Domkapitlet beslutade den 15 november 2010 att med omedelbar verkan förklara A obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst.

Transkript

1 Svenska kyrkans överklagandenämnd Meddelat Obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Domkapitlet beslutade att med omedelbar verkan förklara en diakon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Överklagandenämnden har funnit att ett beslut om prövotid inte kunde anses som en tillräckligt ingripande åtgärd och att domkapitlets beslut därmed var riktigt. 32 kap i kyrkoordningen Det kom till domkapitlets kännedom att diakonen A var föremål för polisutredning avseende sexuellt utnyttjande av flicka år. Domkapitlet avvaktade beslut från åklagaren, som sedermera beslutade att lägga ner förundersökningen. Domkapitlet begärde och fick del av polisutredningen i ärendet. Domkapitlet, genom domarledamoten lagmannen P och stiftsjuristen R, som fått domkapitlets uppdrag att utreda ärendet, hade samtal med A där han bekräftade de faktiska omständigheterna i polisutredningen. Han betonade att han i samband med dessa och andra händelser begärde att få handledning, vilket arbetsgivaren inte medgav eller åtminstone sköt på i tiden och att han nu är bättre rustad att hantera situationer som den han hamnade i. I yttrande till domkapitlet anförde A bl.a. följande: "Det är idag ett år sedan jag slutade min anställning i X församling efter att ha meddelat mina chefer om den händelse ni fått kännedom om. Ett år som bestått av självrannsakan, samtal öppenhet, förtvivlan, och mycket mycket väntan. De konkreta händelser som föregick min uppsägning bär jag ansvar för. Jag skulle ha haft skarpare verktyg att hantera situationer med, varit betydligt mer gränssättande och tydlig i den samtalssituation som förelåg. Tyvärr brast dessa verktyg när en ung människa med komplicerad historia kom och sökte hjälp. I min iver att göra rätt lindades jag in i en situation som blev helt fel. Efter att under kort tid mist min förstfödda dotter och min mamma drabbades jag av ett duktighetssyndrom där jag ville göra rätt och bra men där reflektionen kring de traumatiska händelserna inte var tillräcklig Jag borde ha, och skulle framgent, hantera situationen annorlunda Jag har mottagit terapisamtal som gett mig mycket " Domkapitlet beslutade den 15 november 2010 att med omedelbar verkan förklara A obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Som skäl för beslutet anförde domkapitlet följande: "Enligt 32 kap. 12 får domkapitlet förklara en diakon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela diakonen skriftlig erinran, om diakonen har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen, har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under själavårdande samtal, på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller genom brottslig gärning, eller såvitt nu är i fråga på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en diakon bör ha. Om domkapitlet beslutar om prövotid ska den pågå tre år. Domkapitlet ser synnerligen allvarligt på det inträffade, vilket vittnar om att A inte agerat professionellt i förhållande till den unga flickan. Han har inte tagit fasta på vad som ålegat

2 honom i hans yrkesroll som diakon. Det gäller inte heller en enstaka händelse. Vidare har det gällt en ung flicka, som varit i beroendeställning till A och som inte själv förmått värja sig. Vad som skulle kunna tala till fördel för A är att han själv informerat sina chefer om det inträffade, men detta har skett under visst yttre tvång. Vidare har det inträffade skett under en period i A:s liv, då han hade svårigheter av rent privat karaktär. Även med hänsyn till dessa omständigheter finner domkapitlet att A genom sitt agerande i avsevärd mån har skadat det anseende en diakon bör ha " A har överklagat domkapitlets beslut och yrkat, som det får förstås, att beslutet ska undanröjas eller, i andra hand, att han ska ges en prövotid för fortsatt behörighet att utöva vigningstjänsten som diakon. A har till stöd för överklagandet anfört bl.a. följande: "Å ena sidan förstår jag och inser det allvarliga i den situation som uppstod i slutet av september och början av oktober Jag skulle naturligtvis ha handlat på ett helt annat sätt, med en annan professionalitet och med skarpare verktyg att hantera situationen som uppstod. Å andra sidan finns det en rad omständigheter som gör den samlade situationen något mer komplicerad. Under den tid jag hade samtal med NN efterlyste jag handledning, men detta tillgodosågs ej av arbetsledaren S och i det löpande arbetet hamnar sådana aktiviteter långt ner på prioriteringslistan när vardagen tar stor plats. Som jag berättat i polisförhör och som jag anfört i mitt yttrande till domkapitlet drabbades jag av ett duktighetssyndrom där jag ville göra rätt och lösa problem åt flickan som - har jag insett i efterhand - stod utanför min makt att lösa, framförallt då NN uttryckte att förhållandet till sin familj var ansträngt och att hon ville byta familj eller helt lämna tillvaron. Under loppet av drygt ett år hade döden och sorgen varit starkt närvarande i min familj: först dog vårt första barn några veckor efter att hon fötts, sedan dog min mor strax innan vårt andra barn skulle döpas. Det som hänt i min familj påverkade mitt sätt att agera: dels överskattade jag min förmåga att ge trygghet genom själavården, dels hade det som skett gjort mig själv bräckligare i att hålla den distans jag borde ha hållit. Jag borde inte ha haft den här typen av samtal i den personliga situation jag befann mig i, och detta borde även arbetsledningen ha reagerat på, då det inte var någon hemlighet att samtal fördes. När NN med sitt manipulativa och utåtagerande sätt lyckas tjata sig till närhet lyckas jag inte hålla emot p g a min egen utsatthet. Utan att göra någon egen värdering av begreppet 'beroendeställning' vill jag peka på att polisutredningen utrett och inte funnit grund till att NN skulle ha varit i beroendeställning till mig. Jag uppfattar att det var skälet till att förundersökningen lades ner. Domkapitlet menar att NN har stått i beroendeställning till mig. Jag argumenterar vare sig för eller mot domkapitlets definition, men konstaterar att det lägger en annan betydelse i begreppet 'beroendeställning' än polisutredningen gör. Jag återkommer till konsekvenserna av att domkapitlet definierar 'beroendeställning' på ett annat sätt än polisutredningen. Att NN inte själv skulle ha förmått värja sig tyder på att man inte i domkapitlet förhört sig om vem NN är och hur hon fungerar. En mycket medveten, beräknande och utåtagerande person som man inte sätter sig upp emot, något som de hot mot mig som utdelats i samband med att händelserna kom i dagen visar på.

3 Från det att jag den 16 oktober 2009 berättade om det inträffade för min arbetsledande komminister, tillika kontraktsprost, S samt för min kyrkoherde, tillika ersättare för domprost och biskop i domkapitlet, T, dröjde det mindre än ett dygn innan den dåvarande biskopen, U, var insatt i fallet. Enligt uppgift från kh T informerades även den nuvarande biskopen, dåvarande domprosten, V, om händelsen under detta dygn. Kyrkoherden sa i första samtalet den 16 oktober 2009 att 'Nej, det här löser vi, det är ingen fara för din anställning'. Positiva signaler är något man söker i den situation jag befann mig i, och kyrkoherdens uttalande gav mig hopp. Efter att några dagar senare haft samtal med kyrkoherde och personalchef, utan möjlighet att ha med fackligt ombud (bara en sån sak), tvingas jag, efter hot från deras sida att jag skulle bli uppsagd, i princip att säga upp mig själv omedelbart. Efter att lokaltidningarna skrivit om saken gjorde polisen en anmälan baserad på tidningens uppgifter. Ingen vanlig polisanmälan gjordes alltså, varken av arbetsgivaren, NN eller någon annan. Förhörsledaren hade aldrig varit med om att en anmälan kommit in på detta sätt. Först fem månader senare, i mars 2010 ringer en stiftskonsulent från tillsynsteamet och meddelar att ärendet varit uppe som ett informationsärende i domkapitlet. Ett flertal icke utskickade protokollsutdrag som erhållits först i oktober månad 2010, tillsammans med ett beklagande att jag inte fått utdragen, vittnar om att ärendet varit uppe i domkapitlet med jämna mellanrum därefter utan att jag vetat om det. I den här typen av känsliga ärenden måste den formen av administration fungera. I mellantiden hade biskopen meddelat att han inte avsåg att ta upp frågan, något som bekräftas i ett samtal den 3 december 2010 med biskop U. Här blir saker och ting ännu mer underliga. U hade några dagar tidigare med stor förvåning tagit emot nyheten om min obehörigförklaring och förstod nu inte vad som hänt. I det läge då U lämnade Y stift var det inte aktuellt med några åtgärder gentemot mig. Enligt U såg man från hans och domkapitlets sida ingen anledning till det, med anledning av att: 1. Jag själv hade brutit, stått för det jag gjort och fått möjlighet att arbeta med den uppkomna situationen. 2. Åklagaren hade själv inlett förundersökning baserat på tidningsuppgifter det var alltså ingen som gjorde anmälan utifrån. Denna förundersökning lades ner. 3. Dessutom fanns det ingen anmälan till domkapitlet gentemot mig. Om en sådan formell anmälan är gjord så är det något jag inte har fått reda på. Med dessa tre faktorer i ryggen fick stiftets tillsynsteam enligt U i uppdrag att se till att pastoratet vidtagit de stödåtgärder som de är ålagda att vidta i förhållande till NN. Detta innebär att samma domkapitel som i ena läget inte har för avsikt att vidta några drastiska åtgärder helvänder, trots att ingenting förändrats till min nackdel, och vidtar den hårdaste av åtgärder. Jag har inte heller försökt förtiga det jag gjort. Till följd av mina felaktiga handlingar var jag tvungen att avsluta min tjänst i Z pastorat. Därpå tog jag ut föräldraledighet. När jag efter föräldraledigheten sökte ett sommarvikariat utanför kyrkan nämnde en av mina referenter (med min vetskap) bakgrunden till att jag slutat tidigare tjänst. Även i mitt nuvarande vikariat (inom Svenska kyrkan) har arbetsgivaren kunskap om min historia. Det jag vill poängtera är att stiftsledningen har haft full kännedom om min handling. Vidare vet sig domkapitlet ha en egen tolkning av begreppet 'beroendeställning'. Till slut skriver

4 domkapitlet att jag har 'bekräftat de faktiska omständigheterna i polisutredningen', och fogar inget från polisutredningen som ger anledning till att se allvarligare på saken än vad som blivit känt genom min egen berättelse. Sammantaget har domkapitlet haft full insyn i det jag gjort under ett år, definitivt sedan i mars. Frågan varför man inte tog tag i saken direkt är självklar i detta ljus. Nu väntar man ut en polisutredning som läggs ner för att brott inte kan styrkas, men hänvisar rakt igenom i sitt beslut till den nedlagda polisutredningen. Om man ansåg att det inträffade var så allvarligt som beslutet visar, samt att ingenting nytt som ökar allvarlighetsgraden tillkommer under ett år, snarare tvärtom, polisutredningen går ju emot domkapitlet, är det mycket svårt att med den nedlagda polisutredningen och domkapitlets beslut i handen, förstå varför man skulle vänta ut åklagarens beslut. Hade man inte tyckt att det var nåt att agera på och förundersökningen hade givit ett annat utfall kunde man ha förstått det, men nu blir denna årslånga väntan bara ett stort frågetecken och ett bevis på ett oetiskt och omänskligt hanterande av ärenden. Utan tvekan har jag handlat oetiskt, men det finns också omständigheter som gjort mig sårbarare i själavården, och jag har tagit tag i orsakerna. Men domkapitlet har också en skyldighet att handla etiskt: 'Varje ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.' När en kyrkligt anställd använder det samvete den utrustats med och erkänner en felaktig handling och står för det som hänt i sammanhang efter sammanhang och arbetar sig igenom händelserna med sig själv, sin familj och sin övriga omgivning och till slut får nytt förtroende i en församling då är det beslut beklagansvärt som nu, efter mer än ett år, är fattat. Att göra rätt för sig, att stå med rent samvete, att stå för det man gjort och att ge människor en andra chans är grundpelare i den uppfostran jag fått och som stämmer med den kristna tro jag och väldigt många har. I och med att man från domkapitlets sida tillåtit denna extremt långa handläggningstid har man tillåtit att en vigd diakon lyckats återfå näsan ovanför vattenytan. Med den hårda dom man fällt har både näsan och huvudet åter tryckts ner långt under acceptabel nivå. Eftersom ingenting hände i ärendet under lång tid kunde jag lägga stor energi på att bearbeta det inträffade. I många långa samtal med min terapeut har sakfrågan, mitt och andras agerande samt de förluster jag varit med om vänts ut och in och behandlats. Se intyg. Som jag tidigare nämnt har också ett stort arbete lagts ner på att ordna upp personliga relationer och att vara sann och ärlig mot mina medmänniskor. Jag bad på ett tidigt stadium att församlingen skulle bry sig om NN och ge henne stöd. Jag önskade att få träffa NN och hennes föräldrar för att få tala om saken tillsammans, en önskan som inte uppfylldes på föräldrarnas begäran. Jag såg till att få komma till församlingen för att göra ett avslut och tacka för mig och för allt vad jag fått av församlingen, utan att ränna iväg med svansen mellan benen. Detta möte var något som både församling och arbetslag uppskattade. Dessa möten och flera andra möten med kyrkligt anställda eller aktiva människor, samt möjligheten att komma tillbaka till församlingstjänst gav mig hopp om att kyrkan kunde hantera detta ärende på ett sätt som också ser människan bakom händelsen och de begränsningar människor har, men som Guds nåd och barmhärtighet bär upp. I domkapitlets beslut tas ingen hänsyn till gjorda ansträngningar, vilket är mycket beklagligt.

5 Jag hade förstått om domkapitlet, så fort saken kom till dess kännedom, agerat och förklarat mig obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Då hade jag kunnat arbeta med min egen person, orsaker till det inträffade och hoppats att jag åter kunnat bli behörig i enlighet med KO 23 kap, 13. 'En diakon som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst far förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att diakonen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den.' Under året har jag haft samtal med terapeut, för att bearbeta det jag gjort, och jag hoppas i någon mån kunna fortsätta med det även fortsättningsvis, men med egen plånbok. Jag hoppas att detta ska leda till annan bedömning än obehörighet. - Jag har gjort allt för att försöka agera utifrån att jag åter ska få möjlighet att leva ut min kallelse - att tjänstgöra som diakon i Svenska kyrkan. Att ha intim kontakt med konfidenter är fel och ett allvarligt avsteg från de regler som ska prägla en diakons förhållningssätt. Icke desto mindre anser jag att det straff som detta inneburit i form av obehörigförklaring är ett alltför hårt straff utifrån gärningens natur och de uppoffringar och ansträngningar som jag gjort efteråt. Sällan har väl en från brottsmisstanke friad person gått från rätten med livstidsstraff Avslutningsvis vill jag att Svenska Kyrkans Överklagningsnämnd vid sin prövning av min överklagan beaktar det allvarliga i att arbetsgivarens företrädare som var väl insatt i min sociala situation nekade mig den handledning som jag så väl behövde." A har till sitt överklagande bifogat och åberopat yttranden av bl.a. psykoterapeut och arbetskamrater. Svenska kyrkans överklagandenämnd (Elisabeth Palm, Kenneth Nordgren, Hans-Olof Hansson, Torgny Werger och Karl Erik Olsson) anför i beslut den 26 januari 2011: Domkapitlet har i sina skäl redogjort för den bestämmelse i kyrkoordningen som reglerar i vilka fall en diakon kan förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, meddelas prövotid för fortsatt behörighet eller tilldelas en skriftlig erinran. Som Överklagandenämnden tidigare har gett uttryck för, måste det ställas stränga beviskrav när det gäller en så ingripande åtgärd som att förklara någon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, se Överklagandenämndens beslut 1/01 och 1/05. Nämnden har i besluten även redovisat vilka grundläggande principer som ska iakttagas vid handläggning av obehörighetsärenden. Samma beviskrav och principer gäller alltjämt och bör givetvis iakttagas också vid andra former av ingripande enligt obehörighetsreglerna. Överklagandenämnden konstaterar att det inte framkommit något som tyder på att domkapitlet inte skulle ha iakttagit dessa grundläggande principer eller att handläggningstiden varit anmärkningsvärt lång. Det finns således inte anledning till kritik mot domkapitlets handläggning. Av utredningen i ärendet framgår att A vid utövandet av sin tjänst som diakon, har kommit i kontakt med en ung flicka och att han vid några av dessa kontakter har agerat på ett sätt som enligt Överklagandenämnden är oacceptabelt och oprofessionellt. Det noteras att A har vidgått det beteende som lagts honom till last. Överklagandenämnden ansluter sig till domkapitlets bedömning att flickan får anses ha varit i ett beroendeförhållande till A. Det kan

6 i sammanhanget anmärkas att begreppet "beroendeställning" har en annan innebörd i 6 kap. brottsbalken (se Holmqvist m.fl, Brottsbalken en kommentar, s. 6:24). Överklagandenämnden anser, i likhet med domkapitlet, att A genom sitt agerande gentemot den unga flickan i avsevärd mån har skadat det anseende en diakon bör ha. Vad A har anfört i sitt överklagande föranleder inte annan bedömning. Inte heller de skrivelser han har åberopat förändrar den bedömningen. Ett beslut om prövotid kan inte anses som en tillräckligt ingripande åtgärd. Domkapitlets beslut därmed riktigt. Överklagandet ska följaktligen avslås. Överklagandenämndens beslut Överklagandenämnden avslår överklagandet. --- Sökord: Obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Beviskrav Ärendenummer ÖN 2010:50 Beslut 6/2011