medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media"

Anders Blomqvist
för 8 år sedan
Visningar:

1 medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media 3

2 1934 5

3 måndagen den 26 november anatomiska institutionen, uppsala prolog Runtomkring honom var allt svart. Inte svart som mörker, utan bara svart och ogenomträngligt. Efter vad som kändes som en evighet bröts svärtan upp av ljusare fläckar. Ljuset och mörkret rörde sig allt fortare, sorterades och fixerades. När blicken till slut klarnade och han kunde urskilja taket ovanför förstod han ögonblickligen var han befann sig. Han kände igen vartenda märke, varenda fläck, bjälke och färgflaga. Han kunde till och med historierna bakom de flesta av dem. Men ju fler detaljer han kände igen, desto mindre förstod han. Vad gjorde han här? Var det något slags dåligt skämt? Eller hade han svimmat och av någon anledning lyfts upp på ett av dissektionsborden? För det rådde ingen tvekan om var han befann sig. Han hade tillbringat nästan hela sitt vuxna liv i den här likkällaren och den var mer hemma för honom än någon annan plats. Irriterat försökte han resa sig, men musklerna vägrade lyda. Han förstod inte varför, han hade aldrig varit med om något liknande. Paniken började sakta komma krypande, men han tryckte undan den. Det måste finnas en logisk förklaring, det fanns det alltid. Huset var aldrig helt tomt på folk, inte ens på natten, och han försökte skrika på hjälp istället. Någon borde kunna höra 7

När blicken till slut klarnade och han kunde urskilja taket ovanför förstod han ögonblickligen var han befann sig. Han kände igen vartenda märke, varenda fläck, bjälke och färgflaga.

4 honom. Men trots att han verkligen skrek, skrek rakt ut, kom det inget ljud. Hur var det möjligt? Han försökte igen, tog i med sina lungors fulla kraft, men fortfarande hördes ingenting. Plötsligt uppfattade han någon annans närvaro. Skuggor som hastigt spelade över taket. Ett knappt hörbart rasslande mitt i tystnaden. Metall mot metall, men svagt. Ljudet visade att han i alla fall inte var ensam. I hopp om att få se vem det var försökte han vrida huvudet mot ljudet, men musklerna lydde inte nu heller. Men han visste att han inte misstagit sig, visste att hjälpen var nära. Fast han förstod inte varför personen inte visade sig. Varför fick han bara ligga här? Så bra att du har vaknat, sa gestalten plötsligt. Tonfallet var professionellt och rösten vagt bekant, vilket fick honom att känna sig tryggare. Kanske var det så enkelt som att han trillat omkull i källaren och slagit sig? Då var det inte så konstigt att de inte ville flytta honom på en gång. Ja, så måste det vara! Men vissheten försvann snabbt när rösten fortsatte, med samma neutrala tonläge: Det är så trist att vänta. Jag började tro att jag injicerat en för hög dos. Eller att slaget var för hårt. Nu kunde ingenting hindra paniken. Den vällde upp, forsade ut i varenda muskel, gjorde ont. Panik är bara kemi, brukade han säga till sina studenter. Kemi avsedd att ge kroppen övermänskliga krafter så att man kan bekämpa fiender och fly från vilddjur. Men för hans del gjorde den ingen nytta. Hur mycket han än försökte röra sig låg han hjälplös kvar. Plötsligt glimmade något till i halvdunklet. Han kunde inte avgöra om det var en kniv eller något annat, han kunde inte rikta blicken åt något annat håll än rakt fram. Rakt upp i det välbekanta taket. Och han kunde lyssna till rösten. 8

Ljudet visade att han i alla fall inte var ensam. I hopp om att få se vem det var försökte han vrida huvudet mot ljudet, men musklerna lydde inte nu heller.

5 Jag vet att du förstår vad som händer, du är ju något av en expert. Förhoppningsvis har inte giftet slagit ut dina sinnen, det vore hemskt tråkigt om du gick miste om det, du som är så intresserad. Något runt, vasst och taggigt placerades mot hans vänstra tinning. Han visste omedelbart vad det var. Han hade själv hållit ett likadant instrument i handen många gånger, senast dagen innan. Och han visste precis vad man kunde göra med det. Skräckslagen försökte han slå sig fri och fly, men kunde fortfarande inte röra sig. Han skulle ha gjort vad som helst för att få musklerna att lyda. Bett på sina bara knän, gråtit eller förbannat för att komma undan. Han skulle villigt ha förnedrat sig på vilket sätt som än krävdes. Men det var meningslöst. Gestalten behövde inte ens hålla fast hans huvud, trots att den lilla cylindern låg allt hårdare mot huden. Han önskade att han inte förstod, men det gjorde han. Visste redan innan den började rotera och de små vassa tänderna slet i hans hud. Slet och rev upp. Visste att inget hopp fanns, att ingen kunde hjälpa. Inte ens gestalten i mörkret om den mot förmodan skulle ångra sig. Det enda som väntade bortom skräcken och smärtan var mörker och död. Han kunde inte göra något för att hindra skärhuvudet från att långsamt och skoningslöst äta sig in genom hud och ben. Inåt i en liten, liten cirkel. Smärtan var obeskrivlig, till och med värre än han föreställt sig. Smärtan och det fasansfulla ljudet av skelett som gav vika. Hans skelett den här gången, hans huvud, hans smärta. Han visste mer än kände hur borren avlöstes av något annat, en ny sorts smärta som skar genom medvetandet, vred och vände på tankarna. Det var som om delar av själva hans personlighet töjdes ut, böjdes fel, vreds ut och in och slets itu. 9

Och han visste precis vad man kunde göra med det. Skräckslagen försökte han slå sig fri och fly, men kunde fortfarande inte röra sig. Han skulle ha gjort vad som helst för att få musklerna att lyda.

6 Andra gången reagerade han knappt. Sedan följde tystnad, stillhet. Det var över. Slutgiltigt över. Även om hjärtat fortfarande slog var han borta. Allt han kunde göra var att stirra rakt upp i taket, på den grova burliknande metallställning som sakta sänktes ned. Ställningen som han var så bekant med, som han använt så många gånger själv. Starka, målmedvetna händer lyfte upp honom i den, lade hans kropp till rätta, låste fast och så började den långsamt höjas. Stålskelettet gjorde ont, skar djupt in i ryggen som en smärtfylld omfamning. Den sista han någonsin skulle få. Tillsammans rörde de sig genom rummet, fram till väggen och sedan sänktes han ned igen. Allt medan rösten förklarade för honom varför det hände. Men det var försent. Han var långt bortom förståelse. Han hörde orden, men de betydde ingenting längre. Han försökte inte ens slå sig fri när hans kropp sänktes ned i ett av likkaren. Lösgjord ur den smärtsamma ställningen sjönk han långsamt nedåt, kände den kalla, slemmiga vätskan mot sin nakna hud. Den bedövande lukten av död. Medan han sjönk stötte hans ännu levande kropp mot andra kroppar, men de var sedan länge döda. Stela och kalla. Han hade själv fyllt på karen med nya lik dagen före. Men de hade inte varit tomma innan dess. Hur många människokroppar låg i just det här karet redan? Tre? Fem? Ännu fler? Någons långa hår smekte hans hals och ansikte. Stumma döda fingrar grep efter honom, kalla kroppar trycktes mot hans. De döda tycktes välkomna honom. 10

Starka, målmedvetna händer lyfte upp honom i den, lade hans kropp till rätta, låste fast och så började den långsamt höjas.

Relevanta dokument

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Zackarina bodde i ett hus vid havet tillsammans med sin mamma och sin pappa. Huset var litet men havet var stort, och i havet kan man bada i alla