Teater fältets aktörer

Transkript

1 Teater fältets aktörer De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar En utredning av Linnea Stara

2 Teaterfältets aktörer De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar En utredning av Linnea Stara

3 Linnea Stara layout och pärm Lena Malm pärmfoto Lena Malm tryck Unigrafia, 2013 tryckort Helsingfors isbn

4 Innehåll Förord Inledning Bakgrund Metoder och material Tidigare utredningar De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar Profiler och verksamhet Statsandelsteatrarna De etablerade teatergrupperna De laglösa grupperna De oregistrerade grupperna Arbetsförutsättningar Löner och ersättning Arbetslöshet Lokaler Behovet i huvudstadsregionen Behovet utanför huvudstadsregionen Användningen av tillgängliga lokaler Publik Turnéer Förslag Verksamhetsbidrag Aktionsbidrag Anställningsstöd Teaterkicken Lokaler Turnéer Fortsatta utredningar

5 3. Utbildningsenheterna Teaterprogrammen Skådespelarkonst på Teaterhögskolan Regi på Teaterhögskolan Dramaturgi på Teaterhögskolan Teaterlinjen på Västra Nylands folkhögskola Scenkonst på Vasa yrkeshögskola Pilotprojektet International Musical Theatre Education Kulturproducentutbildningen Förslag Personliga stipendier Regiarvoden för amatörteater Synergier mellan utbildningsprogrammen Teaterorganisationerna och föreningarna Cefisto Lust Labbet Förslag Cefisto Labbet Resurscentret Lust Framtidsutsikter Styrkor Utmaningar Möjligheter Hotbilder Sammanfattning Strukturella förändringar på lång sikt Pilotprojekt Omedelbara åtgärder Fortsatta utredningar Källor Bilaga 1 Intervjuade personer Bilaga 2 Respondenter: Statsandelsteatrar och etablerade teatergrupper Bilaga 3 Respondenter: Fria grupper Bilaga 4 Enkäterna

6 Förord den finlandssvenska teatern mår jättebra, säger en av de teaterchefer som intervjuats för den här utredningen. Publikframgångarna har varit stora vid de stora scenerna och vid små turnéteatrar under de senaste åren, medan konstnärliga framgångar har rapporterats från Berlin, Essen och Helsingfors. Det bildas nya grupper inom det finlandssvenska scenkonstfältet hela tiden, både av skådespelare och av dramainstruktörer som har yrkeshögskoleexamen. Tillsammans med publikarbetarna och kulturproducenterna har de alla förhoppningar om att hitta en plats, en förstående publik och ett understöd som möjliggör konstnärligt skapande. Men samtidigt som nya aktörer träder fram får dramatikerna fortfarande inte sina pjäser uppsatta, dramaturgerna lyser med sin frånvaro och de finlandssvenska regissörerna får leta efter arbete på annat håll. I oktober 2012 beställde Svenska kulturfonden en kartläggning av de finlandssvenska teatrarnas och teatergruppernas förutsättningar, organisationerna och ut - bild ningsprogrammen. Arbetet med utredningen inleddes 1 november I den här utredningen har jag inte bara försökt kartlägga aktörerna inom teaterfältet, utan också dokumentera deras konstnärliga målsättningar, materiella behov och fram tidsutsikter. Jag har samtalat med ett fyrtiotal finlandssvenska teaterchefer, verk samhetsledare, skådespelare, regissörer, producenter, dramaturger, kulturjournalister och pedagoger mellan november 2012 och februari Jag har också gjort en omfattande enkätundersökning. Utredningen ska ge en bred översikt av den finlandssvenska scenkonsten. Utredningen ger inga direktiv för vare sig sammanslagningar eller samarbete. Den kan inte tvinga någon att söka nya publikgrupper, att utveckla och bearbeta texter i samråd med dramaturger, att anställa utbildade regissörer, eller att utveckla nya produktionsmodeller tillsammans med en producent. Initiativen måste kom - ma från teatrarna och grupperna. Teaterns potential som ett offentligt forum har inte försvunnit trots de många utmaningarna. Teatern kan forma vår uppfattning om oss själva, den kan åstadkomma överraskande allianser, identifikationer och dis- 5

7 identifikationer mellan åskådarna. Den kan väcka en offentlig debatt, sätta i gång en samhällelig förändring och förändra vårt sätt att se på den värld vi lever i. Det är viktigt att den finlandssvenska scenkonsten håller sig i ständig rörelse och inser sin betydelse för den finlandssvenska kulturen. Men för att den finlandssvenska teatern ska ha en central plats i samhället också i framtiden måste den ha en publik som kan läsa föreställningar och uppskatta många former av scenkonst. En referensgrupp bestående av Hanna Helavuori (Teaterinfo Finland), Jukka Hytti (Teaterinfo Finland), Maaria Kuukorento (Teatercentrum), Marianne Möller (dramaturg), Erik Söderblom (Helsingfors festspel) och Clas Zilliacus (professor emeritus) har bistått mig under arbetets gång. Det har också Anu Oinaala (Kult- tuuri poliittisen tutkimuksen edistämissäätiö) och Minna Ruusuvirta (Kult tuuri - poliittisen tutkimuksen edistämissäätiö). Flera av gruppens medlemmar möttes 14 mars och 28 mars 2013 och diskuterade åtgärdsförslag. De övriga deltog per e-post. Eftersom informationen som utredningen baserar sig på föråldras snabbt speglar utredningen min uppfattning om den finlandssvenska scenkonsten i mars Åsikterna och tolkningarna som läggs fram är mina och speglar inte referensgruppens, beställarens eller de intervjuades åsikter ifall inte så uppges. Utredningen överlämnades till Svenska kulturfonden den 2 april Linnea Stara teatervetare och frilanskritiker 6

8 1. Inledning I boken Resetting the Stage: Public Theatre Between the Market and Democracy (2012) skriver teaterforskaren och kulturanalytikern Dragan Klaic ett försvarstal för den icke-kommersiella, statsunderstödda europeiska teatern ( public theatre ). Finan - si ering för den skärs ner och ifrågasätts på många håll i Europa medan den kommersiella teatern gör allt större landvinningar. Det offentliga stödet ska enligt Klaic inte betraktas som ett berättigat privilegium, utan som ett erkännande av den offentliga nytta som den icke-kommersiella teatern ger. I stället för att imitera den kommersiella teatern måste den icke-kommersiella teatern framhäva sin särart, som enligt Klaic består i bland annat innovation, konstnärlig förnyelse, risktagning, mångfald av konstnärliga uttryck och upptäckten av nya talanger. För att också i fortsättningen ha en möjlighet att utveckla scenkonsten behöver den icke-kommersiella teatern en ny kulturintresserad allmänhet och en bred kulturpolitik som omfattar bland annat mångfald, utsuddade gränser mellan konst och pedagogik, mellan det fysiska och det digitala, och mellan det lokala och det europeiska offentliga rummet.q På grund av det finländska finansieringssystemet och det begränsade publikunderlaget finns det inga stora kommersiella teatrar i Finland som enbart förlitar sig på marknadskrafterna. Däremot imiterar allt fler offentligt understödda teaterinstitutioner de kommersiella teatrarnas strategier, medan den icke-kommersiella teatern marginaliseras. Det är alltså de teatrar och grupper som strävar efter att vara 1 Klaic beskriver dikotomin mellan den kommersiella ( commercial ) och den offentligt understödda ( public ) teatern. Eftersom de största fasta teatrarna i Finland får lagstadgat understöd sedan 1993 finns egentligen ingen motsvarande uppdelning i Finland. Det offentliga stödet förbinder inte teatrarna till en viss repertoar. Staten kan heller inte lägga kvalitetsmässiga krav på teatrarna. Trots att man inte kan dela upp de finländska teatrarna i kommersiella och offentligt understödda kan man ändå märka en större kommersialisering inom många offentligt understödda finländska teatrar. Klaic 2012 s ,

9 innovativa och nyskapande. Samma utveckling är tydlig också inom det finlandssvenska scenkonstfältet. Medan staten och de finskspråkiga fonderna åtminstone teoretiskt kan följa en kulturpolitik som baserar sig på mångfald, förväntas de finlandssvenska fonderna garantera den finlandssvenska kulturens fortbestånd genom de offentligt understödda teatrarna, de fria teatergrupperna och alla amatörteatrar. Frågan är om de finlandssvenska fonderna ska garantera de statsunderstödda institutionernas verksamhet genom protektionistiska interventioner i första hand eller om de ska fördela sina resurser mellan alla teatrar och grupper. Eller borde fonderna i stället understödja icke-kommersiella, risktagande teatrar och grupper som eventuellt har potential att bli framgångsrika i konstnärlig, men knappast i ekonomisk bemärkelse? Även om det aldrig har funnits ett större utbud av teaterföreställningar och teat - rar eller större internationellt intresse för finlandssvenska teatergrupper anser majoriteten av de teaterchefer och scenkonstnärer som intervjuats för den här utredningen att situationen är svår och att de utbildade skådespelarnas förutsättningar försämrats drastiskt under de senaste åren. Från statligt håll kommer nedskärningarna troligtvis att fortsätta. Staten minskar på enhetspriserna för teatrarnas statsandelar och teatrar har redan ansett sig tvungna att ställa in planerade produktioner. Samtidigt väntar aktörer på fältet med spänning på den konstpolitik som kommissionerna på det nya Centret för konstfrämjande ska föra. Den nya scenkonstkommissionen förväntas utveckla stödformer som tillgodoser fältets behov bättre, eftersom det offentliga understödet för teatrarna inte har följt fältets utveckling. Den allmänna ekonomiska osäkerheten påverkar också fondernas avkastning. Det är den som möjliggör de fria gruppernas verksamhet. Dramatikerna, dramaturgerna och de utbildade regissörerna lyser med sin frånvaro inom den finlandssvenska scenkonsten. Skådespelarna har svårt att få anställning för ett år eller längre perioder. Kontrakten är produktionsbundna, det vill säga högst tre till fem år. Möjligheterna till arbete försämras för Teaterhögskolans magistrar när i synnerhet musikalerna blir allt mer framträdande på de tre stora svenskspråkiga institutionsteatrarna och förutsätter arbetskraft från Sverige eller det finskspråkiga Finland eller görs med hjälp av talangjakter. Två andra orsaker till försämrade arbetsmöjligheter är att dubbningen har utlokaliserats och Radio - teaterns verksamhet har skurits ner. För att förse sig själva med arbete grundar många skådespelare så kallade fria grupper. De får inte understöd från staten utan är beroende av fondbidrag i första 8

10 hand. De etablerade grupperna har möjlighet till behovsprövat understöd från scenkonstkommissionen, men inte heller de får en tillräcklig finansiering för att betala personalen kollektivavtalens minimilöner. Ändå grundas det fler grupper hela tiden. Bara under de senaste två åren, mellan 2010 och 2012, har sex nya teatergrupper grundats i Nyland, Österbotten och Sverige. Fyra av dem är grupper och två är registrerade föreningar. De planerar alla att arbeta på långsikt. Bland grupperna finns också sådana som grundats av före detta studerande från Västra Nylands folkhögskola i Karis och vid Yrkeshögskolan Novia i Vasa. Ifall man räknar med de grupper som fått behovsprövat understöd av statens scenkonstkommission har det bildats drygt fyrtio nya grupper i Svenskfinland sedan 2000.w Grupper som samlas för en enda produktion är inte medräknade. Av de tiotal teatergrupper som grundades under 1990-talet var åtta fortfarande verksamma och av de tjugotal som grundades under 1980-talet var fyra fortfarande verksamma Det är naturligt att grupper upplöses. Medlemmarnas omständigheter förändras, unga skådespelare bildar familj, de blir erbjudna bättre avlönade arbeten och det är både tids- och resurskrävande att utveckla en teater. Att vara en frilansande scenkonstnär har länge förutsatt att man också har administrativa färdigheter, att man kan ansöka om bidrag, göra upp budgeter och marknadsföra sig själv. Som skådespelare kan man inte längre räkna med arbete vid enbart talscener. Dessutom expanderar scenkonsten i och med dramainstruktörernas utbildningsprogram i Vasa och kulturproducentutbildningen i Helsingfors. Alla har förhoppningar om att få arbeta. Det fria finlandssvenska scenkonstfältet har blivit en viktig grogrund för alternativa teatrar som utmanar de fasta teatrarna, men det är samtidigt ett slagfält där teatergrupperna slåss om allt mer begränsade tillgångar och publikunderlag. Enligt de finlandssvenska teatrarna och grupperna har fondernas andel av de totala inkomsterna inte ökat nämnvärt under de senaste fem åren. Däremot har ansökningar om fondbidrag från det fria fältet ökat. De nya grupperna tävlar om understöd och stipendier med de fasta teatrarna och de etablerade teatergrupperna och amatörteatrarna. Paraplyorganisationen Finlands Svenska Ungdomsförbund (fsu) har omkring åttio amatörteatrar som medlemmar. Av dem är femton sommarteatrar. För fyrtio år sedan hade förbundet cirka tvåhundra föreningar med tea- 2 Uppskattningen är gjord på de grupper som fick enkäten. 9

11 terverksamhet som medlemmar. Förbundet beräknar att amatörteatrarna ger cirka sexhundra föreställningar varje år för hundratusen åskådare.e Många av de etablerade teatrarna och teatergrupperna anser att situationen är ohållbar och att fondernas utdelningskriterier borde förändras. Många inom det fria fältet anser däremot att alla måste få en möjlighet att utöva sitt yrke, i synnerhet när de säkra arbetsplatserna skärs ner. Det behövs starkare strukturer så att konstnärerna kan vara konstnärer och inte administratörer. Nya former och aktörer som kan garantera att produktionerna fortsätter fram till sina bästföredatum. Men det behövs också en större respekt bland de finlandssvenska scenkonstnärerna för den expertis som finns bland andra yrkesgrupper, ett intresse för ökad kompetens och en större konstnärlig ambition. De finlandssvenska teatrarna och grupperna som går i täten för scenkonstens ut - veckling har inte ett tillräckligt stort befolkningsunderlag i Finland. Därför måste grupperna också i fortsättningen hitta stödformer som gör det möjligt att ge föreställningar utomlands, eftersom det i sin tur påverkar scenkonstens utveckling i Finland. Den här utredningen har inte ett företagsekonomiskt perspektiv. Utgångs - punkten är en vilja att försöka bevara en mångfald av sceniska uttryck inom den finlandssvenska scenkonsten, men också att öka professionaliteten, stödja nyskapande verksamhet, skapa möjligheter för snabba aktioner som vitaliserar inte bara fältet utan samhället i stort. Jag har också strävat efter att uppmärksamma nya produktionsformer som ger scenkonstnärerna bättre förutsättningar för konstnärligt skapande. 1.1 Bakgrund Utredningens primära målsättning har varit att kartlägga det finlandssvenska professionella scenkonstfältet. Med det avses professionella teatrar och grupper som är verksamma helt eller delvis på svenska och som får bidrag av de finlandssvenska fonderna, utbildningsprogrammen och intresseföreningarna. Fältets omfattning har vuxit betydligt under de senaste åren. Det har saknats en översikt över grupperna, deras behov, förutsättningar och verksamhetens kontinui - tet. Därför har jag lagt särskild fokus på teatrarnas och de fria teatergruppernas 3 ( ), 1972 års svenska teaterkommissions betänkande s

12 lokaler, samarbetsformer och möjligheter att turnera i Svenskfinland. Jag fick också i uppdrag att undersöka behovet av en parallell utbildning av svenskspråkiga regissörer vid Teaterhögskolan genom delvis integrerade utbildningsprogram eller mäs - tar kurser primärt avsedda för skådespelare. Skådespelarprogrammets personal vid Teaterhögskolan och sju regissörer som fått sin utbildning vid Teaterhögskolan från 1980-talet fram till 2010-talet intervjuades. Kartläggningen över behoven och de utvecklingsförslag som presenteras gäller i första hand behov som kan understödjas med fondbidrag. Utredningens målsättning har varit att än en gång åstadkomma diskussion om scenkonst bland aktörerna själva. Jag vill inte föreslå sammanslagningar eller rangordna teatrar och teatergrupper för finansiärerna, utan i stället uppmana teatrarna att själva hitta samarbetsformer, öka den långsiktiga planeringen och på så sätt sträva efter en ökad finansiering, höjd konstnärlig kvalitet och mer kontinuerlig verksamhet. Utredningen ska ge en mångsidig bild av den finlandssvenska scenkonsten för personer som inte är insatta i teaterfrågor. 1.2 Metoder och material Utredningen började med en intervju med tolv personer med insyn i det finländska scenkonstfältet för att identifiera centrala problem och frågor. Samtidigt kartlades de teatrar som är verksamma professionellt helt eller delvis på svenska och som får lagstadgat och behovsprövat understöd, teatrar och grupper som fått understöd från Svenska kulturfonden, Konstsamfundet eller Svenska Teaterföreningen i Finland och grupper som fått produktionsstöd och verksamhetsbidrag från Svenska kulturfonden Benämningen teater omfattar flera scen - konstrelaterade områden som inte har betraktats separat. Bland grupperna finns dans-, barn- och dockteatrar och grupper som arbetar med performance och tvärkonstnärliga koncept. Eftersom utredningen gjordes inom en strikt tidsram beaktades inte amatör - teatrar och föreningar som bland annat sysslar med teater, eller enheter som Radio - teatern. Flera amatörteatrar och teaterproducerande föreningar faller ändå i en gråzon genom att anställa professionella scenkonstnärer och ibland också annan konstnärlig personal. En heltäckande kartläggning över alla grupper som har scen - konstrelaterad verksamhet har inte varit möjlig. Aktörerna inom den professionel- 11

13 la finlandssvenska scenkonsten har delats i tre kategorier (se tabell 1). Upp del - ningen avviker delvis från till exempel Valo-gruppens uppdelning.r Tabell 1. Benämningar på teatrar och grupper inom det professionella finlandssvenska scenkonstfältet Benämning Förvaltningsmodell Verksamhet Huvudsaklig finansiär Statsandelsteatrar kommunal teater, kontinuerlig staten förening, stiftelse Etablerade teatergrupper förening, aktiebolag i de flesta fall statens scenkonstkontinuerlig kommission, fonder och stiftelser Fria Laglösa grupper förening, självständig produktioner, fonder och stiftelser grupper enhet, grupp med i några fall löntagare, stipendiater, kontinuerlig frivillig arbetskraft Oregistrerade grupp med löntagare, endast för fonder och stiftelser grupper stipendiater, en produktion frivillig arbetskraft Enskilda konstnärer stipendiater, företagare kontinuerlig, fonder och stiftelser produktioner Statsandelsteatrarnat (fi. valtionosuusteatterit, i enkäterna vos-teatrar) beviljas statsandelar för sina driftkostnader enligt lagen om finansiering av undervisnings- 4 Arbetsgruppen Valo, som förbereder ett utvecklingsprogram för de finländska teatrarna, har delat in de professionella grupperna i tre kategorier: 1) Professionella teatrar med regelbunden verksamhet året om och fast anställd personal som får lön enligt kollektivavtal. Teatrarna beviljas antingen kontinuerligt eller behovsprövat offentligt understöd. 2) Teatergrupper som har verksamhet varje år, består av fast och deltidsanställd personal och vars verksamhet finansieras med personliga stipendier eller avlönat/oavlönat arbete och offentligt understöd per produktion. 3) Produktionsbaserade grupper med sporadisk verksamhet. Det förslag till sammanslagningen av teatrar som får lagstadgat och behovsprövat understöd kom från fältet, eftersom många teatrars verksamhet är kontinuerlig och inte motsvarar situationen på det fria fältet. I den här utredningen har de finlandssvenska teatrarna och grupperna behandlats separat. De finlandssvenska teatergrupper som får behovsprövat understöd har överlag sämre förutsättningar än de teatrar som får lagstadgat understöd. Och till skillnad från många finskspråkiga grupper som har flera fast anställda personer identifierar sig de finlandssvenska grupperna fortfarande med grupperna inom det fria fältet. 5 Inom den finska scenkonsten talar man om statsandelsteatrar eller fasta teatrar. Benämningen institutionsteater anses bära negativa konnotationer. Här används statsandelsteatrar (i enkäterna vos-teatrar), fasta teatrar och institutionsteatrar som synonymer. Ingen av de teatergrupper som får behovsprövat understöd har en egen fast scen. Klockriketeatern delar scen med Unga Teatern och från och med våren 2013 med Blaue Frau. Teater Mars och Sirius-teatern delar scen med två andra teatrar. 12

14 och kulturverksamhet, och teater- och orkesterlagen (730/1992). Det finlandssvenska scenkonstfältet utgörs av fem teatrar som får årligt bidrag från staten enligt teat rarnas årsverken. Svenska Teatern, som grundades 1866 och är äldst, har dessutom specialstatus som nationalteater inom teater- och orkesterlagen och får extra anslag. De övriga är Åbo Svenska Teater (grundad 1919), Wasa Teater (grundad 1919), Unga Teatern (tidigare Skolteatern, grundad 1960) och Teater Viirus (grundad 1987). Dessutom omfattas Lilla Teatern (grundad 1940) av lagen i och med att Lilla Teatern är en del av Helsingfors Stadsteater sedan Svenska Teatern, Åbo Svenska Teater, Unga Teatern och Teater Viirus är registrerade föreningar. Wasa Teater är den enda kommunala finlandssvenska teatern, medan Lilla Teatern är en stiftelse. Wasa Teater och Åbo Svenska Teater är regionteatrar och får ytterligare anslag av staten för det. Teatrarna har betraktats som en egen grupp här trots att det finns markanta skillnader mellan dem. Några grupper som inte omfattas av teater- och orkesterlagen får ett årligt, behovsprövat understöd av statens scenkonstkommission. En förutsättning för understödet är att gruppen har registrerat sig som förening eller aktiebolag. För de nio finlandssvenska teatergrupper som fick behovsprövat understöd används benämningen etablerade teatergrupper (se bilaga 2). Grupperna är Blaue Frau (grundad 2005), Improvisationsteater Stjärnfall (grundad 1996), Klock rike - teatern (grundad 1994), Oblivia (grundad 2000), Teater Geist (grundad 1989), Teater Mars (grundad 1985), Teater Taimine (grundad 2002), Totem-teatern (grundad 1986) och Sirius-teatern (grundad 1992). Sju av de nio teatrarna är regist - rerade föreningar och Teater Geist och Teater Taimine är aktiebolag. Teater - grupperna har en mer fördelaktig position på fältet än de grupper inom det fria fältet som inte får understöd från scenkonstkommissionen. En teatergrupp som har fått behovsprövat understöd har nämligen goda chanser att få gradvist högre bidrag från kommissionen enligt statistiska jämförelser. År 2009 fick till exempel Teater Taimine sitt första bidrag på från scenkonstkommissionen. År 2012 var summan uppe i euro.y Att endast inkludera teatergrupper som får behovsprövat understöd under benämningen etablerad grupp kan ändå vara missvisande, eftersom till exempel Nya Rampen fick ett större verksamhetsbidrag från fonderna än vad den etablerade teatergruppen Blaue Frau fick i verksamhetsunderstöd från scenkonst- 6 (Hämtad ). 13

15 kommissionen under samma period. Gruppen Teater Josefina har dessutom varit verksam längre än två av de teatergrupper som får behovsprövat understöd. Med benämningen etablerad grupp avses därför endast att gruppen får behovsprövat understöd från scenkonstkommissionen. De flesta teatergrupper som får det arbetar kontinuerligt, det vill säga har en eller flera fast anställda och producerar föreställningar varje år. Teater Mars och Sirius-teatern har en verksamhetsledare gemensamt med två andra teatrar under paraplyorganisationen Universum. Trots att de etablerade teatergrupperna i finlandssvenska sammanhang uppfattas som en del av det fria scenkonstfältet betraktas de som en egen grupp i den här utredningen. Nationellt vill teatergrupperna som får behovsprövat understöd uppfattas som professionella teat - rar i likhet med statsandelsteatrarna och inte som så kallade fria grupper.u De grupper som inte omfattas av teater- och orkesterlagen är verksamma inom det fria scenkonstfältet som fria grupper (se bilaga 3). De fria grupperna tillämpar flera produktions- och verksamhetsformer. Det finns ingen enhetlig teatersyn inom det fria fältet. Man kan heller inte karakterisera det fria fältet enligt teaterformer, eftersom de gör allt från mask- och dockteater till postdramatisk och tillämpad teater.i Nationellt finns det endast uppskattningar av gruppernas antal. De kan få projektbidrag från scenkonstkommissionen, men de är omöjliga att kartlägga eftersom verksamheten ofta är sporadisk. De beaktas därför sällan i insamlingen av statistiska uppgifter eller i teaterpolitiska kartläggningar och utredningar. I den här utredningen har det dels varit viktigt att också beakta de fria grupper som inte får projektbidrag från scenkonstkommissionen, och dels att inte göra en distinktion mellan registrerade föreningar och grupper. Fjorton av respondenterna bland de fria grupperna uppgav sig vara registrerade föreningar och sjutton respondenter är grupper. Föreningar och grupper inom det finlandssvenska scenkonstfältet ansöker om fondmedel på samma villkor. Det är viktigt att ytterligare dela in de fria grupperna i tre kategorier för att synliggöra mängden av verksamhetsformer inom det fria fältet. I den här utredningen har samtliga fria grupper som inte får behovsprövat understöd men som ändå är kontinuerligt verksamma benämnts som laglösa grupper. De har med endast ett fåtal undantag gjort fler än en eller ett par produktioner.o Vissa av dem har som mål 7 Se fotnot 4. 8 Kokkonen m.fl s Benämningen laglösa teatrar används synonymt med fria grupper inom det finskspråkiga scenkonstfältet för att omfatta både teatergrupper som får behovsprövat understöd och grupper som inte får det. Här gäller benämningen endast grupper som inte omfattas av teater- och orkesterlagen eller får behovsprövat verksamhetsunderstöd av scenkonstkommissionen. 14

16 att arbeta kontinuerligt på långsikt. De grupper som endast uppstår kring en enda produktion benämns däremot som oregistrerade grupper. Det har varit viktigt att göra skillnad mellan laglösa grupper och oregistrerade grupper, eftersom laglösa grupper arbetar mer eller mindre i samma sammansättning om än sporadiskt, medan de oregistrerade grupperna inte nödvändigtvis har planer på att uppstå i samma sammansättning eller under samma namn på nytt. Utöver de laglösa grupperna och de oregistrerade grupperna finns många enskilda konstnärer, eller enmansteatrar, varav en del har egen firma och en del utövar sitt yrke med hjälp av stipendier från fonder och stiftelser. I utredningen används ändå oftast benämningen fria grupper för att beteckna både de laglösa grupperna, de oregistrerade grupperna och de enskilda konstnärerna. Deras förutsättningar är påfallande lika. För att samla in uppgifter över teatrarnas och gruppernas förutsättningar utarbetades två enkäter enligt utredningen Suomalaisen teatterin tulevaisuus teatterintekijöiden ja kuntien silmin (2006) som Kulttuuripoliittisen tutkimuksen edistämissäätiö (Cupore) har gjort. En enkät sändes ut till statsandelsteatrarna och till de etablerade teatergrupperna som får behovsprövat understöd. En annan enkät med endast ett fåtal variationer i finansiering och personal sändes ut till de fria grupperna (se bilaga 4). Enkäterna granskades och kommenterades av Cupore, Teater - info Finland (Tinfo) och Teatercentrum. Avsikten med enkäterna var att samla in information om teatrarnas verksamhet, uppfattning om nuläget och framtiden och deras materiella behov. Enkäterna var delade i följande kategorier: Verksamhet Lokaler Publik och marknadsföring Finansiering Personal och administration Samarbete och nätverk Turnéer Självutvärdering och framtidsvisioner Enkäterna sändes ut till teatrarna och grupperna per e-post den 12 december En uppmaning att fylla i enkäten sändes per e-post den 1 januari 2013 till samma adress, men också till andra medlemmar inom teatrarna och grupperna via e-post och Facebook. En sista uppmaning sändes ut efter deadlinen den 4 januari Två nya grupper som startat hösten 2012 fick enkäterna efter deadline. 15

17 Enkäterna sändes till 72 teatrar och grupper. Av dem svarade 49 teatrar och grupper, det vill säga 68 procent. Samtliga av de 6 teatrar som är verksamma helt eller delvis på svenska och som får lagstadgat stöd och de 9 etablerade teatergrupper som får behovsprövat understöd svarade på enkäten. Av de 57 fria grupper som fick enkäten hade 4 upphört, 2 angav att de inte motsvarade målgruppen för utredningen, medan 17 lämnade enkäten obesvarad. Av de oregistrerade grupperna svarade 34, det vill säga 59 procent. Det var i huvudsak verksamhetsledarna som fyllde i enkäten. Från och med fråga nitton i båda enkäterna har svaren behandlats konfidentiellt i utredningen. Enkäterna är i mitt förvar. Halvstrukturerade temaintervjuer utfördes från november 2012 fram till början av februari 2013 med teatrar och teatergrupper, med teaterorganisationer, utbildningsenheter och övriga personer med insyn i det finlandssvenska scenkonstfältet. Senare intervjuades 33 personer. Ifall frågan inte uttryckligen hade att göra med de institutioner informanterna representerar har svaren behandlats konfidentiellt. Sex av intervjuerna transkriberades av filosofie kandidat Margit Trygg och de övriga av mig. Intervjuerna och transkriptionerna är i mitt förvar. Åtta intervjuer gjordes med scenkonstnärer ur olika yrkesgrupper. De fick svara på frågor om förutsättningar för arbete inom fältet. Eftersom frågorna angick deras sysselsättning garanterades scenkonstnärerna anonymitet i utredningen och deras namn finns inte nämnda i förteckningen. Min målsättning har varit att hörsamma så många olika aktörer som möjligt inom utredningens tidsram. Mina subjektiva åsikter har ändå ofrånkomligen påverkat utredningen. 1.3 Tidigare utredningar Våren 1968 tillsatte Undervisningsministeriet en kommission med namnet Kom - missionen för planering av Finlands svenskspråkiga teaterväsende. Den fick i uppgift att föreslå hur det svenskspråkiga teaterväsendet skulle organiseras. Uppdraget utvidgades till att omfatta Suomen Kansallisteatteri och Finlands National opera. Kommissionens namn ändrades till 1968 års teater- och operakommission eller Meinander-kommissionen efter kommissionens ordförande Ragnar Meinander. I december 1969 föreslog kommissionen att Svenska Teatern i Helsing fors skulle få status som landets svenskspråkiga nationalscen och vara jämförbar med Kansallisteatteri. Wasa Teater föreslogs bli regionteater och få statsbidrag därefter, medan kommissionen föreslog att Åbo Svenska Teater skulle ombildas till en pro- 16

18 fessionellt ledd amatörteater, eftersom den svenskspråkiga befolkningen inte nådde upp till det minimum på personer som kommissionen förutsatte som befolkningsunderlag för en regionteater. Däremot föreslog kommissionen att Lilla Teaterns verksamhet skulle fortsätta som tidigare, men att statsunderstödet skulle höjas kraftigt så att teatern skulle få möjlighet att betala teaterns skådespelare skäliga löner och anställa nödvändig personal. Skolteatern (nuvarande Unga Teatern) hade grundats 1960 och betraktades inte som en självständig teater. Meinanderkommissionen rekommenderade en centralisering av teaterverksamheten till färre enheter som skulle förstärkas på de andras bekostnad. Folktingets kulturutskott granskade kommissionens förslag och kritiserade kommissionen för att den inte hade beaktat det finlandssvenska kulturella och geografiska läget och det finlandssvenska befolkningsunderlaget. Den hade heller inte beaktat att det inte var geografiskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att centralisera teatern. Våren 1972 tillsatte Undervisningsministeriet ytterligare en kommission, den så kallade Storbom-kommissionen med redaktör Nils-Börje Storbom som ordförande. Kommissionen fick i uppdrag att utreda situationen och föreslå hur den svenskspråkiga teatern i Finland skulle kunna utvecklas enligt den landsomfattande lösning som förbereddes samtidigt. Utredningen inkluderade både den professionella teatern och amatörteatern. Scenkonsten omfattades av de fem professionella teatrarna och professionell radio- och tv-teater. Samma år hade Finlands Svenska Skådespelarförbund 104 medlemmar (i jämförelse med förbundets omkring 230 medlemmar 2012). Storbom-kommissionen ansåg att de fem professionella teaterenheterna skulle bevaras men att de skulle ha en klar profilering bland annat med en lokal förankring. Genom samplanerade turnéer och annan uppsökande teater skulle alla befolkningsskikt i Svenskfinland få tillgång till ett mångsidigt teaterutbud.qp Under 1970-talet var teatrarnas kommunala stöd större än det statliga, som släpade efter. Kommissionen föreslog därför att staten skulle understödja de fasta teat - rarna med 50 procent av totalkostnaderna.qq Stödet från privata finansiärer, som hade varit avgörande för teatrarna, hade inte någon väsentlig betydelse längre. För års svenska teaterkommissions betänkande s År 2011 utgjorde det statliga understödet procent av de finlandssvenska statsandels - teatrarnas totalinkomster (enkätsvar). 17

19 att fördela de statliga stöden bättre och skapa ett närmare samarbete mellan de finlandssvenska teatrarna föreslog kommissionen att man skulle skapa en effektiv centralförvaltning vars högsta organ skulle få namnet Finlands svenska teaterdelegation. De kommunala bidragen skulle däremot beviljas direkt till de lokala teaterenheterna. Kommissionen ansåg att de professionella svenskspråkiga teatrarna skulle reda sig utan bidrag från privata fonder, även om kommissionen antog att fondernas bidrag för att upprätthålla teaterverksamheten i Svenskfinland också skulle behövas i framtiden. Kommissionen föreslog att teaterdelegationen skulle bestå av en ordförande och representanter från varje institutionsteater och av folktingets egna representanter. Teaterdelegationen skulle bland annat fastställa totalbudgeten för scenkonsten, an - hålla om och fördela statsunderstöden och övervaka ekonomiska frågor, föra den svenska scenkonstens talan i förhandlingar med statsmakten. Dessutom skulle den fungera som en remissinstans i finlandssvenska teaterfrågor och ange riktlinjer för den svenskspråkiga teaterpolitiken i dess helhet. De enskilda teaterenheterna skulle ändå garanteras ansvar och beslutsrätt i konstnärliga frågor. I samma betänkande utstakades förslag till bättre samarbete mellan teatrarna bland annat om konstnärlig personal och materiella resurser (kostym- och rekvisitlager, möbler, arkiv och turnébuss). Teatersekretariatet under teaterdelegationen föreslogs också ge ut ett gemensamt informationsblad. Betänkandet överlämnades till ministeriet i januari Följande höst presenterade den nationella Teater - kommissionen 72 sitt detaljerade betänkande om teatrarnas förvaltning men Kom - munalförbundet avslog det snabbt. Svenska Teatern, som hade försökt få samma status inom statsförvaltningen som Kansallisteatteri och Nationaloperan, likställdes fortfarande med andra svenskspråkiga teatrar. Däremot fick både Åbo Svenska Teater och Wasa Teater regionteaterstatus När tipsmedlen minskade mot slutet av 1970-talet ville teatrarna att deras statliga understöd skulle garanteras i lagen. Den teater- och orkesterlag som till slut stiftades 1992 förbereddes under hela 1980-talet. Lagen omfattade institutionsteat - rar och teatergrupper. Svenska Teatern och Tampereen Työväen Teatteri fick till slut en särställning som nationellt betydande institutioner och därmed högre statsandelar. Under de senaste åren har allt färre nya teatrar omfattats av teater- och orkesterlagen. De årsverken som tilldelas teatrarna och som statsunderstödet bygger på är vanligen färre än teatrarnas redovisade årsverken. Trettio år efter att Storbom-kommissionen lagt fram sitt betänkande beställde 18

20 Svenska kulturfonden en utredning av teaterekonomen Toivo Jaakkola. Utredning - en De finlandssvenska teatrarnas ekonomi, risker och framtidsorientering förutspådde att den offentliga finansieringen skulle minska de närmaste åren. Mellan 1998 och 2003 hade de finlandssvenska statsandelsteatrarna tillsammans förlorat tjugo årsverken.qw Jaakkola menade att det behövdes en bättre koordinering av de svenska resurserna, ett övergripande svenskt koncept för att motverka de negativa trenderna i form av nedskärningar. Koordineringen skulle också öka möjligheterna att påverka politiskt och försäkra skuldbelagda teatrars verksamhet. Av det fria fältets teatrar beaktades endast Klockriketeatern och teatrarna inom Universum, eftersom de ansågs vara tillräckligt etablerade.qe Genom att tillämpa en företagsekonomisk logik gav Jaakkola teatrarna fyra alternativ: 1) de kunde fortsätta som separata enheter, 2) de kunde minska fasta kostnader genom ett ekonomiskt samarbete, förbättra den inre effektiviteten och öka sitt marknadsvärde, 3) de kunde fusionera de minst lönsamma teatrarna med större enheter för att behålla det offentliga stödet, eller 4) låta marknaden bestämma. Det sista betydde att fondernas resurser skulle riktas till de starkare enheterna, ansåg Jaakkola. I Jaakkolas förslag på förbättringar ingick servicebolag som skulle sköta marknadsföringen för de stora institutionerna (inte bara teatrar). Teatrarna och grupperna skulle ha en gemensam administration under ett centralt organ eller ett resursbolag som skulle producera administrativa tjänster för mindre teatrar. En enhet skulle aktivt söka samarbetsparter inom näringslivet. En arbetsgrupp skulle kartlägga befintliga lokaler och utreda hur de kunde användas effektivare. En rotation av skådespelare skulle hyras ut till en annan svensk teater på fördelaktiga grunder och grupperna skulle ha samproduktioner. Han föreslog att det skulle bildas en teaterbank som teatrarna skulle sätta in 0,6 procent av sina årliga intäkter på. I nödfall kunde teatrarna ta lån på fördelaktiga villkor från den. Jaakkola föreslog också samarbete mellan fria grupper som är villiga att arbeta med sämre ekonomiska villkor. Tillgångar skulle hyras ut eller säljas till andra teatrar. Jaakkola betonade vikten av att fonderna skulle gynna de enheter som skött sin ekonomi på ett sunt sätt. 12 År 2003 beviljades de finlandssvenska teatrarna tillsammans 252 årsverken med Lilla Teatern inräknad, eller 225 årsverken utan Lilla Teaterns andel på 27 årsverken. År 2012 hade de finlandssvenska teatrarna tillsammans 231 beviljade årsverken (utan Lilla Teatern medräknad). 13 Utanför utredningen föll grupper som Totem-teatern (1986), Teater Geist (1989), Improvisationsteater Stjärnfall (1996), Oblivia (2000), Teater Taimine (2002) och ett tiotal till. 19

21 Utredningen följdes upp av ett seminarium som Klockriketeatern ordnade 8 9 februari Efter seminariet sammanställde Ulla-Stina Gustafsson en rapport med namnet Drömmar måste byggas säkrare ett seminarium om teatersam - arbete. En del av diskussionerna om samarbetsformer ledde till reella åtgärder. Central förbundet för Finlands Svenska Teaterorganisationer (Cefisto) grundade en gemensam teatergarderob med syateljé och dräktlager i Kronohagen. En gemensam finlandssvensk biljettjänst, biljett.fi, skapades i samarbete med Luckan. Idén till broschyren Repertoar som marknadsför den professionella svenskspråkiga teatern i Finland lades fram. Broschyrens första nummer kom ut våren 2008.qr Däremot förhöll sig teatrarna kritiskt till sammanslagningar, resursbolag och teaterfonder som kunde inskränka på teatrarnas verksamhet. Dessutom ansåg teatrarna utanför huvudstadsregionen inte att samarbetsformer inom huvudstadsregionen skulle gynna dem. Till skillnad från tidigare utredningar är ett av den här utredningens fokus därför på det fria fältet. Man kan och ska ändå inte se det fria fältet som separat. Sedan Storboms betänkande i början av 1970-talet och Jaakkolas utredning i början av 2000-talet har det svenskspråkiga fria fältet utvidgats mer än vad många kunde ana då. Numera påverkar institutionernas förutsättningar och anställningspolitik scenkonstnärerna inom hela scenkonstfältet och allt fler grupper kan få en större andel av resurserna. Informationen om det fria fältets förutsättningar är ändå knapphändig. Nationellt har det fria fältet varit föremål för två utredningar i början av talet.qt År 2011 gav en arbetsgrupp tillsatt av Undervisnings- och kulturministeriet dessutom ut publikationen Förbättring av betingelserna för professionella grupper på det fria konstfältet. Arbetsgruppen föreslog bland annat höjda budgetanslag för de fria aktörerna, utveckling av producent- och företagarkompetens i examensinriktade konstutbildningar, en effektivisering av turnéerna och gemensamma lokaler. För - slagen sammanfaller delvis med de förslag som presenteras i den här utredningen. Under 2013 kommer Cupore att publicera en bred utredning över det fria fältet. Syftet har bland annat varit att utreda det fria scenkonstfältets utveckling, gruppernas verksamhetsformer och antalet scenkonstnärer som fältet sysselsätter. Vid Centret för konstfrämjande sammanställs dessutom en stor utredning med namnet 14 Våren 2013 sprids broschyren med Hufvudstadsbladet och Ny Tid och finns på bland annat kulturbyråer, bibliotek och teatrar. 15 Se Hakala 2002; Kokkonen, Loppi & Karjalainen

22 Konstnärens ställning Avsikten med utredningen är att ge en omfattande bild av den finländska konstnärskårens förutsättningar drygt tio år efter undersökningarna Konstnärens ställning 2000 (2003) och Taitelija Suomessa: Taiteelli sen työn muuttuvat edellytykset (2004). Under 2013 kommer också arbetsgruppen Valo, som består av representanter för Finlands Skådespelarförbund, Teater centrum, Finlands Teatrar och Tinfo, att presentera ett utvecklingsprogram. Ändamålet är att åstadkomma genomgripande förändringar i statens och kommunernas förhållande till scenkonsten. Programmet publiceras i tre delar.qy Undervisnings- och kulturministeriet förbereder kriterier för statsandelsteatrarnas tilläggsfinansiering som ska tas i bruk Den här utredningen har sammanställts under en tid när det finländska scenkonstfältet förväntas genomgå stora förändringar. 16 Jag har fått tillgång till utkastet till den första delen, Uusien yleisöjen saavuttaminen. Den andra delen kommer att behandla teatrarnas finansiering och den tredje kompetensutveckling, forskning och statistikföring. 21

23 22

24 2. De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar från och med 1840-talet när den inhemska scenkonstens möjligheter diskuterades för första gången hade teatern en viktig identitetsskapande funktion i det finländska samhället. Under 1800-talet skulle teatern inte endast underhålla. Den skulle också förse åskådarna med goda förebilder, det vill säga med skådespelare som kunde stå, gå och tala belevat. Under 1850-talet gjordes de första försöken till undervisning i en större skala för inhemska skådespelare. Men de ungdomar som försökte debutera i Åbo 1859 bemöttes av en sådan illvilja att de flesta försvann från scenen inom kort. Skådespelarsällskapen som uppträdde i Finland kom vanligtvis från Sverige och Tyskland. Den ofta hätska, offentliga debatten om de inhemska skådespelarna avslöjar sällan lika mycket om ungdomarnas begåvning som om publiken och den bild publiken hade av sig själv. Fram till 1920-talet förekom teaterdebatter ofta och i dem kan man följa den gradvisa utvecklingen av en språklig minoritet. Genom att debattera skådespelarnas medfödda karakteristiska förutsättningar för scenkonst försökte publiken avgöra hur den svenskspråkiga befolkningen i Finland borde låta och mer specifikt hur den borde uppträda, tala och se ut. Trots att ansvaret för det nationella uppdraget anförtroddes de fasta teatrarna i första hand har ett fritt teaterfält länge ingått i scenkonsten. Resande sällskap hittade sina scener i temporära lokaler runtom i landet. I slutet av 1800-talet grundades Svenska Inhemska Teatern (senare Åbo Svenska Teater) och Folkteatern (senare Inhemska avdelningen på Svenska Teatern) för att erbjuda inhemska skådespelare en möjlighet att utvecklas. Sedan 1867 hade nämligen Svenska Teatern i Helsingfors (grundad 1866) gett de rikssvenska skådespelarna i teaterns ensemble fördelaktigare roller och lönevillkor än de inhemska. De inhemska anställdes för att fylla ut ensemblen och för att teatern skulle få statligt understöd. De inhemska ungdomar som fick uppdrag vid teatern eller teaterns elevskolor förväntades imitera sina rikssvenska förebilder. Under sommarmånaderna bildade teatrarnas skådespelare däremot egna turnerande sällskap. Från 1913 fram till krigsutbrottet ordnade Svenska Teaterföreningen i Finland långa turnéer ut i bygderna där de lokala före - 23

25 ningarna marknadsförde föreställningarna och inkvarterade skådespelarna på de närliggande bondgårdarna. Efter fortsättningskriget grundades Landsteatern som turnerade i Svenskfinland och övriga Norden med sina många operetter. Nätverket med lokala aktörer luckrades ändå upp med tiden. Bland annat Landsteatern lades ner i början av 1960-talet. Genom spridningen av televisionsapparater minskade intresset för teatern och i och med de förbättrade vägarna kunde publiken resa in till städerna för att gå på Svenska Teaterns, Åbo Svenska Teaters eller Wasa Teaters föreställningar.qu Fram till 1960-talet hade konstens uppgift varit att bilda publiken och genom sitt identitetsskapande understödja nationsbygget. Men från och med 1960-talet förändrades kulturpolitikens fokus.qi Kulturen och därmed också teatern blev en del av den samhällspolitiska debatten under och 70-talet. Delaktighet och demokratisk kultur gjordes till rättesnören för den statliga kulturpolitiken. Den första gruppteaterrörelsen nådde Finland i början av 1960-talet, samtidigt som stora teaterhus byggdes runtom i landet. Skolteatern, den första fria gruppen som uppstod till följd av rörelsen, grundades 1960 som en turnerande barnteater. Teaterns grundare var missnöjda med den repertoar institutionerna erbjöd för barn och ungdomar. Barnteatern grundades för att teatern också skulle ta barnen på allvar och söka upp dem i deras omgivning, på daghem, i skolor och på sjukhus. Litet senare grundades Kom-teatern på Svenska Teaterns miniscen men gruppen lämnande Svenska Teatern bara ett år senare. Högt och lågt skulle mötas i mitten. Och staten skulle inte längre bara understödja konsten, utan också aktivt främja den som en del av välfärdssamhället.qo Under 1980-talet grundades grupperna Teater Mars, Teater Viirus och improvisationsteatern Stjärnfall som hemlösa konstnärskollektiv. De är fortfarande verksamma. De numera nedlagda grupperna Homo $ och Jack Helen Brut grundades av bland annat finlandssvenska performancekonstnärer. Skådespelaren Ingrid Söderblom grundade Introteatern, hennes kollegor Marina Motaleff och Lilga Kovanko grundade Teater Athena och Tom Lindblom och Lilli Sukula-Lindblom grundade Teater Geist, den enda av de tre grupperna som fortfarande har regelbunden verksamhet. Grupperna spelade på Svenska Teaterns Nickenscen som stod 17 Se Commondt Kangas 1999 s Kangas 1999 s