Förbränningsanläggningar. Vägledning del 1. Regler om stora förbränningsanläggningar

Transkript

1 Förbränningsanläggningar Vägledning del 1 Regler om stora förbränningsanläggningar BESÖK: STOCKHOLM - VALHALLAVÄGEN 195 ÖSTERSUND FORSKARENS VÄG 5, HUS UB KIRUNA KASERNGATAN 14 POST: STOCKHOLM TEL: FAX: E-POST: REGISTRATOR@NATURVARDSVERKET. SE INTERNET: WWW. NATURVARDSVERKET. SE

2 Innehåll INLEDNING 3 Förkunskaper 3 BEGREPP OCH FÖRKORTNINGAR 5 Författningar 5 DIREKTIVET OM STORA 7 NFS 2002:26 8 Tillämpningsområde 8 Pannor och gasturbiner Installerad tillförd effekt - 1 första meningen 9 Bränslen - 1 första meningen MW - 1 första meningen 10 Anläggningstyper som undantas - 1 andra och tredje meningen 10 "Skorstensregeln" - 2 punkt 1 11 Gasturbiner Stationära förbränningsmotorer omfattas inte Stationära förbränningsmotorer omfattas av IPPC-direktiv och FMH-bilaga 12 Anläggning där avfall förbränns i en/några av pannorna 13 Befintlig respektive ny förbränningsanläggning - 2 punkt 3 och 4 13 Utsläppsgränsvärden - 4, 5, 15 & 16 samt bilagorna 13 Utsläppsgränsvärden flerbränsleanläggningar - 2 andra punkten, samt 6 15 Förbränningsanläggningar mellan 50 och 100 MW NOx-avgift och SO 2 -utsläpp - Lite statistik 17 Historisk utvikning 18 När kontinuerliga mätningar inte behövs Krav på icke-kontinuerliga mätningar - 12a 19 Bilagorna 19 NFS 2010:2 20 Allmänt 20 Förbränningsanläggning vs anläggning 20 2

3 Inledning Denna vägledning är del 1 av tre vägledningsdokument om förbränningsanläggningar: Vägledning del 1, Regler om stora förbränningsanläggningar Vägledning del 2, Avfallsförbränningsreglerna Vägledning del 3, Regler som finns både i regelverken för avfallsförbränning och stora förbränningsanläggningar Vi vägleder här om regler om stora förbränningsanläggningar och om avfallsförbränningsreglerna. De två regelverken är huvudsakligen olika, men i de två regelverken finns en del regler som är lika eller likartade. De beskrivs i det tredje vägledningsdokumentet i punktlistan ovan. Båda regelverken har sitt ursprung i EU-direktiv. Vi ger i vissa fall uttryck för våra bedömningar i fall där praxis från EU-domstolen saknas. Det tydliggörs genom formuleringar såsom "vi bedömer att". Vi vill uppmärksamma läsaren på att EUdomstolens framtida uttalanden kan medföra att Naturvårdsverkets bedömningar kan komma att ändras. Reglerna om stora förbränningsanläggningar gäller för ungefär 130 anläggningar i Sverige. Avfallsförbränningsreglerna gäller för ungefär 75 anläggningar i Sverige. I mellan 30 och 40 av dem förbränns i stort sett enbart avfall i de pannor som omfattas av avfallsförbränningsreglerna. I ungefär lika många anläggningar förbränns både avfall och annat bränsle i de pannor som omfattas av avfallsförbränningsreglerna. Det är inte ovanligt att en eller ett par pannor på en anläggning omfattas av reglerna om stora förbränningsanläggningar, och att en eller ett par pannor omfattas av avfallsförbränningsreglerna. Förkunskaper För att förstå de begrepp som används i detta dokument behöver man ha en del förkunskaper om förbränningsanläggningar. En del sådana kan man inhämta på våra webbsidor om förbränningsanläggningar. Där har vi en särskild sida med fakta om branschen och dess miljöpåverkan, bland annat vårt branschfaktablad om förbränningsanläggningar. Vi har också en sida med förklaringar till en del begrepp. 3

4 Kompletteringar Vi har främst tagit fram de tre vägledningsdokumenten på grund av frågor och synpunkter som vi fick som svar på vår remiss i oktober 2009 om ändringar i NFS 2002:26 och NFS 2002:28. Vi vägleder också i några frågor där vi vet att behovet är stort. Vi har för avsikt att komplettera vägledningsdokumenten och hålla de senaste versionerna tillgängliga på Du hittar dem på våra webbsidor om förbränningsanläggningar. Kontakt: staffan.asplind@naturvardsverket.se 4

5 Begrepp och förkortningar I detta dokument används följande begrepp och förkortningar. Författningar Med avfallsförbränningsreglerna avses följande regler: förordning (2002:1060) om avfallsförbränning, Naturvårdsverkets föreskrifter om avfallsförbränning (NFS 2002:28, ändrad genom NFS 2010:3) och en paragraf i miljöbalken (22 kapitlet 25b ) om vad en dom som gäller avfallsförbränning ska innehålla. FAF = förordning (2002:1060) om avfallsförbränning NFS 2002:28 = Naturvårdsverket föreskrifter (NFS 2002:28) om avfallsförbränning NFS 2002:26 1 = Naturvårdsverkets föreskrifter om utsläpp från stora förbränningsanläggningar Den 1 juni 2010 ändrades NFS 2002:26 genom NFS 2010:2, och NFS 2002:28 ändrades genom NFS 2010:3. Hänvisningar till NFS 2002:26 avser den konsoliderade versionen av föreskriften, alltså NFS 2002:26 ändrad genom NFS 2010:2. Hänvisningar till NFS 2002:28 avser den konsoliderade versionen av föreskriften, alltså NFS 2002:28 ändrad genom NFS 2010:3. I de fall den ursprungliga lydelsen av NFS 2002:26 eller NFS 2002:28 avses så anges det explicit. LCP-direktivet = Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar, LCP står för Large Combustion Plants. WI-direktivet = Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall. WI står för Waste Incineration. Länk till direktivet på engelska. Direktivets svenska version är svårläst eftersom engelskans 1 "Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:26) om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer". Den ändrades den 1 juni 2010 genom NFS 2010:2. 5

6 "incineration plant" översatts med "förbränningsanläggning" vilket kan vara förvirrande. I FAF och NFS 2002:28 används ordet "avfallsförbränningsanläggning". Länk till direktivet på svenska. Övrigt För att underlätta korrekturläsning och liknande skrivs begreppen V avfall, K avfall, V proc och K proc i detta dokument utan nedsänkt text: Vavfall, Kavfall, Vproc och Kproc. För att förenkla texten används ordet panna ofta i betydelsen panna eller gasturbin. Hänvisning mellan de tre vägledningsdokumenten görs genom formuleringen "Vägledning del 1" osv. 6

7 Direktivet om stora förbränningsanläggningar Direktivet om stora förbränningsanläggningar kallas också LCP-direktivet, eller LCPD. Vanligen finns ingen anledning att läsa vad som anges i LCP-direktivet eftersom det är infört i svensk rätt. De delar av direktivet som anger vilka krav som medlemsstaten ska ställa upp för verksamhetsutövare har i huvudsak införts i svensk rätt genom: Naturvårdsverkets föreskrifter om stora förbränningsanläggningar (NFS 2002:26, ändrad genom NFS 2010:2). Några få bestämmelser i direktivet har införts som eller följer av bestämmelser i generella författningar såsom: Naturvårdsverkets föreskrifter om miljörapport 2006:9 Naturvårdsverkets föreskrifter om mätning (NFS 2000:15) förordningen (1989:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Vanligen finns ingen anledning att läsa vad som anges i LCP-direktivet eftersom det införts i svensk rätt. Då det i en bestämmelse, som baseras på EU-direktiv, finns utrymme för tolkning ska vad som benämns direktivskonform tolkning tillämpas. Enligt praxis från EUdomstolen innebär direktivskonform tolkning att en nationell domstol är skyldig att, i den utsträckning det är möjligt, tolka en nationell bestämmelse mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte - för att uppnå det syfte som avses i direktivet. Det innebär att om det i direktivet är en annan formulering ska den svenska bestämmelsen tolkas i överensstämmelse med formuleringen i EU-direktivet. Detta ska göras så långt tolkningsutrymmet i den svenska författningen medger. 7

8 NFS 2002:26 Tillämpningsområde Tillämpningsområde 1 Dessa föreskrifter omfattar förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer för förbränning av fasta, flytande och gasformiga bränslen. Förbränningsanläggningar där förbränningsprodukterna används direkt i tillverkningsprocesser omfattas inte. Bland annat omfattas inte följande slag av förbränningsanläggningar av föreskrifterna: förbränningsanläggning där förbränningsprodukterna används för direkt uppvärmning, torkning eller annan behandling av föremål eller material, t.ex. uppvärmningsugnar eller ugnar för värmebehandling, efterförbränningsanläggning, dvs. förbränningsanläggning avsedd för rening av gaser genom förbränning och som inte används som separat förbränningsanläggning, anordningar för regenerering av katalysatorer för katalytisk krackning, anordningar för omvandling av svavelväte till svavel, reaktorer inom den kemiska industrin, koksugnsblock, cowper-apparater, skogsindustrins lutpannor, gasturbiner på offshore-plattformar, gasturbin oavsett bränsle, som i enlighet med 2 definieras som befintlig förbränningsanläggning, stationära förbränningsmotorer. Definitioner 2 I dessa föreskrifter används följande beteckningar med nedan angiven betydelse. 1. Förbränningsanläggning: varje teknisk utrustning i vilken bränslen oxideras för att den frigjorda värmen ska kunna utnyttjas. Om två eller flera separata förbränningsanläggningar installeras eller har installerats på sådant sätt att rökgaserna från förbränningsanläggningarna leds ut, eller med beaktande av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna skulle kunna ledas ut, genom en gemensam skorsten, ska en sådan kombination av förbränningsanläggningar betraktas som en gemensam förbränningsanläggning Bränsle: varje fast, flytande eller gasformigt brännbart material som används för drift av förbränningsanläggningen med undantag för avfall, utom de avfallsslag som anges i punkt Biomassa: produkter bestående av vegetabiliskt material från jord- och skogsbruk som kan användas som bränsle för utvinning av energiinnehållet samt följande avfall som används som bränslen: vegetabiliskt avfall från jord- och skogsbruk, vegetabiliskt avfall från livsmedelsindustrin, om den alstrade värmen återvinns, vegetabiliskt fiberhaltigt avfall som uppstått vid produktion av nyfiberpappersmassa och vid pappersproduktion, korkavfall, och 8

9 träavfall med undantag för träavfall som kan innehålla organiska halogenföreningar eller tungmetaller till följd av behandling med träskyddsmedel eller till följd av ytbehandling och som särskilt omfattar sådant träavfall från bygg- och rivningsavfall. Tillämpningsområdet för NFS 2002:26 preciseras genom 1, definitionen av förbränningsanläggning, bränsle och biomassa i 2 första, femte och sjätte punkten. Förenklat kan man säga att NFS 2002:26 gäller för fasta förbränningsanläggningar större än 50 MW som inte förbränner avfall. Effekterna ska summeras för de pannor som har gemensam skorsten eller skorstenar som inte ligger för långt från varandra. Om summan blir minst 50 MW omfattas pannorna av föreskriften. Detta var dock en förenklad (!) beskrivning som ska preciseras i det följande. Pannor och gasturbiner - 1 De flesta förbränningsanläggningar som omfattas av föreskriften är pannor. Några är gasturbiner. För att lätta upp språket skriver vi i detta dokument ofta panna då vi avser panna eller gasturbin. Installerad tillförd effekt - 1 första meningen Begreppet "tillförd effekt" innebär den effekt som tillförs med bränslet. Det kallas också bränsleeffekt och är så mycket energi per tidsenhet som matas in i pannan med bränslet. Naturvårdsverkets tolkning är att begreppet "installerad tillförd effekt" avser den högsta bränsleeffekt som en panna är konstruerad för att kunna köras på kontinuerligt, utan att skada pannan eller äventyra säkerheten. Under en kortare period kan ibland något högre bränsleeffekt matas in än vad som motsvarar den installerade tillförda effekten. Panntillverkaren brukar lämna uppgift om installerad tillförd effekt. Om en panna byggs om kan den högsta effekt som kan tillföras ändras. Det är till exempel inte ovanligt vid övergång från fossilbränsle till biobränsle. Fråga kan uppkomma om pannan eller anläggningen efter ombyggnation omfattas av NFS 2002:26, eller vilken kolumn i bilagorna som utsläppsgränsvärden ska hämtas från. Vår uppfattning i sådana fall är att en panna ska anses ha en ny lägre installerad tillförd effekt endast i de fall pannan är permanent ombyggd så att det under en längre tid inte går att köra den (utan att skada pannan eller äventyra säkerheten) vid den ursprungliga installerade tillförda effekten. 9

10 Bränslen - 1 första meningen NFS 2002:26 gäller inte vid förbränning av sådana avfall som omfattas av avfallsförbränningsreglerna. Det följer av att ordet "bränslen" finns i 1 och av definitionen av "bränsle" och "biomassa" i 2. Av de två definitionerna följer också att NFS 2002:26 inte heller gäller vid förbränning av de avfall som räknas upp i 4 punkterna 6-9 FAF: radioaktivt avfall, djurkroppar, och kasserade sprängämnen MW - 1 första meningen För en hel anläggning (kraftvärmeverk, värmeverk, industri, ) fås den installerade tillförda effekt fram genom att summera de installerade tillförda effekterna för alla pannor som var och en omfattas av NFS 2002:26. De pannor som omfattas av avfallsförbränningsreglerna räknas inte med. Inte heller elpannor eller värmepumpar - där sker ju ingen förbränning. Gamla pannor som går att köra räknas med - oavsett om de används eller inte. Pannor som är tagna ur drift på sådant sätt att de inte går att köra räknas inte med. Summan av de installerade tillförda effekterna för de pannor som uppfyller skorstensregeln (vilken förklaras i avsnitt ""Skorstensregeln" - 2 punkt 1") avgör: - om förbränningsanläggningen omfattas av NFS 2002:26, - vilka kolumner i bilagorna som utsläppsgränsvärden ska hämtas från. Mer formellt kan den andra strecksatsen uttryckas på det sättet att utsläppsgränsvärde ska bestämmas med beaktande av hela förbränningsanläggningens termiska kapacitet. Detta utvecklas i avsnittet "Utsläppsgränsvärden - 4, 5, 15 & 16 samt bilagorna" Anläggningstyper som undantas - 1 andra och tredje meningen Paragrafens första mening anger en omfattning för föreskriften som inskränks genom paragrafens andra och tredje mening. Den andra meningen innehåller ett generellt undantag: då förbränningsprodukterna används direkt i tillverkningsprocesser. Den tredje meningen innehåller en uppräkning av ytterligare undantag. Några av dessa specifika undantag faller också under den generella formuleringen i andra meningen: olika industriella förbränningsanläggningar där rökgaserna (kallas i 2 Se 4 punkt 4 avfallsförbränningsförordningen för fullständig formulering - bl. a. finns också en punkt om avfall från olje- och gasprospektering.. 10

11 paragrafen "förbränningsprodukterna") används direkt i processen - till exempel för att smälta glas eller metall, eller för att torka biobränsle. I Sverige finns några tiotal sådana anläggningar. En annan stor grupp (drygt 20) förbränningsanläggningar som undantas med en egen punkt är skogsindustrins lutpannor på sulfat- och sulfitbruk. De faller inte under den generella formuleringen i andra meningen. De kallas också återvinningspannor. På sulfatbruken kallas de ofta sodapannor. "Skorstensregeln" - 2 punkt 1 I 1 finns ordet "förbränningsanläggningar". Betydelsen av detta ord i denna föreskrift framgår av definitionen i 2 första punkten. Den första meningen i den definitionen innebär att varje panna är en förbränningsanläggning. Den andra meningen innebär att två eller flera pannor som uppfyller ett villkor om skorstenar också ska betraktas som en förbränningsanläggning. Villkoret innehåller en skälighetsavvägning och kallas ibland "skorstensregeln". "Skorstensregeln" innebär att två eller flera pannor eller gasturbiner ska betraktas som en gemensam förbränningsanläggning: om rökgasen leds ut genom en gemensam skorsten - i en gemensam rökgaskanal eller i separata rökgaskanaler, eller om rökgasen inte leds ut genom en gemensam skorsten, men det vore tekniskt möjligt och inte ekonomiskt orimligt att göra det. Skorstensregeln bör enligt Miljööverdomstolen innebära att anläggningsdelarna ligger i någorlunda närhet av varandra och därigenom medger en möjlighet att leda ut rökgaserna genom en gemensam skorsten (Miljööverdomstolens dom Ängelholm Energi AB) Gasturbiner - 1 Enligt två strecksatser i 1 undantas vissa typer av gasturbiner från tillämpningsområdet. En av strecksatserna avser offshore-plattformar vilket inte finns i Sverige. Den andra gasturbinsstrecksatsen lyder: gasturbin oavsett bränsle, som i enlighet med 2 definieras som befintlig förbränningsanläggning, Att det här anges "oavsett bränsle" innebär att både gasturbiner som drivs med flytande och sådana som drivs med gasformigt bränsle omfattas. Begreppet "befintlig förbränningsanläggning" utvecklas nedan i avsnitt "Befintlig respektive ny förbränningsanläggning - 2 punkt 3 och 4". I en gasturbin i kombicykel (s.k. gaskombi) leds rökgaserna efter gasturbinen till en avgaspanna i vilken värmen används för att generera ånga som driver en ångturbin. 11

12 El produceras både i gasturbinen och i ångturbinen. En gaskombi som är "befintlig förbränningsanläggning" omfattas inte av NFS 2002:26 - enligt Miljööverdomstolens dom M Ängelholm KVV Åkerslund (sidan 12 sista stycket). 3 Däremot omfattas en avgaspanna med tillhörande ångturbin av NFS 2002:26 då avgaspannan körs med direkteldning, alltså utan att gasturbinen samtidigt körs. Detta följer av samma dom, sidan 12 sista stycket och sidan 13 andra stycket. Genom NFS 2010:2 togs ett tillägg bort från den andra strecksatsen om gasturbiner. Tillägget finns inte med i direktivet. Det handlade om gasturbiner som systemmässigt inte är kopplade till annan kraft- eller värmeproduktionsanläggning. Stationära förbränningsmotorer omfattas inte - 1 Stationära (fasta, stillastående) förbränningsmotorer är i tekniskt dagligt tal en förbränningsanläggning. Men de omfattas inte av föreskriften (1 sista strecksatsen). Stationära förbränningsmotorer omfattas av IPPC-direktiv och FMH-bilaga Däremot ingår stationära förbränningsmotorer i begreppet förbränningsanläggningar (combustion installations) i IPPC-direktivets (2008/1/EG) mening: bilaga 1 punkt 1.1. Den nedre storleksgränsen är 50 MW installerad tillförd effekt. Någon "skorstensregel" finns inte så om summan av de tillförda installerade effekterna på platsen överstiger 50 MW omfattas anläggningen av IPPC-direktivet. Stationära förbränningsmotorer ingår också i begreppet "anläggning för förbränning" i FMH-bilagan i punkterna för tillståndsplikt (större än 300, 50 respektive 20 MW). Däremot är stationära förbränningsmotorer explicit undantagna i anmälningspliktspunkten (10-20 MW). Ofta används stationära förbränningsmotorer som kraftreserv, alltså för att producera elektricitet om ordinarie strömförsörjning upphör, t.ex. på sjukhus och kärnkraftverk. På några sådana anläggningar finns så stora eller så många stationära förbränningsanläggningar att de, kanske i kombination med pannor, når upp till de nämnda gränserna för tillstånds- eller anmälningsplikt. 3 Domen tillkom innan ändringen i NFS 2010:2 av den aktuella strecksatsen. Vi bedömer inte att ändringen av strecksatsen skulle spelat någon roll för Miljööverdomstolens slutsats. 12

13 Anläggning där avfall förbränns i en/några av pannorna På en anläggning kan en eller flera pannor falla under NFS 2002:26 och en eller flera under avfallsförbränningsreglerna. Detta beskrivs närmare i Vägledning del 3. Befintlig respektive ny förbränningsanläggning - 2 punkt 3 och 4 2 I dessa föreskrifter används följande beteckningar med nedan angiven betydelse Befintlig förbränningsanläggning: förbränningsanläggning för vilken sökts tillstånd före den 27 november 2002 och som tagits i drift senast den 27 november Ny förbränningsanläggning: förbränningsanläggning som inte är befintlig förbränningsanläggning. Med formuleringen "för vilken sökts tillstånd före" avses förbränningsanläggningens första tillstånd enligt miljöskyddslagen eller miljöbalken. Detta är i enlighet med artikel 2.9 och 2.10 (samt även 4.1 och 4.2) i LCP-direktivet. Utsläppsgränsvärden - 4, 5, 15 & 16 samt bilagorna 4 Utsläppen till luft från befintliga förbränningsanläggningar får inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges under A i bilagorna 1 5 i enlighet med Utsläppen till luft från nya förbränningsanläggningar får inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges under B i bilagorna 1 5 i enlighet med Utsläppskraven för befintliga förbränningsanläggningar är uppfyllda, om under ett kalenderår (faktisk drifttid) inte något medelvärde för en kalendermånad överskrider utsläppsgränsvärdena under A i bilagorna 1 5, minst 97 % av samtliga 48-timmarsmedelvärden vad avser utsläpp av svaveldioxid och stoft uppgår till högst 110 % av utsläppsgränsvärdena under A i bilagorna 1 5, och minst 95 % av samtliga 48-timmarsmedelvärden vad avser utsläpp av kväveoxider uppgår till högst 110 % av utsläppsgränsvärdena under A i bilagorna 1 5. Varken de perioder som avses i 9 eller start- och stopperioder ska medräknas. 16 Utsläppskraven för nya förbränningsanläggningar är uppfyllda, om under ett kalenderår (faktisk drifttid) inget validerat dygnsmedelvärde överskrider utsläppsgränsvärdena under B i bilagorna 1 5, och 13

14 minst 95 % av alla validerade timmedelvärden under året underskrider 200þ% av utsläppsgränsvärdena under B i bilagorna 1 5. Validerade medelvärden ska fastställas på sätt som anges i bilaga 6. Varken de perioder som avses i 9 eller start- och stopperioder ska medräknas. (NFS 2010:2) Bilagorna - är så omfattande att de inte återges här 4 och 5, samt 15 och 16 hänvisar till bilagorna där utsläppsgränsvärden anges. Utsläppsgränsvärdena avläses i kolumnen eller raden för det effektintervall som motsvarar summan av samtliga pannors effekter (som faller under NFS 2002:26). Mer formellt kan detta uttryckas som att utsläppsgränsvärde ska bestämmas med beaktande av hela förbränningsanläggningens termiska kapacitet 4. Vår uppfattning är att föreskriftens krav är uppfyllda om de totala utsläppen från samtliga pannor (som faller under NFS 2002:26) underskrider ett för alla dessa pannor sammanvägt utsläppsgränsvärde. Detta utsläppsgränsvärde beräknas ur utsläppsgränsvärdena för de enskilda pannorna - alltså utsläppsgränsvärde för pannans aktuella bränsle med beaktande av hela förbränningsanläggningens termiska kapacitet. Beräkningsmässigt går detta att göra även om datahantering och beräkningar kan bli komplexa. Det kan vara beräkningsmässigt enklare att bedöma om varje panna uppfyller sina utsläppsgränsvärden. Av tekniska/matematiska skäl innebär detta att föreskriftens krav alltid är uppfyllda om utsläppen från varje enskild panna underskrider sina utsläppsgränsvärden. Om verksamhetsutövaren kan visa detta är alltså föreskriftens krav uppfyllda. Fråga kan uppkomma om varje panna måste innehålla sina utsläppsgränsvärden. Det finns inget avgörande från EU-domstolen i denna fråga. Men tills vidare är alltså vår bedömning att detta inte krävs. 4 Följer av att kraven i 4, 5, 15 & 16 gäller "förbränningsanläggningar" - vilket enligt definitionen i 2 innebär alla pannor som faller under NFS 2002:26. I konsekvens med detta finns det ingen kolumn eller rad för effekter under 50 MW. För pannor under 50 MW går det alltså inte ens att tillämpa föreskriften om man försöker utläsa utsläppsgränsvärden för respektive panna utgående från den effekt varje pannan har. 14

15 Utsläppsgränsvärden flerbränsleanläggningar - 2 andra punkten, samt 6 2 I dessa föreskrifter används följande beteckningar med nedan angiven betydelse Flerbränsleanläggning: förbränningsanläggning som använder två eller flera typer av bränsle samtidigt eller växelvis Utsläppen till luft från en flerbränsleanläggning, som samtidigt utnyttjar två eller flera bränsletyper, får inte överstiga de utsläppsgränsvärden, i enlighet med 15 16, som erhålls genom att för varje bränsle multiplicera utsläppsgränsvärdena enligt bilagorna 1 5 med respektive bränsles andel av den totala tillförda effekten och därefter summera de bränslevägda utsläppsgränsvärdena. Alternativt gäller för oljeraffinaderier som för egen förbrukning använder destillations- och omvandlingsrester, vad avser utsläpp av svaveldioxid, utsläppsgränsvärdet mg/nm 3 sammantaget för alla befintliga förbränningsanläggningar och utsläppsgränsvärdet 600 mg/nm 3 sammantaget för alla nya förbränningsanläggningar med undantag för gasturbiner. Utsläppen från befintliga förbränningsanläggningar får inte öka vid tillämpning av detta alternativ för nya förbränningsanläggningar. Utsläppen till luft från en flerbränsleanläggning som växelvis använder två eller flera bränsletyper får inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges för respektive bränsletyp enligt bilagorna 1 5, i enlighet med 15 och 16. I 6 första stycket anges att då olika bränslen förbränns samtidigt ska utsläppsgränsvärde bildas genom sammanvägning (på det där angivna sättet) av utsläppsgränsvärdena för respektive bränsle. Det är bara aktuellt att använda regeln för de fall då bränslen ur olika bränslekategorier förbränns samtidigt. Av bilagorna framgår vilka bränslekategorier som har olika utsläppsgränsvärden. Sammanvägning enligt första stycket blir aktuell då olika bränslen används i en panna 5. Vid växelvis användning av olika bränslen tillämpas ingen sammanvägning. Det framgår av 6 tredje stycket 6. 5 Fråga kan uppkomma om sammanvägning enligt första stycket kan användas även då olika bränslen används samtidigt i olika pannor. Vår bedömning är att sammanvägningsregeln är tillämplig. Bedömningen grundar sig på att definitionen av flerbränsleanläggning syftar tillbaka på definitionen av förbränningsanläggning. Givet vår tolkning i avsnittet "Utsläppsgränsvärden - 4, 5, 15 & 16 samt bilagorna", avseende uppfyllande av utsläppsgränsvärden för samtliga pannor, bedömer vi dock att det inte finns behov att för flera pannor tillämpa sammanvägning enligt 6 första stycket. 6 Man kan alltså säga att det inte spelar någon roll att "växelvis" omnämns i definitionen av flerbränsleanläggning i 2 andra punkten. 15

16 Förbränningsanläggningar mellan 50 och 100 MW Upphävdes genom NFS 2010:2. 11 Utsläppet av stoft, svaveldioxid och kväveoxider från förbränningsanläggningar med installerad tillförd effekt på minst 100 MW ska mätas kontinuerligt utom i de fall som anges i 12. Genom NFS 2010:2 upphävdes 10 och ändrades 11 så att kontinuerlig mätning av NOx och SO 2 krävs endast för förbränningsanläggning som är minst 100 MW. Liksom tidigare krävs kontinuerlig mätning av stoft över 100 MW. Ändringen är en anpassning till texten i LCP-direktivet. Bakgrunden till ändringen var dock vår analys av följande faktorer: De höga kostnaderna för kvalitetssäkring under NFS 2002:26. De flesta anläggningar under 100 MW faller under NOxavgiftslagstiftningen och dess krav på kontinuerlig mätning och kvalitetssäkring. De låga utsläppen av SO 2 från merparten av anläggningarna under 100 MW. Egenkontrollkraven innebär att vi som föreskrivande myndighet kan förvänta oss att kontinuerlig mätning även fortsättningsvis kommer att användas i de fall det är motiverat. Miljönyttan av det generella krav som lyfts bort för dessa anläggningar bedömdes inte uppväga kostnaderna, främst verksamhetsutövarnas kostnader för genomförande av kvalitetssäkring enligt standarden SS EN med flera SS ENstandarder. Kvalitetssäkring enligt kraven i föreskriften ska (som följd av 14 ) göras enligt vad som anges i standarden SS EN De metoder som ska användas kallas QAL 2 och AST och beskrivs i Vägledning del 3. Kvalitetssäkring på detta sätt är kostsammare än sedvanlig kalibrering med kalibrergaser. De pannor som faller under NOx-avgiften ska ha kontinuerlig mätning. Därutöver ska en oberoende kontrollant göra en årlig kontroll, s.k. jämförande mätning. Den brukar kosta mindre än de nämnda QAL 2 och AST. Vi bedömer att NOxavgiftslagstiftningen ställer höga krav på egenkontroll och kvalitetssäkring. De berörda pannornas utsläpp och mätningar kontrolleras dessutom årligen av tillsynsmyndigheten (Naturvårdsverkets särskilt avdelade personal för detta i Östersund). Vi menar därför att det för dessa pannor inte finns något mervärde med att dessutom ställa kvalitetssäkringskrav enligt SS EN De dominerande bränslena för de 46 berörda anläggningar 2008 var biobränsle och lättolja (med låg svavelhalt). Detta förklarar de generellt låga utsläppen av svavel: 16

17 för endast ett halvdussin av anläggningarna var SO 2 -emissionerna större än 15 ton per år. Vi bedömer att mycket små utsläpp av SO 2 som uppnås utan reningsåtgärder är en faktor som kan tala för att kontinuerlig mätning inte är motiverad i ett enskilt fall - för att kontrollera efterlevnaden av föreskriftens krav. Samma bedömning kommer till uttryck i 12. I en sådan bedömning kan hänsyn behöva tas till både utsläppt mängd och utsläppt halt, liksom "avståndet" till utsläppsgränsvärdet. Däremot kan det i det enskilda fallet vara motiverat med kontinuerlig mätning för villkorsefterlevnadskontrollen. Ett exempel är då villkoren är strängare än föreskriftens krav. "Avståndet" mellan begränsningsvärde och utsläppt halt är då mindre. Särskilt på de anläggningar under 100 MW där pannorna inte berörs av NOxavgiften, respektive har utsläpp av SO 2 som inte är små, kan fråga uppkomma huruvida kontinuerlig mätning av NOx respektive SO 2 är motiverad för att kvalitetssäkra kontrollen av att föreskriftens krav efterlevs. Alternativt om det är skäligt för att kvalitetssäkra villkorsefterlevnadskontrollen. Verksamhetsutövaren har att bedöma det på sedvanligt sätt inom ramen för egenkontrollen. Tillsynsmyndigheten har att kontrollera verksamhetsutövarens bedömningar. För de fall det bedöms skäligt med kontinuerlig mätning kan fråga uppkomma om hur kvalitetssäkringen ska utföras - enligt konceptet i SS EN med QAL 2 och AST - eller med kalibrergaser på sedvanligt sätt, eventuellt kombinerat med en oberoende kontroll (jämförande mätning). Verksamhetsutövaren har att bedöma det på sedvanligt sätt inom ramen för egenkontrollen. Tillsynsmyndigheten har att kontrollera verksamhetsutövarens bedömningar. Tillsynsmyndigheten har efter bedömning i det enskilda fallet möjlighet att kräva kontinuerlig mätning eller att kräva kvalitetssäkringskraven enligt QAL2 och AST efterlevs. NOx-avgift och SO 2 -utsläpp - Lite statistik Enligt Sveriges rapportering till EU fanns anläggningar under NFS 2002:26 vilka hade en installerad tillförd effekt under 100 MW. En fjärdedel av de berörda anläggningarna var reservanläggningar - 12 stycken producerade 2008 mindre än 1 GWh - dvs de kördes inte alls eller i stort sett inte alls. Av de återstående 34 stycken bedömer vi att: Ett par anläggningar omfattades inte av NOx-avgiften - och hade SO 2 - utsläpp över 30 mg/mj. Ett halvdussin anläggningar omfattades inte av NOx-avgiften (men SO 2 - utsläppen var under 30 mg/mj), och 17

18 Ett halvdussin anläggningar hade SO 2 -utsläpp över 30 mg/mj (men pannorna omfattades av NOx-avgiften). Historisk utvikning Den 10 i den ursprungliga NFS 2002:26 angav krav på kontinuerlig mätning för SO 2 och NOx ner till 50 MW - fastän LCP-direktivet inte gör det. Att vi utformade 10 så berodde på att vi bedömde att vi i NFS 2002:26 skulle ha samma storleksgräns som den som då gällde för kontinuerlig mätning för SO 2 och NOx enligt SNFS 1991:4 - nämligen 50 MW. Samma gräns gällde förresten enligt den dåvarande NOx-avgiftslagen. De reglerna hade i sin tur tillkommit som en del av arbetet med att minska utsläppen av försurande ämnen. Nu har utsläppen av SO 2 minskat kraftigt - bland annat till följd av bränslebyten. Även NOx-utsläppen har pressats ned. Detta är till stor del tack vare NOx-avgiften, som också infördes i början av 90-talet. Avslutningsvis har sedan dess också kraven på egenkontroll skärpts. Mot denna bakgrund gör vi nu en annan bedömning än 1992 och 2002 av behovet av ett generellt krav på kontinuerlig mätning. Då det är så få anläggningar där det finns skäl för kontinuerlig mätning är inte en generell föreskrift det rätta styrmedlet att uppnå det. När kontinuerliga mätningar inte behövs Kontinuerlig mätning av utsläpp krävs inte: (NFS 2010:2) för utsläpp av svaveldioxid och stoft från förbränning av naturgas, för utsläpp av svaveldioxid från förbränning av olja vars innehåll av svavel är känt och om utrustning för svavelrening saknas, för utsläpp av svaveldioxid från förbränning av biomassa, om verksamhetsutövaren kan visa att utsläppen av svaveldioxid under inga omständigheter kan överstiga de föreskrivna utsläppsgränsvärdena, för utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en återstående livslängd understigande drifttimmar. I den tredje strecksatsen anges villkorsformuleringen "under inga omständigheter kan överstiga". Vår bedömning är att detta är uppfyllt endast om utsläppsgränsvärdena alltid innehålls även då reningsutrustning (då sådan finns) är ur drift. Detta torde endast vara uppfyllt i de fall då verksamhetsutövaren kan visa att biomassans halt av svavel är så låg att den inte kan medföra överskridanden ens då reningsutrustning inte används. Med reningsutrustning menar vi i detta fall alla processteg som reducerar rökgasens svavelinnehåll, således även till exempel rökgaskondensering. I den fjärde strecksatsen är vår tolkning att denna regel ("10000-timmarsregeln") kan tillämpas på en enskild panna. Tolkningen utgår från begreppets "förbrän- 18

19 ningsanläggning" och dess tudelade betydelse. Jämför avsnitten ""Skorstensregeln" - 2 punkt 1" och "Utsläppsgränsvärden - 4, 5, 15 & 16 samt bilagorna". Den motsatta tolkningen - att undantaget enbart ska gälla för alla pannor samlat - skulle medföra att regeln endast kan tillämpas i några få fall. Krav på icke-kontinuerliga mätningar - 12a 12a I de fall krav på kontinuerlig mätning inte följer av 11 och 12 ska kontroll av utsläppen ske genom icke-kontinuerliga mätningar åtminstone var sjätte månad. Alternativt kan andra lämpliga metoder användas för att bedöma utsläppen i enlighet med vad som bestäms av tillsynsmyndigheten. Tillämpliga CEN-standarder ska användas om sådana finns. Om sådana saknas ska ISO-standarder och nationella eller internationella standarder, som säkerställer att uppgifterna är av likvärdig kvalitet, tillämpas. Genom NFS 2010:2 gjordes sista stycket 12 till en egen paragraf. Syftet är att tydliggöra att den handlar om de fall då det inte är krav på kontinuerlig mätning. Den andra meningen innehåller ett bemyndigande till tillsynsmyndigheten att besluta om andra sätt att bedöma utsläppen än genom icke-kontinuerliga mätningar. Genom NFS 2010:2 infogades orden "för att bedöma utsläppen" vilket ger bättre överensstämmelse med vad som anges i LCP-direktivet (bilaga VIII avsnitt 2 stycke 3). Det innebär att tillsynsmyndigheten, efter bedömning i det enskilda fallet, har möjlighet att besluta att icke-kontinuerlig mätning kan ersättas med till exempel beräkning. Av de sedvanliga egenkontrollkraven följer att verksamhetsutövaren har att bedöma behov och för- och nackdelar med icke-kontinuerlig mätning kontra beräkning. Enligt vår bedömning kan beräkning i många fall vara ett lämpligt förfarande för bestämmande av utsläpp från reservpannor vilka normalt inte körs. Bilagorna Genom NFS 2010:2 kompletteras den första fotnoten i bilaga 1 så att det framgår att med "MW" avses i alla bilagor "MW tillförd installerad effekt". 19

20 NFS 2010:2 En del av de ändringar som genomfördes med NFS 2010:2 berörs i texten ovan. Här ska endast några ytterligare aspekter tas upp. Allmänt Den 1 juni 2010 ändrades NFS 2002:26 genom NFS 2010:2. De flesta ändringarna var av språklig karaktär. Några innebär bättre anpassning till texten i LCPdirektivet. Vidare togs sådan text bort som medgav undantag fram till tidpunkter vilka passerats. Ändringarna av 10 och 11 är de enda som innebär en sänkt materiell kravnivå. Den närmare bakgrunden till de ändringar som planerades redovisades i samband med remissen hösten Se till exempel filen "Förslag till ändring av NFS 2002:26 (pdf 187 kb)". De flesta planerade ändringar genomfördes. Dock genomfördes inte de planerade ändringarna av 7 andra stycket och 17. Förbränningsanläggning vs anläggning Genom NFS 2010:2 byttes ordet "anläggning" i NFS 2002:26 mot "förbränningsanläggning" på samtliga ställen, utom i ordet "flerbränsleanläggning". Enligt vår uppfattning innebär detta ingen ändring i sak. Ordet anläggning har i den ursprungliga lydelsen av NFS 2002:26 använts endast som en kortare ordform av ordet förbränningsanläggning. Även i direktivet förekommer ordet anläggning omväxlande med ordet förbränningsanläggning - fast inte på exakt samma ställen som i den ursprungliga NFS 2002:26. Vi bedömer att ordet "anläggning" även i direktivet används enbart som en kortare ordform av ordet förbränningsanläggning. Vi bedömer att samma sak gäller ordet "plant" då det används i den engelska versionen av direktivet. 20