o Ideologiska drivkrafter, mot sociala orättvisor och politisk marginalisering, förklarar uppkomsten av konflikten i Colombia.

Transkript

1 Telemeddelande (A) Sid. 1(11) Mnr BOGO/ Bogotá, D.C. Tommy Strömberg Ambassadråd UD-AME Dnr 12 Konflikten i Colombia 2009 o Ideologiska drivkrafter, mot sociala orättvisor och politisk marginalisering, förklarar uppkomsten av konflikten i Colombia. o Decennier av konflikt och våld har skapat ett polariserat samhälle märkt av misstro som tillsammans med narkotikaekonomi, kidnappningar och terroristdåd är viktiga förklaringar till varför våldet fortgår. o Under det senaste decenniet har människor fått sätta livet till i konflikten. Miljoner människor har flytt från sina hem. o En kraftig militär offensiv sedan 2002 har försvagat gerillan avsevärt. Paramilitärerna har demobiliserats, men fenomenet fortlever. o Diskussioner om ett humanitärt avtal har åter aktualiserats. Vägen framåt är dock snårig och ett politiskt rävspel mellan parterna utspelas inför öppen ridå. o En förhandlad lösning på den väpnade konflikten är idag avlägsen. Parterna är alltmer inställda på att vänta in presidentvalet i maj o Det internationella samfundet kan stödja det colombianska civila samhället och Colombias regering att bygga fred. o Sverige kan vara en partner för fred i Colombia och använda sitt förtroendekapital till att lyfta grundläggande värderingar som fred, demokrati och MR såväl bilateralt som genom EU och FN.

2 2(11) Konfliktens rötter Colombia lever, ända sedan självständigheten 1814, i en kombination av olika konflikter där våldet i samhället generaliserats. Tydliga regionala skillnader, social och ekonomisk orättvisa och politiskt utanförskap har bäddat för svaga statliga institutioner. Ojämlikhet och utanförskap har också utgjort en grogrund för missnöje och väpnad kamp. Dagens konflikt har kopplingar åtminstone till perioden som går under namnet La Violencia, eller Våldet, och betecknar det inbördeskrig mellan liberaler och konservativa som rasade Efter en kort militärdiktatur, under General Rojas Pinilla , etablerades en konstitutionellt sanktionerad maktdelningspakt mellan konservativa och liberaler. Den Nationella Fronten varade från 1958 till Pakten minskade visserligen våldet men stängde samtidigt ute alla andra relevanta aktörer från att delta i det politiska livet. Gerillagrupperna Ejercito de Liberación Nacional (ELN), inspirerad av den kubanska revolutionen, och Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (FARC), marxist-leninistisk, bildades under första halvan av 60-talet. En bit fram på 70-talet fanns ett dussintal gerillagrupper som tagit upp vapen. Uppkomsten av dessa rebellgrupper hade sin grund i bristande möjligheter att delta i det politiska livet och missnöje över den snedvridna fördelningen av resurser. Det var främst på landsbygden, där jordfrågan var central, som gerillagrupperna kunde växa sig starka. I ett samhälle som bara delvis övergått till en modern kapitalistisk ekonomi finns fortfarande idag drag av feodala strukturer där politiskt och ekonomiskt beroende är nära sammanlänkade. Drygt hälften av landtillgångarna ägs av sex promille av befolkningen. Jordinnehav innebär politiskt inflytande och social status. Avsaknad av jord leder till marginalisering och fördjupad fattigdom. Från början handlade den väpnade konflikten om en starkt ideologiskt präglad klasskamp för att ta över makten. Men det har alltmer kommit att handla om narkotikahandel, kidnappningar och terroristdåd. Från 80-talet och framåt har narkotikakarteller och paramilitärer utgjort ett inslag i konfliktkartan som komplicerat bilden och som idag gör sökandet efter en lösning på konflikten till en än större utmaning. Drivkrafter och drivmedel i konflikten En förklaring till varför konflikten fortgår är bristen på förtroende mellan olika grupper i samhället. Polariseringen märks på alla nivåer. Colombia bär idag ett ärr som likt en ravin delar landet. På olika sidor av ravinen finns höger och vänster, fackföreningar och arbetsgivare, landsbygd och stad, regering och civilt samhälle. President Uribe menar att det finns historiska grunder till den misstro som fackföreningarna utsätts för eftersom dessa på 60-talet infiltrerades av den marxistiska rörelsen som kombinerade det politiska arbetet med våldsmetoder för att uppnå sina mål. Den andra sidan, vänstern, har sina egna skäl till misstro. Sedan 80-talet har 4000 medlemmar i vänsterpartiet Unión Patriótica (UP) försvunnit eller mördats. Interamerikanska

3 3(11) Domstolen för Mänskliga Rättigheter har betecknat detta som folkmord. Avmobiliserade FARC-medlemmar sökte genom UP en politisk arena att agera utifrån och det inträffade kastar än idag en skugga över vänsterns syn på vad som är möjligt eller inte genom demokratiska medel. Ett annat exempel på polariseringen är regeringens undfallande attityd gentemot de hot som riktas mot MR-försvarare med flera inom det civila samhället. Regeringen skyddar visserligen dessa personer med livvakter och skottsäkra bilar. Men istället för att gå till botten och utreda varifrån hoten kommer misstänkliggör regeringen, med presidenten i spetsen, dessa grupper för att vara gerillasympatisörer. Ett tydligt stöd för deras opolitiska arbete för att skydda mänskliga rättigheter saknas. Denna onda cirkel av misstro speglar och förstärker motsättningarna i samhället. Den ideologiska faktorn har alltmer kommit att bli en historisk förklaring till konfliktens uppkomst. Den illegala ekonomin, med narkotikahandeln i spetsen, är det bränsle som håller konflikten vid liv. Trots ihärdiga försök från den colombianska regeringens sida att bekämpa allt från odling av kokablad till smuggling av kokain i u-båtar fortlever fenomenet. Ansträngningarna att framförallt begränsa odlingen av kokablad har misslyckats och kanske ännu allvarligare är att produktionen av kokain ökat under de senaste 10 åren. Narkotikaekonomin erbjuder ett alternativt ekonomiskt system som fungerar i regionerna och som upprätthåller de illegala väpnade grupperna. Ett avgörande problem är avsaknaden av utveckling av jordbruket och därmed att alternativa utkomstkällor saknas på landsbygden i de mest utsatta regionerna. Enligt analytiker har dock FARC:s finanser försvagats avsevärt under senare tid. En förklaring skulle vara att narkotikahandeln till viss del blockerats av regeringsstyrkornas offensiv. En annan finansieringsform som minskat markant är kidnappningar. Med svagare finanser minskar också möjligheterna att fortsätta den väpnade konflikten i någon större skala och en märkbar förändring är att FARC omorganiserat sig i mindre och mer flexibla enheter. Vidare har utpressning med hot om våld ökat för att kompensera för minskade inkomster från andra illegala verksamheter. Konflikten slukar också stora resurser för staten. Idag motsvarar utgifter för militär och säkerhet, inklusive det amerikanska stödet genom Plan Colombia, över 5 procent av Colombias BNP. Den nivån har uppnåtts med hjälp av extraordinära krigsskatter och en stadigt hög tillväxt under de senaste åren. Den finansiella krisen har dock slagit hårt även i Colombia och frågan är hur länge de båda huvudaktörerna i konflikten har råd att hålla ut? Konfliktens dynamik Före fredssamtalen i San Vicente de Caguán, som inleddes 1999, hade FARC långsamt stärkt sin organisation och sin militära förmåga. Under fredssamtalen använde såväl gerillan som Colombias regering tillfället för att rusta upp och stod vid samtalens sammanbrott, 2002, starkare än någonsin.

4 4(11) Regeringen Pastrana inledde direkt efter fredssamtalens slut flera stora offensiver för att bekämpa de illegala väpnade grupperna militärt. Den militära strategin har sedan stärkts under regeringen Uribe. Idag kan man konstatera att säkerheten ökat, de illegala grupperna har pressats tillbaka och människor upplever en större grad av frihet. Men konflikten är långt ifrån löst. Mellan 2002 och 2007 ökade de statliga militära styrkorna med 36 procent och uppgår idag till man inklusive polisen. Samtidigt har antalet beväpnade män och kvinnor i FARC i det närmaste halverats under 2000-talet till omkring idag. Den ihållande militära offensiven mot FARC har tvingat organisationen att byta taktik från mer storskaliga arméliknande aktioner till mindre rörliga gerillagrupper. FARC genomförde under 2008 ca 240 offensiva attacker vilket är en bråkdel jämfört med fem år tidigare. Deserteringarna har ökat och under 2008 dödades eller tillfångatogs drygt 2000 gerillamedlemmar. Stödet från USA, genom Plan Colombia, för att bekämpa terrorism och narkotika har utan tvekan varit ett avgörande bidrag till den colombianska statens militära förmåga. Särskilt flygvapnets kapacitet har stärkts. Stödet förutses fortsätta även under Obamas administration men med en något större andel till sociala program. Vidare har stöd från Israel och Storbritannien bidragit till ökad colombiansk förmåga att samla in och använda underrättelseinformation. Ökad samordning mellan armé, marin, flyg och polis liksom uthållighet är andra viktiga förklaringar till regeringens övertag över de illegala väpnade grupperna. Gerillan är försvagad. Sedan 2007 har regeringsstyrkorna dödat flera av FARC:s viktigaste ledare och därmed krossat myten om att dessa skulle vara osårbara. Regeringssidan har också kommit över viktig strategisk information, undanröjt terroristdåd genom underrättelsearbete och övertygat tusentals gerillasoldater att desertera. En utbredd taktik är att erbjuda ekonomiska ersättningar för de som lämnar gerillan och för med sig information och kidnappade. Det har visat sig att gerillans kommunikation utgjort en svag punkt. Ledningen för försvarsmakten menar att FARC är "en döende patient", även om slutet kan bli utdraget. Den tidigare koncentrationen av konflikten till centralare delar av landet har under regeringen Uribe bytts mot en utträngning av gerillan och andra illegala väpnade grupper. Idag är konflikten som mest märkbar i gränsområden mot Venezuela och Ecuador. Rebellerna har närvaro även på andra sidan gränserna och för in ammunition, sprängämnen och förnödenheter. Ett annat utsatt område är Stillahavskusten som drabbas allt hårdare av konflikten, främst av det narkotikarelaterade våldet. I kustregionen Nariño finns såväl FARC, ELN och paramilitärer närvarande samtidigt som den militära offensiven intensifieras.

5 5(11) Den mindre gerillagruppen, ELN, anses vara kraftigt militärt försvagad. Mellan 2000 och 3000 män och kvinnor uppskattas bära organisationens vapen. Gerillan finns idag i ett fåtal regioner där man har en historisk närvaro, men kan inte sägas agera nationellt. Användande av minor och kidnappningar gör dock att organisationen fortsätter sprida död och terror i de områden där man finns representerade. Efter avväpning och demobilisering av drygt paramilitärer från Autodefensas Unidas de Colombia (AUC) har det paramilitära våldet förändrats. Idag är det endast i undantagsfall fråga om konfrontationer med gerillan. Och i dessa fall rör det sig främst om kontroll över narkotikahandeln. Lokalt märks dock fortsatt det paramilitära inflytandet om än mindre synligt. Likväl utgör dess existens en osäkerhetsfaktor för många civila, främst på landsbygden. Konfliktens mänskliga konsekvenser Den humanitära krisen i Colombia är bland de värsta i världen. Antalet internflyktingar är omkring 3 miljoner, och varje år tvingas personer lämna sina hem. Antalet offer för personminor är större än i något annat land och samhällen isoleras helt från omvärlden. Tusentals barn berövas sin barndom i den colombianska konflikten och tvingas på olika sätt delta i allt från direkta strider vid fronten till underrättelseverksamhet. Återintegreringen av de paramilitärer som lämnat in sina vapen håller på att bli ett av Colombias främsta problem vid sidan av internflyktingproblematiken. Regeringens politik på området har kommit igång för sent och mängder av de personer som ingick i avmobiliseringen har lämnats utan tillräckligt stöd för att finna en väg tillbaka till ett civilt liv. Går konflikten att lösa genom förhandlingar? Militär logik har varit tongivande under President Uribes tid vid makten. Till skillnad från sina företrädare inledde han sin regeringsperiod med hårda tag och en militär offensiv. Regeringen har hela tiden hävdat att man är beredd att förhandla med de illegala väpnade grupperna, men många bedömare frågar sig hur stor viljan till nödvändiga eftergifter vid en förhandling verkligen är. Att omvandla militär styrka till politiska framsteg mot fred framstår inte idag som en prioritet för regeringen Uribe. En förhandlad lösning med FARC ligger långt borta av flera skäl. Det viktigaste är sannolikt förhållandet mellan vad gerillan har att vinna på fred och vad man har att förlora på fortsatt krig. Genom att lägga ner vapnen skulle FARC tappa sitt inflytande och gå ett mycket osäkert civilt politiskt liv till mötes. Det mesta pekar på att gerillaorganisationen i fria val skulle försvinna. Gerillans politiska uttryck, Movimiento Bolivariano por la Nueva Colombia och PC3 (Partido Comunista Clandestino Colombiano) vilar på den militära styrkan. Organisationens oförmåga att omvandla militär styrka till

6 6(11) politiska förändringar har dock visat sig tydligt. När FARC stod som starkast militärt vid millennieskiftet nöjde man sig med att symboliskt visa upp sig som en jämbördig part med President Pastrana. Men organisationen förmådde inte driva på för att genomföra några politiska reformer. Det har nu gått en tid efter den historiske ledaren Marulandas död och efterträdaren Alfonso Cano börjar ändra kurs. Han vill föra bort fokus från kidnappningar och stärka en mer "politisk linje". Samtidigt har också förvalsdynamiken inför parlaments och presidentvalen 2010 börjat och FARC söker politisk synlighet i kampanjen. Det kan förklara den uppenbara motsägelsen att tala om ett humanitärt avtal samtidigt som man massakrerar urfolk. De våldsamma attackerna, som också inkluderar bilbomber i Cali, Neiva och Bogotá samt mord på sex militärer i Cauca, tenderar att öka. Försvarsministern, Juan Manuel Santos menar att dåden utgör en del av FARC:s strategi renacer pånyttfödelse. Diskussionerna om förhandlingar med FARC har på senare tid åter aktualiserats. Efter att alla de politiska kidnappade som FARC haft i sitt våld antingen dödats, fritagits eller släppts har ett viktigt hinder för att avancera undanröjts. Colombianos y Colombianas por la paz, en folkrörelse under ledning av den liberala senatorn Piedad Córdoba, har genom skriftväxling med gerillan bidragit till frigivandet av kidnappade. Nästa steg är att försöka få till stånd ett så kallat humanitärt avtal för att utväxla kvarvarande poliser och militärer kidnappade av FARC mot fängslade gerillamedlemmar. Gerillan har uttryckt intresse av ett humanitärt avtal som ett första steg mot fredssamtal. Men skeptikerna är många. Och president Uribe menar att ett avtal är överflödigt. Det enda gerillan behöver göra är att ensidigt frige alla kidnappade. Det politiska spelet kring de kidnappade som tidigare låst alla positioner kan möjligen bidra till att en konstruktiv dynamik kommer igång, men det återstår att se. Inom regeringen finns en tro på att man kan försvaga FARC till den grad att gerillan tvingas till en förhandling. Regeringen tror knappast på en regelrätt militär seger, men väl på militär styrka som ett sätt att tvinga gerillan till underkastelse. Om regeringen lyckas finansiera och upprätthålla det militära tryck som idag riktas mot främst gerillan kommer man sannolikt att kunna tvinga fram någon form av politisk uppgörelse med en mycket försvagad motpart. Det erbjudande som gerillan då kan hoppas på är en förhandling om att återintegreras i det civila livet med ett betydande mått av strafflättnader. Gerillaorganisationen är idag hårt pressad och det folkliga stödet i det närmaste obefintligt. Men man överger inte sin grundläggande ambition att genom militär och politisk aktivitet överta makten i landet. ELN har till och från fört samtal med regeringen Uribe sedan 2002 om att inleda regelrätta fredsförhandlingar. Efter att samtalen legat nere under mer än ett år visar ELN åter intresse för dialog. Denna gång i första hand med Colombianos y Colombianas por la Paz. En brevväxling håller på att inledas och

7 7(11) skulle kunna bidra till att få parterna tillbaka till samtalsbordet. Ett dokument har presenterats offentligt som innehåller en rad överenskommelser och som skulle kunna ligga till grund för ett första steg mot fred. Inre splittringar inom ELN förefaller dock vara det största hindret för att organisationen som enligt tradition fattar beslut genom konsensus ska välja att lämna den väpnade kampen bakom sig. Den försvagade militära kapaciteten hos ELN, bl.a. genom avhoppare under en femårsperiod, gör att gerillans förhandlingsstyrka minskat samtidigt som regeringens intresse för att snabbt hitta en lösning avtagit. Vikten av att erbjuda gerillan en värdig utväg ur konflikten, som innehåller inslag av politiska överenskommelser, framhålls ofta. Parterna, den colombianska regeringen och ELN, har olika uppfattning om vad en fredsöverenskommelse skulle innehålla. För regeringen handlar det främst om avväpning och återintegrering av gerillamedlemmarna i samhället. ELN, å sin sida, vill få möjlighet att diskutera politiska frågor som t.ex. den historiska sociala konflikten och ojämlikheten i landet. Ett stående krav från gerillan är att organisera ett Nationellt konvent med hänvisning till att landet behöver en nationell överenskommelse eller en pakt för att återskapa ordning och tilltro till de politiska institutionerna. Delar av de paramilitära grupperna, som enligt den colombianska regeringen nedmonterats, har omvandlats och återuppstått i narkotikarelaterad brottslighet. I några regioner finns strukturer som är mycket snarlika de som tidigare avväpnades och demobiliserade. I Nariño, Córdoba och Urabá har rester av paramilitären åter vuxit sig starka och utgör idag stabila organisationer som t.ex. Organización Nueva Generación (ONG) och Aguilas Negras. På det nationella planet förefaller den politiska dimensionen och motiven för dessa illegala grupper ha minskat. Regionalt finns dock tydliga exempel på politiska motiv och tecken på att vilja kontrollera civilbefolkningen. Det sociala inflytandet är i många regioner intakt och vilar idag huvudsakligen på nätverk av informatörer snarare än vapenmakt. De ekonomiska intressena är likaså orubbade inom viktiga sektorer. Den politiska skandalen parapolítica som syftar på samröre mellan politiker, främst från partier som stödjer president Uribe, och paramilitärer har förlamat landets politiska liv och utgör idag en viktig utmaning för den colombianska demokratin. Fenomenet började rullas upp i slutet av I och med att undersökningen Parapolítica, som finansierats av Sverige genom Sida, presenterades sommaren 2007 tog processen ny fart. Därefter har antalet anklagade, utredda och häktade ökat stadigt. Det är svårt för regeringen, som förknippas med paramilitären, att finna en väg ut från den väpnade konflikten med gerillan. Det mesta tyder på att såväl FARC som ELN idag är beredda att vänta tills Uribes regering och den nedfläckade kongressen bytts ut mot nya politiska företrädare innan några nya steg mot fred övervägs på allvar.

8 8(11) Förutsättningar för fred i Colombia En grundläggande förutsättning för fred i Colombia är att skapa förtroende mellan olika grupper i samhället och ett klimat där alla politiska uttryck är giltiga så länge de sker i demokratiska former. Någon form av nationell samling kring grundläggande värderingar; fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter samt avståndstagande från våld behövs för att lägga grunden för en långsiktig fredlig samhällsutveckling. Den demokratiska vänsterns framväxt under senare år visar på möjligheten att driva idéer om ett förändrat samhälle inom ramen för de demokratiska institutionerna. Polo Democrático visar att politisk förändring kan uppnås utan vapen. Detta drar undan mattan för gerillans argument om att den väpnade kampen krävs för att förändra samhället. Det är också viktigt att tänka på gerillans motiv till den väpnade kampen. En förhandlingslösning måste beakta dessa för att kunna erbjuda en väg ut från konflikten. En satsning på landsbygdsutveckling förefaller idag vara en viktig komponent för att ge FARC och ELN något av det man ägnat årtionden av väpnad kamp åt för att åstadkomma. Det som, enligt insatta bedömare, krävs är en omfattande reform som möjliggör att lantbrukare, som idag är kraftigt beroende av jordägarna, frigörs ekonomiskt och socialt men också politiskt. Kanske kan en förändring underlättas av att livsmedelspriserna skjuter i höjden samtidigt som efterfrågan på biobränslen ökar vilket gör att jordfrågan klättrar många steg på den politiska agendan. Å den andra sidan gör det att kontrollen över jorden blir än mer åtråvärd. För att nå en långsiktig lösning på konflikten bör även konfliktens offer, kvinnor, urfolk och afrocolombianer m.fl. tillåtas vara delaktiga i byggandet av fred, med fokus på olika gruppers behov. Om freden tvingas fram militärt, och utan tillräcklig delaktighet från samhället i stort, är risken uppenbar att det går ut över hållbarheten och en möjlig försoning. Den colombianska regeringens politik ifrågasätts också främst därför att den militära strategin inte åtföljs av en tydlig politik för fred. Det kan också konstateras att den illegala sektorn, som domineras av narkotikahandeln, drar till sig alltfler före detta paramilitära och gerillasoldater. En utveckling mot militariserade kriminella gäng, bortom statens kontroll, är tyvärr ett sannolikt scenario. Misslyckandet att återintegrera de demobiliserade medlemmarna från AUC bidrar till den utvecklingen. Sverige och andra aktörer för fred i Colombia Det internationella samfundet har ett viktigt ansvar att värna de mänskliga rättigheterna i Colombia, att stödja en fördjupad demokrati och främja en förhandlad lösning på den väpnade konflikten. Omvärlden kan också spela en viktig roll för att stödja insatser som främjar civil återuppbyggnad, återintegrering samt initiativ som bistår den colombianska staten i sina

9 9(11) strävanden att uppfylla sociala åtaganden och erbjuda en ljusare framtid för de lokalsamhällen där konflikten lämnat efter sig djupa sår. Det civila samhället är relativt starkt i Colombia och har en viktig roll att spela i byggandet av hållbar fred. Dock finns interna motsättningar mellan främst organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter respektive fredsorganisationer. Det internationella samfundet kan stödja dessa organisationer genom att skapa utrymme för dialog, länkar till regeringen och möjligheter för dem att presentera konkreta förslag. Sverige kan vara en partner för fred i Colombia. En konsekvent politik för att främja en förhandlad lösning på den väpnade konflikten, värna mänskliga rättigheter och stärka demokratin har under senare år lagt grunden för det förtroende som Sverige åtnjuter i Colombia. Såväl bilateralt som via multilaterala kanaler kan Sverige genom nära samverkan mellan politisk dialog och utvecklingssamarbete bidra till en utveckling mot fred i Colombia. Sverige kan driva på EU:s arbete med Colombia, särskilt under ordförandeskapet. En öppen och uppriktig dialog med Colombias regering är grunden för ett samarbete som av båda sidor upplevs som givande. Goda relationer med det civila samhället, i såväl Colombia som Sverige, är strategiskt viktigt. Sverige tillhör de mest aktiva medlemsländerna i EU när det gäller att definiera Unionens relation med Colombia. EU har, främst genom kommissionens verksamhet i Colombia, tydligt inriktat samarbetet på fredsbyggande arbete genom de så kallade fredslaboratorier som stödjer fredsbyggande underifrån. Politiskt finns också en möjlighet att under det svenska ordförandeskapet lyfta grundläggande värdefrågor som fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter för att tydligare positionera EU som en partner för fred. Unionen åtnjuter trovärdighet i det colombianska samhället som ett resultat av att ihärdigt hävda fredliga metoder i sökandet efter hållbar fred i Colombia. FN spelar en viktig roll i Colombia genom de olika delarna av FN-systemet som finns på plats i huvudstaden Bogotá. De viktigaste FN-aktörerna idag är UNDP, UNHCHR, UNHCR, UNICEF och UNODC. Relationerna med den colombianska regeringen är goda och man har också ett gott samarbete med det civila samhället. Från svensk sida har initiativ tagits till en lokal informell vängrupp för FN, för en tydligare politisk roll för FN i framtida fredsprocesser. För närvarande finns dock ingen efterfrågan på en mer framträdande roll för FN från colombiansk sida. Organisationen utgör trots det ett viktig stöd för de länder som skulle kunna spela en mer öppet aktiv roll. G24, är en lokal vängrupp som inkluderar länder från Europa, Nordamerika, Japan, Latinamerika och FN. Gruppen spelar en viktig roll för att definiera en internationellt acceptabel process för fred och utveckling tillsammans med den colombianska regeringen och det civila samhället. Sverige deltar aktivt.

10 10(11) OAS prioriterar Colombia. OAS/MAPP, organisationens verifieringsmission i Colombia, har efter avslutad demobilisering av paramilitärerna en viktig uppgift i att följa upp nedmonteringen av paramilitära strukturer och att stödja den juridiska processen för att lagföra de avmobiliserade. OAS/MAPP skulle kunna spela en utvidgad roll om parterna i Colombia så önskar. USA har genom sitt omfattande stöd, och nära förhållande till den colombianska regeringen, en särställning i det internationella samfundet. Den amerikanska ambassaden i Bogotá kan utgöra en konstruktiv och strategisk partner för fredsbyggandet i Colombia, om än med en lägre profil än andra länder. Regeringsskiftet i Washington förutspås inte förändra den rollen i någon större utsträckning. Katolska kyrkan i Colombia har idag ingen formell roll i sökandet efter fred i Colombia. Utåt tar gerillan avstånd från kyrkan men detta är ändå en kanal där budskap kan föras fram mellan parterna och där ett grundläggande förtroende finns. Kyrkans roll är särskilt viktig i konfliktområden. Kombinationen av lokal närvaro i församlingarna och en internationell aktör i form av Vatikanens sändebud ger den katolska kyrkan en central roll som brobyggare mellan olika parter. NORDSTRÖM CC: UD-MK UD-UrP UD-SP UD-FMR UD-UP UD-MU UD-PIK UD-SSSB Lundqvist, Maria Eklund, Elisabeth Tamas Hermelin, Fredrike Josefsson-Lazo, Pernilla New York, Representation Madrid, Ambassaden Mexico, Ambassaden Guatemala, Ambassaden

11 Havanna, Ambassaden Brasilia, Ambassaden Buenos Aires, Ambassaden Santiago de Chile, Ambassaden 11(11)