Legitimation för cytodiagnostiker

Transkript

1 Registratorn Socialdepartementet Stockholm S2007/1789/HS Legitimation för cytodiagnostiker - Naturvetareförbundets och Riksföreningen för Klinisk Cytologis remissvar på promemorian Legitimation för cytodiagnostiker Cancer är en av vår tids allvarligaste sjukdomar, kanske den sjukdomsgrupp som skördar flest offer och skapar mest lidande. Varannan dag dör exempelvis en kvinna i Sverige i livmoderhalscancer och betydligt fler tvingas genomgå svåra cancerbehandlingar. Med tidig diagnostik och hög säkerhet i bedömningarna kan detta minskas. Såväl diagnostik som behandling av olika cancersjukdomar måste ske med så hög kvalitet som möjligt. Alla yrkesgrupper som diagnostiserar och behandlar cancersjukdomar måste därför stå under nödvändig kontroll. Likaså måste utbildningarna till dessa yrken regleras och vara av hög kvalitet. Naturvetareförbundet och Riksföreningen för Klinisk Cytologi föreslår att: En särskild legitimation införs för yrkesgruppen cytodiagnostiker Legitimationen ska reglera krav på utbildning och yrkeserfarenhet för självständigt ansvar att diagnostisera cellprover på olika stadier från normala till utvecklad cancer Ett eget grundutbildningsprogram som leder fram till en yrkesexamen som cytodiagnostiker införs. Utbildningen bör omfatta fyra års studier och vara reglerad i högskoleförordningen. Inledning Naturvetareförbundet och Riksföreningen för Klinisk Cytologi tycker att det är mycket glädjande att socialdepartementets utredare föreslår att legitimation införs för yrkesgruppen cytodiagnostiker. Utredaren konstaterar att cytodiagnostiker mycket väl uppfyller kriterierna för ett legitimationsyrke, en uppfattning som Naturvetareförbundet och Riksföreningen delar. Cytodiagnostiker ställer utan inblandning från andra yrkesgrupper diagnos på cellprover, skriver under remisserna och ger underlag för behandling av patienten. Det handlar därför om en självständig yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter. Yrkeskompetensen bygger på kunskap och erfarenhet av att hitta tidiga tecken på cellförändringar och avvikelser i tusentals celler i ett cellprov. Eftersom diagnostiken är ett av de områden inom sjukvården där riskerna för

2 felbedömningar är stora samtidigt som konsekvenserna för patienten kan bli förödande, har cytodiagnostikerna samtidigt ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet i vården. Cytodiagnostikernas arbetsfält har vidgats och består idag av diagnostik av såväl cancer och tidiga cellförändringar som inflammationer och infektioner inom en rad organområden. Det förekommer därför en växande bredd i cytodiagnostikernas yrkesroll. Utbildningen består av en särskild påbyggnadsutbildning inom klinisk cytologi omfattande 50 poäng eller drygt ett års studier. Utbildningen leder till yrket cytodiagnostiker. För att vara behörig till utbildningen krävs idag genomförd utbildning till biomedicinsk analytiker omfattande 120 poäng (180 ECTS-poäng). För att bli cytodiagnostiker krävs därför sammanlagt drygt fyra års studier. Innan den examinerade cytodiagnostikern självständigt får diagnostisera cellprover krävs dessutom minst 6 månaders yrkeserfarenhet. Utbildningen till cytodiagnostiker är vetenskapligt väl förankrad i såväl den medicinska diagnostiken som cytologin och det förekommer forskarutbildning inom området. Under våren 2007 disputerar en cytodiagnostiker inom området molekylärbiologiska och immunologiska metoder. Den cytologiska diagnostiken bedrivs idag framför allt vid landstingens laboratorier, men även vid privata laboratorier. Det internationella utbytet är stort och Sverige har ett gott erkännande internationellt. I flera andra länder är utbildningen och yrket reglerat med särskild legitimation. En särskild legitimation för cytodiagnostiker ökar därför Sveriges möjligheter att uppfylla EUdirektiven kring erkännande av kompetensbevis och arbetskraftens rörlighet. I promemorian hänvisar utredaren även till problematiken med kompetensförsörjningen inom cytodiagnostiken som allvarligt kan äventyra patienternas liv om man överlämnar arbetsuppgifterna till personal utan specialistkompetens. Bristen på cytodiagnostiker är inte i sig ett tillräckligt skäl för att införa legitimation för yrkesgruppen, det grundläggande behovet av att kvalitetssäkra den cytologiska diagnostiken måste vara det avgörande skälet för en legitimation. Den alltmer akuta bristen på kompetens ställer dock frågan på sin spets, då en snabbt minskande yrkeskår kraftigt ökar riskerna för att personal utan adekvat kompetens utför arbetsuppgifterna med ökade risker för felbedömningar och utebliven eller felaktig behandling av patienten. I förlängningen torde resultatet bli ett ökat insjuknande och dödlighet i bland annat livmoderhalscancer och kraftigt ökade kostnader inom vården. Idag är 30 procent av cytodiagnostikerna över 60 år och 60 procent över 55 år. Samtidigt får Karolinska institutet, som för närvarande är det enda lärosäte som ger utbildning till cytodiagnostiker, 10 platser finansierade per år för denna utbildning. Karolinska institutet planerar en utbyggnad av antalet studieplatser för att kunna motsvara de närmaste årens pensionsavgångar. 2 (11)

3 Åldersfördelning bland cytodiagnostiker 2007, antal per ålderskategori: < Diagrammet avser 234 av medlemmarna i Riksföreningen för Klinisk Cytologi (totalt ca 250) Vi delar utredarens uppfattning att ökat intresse för och rekryteringen till yrket är akut av patientsäkerhetsskäl. Det kan åstadkommas genom legitimation i kombination med utveckling av utbildningen, framför allt genom att bredda behörigheten och utöka antalet utbildningsplatser. För att kunna göra en bedömning av varför det är angeläget med en legitimation för yrkesgruppen cytodiagnostiker måste man enligt Naturvetareförbundet och Riksföreningen för Klinisk Cytologi analysera tre viktiga frågeställningar: Vad är det som ska regleras och varför? Vad krävs för att kvalitetssäkra cancerdiagnostiken? Hur ser utbildningen och behörigheten till yrket ut och hur behöver den utvecklas? Vad ska regleras Legitimation för yrkesgruppen cytodiagnostiker syftar främst, precis som alla andra legitimationer, till att säkerställa en hög grad av patientsäkerhet i utförandet av arbetsuppgifterna. Utgångspunkten för analysen av legitimationsbehovet måste därför vara patientsäkerheten inom cytodiagnostikernas kompetens- och yrkesområde, det vill säga om det är viktigt ur patientsäkerhetssynpunkt att den cytologiska diagnostiken är reglerad genom legitimation. Idag saknas en sådan reglering. Cytodiagnostikernas huvuduppgift är att diagnostisera cellprover för att identifiera cancer och tidiga cellförändringar till cancer, men även inflammatoriska sjukdomstillstånd. 3 (11)

4 Cytodiagnostikernas främsta diagnosområde är inom gynekologiska sjukdomar, men omfattar även sjukdomar inom en rad andra organområden. Tolkningen av de cytologiska proverna har viktiga implikationer såväl för patienten som för dem som ansvarar för uppföljning av provsvaren. En felaktigt ställd diagnos leder till felaktig eller utebliven behandling. Samtidigt är en tidigt och korrekt ställd diagnos en förutsättning för en framgångsrik behandling. En felaktigt ställd diagnos kan därför få allvarliga konsekvenser för patienten. Även om Sverige är framgångsrikt inom diagnostik av livmoderhalscancer, vilket är cytodiagnostikernas främsta diagnosområde, dör varje år 200 kvinnor i denna sjukdom i Sverige. Det är därför en viktig hälsopolitisk fråga att den vaginalcytologiska diagnostiken utförs med hög kvalitet och stor säkerhet i bedömningarna. Diagnostiken tillhör de områden inom vården där det föreligger stora risker för felbedömningar. Säkerheten inom diagnostiken måste hållas hög genom tydliga ansvarsförhållanden, lämpliga delegeringar och säkerställande av att enbart personal med adekvat diagnostisk kompetens utför diagnoserna. Detta är avgörande för att minimera felbedömningar med negativa konsekvenser för patienten. I Socialstyrelsens rapport Patientsäkerhet och patientsäkerhetsarbete En översikt, från 2004, står följande: Att vårdpersonal har adekvat kompetens för sin vårdverksamhet är också en grundläggande, strukturell patientsäkerhetsfråga. I regel kräver såväl diagnostik som behandling och omvårdnad mycket hög kompetens genom utbildning och skicklighetsträning. Kompetensbrist kan alltså vara en av de allvarligaste riskerna för patientsäkerheten, något som bland annat uttrycks genom att många sjukvårdyrken omfattas av särskilda behörighetskrav i form av statlig legitimation. I samma rapport finns även statistik över riskhändelser inom vården mellan 1997 och Av denna uppställning framgår att 16 procent av riskhändelserna bestod av fel vid diagnostik. 40 procent av dessa förseelser ansågs vara livshotande. Fel vid diagnostik kom i statistiken på andra plats efter medicinsk behandling som stod för 57 procent av riskhändelserna. I rapporten hänvisas även till de brister i patientsäkerheten som framkommer i de ärenden som behandlas av HSAN. Vanligast i dessa ärenden är brister som uppkommit i samband med diagnostik, behandling och omvårdnad. I 13 procent av ärendena var orsaken att kompetensen hos berörd personal var otillräcklig. I 13 procent av ärendena med patientsäkerhetsbrist blev bedömningen att kompetensen (kunskap, tekniska färdigheter) hos berörd personal varit otillräcklig och i fyra procent ansåg bedömarna att otillräcklig bemanning/hög arbetsbelastning bidragit till en bristande patientsäkerhet i den aktuella situationen. Om cytodiagnostiker omfattas av legitimation för biomedicinska analytiker blir följden att det diagnostiska arbetet förblir oreglerat. Någon ökad kontroll från statsmakten, av arbetsuppgifternas utförande inom den cytologiska diagnostiken, uppnås därför inte. Tvärt om uppstår ökade problem för fastställandet av ansvarsförhållanden inom cancerdiagnostiken samt för säkerställandet av att enbart personal med adekvat kompetens utför och ansvarar för den cytologiska diagnostiken. Framför allt ökar riskerna för att, för uppgiften 4 (11)

5 okvalificerade, biomedicinska analytiker tillåts utföra cytologisk diagnostik, om de har samma yrkesreglering som cytodiagnostikerna. Därmed förstärks en av de allvarligaste riskerna för patientsäkerheten som Socialstyrelsen beskriver som en av grundläggande strukturella säkerhetsfrågorna som legitimationen har till syfte att garantera. Om den cytologiska diagnostiken omfattas av legitimation som biomedicinska analytiker, har man från statsmakterna formellt accepterat att en biomedicinsk analytiker har den grundläggande kompetens som krävs för att utföra och ansvara för den cytologiska diagnostiken. Sannolikheten för att en biomedicinsk analytiker som inte har kompetens inom diagnostik eller cytologi, gör allvarliga misstag är naturligtvis mycket större än om en inom diagnostik och cytologi utbildad cytodiagnostiker utför uppgiften. Med en legitimation för cytodiagnostiker förlorar en cytodiagnostiker som gör upprepade felbedömningar inom diagnostiken, sin rätt att utföra diagnostiskt arbete, men kan gå tillbaka till en tidigare yrkesverksamhet som exempelvis biomedicinsk analytiker, med andra arbetsuppgifter och ansvarsområden. Om cytodiagnostikerna däremot omfattas av legitimation för biomedicinska analytiker leder diagnostiska felbedömningar till att de förlorar rätten att arbeta med att preparera prover och annat laboratorietekniskt arbete. Som jämförelse kan nämnas att en barnmorska som begår felhandlingar inte förlorar sin rätt att arbeta som sjuksköterska och en psykoterapeut förlorar inte rätten att arbeta inom sitt tidigare verksamhetsområde. En kvalitetssäker cancerdiagnostik Livmoderhalscancer är en av de vanligaste cancerformerna bland kvinnor. I Sverige insjuknar årligen cirka 500 kvinnor i denna sjukdom och cirka 200 avlider. Dessa siffror är mycket låga i en internationell jämförelse och beror på att vi i Sverige har varit mycket framgångsrika på att tidigt diagnostisera och därmed behandla livmoderhalscancer i tid. Drygt kvinnor diagnostiseras varje år med misstänkt förstadie till sjukdomen. Denna framgång baseras på att alla kvinnor regelbundet kallas till gynekologiska cellprovtagningar samt att en specialistutbildad yrkesgrupp med hög kompetens inom området cytodiagnostikerna har utfört diagnostiken av de tidiga cellförändringarna. Det är en viktig folkhälsopolitisk fråga att denna verksamhet kan fortsätta med hög kvalitet i diagnostiken. Med försämrad kompetens eller minskat deltagande i cellprovtagningarna riskerar sjukligheten och dödligheten i livmoderhalscancer att återigen öka i Sverige. Effekterna blir ökat lidande, förlängda behandlings- och vårdtider samt höjda kostnader inom vården. Cytodiagnostiker arbetar på patolog- och cytologavdelningar med att självständigt granska, bedöma och besvara cytologiska prover. Vaginalcytologiska prover samt prover från luft- och urinvägar och kroppshålevätskor bedöms för att fastställa om det finns cancerceller eller förstadier till cancerceller i proverna. Diagnosen cancer eller förstadier till cancer ställs ofta på förekomst av några få cancerceller i ett preparat som innehåller tiotusentals normala celler. För att avgöra om provet är normalt eller inte måste alla celler granskas och bedömas. Det finns inte två prov som är exakt lika. Provsvaren är beroende av en mänsklig visuell tolkning baserad på en kombination av teoretiska kunskaper och 5 (11)

6 erfarenheter. Den enskilde cytodiagnostikerns förmåga att bedöma avvikelser i cellproverna är därför avgörande för att säkerställa rätt diagnos. Prover som är utan misstänkta eller uppenbara cancerceller diagnostiseras självständigt av cytodiagnostiker. Den formella behörigheten att ställa diagnos på prover med cellförändringar har enbart cytologläkarna via sin legitimation. Läkarna saknar dock cytodiagnostikernas reella erfarenheter av de visuella bedömningarna och därmed kompetensen att ställa diagnos. Inom vissa landsting delegeras därför ansvaret för diagnostiken till cytodiagnostikerna som då även får ett eget ansvar för att ställa diagnos på prover med cellförändringar som utgör cancer eller förstadier till cancer. Det paradoxala är att för att cytologläkarna ska ha såväl den formella som den reella kompetens som krävs för att delegera arbetsuppgifterna till cytodiagnostikerna, måste cytodiagnostikerna många gånger själva utbilda cytologläkarna inom diagnostiken. Inom andra landsting är det cytologläkarna som ställer diagnos på prover med cellförändringar, trots att de saknar cytodiagnostikernas reella kompetens inom området. De svårare diagnoserna ställs alltså av läkare med mindre kunskap och erfarenhet kring den vaginalcytologiska diagnostiken än vad de erfarna cytodiagnostikerna har. Ett förfaringssätt som varken är kvalitetsoch patientsäkert eller personal- och kostnadseffektivt för sjukvården. Det råder dessutom idag stor brist på cytologläkare med kompetens och erfarenhet inom vaginalcytologi, vilket gör dagens system med delegeringar och krav på diagnos från läkare än mer svårhanterligt. Det finns därför av flera orsaker till att skapa ett tydligt och säkert system för behörighet och ansvar inom framför allt den vaginalcytologiska diagnostiken. Genom en legitimation som reglerar denna verksamhet, kan de olika behörighets- och ansvarsnivåerna regleras så att ett kvalitetssäkert förfaringssätt skapas över hela landet. Via legitimationen kan krav på lämplighet och erfarenhet i yrket fastställas för rätt att diagnostisera och signera prover med olika grader av cellförändringar. Inom cytologin och cytodiagnostiken bedrivs redan idag ett omfattande kvalitetsarbete. Arbetet är kvalitetssäkrat via SWEDAC och genom kvalitetskrav och anvisningar framtagna av KVAST. I anvisningarna fastställs bland annat krav på praktisk erfarenhet för rätt att diagnostisera och besvara gynekologiska prover med normalfynd samt förfaringssätt med diagnostik i dubbelmikroskop vid icke-normal cytologi. På motsvarande sätt som för exempelvis läkare och barnmorskor, får cytodiagnostikerna stå till svars för eventuella felaktigheter i diagnoserna. Någon formell kontroll, som en legitimation skulle ge, har emellertid inte statsmakterna över denna viktiga verksamhet inom kvinnosjukvården. Cytodiagnostikernas kompetens och arbetsfält var ursprungligen begränsat till gynekologiska sjukdomar. Med tiden har cytologins utveckling inom andra områden inneburit att cytodiagnostikernas faktiska arbetsuppgifter har kommit att omfatta bedömning av sjukdomsyttringar i åtskilliga andra organsystem. Kraven på diagnostisk kompetens hos yrkesutövaren har därför ökat samtidigt som arbetsområdena vidgats. 6 (11)

7 Det bedrivs idag en avancerad teknisk och tvärvetenskaplig utveckling inom det cytologiska fältet, där cytodiagnostiker både arbetar med immunologiska-, molekylärbiologiska- och kemiska metoder. Den utvecklingen som sker inom behandling av cancersjukdomar ställer dessutom ökade krav på det diagnostiska arbetet, då de framtida behandlingar som idag utvecklas inom forskningen grundar sig på mycket specifik kunskap om varje tumörs egenskaper och bygger därför på den diagnostiska bedömningen av unika cellförändringar. Det pågår en mycket omfattande teknisk utveckling inom det diagnostiska fältet, där det redan idag finns mätinstrument som kan gallra bort en del av de normala fallen inom vaginalcytologin. Denna tekniska utveckling bedrivs av cytodiagnostiker i samarbete med framför allt läkare inom den kliniska cytologin och inom andra vetenskapsfält. Detta kommer sannolikt att leda till ett stort behov av cytodiagnostiker med hög kompetens inom diagnostik även i framtiden. Det kommer att behövas en yrkeskår med mycket hög kvalitet inom det diagnostiska fältet för att kunna fokusera på de fall som har cellförändringar inom hela det cytologiska området. Det formella ansvaret inom den cytologiska diagnostiken har idag cytologläkarna, men den reella kompetensen att bedöma förstadier till cancer i cellprover finns hos den yrkesgrupp som är specialiserad på just denna uppgift, nämligen cytodiagnostikerna. Möjligheterna till hög kvalitet inom cancervården måste sättas främst och i detta fall uppnår vi kvalitetssäkringen genom att reglera cancerdiagnostiken via en legitimation för yrkesgruppen cytodiagnostiker. Vad innebär det nya vaccinet för cytodiagnostiken? Ett vaccin mot livmoderhalscancer har blivit godkänt i Sverige och studier på vacciner visar att det ger ett mycket gott skydd mot sjukdomen. Vaccinet skyddar mot de två typer av humant papillomvirus (HPV) som idag ger upphov till 70 procent av all livmoderhalscancer. Trots detta kommer sjukdomen att fortsätta att finnas. Socialstyrelsen har i nuläget inte beslutat om hur ett vaccinationsprogram ska se ut. Det återstår ännu många frågor att lösa. Under förutsättning av att vaccinet är så effektivt som förväntat kommer det att ta ca år innan en konsekvent vaccinering kan ge genomgripande effekt i befolkningen. Det kommer därför under överskådlig tid att finnas ett stort behov av att diagnostisera cellförändringar hos kvinnor. Men även vid fullständig vaccinering återstår behov av vaginalcytologiska prov för att fastställa cellförändringar från resterande virustyper (30 procent) som orsakar livmoderhalscancer. Det innebär å ena sidan att antalet vaginalcytologiska prov kommer att minska i framtiden, men å andra sidan att arbetet blir alltmer avancerat och fokuseras på prover med cellförändringar. Samtidigt ökar även antalet prover inom andra organområden som cytodiagnostiker ställer diagnos på. Detta gör att det blir än viktigare att cytodiagnostiken regleras. 7 (11)

8 Utbildning och behörighet Den medicinska kompetensen blir en allt viktigare del av cytodiagnostiken. Idag bygger utbildningen inom klinisk cytologi i stor utsträckning på tumördiagnostik, men även på diagnostik av infektioner och inflammation. Studier inom bland annat områdena immunologi, embryologi, anatomi och fysiologi är viktiga delar. Med den vetenskapliga utveckling som sker inom cytologin och andra närliggande områden är det viktigt att cytodiagnostikernas yrkesroll och därmed utbildning kan utvecklas även i framtiden. Det är mycket troligt att utvecklingen även framöver kommer att gå i riktningen mot ökade medicinska och biomedicinska inslag och att den i begynnelsen relevanta kopplingen till de laboratorietekniska utbildningarna fortsätter att minska. Idag är utbildning till biomedicinsk analytiker ett förkunskapskrav för tillträde till utbildningen inom klinisk cytologi. Traditionellt har cytodiagnostiker framför allt rekryterats från biomedicinska analytiker (enstaka fall finns från andra medicinska och omvårdnadsdiscipliner), men det är idag både möjligt och önskvärt att bredda denna rekryteringsbas till medicinska och biomedicinska kompetensområden. Naturvetareförbundet och Riksföreningen för Klinisk Cytologi förespråkar att utbildningen till cytodiagnostiker ges genom ett eget grundutbildningsprogram omfattande 4 års studier som leder fram till en legitimationsgrundande yrkesexamen som cytodiagnostiker. Med denna modell skapas en bred rekryteringsbas vilket sannolikt ökar rekryteringen till utbildningen och yrket. I detta utbildningsprogram kan en större tonvikt läggas vid grundläggande medicinska, biomedicinska och naturvetenskapliga kunskaper i kombination med kunskaper i medicinsk diagnostik. Den för diagnostiken avgörande praktiska erfarenheten kan dessutom integreras så att den sker löpande under utbildningsprogrammet. Om detta utbildningsprogram inte är möjligt att genomföra direkt, är det istället nödvändigt att utveckla den befintliga utbildningen inom klinisk cytologi. Det är både fullt möjligt och önskvärt att bredda behörighetsbasen till att även omfatta exempelvis biomedicinska grundutbildningar. (De biomedicinska utbildningarna är 4-åriga teoretiska grundutbildningar innehållande såväl en naturvetenskaplig bas i kemi, cell- och molekylärbiologi som en medicinsk fördjupning i fysiologi, neurovetenskap och farmakologi samt kvalificerade laborativa metoder.) Utbildningen bör också göras till en reglerad yrkesexamen. I de föreskrifter som Socialstyrelsen tar fram kring kraven för legitimation som cytodiagnostiker är det med hänvisning till ovan framförda, viktigt att utbildningskravet för legitimation inte låses vid de behörighetskrav för tillträde till utbildningen för cytodiagnostiker som råder idag. Kan cytodiagnostiker omfattas av legitimation för biomedicinska analytiker? I Socialdepartementets promemoria om legitimation för cytodiagnostiker framförs att cytodiagnostiker tillhör yrkesgruppen biomedicinska analytiker och därför redan omfattas av deras legitimation. Resonemanget bygger på det faktum att utbildning till biomedicinsk analytiker idag utgör förkunskapskrav för tillträde till den utbildning inom medicinsk diagnostik som leder till yrket cytodiagnostiker. De allra flesta yrkesverksamma cytodiagnostiker har därför också idag en formell behörighet även som biomedicinska analytiker, men dock inte alla. 8 (11)

9 Det är därför riktigt att de allra flesta, idag yrkesverksamma, cytodiagnostiker, kan ta ut en legitimation som biomedicinska analytiker. Denna legitimation reglerar emellertid endast deras arbete som just biomedicinska analytiker, dvs inom laboratorietekniken, däremot regleras inte arbetet med att ställa diagnos på cellprover, vilket ligger inom det medicinska diagnostiska veksamhetsområdet. Socialdepartementets utredare betraktar cytodiagnostikernas arbete och kompetens som en vidareutveckling av det biomedicinska laboratoriearbetet, varmed enbart överbyggnaden med diagnosansvar skulle kräva en kompletterande legitimation. Det är dock viktigt att notera att själva den cytologiska diagnostiken i cytodiagnostikernas kompetens och arbetsområde förblir oreglerad även med detta synsätt. Naturvetareförbundet och Riksföreningen för Klinisk Cytologi betraktar cytodiagnostikernas kompetens inom medicinsk diagnostik som en helt annan disciplin och arbetsfält, än laboratorietekniken. Enligt vårt synsätt har cytodiagnostikernas arbetsområde kopplingar till flera andra områden, framför allt cytologin och den medicinska diagnostiken, men även laboratorietekniken och cancervården. De båda synsättet illustreras i figuren nedan. I den vänstra figuren framgår utredarens syn på cytodiagnostikernas arbete och kompetens, där cytodiagnostiken utgör en överbyggnad av det biomedicinska laboratoriearbetet och där enbart överbyggnaden idag är oreglerad. Utredarens syn på cytodiagnostiken Naturvetareförbundets och Riksföreningen för Klinisk Cytologis syn på cytodiagnostiken Cytodiagnostik Cytologi Medicinsk diagnostik Cytodiagnostik BMA Laboratoriemetodik 9 (11)

10 I den högra figuren framställs Naturvetareförbundets och Riksföreningen för Klinisk Cytologis betraktelsesätt där cytodiagnostiken ligger i skärningspunkten mellan flera andra kompetens- och arbetsområden, som i figuren illustreras av den medicinska disciplinen cytologi och den medicinska diagnostiken men även laboratoriemetodiken, som ett av flera viktiga områden. Det är framför allt genom den medicinska diagnostiken och kunskapen inom cytologi som cytodiagnostikerna får kompetens att diagnostiskt bedöma förekomsten av cancer, inflammationer och infektioner i cellmaterial och det är inom dessa områden som utvecklingen inom cytodiagnostiken framför allt sker. De laborativa metoderna är självfallet viktiga då diagnostiken sker laborativt via mikroskop, men utgör en metodisk baskunskap som även exempelvis läkare använder sig av och utgör inte kärnan i cytodiagnostikernas kompetensområde. Med ett eget utbildningsprogram för cytodiagnostiker kan samtliga de ovan beskrivna områdena få en framskjuten plats i utbildningen. De diagnostiska metoderna kan då anpassas till de viktiga medicinska och biomedicinska grundkunskaperna och de laborativa momenten integreras i hela utbildningsprogrammet. Med ett eget utbildningsprogram för cytodiagnostiker kan därför en högt kvalitativ utbildning skapas som sörjer för en högt kompetent yrkesgrupp även när förutsättningarna för den cytologiska diagnostiken förändras. I flertalet länder har cytodiagnostiker egen legitimation, exempelvis USA, Kanada, Nederländerna och Ungern. I vissa länder har de även en egen utbildning, såsom Tyskland och Schweiz. Enligt EU s regelverk kring erkännande av yrkeskompetens får en person från annat EU-land inte rätt att arbeta inom yrket i exempelvis Sverige om yrket tillhör en annan profession som är reglerad. Detta innebär att cytodiagnostiker från ett annat EU-land, där den cytologiska diagnostiken har en egen utbildning eller legitimation, inte får arbeta som cytodiagnostiker i Sverige då de inte uppfyller kvalifikationskraven som biomedicinska analytiker. Idag är det vanligt att cytodiagnostiker från andra EU-länder förlägger delar av sitt yrkesliv till Sverige. Med en särskild legitimation för cytodiagnostiker ges cytodiagnostiker från andra EU-länder möjlighet att arbeta i Sverige, helt i enlighet med EU s direktiv om arbetskraftens rörlighet, oavsett om de även har en utbildning till biomedicinska analytiker eller inte. Det vore mycket olyckligt att begränsa cytodiagnostiken till laboratorietekniken, enbart på grundval av att utbildning till biomedicinsk analytiker traditionellt har används som behörighetsgrund för vidare studier till cytodiagnostiker. Detta får konsekvenser för såväl patientsäkerheten och kvalitetssäkringen inom diagnostiken, som kompetensförsörjningen inom diagnostiken. En breddning av utbildningens rekryteringsbas till andra grupper än biomedicinska analytiker är idag både möjlig och önskvärt, kanske rent av nödvändig, för att kunna upprätthålla en god tillgång till kompetens och en hög kvalitet inom cancerdiagnostiken och därmed för möjligheterna att även framöver vara framgångsrika på att behandla cancersjukdomar i tid. 10 (11)

11 Slutsatser Det är en viktig hälsopolitisk fråga att den vaginalcytologiska diagnostiken utförs med hög kvalitet och stor säkerhet i bedömningarna. Genom legitimationen kan ansvarsförhållandena inom diagnostiken regleras och en kvalitetssäker arbetsordning upprättas. Som framgår av socialdepartementets promemoria är legitimationens huvudfunktion att vara en garanti för att personalen har en viss kunskapsnivå och vissa personliga egenskaper. Genom legitimationen kan det säkerställas att enbart för uppgiften kvalificerad personal ställer diagnoser, vilket inte blir fallet om cytodiagnostiker omfattas av en legitimation som reglerar laboratorietekniskt arbete. Det händer idag mycket inom både cytologin och den medicinska diagnostiken. Det är därför väsentligt att yrkesgruppen cytodiagnostiker kan utvecklas i takt med nya möjligheter att tidigt diagnostisera och behandla cancersjukdomar. Såväl utbildningen som regleringen av yrket måste därför ge utrymme för nya kunskaper och metoder inom framför allt cytologin och den medicinska diagnostiken och inte begränsas till förutsättningar och metoder inom laboratorietekniken. Säkerheten inom diagnostiken måste hållas hög genom tydliga ansvarsförhållanden, lämpliga delegeringar och säkerställande av att enbart personal med adekvat diagnostisk kompetens utför diagnoserna. Genom en legitimation kan behörighets- och ansvarsnivåer inom diagnostiken regleras och ett kvalitetssäkert förfaringssätt skapas. Det är viktigt att cancerdiagnostiken kan utvecklas i takt med den vetenskapliga utvecklingen inom cytologin och den medicinska diagnostiken. Kraven ökar därmed på yrkesutövarnas kompetens inom medicinska och biomedicinska områden och skapar behov av en egen särskild reglering via legitimation. Rekryteringen till yrket cytodiagnostiker måste öka för att säkerställa en hög kvalitet på cancerdiagnostiken i framtiden. En växande yrkeskår förväntas dessutom behövas för att möta utvecklingen inom diagnostiken. Med en legitimation för cytodiagnostiker kan Sverige följa EU s direktiv om arbetskraftens rörlighet för yrkesverksamma cytodiagnostiker från andra EU-länder. Jörgen Ohlsson Förbundsdirektör Naturvetareförbundet Charlotte Arvidsson Ordförande Riksföreningen för Klinisk Cytologi /Frida Lawenius Utredningschef Naturvetareförbundet 11 (11)