Nationalhelgedom och tillväxtmotor: Vad vill staten med kulturarvet?

Transkript

1 1 Nationalhelgedom och tillväxtmotor: Vad vill staten med kulturarvet? Svante Beckman, Linköpings universitet. E-post: Föredrag vid RAÄ:s seminarium Kunskap genom upplevelser på Kastellholmen 18 november Föredraget handlar om spänningen mellan ett resursperspektiv på kulturmiljö och kulturarv och ett egenvärdesperspektiv. Helgd och tillväxt i rubriken kan ses som ytterpunkter på en skala från det mest högstämda av egenvärden till den krassaste instrumentalism. Till seminariets tema om kulturmiljön som resurs för utveckling av destinationer och besöksnäringen vill jag bidra med några historiska perspektiv på hur kulturarvet värderats. Rubrikens fråga om vad staten vill med kulturarvet besvaras med att peka på att staten under årens lopp redovisat många olika motiv för offentligt kulturmiljöarbete, såväl instrumentella som egenvärdesinriktade. Precis vad staten vill med kulturarvet är därför ganska oklart. 2. Först något om terminologin. På 1960-talet infördes kulturmiljön som en administrativ samlingsbeteckning för ett statligt kulturpolitiskt delfält inriktat mot fasta fornlämningar, byggnadsminnen och arkeologisk verksamhet. Kulturminnesvård började användas för att beteckna ett större fält som också inkluderade museer. På 1980-talet introduceras kulturarv som beteckning för ett ännu större fält som även omfattade offentligt arkivväsen. På 1990-talet etableras kulturarvet som ett erkänt statligt kulturpolitiskt delområde vid sidan av konsterna, medierna och bildningsrörelserna. Innan ordet kulturarv fick denna snäva förvaltningspolitiska mening så användes det i den vida betydelse som Viktor Rydberg lade i ordet när han introducerade det: det andliga, idémässiga, moraliska och estetiska arvet från Hellas, Kristendomen och Norden. Att lyckas låna in detta magistrala begrepp till ett relativt litet statligt förvaltningsområde var en politisk framgång. RAÄ har varit drivande i denna rörelse och har sedan mycket länge sökt hävda sig som den överordnat ansvariga aktören på området. 3. Resursordet har brett ut sig i kulturpolitiska texter under det senaste decenniet. Kulturen är en resurs för utveckling, sägs det ofta. Det ymniga talet om kreativa näringar, kulturentreprenörer, platsmarknadsföring, turismutveckling, m. m. tycks närma kulturpolitiken till näringspolitiken. Jargongen har blivit så utbredd att regeringen återkommande har sett sig föranledd att betona att kulturen är ett egenvärde för att inte bli förknippad med en alltför krass kultursyn. Riktigt vad man menar med egenvärde är dock inte klart. Kulturmiljövården har tacksamt anammat resursperspektivet inte minst mot bakgrund av den gamla anklagelsen att vara ett utvecklingshinder, en kostsam bromskloss i stadsbyggnad, markexploatering och (på sistone) kyrkoanvändning. 4. Men att tänka på kultur, kulturarv och kulturmiljö som en resurs för samhällsutveckling är ingalunda något nytt. Det har varit ett dominant perspektiv sedan de första trevande statliga stegen på området under 1600-talet. Platsmarknadsföring att skänka glans åt

2 2 fäderneslandet är det äldsta dokumenterade motivet för statliga antikvarisk verksamhet från Att förgylla fäderneslandets, kungamaktens och högadelns prestige och legitimitet var drivkraften bakom antikvarisk verksamhet fram emot slutet av 1700-talet. Den civilisering av kulturpolitiken som framträder under 1800-talet har tre övergripande ideologiska inramningar. En är kulturstatsideologin en modern stat är en kulturellt högstående stat med bl a representativa lämningar och samlingar av historiska märkvärdigheter och europeisk kvalitetskonst. Den andra är nationalismen där bildandet av det kristna svenska folket i dubbel bemärkelse (både konstruktion och utlärande) med hjälp av historia stod i förgrunden. Varer svenske står det på den stora gipsgubben i Nordiska museets stora hall. Den tredje tidsrörelsen var framstegtankens utvecklingstro som bl.a. innebar att Vetenskapen med stor V mot slutet av 1800-talet axlar rollen som det sekulära samhällets högsta andliga kraftcentrum. För de små lärda verken inom den statliga kulturarvssektorn var det vid början av 1900-talet självklart att tjänandet av Vetenskapen var ett överordnat mål. 5. Ny statliga kulturpolitik och folkliga vredesutbrott över rivningarna av statskärnor omkring 1970 startade en period av mödosam ideologisk förnyelse av kulturmiljöpolitiken, med anpassning till den socialdemokratiska statens betoning av demokrati, jämlikhet och välfärd. Kulturmiljön visade sig snart vara till stor nytta för just dessa värden. Så småningom betonades att alla grupper hade rätt till statlig assistans i sina respektive kulturarvs bevarande. Folkets (inte minst arbetarklassens) kulturella arv skulle också bevaras även om säteritaken och kyrkorna slukade de mesta pengarna. En historiskt harmonisk bebyggelsemiljö framstod som en central resurs för lokal trivsel, välfärd och identitet (dock inte längre nationell dito). Att kulturarvet nu på 2000-talet blivit en resurs för regional utveckling, tillväxt och turism står därför i en lång tradition av samhällsnyttetänkande. 6. Parallellt med detta löper en ström av tänkande om kulturarvet som bärare av olika slags egenvärden. Kulturarvet var inte bara ett instrument för nationsbildning och svenskhetsfostran under senare hälften av 1800-talet och i stort sett ända fram till talet. Nationalismen, som en form av sekulär religion, leder också till ett förheligande av historien och dess lämningar. Att uppdaga, skydda och vörda dessa lämningar blev målet för en formlig folkrörelse inom fornminnesföreningarna. En våg av bildningsidealism sveper över Europa länkade till de klasstrider som en stigande sekulariserad bildningsborgerlighet drogs in i. Kultur, bildning och högre utbildning var inte bara karriärvägar för detta skikt utan även emblematiska vapen för att bekämpa gamla aristokratiska eliter och nya kommersiella klasskonkurrenter. Bildning framstod som ett högsta socialt egenvärde. Konsten hyllades och de främsta konstnärerna omfattades av en nationell genikult kring sekelskiftet Estetiska egenvärden särskilt de medeltida församlingskyrkornas estetik spelade senare en central roll för den dramatiska modernisering av den statliga kulturmiljövården som leddes av Sigurd Curman under mellankrigstiden. Smakupproret mot 1800-talets stilhistoriska arkitektoniska excesser i allmänhet och Helgo Zettervalls nygotiska domkyrkorenoveringar i synnerhet spelade en viktig roll för att skapa ett bredare intresse för kulturmiljön. Antimodernistiska strömningar på landsbygden gav näring till en andra våg av antikvariska folkrörelser hembygdsrörelsen, där historiska miljöer och föremål kunde laddas upp med symboliska egenvärden, gärna i förening med den historiserande, svensknationalistiska

3 3 folkkyrkoteologi som präglade Svenska kyrkan under 1900-talets första decennier. Parallellt med den begynnande akademiseringen och professionaliseringen av kulturarvsbranschen i början på 1900-talet steg vetenskapens stjärna, inte bara i den mening som kulturmiljövård, museer och arkiv presenterades sig som resurser för vetenskaplig forskning, utan även i en självidentifiering som vetenskapliga, forskande institutioner och därmed delaktiga i den helgd och anspråk på självstyrelse som vetenskapen åtnjöt i framstegstankens kyrka. 7. I den socialdemokratiskt ledda välfärdstaten segerdecennier under och 1960-talen stod kulturarvet lågt i kurs och städernas kulturmiljöer stod ännu lägre. En relativt intakt 16- och 1700-tals stad på Norrmalm i Stockholm kunde jämnas med marken utan att Riksantikvarien muckade. Tidens egenvärden var av helt annat slag. Men redan omkring 1970 började vinden vända och en drygt 20 år lång period av växande prestige och resurser för kulturmiljövård (och statsfinansierade museer) inleds. Till att börja med ackompanjerades den av den tredje vågen av antikvariska folkrörelser grävrörelsen, som lyckades med konststycket att, i enlighet med tidens ideologiska böjelser, göra antikvarisk verksamhet till ett vänsterprojekt. I takt med att branschen börjat återfå sitt självförtroende kunde egenvärden åter flaggas upp. Ett programmatiskt uttryck fick detta i Museiutredningen från 1990-talets början, där man monumentalt fastslog att kulturarvsbranschens legitimitet vilade på att man försåg samhället med Minne och Bildning. 8. Att man från statens sida blandar resursperspektiv och egenvärdesperspektiv på kulturarvet är alltså av gammalt datum. När det gäller temat för dagens seminarium, kulturmiljön som resurs för turismutveckling, så har det också en lång historia. Med förspel i pilgrims- och bildningsresor till historiska platser och monument så är det under 1700-talet som den moderna kulturturismen börja ta form, först genom det som i England kallades The Grand Tour, samhällselitens bildnings- och nöjesresor till antikens lämningar främst i Italien. Den snabba sociala breddningen av detta resande under 1800-talet leder mot slutet av seklet till etableringen av en turismindustri, och för Sveriges del, ånyo en folkrörelse inriktad på att främja turism och förhärliga turistiska upplevelser av natur- och kulturdestinationer. Hopflätningen av kultur- och naturturism (särskilt i form av landskapsturism ) i den svenska utvecklingen kan enkelt följas i STF:s årsböcker. Till bilden av att vara en modern, kultiverad och bildad person sällade sig kraven på ökad förtrogenhet med och känsla för det svenska landskapet såväl som natur- och kulturmiljö. Fjällvandring och besök i de mest betagande medeltida sockenkyrkorna blev delar av ett normerat bildningspensum för medelklassen. 9. Både när det gäller kultur- och naturmiljön har 1900-talet bevittnat dragkamper mellan bevarande och tillgängliggörande, mellan reservatsbildning och ekonomiskt motiverad miljöexploatering, mellan musealisering och brukande. Jag gissar att det är miljöbevarandets allmänpolitiska prestige vid olika tidpunkter som är vägledande för hur avvägningen i dessa dragkamper faller ut. Att man, som vi hört här, nu är beredd att släppa det marinhistoriska reservatet vid Dalarö vrakpark till fromma för dykturismen, är kanske ett tecken i tiden på

4 4 att en bevarad kulturmiljö inte står lika högt i allmänpolitisk kurs idag, som den gjorde för tio år sedan. 10. Med anledning av att seminariet handlar om kulturmiljön som resurs för att utveckla turism på öar i Stockholm skärgård vill jag avsluta med en betraktelse över tre öar översvämmande av kulturturism som jag råkat stöta på under det sista halvåret: Gotland, Capri och Isle of Wight. 11. Två fenomen tycks mig sedelärande vi mitt besök på Gotland i samband med årets Visbyvecka. Den ena är den långtgående medeltidifiering som Visby visuellt och arkitektoniskt genomgått sedan jag besökte staden på 1970-talet, inklusive rena falsarier, som ett par gallerverk på murtornen. Staden försöker, som Carina Johansson visat i sin avhandling, sammansmälta med sin mediala, kulturturistiska nimbus som hanseatisk världsarv. Kulturarvet är en braksuccé som tagit kommandot och kört ut gotlänningarna och all oturistisk verksamhet till förorterna. Staden innanför murarna sjuder av hektiskt liv under sommarmånaderna men är nästan folktom resten av året. Utanför murarna utspelas i gengäld vad som artar sig till en potentiell kulturmiljökatastrof. På ön finns landets största koncentrerade bestånd av bevarade medeltida kyrkor ca 90 stycken. Problemet är att ägaren Svenska kyrkan inte har användning för mer än en bråkdel. Öns aktiva kristna församling är på tok för liten och den passiva medlemskåren minskar hastigt här liksom i övriga Sverige. Mycket stora kulturhistoriska miljöresurser kan uppenbarligen framstå som ett utvecklingsproblem för ön Gotland. 12. Under tre veckor nu i höst har jag haft privilegiet av en författarbostad i Axel Munthes Villa San Michele på Capri. Bortsett från Blå grottan och några rester av den romerska kejsartidens sommarvillor, utmärks Capriturismen av att turismen själv är besöksmålet. Dels besöker de otaliga turisterna de skrytvillor som rika turister uppförde i klassicerande stil runt sekelskiftet 1900, Villa San Michele, Villa Lysis, Villa Krupp och ett par till. (När Axel Munthe upptäckte att han själv var en ledande turistattraktion fick han flytta från villan). Dels besöker man de ändlösa rader av turistaffärer som omger dessa besöksmål. Capri är exempel på hyperturism. Det är turismen själv i det förflutna och samtiden som är besöksmålet. Det är en form av kulturturism som har turistkulturen som mål. 13. Mitt tredje varnande exempel på kulturturism på öar är Isle of Wight såsom ön beskrivs i en rolig roman av Julian Barnes England, England. Jag läste boken när jag var på Capri. Den handlar om en superdriftig entreprenör som storsatsar på kulturturism i global skala genom att göra om Isle of Whight till ett England i miniatyr. Här finns allt Englandsturisten vill se och uppleva koncentrerat och lättillgängligt, Dovers klippor, Buckingham Palace (med äkta kungafamilj), Stratford on Aven, Baths kolonnader, Towern, Sherwoodskogen, Westminster Abbey, Stonehenge, Queens College, alla karakteristiska engelska landskapstyper allt i naturlig skala eller lämpligt förminskat. Allt är befolkat, iscensatt och levandegjort av kulturhistoriskt korrekt kostymerade skådespelare. Alla berömda personer i engelsk historia passerar revy på olika scener så att man t ex kan språka med Dr Johnson på den genuina puben eller häckla William Shakespeare på The Globe. Det blir en jättesuccé. Genom att föra

5 5 samman, paketera och bjuda ut alla komponenter i Englands kulturhistoriska varumärke så konkurrerar den turistiska repliken ut det riktiga England, som berövad sin kulturella identitet (och alla besökare) sjunker ner i glömska och fattigdom. 14. Om det finns en gemensam sensmoral för seminariet av dessa tre exempel på öar med, som det synes, alltför överflödande kulturturistiska resurser så är det kanske att man bör vara hovsam i sina förhoppningar om vilken regional tillväxt man kan trolla fram med hjälp av vraken vid Dalarö, gruvorna på Utö eller fästningarna vid Vaxholm.