Under min säng... Angelica Fingal

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Under min säng... Angelica Fingal"

Sandra Vikström
för 8 år sedan
Visningar:

1 Viktor Engholm

2 På knä jag faller för den uppenbarelse som visar mig att världen nu för evigt ändrats. Någonting som tagit så många människor så många år, så mycket svett, så mycket blod och så mycket tårar. Nu endast tomma står här kvar. En gång så fyllda med allt som mättade en hungrig själ. Nu tomma... En gång innehållande de skatter som gjorde att en ensam man för en timme eller två kände sig som i ett gott sällskap. Kulturens planer och krafter fortsätter som de alltid har Dock... Ej längre från denna lokal. Joakim Engström

Nu endast tomma står här kvar. En gång så fyllda med allt som mättade en hungrig själ. Nu tomma.

3 Terése Falk

4 Under min säng... Det bodde ett monster under min säng. Det gör det fortfarande. Den kom i skepnad när min pappa berättade om den när jag var liten. Jag kommer knappt ihåg dess utseende förr, men jag minns att den var hårig och ganska färgglad. Stanken går inte att glömma, för att den var väldigt intensiv och det var det som gjorde att jag inte kunde somna om kvällarna. Jag fick svårt att koppla av, i och med det blev min koncentration, kropp och psyke sämre. Monstret har nu efter många år mist kontrast och blivit färglös. Den är inte längre bara under sängen utan överallt där jag befinner mig. Jag känner att jag börjar bli mer och mer som monstret, lika grå, genomskinlig och illaluktande. Det verkar som om det redan är försent att skrubba bort den, monstret är redan ett med mig. Den har redan trängt sig in under huden och gjort flera ärr. Angelica Fingal

Stanken går inte att glömma, för att den var väldigt intensiv och det var det som gjorde att jag inte kunde somna om kvällarna.

5 Paula Juric

6 Pappa, kan du inte kolla så att jag inte har några hundar under min säng? Men det vet du väl att du inte har, sånt finns inte. Men pappa! Ja ja, jag ska se efter då. Pappa tittade under sängen. Nej, det finns inga hundar under sängen, bara monster som alltid, det var ju det jag sa. Jag stirrade på honom men en smalnande blick. Du ljuger väl inte nu va? Det skulle du väl aldrig göra? Pappa vred lite på sig. Nej aldrig! Okej då, då tror jag på dig, men om det visar sig att du ljuger så kommer du att ångra dig! Pappa skrattade och pussade mig på pannan innan han gick och släckte lampan och stängde dörren. Jag stirrade mot golvet när jag hörde krafset från klor, dom lät väldigt hundiga tycker jag. Långsamt drog jag fram min vattenpistol jag gömt under kudden. Jag fyllde den innan jag skulle sova. Så stack tippen på en svans plötsligt ut. Den viftade vilt, den ser ut att sitta fast på en hund. Han ljög, det fanns visst en hund under min säng! En mörk klump sköt ut från under sängen och studsade runt i hela rummet. Upp i taket ner på golvet över väggarna och in i bokhyllan och sedan kraschade den i klädlådan. Klumpen låg bedövad en sekund eller två innan den reste sig och ruskade på sitt ohyggliga huvud. Rummet stank plötsligt blöt hund när jag träffade den med en stråle från pistolen. Vattnet ångade upp från dess päls så fort det träffade. Det här var en stark buse. Jag fyrade av några strålar till bara för att få samma resultat. Den vände sitt lurviga onda huvud mot mig och stirrade på mig med ögon stora som tennisbollar. Ögon som skulle passa på Hin Onde själv. Jag trevade under täcket, mellan madrassen och väggen efter mitt svärd. Ingen ond hund skulle klara sig mot den. Hunden vädrade i luften och sköt sig sedan mot mig. Precis i tid fick jag upp svärdet och riktade både den och pistolen mot besten och gav ifrån mig ett krigsvrål. Kom igen då! Sedan när besten försvunnit kröp jag ner under täcket igen och sov som en stock. Ida Karlsson

Pappa vred lite på sig. Nej aldrig! Okej då, då tror jag på dig, men om det visar sig att du ljuger så kommer du att ångra dig!

7 Anton Lamme

8 Sover hon än? Jag tror det. Skall jag se efter? Nej, akta så hon inte vaknar! Små strimmor av ljus, lika små som de själva, smög sig ut från under sängen. Likaså gjorde de. En av dem tog ett kliv upp på mattkanten. Med en gest signalerade han till de andra att läget var under kontroll. Ingen visste riktigt hur, men snart var de uppe på nattduksbordet. Det var aldrig någon som visste. Men det gjorde dem ingenting. Varför skulle de veta sådana småsaker? De tog i: ett, två, tre! Fönstret stängdes med det diskretaste ljudet av alla. Ja, lika diskret som de själva. Vinden försvann tillbaka in i glömskan. De pustade ut. Snart var de tillbaka nere på mattan, och varsamt klättrade de ner från den och skyndade in under sängen där de kommit ifrån. De små strimmorna av ljus dog sakta ut. Hon log för sig själv. Och somnade om. Nina Larsson Kinnebrand

Det var aldrig någon som visste. Men det gjorde dem ingenting. Varför skulle de veta sådana småsaker? De tog i: ett, två, tre! Fönstret stängdes med det diskretaste ljudet av alla.

9 Tobias Larsson

10 "Vad mörkt det är.." Det var de enda orden som formades för stunden i hans tysta huvud. Långsamt vände han sitt huvud på kudden och resten av kroppen i den uppvärmda sängen mot fönstret. Han låg så en stund och stirrade på det grådisiga ljuset som väntade honom utanför. Ljusen som skulle tänts igår när hans flickvän kom över förblev släckta eftersom dom inte ens kom inte in till sovrummet. Hon bara stack ut helt plötsligt efter slagit till hans vänstra kind. Omedvetet förde han handen upp till den slagna kinden och kände att den var smått öm. "Just det ja, det vart ju något bråk om någon som hon var otrogen med. Vad var hans namn..." Han slutade smeka sin kind när det slog honom att det inte borde varit han som fått den smällen. "Jäkla typ.." sa han halvhögt med sin krassliga morgonröst, drog upp täcket över hans kropp och vände sig mot det mörka hörnet igen. Christine Lennartsson

Ljusen som skulle tänts igår när hans flickvän kom över förblev släckta eftersom dom inte ens kom inte in till sovrummet. Hon bara stack ut helt plötsligt efter slagit till hans vänstra kind.

11 Emil Maselli

12 Det är konstigt att ett så svagt ljus kan verka så starkt. Sänglampan kastar en cirkel av ljus på väggen och jag kan inte sova. Jag vet inte vad klockan är, för jag kan inte vända på mig, eller röra på mig, eller släcka lampan. Jag ligger som fastfrusen, fångad i en vaken mardröm. Jag är övertygad om att om jag så försöker röra den minsta muskel kommer jag misslyckas, jag kommer fastna förevigt så jag ligger stilla, stilla, och känner mitt hjärta slå i mina armar och mitt bröst. Hela jag skakas av rytmen; det är inte bara mitt blod som pumpas runt, utan hela jag, mina tankar, mitt sinne, min själ runt och runt i rummet pulserar det; runt, runt, som cirkeln av ljus på väggen. Det går inte. Jag kan inte. Jag kommer inte loss. Allt går runt i cirklar, det vet jag. Mina tankar gå runt och kommer tillbaka, och själv är jag också än en gång där jag började, stirrandes in i väggen. Jag har gått ett varv, en cirkel, tappat min kompass. Jag har inte kommit någonstans. Jag har gått och gått, i år, och nu när jag äntligen är där jag ville vara nu inser jag att jag inte kommit någonstans. Det spelar ingen roll hur långt jag går, jag kommer alltid tillbaka till mig själv. Bara jag, ensam, och en cirkel av ljus. Jag är rädd. Jag är rädd för det som finns utanför min cirkel, rädd för mörkret. Jag är rädd för morgondagen. Jag är rädd för stunden då en större, starkare cirkel kommer stiga över horisonten och lysa upp det som ruvat i skuggorna, då solen kommer avslöja det som mörkret gömt. Jag är rädd att de figurer jag sett i dunklet bara är stolar täckta med kläder, eller ett bord med en hög böcker på. Ljuset är obarmhärtigt, smärtsamt, och tillåter inga gömställen. Min framtid har varit upplyst av en sänglampa, men om bara några timmar stiger solen, och jag vill inte se. Efter år längtan vill jag inte veta längre. Jag vill ligga kvar här, med bara mig själv. Tänk om jag har fel. Tänk om jag faktiskt inte vet vad jag gör. Här ligger jag, så länge sedan sen sist, och jag vet lika lite. Jag är tillbaka. Därför är jag rädd. Tänk om jag kommer ligga här igen, stirrandes på en cirkel av ljus, och inte veta bättre. Jag vill inte alltid vara rädd. Jag vill kunna möta morgondagen med rak rygg och öppna ögon. Jag vill veta vem jag är och vad jag vill, och att nästa steg jag tar är åt rätt håll; jag vill vara säker på att jag inte kommer ångra mig, att jag gör rätt. Mina hjärtslag bultar i mitt öra, och världen snurrar runt, runt; alltid återvändandes till samma sömnlösa nätter, och samma cirklar av ljus. Sara Mikaelsson

Jag är övertygad om att om jag så försöker röra den minsta muskel kommer jag misslyckas, jag kommer fastna förevigt så jag ligger stilla, stilla, och känner mitt hjärta slå i mina armar och mitt

13 Dag Petersen

14 Om det snurrar. ska det snurra. vill du snurra. Så snurra, snurra som du aldrig snurrat förr. Vill inte snurra, men gör det ändå. Kan inte snurra, men vill snurra. Vill du snurra? Frida Snabb

Relevanta dokument

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är