Utges av Tjänstemännens Centralorganisation Årgång 34 - Nr 8/1980

Transkript

1 Utges av Tjänstemännens Centralorganisation Årgång 34 - Nr 8/1980 Efter folkomröstningen, sid 2,4-5 Ny modell för medling löser avtalsknuten? Sid 6-7 Soldater bildade eget fack, sid 12-13

2 Ledarna Sluta partikäbblet om kärnkraften! Så har då äntligen folkomröstningen om kärnkraften hållits. Majoriteten av den svenska väljarkåren har säkerligen redan hunnit dra en djup suck av lättnad. Tyvärr verkar det som om kärnkraftsstriden börjar på nytt dagen efter omröstningen nu vill Thorbjörn Fälldin och centern försöka minska de vinnande linjernas 12 reaktorer till 11. Syftet kan inte vara annat än partitaktiskt. Resultatet av omröstningen den 23 mars blev att linje 1 fick 18,7 procent, linje 2 fick 39,3 procent och linje 3 fick 38,6 procent. 12-reaktorlinjerna fick tillsammans 58 procent mot 38,6 procent för linje 3 som endast ville ha 6 reaktorer. Linje 2 blev alltså störst och väljarna har med 20 procents övervikt sagt ett klart ja till 12 reaktorer! Omröstningen har alltså gällt om vi ska ha 12 eller 6 reaktorer. Det är som de flesta vet inte så att de båda alternativen återspeglar vad de olika linjerna vill bygga. Nej, läget är i stället det att vi har 6 reaktorer i gång av 10 färdigbyggda. De resterande 2 är halvfärdiga. Det var alltså 12 reaktorer som redan är igång, färdigbyggda eller under byggnad som folkomröstningen gällde. Vad vi röstat om är alltså inte om vi ska bygga 12 reaktorer utan om vi ska använda de 12 reaktorer vi har byggt! Hur har vi kunnat hamna i en så befängd situation? Många skulle kanske tro att en rimlig förklaring är att kärnkraften var ofarligare när vi beslöt att bygga de 12 reaktorerna och att den därefter på senaste tiden visat sig alltför farlig. Så är dock inte alls fallet. Enligt reaktorsäkerhetsutredningen förhåller det sig tvärtom säkerheten i de svenska kärnkraftsverken är större nu än för.ett par år sedan! Vad är det då som ligger bakom vårt minst sagt befängda beteende att först bygga våra reaktorer och sedan diskutera om vi av säkerhetsskäl ska använda dem? Hur kan ett land bete sig så illa övertänkt och bakvänt och bokstavligen vilja kasta miljarder kr i sjön? Förklaringen är tyvärr den att bakom ligger partipolitiska finter mellan partierna års energipolitiska beslut i riksdagen innebar stor uppslutning bakom ett reaktorprogram pä 13 reaktorer. 4-5 reaktorer var vid den tidpunkten i drift. Denna uppslutning bakom kärnkraften upplöstes dock i valrörelsen året därpå. Thorbjörn Fälldin och centern gick då till storms mot kärnkraften i syfte att ta röster från den regerande socialdemokratin. Det borgerliga blocket vann valet. Thorbjörn Fälldin hade i valkampanjen gjort så långtgående uttalanden om kärnkraftens farlighet att det är nu som ett förödande taktikspel kring kärnkraften tar sin början, ett spel som alltjämt pågår och där alla partier tvingats spela med. Inför 1979 års val hände så olyckan i Harrisburg, en olycka som uppenbarligen skulle få en så stark påverkan på den svenska väljarkåren att partierna förutsåg en mycket besvärlig och inflammerad valrörelse. Man behövde dessutom avvakta utredning av Harrisburg-olyckan. I det läget beslöt socialdemokraterna förorda att en folkomröstning om kärnkraften genomfördes efter valet. Tanken på folkomröstning var dessförinnan väckt av olika miljögrupper. Den folkomröstningen har nu verkställts men det förefaller som om taktikspelet kring kärnkraften fortsätter. Det kan bara beklagas. Om inte de politiska partierna respekterar folkets uppfattning såsom den kommit till uttryck i folkomröstningen, ja, då skadar dessa partier sig själva! Politiker bör betänka att deras trovärdighet till slut blir obefintlig om de fortsätter rävspelet kring kärnkraften. Dessutom kan man knappast bli överraskad av att majoriteten av väljarkåren nu är mycket trött på kärnkraftsfrågan och tycker att det finns andra viktiga politiska frågor att diskutera. Egentligen borde regering och riksdag ha avgjort kärnkraftsfrågan. Nu har väljarkåren fått göra det i deras ställe. Då ska det också vara slut på partikäbblet i den frågan! Regeringen-SAF skjuter på ATP Under ATP-stridens dagar gjorde motståndarna mot ATP gällande att framtida generationer skulle komma att riva upp ATP därför att systemet blev för dyrbart samhällsekonomiskt sett. Det inslaget i debatten avvisades som ett oberättigat misstänkliggörande. Nu försöker de grupper som stod bakom detta lågvattenmärke i ATPstriden att utnyttja vårt lands ekonomiska svårigheter till att försöka få rätt med de invändningar som gjordes för 20 år sedan. Av Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin och SAF får vi nu höra att pensionärerna har det för bra. Det är då klart att det är ATP-pensionärerna man tänker på. Löntagare som jobbat ett helt liv, betalat skatt hederligt - för det måste man göra för att få en ATP-pension som utgör 60 procent av den verkliga inkomsten - skulle alltså ha det för bra! Det är risk att pensionerna blir större än lönerna för de aktiva, påstår SAF-direktören Olof Ljunggren. Är inte det att hoppas för mycket av SAF att organisationen skulle kunna stoppa upp löneutvecklingen så kraftigt att lönerna blir lägre än pensionerna. Innan vi börjar tänka på att fingra på pensionerna är det på sin plats att bl a se till att alla människor får göra skattemässigt rätt för sig mot samhället, exempelvis företagare och kapitalägare som nu utnyttjar frånvaron av lagstiftning till att komma ifrån sin del av skattebördan. På den punkten är det tyvärr så att nuvarande regeringen har både tunghäfta och handlingsförlamning. 2

3 En klen tröst De av Svenska Varvs strukturplan drabbade varvsorterna är inte värre utsatta än andra industriorter i landet! Det är en klen tröst! Men så tröstar industriministern bl a Landskrona kommun, vars kommunalråd betecknat situationen som en tjutfäktning, där taktiken från statsmakterna är stick på stick och sedan sakta förblödning. Den liknelsen är inte dålig. Ingen jublar dock vid dessa tragiska föreställningar, som innebär att många industriföretag i landet förses med färggranna vimplar i ryggen. Och fortfarande saknas från regeringens sida det samlade greppet om industrins framtid.»fluffiga lyckopiller» är inte nog, menar t ex SIF. Nu måste nedläggningsraseriet övergå i en rasande tilltro till de svenska tjänstemännens och arbetarnas yrkesskicklighet och vilja att uträtta något. De är trötta på de ständiga sticken. Tecknad kommentar Och att landet sakta förblöder ekonomiskt, måste till och med Åsling hålla med om. Lanternan har slocknat I och med bildandet av Tulltjänstemannaförbundet upphör en känd och uppskattad tidning på TCO-sidan, den av Tullmannaförbundet utgivna Lanternan. Lanternan som givits ut i 78 år har spelat en betydelsefull opinionsbildande roll på TCO-området. Oftast har den varit frisk, fräck och framsynt. Inte minst under Sigvard Oassons tid som redaktör var tidningen mycket uppmärksammad. Nu läggs alltså Lanternan ner. Det ljus den spritt genom åren har på senare tid blivit allt svagare. Det är därför inte överraskande att den nu slocknar helt. Det nya förbundets tidning heter Tulltjänstemannen. Andra tycker Politikerna kan påverka avtalsrörelsen Den offentliga sidans krav är inte alls märkliga, påpekar Bertil Axelsson, förste vice ordförande i TCO- S, i en intervju i Statstjänstemannen. 11 procent i generellt tilllägg ett år då prisökningarna beräknas till minst 10 procent är inte något orimligt krav, säger Axelsson vidare. Det är politikerna som formar den ekonomiska verklighet vi som löntagarorganisation har att verka i. Ingen har motsagt att prisökningarna beräknas till tio procent. Vi ska som facklig organisation bl a skydda våra medlemmars köpkraft. Det är och har alltid varit en grundläggande uppgift för löntagarorganisationerna. Om politikerna fattar beslut som förändrar den ekonomiska verkligheten är det inte omöjligt att tänka sig att de fackliga organisationerna omprövar sina krav. Låt oss ta som exempel att regeringen ger en garantiför att priserna i år inte får bli mer än åtta procent. Då kan det finnas anledning för oss att ta upp en diskussion om att minska på vårt generella krav på elva procent eftersom den ekonomiska bilden förändrats. Vi måste hålla rågången klar mellan politikerna och de fackliga organisationerna, säger Bertil Axelsson vidare med adress till debatten om»samhällskontrakt». Bertil Axelsson pekar på skatteomläggningarna som ett sätt för hur man kan arbeta. TCO liksom LO arbetar mycket intensivt med en rad samhällsfrågor, bl a skattefrågorna. I höstas inbjöd regeringen TCO att diskutera den planerade skatteomläggningen. Från TCOs sida sa vi då vad vi tyckte men det var regeringen som la fram förslaget och riksdagen som beslutade. Det beslutet har vi helt naturligtvis haft med i våra egna diskussioner när vi utifrån löntagarsynpunkter arbetade fram våra avtalskrav. Det är stor skillnad på detta sätt att arbeta jämfört med det som nu diskuteras om att tillsammans försöka få en totaluppgörelse, framhåller Bertil Axelsson. 3

4 Folkomröstningens paradox: Ett ja som betyder slutet för kärnkraften Folket har sagt ja till utbyggnad av kärnkraftsprogrammet. Men samtidigt har det sagt ett kraftfullt ja till avveckling av kärnkraften på sikt. Det ligger endast en skenbar motsättning i dessa skilda ståndpunkter menar här Lars Björkman, politisk reporter på TVaktuellt, i en kommentar. Egenartade politiska turer dagen efter folkomröstningen kan tyda på motsatsen. Och nej-folkets trosvissa löften om envis motståndskamp tills den sista reaktorn stängts pekar närmast fram mot nya konflikter under kommande år. Ändå vågar man nog slå fast att den partipolitiska striden är över för ett bra tag. Så klart var utslaget i Så är den då över, den långa och bittra striden om kärnkraften i Sverige. Med betryggande majoritet har folket gett politikerna mandat att genomföra det kärnkraftsprogram som legat klart i flera år. Och paradoxalt nog - med ännu större övertygelse har folket sagt: Avveckla kärnkraften. Men är verkligen striden över? De båda ja-linjerna segrade i folkomröstningen därför att linje 2 i hög grad lyckades göra sitt avvecklingsprogram trovärdigt, menar Lars Björkman. Men nu återstår för politikerna att ta över, att besluta om ett energiprogram som förverkligar folkomröstningsresultatet: Att fullfölja det beslutade kärnkraftsprogrammet, men ändå ge energipolitiken en inriktning som ställer in sig på en avveckling på sikt. (Foto: Tobbe Gustavsson/Reportagebild). 4

5 folkomröstningen och så entydigt har politikerna bundit sig för att böja sig för folkviljan. Det hindrar förstås inte att motståndet mot kärnkraften lever vidare inom de grupper som i månader och år hängivet har arbetat för en nejseger. Men mer om det längre fram. Som sagt: omröstningen om kärnkraften gav ett resultat som inte ger upphov till några tolkningstvister. För linje 3:s tioåriga avveckling röstade 38,6 procent, för l:ans och 2:ans kombinerade användar- och avvecklarlinje röstade 58 procent av väljarkåren. Och översatt i antal människor, så var det nära en miljon fler som stödde de båda ja-linjerna. Ändå behöver ingendera sidan känna sig som förlorare. Moderaternas linje 1 samlade visserligen en något mindre andel röster än vad partiet fick vid riksdagsvalet i höstas. Men resultatet blev ändå godtagbart, och för de moderata politikerna var trots allt den samlade ja-segern huvudmålet. För socialdemokrater och folkpartister bakom linje 2 blev omröstningen en framgång. Svaga opinionssiffror i kampanjens inledning hade skruvat ned förväntningarna - ingen hade trott annat än att 2: an skulle hamna långt under de båda partiernas sammanlagda valresultat 54 procent. Ändå nådde man det jämförelsevis blygsamma målet att bli den största av de tre linjerna. Folkkampanjen mot kärnkraft, linje 3, förlorade visserligen det stora slaget. Men denna brokiga skara av centerpartister, kommunister, kristna, miljögrupper, fältbiologer och många andra kan ändå peka på enastående resultat. För det första är alla riksdagspartier nu hårt uppbundna vid kategoriska löften om att verkligen avveckla kärnkraften. För det andra kan anti-kärnkraftsrörelsen med siffror bevisa sin mycket breda förankring i den svenska folkopinionen: nära 2 miljoner människor sade:»kärnkraft - nej tack». Majoritet mot kärnkraft Den stora andelen nej-röstare ger också en mycket handfast förklaring till politikernas enorma svårigheter att hantera kärnkraftsfrågan under de senaste åren. Opinionen mot kärnkraft har länge varit mycket starkare än de båda anti-kärnkraftspartiernas, centerns och vpks, representation i riksdagen. Opinionsundersökningar som gjorts ända sedan 1973 av de båda forskarna Roger Bernow och Torsten Österman bestyrker också detta - de drog några av sina forskningsresultat i TVs valvaka. Ända sedan mitten av 70-talet har en majoritet av folket varit negativ till kärnkraften och så är det fortfarande. En given slutsats av detta är att jasegern räddades av att de båda jalinjerna redan på sina röstsedlar band sig för en avveckling. Och säkert var det av stor betydelse för linje 2:s frammarsch under kampanjens slutskede, att dess ledande företrädare lyckades göra sina avvecklingslöften trovärdiga bland stora grupper tveksamma väljare. För att kunna behålla den trovärdigheten måste därför partierna på den segrande sidan så snart som möjligt visa sig beredda att gå från ord till handling. Med andra ord: Den energipolitik som riksdagen ska besluta om i höst måste ges en klar och otvetydig inriktning mot ett samhälle utan kärnkraft.»det kan spricka, Olof» För flera av de politiska partierna har striden kring kärnkraften och särskilt kampanjen inför folkomröstningen inneburit svåra påfrestningar. Inre motsättningar har blottlagts, partikamrater har stridit på skilda barrikader. Det krävs ett mjukt handlag för att täta sprickorna, för att släta över och gå vidare.»det kan spricka, Olof» skriver Aftonbladets kulturchef Yrsa Stenius med adress till den socialdemokratiske partiledaren. Antagligen har hon både rätt och fel. Partiet spricker inte i egentlig mening. De många kärnkraftsmotståndare inom arbetarrörelsen som samtidigt är aktiva partiarbetare kommer i det längsta att fortsätta som socialdemokrater, de bryter sig inte ur och de går inte till något annat parti. Men Yrsa Stenius har säkert rätt i att partiledningen på allvar måste ta fasta på radikalismen och entusiasmen hos nej-falangens folk. Annars blir de hemlösa. Regeringen sitter kvar För den borgerliga trepartiregeringen betyder folkomröstningen att den regerar vidare med sin enda rösts övervikt i riksdagen. Visserligen blev kampanjen en hård påfrestning för sammanhållningen inom regeringen. Men samtidigt var det rätt typiskt att de tre partiledarna vid sitt första sammanträde efter valet talade om helt andra saker än kärnkraft. Ekonomin och avtalsrörelsen dominerade mötet - de akuta vardagsproblemen måste nu komma i första hand. Visst kommer det också i fortsättningen att kunna gnissla i regeringsmaskineriet när energifrågorna ska avgöras. Centern kommer inte stillatigande att acceptera vad som helst. Men i själva huvudfrågan om hur stort det svenska kärnkraftsprogrammet ska vara, där har centern inget annat val än att böja sig. De verkligt stora kärnkraftsstriderna inom den fälldinska regeringen är, mänskligt att döma, över. Centerns dilemma Det enda av de stora partierna som gått oskadat ur kampanjen inför folkomröstningen är moderata samlingspartiet, som inte behövt brottas med något organiserat inre motstånd. Folkpartiet har haft det betydligt värre med en aktiv grupp på nej-sidan och med åtskilligt partifolk som föredragit linje 1. Ändå är det inte i första hand kärnkraften som har skapat problemen för partiet - tvärtom har partiledningens prestige närmast stärkts en smula av framgången för linje 2. Den prestigen kan behövas när liberalerna nu ska ta ny sats för att försöka vända sina sällsynt ogynnsamma opinionssiffror. Centerns dilemma är mer odelat knutet till kärnkraftsfrågan. Den övertygade kärnkraftsmotståndaren Thorbjörn Fälldin har alltså valt att stanna i regeringen med motiveringen att han böjer sig för folkviljan. Den principen är i och för sig oomstridd, men väljarna kan ha svårare att förstå varför han dessutom måste vara med och ta ansvaret för kärnkraftens utbyggnad. Det fordras ett skickligt politiskt handlag om centern skall kunna bevara sin profil som miljöparti i den nya situationen. Kampen om folkkampanjen Linje 3 finns inte mer. Men finns den folkkampanj som stod bakom 3:an och som utvecklat sig till en folkrörelse? Kan det organiserade kärnkraftsmotståndet överleva nederlaget i folkomröstningen och även i framtiden fungera som en tung och samlande kraft för alla dem som också efter folkomröstningen säger»nej tack»? Svaren på de frågorna kan inte ges än. Och det finns en uppenbar risk för att anti-kärnkraftsrörelsen splittras och försvagas. Vänsterpartiet kommunisterna agerar redan för att så långt som möjligt spela huvudrollen i fortsättningen man hoppas att den vägen kunna fortsätta den opinionsmässiga frammarsch som har följt i spåren på partiets engagemang i kärnkraftsfrågan. Men många aktivister kämpar för att få behålla en obunden, tvärpolitisk rörelse. Med andra ord: framtiden är oviss för det organiserade kärnkraftsmotståndet. Först om en tid visar det sig om linje 3-generalen Lennart Daléus hade rätt på valnatten när han sade:»detta är bara slutet på början». Lars Björkman 5