Svenska kulturfonden

Transkript

1 Svenska kulturfonden

2

3 Svenska kulturfonden

4 redaktör: henric öhman pärmdesign & ombrytning: lena malm pärmfoto: caj bremer (Månens bana över himlen, bilden tagen med 8 timmars exponering.) foton: johannes romppanen s. 4, 7; stefan bremer s. 8, 14; caj bremer s 10 12; elina brotherus s 14; mikko kakela, rasmus tåg och emilia rosengård s15; hyvän työn konttori och roni rekomaa s. 16; jenni virta och pinja sormunen s.17; henric öhman s 18, 19, 34, 43, 46; thomas söderström s. 21; dan gustafsson s. 22, 23, 25, 36 40; rabbe sandelin s. 24, 27; maarit kytöharju s. 29; valtteri kantanen s ; seilo ristimäki s. 42, 44 45, 47; sara rönnqvist s.48, 50; lasse garoff s. 51; karolina isaksson s 53, 54, 56, 57, 58; lina antman s tryck: unigrafia, helsingfors 2012 svenska kulturfonden simonsgatan helsingfors isbn issn

5 I N N E H Å L L Trender 4 wivan nygård-fagerudd Övertyga mera med sångboken än med lagboken 6 björn teir Årets kulturpristagare Caj Bremer Det är ögonblicket som räknas 9 henric öhman Kulturfondens pristagare år Det våras för Frida Andersson 19 henric öhman Svenska teaterns renovering Historiskt skal, splitternytt innandöme 23 henric öhman Erik Bergman 100 år Triumf att finnas till? 29 mats liljeroos Experimentellt och nordiskt på Sinne 37 henric öhman Operan Erik XIV Kaos på Logomo 43 henric öhman Dansk i praktiken 49 lasse garoff & sara rönnqvist Nya stjärnor föds på unik musikalutbildning 53 caroline mård Livslångt läsande ett skolprojekt som får barnen att hoppa på läståget 59 lina antman Verksamheten år Svenska kulturfondens organisation 70 Utdelningen våren

6 Trender wivan nygård-fagerudd franska talas i dag av fler människor utanför Frankrikes gränser än inom dem. Det här är ett av otaliga exempel på hur lite språk och nation har att göra med varandra. Gränsdragningar har genom tiderna ofta ställt till det för språkgrupper runt om i världen. Eller: inte gränserna i sig, utan den nationa lism som suger sin tvivelaktiga legitimitet ur national staten. Trenden är trist, den söker ny näring ur osäkerhet och förändring. Att verka för språkliga minoriteters möjligheter och rättigheter är därför brännande angeläget, för den egna minoritetens skull och andras. Finlandssvenskarna definieras i dag som en na - ti o nell minoritet enligt internationell rätt. Vi om - fattas av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, och av den europeiska stadgan som syftar till att skydda och bevara landsdels- och minoritetsspråk som en hotad del av Europas kulturarv. En majoritet är per definition inte hotad. En minoritets existens är nästan alltid hotad i någon mån. Sällan av utplåning, men ofta av kontinuerlig minskning, eller ett gradvis upp - gående i majoriteten, ett utraderande av språkliga och kulturella särdrag. Att undvika eller förringa språkfrågan är oklokt och kortsiktigt. I mycket av den debatt som förs om en- eller tvåspråkiga lösningar är det något av en trend att inte låtsas om att det finns en minoritetsaspekt. All förändring om det så gäller skolor, kommungränser eller på vilket språk vi får våra böter om vi kört för fort måste föregås av grundlig helhetsanalys av vilka konsekvenserna blir för landets svenska språkminoritet. Språkfrågan är inte en andra rangens fråga som man får knuffa undan med ekonomiska argument. Den är en fullkomligt central fråga i arbetet för framtidens Svensk - finland. Svenska kulturfonden har av sina donatorer 4

7 ålagts att främja kultur och utbildning på svenska i Finland. Det uppdraget är en nationell angelägenhet. Svenskan är också Finlands språk. Det svenska i Finland är en del av Europas kulturarv. Språket är nyckeln till det arvet, till vår värld. Svenskan är en biljett till vår kultur, vår historia och till de skeenden som format Finland. Utan svenskan skulle Finland inte längre vara sig likt. På 1600-talet var varken Svenskfinland eller finlandssvenskarna uppfunna ännu. De begreppen lanserades långt senare, då betoningen på språk - tillhörighet och språkgrupp kom som en följd av 1800-talets nationella väckelse. Man räknar med att det år 1610 fanns omkring människor med svenska som modersmål i Finland. I dag är vi Om vi förenklar bilden och hoppar över en del svängningar i befolkningskurvorna kan vi alltså sammantaget uppvisa en mer än 300-procentig ökning på 400 år. Det är inte illa. År 1610 uppgick de svenskspråkiga till 17,5 % av den sammanlagda befolkningen i den östra rikshalvan. I dag är vi knappt 6 %. Beroende på vilken sifferlek man väljer har vi minskat med 70 % eller ökat med 300 %. Jag väljer att se ett hyfsat välbehållet isflak. Inte är vi finlandssvenskar heller för få. Vill man ha en ungefär lika stor folkgrupp att jämföra med har vi ju islänningarna. Till skillnad från oss har de en egen ö. Till skillnad från dem bor vi granne med 9 miljoner som talar vårt språk och en stor nordisk närkrets. Men vi utgör en språklig minoritet i vårt eget land och det präglar och påverkar oss. Det är en utmaning för våra skolor. Det genomsyrar vår kultur. Och det förstärker ytterligare den betydelse och potential konsten har. När många pekar på de negativa tendenser som minoriteter i dag får känna av i Finland är det skäl att också peka åt andra hållet, på det uttalade stöd för finlandssvenskheten som finns hos språkmajoriteten. I medievärlden finns en trend som överraskat: finskspråkiga tittare gillar program med finlandssvenskar, men är påtagligt ointresserade av program om finlandssvenskarna och finlandssvenskheten. De vill alltså gärna vara tillsammans med oss, men vår självspegling och -späkning orkar de inte vara publik till. Det senare är kanske inte så svårt att förstå. Det förra ska vi ta vara på och värdera högt. Att identifiera såväl negativa som positiva trender är nödvändigt. Den finlandssvenske filosofen georg henrik von wright visar hur vi, om vi förstår samtiden, kan spåra och tolka de tendenser som pekar mot framtiden. Ur ett fondperspektiv handlar det om att ständigt granska och förbättra den egna verksamheten, men också om ett vaket iakttagande av den svenska kulturscenen och utbildningssektorn, om att stöda och tillhandahålla redskap för utvärdering och analys. Trender är varken hot eller löften om något som med säkerhet skall komma, klargör von Wright: Trender kan brytas och själva insikten om dem kan bli en kraft, som bidrar till förändringen. Wivan Nygård-Fagerudd är delegationsordförande 5

8 Övertyga mera med sångboken än med lagboken björn teir vår nations utveckling har kännetecknats av många skeden. Åren efter att vi blev ett självständigt Finland var landet uppdelat av djupa sår. Vinterkriget och fortsättningskriget bidrog till att ena Finlands folk mot yttre hot. De enorma krigsskadestånden ledde till att vi utvecklade den tunga industri som sedermera lade en grund för Finlands välstånd. Övergången till marknadsekonomi och Finlands förmåga att skapa välstånd har tidvis inneburit omfattande negativa bieffekter i form av rekordhög inflation, devalveringar, osund upplåning och bankkriser. Men vi har alltid klarat av att enat ta oss genom svårigheter. I dag ser vi framtiden an med oro för samhällets ekonomiska förmåga att på lång sikt garantera alla individer möjligheter till social trygghet och jäm - lika förutsättningar att skapa ett fullgott liv. Samhällsutvecklingen sker nu i ett annat klimat än under vissa av de tidigare utvecklingsfaserna. Vi ser klart uttalade tendenser till försök att skapa splittring mellan olika befolkningsgrupper. Allt fler aktörer som innehar den offentliga makten agerar kortsynt i samhällsdebatten och maktutövningen. En liten men högljudd grupp hävdar en samhällssyn där världen tycks stå i ett större beroende - förhållande av Finland än vad Finland är beroende av världen. Kännetecknande för samhällsaktörer som agerar som statsbärande krafter är att de inte låter sig ledas av omgivningens spontana infall för att inte tala om omgivningens spontana anfall utan av arbete för att uppnå långsiktiga mål, oberoende av tillfälliga kastvindar i omgivningen. Nu har vi kommit snubblande nära ett läge där också tidigare statsbärande krafter anammat västernmetoden att skjuta först och fråga sen. Den metoden blir riktigt obehaglig när måltavlan är enskilda individer eller vissa befolkningsgrupper, så som svensksprå- 6

9 f ö r o r d kiga i Finland eller andra minoritetsgrupper vars position i samhället är beroende av den tysta majoritetens stöd. Hur skall vi bemöta utfallen? Hur skall vi agera för att inte det högljudda fåtalets agenda skall slå rot också hos den tysta majoriteten. Om jag vill vinna ett hundrameterslopp måste jag vara bättre än de andra. En liten befolkningsgrupp måste vara mer framgångsrik än genomsnittet för att nå framgång. Varje land måste till någon del vara bättre än andra länder för att klara sig väl. Det mest effektiva sättet att bemöta trenden där flerspråkighet och mångkulturalism mäts i form av samhällets kostnad per capita är att kunna påvisa att det presteras omfattande motprestationer för pengarna. Det svenska dagiset måste vara bättre än det finska i att stöda våra barn till en god start i livet. Det får inte slarvas med läxläsningen i den svenska skolan. Svenska verksamheter måste fungera så professionellt att de står sig i såväl nationell som internationell jämförelse. Vi måste bli bättre på att nå ut med budskapet om att det svenska i Finland kan bidra till att vi som nation når nya framgångar i världen. Det sägs att ett kännetecken för de svenskspråkiga i Finland är att vi sjunger först och dricker sen. För att stärka sammanhållningen mellan finländare måste vi få allt fler att delta i sången och se till att den klingar i dur. Det svenska i Finland lever i en allt kargare omgivande jordmån. Vi står på många sätt i ett vägskäl där vi som individer och som aktörer i organisationer och samfund måste välja väg vad beträffar metoderna vi använder i arbetet för ett tvåspråkigt Finland. Att med lagboken i näven argt stampande förkunna svenskspråkigas rättigheter är inte den bästa metoden för att utveckla och stärka det svenska i Finland. Att göra det med sångboken i hand är självfallet för naivt för att vara sant. Ändå tror jag mer på den metoden, förutsatt att den används rätt. En finlandssvensk kultur som är öppen och inkluderar alla är det bästa sättet att utveckla svensk heten i Finland, som en del av landets tvåspråkiga kultur. Det arbetet sker dock inte endast genom att debattera vår situation internt i egna kretsar. Det förutsätter att vi svenskspråkiga såväl på individnivå som i organiserade sammanhang faktiskt förmår leva ut vår identitet, att vi i öppen samverkan motiverar våra behov och samtidigt den mångkulturella nyttoaspekten för folkmajoriteten. Att vi lever livet lämpligt högljutt på svenska. I dur. Björn Teir är styrelseordförande 7

10 Caj Bremer

11 Det är ögonblicket som räknas Svenska kulturfondens stora kulturpris 2012 går till Caj Bremer henric öhman efter ett halvsekel som aktiv fotograf, otaliga fotograferingsresor runt om i världen och i Finland, och ett livsverk som pressfotograf med varierande uppdrag, är caj bremer i dag en av de mest kända och uppskattade finländska fotograferna. Hans retrospektiva utställning på Ateneum för ett par år sedan drog besökare, och efter det har utställningen visats på flera andra ställen och slagit publikrekord efter publikrekord. Bremer är kanske mest känd för sina porträtt, och själv säger han att det som mest fascinerar honom med fotografering är möjligheten att träffa nya människor och sätta sig in i deras situation. Att fotografera ser han som ett socialt arbete, där man också måste vara observant på sin omgivning, och alltid vara redo. Folk frågar ofta hur jag lyckas knäppa av precis i de rätta ögonblicken, men det kan jag inte riktigt svara på, kanske det är en instinkt. En hemlighet är ändå att alltid vara redo att ta en bild. Det är ögonblicksbilderna som är det viktiga, inte skärpan eller bildens tekniska kvaliteter, tycker Bremer. Ett ögonblick kan vara över på en sekund, och tar man inte bilden just då är det oftast för sent. Ett exempel på hur ett sådant här ögonblick kan fångas på film, är bilden på två ryska kvinnor tagen på en passagerarbåt på Ladoga på 1980-talet. Bilden har fungerat som affischbild för Bremers retrospektiv, och har fått mycket synlighet. Historien bakom den bilden är att jag kom upp på det stora öppna akterdäcket på båten och såg de två kvinnorna längst bort vid räcket. Jag insåg genast att det kunde bli en bra bild, men för att inte förstöra situationen låtsades jag att jag inte alls vara intresserad av dem, utan sicksackade mig i sakta mak över däcket fram mot dem, medan jag låtsades att jag beundrade sjön och himlen, och så 9

12 Två kvinnor på Ladoga, 1980

13 K U L T U R P R I S när jag var tillräckligt nära knäppte jag av bilden, berättar Bremer. Och mycket riktigt, så fort kvinnorna märkte att Bremer tog ett foto var de inte lika djupt försjunkna i sitt samtal längre. Men den ena bilden räckte för att fånga den speciella stämningen. Bremer säger också att det ofta är bilder som har en liten gåta i sig som fascinerar mest. Man börjar genast fundera över vilket förhållande kvinnorna har till varandra och vad de pratar om, och Bremer tror att det är det som gör att man fångas av bilden. Inte heller han vet något om kvinnorna, han pratade aldrig med dem. Till retrospektet, som för tillfället ställs ut i Jyväs kylä, har Bremer tillsammans med sin son stefan bremer, som också är fotograf, valt ut 170 bilder. De här valdes ut bland cirka 700 stycken, en tidskrävande gallringsprocess. När man frågar om jag har några favoritfotografier måste jag nästan säga att alla de 700 som vi hade att välja mellan till utställningen är rätt så likvärdiga för mig. Varje bild har nämligen en historia bakom sig, som Bremer kommer i håg och gärna berättar. På utställningarna brukar han själv guida grupper, och då får han tillfälle att berätta historierna bakom bilderna, vilket har varit mycket uppskattat. Fotograferingen i förändring Själva fotograferandet har förändrats mycket sedan Bremer inledde sin karriär som fotograf på talet. Då fanns det till exempel ingen utbildning att tillgå. Jag lärde mig själv, efter hand. Bremer var assistent hos två olika fotografer i 11

14 Fiskare på Nagu Berghamn, deras ateljéer, men insåg snart att det han verkligen gillade var att vara ute på fältet och fotografera människor i verkliga miljöer. Efter ett par år som assistent öppnade sig möjligheten att börja jobba på Hufvudstadsbladet, och i och med det blev Bremer också säker på att det här var hans kall i livet. Efter jobbet på Hbl följde jobb på Lehtikuva, Viikkosanomat och Helsingin Sanomat och också en del modefotograferingar, bland annat för tidningen Me Naiset. Men även om han var anställd på flera olika ställen under sin karriär jobbade han alltid rätt så självständigt. Jag hade alltid tillgång till egen utrustning och eget mörkrum, poängterar han. Bremer tror att förutsättningen för att han lyckats så bra i sin karriär är att han alltid själv har haft kontroll över sitt arbete, och har haft möjlighet att varva uppdragen med egna projekt. Den nya digitaltekniken hann inte få fotfäste inom fotografibranschen så länge Bremer var yrkesaktiv, men numera fotograferar han också digitalt. Det som är största skillnaden är ju att man förr aldrig visste hur bra en bild hade lyckats före man framkallade den i mörkrummet, så den spänningen försvinner ju, men annars är det förstås bara bra att tekniken har gjort fotograferandet lättare. 12

15 K U L T U R P R I S Naturbilder med 1800-talskamera Men Bremer medger ändå att en viss charm gått förlorad, som fanns i det gamla, mera omständliga sättet att arbeta. Han är också intresserad av gamla kameror, och bestämde sig i ett skede för att testa på att fotografera med en gammal träkamera från slutet av 1800-talet. Med den har det under årens lopp blivit många naturbilder kring hemmet på Kaptensudden i Kalkstrand i Sibbo. Kameran fungerar så att bilderna belyses direkt, det finns inget negativ. Resultatet blir en unik bild som inte går att kopiera, och med väldigt distinkt färgvärld. Det krävdes en hel del kemiskt experimenterande innan bilderna med den gamla träkameran började lyckas. Men när de väl gjorde det blev de väldigt speciella, och resulterade också i en bok med titeln Fuga, med naturbilder tagna med den gamla kameran. Naturfotograferandet har varit ett slags terapi för mig mellan mera påfrestande uppdrag, förklarar Bremer. Det han då syftar på är jobb som han gjort i krigs- eller katastrofområden. Något som han ser att hör till en pressfotografs arbete, men som han aldrig har njutit av. Vissa tycks vara som gjorda för att vara krigsfotografer, och dras till konflikter, men inte jag. Bilder ur den finländska vardagen Bremer trivs bättre i lugnare miljöer där han kan komma nära de människor han fotograferar, och i hans bilder hittar man ofta en mild humor. Kolleger har sagt att de genast känner igen en bild tagen av mig. Själv har jag svårt att sätta fingret på vad det är, men jag tror att jag har hållit mig trogen min egen stil under hela min karriär. De bilder Bremer kanske är mest känd för är dem han har tagit här hemma i Finland. Han har åkt runt till otaliga finska orter och på bild fångat hur vanligt folk lever. Hans första stora utställning Arkipäivä Suomi 1969 blev mycket populär, och i den skildrade han hur hårt livet var för många på den finska landsbygden under efterkrigstiden. Ett liknande, mindre projekt han gjorde på 1980-talet var att följa med en fiskarfamiljs liv i Berghamn i Nagu. Också där har han fångat vardagliga situationer och hårt arbetande människor i deras egen miljö. Utställningsverksamheten har inte mattats av under de senare åren, snarare tvärtom. Den retrospektiva utställningen med fotografier ur hela Bremers karriär fortsätter att turnera, och han har själv varit med och byggt upp den varje gång. I sommar blir det också dags för en ny utställning i Kotka i samband med havsdagarna där. Den utställningen har följaktligen havet som tema. Bremer har fotograferat en hel del i havsmiljö, och några av hans bästa fotografiminnen hänför sig också till den miljön. Jag kommer bra i håg min första fotograferingstur med en isbrytare. Det var spännande med stormar, nedisade fartyg och mörker, som är mycket utmanande förhållanden för en fotograf. Också privat har havet intresserat och Bremer har seglat en del själv. Numera är det mest fiskande som gäller och då helst under isen. Det är så bekvämt och säkert att fiska med nät under isen, och jag har dragit upp en hel del gös i vintras. I eftermiddag skall jag bege mig ut och vittja nätet igen, det blir troligtvis sista gången för i vinter, ler han. 13

16 Kulturfondens pristagare år 2012 svenska kulturfondens stora kulturpris Fotograf caj bremer tilldelas Svenska kulturfondens stora kulturpris på euro. Stark närvaro, värme och empati, kombinerat med stort intresse för människor och deras närmiljö är betecknande för hans arbeten som omspänner en fotografisk båge över ett halvt sekel. Han är en central person inom den finländska fotokonsten och hans arbeten är en del av vårt kollektiva minne. Hans verk kan indelas i tre huvudlinjer som alla är viktiga för hans konstnärsskap. En linje är de privata porträtt som tagits bland släkt och vänner och som skildrar den finlandssvenska gemenskapen. Den andra är måleriska naturstudier oftast fotograferade med storformats - kamera, långsamt och med stor omsorg. Den tredje linjen är den mest omfattande och består av journalistiska arbeten som tecknar en unik samtidskrönika. Hans verk har relevans ur ett samhälleligt och politiskt perspektiv och speglar vårt lands utveckling från efterkrigstiden fram till våra dagar. Hans produktion formar sig till en insiktsfull konstnärlig helhet som inte bara har påverkat den finländska fotokonsten, utan också framväxten av de nationella värderingarna och vår världsbild. Han kallas med rätta den nordiska fotografins humanist. svenska kulturfondens konstpris Dragspelskonstnären maria kalaniemi tilldelas Svenska kulturfondens konstpris på euro. En musiker av internationell toppklass och en begåvad och särpräglad kompositör med ett spännande instrument som hon virtuost behärskar. Med lyrisk känslighet och intensiv spelstil tjusar hon sin publik runt om i världen. Hon anses vara en av världens bästa dragspelare och har som kompositör tagit vara på det finlandssvenska folkmusikarvet, och av det skapat nytt med ömsint respekt för traditionen. Som professor vid Sibelius- Akademin har hon haft stor be - tydelse för det ökade intresset för studier vid folkmusiklinjen. 14

17 svenska kulturfondens konstpris Skådespelaren lilli sukulalindblom tilldelas Svenska kulturfondens konstpris på euro. Sjukhusclownerna har spridit glädje och tröst för svårt sjuka barn i mer än tio år. De är ett synnerligen välkommet och viktigt avbrott i sjukhusrutinerna och anses också ha en medicinsk betydelse. Med ett genuint intresse för barn och unga har hon initierat och utvecklat Sjukhusclowner rf som nu finns vid alla större barn sjukhus i vårt land. I samklang med sitt arbete som konst närlig ledare för sjukhusclownerna arbetar hon målmedvetet vidare för att öka intresset för konst och hälsa. I samarbete med Teater Geist utvecklar hon skräddarsydda småskaliga produktioner som lätt kan föras ut till olika specialgrupper inom vård och omsorg. svenska kulturfondens framtidspris Journalisten ted forsström och författaren kaj korkeaaho tilldelas Svenska kulturfondens framtidspris på euro. Fenomenet Pleppo fortsätter att erövra Svenskfinland och roar särskilt den unga publiken. Det började med Radio Pleppo, sedan kom teaterframgången på Wasa teater och nu senast Pleppoboken. Halsbrytande ordlekar kryddas med oefterhärmliga tonfall när Pleppo fångar tidsandan och omvärlden. Samhällsfrågor lyfts fram med skarp blick, varm ton och av - väpnande humor. Med sin underfundiga formuleringskonst och blick för det absurda i det vardagliga uppskattas de både som författare och som underhållare. frans henriksson-priset Ungdomssekreterare harriet lindelöf-sahl tilldelas Frans Henrikson-priset på euro. Med förmågan att se möjligheter, skapa tro på framtiden och ta tillvara ungdomens egna krafter har hon gett framtidstro i en utflyttningsbygd. Ungdoms - parlamentet, Ungdomsrådet, Lilla Parlamentet och Ung - doms kanalen är resultat av ett målmedvetet arbete för att öka ungas delaktighet och inflytande. Inom ramen för sitt arbete har hon jobbat tvärsektoriellt och visat att ett välskött ungdomsarbete gagnar hela kommunen. Med projektet yepp har ungdomsarbetet i Kristinestad blivit en förebild även internationellt. Under fritiden har hennes intresse för nordiskt samarbete gett många ungdomsgrupper möjlighet till resor och kontakter i Norden. 15

18 utbildningspriset Musikläraren marina lindholm tilldelas Svenska kulturfondens utbildningspris på euro. Musik är inte enbart unison sång ur en gammal dammig bok vi allmänbildar och stöder andra ämnen som modersmålet och främmande språk. Vi övar upp sociala färdigheter, lär eleverna att uppträda med och för varandra, att ta hänsyn och fungera i grupp Samtidigt som vi för det mesta har fruktansvärt roligt!. Så beskriver Marina själv sitt arbete. Hon är engagerad och målmedveten och har gjort en stor insats för musikundervisningen, också som läromedelsförfattare. Arbetsfältet omspänner alla stadier, hennes elever finns både i den grundläggande utbildningen, i gymnasiet och inom lärarutbildningen. samhällspriset Senja opettaa sinulle ruotsia till - delas Svenska kulturfondens samhällspris på euro. I fröken Senjas skola lär man sig älsklingssvenska. Det var för att själv lära sig mera som initiativtagaren senja larsen öppnade Facebook-sidan, som på kort tid blivit en institution på nätet, och som upprätthålls av henne själv och mia vanhatalo. I dag jobbar en grupp på tjugo personer, Senjas kanslister, regelbundet på sin fritid med sidans interaktiva under - visning. De vill inspirera och dela med sig, och pröva på nya koncept för att sprida en positiv inställning till det svenska språket. Robotfröken Senja är frontfigur för sidan, som i dag har fler än tolv tusen användare. nylands svenska kulturfonds pris Pjäsförfattaren julian garner tilldelas Nylands svenska kulturfonds pris på euro. Pjäsförfattaren och regissören Julian Garner har i drygt tio år berikat kulturlivet i Svensk - finland, först som ansvarig lärare för teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola och sedan 2004 inom ramen för CulturaMobila rf. Föreningen tar konsten dit där den annars inte är tillgänglig och har barn och unga som sin huvudsakliga målgrupp. Elever och lärare i små byskolor får ta del av tvärkonstnärliga verkstäder och kreativa kulturevenemang. Fiskars - bon Julian Garner har en lång och bred erfarenhet inom teaterlivet och är särskilt intresserad av samhällstillvänd teater, s.k. Community Theatre. 16

19 P R I S T A G A R E österbottens svenska kulturfonds pris Nutidskonstföreningen Platform tilldelas Österbottens svenska kulturfonds pris på euro. Nutidskonstföreningen Platform lyfter fram nutids - konsten i en miljö där konstens mångfald inte alltid är själv - skriven. Föreningen lyckas skapa ett konstnärligt, kreativt spänningsfält till det omkring - liggande samhället. Platforms verksamhet rör och berör. åbolands svenska kulturfonds pris: Teaterchefen joachim thibblin tilldelas Åbolands svenska kulturfonds pris på euro. Teaterchefen Joachim Thibblin har sedan 2006 lyft Åbo Svenska Teater till en ny nivå. åst har under de senaste åren bjudit på flera framgångar, både ur ett konstnärligt perspektiv och publikmässigt. åst berör idag publik utanför sitt tidigare geografiska och språkliga fält, en publik som svensk teater i Åbo inte tidigare har nått. Parallellt med stora stjärnor och lysande framgångar har åst också en stark regionteaterverksamhet och en stark koppling till amatörteatrarna i regionen, vilket ökar teaterintresset på bred bas och gör svensk högklassig teater tillgänglig för alla. det torvaldska priset: Klassläraren, guiden och hembygdsentusiasten hanna kova nen tilldelas Torvaldska priset på euro. Hanna Kovanen har sina rötter på Utö. Genom att Hanna numera är en av de få som bor och lever på Utö är hon ofta öns ansikte och röst utåt. Hanna hörs och syns i form av artiklar, bilder, guidningar och intervjuer i vitt skilda sammanhang. Det kan handla om allt från skärgårdsromantik, naturiakttagelser och skärgårdskultur till krassa vardagliga utmaningar som kommunikationer och näringsliv. Hanna bidrar aktivt till att Utös dramatiska historia och Utöbornas spännande livshistorier blir tillgängliga för alla, bland annat via hembygdsmuseet och hembygdsföreningen och genom sina guidningar på Utö. 17

20 18

21 Det våras för Frida Andersson henric öhman Jag träffar Frida Andersson på Café Ursula vid Brunnsparken i Helsingfors. Det är en solig marsdag och snön har börjat smälta på allvar. Frida har tillbringat hela morgonen på MTV3, där hon deltagit i Huomenta Suomis direktsändning. Trots den tidiga väckningen verkar hon pigg och glad, och sprudlar av energi. fridas andra skiva kom ut nyss, och hon är inte bara artist på skivan, utan hon har både producerat och bandat in den själv, och också varit med och mixat. Efter första skivan tänkte jag att nästa gång vill jag testa på att göra allt själv, så den här gången hyrde jag en studio över sommaren i fjol, och så kom musikerna och spelade då och då och sen satt jag och mixade och funderade. Frida är 24 år gammal, och har redan lyckats bygga en bra grund för sin karriär som artist. Hon har hela tiden målmedvetet jobbat för att kunna vara så självständig som möjligt. Jag studerade ljudteknik på Arcada för att helt enkelt ha koll också på den sidan av musikskapandet. På det sättet är jag inte lika beroende av andra för att få det att låta som jag vill, berättar hon. På egna villkor Fridas första skiva gavs ut på bolaget Bonnier Amigo (nuvarande Cosmos Music Group). Hon blev signad hemma i Finland, men när skivbolaget bestämde sig för att lägga ner kontoret här, frågade de om Frida kunde tänka sig att flytta till Stockholm för att kunna jobba närmare dem. Sagt och gjort Frida flyttade till Stockholm. Men för drygt ett år sedan bestämde hon sig för att göra nästa skiva helt på egen hand, och också ge ut den 19

22 på eget skivbolag. Något som inneburit en hel del extra arbete, men som också har varit väldigt givande. Nu gör jag som jag själv vill, summerar hon. En bidragande orsak till att hon kunnat ta steget och ge ut på eget skivbolag var arbetsstipendiet från Svenska kulturfonden. Stipendiet har gett mig ro att skriva låtar utan att varje dag stressa över hur jag skall betala hyran. Och samtidigt har det fungerat som en sporre. Jag har tänkt att: Nu skall jag inte göra någon besviken, nu jäklar! Livet som egenföretagare har också lärt henne mycket. Jag har lärt mig att ingenting är gratis. Vill man få något gjort så måste man göra det själv, ingen annan gör det för en. När hon tog beslutet att pröva sina egna vingar var målet klart: Att ge ut en egenproducerad skiva inom ett år. Och så blev det också. Skivan Sister kom ut i januari, och förfrågningarna om spelningar både i Sverige och i Finland droppar in allt oftare. Även om hon sysslar mycket med att skriva låtar och också trivs i studion, är ändå att spela live det hon gillar mest. Att göra skivor ser Frida mera som ett visitkort. Det är nog spelningarna jag verkligen brinner för, jag kommer aldrig att bli någon studioråtta, skrattar hon. Barnsånger på finska Ett lite ovanligt projekt har dykt upp nu under våren. Frida skall skriva barnsånger för Svt:s barnprogram på finska! Det är lite lustigt, det är första gången jag skriver musik på finska. Låtarna skall sedan användas i svt:s finskspråkiga barnprogram Karamelli. Hittills har Frida spelat in tre låtar, men det skall bli åtminstone sju stycken under våren. Vem vet, kanske det i något skede kan bli aktuellt med en skiva med finskspråkig barnmusik? Det är intressant att jag måste åka till Stockholm för att sedan här få i uppdrag att göra musik på finska, det känns ju lite bakvänt, ler Frida. Hon märker dessutom att hennes finskakunskaper räcker mycket längre än hon kanske hade trott hemma i Finland. Frida tycker att det är kul med lite andra projekt emellanåt, som variation till den egna musiken. Hon har också gjort ett par reklamuppdrag som musiker, och ryggar inte tillbaka för sådana jobb. Att skriva låtar för andra är också något hon kunde tänka sig göra i framtiden. Det skulle på ett sätt vara lättare att skriva för andra, det blir inte samma press på att man själv måste kunna stå till hundra procent för slutresultatet då, funderar Frida. Ett år i taget Hon skriver låtar lite hela tiden, men har inga speciella knep, utan sätter sig oftast ner med gitarren. Men även om hon har möjlighet att spela in låtar i sin hemmastudio, brukar hon aldrig spela in idéer. Jag brukar tänka att om jag inte kommer i håg en melodislinga nästa dag, så var den nog säkert inte så bra heller. Däremot brukar hon ofta ha ett anteckningsblock bredvid sängen, eftersom det är just när hon håller på att somna som många av idéerna kommer. Frida är hemma från Ekenäs, men bor som nämnt i Stockholm sedan lite över ett år tillbaka. 20

23 U N D E R S T Ö D Fridas andra skiva, Sister som är egenproducerad och utgiven på eget skivbolag, kom ut i februari i år. Hon trivs bra där, eftersom det finns så mycket att se och göra som ger henne inspiration. Frida tror inte att hon kommer att vara bosatt i Finland under de närmaste åren. Men just nu lever jag nog bara ett år i taget och ser vad jag vill göra vartefter, jag har svårt att göra upp några långtgående planer. Ett mål för framtiden har hon i alla fall. Hon vill ge ut flera bra skivor, och kanske vistas ett år eller två i New York. Alla talar om New York, så jag är nyfiken på att åka dit och bo där ett tag. 21

24 Ulrika Ferms glaskonst finns på många ställen i den nyrenoverade Svenska Teatern.

25 Historiskt skal, splitternytt innandöme henric öhman Två nya scener, tre nya hissar, tusen nya kvadratmeter i källaren och en bastu för personalen. Det här är bara några av de förändringar som skett på Svenska Teatern i och med total - renoveringen, som nu är klar efter nästan tre års arbete. vi har i princip blåst ut hela huset och byggt upp innanmätet på nytt, plus att vi fått två våningar till neråt, men utan att påverka det yttre skalet, berättar arkitekt stefan ahlman, som varit an - svarig för renoveringen. Den senaste stora renoveringen av teatern genomfördes åren och då gjordes fasaden om helt och hållet. I dagens läge är sådana förändringar inte möjliga på grund av museibestämmelser, och inte heller önskvärda, säger Ahl man Svenska teatern är i dagens läge en mix av olika stilar. Salongen och foajén är från början av 1900-talet, medan fasaden är från 1930-talet, det gäller att ta vara på den unika blandningen. Publikutrymmena sig lika När man besöker den nyrenoverade teatern som pub - lik och stiger in igenom dörrarna är det första in - trycket de facto. att det inte är så mycket som har förändrats. Foajén har fått en liten upputsning, och färgen på väggarna skall likna originalfärgen i mintgrönt från Arkitekten bakom renoveringen 1930-talet så mycket som är Stefan Ahlman möjligt. Efter som det är frågan om musealt skyddade lokaler så har man inte ändrat väsentligt på dem. Men tittar man som besökare lite närmare i hörnen i foajéerna så lägger man snart märke till de nya hissarna som finns vid båda ingångarna. De är, som många andra ställen i den nyrenoverade teatern utsmyckade med glas- 23

26 konst av ulrika ferm. Glaskonsten pryder både de nya hisschakten och också foajén i anslutning till den nya Amos-scenen. Hela teatern har gjorts lättillgänglig för rörelsehindrade, det gäller både hissarna och de nya invatoaletter. Hissarna är toppmoderna och öppnas i tre olika riktningar berättar teaterchef johan storgård stolt. Inne i stora teatersalongen är det också sig likt. Två nya scener Den största förändringen för publikens del är de två helt nya scenerna. Amos på tredje våningen, uppkallad efter amos andersson, som tar upp till 160 personer, är en så kallad black box, det vill säga en teatersalong med svarta väggar och tak, utrustad med den allra senaste tekniken och med möjlighet att arrangera scen och läktare på många olika sätt. Den ena väggen består av fönster ut mot Esplanaden. Vid behov kan man släppa in ljus uti - Hela teatern blåstes ut och byggdes upp på nytt. Här en bild på scenen underifrån i januari En märkbar förändring har ändå skett. Man har nu 200 nya platser i salongen. Dem har man lyckats klämma in igenom att räta ut raderna och ta i bruk flera platser längst bak i salen, medan teknikutrymmena har flyttats så att de numera ligger bakom själva salongen. Orkesterdiket går nu också att täcka igen i de produktioner som inte behöver orkester, där ryms 70 extra platser. Tekniken vad gäller ljud och ljus är också uppdaterade till det modernaste som finns på marknaden. från till teatersalongen. På Amos ordnades också den första premiären efter nyöppningen av Svenska teatern. Pjäsen med den temariktiga titeln Re- mont av joakim groth. Den minsta scenen Nicken som också är helt ny, är uppkallad efter teaterchefen nikolai nicken rönngren, som ledde Svenska teatern mellan 1919 och Nicken kommer att tas i bruk i höst och tar upp till 70 personer. Den är tänkt främst som scen för de allra yngsta. 24

27 25

28 Ändamålsenliga lokaler De största förändringarna har ändå skett bakom kulisserna. Logistiken var det stora problemet tidigare. Verkstaden fanns nere i källaren, medan dekor - avdelningen fanns högst uppe ovanför scenen. Det var en kvarleva från början av 1900-talet då scenografin bara bestod av målade fonder som drogs upp under taket, målades och sedan släpptes ner igen, förklarar Storgård. Det här innebar logistiska mardrömmar som involverade två olika små hissar varje gång man ville flytta något från verkstaden till dekoravdelningen. I den nya teatern förfogar man nu över tusen nya kvadratmetrar i källaren, där dekoravdelning och verkstad inryms bredvid varandra, och med en ny hiss genom vilken man kan köra in en hel personbil om det behövs. Också för skådespelarna har arbetslokalerna förbättrats rejält. Logerna finns numera betydligt närmare scenen, och man har tillgång till en bastu i bottenvåningen, något som är mycket välkommet för skådespelare, som ofta jobbar fysiskt. Dessutom finns ett nytt stort repetitionsutrymme ovanför den nya Amos-scenen. Sedan den senaste stora renoveringen på talet har man nog gjort förändringar, men det har alltid varit fråga om tillfälliga nödlösningar, som sedan blivit bestående. Nu har vi helt enkelt gjort om allt enligt de behov som dagens teater ställer, förklarar arkitekten Ahlman. På den plats där Svenska Teaterns Mini-scen tidigare stod, finns nu ett personalcafé. För hundra år sedan var foajéerna till för att flanera och träffa folk, medan serveringen skedde i publikcaféet som fanns precis på samma plats som det nya personalcaféet, berättar Stefan Ahlman. På sätt och vis går man alltså tillbaka hur det ursprungligen har varit, även om caféet i fråga nu är till för personalen och inte för publiken, som nog kommer att få sin servering i foajén i andra våningen precis som före renoveringen. Det kafé i gatuplan som var känt som café Kafka har nu bytt namn till café Thalia, och kommer också att fungera som ett vanligt café på dagarna som sin föregångare. All caféverksamhet i hela teatern sköts från och med nu av konditoriföretaget Krulla. Personalens behov har hela tiden varit en ledstjärna i renoveringen, och under planeringsfasen har personalen varit med och förklarat vad de behöver för att kunna jobba ändamålsenligt. Johan Storgård visar upp en tjock ringmapp fylld med personalens önskemål som har samlats ihop före och under renoveringen. De allra flesta önskemålen har nu blivit verklighet. Utvidgad källare I de nya källarplanen finns ungefär tusen kvadratmeter helt nya lokaler för verkstad och dekor samt syateljén. Också när det gäller verkstads- och syatelejéarbetet är de nya lokalerna långt mera ändamålsenliga än de var förr. I skrivande stund hade man ännu inte kunnat flytta in i källarvåningen, eftersom arbetet ännu var i full gång med storsatsningen Kristina från Duvemåla med premiär den 29 februari, men inflyttningen sker under vårens lopp. I samband med renoveringen och utvidgningen av källaren har också hela teaterhuset stadgats upp för att bättre tåla tidens tand. Över tre kilometer sprutbetong har pålats ner 26

29 U N D E R S T Ö D Rör och el drogs om helt och hållet under renoveringen. De nya källarlokalerna finns under Skillnaden, utanför teaterns väggar. i marken. Teatern står på sandjord, men med de här nya förstärkningarna kommer den aldrig att flytta sig en tum, berättar Storgård. Och tanken är att teatern i och med renoveringen inte bara bokstavligen, utan också mera metaforiskt skall ha en stark grund att stå på för att kunna klara sig en lång tid framöver. Svenska Teatern skall klara sig åtminstone i hundra år framöver med den här förnyelsen, säger Storgård, och tillägger lite dramatiskt: Vi skall vara den sista bastionen som står kvar då det svenska i Finland sakta försvinner. 27

30

31 U N D E R S T Ö D Erik Bergman 100 år Triumf att finnas till? mats liljeroos Erik Bergmans musik är ett rikt jubileumsårsutbud till trots mera prisad än spelad. den som träffat erik bergman personligen glömmer det aldrig. Hans om konventionerna lika obekymrade som spontant uppriktiga, stundtals rentav burdusa, framtoning och frivola glimten i ögat-uppenbarelse lämnade ingen oberörd. Han älskade vin, kvinnor och sång och gjorde sannerligen ingen hemlighet av det. Under den gamängaktiga ytan dolde sig dock janus ansiktets mer privata sida: grubblaren och sö - karen, oerhört beläst och mångkunnig på de mest skiftande områden, aldrig lättvindigt accepterande och aldrig tillbakaryggande inför de mest komplicerade filosofiska och existentiella frågeställningar. Bägge sidorna kommer tydligt till uttryck i hans musik, även om upptågsmakaren och humoristen Bergman måhända satt djupare spår i det allmänna medvetandet, inte minst via talrika studentikosa sammanhang. Det är dock den intrikata balansgången ytterligheterna emellan, stundtals rentav inom ramen för ett och samma verk, som förlänar Bergmans produktion dess mångfasetterade särprägel och idémässiga djup. 29

32 En frisk modernistisk fläkt Nykarlebys store sons betydelse för den inhemska musikens utveckling kan knappast överskattas. Vid den mogna åldern av 40 år och med en avsevärd produktion i mer eller mindre traditionell, senromantisk och nyklassisk, stil bakom sig ömsade han skinn och svepte in som en frisk fläkt på den stagnerade inhemska musikscenen. Som den första i vårt land experimenterade Bergman med atonalitet, dodekafoni och serialism, dock utan att någonsin fastna i något som helst slag av darmstadtsk dogmatik. I stället uppfann han en lika lyssnarvänlig som humanistisk modernism med utrymme för såväl spontanitet och underfundig humor som färgläggningsmässig sensitivitet och äkta känd uttrycksfullhet. Den andra centrala parametern i hans musik, de påtagliga influenserna från icke-europeiska musikkulturer, förlänade hans konst en emotionell rikedom och universell tidlöshet som så många av hans mer rationellt sinnade västerländskt centrerade modernistkolleger saknar. Det är samtidigt på sin plats att nyansera den gängse Bergmanbilden något. Det talas ofta om den oförbätterliga rabulisten, som ständigt bröt med alla tänkbara konventioner. Ett påstående som stämmer bara delvis. Bergman var visserligen finländsk pionjär inom de kontinentala modernistiska strömningarna men fortsatte mycket snart färden vidare mot en egen koloristiskt färgad variant därav, som intressant nog i förlängningen kom att innebära ett helt nytt klangmedvetande inom den inhemska tonkonsten. Bergmans vitt omtalade, gränslöst nyfikna upptäckarlusta och vilja till ständig förändring stämmer i sin tur någorlunda väl in på produktionen RSO under ledning av Sakari Oramo, samt korister ut Ylioppilaskunnan laulajat, Dominante, EMO Ensemble, Muntra Musikanter och Akademiska Sångföreningen på festkonserten i Musikhuset

33 31 U N D E R S T Ö D

34 mellan tidigt 50-tal och sent 70-tal. Från och med början av 80-talet utvecklade han dock sitt tonspråk föga och vissa typiska gester och åtbörder går igen i de flesta verk därefter. Varför tumma på ett fungerande koncept? Körmusiken som livsnerv Jubileumsveckans program ringade på ett åskådligt sätt in de flesta av Bergmans estetiska och genremässiga inmutningar. Efter det inledande symposiet 21.11, med bl.a. internationellt erkände musikhistorikern och -forskaren richard taruskin bland talarna, framfördes samma kväll plock ur Bergman-experten Richard Taruskin från USA i samspråk med Erik Bergmans änka Christina Indrenius-Zalewski på symposiet kammarmusikproduktionen av studerande vid Sibelius-Akademin. Vid g18-konserten följande dag tolkades exempel på Bergmans vokala och instrumentala ådra av bl.a. monica groop, john storgårds och Wegelius kammarstråkar under anna-maria helsing. minna nyberg och taru ritavesi framförde vokal- och pianoverk i Villmanstrand på själva 100-årsdagen 24.11, medan Musikhuset i Jakobstad ordnade sin hyllningskonsert den De flesta är överens om att det är körmusiken, 32

35 U N D E R S T Ö D med eller utan instrumental beledsagning, som utgör själva livsnerven inom Bergmans rikhaltiga produktion och som även torde ha den största chansen att på allvar etablera sig på den aktiva, nationella och internationella, repertoaren. Den ömsom suggestivt tonmålande, ömsom dråpligt raljerande a cappella-körmusiken stod även i fokus under veckoslutet med verk för blandad kör (Helsingfors kammarkör 26.11, med bl.a. 70-talsklassikern Lapponia på programmet) samt Bergmans sannolikt käraste instrument, manskören (Akademiska Sångföreningen & Muntra Musikanter 27.11) på agendan. Jubileumsveckans, och -årets, absoluta höjdpunkt alla kategorier var dock Radions symfoniorkesters konsert i Musikhuset och då framförallt det elektrifierande framförandet av Bergmans, enligt vissa bedömare, mästerverk: Bardo Thödol för recitatör, mezzosopran, baryton, blandad kör och en med exotiska instrument utökad orkester till texter ur den tibetanska dödsboken. Ett absolut nyckelverk i produktionen, som framförts skandalöst få gånger sedan uruppförandet Tidiga mästerverket Rubaiyat för baryton, mans - kör och orkester (1953, till ole torvalds tolkning av den medeltide persiske poeten och naturvetaren omar khaijams texter) från gränslandet mellan neoklassicism och spirande atonalitet och de klangligt läckra, fyra orkestrala nocturnerna Sub luna (1990) kompletterade på ett fruktbart sätt den fascinerande bergmanska tidsresan. I jämförelse härmed kändes Helsingfors stads - orkesters bidrag vid konserterna som en lätt besvikelse. Orkesterverket Arctica (1979) är i och för sig ett på många sätt karakteristiskt stycke och ett av många exempel på Bergmans fascination inför den lappländska kulturen och naturen men ett bredare utbud hade onekligen varit på sin plats. Tammerforsfilharmonikernas fantasifullt upplagda hyllning samma kväll som rso-konserten drabbades i sin tur av en jobspost i och med att den magnifika Noa för baryton, blandad kör och orkes- Veli-Matti Puumala tilldelades Erik Bergman-priset på för sitt arbete som kompositör. ter från 70-talets inspirationsmässiga guldålder utgick. Framförandet av Bergmans allra första, ytterst sällan hörda orkesterverk Burla (1948) samt marko ylönens tolkning av Konserten för cello och stråkar kompenserade dock i viss mån för bortfallet. 33

36 34 Erik Bergmans grav upp vaktades med kransnedläggning på 100- årsdagen

37 U N D E R S T Ö D Innovativt Nykarlebyprogram Bland de övriga av jubileumsårets talrika Berg - manevenemang lyfter jag speciellt gärna fram två stycken. Dels Musica nova-festivalens konsert med bl.a. Tapiola kammarkör i Gamla kyrkan i Hel sing - fors 12.2, med vokala/instrumentala pärlor som Hathor Suite och rariteten Requiem över en död diktare (till gunnar ekelöfs minne) samt det brett upplagda a cappella-verket Lemmin käinen på programmet. Dels Nykarlebys stads, av anu komsi sammanställda 100-årskonsert 17.7 i Ahlbecksalen, alldeles intill Bergmans barndomshem, med ett innovativt program som sträckte sig från två av de tidigaste verken, Stämningsbild för piano (1935) och Pianotrion opus 2, till den högexpressiva Södergran ton sätt - ningen Triumf att finnas till för sopran, flöjt och slag verk och Janus för violin och gitarr (1980). Nämnas bör i sammanhanget även Korsholms Musikfestspels ambitiösa Bergmansatsning. På repertoaren återfanns i första hand senare kammarmusikaliska verk (bl.a. Stråkkvartetten) samt den för festivalen komponerade, 1995 uruppförda sång - cykeln Den heliga oron till dåvarande hustrun solveig von schoultz dikter. Ett beklagligt faktum är även dess relativa frånvaro i skivkatalogerna. Många av Bergmans viktigaste kompositioner, däribland Bardo Thödol, är fortfarande en betydande insats av bl.a. ävenså Nykarlebybördige leif segerstam till trots odokumenterade på skiva och med tanke på den globala skivindustrins dystra framtidsutsikter är knappast någon avgörande ljusning att vänta härvidlag. Faktum kvarstår dock. Om en av våra främsta 1900-talstonsättares centrala produktion inte är en självklar del av den nationella repertoaren kan vi heller inte vänta oss att den skall intressera nämnvärt utanför vårt lands gränser. Varje år borde med andra ord vara ett Berg man - år. För att nå därhän krävs det dock ett rejält mått av såväl fördomsfritt repertoarpolitiskt nytänkande på alla tänkbara nivåer som, av allt att döma, rent och skärt upplysningsarbete. Triumf att finnas till kunde även gott och väl ha varit den livsbejakande hedonisten Erik Bergmans motto, men än är det långt kvar tills dess att hans musik har nått sin definitiva triumf. Varje år ett Bergmanår Hur ser då framtiden ut för Erik Bergmans musik, på hemmaplan och internationellt? Det är givetvis vanskligt att sia desto mer ingående härom, men allt tyder tyvärr på att jubileumsåret var ett lika lysande som snabbt förbipasserande undantag och att den även framdeles kommer att prisas oftare än spelas. Skribenten är musikvetare och Hufvudstadsbladets musikkritiker 35

38

39 Experimentellt och nordiskt på Sinne henric öhman Då Galleri Sinne öppnade i Forumkvarteret 2005 var det en ny plats för unga finlandssvenska konstnärer att ställa ut på. Verksamheten har under årens lopp vuxit till sig, och Sinne växte ur sin gamla lokal. Efter en hel del spaningsarbete för att hitta en ny ändamålsenlig lokal, slog nya Sinne på Stora Robertsgatan 16 upp sina dörrar i mars Och i dagens läge har man ambitioner på att vara mycket mer än bara ett vanligt galleri. sinne har tagit över den gamla sexbutiken Beate Uhses lokaler mitt i det som i dag kallas för Design District i Rödbergen i Helsingfors. Det känns definitivt som om vi är på rätt ställe, berättar Pro Artibus vd sabina westerholm. Både läget och själva lokalen, med fönster ut mot Stora Robertsgatan inbjuder till interaktion och spontana besök, vilket är precis vad vi vill. Vi vill nog också föra en diskussion om öppenhet och tolerans, med tanke på det politiska klimatet i Finland för tillfället, säger markus åström, konstnärlig ledare på Sinne. Westerholm och Åström jobbar båda i Sinnes lokaler, och förutom de två består personalen också av konstpedagog ida-lina nyholm och producent sofia aittomaa. Sinnes galleriutrymme är i princip ett stort rum med fyra väggar, varav två helt och hållet består av fönster som vetter ut mot gatan. Det kommer in en hel del ljus utifrån, och 37