon drar igen sin dörr. Jag ser ner på min buk. Pressar handen hårdare över såret. Blodet fortsätter att pulsera fram mellan mina fingrar. Sakta avtagande. Bara att vänta. Snart är det över. Ett par hjärtslag till och sedan finns du inte mer, Ethan. John Johansen. Projekt Jenny John Johansen 5