Om japanska svärd. Allmänt

Transkript

1 Om japanska svärd Det japanska svärdet intar en särställning bland blankvapen världen över tack vare sin ålder, kvalitet, konstnärliga utsmyckning samt inte minst den vördnad det visats i sitt hemland. Svärdet brukar inte utan orsak kallas Samurajens själ. Att så många svärd överlevt till våra dagar beror naturligtvis dels på att de inte underkastats modets växlingar på samma sätt som i Europa, dels på de japanska svärdens kvalitet samt den vård de fått som klenoder nedärvda i generationer från far till son. Man känner i dag namnet på ca smeder med data om plats och tid då de har verkat, samt vilken skola och stil de tillhört. I många fall känner man dessutom enskilda svärds historia genom tiderna. Allmänt De tidigaste svärden (gravfynd) var raka och eneggade. Jämsides och något senare användes det ursprungligen kinesiska svärdet, ken, som är rakt, tveeggat och har en ansvällning vid spetsen. Det böjda svärdet började tillverkas på talet och bibehåller i huvudsak sin form och användning t.o.m. andra världskriget. De första svärden av denna form bars i en balja, som hängde från bältet i band, med eggen riktad nedåt. Dessa svärd kallas tachi med ett samlande namn. Beroende på sin montering delas de sedan upp i underavdelningar. Från mitten av 1400-talet börjar svärden allmänt bäras instuckna i skärpet med eggen uppåt. Tachin används dock fortfarande vid hovet och för ceremoniellt bruk liksom oftast till häst. Normalt bärs svärden i par, ett längre och ett kortare. Till tachi bär man i allmänhet en dolk, tanto, i varierande montering med särskilda namn. Katana och wakizashi kallas de svärd som bärs instuckna i skärpet. En katana och en wakizashi kallas i par för daisho om de är monterade en suite, d.v.s. med liknande baljor och övriga monteringar. Själva monteringarna kallas också daisho om de är i par. Långa svärd: Tachi och katana (längre än 2 shaku, dvs ca 60 cm) Korta svärd: Wakizashi (1-2 shaku, dvs cm) Dolkar: Tanto (upp till en shaku) Beroende på samhällsställning tilläts man bära långt svärd eller enbart kort svärd. Dessutom förekom restriktioner vad gäller monteringar (färg, storlek och typ). Då vissa samhällsklas-ser endast tilläts bära ett svärd av kortare typ uppstod chiisa katana, som egentligen är en wakizashi med nära 2 shaku lång klinga, d.v.s. på gränsen till den förbjudna katanan. Vid besök i ett hem lämnades katanan när man gick in i huset, medan wakizashin medfördes och placerades bredvid ägaren på golvet under besöket. Katanan placerades i ett särskilt ställ, katanakake, med fästet till vänster och med eggen uppåt. En tachi placeras däremot med eggen nedåt. Svärden i ett hem förvaras på liknande sätt. Svärden var ursprungligen längre men när det senare blev modernt med något kortare svärd, kortades de i tången och kunde sedan mon-teras om. De flesta av de gamla långa klingor-na är i våra dagar mer eller mindre kortade (suriage). På detta sätt kunde en tachiklinga kortas och monteras som en katana. Det enk-laste sättet att skilja en tachi från en katana-klinga är signaturens placering på tångens ena eller andra sida, tachimei eller katana-mei. Signaturen sitter normalt på svärdets utsida, så som det bärs i respektive montering. När svärdet inte används förvaras klingan i en shirasaya ( vit balja) där svärdet vilar utan monteringar. Shirasayan ligger sedan i en siden- eller brokadpåse. Under tiden hålls monteringarna på plats med en träklinga, gjord efter den riktiga klingans mått. Handtaget (tsuka), monteringar (tsuba, fuchi, kashira, menuki) och balja (saya) placerades också i en påse eller fodral av siden. I vissa fall läggs sedan shirasayan med klingan samt monteringarna i en särskild låda med påskrift om innehållet. Alltefter sin längd kan svärden uppdelas i: 1

2 Framställning Klingan består av flera lager stål av olika hårdhetsgrad för att ge dels hårdhet och skärpa, dels seghet så att svärdet ej bryts. Smeden hamrar ut ett stålstycke till en tunn platta. Därefter viks denna och välls ihop varefter den smids ut på nytt o.s.v. Man har beräknat att ett japanskt svärd på detta sätt kan bestå av drygt lager stål. Det sätt smeden använder för att välla ihop det vikta stycket (rakt, diagonalt eller i kombinationer) ger upphov till det mönster i klingan som vanligen kallas damask, jihada. Härdningen av klingan var en välbevarad hemlighet, som smederna vidarebefordrade från generation till generation. Genom att täcka klingan med en lerblandning och skrapa denna tunn på vissa ställen kunde man helt behärska det härdningsmönster, hamon, som skapas mellan det härdade partiet av eggen, yakiba, och den del av svärdet som kallas jigane. Dessa härdningsmönster är typiska för de olika skolorna och för enskilda smeder. Från att ursprungligen ha varit raka eller svagt böljande antog de så småningom de mest fantasifulla former som exempelvis krysanthemum på vatten, berget Fuji med figurer i förgrunden etc. band. I bakänden begränsas kaveln av ett beslag, kashira, liksom i framänden av fuchi. Under kavellindningen ligger två små ornament, menuki, vilka förbättrar greppet. I kaveln finns ett hål som passar mot motsvarande hål i tången, mekugi ana. Genom dessa hål träds en liten pinne av bambu, mekugi, som håller ihop klingan och fästet. Parerplåten, tsuba, är påträdd på tången mellan en krage, habaki, som sitter på klingan och fästet. Ett par små brickor, seppa, skyddar tsuban mot nötning. Parerplåten kan bestå av allt från järn till elfenben eller papier-maché. Monteringarna byttes ofta för olika tillfällen och för att följa modets växlingar. Därför finns stora mängder av t.ex. tsuba av hög konstnärlig kvalitet. Tsuba, menuki, fuchi-kashira har därför sedan länge varit eftertraktade samlarobjekt. Lars-Erik Bergfeldt Avskrift från informationsblad utgivet av Östasiatiska Museet i Stockholm Bearbetad av Leif Sunje Den slutliga finishen ges i poleringen, som skall utföras så att man ser enskildheterna i klingans vällning och härdning. På tången, nakago, förekommer ofta inskriptioner. Smedens namn, plats och datum är de vanligaste men även resultat av svärdstest mot döda kroppar förekommer (t.ex. två kroppar i ett hugg). Monteringar Baljan, saya, görs av trä och är vanligen lackerad, men kan även vara inlagd med metall, snäckskal eller överdragen med rockaskinn, same, eller skinn. På baljan finns en liten knopp, fäste, kurikata, för fastsättningen av bandet, sageo. Ofta finns på baljan en eller två fickor för en liten kniv, kozuka, och en pinne, kogai, troligen använd för att föra upp håret under hjälmen. Handtaget, kaveln, tsuka, görs av trä överdraget med rockahud och lindas med ett 2

3 Svärdets delar Saya - baljan koiguchi kurigata sageo kojiri baljans öppning fäste för sageo på baljan band ändhylsa Tsuka - handtaget, skaftet habaki krage, svärdets upphängningsfäste seppa bricka tsuba parerplåt fuchi krage vid handtagets framända mekugi fixeringsplugg för handtaget mekugi ana hål för fixeringsplugg menuki prydnadsdekoration tsuka ito band som omsveper handtaget kashira hylsa på handtagets bakända 3

4 Nakago - tången mune machi jack på svärdets rygg-sida, som särskiljer klinga och tång ha machi jack på svärdets egg-sida, som särskiljer klinga och tång mekugi ana hål för fixeringsplugg mei smedens signatur, namn hitoe tångrygg nakago jiri tångände Toshin - klingan kissaki (klingans yttersta) spets yokote gränslinje mellan spets och resten av klingan jigane del av klingan mellan hamon och shinogi hamon härdningsmönster monouchi träffcentrum för en klinga i rörelse, där maximal kraft genereras (ca 15 cm) yakiba härdad del av klingan hasaki egg boshi härdad del av spetsen ko shinogi förlängningen av shinogi bortom yokote mitsukado punkt där shinogi, ko shinogi och yokote möts shinogi åslinje som skiljer övre respektive nedre klingsidorna shinogi ji övre klingsidan hi fördjupning i övre klingsidan mune klingans rygg 4

5 Av Leif Sunje. Källor: Warner, G & Draeger D.F: Japanese swordsmanship, 1982 samt Yukawa, Y: Japanska svärd,