Obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Domkapitlets beslut att tilldela en präst en skriftlig erinran har undanröjts.

Transkript

1 Obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Domkapitlets beslut att tilldela en präst en skriftlig erinran har undanröjts. 31 kap. 12 kyrkoordningen Kyrkoherden i X församling A vigde den 23 december 2006 enligt utfärdat vigselbevis B och C. Vigseln ägde rum i deras hem i X. D, före detta maka till B, anmälde i skrift till domkapitlet den 11 juli 2008 A för tjänstefel då han förrättat nämnda vigsel utan giltigt hindersprövningsbevis. A anförde i yttrande till domkapitlet bl.a. följande. Fredagen den 22 december 2006 kontaktades han av läkare från sjukhuset i Skellefteå med begäran att han omgående skulle viga B och C, eftersom B var mycket allvarligt sjuk på grund av en hjärntumör och att det var osäkert om denne skulle överleva julhelgen. Han hade tidigare under 2006 samtalat med paret om lämplig tidpunkt för bröllopet och de hade då kommit fram till att detta kunde ske efter nedkomsten av det barn paret väntade vid årsskiftet. Frågan uppkom efter meddelandet från läkaren hur man skulle kunna ordna en hindersprövning på en fredagsafton före den långa julhelgen. Han kontaktade församlingens kanslist, som kontrollerade på församlingens datorer att båda var kyrkotillhöriga och att det var tydligt att inga äktenskapshinder fanns, samt den sakkunnige i kyrkobokföringsfrågor i Y stift. Han tog även kontakt med en advokat och en universitetslektor i juridik ifråga om de juridiska problemen, bl.a. om den sjukes tillräknelighet. Vigseln skedde nästa dag, den 23 december, i närvaro av ett 20-tal personer, bland dessa parternas föräldrar. Vid vigseln ställde han fyra frågor till B, som var ur stånd att tala och som fick bejaka och förneka frågorna genom huvudets rörelse. B avled den 27 december D:s och B:s barn inkom med synpunkter till domkapitlet, bl.a. på frågan om B varit i stånd att ge ett giltigt samtycke till äktenskapet och om vilka som varit närvarande vid vigseln. De uppgav att B inte kunde vare sig prata, skriva eller förmedla något som han ville ha sagt och att han vid deras besök på lasarettet inte ens var medveten om deras närvaro. Domkapitlet inhämtade yttrande från Skatteverket av vilket framgick följande. Den 27 december 2006 kom vigselbevis och vigselblankett in till Skatteverket från A. Som vigseldatum registrerades den 23 december Samma dag skickade Skatteverket blanketter om intyg för hindersprövning och vigselintyg till A med begäran om att denne skulle fylla i vigselintyget och återsända detta. Det framgick att vigseln var registrerad i folkbokföringen. Samma dag, den 27 december 2006, diariefördes ett ärende avseende hindersprövning för B och C. En ansökan om hindersprövning, daterad den 23 december 2006 och underskriven av C och B och bevittnad av två personer, fanns i ärendet. Handlingen är inte ankomststämplad av Skatteverket. I detta ärende har handläggaren gjort en tjänsteanteckning av följande lydelse: Hindersprövning gjord i samband med vigseln. Paret önskade ingå äktenskap då mannen låg för döden. Äktenskapet ingicks den 23 december 2006 och mannen avled den 27 december samma år. Domkapitlet i Y stift beslutade den 11 december 2008 att tilldela kyrkoherden A en skriftlig erinran. Som skäl för beslutet anförde domkapitlet följande: "Enligt 4 kap. 5 äktenskapsbalken ska vigselförrättaren förvissa sig om att hindersprövning skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Enligt 3 kap. 1 äktenskapsbalken ska prövningen av äktenskapshinder göras av skattemyndigheten i den region där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd och begäras gemensamt av kvinnan och mannen hos valfri skattemyndighet eller allmän försäkrings-kassa. Enligt 3 kap. 3 äktenskapsbalken ska

2 mannen och kvinnan vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon och vidare på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare ingått äktenskap; formulär för sådan försäkran har fastställts av Riksskatteverket. Utredningen visar att någon hindersprövning på sätt som föreskrivs i 3 kap. äktenskapsbalken inte vare sig begärts enligt föreskrifterna eller gjorts. Det är alltså uppenbart att A inför vigseln inte förvissat sig om att hindersprövning skett och han synes ha varit fullt medveten om att föreskriven hindersprövning inte ägt rum. Genom att trots detta förrätta vigseln har A handlat i strid mot de föreskrifter han haft skyldighet att iaktta. A har varit medveten om behovet att bedöma medvetandegraden för att vara kapabel svara på juridiskt bindande frågor. B hade en allvarlig hjärntumör, han hade opererats, men med progress av tumören. Dagen före vigselakten var medvetandegraden så sänkt att hans barn inte uppfattade att han kände igen dem och han saknade talförmåga. A ställde ett antal frågor utan att ha någon grundad uppfattning om tids- och rumsuppfattning hos B och utan att veta om B:s huvudrörelser hade den innebörd som innebar tydliga ja eller nej. Möjligheten att få en medicinsk bedömning om hans medvetandegrad vid tidpunkten för vigseln t.ex. genom de läkare som handlagt honom den sista tiden togs inte tillvara. A har som förklaring till och försvar för sitt handlande anfört, att parterna vid flera tillfällen med honom planerat för en vigsel under år 2007, att B:s hastigt försämrade hälsotillstånd gjorde det nödvändigt att förrätta vigseln omedelbart och att han före vigseln genomfört undersökningar motsvarande de som Skatteverket skulle ha gjort vid sin hindersprövning. Vid bedömningen om det kan anses ha varit försvarligt av A att i den rådande situationen genomföra vigseln utan den föreskrivna hindersprövningen måste beaktas att en vigsel kunde få vittgående ekonomiska konsekvenser, bland annat för B:s barn i tidigare äktenskap. Det kan inte anses rimligt eller försvarligt att genomföra en vigsel med frångående av de formella reglerna när detta skulle kunna innebära förmån för en part och nackdel för andra. Ej heller vidtogs åtgärder för att få medicinsk information om B:s medvetandegrad för att få en uppfattning om hans tillräknelighet avseende juridiskt bindande svar. Domkapitlet anser att A förfarit klandervärt och genom sitt handlande åsidosatt vad som måste krävas av en präst. Han synes dock ha handlat under stor tidspress och sökt göra det som han ansåg vara bäst. Omständigheterna är sådana att domkapitlet anser att någon annan åtgärd på grund av det skedda inte bör vidtagas än att A tilldelas en skriftlig erinran. Det bör anmärkas att domkapitlet inte kan pröva om en vigsel är giltig och domkapitlet kan alltså inte ogiltigförklara en sådan. Enligt äktenskapsbalken prövas sådan fråga av allmän domstol som ett civilrättsligt mål." A har överklagat domkapitlets beslut och yrkat att det ska upphävas. A har till stöd för överklagandet anfört bl.a. följande. "- - - Domkapitlet hade ett extremt svagt beslutsunderlag. Den enda externa förfrågningen ställdes till Skatteverket. Därifrån framför inte en enda kritisk synpunkt, man redogjorde rent empiriskt för de inlämnade handlingarna. Om det hade funnits minsta frågetecken eller äktenskapshinder, skulle skatteverket näppeligen ha registrerat äktenskapet. Det fanns alltså tre dokument kvar, undertecknads skrivelse respektive D:s och E:s. Eftersom de beskriver händelserna på olika sätt, kan man inte verifiera händelsens sanning genom att endast hänvisa till den anmälande partens beskrivning. Den kritiken anfördes med all skärpa av överläkaren F i sin skrivelse till domkapitlet Domkapitlets bedömning bygger fastmer på D:s och E:s beskrivning D:s och E:s framställning präglas av en klar tendens. På grund av en arvstvist framställs den f.d. mannen

3 respektive fadern som omtöcknad och inte rättskapabel, och därmed det ingångna äktenskapet som ogiltigt. Överläkare F:s skrivelse är klar och entydig. Aven här gäller det verkligen antingen eller. Antingen är överläkarens utlåtande rätt, då talar D och E osanning eller tvärtom. D och E har besökt B ytterst sporadiskt, medan överläkare F:s utlåtande bygger på sjukhusets journaluppgifter, journaler, som fördes av flera läkare och sjuksköterskor under hela tiden. Hemsjukvården åtnjuter ett stort anseende och har många vetenskapliga kontakter i Sverige och i resten av världen. Överläkaren F skriver: Sammanfattningsvis har vi från hemsjukvården sett en svårt sjuk man med varierande vakenhetsgrad, men bedömt att han i huvudsak var medveten och rättskapabel. I och med detta faller grundvalarna i beviskedjan, om man inte har andra källor att tillgå, som t.ex. en fjärrdiagnos som styrker D:s och E:s version Domkapitlet fokuserar i sin kritik två punkter, nämligen (1) hindersprövningen, (2) B:s hälsotillstånd. Jag börjar med den första punkten. Man märker av utredarens formuleringar att han inte är uppdaterad vad det gäller den aktuella folkbokföringen Kyrkobokföringssakkunnig i Y stift, G, redogör i sitt intyg för vilka folkbokföringsuppgifter församlingar har tillgång till. Om man jämför församlingens folkbokföringsuppgifter med äktenskapsbalkens krav angående äktenskapshinder, kan man kontrollera tre paragrafer i församlingens dator, återstår dock 3: Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är halvsyskon. B och C kommer från olika delar av landet och försäkrade inför vittnen att de inte är släkt med varandra. Utan problem undertecknade B ansökan om hindersprövningen. Mot denna bakgrund skriver G: Utifrån dessa uppgifter som A kunnat inhämta från kyrkobokföringen, de samtal som han enligt egen uppgift haft med de berörda och det som han i övrigt gjort gjorde att jag inte kunde säga att det från kyrkligt håll låg några hinder för vigsel. Naturligtvis skulle det ha varit bättre om man hade gått den officiella vägen, fastän den bara kunde bekräfta det som vi redan visste. Jag gjorde ett val i en nödsituation och jag står för konsekvenserna och jag skulle aldrig ha gjort valet, om inte jag hade haft tillgång till de viktigaste uppgifterna, samtal med och stöd av mina kolleger och kontakter via ombud med skatteverkets personal. Skatteverket registrerade äktenskapet utan problem, man tog inte ens kontakt med mig. Ännu allvarligare är domkapitlets yttrande (2) angående B:s sjukdomstillstånd. Om jag skulle lämna domkapitlets beslut och Z lasaretts yttrande till en oberoende bedömare, skulle vederbörande anmäla stora tvivel angående utredarens omdöme. I domkapitlets beslut läser vi: Dagen för vigselakten var medvetandegraden så sänkt att hans barn inte uppfattade att han kände igen dem och han saknade talförmåga. Sjukhusjournalen säger något helt annorlunda vid samma tidpunkt och samma dag hade jag mitt långa telefonsamtal med överläkaren F. Det är enkel och hederlig källkritik att man frågar sig: Varför beskrev barnen situationen annorlunda än läkarna, vittnena under vigselakten och jag själv? En ansvarsfull utredare skulle ha kontaktat Z lasarett och åtminstone talat med läkarna och personalen. Jag är försiktig, barnen kan ha upplevt situationen subjektivt på ett annat sätt eller det är en efterhandskonstruktion, men detta beskriver inte de faktiska förhållandena. En mycket svag röst betyder inte att man inte är rättskapabel och överläkaren fortsätter: Jag uppfattar det som ytterst anmärkningsvärt att Domkapitlets erinran baseras enbart på den anmälande partens beskrivning i andra hand, via sina barn av B:s sjukdomsbild! A kritiseras för att han inte inhämtat behandlande läkares bedömning av B:s medvetandegrad. Till skillnad från domkapitlets utredare har han dock gjort detta mindre än ett dygn innan han vigde paret. Det är dock inte bara de juridiska och medicinska sakförhållandena som är av betydelse, utan det är domkapitlets förtroende för sina präster. Överläkaren framhäver denna punkt i sin

4 skrivelse, och han fastslår att han tror på vigselförrättarens integritet och kompetens Jag fastslår eftertryckligen: Det är bortom allt rimligt tvivel att B under vigseln den 23 december 2006 var rättskapabel. Han svarade klart och entydigt på alla frågor. Utredarens spekulationer bör avvisas. Detta bevittnas skriftligen av fyra närvarande vittnen. Nu till den centrala ekonomiska frågan, som är den egentliga anledningen till D:s och E:s skrivelser. Utredaren skriver: måste beaktas att en vigsel kunde fått vittgående ekonomiska konsekvenser ekonomiska bland annat för B:s barn i tidigare äktenskap. Detta är riktigt och detta gäller för tusentals spruckna äktenskap i hela landet. Men lagen kräver inte en ekonomisk hindersprövning. B och C har levt en längre tid tillsammans, planerat för äktenskapet länge, detta intygar även läkarens skrivelse och om C ville vinna några ekonomiska fördelar, kunde de ha ingått äktenskapet mycket tidigare, i synnerhet med tanke på att hon väntade barn, ett barn, som föddes en vecka efter B:s död. Igen har utredarens metod att förlita sig endast på en tendensiös källa fört honom på villovägar: Det finns nämligen troligen inga pengar. B:s dödsbo är försatt i konkurs och konkursförvaltare är ackordcentralen i Å Men likväl tar jag beslutet att viga B och C utan att invänta skatteverkets svar på mitt ansvar. Det var ett svårt beslut, det togs under vånda efter långa samtal med bl.a. läkaren, jurister och folkbokföringsinspektören. Om jag inte hade tagit detta svåra beslut, då skulle mitt samvete ha anklagat mig resten av livet " A har inkommit med ett utlåtande utfärdat den 22 januari 2009 av överläkaren F, ett intyg daterat den 28 januari 2009 utfärdat av kyrkobokföringssakkunnige i Y stift G samt två skrivelser undertecknade av personer närvarande vid C:s och B:s vigsel den 23 december Av F:s yttrande framgår bl.a. följande. Den 22 december 2006 besökte han B. Han uppfattade B:s hälsotillstånd som försämrat i förhållande till kvällen innan. På C:s begäran ringde han upp A och informerade om att B hastigt försämrades liksom att det var tydligt att B:s tillstånd fluktuerade mycket över dygnet. De diskuterade B:s intellektuella förmåga och han sade att hans bedömning var att tillståndet varierade över dagen, men att B hittills haft dagliga perioder där han bedömde honom som rättskapabel. Domkapitlet har i yttrande till Överklagandenämnden vidhållit sitt ställningstagande. Svenska kyrkans överklagandenämnd (Elisabeth Palm, Kenneth Nordgren, Hans-Olof Hansson, Sture Johansson och Bengt Peterson) anförde i beslut den 16 mars 2009: Enligt 31 kap. 12 kyrkoordningen, får domkapitlet förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela prästen skriftlig erinran, om denne 1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen, 2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant han eller hon har fått veta under själavårdande samtal, 3. på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller 4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Om domkapitlet beslutar om prövotid ska den pågå tre år. Om prästen under prövotiden på nytt visar sig olämplig för sitt uppdrag skall han eller hon förklaras obehörig. Bestämmelsen anger inte längre att det skall vara fråga om en "uppenbar olämplighet" för att ingripande skall

5 kunna förekomma. Istället anges vilka förhållanden som visar på olämplighet. Är det fråga om beteenden som kan anses grovt klandervärda är ett beslut om obehörigförklaring, utan föregående prövotid, den adekvata åtgärden. Några särskilda övergångsbestämmelser har inte meddelats. De två första punkterna i bestämmelsen är kopplade till prästens vigningslöften. Syftet med den fjärde punkten är att markera att kyrkan ställer krav på dem som utövar vigningstjänsten, inte bara i själva utövningen av tjänsten utan också i det privata livet. Det kan därvid röra sig om såväl handlingar vilka påvisar en för kyrkan oacceptabel livsstil, som enstaka händelser vilka påvisar ett för kyrkan oacceptabelt agerande. Överklagandenämnden konstaterar att det domkapitlet lägger A till last är att han trots vetskap om att lagstadgad hindersprövning inte hade skett förrättade vigsel mellan C och B och vidare att han inte inhämtade en medicinsk bedömning av B:s medvetandegrad vid tidpunkten för vigseln. Domkapitlet har i sitt beslut redogjort för tillämpliga bestämmelser i äktenskapsbalken. Av utredningen i ärendet framgår att när A vigde C och B var han medveten om att Skatteverket inte hade gjort den hinderprövning som enligt 3 kap. 1 och 3 äktenskapsbalken ska föregå en vigsel. Han har anfört att anledningen till detta var att det inte skulle hinnas med på grund av den förestående julhelgen och vidare att B:s hälsotillstånd försämrades så att vigseln inte kunde anstå. A har emellertid före vigseln genomfört undersökningar motsvarande de som Skatteverket skulle ha gjort vid sin hindersprövning och funnit att det inte förelåg formella hinder mot att vigseln. Domkapitlet har i denna del anfört att det vid bedömningen om det kan anses ha varit försvarligt av A att i den rådande situationen genomföra vigseln utan den föreskrivna hindersprövningen måste beaktas att en vigsel kunde få vittgående ekonomiska konsekvenser, bland annat för B:s barn i tidigare äktenskap och att det inte kan anses rimligt eller försvarligt att genomföra en vigsel med frångående av de formella reglerna när detta skulle kunna innebära förmån för en part och nackdel för andra. Enligt Överklagandenämnden är det inte en uppgift för en vigselförrättare att göra några som helst bedömningar av vilka ekonomiska förmåner respektive nackdelar en vigsel medför för olika parter. Överklagandenämnden anser, till skillnad från domkapitlet, att det med hänsyn till de mycket speciella omständigheter som förelåg i samband med den aktuella vigseln och till att A vidtog möjliga åtgärder för att förvissa sig om att det inte förelåg hinder mot vigseln, att det inte finns anledning att enbart på denna grund vidta åtgärder mot honom. En förutsättning för att ingå äktenskap är enligt vedertagen uppfattning att parterna har rättslig handlingsförmåga. Part måste själv vilja ingår äktenskap och förstå innebörden av sin viljeförklaring. Av utredningen framgår att B vid tidpunkten för äktenskapets ingående, den 23 december 2006, var svårt sjuk och att han avled endast ett par dagar senare. B:s barn har anfört att dagen före vigselakten var medvetandegraden hos fadern så sänkt att de inte uppfattade att han kände igen dem och vidare att han saknade talförmåga. Det kan emellertid konstateras att de inte var närvarande vid vigseln och inte heller träffade fadern den 23 december A har så sent som dagen före vigseln varit i kontakt med B:s behandlande läkare och informerats om den intellektuella förmågan. A har i yttrandet till domkapitlet redogjort för hur han genomförde vigseln och därvid förvissade sig om att B uttryckte sin vilja och att han var medveten om vigselns innebörd. Vidare har personer närvarande vid vigseln betygat att B vid vigseln var fullt medveten om vad som pågick och att han förstod vigselförrättarens frågor samt innebörden av vigseln. Mot bakgrund av vad som sålunda har framkommit om A:s kontakter med F, det sätt på vilket han vid vigselakten förvissade sig om att B förstod innebörden av sina handlingar och vad de

6 vid vigseln närvarade intygat om B:s uppfattningsförmåga, bedömer Överklagandenämnden att det inte heller i denna del föreligger grund för att vidta åtgärder mot A. Sammanfattningsvis finner Överklagandenämnden att det saknas grund för att tilldela A en skriftlig erinran. Överklagandet ska därför bifallas. Överklagandenämndens beslut: Överklagandenämnden undanröjer domkapitlets beslut. Sökord: Obehörighet. Skriftlig erinran. Ärendenummer: ÖN Beslut 4/09