REHABILITERINGSMEDICIN

Transkript

1 REHABILITERINGSMEDICIN I. Övergripande målbeskrivning Profil och verksamhetsfält Specialiteten rehabiliteringsmedicin omfattar fördjupade kunskaper och färdigheter i att leda och genomföra kvalificerade rehabiliteringsåtgärder för patienter med omfattande funktionsnedsättningar. Den allmänna benämningen rehabilitering står för komplexa, tidsmässigt samordnade åtgärder av medicinsk, psykologisk, pedagogisk och social art. Syftet är att eliminera eller minska allvarligare nedsättningar i funktions- och aktivitetsförmåga förorsakade av sjukdomar och skador. I många länder, bl a i Europa och USA, benämnes specialiteten fysikalisk medicin och rehabilitering. I Sverige ingår fysikalisk medicin som en del i specialiteten rehabiliteringsmedicin och innefattar manuell undersökning och behandling av rörelseapparaten samt olika former av termo-, hydro-, elektroterapier och andra fysikaliska behandlingsmetoder, afferent stimuleringsbehandling samt fysisk träning. Inom specialiteten bedöms och behandlas olika patientgrupper företrädesvis i yrkesverksam ålder. Några av de vanligast förekommande diagnosgrupperna är - patienter med traumatiska, vaskulära och andra skador och sjukdomar inom centrala och perifera nervsystemet med omfattande funktionsstörningar, - patienter med långvariga smärttillstånd - patienter med funktionsstörningar i rörelseorganen - patienter med multipla somatiska funktionsproblem, såväl medfödda som förvärvade, som kräver ett rehabiliteringsmedicinskt omhändertagande. En rehabiliteringsläkare ansvarar för öppen och sluten vård inom egen specialitet, inklusive mottagning för patientgrupper med återkommande behov av rehabiliteringsinsatser. De rehabiliteringsmedicinska klinikerna skall vara kunskapscentra för omfattande rehabiliteringsåtgärder och kunna stå för kvalificerad rådgivning. Samverkan inom och utom hälso- och sjukvårdssystemet

2 Den rehabiliteringmedicinske specialisten skall som konsultläkare i varje fas av en rehabiliteringsprocess kunna samordna de behandlingsresurser som sjukvården har att erbjuda. Rehabiliteringsläkaren har nära samarbete med primärvården och med företagshälsovården samt med den medicinska funktionen inom arbetsmarknadsinstitut (AMI). Syftet med samarbetet är dels att på ett adekvat sätt slussa ut patienter till deras hemmiljöer, dels att stödja primärvårdsrehabilitering. Rehabiliteringsläkaren samverkar med företrädare för hjälpmedelsverksamhet, barnhabiliterings- och omsorgsverksamhet. Specialistläkare i rehabiliteringsmedicin har av naturliga skäl nära samverkan med akutklinikerna inom läns- och regionsjukvården, dels via ömsesidiga konsultinsatser, dels via multidisciplinära team för bedömning och handläggning av patienter med mycket svår och komplex problematik. Samverkan sker exempelvis ofta med specialister inom neurologi, neurokirurgi, urologi, ortopedi, psykiatri och anestesi och intensivvård. Rehabiliteringsläkaren skall kunna ha medicinskt ansvar för sjukgymnastik, arbetsterapi och hjälpmedelsverksamhet. Kunskaper, färdigheter och förhållningssätt Kunskaper Specialistutbildningen skall leda fram till goda kunskaper om sjukdomar och skador som förekommer inom specialitetens arbetsområde och särskilt om rehabilitering vid dessa tillstånd. Inom specialiteten rehabiliteringsmedicin skall kunskaper förvärvas utifrån ett flerdimensionellt synsätt, där hänsyn tas till såväl somatiska som psykologiska och sociala faktorer, samt inlärningsmekanismer - hur reaktioner och förändringar i omgivningen påverkar mänskligt beteende. Färdigheter Det fordras djupgående färdigheter i att - självständigt kunna undersöka, analysera och behandla funktionsproblem samt vidta åtgärder för att minska oförmåga i olika aktiviteter

3 - bedöma rehabiliteringspotential, formulera mål för rehabiliteringen, aktivt delta i rehabiliteringsarbetet, kunna informera och motivera patienten och samordna de olika terapeuternas åtgärder mot ett gemensamt mål - bedöma samspelet mellan patienten och omgivningen - familj, bostad, arbetsmiljö etc - och i detta avseende kunna vidta lämpliga åtgärder för den enskilde patienten, bl a för att minimera handikapp. Rehabiliteringsläkaren skall ha ingående kännedom om principerna för sjukgymnastik och arbetsterapi. Rehabiliteringsläkaren skall kunna bedöma hur patientens funktionsnedsättning och aktivitetsoförmåga kommer att påverka dennes medicinska, sociala och yrkesmässiga framtid. Förhållningssätt Rehabiliteringsläkaren möter patienter som drabbats av allvarliga och omfattande funktionsnedsättningar, som väsentligt förändrar deras livssituation. Rehabiliteringsläkaren skall därför vara väl förtrogen med coping-processer samt med bemötande av såväl patienter som anhöriga i kris. Det ställs stora krav på rehabiliteringsläkarens inlevelse-, samarbets- och kommunikationsförmåga. Rehabiliteringsprocessen bygger på en helhetssyn på patienten och dennes situation. Under specialiseringstjänstgöringen skall den blivande specialisten vidare träna sin förmåga att fatta självständiga och välgrundade beslut i frågor av medicinsk-etisk natur förvärva kunskaper om övergripande sjukvårdspolitiska mål och prioriteringar beredas tillfälle att delta i klinikens verksamhetsplanering och ekonomiuppföljning samt i arbete med produktionskontroll och kvalitetsutveckling förvärva kunskaper och insikter i läkarens arbetsledarroll uppmuntras att ta del i forsknings- och utvecklingsarbete samt utveckla sin förmåga att kritiskt granska resultaten av olika metoder och tekniker fördjupa sina kunskaper om möjligheterna att förebygga sjukdom och skada, samt delta i individuellt och generellt förebyggande arbete träna sin pedagogiska förmåga genom att delta i undervisning och handledning av olika personalkategorier.

4 Sidoutbildning Utöver de kunskaper och färdigheter som skall uppnås inom den egna specialiteten skall rehabiliteringsläkaren tillägna sig kunskaper och färdigheter inom vissa angränsande specialitetsområden. Nödvändigt är att tillägna sig kunskaper om - sjukdomars/skadors förlopp i syfte att kunna planera rehabiliteringsåtgärder, - omhändertagande av akutiseringstillstånd, - samordning av utredningsinsatser interdisciplinärt. Sådana kunskapsområden finns framför allt inom internmedicin, neurologi, klinisk fysiologi, ortopedi, reumatologi, psykiatri samt företagshälsovård (se preciserade delmål). Teoretisk utbildning Parallellt med den kliniska tjänstgöringen skall teoretiska studier bedrivas, likaså skall deltagande i kompletterande utbildning i form av kurser, konferenser etc ingå. ST-läkaren skall i samråd med handledaren planlägga litteraturstudier och kursdeltagande som kan påskynda kompetensutvecklingen samt ge kunskaper och färdigheter, som kan vara svåra att förvärva inom ramen för tjänstgöringen. Kvalitetssäkring Målbeskrivningen skall tjäna som vägledning för den läkare som avser att specialisera sig inom ämnesområdet. Den skall vidare utgöra grunden för ett individuellt tjänstgöringsprogram, som skall utformas i samråd mellan ST-läkare och handledare så snart som möjligt efter anställningen. Specialiseringstjänstgöringen skall ske under handledning och det är verksamhetschefens och handledarens ansvar att tillsammans med ST-läkaren planera tjänstgöring och utbildning så att specialistkompetens uppnås inom den tid som anges i författningen. Det är också verksamhetschefens ansvar att tillse att STläkaren erhåller den sidoutbildning som målbeskrivningen föreskriver och att kompletterande utbildning/tjänstgöring tillhandahålls i de fall kunskapsbehovet inte kan tillgodoses inom den ordinarie verksamheten. Handledaren skall tillse att sidoutbildningen utformas så att målbeskrivningens krav tillgodoses och att god och regelbunden kontakt etableras med sidoutbildande enheters handledare och med eventuell studierektor.

5 ST-läkarens kompetensutveckling skall fortlöpande kontrolleras och stämmas av gentemot det individuella tjänstgöringsprogrammet; en lämplig form för detta är regelbundna utvecklingssamtal. II. Preciserade delmål Inom rehabiliteringsmedicin A. Specialisten skall självständigt och rutinerat kunna handlägga/utföra Metodik vid funktionsanalys - fysikalisk diagnostik - analys, mätning, bedömning och utvärdering av funktionsnedsättning och reducerad aktivitetsförmåga. Metodik vid funktionsbehandling/träning - uppläggning av träningsprogram med utnyttjande av kunskap om dess fysiologiska, biomekaniska och kliniska bakgrunder (muskelfunktion, ledrörlighet, kondition, ADL-förmåga) - motivationsproblematik vid rehabilitering Övrig rehabiliteringsmetodik - krisbearbetning - behandlingsplanering - teammetodik och gruppdynamik - beteendeanalys och övriga beteendevetenskapliga aspekter på rehabiliteringsarbetet - försäkringsfrågor i anslutning till rehabilitering - yrkesinriktad rehabilitering: arbetskravsanalys, arbetsplatsutredning och anpassning, arbetstekniska hjälpmedel, arbetsprövning Speciell metodik vid sjukdomar och skador inom nervsystem, inklusive medfött eller tidigt förvärvat rörelsehinder

6 - nivådiagnostik vid hjärnskador, ryggmärgsskador och perifera nervskador - bedömning av svårighetsgraden vid hjärnskador (med utnyttjande av t ex Glasgow coma scale och RLS) - handläggning av frågor angående bilkörning efter slaganfall och traumatisk hjärnskada - handläggning av omvårdnadsaspekter, inklusive tarm- och blåsrubbningar samt profylaktiska åtgärder - psykologiskt omhändertagande av den skadade individen och familjen Speciell metodik vid kroniska smärttillstånd - klinisk smärtanalys baserad på kunskap i smärtfysiologi och om patogenes vid olika smärttillstånd; differentiering i nociceptiv, neurogen, psykogen och idiopatisk smärttyp inklusive "kronisk smärtsyndrom", smärtdiagnostik - behandlingsstrategier vid olika typer av smärta; farmakologiska, fysikaliska (t ex TENS akupunktur) och psykologiska - analys av sociala och psykologiska mekanismer, som kan vara en konsekvens av kronisk smärta och/eller ha betydelse för vidmakthållandet av smärttillstånd - planering, genomförande och ledning av multimodala rehabiliteringsprogram för patienter med långvarig smärta - handledning och åtgärder för att förstärka individens egen smärtkontroll - rehabiliteringsmedicinskt arbete i multidisciplinär smärtgrupp - metoder för livsstilsförändring och annat hälsobefrämjande arbete Speciell metodik vid sjukdomar och skador inom rörelseorganen - bedömning av rörelseorganens anpassning och reaktion på belastning - differentialdiagnostik vid smärta i rörelseorganen - rörelseorganens funktionsdiagnostik samt analys och bedömning av de faktorer som kan motverka funktionsförbättringen - bedömning av behov av ortoser och andra hjälpmedel. B. Specialisten skall ha god kännedom om och viss erfarenhet av handläggningen/utförandet av Metodik vid funktionsbehandling/träning

7 - preventiva åtgärder, exempelvis kontrakturprofylax, konditionsträning, andningsträning, trombosprofylax, dekubitusprofylax - träningsmetodik, t ex ledrörlighet, muskelfunktion, kondition, ADL-träning Övrig rehabiliteringsmetodik - social återanpassning - psykologiska behandlingsprinciper - tekniska hjälpmedel, bostadsanpassning - integrering av rörelsehindrade i sjukvårdsorganisation och samhälle - metodik för utvärdering av rehabiliteringsresultat Speciell metodik vid sjukdomar och skador i nervsystemet, inklusive medfött eller tidigt förvärvat rörelsehinder - principer för neuropsykologisk analys och behandling - afasidiagnostik - intellektuell funktionsträning - principer för förebyggande, analys och behandling av beteendestörning hos hjärnskadade - medicinsk verksamhet vid enhet för vuxenhabilitering Speciell metodik vid kroniska smärttillstånd - akupunktur som smärtlindringsmetod samt annan smärtlindrande fysikalisk medicinsk behandlingsmetodik Speciell metodik vid sjukdomar och skador i rörelseorganen - problem vid amputation med protes- och ortosinprovning, träning och anpassning Speciell metodik vid sjukdomar inom andning och cirkulation - mätning av kondition och belastningstolerans - konditionsträning - faktorer av betydelse för återanpassning vid hjärt- och lungsjukdom C. Specialisten skall ha närvarit vid eller ha teoretisk kännedom om handläggningen/utförandet av

8 Sjukdomar och skador inom nervsystemet, inkl medfött eller tidigt rörelsehinder - neuropsykologiska testmetoder, metodik för afasiträning, sexologisk rådgivning samt utprovning av kommunikationstekniska hjälpmedel Sjukdomar inom andning och cirkulation - primär och sekundär prevention vid hjärt- och kärlsjukdom, sjukgymnastisk andningsvård Sidoutbildning Utöver kunskaper som förvärvas genom tjänstgöring inom specialiteten rehabiliteringsmedcin krävs för specialistkompetens vissa kunskaper inom andra närliggande specialiteter. Specialisten i rehabiliteringsmedicin skall ha kunskap om/erfarenhet av Sjukdomar/skador i nervsystemet - cerebrovaskulära sjukdomar och traumatiska hjärnskador: omhändertagande i akut skede, utrednings- och behandlingsmodeller, sekundärpreventiva åtgärder, tidig rehabilitering (huvuddelen av rehabiliteringen ligger inom utbildningen i rehabiliteringsmedicin) - MS, neuromuskulära sjukdomar, polyneuropatier, Parkinsons sjukdom, postpoliosyndrom och psykogena neurologiska tillstånd: sjukdomsbild, diagnostik samt behandling - handläggning av nytillkommen epilepsi efter cerebrovaskulär eller traumatisk hjärnskada - neurologiska komplikationer efter öppen hjärt-kärlkirurgi och neurokirurgi - cerebrala ischemitillstånd - funktionskontroll av ventrikuloperitoneal och ventrikulovenös shunt. - neurologiska komponenter av hyperextensions-flexionssyndrom (whiplash) och andra cervikala distorsionssyndrom - ryggmärgsskador/sjukdomar, traumatiska, vaskulära och tumörer: handläggning akut, subakut (sen fas ingår i huvudutbildningen i rehabiliteringsmedicin) - traumatiska plexus- och rotskador samt perifera nervskador: utredning och behandling - neurologisk smärtdiagnostik och smärtbehandling

9 - cerebral pares, utvecklingsstörningar, myelomenigocoele under barn- och ungdomsåren - sexuell dysfunktion på grund av sjukdom/skada i nervsystemet: utredning och rådgivning - fysikalisk neurologisk undersökning, oftalmoskopi och lumbalpunktion - indikationer för neuroradiologiska undersökningar av nervsystemet samt bedömning av bilder - indikationer och tolkning av neurofysiologiska undersökningar såsom bestämning av nervledningshastighet, EMG, sfinkter-emg, evoked potentials (SEP), EEG, kvantitativ sensibilitetsundersökning Sjukdomar i cirkulations- och andningsorganen - bedömning av cirkulatorisk och respiratorisk funktion/funktionsnedsättning - hjärt-kärlsjukdom: diagnostik och behandling samt om möjligt bedömning av indikationer/kontraindikationer inför eventuella thoraxkirurgiska och kärlkirurgiska ingrepp - hjärtinfarkt och hjärtkirurgi, aktivering, rehabilitering efter, inklusive riskfaktorbedömning - team-arbete för samordnad rehabilitering avseende medicinska, psykologiska och sociala faktorer vid hjärtsjukdom - trombo-embolisk sjukdom, utredning och handläggning - respiratorisk insufficiens, sömnapné m m: utredning, behandling och rehabilitering - indikationer och tolkning av cirkulatorisk-respiratorisk kapacitetsbedömning (arbetsprov) - arbets- och cirkulatorisk-respiratorisk träningsfysiologi Sjukdomar i endokrina systemet - diabetes: utredning, behandling och senkomplikationer Störningar i smärtsystemet/långvarig smärta - laboratoriemetodik för kvantifiering av smärta och andra sensoriska modaliteter - teknik vid diagnostisk blockad med injektion - indikationer för smärtlindrande neurokirurgi

10 Sjukdomar/skador i rörelseapparaten - indikationer för ortopedkirurgisk behandling av besvär i hals-, bröst-, ländrygg och bäcken - ortopedkirurgiska behandlingsstrategier vid besvär i axelled/skuldra - principer för ortopedkirurgisk tidig aktivering/mobilisering vid frakturer - idrottstraumatologi med principer för träning efter skada - reumatologisk differentialdiagnostik vid sjukdomar i rörelseorganen, bl a mellan inflammatoriska, icke-inflammatoriska sjukdomar, fibromyalgi och tumörsjukdomar - inflammatoriska rörelseorgansjukdomarnas patofysiologi, farmakologi, behandlingsstrategier och rehabilitering Psykiatriska sjukdomar - traumatisk kris och kristerapi (handledning av skolad handledare) - psykologisk diagnostik och behandlingsmodeller (handledning av terapeutiskt skolad psykiater/psykolog) - psykiatrisk handläggning av psykogen smärta och somatoformt syndrom - psykosomatisk problematik ur psykiatrisk synpunkt, diagnostik och farmakologiska behandlingsstrategier vid depression, principer för handläggning av missbruksproblem, suicidriskbedömning, grundläggande om terapeutiskt förhållningssätt, terapeutisk miljö samt principer för beteendemedicinska behandlingsstrategier Förebyggande verksamhet Mycket av rehabiliteringsmedicinens vanliga verksamhet kan anses vara preventiv och finns på tre nivåer, nämligen att förebygga: 1) att sjukdom eller skada leder till funktionsnedsättningar; 2) att funktionsnedsättningar leder till begränsning i aktivitet; 3) att onödigt stora handikapp uppstår. Specialisten i rehabiliteringsmedicin skall ha kunskap om handikappfrågor och handikapporganisationernas och handikappidrottens verksamheter. Samverkan med samhällsorgan utanför hälso- och sjukvården

11 Det typiska för rehabiliteringsmedicin är att samverka utåt mot samhället. En specialist i ämnet måste ha god kännedom om de organ och myndigheter utanför sjukvården som också har ett rehabiliteringsansvar, speciellt inom området yrkesinriktad rehabilitering. Försäkringskassan Rehabiliteringssläkaren skall ha god kännedom om försäkringskassans organisation och rehabiliteringsuppgifter, samverkansmetodik mellan försäkringskassan och sjukvården samt lagen om arbetsskadeförsäkring. Länsarbetsnämnden inklusive Arbetsmarknadsinstitut Rehabiliteringläkaren skall känna väl till verksamheten vid arbetsförmedling och AMI, speciellt AMI med särskilda resurser för rörelsehindrade samt självständigt kunna leda den medicinska verksamheten vid AMI. Socialtjänsten Rehabiliteringsläkaren bör ha god kännedom om socialtjänstens innehåll, målsättning, socialtjänstens arbetsmetodik och ansvarsområde samt lagen om stöd och sevice för funktionshindrade (LSS). Företagshälsovård/arbetsgivare Rehabiliteringsläkaren bör ha god kunskap om företagshälsovårdens målsättning, resurser, rehabiliteringsansvar, organisation och verksamhet, samt lagen om anställningsskydd. Försäkringsinrättningar/bolag Rehabiliteringsläkaren bör vara väl förtrogen med kraven vid intygsskrivning, invaliditetsintyg och rättsintyg.