Den här boken är tänkt att vara till hjälp för den pappa som vill VARFÖR EN PAPPA FÖRLORAR KONTAKTEN MED SIN TONÅRING. Kapitel 2

Transkript

1 VARFÖRENPAPPAFÖRLORARKONTAKTENMEDSINTONÅRING 21 Kapitel 2 VARFÖR EN PAPPA FÖRLORAR KONTAKTEN MED SIN TONÅRING Den här boken är tänkt att vara till hjälp för den pappa som vill kunna fortsätta att vara en bra förälder även när barnen blivit tonåringar. Under denna riskfyllda och ömtåliga period är ungdomarna mer än någonsin i behov av den stödjande, stabila och närvarande fadern för att han ska kunna vägleda och strukturera en hälsosam utveckling under tonårsperioden. Varför riskerar han då att förlora kontakten? Enkelt uttryckt beror det på att föräldrarollen blir alltmer otacksam i takt med att gensvaret från tonåringen avtar och att han eller hon blir mer oberäknelig och svårare att nå. Föräldraskapet kräver allt större ansträngningar och samtidigt blir gensvaret från tonåringen allt svagare i och med att denne börjar tänja på gränserna, trotsa uppmaningar och dra sig undan i sin strävan efter självständighet. Fadern står nu inför en svår utmaning: att behålla kontakten med sitt barn samtidigt som det påbörjar sin kamp för frihet.

2 22 SMARTA PAPPOR När denna förändring börjar märkas, vanligen i nio- till trettonårsåldern, brukar fadern ofta stöta på tre olika problem som beroende på hur de kan lösas gör föräldrarollen mindre tacksam än tidigare. Med vart och ett av problemen finns det en risk att han minskar sitt engagemang i tonåringens fortsatta utveckling. Det handlar om sorgen inför frigörelsen, om prestigeförlusten och om de tilltagande konflikterna. Denna förändringens period ställer naturligtvis likartade krav på båda föräldrarna, men eftersom mödrar generellt är de som mest hänger sig åt rollen som förälder, och eftersom de av tradition är mer inskolade på att förstå och hantera nära relationer, verkar det som att dessa problem är lättare att hantera för kvinnor än för män. Med andra ord är det mindre troligt att modern drar sig undan när barnet blivit tonåring. Konsekvensen blir att om en pappa inte klarar att lösa problemen på ett konstruktivt (kontaktskapande) sätt finns risken att han förlorar motivationen till det engagemang han hade när tonåringen var ett minderårigt barn. Han riskerar att i fortsättningen bli passiv och mindre uppmärksam. Sorgen inför frigörelsen»vad har hänt med dig? Du som var så fantastisk när du var liten!«vi föreställer oss en pappa vars lilla dotter älskar att vara tillsammans med honom och alltid längtar efter och vill ha hans erkännande. Hon upplever att han har alla svaren och att han aldrig gör fel. Hon delar hans intressen för att få den närhet hon vill ha, hon skrattar åt hans skämt, tar ivrigt till sig det han förklarar, ser upp till honom och gör det han ber henne om. Han dyrkar sin lilla dotter och för henne är han en idol.»att vara förälder är underbart!«säger han till sin partner, som håller med och vet att det är sant. Men hon vet en sak till, och det är att detta inspirerande kompanjonskap inte kommer att vara för evigt, eftersom den tacksamma rollen som förälder till det yngre barnet för eller senare övergår i tonårsförälderns krävande verklighet.

3 VARFÖRENPAPPAFÖRLORARKONTAKTENMEDSINTONÅRING 23 För både pappan och den lilla dottern börjar tonårsperioden med en tilltagande frigörelseprocess, en sorts förlust. När hon lämnar barnstadiet och successivt växer ur rollen som»den lilla flickan«, på väg att utvecklas till en ung kvinna och för att etablera en tillvaro med vänner som familjen inte har särskilt mycket kännedom om, får pappan (som hon förstås fortfarande älskar) inte längre samma centrala plats i hennes liv. Nu föredrar hon att umgås med vännerna och verkar bry sig mindre om vad han tycker och tänker. Hon ifrågasätter hans omdöme, avfärdar hans åsikter när de inte tycker lika (vilket inträffar allt oftare), tar mindre del av hans intressen, tycker att hans skämt är mer pinsamma än roliga, ignorerar hans råd, ser honom inte längre som sin idol och dröjer med att ge sin respons på hans försök till dialog. Pappan upplever den här frigörelsen som en kolossal förlust. Dottern kommer aldrig mer att vara»det lilla barnet«, och aldrig mer kommer de att kunna dela den unika vänskap som fick hennes ögon att tindra på det där speciella sättet. Den tiden är nu för alltid förbi. Den smärtsamma sanningen är att han för alltid kommer att sakna de mysiga och dyrbara stunder de delade. Borta är hans lilla kompis och förtrogna vän som nu plötsligt (som han upplever det) har förbytts i en halvt fientlig och distanserad tonåring som inte alls verkar sakna honom på det sätt han saknar henne. Denna uppenbara olikhet känns orättvis i hans ögon. Hon då? Saknar hon inte den gamla tiden? Jovisst, men hon befinner sig i en växande fas och är instinktivt inriktad på att se framåt, inte bakåt. De vuxnas värld, som börjar framträda för hennes ögon, är fylld av nya och spännande upplevelser, erfarenheter och möjligheter. Medan hon ivrigt suger i sig det nya, känner han att han är berövad på det gamla. För pappan är det svårt att värdesätta dotterns utveckling då det för honom är smärtsamt att släppa taget. Vad som kan få denna förvandling att bli ännu svårare för mannen är att samtidigt se hur barnets mor drabbas av samma förlust, fast den för henne är mindre dramatisk. Medan han upplever sig bortkopplad från dottern tycks kvinnan (med sina starkare band i egenskap av mor) vara mer accepterande inför den nödvändiga

4 24 SMARTA PAPPOR frigörelsen och därtill mer kapabel att hantera smärtan, att anpassa sig och gå vidare. Vad som vid denna punkt är viktigast med tanke på framtiden är hur han kan hantera sin saknad. Kan han tillstå sina känslor och vara ärlig mot sig själv kan smärtan snart upplevas som en fullt normal ingrediens i relationen till den mognande tonåringen. Det handlar helt enkelt om att släppa taget och låta utvecklingen ha sin gång. Lösningen på problematiken är att vända sorgen och det som berövats honom till tacksamhet för vad han har fått, och att lagra alla minnen från de ljusa stunderna så att det han har förlorat lätt kan återupplevas. Att titta på foton från förr och att även vid enstaka tillfällen berätta för varandra om saker de gjorde tillsammans kan bli en uppfriskande påminnelse om vad dessa stunder gav dem.»vi hade verkligen kul!«konstaterar dottern.»ja, det hade vi verkligen!«instämmer pappan. Om han lyckas utvinna något positivt ur dotterns frigörelseprocess kan han gå vidare och in i en annan intressant relation till dottern och ta del av hennes nya prövningar i det spirande vuxenlivet. Vad som kan ligga till grund för att övergången till tonårsperioden får en bortkopplande effekt på fadern är när hans saknad övergår i ilska över att barnet har förändrats. Detta är vad som kan hända om han tar barnets förändring personligt, som en sorts hämndaktion eller något liknande.»hon tycker inte längre om mig!hon gör så här bara för att reta mig!«han tolkar alltså hennes utveckling som ett avvisande och riskerar därmed att själv å sin sida börja avvisa henne. Men självklart handlar det inte om ett avvisande från hennes sida, utan om en utveckling mot självständighet och oberoende. På grund av mannens traditionella och kulturella fostran är det ganska vanligt att män har svårt att på ett direkt sätt hantera sin känslomässiga smärta, och genom att uppvisa en fasad av oberördhet gömmer de undan smärtan för både sig själva och andra. En pappa som tycker sig ha förlorat det barn som blivit tonåring, undviker kanske att konfrontera sin smärta genom att i stället bli undvikande, likgiltig eller arg.

5 VARFÖRENPAPPAFÖRLORARKONTAKTENMEDSINTONÅRING 25 Blir han undvikande säger han kanske:»om du träffar dina vänner så mycket så att du inte har tid med mig, då har inte heller jag tid med dig!«blir han likgiltig säger han kanske:»om du inte längre är intresserad av att göra sånt som vi gjorde förr, då är inte jag det heller!«blir han arg säger han kanske:»vad har hänt med dig? Du som var så fantastisk när du var liten!«var och en av dessa reaktioner blir en barrikad mellan honom själv och det han innerst inne känner. De rättfärdigar också den bortkoppling han upplever. Bäst vore det naturligtvis om han ärligt kunde acceptera att processen är fullkomligt normal för ett barns utveckling och att tonåringen måste få tillåtelse att närma sig det som väntar i vuxenlivet. Tre kloka saker som en pappa kan tillämpa när han upplever dessa negativa känslor i samband med barnets begynnande tonårsperiod, är att inte se förändringen som ett personligt angrepp, att se bortom den ilska han kanske känner och att ta positiva initiativ. För att inte ta förändringen personligt, försök förstå att barnets mognadsprocess i början av tonårsperioden är präglad av självcentrering och att din son eller dotter därför är alltför upptagen av sig själv för att kunna eller vilja»ge igen«allra minst mot dig. Tonåringen är nu bara inställd på att förse sig själv så mycket som möjligt. Klandra henne inte för att utvecklingen har nått det här stadiet. För att avvärja ilskan, tänk på att män ofta använder just ilska för att känna sig»starka«och för att dölja andra känslor som exempelvis besvikelse, sorg, känsla av misslyckande, smärta, hjälplöshet eller rädsla. Fråga dig själv:»vad känner jag egentligen förutom ilska?«skriv sedan ner, eller prata om dessa andra känslor. Det är mycket troligt att din partner gärna vill delta.

6 26 SMARTA PAPPOR För att ta positiva initiativ, kom ihåg att den motsatta sidan av förlust är frihet befrielse från gamla begränsningar och en öppning för nya möjligheter. Dra nytta av de möjligheter den här utvecklingen ger utrymme för genom att föreslå nya sätt att umgås med din dotter och då främst när det gäller hennes nyutvecklade intressen, sådant som ni inte kunde samlas kring tidigare. Prestigeförlusten»Vad är det för mening med att bry sig om en unge som ändå vägrar att lyssna på mig?«föreställ dig en officer inom det militära som är van vid att hantera ett helt kompani där ingen någonsin ifrågasätter hans order, och hur han beskriver hur det är att försöka få sin tolvårige son att hjälpa till med några vanliga rutinsysslor i hemmet.»jag blir så trött på att alltid behöva tjata och vänta på att någonting ska hända när jag ber honom om något, och när det äntligen sker gör han det oengagerat och slarvigt. Hur får det mig att känna mig tror du? Jag kan beordra vuxna män att ge sig ut i strid men jag fixar inte att få min egen son att plocka upp sina strumpor!«en mans identitet och självkänsla är ofta djupt förankrad i hans yrkesutövning, position och det erkännande han åtnjuter. Stoltheten har ett nära samband med presterandet. Fadern är i det här fallet framgångsrik på sin arbetstid. Han är bokstavligen van vid att bestämma på jobbet, men hemma blir han tvungen att underordna sig den blivande tonåringens ignorans, något som hårt prövar hans stolthet och självkänsla. Frustrationen och det upplevda misslyckandet i hemmet får honom att känna sig ineffektiv och inkompetent som far och man. Han har till viss del inte lyckats i sin fadersroll och har därför förlorat lite av sin självrespekt. Nu händer det ibland att en far väljer att inte engagera sig i föräldrarollen för att reducera den känsla av misslyckande som det kan föra med sig när tonåringen inte ger det förväntade gensvaret. Det är här som vissa»tjuvknep«ibland kommer in i bilden. Han kanske

7 VARFÖRENPAPPAFÖRLORARKONTAKTENMEDSINTONÅRING 27 säger till barnets mor att det är hennes sak att se till att sonen gör det han ska. Genom att dra sig undan ansvaret har han inte bara tappat mark i relationen till sonen, han har också ökat bördan för sin partner. Han tycker sig ha blivit degraderad från att ha varit ett fogligt barns lyckade far, till en upprorisk tonårings misslyckade far. Och självklart är tonåringen nu än mer benägen att se brister hos den kritiskt inställde fadern vars självaktning försvagas ytterligare av tonåringens anmärkningar:»du vill att jag vara duktig bara för att du själv ska verka lyckad!«anklagelsen vinner ofta gehör hos den mer känslomedvetna modern som själv har gjort iakttagelsen att mannen mest bryr sig om hur väl sonen lyckas när det gäller att prestera. Lösningen på denna känsla av misslyckande är för fadern att se tonårsförvandlingen för vad den är: En oppositionell process som får den unga personens att motsätta sig de krav och att börja tänja på de gränser som satts av de vuxna i hemmet. Allt för att försöka uppnå mer frihet och oberoende. Det faktum att det nu finns mer opposition och att fadern har framgång i vissa avseenden och motgång i andra, har inget att göra med att han lyckas sämre som förälder. Det är en följd av vad som händer när barnen kämpar sig loss från småbarnsperioden där de inte får bestämma så mycket (»mina föräldrar bestämmer vad jag får göra och inte får göra«) och när de går in i tonårsperioden och vill ha mer utrymme för egna beslut (»mina föräldrar kan inte längre bestämma vad som helst utan mitt samtycke«). Det här är ett kraftfullt uppvaknande som inte sällan tar föräldrarna på sängen men som för tonåringen känns befriande. Steinberg & Levine skriver i sin bok You & Your Adolescent (1990) att fäder med en benägenhet att vilja bestämma allt även under tonårsperioden noga bör tänka sig för.»relationen mellan föräldern och tonåringen är ett slags partnerskap där den äldre har mer kunskaper och erfarenheter men ser fram emot att den yngre en dag ska ta över ansvaret för sin egen tillvaro. De föräldrar som ser partnerskapet som ett förlustavtal eller sätter sig på tvären inför tonåringens självinitierade frigörelse kommer att få problem.«

8 28 SMARTA PAPPOR»Vi har förlorat kontrollen över vårt barn!«klagar föräldern som om detta vore ett problem som måste lösas i stället för att acceptera det som en realitet. Föräldrarna har förresten aldrig haft kontrollen över barnet, inte ens när det var i småbarnsåldern. Men föräldraskapet är ett stort ansvar så de vill naturligtvis gärna tro att de har kontrollen. När de vaggade det gråtande spädbarnet som sedan somnade fridfullt tänkte de:»vi fick honom att sluta gråta!«nej, det fick de inte. Av okänd anledning bestämde sig barnet för att sluta gråta men föräldrarna trodde att det vars deras förtjänst. Men även barnet trodde att det var föräldrarna som hade kontrollen.»mina föräldrar får mig att göra det dom vill genom att sätta upp regler!«han insåg inte att foglighet eller trots var upp till honom. I tonåren brukar dock denna insikt nå medvetandet.»jag trodde att det var mina föräldrar som bestämde över mig, men nu vet jag bättre vad jag väljer att göra eller inte göra är faktiskt upp till mig.«en pappa som inte förstår eller vill acceptera övergången till denna osäkra och prövande period i umgänget med tonåringen riskerar att på felaktiga grunder anse sig ha misslyckats som manlig förebild. I samband med familjerådgivningssamtal är det vanligt att fäder ger uttryck för oro över att de presterar dåligt som tonårsförälder:»jag lyckas inte få min son att bete sig som folk!ingen fara«, brukar jag lugna honom med.»att vara förälder till en tonåring handlar inte om att du måste få det på ditt sätt utan snarare om att hitta ett sätt att påverka de beslut han vill ta på egen hand.vem vill umgås med en unge som bara sätter sig på tvären?«vi tänker oss en pappa som själv växte upp i ett hem där föräldrarna ofta hade högljudda konflikter som de dessutom sällan kunde lösa. Mycket till följd av detta har han en låg toleranströskel när det gäller konflikter. Han blir orolig och ängslig när diskussionens temperatur stiger och han känner sig oförmögen att hantera uppretade tonfall. Han tonar ner alla problem när det är möjligt eller undviker konfrontation när detta inte är möjligt. För denna fredliga

9 VARFÖRENPAPPAFÖRLORARKONTAKTENMEDSINTONÅRING 29 och ängsliga man blir dialogen med den femtonåriga dottern som präglas av tonåringens naturliga kamplust för att vinna ökad frihet ett obehagligt stressmoment.»jag bävar inför smällen från ytterdörren som hon häftigt slår igen när hon kommer hem från skolan och jag kommer på mig själv med att smyga på tå för att inte irritera henne. Jag håller mig på avstånd och är tacksam när hon gör samma sak.«han drar sig undan när hon som mest behöver honom i egenskap av närstående vuxen man. Problemet med den tilltagande konflikttätheten kan för en pappa lösas genom att han inte undviker konflikterna utan i stället ser dem som en möjlighet att engagera sig i dottern och bygga en kommunikation som båda vinner på. Konflikten ger dig tillfälle att uttrycka sådant som du vill få förståelse för, och att samtidigt lyssna på vad tonåringen vill berätta om sina behov, värderingar och åsikter. Om du helst brukar vilja dra dig undan intensiva ordväxlingar kan tonåringen vara din chans att vänja dig vid konflikter och att lära dig utvinna något ur utbytet på ett konstruktivt sätt. En pappa som betraktar konflikten som ett disciplinproblem och som tycker att tonåringen är»uppkäftig«när han eller hon har en annan åsikt, går miste om två möjligheter att få en givande kontakt med tonåringen. Till att börja med förlorar han möjligheten till diskussion och ömsesidig förståelse när de tycker olika, och sedan förlorar han också möjligheten att nå fram till en lösning och överenskommelse som kan stärka relationen. Konflikter med tonåringar handlar inte om disciplinproblem. Däremot brukar disciplin som utövas med hjälp av tillrättavisningar ofta involvera konflikter om vad som hände, vad som händer och vad som kommer att hända. Familjekonflikter är helt enkelt de processer genom vilka man bearbetar ofrånkomliga olikheter (något som förekommer i alla relationer) och där man pratar om dem för att bättre förstå varandra och för att ibland genomföra vissa förändringar, eftergifter eller kompromisser för att komma närmare varandra. Det finns enkelt uttryckt två sätt på vilka familjemedlemmar kan kommunicera med varandra. Den enkla vägen är att hålla sig

10 30 SMARTA PAPPOR till det man har gemensamt och det man tycker om att göra tillsammans. Den svårare vägen är att försöka förstå varandras olikheter, och då blir konflikter i någon form nästan oundvikliga från lågmälda diskussioner till häftiga ordväxlingar. En pappa som ser konflikten som något som bör bestraffas har blockerat möjligheten till en meningsfull dialog.»pappa har aldrig lärt känna mig eftersom han inte godkänner att jag inte håller med honom.«konflikter kan vara utvecklande och lärorika plus att det är viktigt att man övar sig i att hantera dem. Utvecklande är de därför att konflikten i sig lockar fram två olika sätt att se ett problem. Diskussionen ger ett utbyte av tankar som båda parter lär sig av, och genom att använda konflikten för att undersöka olikheter lär man känna varandra bättre.»vi behöver prata om varför vi ser dataspelsvåldet på så olika sätt. Allt det där dödandet får mig att må dåligt, medan du bara verkar vara road av det.«att lära sig hantera konflikter är också i sig viktigt. Genom att alltid föregå som ett bra exempel vid diskussionerna inte bara lär sig tonåringen att själv föra en konstruktiv diskussion med dig, han tar också med sig beteendet till andra relationer. Erfarenheterna från att ha olika åsikter i diskussionerna med dig har lärt honom att lyssna med öppna sinnen, att inte avbryta och att inte dra sig undan. Den här träningen är bara en av komponenterna i umgänget med familjen som förbereder tonåringen inför vuxenlivet. Varje gång du tar en konflikt med din tonåring får han en ovärderlig träning som kommer honom tillgodo vid kommande konflikter i vuxenvärlden. Undviker du dessa konflikter förlorar du chansen att lära känna honom och att ge honom den viktiga konfliktträningen, och dessutom finns risken att han själv kommer att agera lika undvikande som vuxen. Hur kommer det sig då att det så lätt uppstår konflikter under den här perioden? När din son eller dotter börja reagera på de gamla reglerna, utveckla nya intressen och försöka hitta en ny identitet, måste du bestämma dig för vilka skillnader ifråga om behov, uppträdande, åsikter och värderingar du är villig att acceptera, och vilka du är beredd att ifrågasätta. När du ger uttryck för något som

11 VARFÖRENPAPPAFÖRLORARKONTAKTENMEDSINTONÅRING 31 du inte är beredd att tolerera (nuförtiden är piercing ett vanligt tvisteämne men det kan förstås också handla om mycket annat som är nytt eller annorlunda) kan detta få en symbolisk innebörd och träffa en mycket ömtålig punkt: en kränkning av den personliga friheten. Tonåringen utbrister:»det är min kropp och jag har väl rätt att göra vad jag vill med den!«de tidigare årens tillmötesgående och samarbetsvilja har nu omvandlats till dagens aktiva (gräl) och passiva (fördröjning) motstånd. Ofta kommer du som pappa att behöva utforma och övervaka vissa regler som tonåringen som har blivit äldre men fortfarande är ett barn måste hålla sig till. Är du bara tillräckligt målmedveten och envis kan du trots allt få honom att ta sitt ansvar och uträtta sin del av sysslorna i hemmet. I exemplet med fadern vars föräldrar var oförmögna att lösa sina egna konflikter blev resultatet en man som avskyr konflikter mer än han älskar sin dotter. En man som vägrar att ta ställning, som smiter från diskussioner när åsikterna går isär och som högst motvilligt försöker få henne att göra det som förväntas av henne. Konsekvensen blir att hon lär sig ignorera en annan åsikt hellre än att lyssna på den och argumentera. För att kompensera faderns tillkortakommande tar i stället modern på sig ansvaret att konfrontera dottern. Hon har i regel lättare för att våga beröra olikheterna tack vare sin starkare relationsmedvetenhet. Hon har inga svårigheter med att lyssna på och bemöta starka känslouttryck medan fadern föredrar sakliga och lågmälda resonemang utan höjda röster. När så tonåringen upprört ger uttryck för sina känslor och tankar frågar modern, beredd att lyssna ordentligt:»vad känner du egentligen?«för att få grepp om vad som försiggår frågar fadern i stället:»varför känner du så?«enligt vad jag själv erfarit vid samtal med familjer förekommer det oftare konflikter mellan mödrar och tonåringar än mellan fäder och tonåringar, vanligen därför att mödrarna helt enkelt är mindre rädda för dessa konflikter. Studier gällande könsskillnader i samband med äktenskapliga konflikter ger stöd för den teorin.»allt tyder på att män drar sig undan de äktenskapliga konflikterna på grund av att de generellt har svårt för att hantera konflikter «Enligt slut-

12 32 SMARTA PAPPOR ledningen i artikeln tycks männens undvikande beteende stärka dem i deras känsla av makt i förhållandet. (Se Noller i Journal of Language and Social Psychologi, vol. 12, nr 1 2, 1993.) Det undvikande beteendet har alltså enligt artikeln en koppling till makt. När det ställs för stora krav på engagemang från fadern, sätter han sig vid sidan om och över familjen. När det älskvärda lilla barnet har förvandlats till den oppositionella tonåringen får rädslan inför att vara en otillräcklig förälder och obehaget inför konflikterna fadern att dra sig undan engagemanget som förälder. Det kräver mognad och kurage för att upprätthålla kontakten under tonårsperioden med tanke på hur lite uppskattning tonåringen själv ger uttryck för. Men senare, när sonen eller dottern har börjat få grepp om sin personlighet, är det inte ovanligt att den unga vuxna personen säger:»pappa! Mamma! Tack för att ni var så tålmodiga!«samhörighet är en dubbelriktad kanal Vi har berört några vanliga förklaringar till varför en pappa kan få en försämrad kontakt med sitt tonårsbarn, men det är viktigt att komma ihåg att också tonåringen har ett visst ansvar när det gäller kontakten med pappan. Du kan göra mycket för att bygga upp och upprätthålla en bra relation till tonåringen men du kan inte göra allt. Här följer några idéer om vad en pappa kan säga till sin tonåring för att inbjuda till ett gensvar:»när du lämnar barndomen för att bli en ung vuxen är det mycket som förändras för både dig och mig. När du strävar efter din självständighet måste jag samtidigt brottas med en massa beslut om när jag bör lämna dig ifred och när jag bör sätta stopp. Lite nu och då kommer det självklart att uppstå konflikter. Din uppgift är att hantera relationen till mig för att du ska kunna få den frihet du anser att du behöver. Min uppgift är att vägleda dig mot det målet.«

13 VARFÖRENPAPPAFÖRLORARKONTAKTENMEDSINTONÅRING 33»Du måste bli på det klara med vad förändring innebär. Att växa upp är att förändras upplevelsen av att lämna det gamla för något nytt, från det invanda till något som är annorlunda, från det kända till det okända. Att bli tonåring är att förändras. Varken för dig själv eller för mig är du längre det välbekanta lilla barnet som du alltid har varit hittills. Nu blir du en ny, annorlunda och okänd person som jag behöver lära känna. Det är viktigt att du förstår denna förvandling, för i takt med att du förändras som tonåring kommer även jag att förändras som förälder.i vissa avseenden kommer du att bli en ny person och ibland kommer jag kanske att sakna det barn som jag kände så väl. Den saknad jag då känner kanske gör att jag emellanåt har svårt att acceptera din förändring.i och med att du förändras måste jag också göra en del korrigeringar som gäller mig själv som jag kanske tycker är lite jobbiga. Det är möjligt att jag ibland blir arg och känner mig kritisk mot dig. När du känns främmande får jag kanske svårt att vänja mig vid det, och jag kommer säkert att uppträda ganska tafatt från och till. Troligen kommer jag också att verka osäker och oroad ibland.du måste vara medveten om att den här perioden påverkar även mig, och att även du måste anstränga dig för att få den relation du vill ha till mig för att den ska kunna ge dig den självständighet du vill ha. Du kan hjälpa till genom att tänka på följande:för att mildra den saknad jag känner inför att förlora det lilla barn som du var visa att du bryr dig om mig.för att mildra den ilska över de förändringar jag själv måste genomgå behöver jag din hjälp och samarbetsvilja. För att jag ska känna mig mindre tafatt får du visa mig hur du vill att vi ska umgås. För att jag ska kunna förstå vad du tar dig igenom behöver du förklara för mig vad som händer.inget av det här är egentligen särskilt komplicerat. Vad det handlar om för din del är att hjälpa till med att bevara vår

14 34 SMARTA PAPPOR samhörighet trots att din mognadsprocess sliter och drar i vår relation.tänk på att när jag känner mig bortkopplad kan jag bli ganska jobbig att ha inpå sig, och ju mer jag känner på det sättet desto mer osäker (orolig) och negativ (kritisk) och kontrollerande (åtstramande) blir jag. Hur kul kan det vara att ha en sådan pappa? Koppla inte bort mig medvetet om du vill undvika den typen av relation till mig.för att vi ska kunna fortsätta att ha en bra relation föreslår jag att du tänker på följande fyra saker:« Visa att du bryr dig om mig. Visa att du är beredd att förhandla med mig. Ge mig tillfällen till att få kontakt. Prata med mig.»ju mer du kan hjälpa mig med att uppleva samhörighet under dina tonår, desto lättare kommer du att få det stöd, den frihet och den självständighet du behöver. Kan du göra detta för mig, så ska jag göra mitt yttersta för att bemöta dig på bästa sätt.«