1(51) KONSEKVENSUTREDNING Förslag till ändring i Naturvårdsverkets föreskrifter om miljörapport (NFS 2006:9) Ärendenr: NV

Transkript

1 1(51) KONSEKVENSUTREDNING Förslag till ändring i Naturvårdsverkets föreskrifter om miljörapport (NFS 2006:9) Ärendenr: NV

2 2(51) Innehåll 1. Bakgrund till problemet De svenska reglerna om miljörapportering Industriutsläppsdirektivet Allmänt om Sveriges rapportering till EU enligt IED Bygg- och rivningsavfall Disposition Beskrivning av problemet och vad Naturvårdsverket vill uppnå Industriutsläppsbestämmelser Verksamhetskoder enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) Ny paragraf som reglerar industriutsläppsverksamheternas rapporteringsskyldighet Krav som följer av direktivet Uppgifter som behövs för den allmänna genomföranderapporteringen Anpassning av hänvisningar, ord och uttryck till industriutsläppsförordningen (2013:250) Beskriva hur verksamheten uppfyller slutsatserna om bästa tillgängliga teknik Halvårsregeln tas bort Ikraftträdande Stora förbränningsanläggningar Bakgrund NFS-nummer i Redovisning årlig kontroll mätsystem Anläggningsdata 2014 och sjunde stycket och bilaga 2, del I Anläggningsdata fr.o.m sjunde stycket och bilaga 2, del II Dispenser enligt FSF Anläggningar som förbränner avfall Bakgrund Dispensbeslut - Modul 4, punkt Efterlevnadskontroll avseende dispensvillkor - Modul 4, punkt Utsläpp, övervakning m.m. - Modul 4 Punkt 11.2 a) - c) Tillgängliggörande - Modul 4 punkt 11.2 d) Små anläggningar Art IED... 28

3 3(51) 3.4. Bygg- och rivningsavfall Föreslagna ändringar Miljörapportens grunddel andra stycket 2 f) Miljörapportens textdel a b a Miljörapportens emissionsdeklaration sjunde stycket åttonde stycket Bilagor Övergångsbestämmelser Alternativa lösningar Effekterna av att någon reglering inte kommer till stånd Industriutsläppsbestämmelser, stora förbränningsanläggningar och anläggningar som förbränner avfall Bygg- och rivningsavfall Uppgifter om vilka som berörs av regleringen Industriutsläppsbestämmelser Stora förbränningsanläggningar och anläggningar som förbränner avfall Gemensamt för industriutsläppsbestämmelser, stora förbränningsanläggningar och anläggningar som förbränner avfall Bygg- och rivningsavfall Kostnadsmässiga och andra konsekvenser regleringen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de övervägda regleringsalternativen Industriutsläppsbestämmelser Vilka kostnader leder de föreslagna ändringarna till? Verksamhetskoder enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) Uppgifter som behövs för den allmänna genomföranderapporteringen Anpassning av hänvisningar, ord och uttryck till industriutsläppsförordningen (2013:250)... 37

4 4(51) Beskriva hur verksamheten uppfyller slutsatserna om bästa tillgängliga teknik Halvårsregeln tas bort Kvarstående krav på genomförande av direktivet Sammanlagda kostnader Stora förbränningsanläggningar och anläggningar som förbränner avfall Stora förbränningsanläggningar Biläggande av konsultrapport från kontroll av mätsystem Anläggningsdata 2014 och sjunde stycket och bilaga 2, del I Anläggningsdata fr.o.m sjunde stycket och bilaga 2, del II Sammanlagda kostnader för verksamhetsutövare Anläggningar som förbränner avfall Bilaga 2 a Överskridande av utsläppskrav - Bilaga 2 a andra stycket Förbränningskapacitet - Bilaga 2 a tredje stycket Överträdelse av dispensvillkor - Bilaga 2 a fjärde stycket Sammanlagda kostnader för verksamhetsutövarna Bygg- och rivningsavfall Bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU Industriutsläppsbestämmelser, stora förbränningsanläggningar och anläggningar som förbränner avfall Bygg- och rivningsavfall Bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser Tidpunkten för ikraftträdande Behov av speciella informationsinsatser Industriutsläppsbestämmelser, stora förbränningsanläggningar och anläggningar som förbränner avfall Bygg- och rivningsavfall Företag Industriutsläppsbestämmelser, stora förbränningsanläggningar och anläggningar som förbränner avfall Beskrivning av antalet företag som berörs, vilka branscher företagen är verksamma i samt storleken på företagen... 49

5 5(51) Beskrivning av vilken tidsåtgång regleringen kan föra med sig för företagen och vad regleringen innebär för företagens administrativa kostnader Beskrivning av vilka andra kostnader den föreslagna regleringen medför för företagen och vilka förändringar i verksamheten som företagen kan behöva vidta till följd av den föreslagna regleringen Beskrivning av i vilken utsträckning regleringen kan komma att påverka konkurrensförhållandena för företagen Beskrivning av hur regleringen i andra avseenden kan komma att påverka företagen Beskrivning av om särskilda hänsyn behöver tas till små företag vid reglernas utformning Bygg- och rivningsavfall Beskrivning av antalet företag som berörs, vilka branscher företagen är verksamma i samt storleken på företagen Beskrivning av vilken tidsåtgång regleringen kan föra med sig för företagen och vad regleringen innebär för företagens administrativa kostnader Beskrivning av vilka andra kostnader den föreslagna regleringen medför för företagen och vilka förändringar i verksamheten som företagen kan behöva vidta till följd av den föreslagna regleringen Beskrivning av hur regleringen i andra avseenden kan komma att påverka företagen Beskrivning av om särskilda hänsyn behöver tas till små företag vid reglernas utformning Kontaktpersoner Industriutsläppsdirektivet Bygg- och rivningsavfall... 51

6 6(51) 1. Bakgrund till problemet 1.1. De svenska reglerna om miljörapportering I Sverige sker ett årligt uppgiftslämnande från verksamheter med tillstånd att utöva miljöfarlig verksamhet till tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen eller den kommunala nämnden) i s.k. miljörapport. En sådan ska lämnas elektroniskt i SMP (Svenska Miljörapporteringsportalen) senast den 31 mars varje år, året efter verksamhetsåret. Bemyndigandena för föreskriftsrätten återfinns i 26 kap. 20 andra stycket miljöbalken och 47 a förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Miljörapporten består av grunddel, textdel och, för verksamhetsutövare som omfattas av bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006, emissionsdeklaration. Det finns ett utbrett önskemål om att en så stor mängd uppgifter som möjligt ska redovisas i emissionsdeklarationen. Uppgifterna där blir direkt tillgängliga för myndigheterna, och länsstyrelsen slipper att mata in uppgifterna manuellt. Dessutom hämtas uppgifterna en gång per dygn och läggs ut på Naturvårdsverkets webbplats Utsläpp i siffror Industriutsläppsdirektivet Industriutsläppsdirektivet 1 (IED) är en omarbetning av det s.k. IPPC-direktivet 2 och sex sektorsdirektiv 3 som rör industriverksamhet och energiproduktion. Den största förändringen som direktivet innebär är att ett koncept med BATslutsatser, där BAT står för Best Available Techniques, (på svenska; slutsatser om bästa tillgängliga teknik) införs. I Sverige har detta genomförts med generella föreskrifter. Jämfört med tidigare kommer slutsatserna dessutom att utgöra ett mer obligatoriskt underlag för tillståndsprövningen. Utsläpp från en industriutsläppsanläggning får under normala driftsförhållanden, som huvudregel, inte vara större än vad som anges i slutsatserna. Slutsatserna beslutas av EU-kommissionen efter ett kommittéförfarande. Direktivet innehåller också bl.a. skärpta regler om kontroll, regler kring nedläggning av verksamhet, särskilda bestämmelser för förbränningsanläggningar, avfalls- och samförbränningsanläggningar, anläggningar som använder organiska lösningsmedel samt för anläggningar som producerar titandioxid. 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar). 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. 3 Rådets direktiv 1999/13/EG av den 11 mars 1999 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar (VOC-direktivet), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (WI-direktivet), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (LCP-direktivet), rådets direktiv 78/176/EEG av den 20 februari 1978 om avfall från titandioxidindustrin, Rådets direktiv 82/883/EEG av den 3 december 1982 om kontroll och övervakning av miljöer som påverkas av avfall från titandioxidindustrin, och rådets direktiv 92/112/EEG av den 15 december 1992 om åtgärder för harmonisering av programmen för att minska och slutligen eliminera förorening genom avfall från titandioxidindustrin.

7 7(51) Den grundläggande tanken bakom direktivet är att minska utsläppen från Europas industrianläggningar och därmed få en positiv påverkan på flera olika typer av hälso- och miljöstörningar. Detta kommer bl.a. att påverka möjligheterna att uppnå miljömålen Frisk luft, Ingen övergödning, Bara naturlig försurning och Giftfri miljö. Direktivet ska tillämpas fr.o.m. den 7 januari De lagar och förordningar som genomför direktivet är således relativt nyligen beslutade, och genomförandet håller fortfarande på att sätta sig. Vissa mindre ändringar för att genomföra direktivet kvarstår fortfarande Allmänt om Sveriges rapportering till EU enligt IED Direktivet innebär också ett utökat krav på medlemsstaternas rapportering till kommissionen för EU:s uppföljning och utvärdering 4. Rapporteringen syftar till att ge kommissionen underlag från medlemsstaterna dels för att övervaka efterlevnaden av direktivet, dels för att utvärdera hur genomförandet fungerar i sin helhet inom unionen, i syfte att vid behov föreslå en förändring för rådet och parlamentet. Kraven för EU-rapportering förväntas att preciseras och utvecklas de kommande åren. Jämfört med den rapportering som krävs enligt IPPC-, WI- och LCPdirektiven kommer IED att generera ett större årligt dataflöde. Precisering från kommissionen sker via genomförandebeslut. 5 Ett sådant finns för att följa upp tillämpningen av bestämmelserna i IED på anläggningsnivå och avser åren , med rapportering År 2017 kommer även den årliga rapporteringen under IED av stora förbränningsanläggningar att börja. Befintliga anvisningar om rapporteringsformat och definitioner är i vissa avseenden otillräckliga för att precisera vilken information Naturvårdsverket behöver tillgång till från verksamhetsutövarna. Detta gäller bl.a. exakt vilka uppgifter om förbränning av avfall som kommer att krävas vid rapporteringen till kommissionen. Naturvårdsverket är den myndighet som ansvarar för Sveriges rapportering till kommissionen. Det underlag Naturvårdsverket behöver för att genomföra rapporteringen omfattar både uppgifter från verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter. Denna föreskriftsrevidering omfattar endast de uppgifter som behöver lämnas av verksamhetsutövarna. För den andra typen av uppgifter, som tillsynsmyndigheterna svarar för, följer av 32 industriutsläppsförordningen (2013:250), som är en av de förordningar som genomför direktivet, att tillsynsmyndigheter ska lämna de uppgifter som behövs för att Naturvårdsverket ska kunna fullgöra sitt rapporteringsansvar. Dessutom har det i 33 införts ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av bl.a. 32. En sådan föreskrift kan komma att utarbetas framöver. 4 Preciserat i art. 72 och på olika ställen i sektorskapitlen i IED. 5 Kommissionens genomförandebeslut av den 12 december 2012 om fastställande av typ, format och periodicitet för den information som medlemsstaterna ska göra tillgänglig vid rapporteringen av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (2012/795/EU).

8 8(51) Mot denna bakgrund, och även vad som angetts ovan om det utbredda önskemål som finns om att en så stor mängd uppgifter som möjligt ska redovisas i emissionsdeklarationen, kan det inte uteslutas att ytterligare förändringar i föreskrifterna kommer att föreslås även under de kommande åren Bygg- och rivningsavfall Enligt EU:s förordning om avfallsstatistik 6 ska medlemsländerna vartannat år rapportera in uppgifter till EU om uppkommet och behandlat avfall. En av de sektorer för vilka uppkommet avfall ska rapporteras är det som i Naturvårdsverkets rapport Avfall i Sverige 2010 (nr 6520, 2012) rubriceras Byggverksamhet med hänvisning till SNI-koder Vid hittillsvarande rapporteringar har statistik över avfallet från bygg- och rivningssektorn tagits fram med ganska osäkra metoder. I avfallsdirektivet 2008/98/EC finns ett återvinningsmål för bygg- och rivningsavfall för vilket det bör noteras att även s.k. anläggningsavfall räknas in: Senast 2020: Förberedandet för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av icke-farligt byggnads- och rivningsavfall, med undantag för sådant naturligt förekommande material som definierats i kategori i avfallsförteckningen, ska öka till minst 70 viktprocent, varvid också ska medräknas sådana fall där avfall används som fyllmaterial för att ersätta annat material. Medlemsstaterna ska vart tredje år rapportera till kommissionen i vilken utsträckning detta mål har nåtts. För detta behövs robusta metoder för att ta fram statistik. Nästa rapportering äger rum den 30 september Målet i avfallsdirektivet har även beslutats som ett etappmål om Ökad resurshushållning i byggsektorn inom det svenska miljömålssystemet 8. Även i Naturvårdsverkets nationella avfallsplan pekas avfall från byggen och rivningar ut som en prioriterad avfallsström 9. Enligt avfallsstatistikförordningen behöver endast uppkommet avfall för bygg och rivningssektorn tas fram, men för uppföljning av återvinningsmålet i avfallsdirektivet ska både uppkommet avfall och återanvänt eller återvunnet avfall från byggsektorn redovisas. Det kommer framöver att göras en genomgång och utvärdering av samtliga avfallsgenererande sektorer, för att undersöka om det finns fler sektorer och avfallsflöden för vilka det är motiverat och möjligt att få in uppgifter med förbättrad kvalitet på avfallsdata jämfört med dagens metoder. Ytterligare 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2150/2002 om avfallsstatistik (senast uppdaterad genom Kommissionens förordning (EU) nr 849/2010 av den 27 september 2010). 7 Jord och sten, icke-farligt Från avfallshanteringen till resurshushållningen. Naturvårdsverket Rapport

9 9(51) ändringar i miljörapportsföreskriften kan alltså komma att föreslås under de kommande åren med den nu föreslagna ändringen som förebild. 2. Disposition Den disposition som har valts är att i utredningen nedan dela upp problemställningarna i olika återkommande avsnitt. Med Industriutsläppsbestämmelser avses då de allmänna delar av IED som hänför sig till systemet med slutsatser om bästa tillgängliga teknik. Ytterligare avsnitt är Stora förbränningsanläggningar och Anläggningar som förbränner avfall, som båda omfattas av IED i stort. Det fjärde avsnittet är Bygg- och rivningsavfall, som är en separat fråga, utan kopplingar till IED. 3. Beskrivning av problemet och vad Naturvårdsverket vill uppnå 3.1. Industriutsläppsbestämmelser Verksamhetskoder enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) Skyldigheten att rapportera verksamhetskoder togs bort vid förra årets revidering av föreskrifterna. Bakgrunden var att dessa fält, efter önskemål från länsstyrelserna, hade låsts i SMP. I remissvaren framkom emellertid att inte alla länsstyrelser var eniga om att detta var en bra ändring. De länsstyrelser som riktade kritik mot ändringen ansåg att uppgifterna behövdes för att verifiera de uppgifter som de redan har i ärendehanteringssystemet Miljöreda. Det framfördes även att i de fall tillsynen över verksamheten har övertagits av kommunen, så har inte tillsynsmyndigheten möjlighet att ändra uppgifterna. Andra myndigheter tyckte att det är bra att fälten är låsta, eftersom verksamhetsutövaren inte ska ha möjlighet att ändra dessa uppgifter från år till år. För att direktivet ska bli genomfört på ett korrekt sätt krävs att det i föreskrifterna återinförs en skyldighet för de verksamheter som bedriver industriutsläppsverksamhet (enligt definitionen i 1 kap. 2 industriutsläppsförordningen (2013:250)) att i miljörapporten ange kod för huvudverksamhet och eventuella sidoverksamheter (enligt definitionerna i nämnda paragraf). Detta är nödvändigt för att tillsyns- och prövningsmyndigheter ska kunna avgöra vilka slutsatser om bästa tillgängliga teknik verksamhetsutövaren omfattas av. Slutsatserna införs, som nämnts ovan, i svensk rätt som generella föreskrifter, och de blir bindande fyra år efter deras offentliggörande. Rättsverkan av att omfattas av en slutsats är omfattande, och det är därför av största vikt att det i svensk rätt införs ett verktyg för att korrekt avgöra vilka verksamhetsutövare som omfattas av vilka slutsatser. Årets remissvar får avgöra om skyldigheten att ange verksamhetskoder dessutom ska utsträckas till att avse samtliga rapporteringsskyldiga verksamhetsutövare (dvs. även de som inte är industriutsläppsverksamheter).

10 10(51) Ny paragraf som reglerar industriutsläppsverksamheternas rapporteringsskyldighet Industriutsläppsverksamheternas rapporteringsskyldighet regleras för närvarande i föreskrifternas När nu denna skyldighet utökas, och bestämmelsen därigenom blir mer komplex, föreslås, för tydlighetens skull, att bestämmelsen i stället flyttas över till en ny paragraf; 4 a. Krav som följer av direktivet I direktivets art c) anges att medlemsstaterna ska säkerställa att ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet omfattar lämpliga krav på utsläppskontroll som anger mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod. Rapporteringsskyldigheten för industriutsläppsverksamheter ligger i miljörapportens textdel. Motsvarande fråga regleras dock i fråga om miljörapportens emissionsdeklaration i föreskrifternas 5 femte och sjätte styckena. En hänvisning dit bör göras för att undvika dubbelreglering och skilda förfaringssätt. Ändring bör införas i 4 a fjärde stycket, underpunkten d). Dessutom anges i direktivets art att kraven på utsläppskontroll i tillämpliga fall ska vara grundade på slutsatserna om kontroll enligt slutsatserna om bästa tillgängliga teknik. För att rapporteringen ska bli direktivsenlig bör även detta anges i föreskrifterna. Föreslagna ändringar ska ses som förtydliganden i fråga om vad verksamhetsutövarens redovisning ska innehålla. Uppgifter som behövs för den allmänna genomföranderapporteringen För att klara den ovan beskrivna rapporteringen till EU krävs att följande uppgifter inhämtas: uppgift om huruvida dispens från begränsningsvärde har beviljats, uppgift om huruvida alternativvärde har beviljats, och uppgift om huruvida statusrapport har lämnats in, och i så fall till vilken myndighet (tillsyns eller prövningsmyndigheten). Som nämnts ovan har Naturvårdsverket i industriutsläppsförordningen (2013:250) bemyndigats att föreskriva att tillsynsmyndigheter ska lämna de uppgifter som behövs för att Naturvårdsverket ska kunna fullgöra sitt rapporteringsansvar. En sådan föreskrift avses att utarbetas framöver. Vid det arbetet får övervägas om uppgifterna i stället ska inhämtas från tillsynsmyndigheterna. Anpassning av hänvisningar, ord och uttryck till industriutsläppsförordningen (2013:250) Vid förra årets revidering av miljörapportsföreskriften hade de förordningar som genomför direktivet ännu inte beslutats. När nu förordningarna är på plats bör lydelsen av 4 a anpassas till de definitioner, ord och uttryck som används i

11 11(51) industriutsläppsförordningen. Ändringarna är endast av redaktionell karaktär och har inte någon betydelse i sak. Beskriva hur verksamheten uppfyller slutsatserna om bästa tillgängliga teknik I 4 7 anges att rapporteringen ska omfatta redovisning av de villkor som gäller för verksamheten samt hur vart och ett av dessa villkor har uppfyllts. I förra årets remissvar framfördes att den nu föreslagna 4 a bör vara utformad på motsvarande sätt. I fjärde stycket, underpunkten a) har därför i vilken mån ersatts med hur. Halvårsregeln tas bort Därutöver avses att upphäva 4 a fjärde stycket, underpunkten a), sista meningen som sedan den infördes förra året har innebörden att verksamhetsutövare som berörs av slutsatser om bästa tillgängliga teknik som har offentliggjorts efter den 1 juli ett visst år, får vänta med redovisningen enligt underpunkterna a) och b) till det verksamhetsår som inleds drygt ett år efter slutsatsernas offentliggörande. I praktiken innebär bestämmelsen att den första redovisningen kommer att göras först den 31 mars cirka två och ett halvt år efter slutsatsernas offentliggörande. Mot bakgrund av att bestämmelsen bl.a. syftar till att få verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter förberedda i god tid innan slutsatserna ska börja tillämpas, har den bedömts vara för generös. Som en följdändring har i underpunkten c) ändrats från I den eller de därpå följande miljörapporterna... till I de två därpå följande miljörapporterna I underpunkten d) har ändrats från När fyra år har gått till Från och med det fjärde verksamhetsåret efter. Ikraftträdande För att få fram underlag till EU-rapporteringen krävs att verksamhetsutövarna lämnar uppgifter i miljörapporten redan från och med verksamhetsåret 2014 (dvs. i den miljörapport som lämnas senast den 31 mars 2015). Därmed krävs att ändringarna träder i kraft redan till årsskiftet Stora förbränningsanläggningar Bakgrund Vad avser stora förbränningsanläggningar ska rapportering till EU fram t.o.m. verksamhetsåret 2015 göras enligt vad som i flera år har gällt enligt LCPdirektivet (se bilaga VIII, del B, till det direktivet). Som grund för Sveriges rapportering tas data in från verksamhetsutövare genom 4 8 p., 5 sjunde stycket och bilaga 2 till de aktuella föreskrifterna. Bestämmelserna om stora förbränningsanläggningar i IED har genomförts genom förordningen (2013:252) om stora förbränningsanläggningar (FSF). Den

12 12(51) träder/trädde ikraft den 1 januari 2016 för befintliga anläggningar, och den 18 juni 2013 för nya anläggningar. Under IED ska rapportering till EU avseende stora förbränningsanläggningar ske enligt art och Rapportering ska ske från och med verksamhetsåret Även om det är ett par år kvar till dess, föreslår vi att ändringar i föreskrifterna görs redan nu. Detta för att ge verksamhetsutövarna och tillsynsmyndigheterna överblick över kommande förändringar, och för att förebygga frågor om hur direktivets bestämmelser kommer att genomföras i svensk rätt. NFS-nummer i 4 8 Bestämmelsen i föreskrifternas 4 8 anger att textdelen ska innehålla en kommenterad sammanfattning av de uppgifter som behövs för att kunna bedöma efterlevnaden av ett antal av Naturvårdsverkets föreskrifter. Vidare anges att där så är möjligt ska dessa uppgifter redovisas i SMP:s emissionsdel. Att uppgifterna ska redovisas i SMP:s emissionsdel gäller endast för de föreskrifter som anges först i uppräkningen (de som handlar om avloppsvatten och avloppsslam). För att förtydliga detta föreslås att denna mening flyttas upp till att stå direkt efter omnämnandet av dessa båda föreskrifter. En av de föreskrifter som nämns i 4 8 är NFS 2002: Den ersattes den 18 juni 2013 av FSF. Hänvisningen till dessa föreskrifter behöver därför ses över. För nya anläggningar trädde bestämmelserna i FSF ikraft den 18 juni Av NFS 2013:4, som upphäver NFS 2002:26, framgår att NFS 2002:26 gäller för befintliga anläggningar fram till och med den 31 december Under en tid kommer alltså bestämmelserna i NFS 2002:26 att gälla för vissa anläggningar och FSF för andra. 4 8 genomför, vad gäller stora förbränningsanläggningar, art. 13 i LCPdirektivet. Där anges att den driftsansvarige inom skälig tid ska underrätta de behöriga myndigheterna om resultaten från de kontinuerliga mätningarna, kontrollerna av mätutrustningen samt resultaten från de enskilda mätningarna och från alla andra mätningar som utförts för att kunna bedöma om detta direktiv följs. I IED anges istället, i art. 38.4, att verksamhetsutövaren ska registrera, bearbeta och presentera alla kontrollresultat på ett sätt som gör det möjligt för den behöriga myndigheten att kontrollera efterlevnaden av de driftvillkor och gränsvärden för utsläpp som anges i tillståndet. Den nämnda rapporteringen från medlemsstat till EU (art och 72.4) fångar upp en del av, men inte hela, efterlevnadsredovisningen i art IED. Med anledning av art och 72.4 föreslår vi ändringar av vad som ska rapporteras i 10 Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:26) om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på 50 MW eller mer.

13 13(51) emissionsdeklarationen enligt föreskrifternas 5 sjunde stycket och bilaga 2 (se avsnitt "Art avgränsning av anläggningar" nedan). Naturvårdsverket har återkommande besvarat frågor från verksamhetsutövare och branschorganisationer om vilka uppgifter som bör lämnas för efterlevnadsredovisningen avseende NFS 2002:26. En samlad vägledning om vad som är lämpligt att redovisa har dock inte tagits fram. Dock använder många verksamhetsutövare färdiga formulär som har tagits fram av externa aktörer. Naturvårdsverket avser att förbättra vägledningen om detta i samband med att FSF ersätter NFS 2002:26. Mot bakgrund av vad som har anförts ovan föreslår vi att, vad gäller stora förbränningsanläggningar, ska föreskrifternas 4 8 kompletteras med kravet att redovisning också ska ske av efterlevnaden av FSF. Redovisning årlig kontroll mätsystem 4 9 I föreskrifternas 4 9 anges att verksamhetsutövaren för förbränningsanläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på 100 MW och däröver i miljörapporten ska redovisas resultaten från årlig kontroll av automatiska mätsystem. Motsvarande krav finns nu även i 28 FSF, men formulerat som att verksamhetsutövaren ska underrätta tillsynsmyndigheten. Vidare är bestämmelsen där inte avgränsad till anläggningar under 100 MW. Istället anges i 21 att kontinuerlig mätning (för vilka automatiska mätsystem används) inte behöver utföras om anläggningseffekten är mindre än 100 MW. Men några anläggningar kanske ändå gör det, av andra skäl. FSF reglerar enbart stora förbränningsanläggningar. Kravet i 28 FSF gäller därmed inte anläggningar större än 50 MW som inte är stora förbränningsanläggningar, dvs. sådana som har rökgaskanaler och skorstenar konfigurerade så att de inte uppfyller den så kallade skorstensregeln 11. Vidare gäller inte kravet för anläggningar som förbränner avfallsklassat bränsle. Dessa senare två kategorier anläggningar omfattas däremot av den nuvarande formuleringen i 4 9. Vidare kan det på en förbränningsanläggning finnas automatiska mätsystem som inte har använts under året. Det kan bero på att de inte behöver användas enligt FSF. Det kan då förekomma att ingen sådan kontroll av mätsystemen som avses med den nuvarande formuleringen i 4 9 har utförts. Mot denna bakgrund föreslår vi att 4 9 ändras genom: - inkluderande av stora förbränningsanläggningar under MW, - exkluderande av anläggningar med rökgaskanaler och skorstenar som inte uppfyller skorstensregeln, - exkluderande av anläggningar som förbränner avfall, och 11 Se FSF. 12 En stor förbränningsanläggning är alltid större än 50 MW.

14 14(51) - en justerad formulering som innebär att redovisning inte krävs i de fall automatiska mätsystem inte behöver användas. Vidare bedömer vi att formuleringen i 4 9 bör kompletteras så att det blir en tydligare koppling till 27 FSF som preciserar vad som gäller för kontrollen av automatiska mätsystem. Anläggningsdata 2014 och sjunde stycket och bilaga 2, del I I föreskrifternas 5 sjunde stycket och bilaga 2 anges nu att stora förbränningsanläggningar ska redovisa vissa uppgifter om panneffekter, bränsleförbrukning och utsläpp. Bakgrunden till denna bestämmelse är bilaga VIII (B) i LCP-direktivet, enligt vilken medlemsstaterna årligen ska inventera utsläpp och energiförbrukning för de stora förbränningsanläggningarna. Den svenska årliga inventeringen av dessa uppgifter görs genom att verksamhetsutövarna rapporterar enligt bilaga 2 till NFS 2002:26. Naturvårdsverket utför rapporteringen till kommissionen. Från och med 2016 ska medlemsstaterna istället inventera, och till kommissionen redovisa, anläggningsspecifika uppgifter enligt art IED. Det är alltså bara fram till och med verksamhetsåret 2015 som exakt de uppgifter som anges i nuvarande bilaga 2 till NFS 2009:6 behöver inhämtas. Därefter kan dessa krav avvecklas. Avseende punkten 3 i bilaga 2 får vi återkommande signaler om att enskilda anläggningar inte rapporterar de faktiska utsläppen under året, utan istället utsläppen minus ett schablonavdrag för mätosäkerhet. Bakgrunden är att utsläppskraven för många stora förbränningsanläggningar enligt NFS 2002:26 gäller för uppmätta värden efter schablonavdrag för mätosäkerhet. Under den nya FSF gäller detta alla anläggningar. I 30 FSF används termen validering för detta mätosäkerhetsavdrag. Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi endast följande förändringar avseende befintliga rapporteringskrav i bilaga 2: - bilagans rubrik och texten i första stycket anpassas vad gäller författningshänvisningar m.m., - en inledande mellanrubrik "Del I" införs för denna del av bilaga 2, - i första stycket anges att rapportering av dessa uppgifter ska ske endast fram till och med verksamhetsåret 2015, och - punkten 3, som avser rapportering av årliga utsläpp, kompletteras med att dessa ska avse mätvärden som inte validerats. Anläggningsdata fr.o.m sjunde stycket och bilaga 2, del II Bakgrund Från och med 2016 ska medlemsstaterna, i enlighet med vad som har anförts ovan, alltså inventera och till kommissionen redovisa anläggningsspecifika

15 15(51) uppgifter enligt art IED. Inventeringen ska göras årligen. Redovisningen ska göras vart tredje år, eller varje år om kommissionen begär det. Art IED, liksom bilaga VIII (B) i LCP-direktivet, omfattar redovisning av alla berörda anläggningars årliga energiförbrukning och årliga utsläpp av kväveoxider, svaveldioxid och stoft. De svenska verksamhetsutövarna ska i miljörapporten ange detta i enlighet med punkten 3 i bilaga 2 till NFS 2002:26. Rapporteringen till EU enligt art omfattar fler uppgifter än rapporteringen enligt bilaga VIII (B) i LCP-direktivet, och ska göras för en annan avgränsning av anläggningarna Art IED - uppgifter som omfattas Genom art a) tillkommer redovisning till kommissionen av tillförd installerad effekt som ett direktivskrav. Uppgifterna har tidigare ändå krävts in av kommissionen, vilket kan sägas ha varit rimligt eftersom rapporteringsskyldigheten har knutits till anläggningar med effekt över viss nivå. Sverige har enkelt kunnat rapportera uppgifterna till kommissionen eftersom verksamhetsutövaren ska rapportera det enligt punkten 1 i föreskrifternas bilaga 2. Genom art b), c) och e) tillkommer redovisning av vissa uppgifter till kommissionen. Det finns idag inget explicit krav att de uppgifterna ska redovisas i miljörapporten. Uppgifterna det gäller är: b) förbränningsanläggningstyp: panna, gasturbin, gasmotor, dieselmotor, annan (med angivande av typ), c) datum för förbränningsanläggningens idrifttagande, och e) antal drifttimmar för förbränningsanläggningen. Genom art f) tillkommer att redovisning till EU av årlig energitillförsel ska göras för fler bränslekategorier än enligt LCP-direktivet, liksom jämfört med vad som är infört som punkten 2 i föreskrifternas bilaga 2. Stenkol, brunkol, torv tillkommer utöver de befintliga kategorierna biomassa, övriga fasta bränslen, flytande bränslen, naturgas och andra gaser. Nytt, jämfört med LCP-direktivet, men inte jämfört med föreskrifterna, är att typen av fasta bränslen och andra gaser ska anges. Liksom i LCP-direktivet är det enligt vår mening, under IED inte helt klart om "biomassa" avser såväl fast som flytande eller gasformig biomassa. Vi gör samma tolkning av begreppet "biomassa" i art IED som i bilaga VIII (B) LCP-direktivet, nämligen att med "biomassa" avses endast fast biomassa. Vårt motiv för denna tolkning är att det i art IED efter orden "stenkol, brunkol, biomassa, torv" anges "övriga fasta bränslen". I bilaga VIII (B) i LCP-direktivet är det en liknande semantik. För bränslekategorin flytande bränslen är det därmed oklart om EU-lagstiftaren förutom fossila flytande bränslen även avser biogena. För att Sverige ska kunna rapportera data uppdelat på det sätt som kommissionen kommer att efterfråga, föreslår vi att det i den reviderade föreskriften liksom i den nuvarande ska anges

16 16(51) att det för flytande bränslen ska anges vilken typ av bränsle det är. En sådan uppdelning främjar även möjligheterna att följa upp klimatpåverkan. I samband med förfrågningar om vägledning från verksamhetsutövare har framkommit att det finns ett önskemål och förväntan om att rapportering ska ske med tydlig uppdelning av fossila respektive biogena bränslen. Bränsleförbrukning ska rapporteras till kommissionen i enheten TJ, och årliga utsläpp av föroreningar i enheten ton per år. Den svenska rapporteringen enligt föreskrifterna görs istället i GWh respektive kg/år. Vi föreslår att detta behålls eftersom det är enklare för verksamhetsutövarna att rapportera i de enheter de själva använder. Naturvårdsverket kan även fortsättningsvis utföra omräkningen före rapporteringen till kommissionen. Detta görs idag för hand, men skulle med en mindre programmeringsinsats, kunna läggas in i SMP. Kraven under IED på rapportering till EU av årliga utsläpp är oförändrade jämfört med under LCP-direktivet. Även under FSF gäller utsläppskraven validerade utsläpp varför vi liksom ovan, avseende bilaga 2, del I, ser ett behov av att i författningstexten uppmärksamma verksamhetsutövare på att det är ovaliderade utsläpp som ska rapporteras här Art IED - avgränsning av anläggningar En övergripande förändring med art IED är att uppgifterna som ska rapporteras till kommissionen ska avse sammanlagda utsläpp från sammanlagda förbränningsanläggningar i enlighet med art. 29 IED. Denna bestämmelse är införd som FSF, och brukar benämnas "skorstensregeln". Direktivets och förordningens utsläppkrav gäller för de sammanlagda utsläppen från sådana sammanlagda förbränningsanläggningar. Rapporteringen syftar alltså till att kommissionen ska kunna följa upp efterlevnaden av denna centrala del i regelverket. Även den svenska tillsynsmyndigheten kommer att kunna göra denna uppföljning baserat på uppgifter i miljörapporten. Förändring innebär att Sverige från verksamhetsåret 2016 ska rapportera data som i det enskilda fallet ofta har en annan skärning på anläggningsnivå. I föreskrifternas befintliga bilaga 2 anges att uppgifter ska anges dels för produktionsenhet, dels sammanlagt för anläggningen. Dessa begrepp har samma innebörd som begreppen enskild förbränningsanläggning respektive sammanlagd förbränningsanläggning, vilka används i 38 FSF. I syfte att föreskrifternas rapporteringskrav ska vara tydliga och ha en entydig koppling till bestämmelserna i FSF bedömer vi att begreppen i FSF bör användas för rapporteringen under IED. En sammanlagd förbränningsanläggning består av flera enskilda förbränningsanläggningar. De senare kommer i många fall att vara av olika typ och ha olika driftsättningsdatum. De anläggningsspecifika uppgifterna som ska rapporteras till kommissionen enligt art behöver därför enligt vår mening specificeras för var och en av de ingående enskilda förbränningsanläggningarna. Det främsta motivet för detta är att vi inte bedömer att det finns något annat sätt att entydigt

17 17(51) rapportera nämnda data. En entydighet bedöms behövas både för att underlätta tillsynsmyndigheternas användning av uppgifterna och för att för att ge Naturvårdsverkets rapportering till kommissionen tillräcklig precision och transparens. Även antal årliga drifttimmar kommer vara olika för de enskilda förbränningsanläggningar som ingår i en sammanlagd förbränningsanläggning. I de fall en enskild förbränningsanläggning ingår i en sammanlagd förbränningsanläggning bedömer vi att det är den sammanlagda förbränningsanläggningens årliga drifttid som ska rapporteras till kommissionen enligt art e). Vi bedömer att begreppet drifttimmar i art e) har den betydelse som anges i definitionen av begreppet i art. 3.27, vilken har genomförts som 13 FSF: "drifttimmar: den tid uttryckt i timmar under vilken en förbränningsanläggning helt eller delvis (in whole or in part) är i drift och orsakar utsläpp till luften, med undantag för start- och stopperioder". Ordalydelsen i den engelska versionen av direktivet anges inom parantes. I avsnitt "Art b) IED" nedan beskrivs vårt förslag rörande art b), enligt vilken det krävs rapportering av drifttid för enskilda förbränningsanläggningar med drifttid under timmar. Vid den samordnade granskningen 2013 av data ur SMP påtalade konsultföretaget SMED (Svenska MiljöEmissionsData), som hade utför detta åt Naturvårdsverket, att för att förbättra datakvaliteten i rapporteringen till kommissionen enligt LCP-direktivet, skulle verksamhetsutövaren i emissionsdeklarationen behöva ange vilka enskilda förbränningsanläggningar som omfattas av förordningen om stora förbränningsanläggningar respektive förordningen om förbränning av avfall. Om detta ska anges i emissionsdeklarationen bedömer vi att skyldigheten behöver regleras i föreskrifterna. Med anledning av detta föreslår vi att det i föreskrifternas bilaga 2 införs en ny del II som anger vad emissionsdeklarationer för stora förbränningsanläggningar ska innehålla från och med för verksamhetsåret Vi föreslår följande uppgifter för enskilda förbränningsanläggningar som omfattas av FSF: - den enskilda förbränningsanläggningens benämning, - typ, och - datum för drifttagning, samt - att FSF är tillämplig. Vi föreslår följande uppgifter för enskilda respektive sammanlagda förbränningsanläggningar som omfattas av FSF: - vilka enskilda förbränningsanläggningar som ingår i den sammanlagda förbränningsanläggningen installerad tillförd effekt, - årliga ovaliderade utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och stoft, - bränsleförbrukning uppdelat på fler bränsleslag än vad som nu anges, och

18 18(51) - årlig drifttid då utsläpp sker, förutom start- och stopp Förbränningsanläggningar som omfattas av 5 Föreskrifternas 5 sjunde stycke hänvisar till föreskrifternas bilaga 2. Avgränsningen är "anläggningar för förbränning med en installerad tillförd effekt av 50 MW". Detta innefattar en betydligt bredare grupp anläggningar än vad som anges i bilaga 2, nämligen de som omfattas av NFS 2002:26. Vi föreslår att formuleringen ändras så att den dels blir lika i 5 och i bilaga 2, dels blir adekvat avgränsad. En adekvat avgränsning uppnås genom att hänvisa till FSF Art a) IED Genom art a) tillkommer att redovisning till kommissionen ska göras avseende data för förbränningsanläggningar för vilka art. 31 IED är tillämplig. Art. 31 ger medlemsstaterna möjlighet att införa mildare utsläppkrav för vissa typer av anläggningar. Sverige har inte utnyttjat den möjligheten. Därmed medför kravet på rapportering till kommissionen i art a) inget datainsamlingsbehov i Sverige Art b) IED Genom art b) tillkommer att redovisning till kommissionen ska göras av antal drifttimmar per år för alla förbränningsanläggningar som är i drift högst drifttimmar per år, som ett rullande medelvärde över en period av fem år. Vi bedömer att kommissionens intresse för förbränningsanläggningar med högst nämnt antal drifttimmar beror på att mildare begränsningsvärden gäller för sådana förbränningsanläggningar som, förenklat uttryckt, fick miljötillstånd före 2002 och har mindre än det nämnda antalet drifttimmar per år. Vi bedömer att drifttimmar här har samma avgränsning som angetts ovan rörande art e) IED. De mildare begränsningsvärdena kan tillämpas på såväl sammanlagd förbränningsanläggning som på enskild förbränningsanläggning (en panna, en gasturbin osv.). Vi bedömer därför att kravet på rapportering till kommissionen till följd av art b) kommer att gälla enskild förbränningsanläggning. Mot bakgrund av att de nämnda mildare begränsningsvärdena endast gäller vissa 2002-anläggningar är det enligt vår mening något anmärkningsvärt att kravet på rapportering till kommissionen gäller alla förbränningsanläggningar som har högst nämnt antal drifttimmar.

19 19(51) Mildare begränsningsvärden gäller för 2002-anläggningar med högst nämnt antal drifttimmar: 1. enligt 48 FSF för utsläpp av SO2 vid förbränning av fasta eller flytande bränslen, 2. enligt 59 FSF för utsläpp av NOx vid förbränning av fasta eller flytande bränslen (fast mildare begränsningsvärden för anläggningar över 500 MW med fast bränsle gäller endast anläggningar som förenklat uttryckt fick miljötillstånd innan 1987), och 3. enligt 61 FSF för utsläpp av NOx vid förbränning av gasformiga eller flytande bränslen i gasturbin. Ingen av punkterna gäller ottomotorer. Punkterna 1 och 2 gäller inte gasturbiner. Punkten 3 gäller inte gasturbiner med drifttid under 500 timmar per år. Kravet på rapportering till kommissionen enligt art kan därmed gälla inte bara de anläggningar som omfattas av mildare begränsningsvärden, utan också följande anläggningar (för dessa föreskriver IED och FSF inte några mildare begränsningsvärden vid drifttid under ovan angivet antal drifttimmar): - anläggningar som inte är 2002-anläggningar (dvs de som är "yngre" än 2002), - anläggningar med gasformligt bränsle i annat än gasturbin, - gasturbiner med drifttid under 500 timmar, och - ottomotorer. Kommissionen har redovisat viss information rörande sin planering för den framtida rapporteringen från medlemsstaterna enligt bland annat art Avsikten är att det webbaserade rapporteringsverktyget ska preciseras i god tid innan rapporteringen ska göras i september Vi bedömer att det inte är osannolikt att kommissionen i samband med presentationen av rapporteringsverktyget kan komma att avgränsa rapporteringskravet till enbart de förbränningsanläggningar som kan omfattas av de ovan nämnda mildare begränsningsvärden. Vi bedömer därför att det är olämpligt att i Sverige nu författningsreglera ett rapporteringkrav på verksamhetsutövarna som inte med säkerhet kommer att behövas för rapportering till kommissionen. Vi föreslår därför att föreskrifternas bilaga 2 kompletteras med kravet att antal drifttimmar per år redovisas enbart för de enskilda förbränningsanläggningar som kan omfattas av 48, 59 eller 61 FSF. För det fall att kommissionen kräver rapportering även för en bredare grupp anläggningar får det då bedömas hur data ska inhämtas. Det kan då bli aktuellt att komplettera föreskrifterna. Vidare bedömer vi att rapporteringskravet i föreskrifterna bör omfatta alla sådana enskilda förbränningsanläggningar med drifttid under timmar per år, utan bivillkoret om rullande femårsperiod. Vårt motiv för detta är att det bör vara enklare för verksamhetsutövare att avgöra för ett år i taget om drifttiden för en panna är under timmar, jämfört med att sammanställa data för fem år. Ytterligare skäl är att en verksamhetsutövares utvärdering av femårsmedelvärdet inte kan göras förrän fem år har gått efter Detta skulle i så fall komma i konflikt med att kommissionen kommer att förvänta sig rapporterade data redan för 2016, och sedan årligen.

20 20(51) Här bör tilläggas att det torde vara enklare att tillämpa regeln om rullande femårsmedelvärde i de medlemsstater vilka inte, likt Sverige, genomför kapitel III om stora förbränningsanläggningar som generella föreskrifter, utan genom reglering i enskilda tillstånd. Reglering i enskilda tillstånd är den dominerande genomförandeformen i medlemsländerna. Mot ovanstående bakgrund bedömer vi att antal drifttimmar under året, förutom dispensgivna perioder, perioder med problem i reningsutrustningen och startoch stopperioder, ska anges för varje enskild förbränningsanläggning som 48, 59 eller 61 FSF är tillämpliga på och som varit i drift högst drifttimmar under verksamhetsåret. Dispenser enligt FSF Enligt FSF kan tillsynsmyndigheten, om vissa villkor är uppfyllda, ge dispens från förordningens krav på begränsningsvärden i följande fall: - brist på gasformigt bränsle, - brist på lågsvavligt bränsle, - anläggning med kort återstående livstid, och - liten fjärrvärmeproduktion. Regelverket i de nämnda paragraferna är så uppbyggt att hela dataflödet från verksamhetsutövare till kommissionen är reglerat. Från verksamhetsutövare till tillsynsmyndighet, från tillsynsmyndigheten till Naturvårdsverket och från Naturvårdsverket till kommissionen. Dataflödet utgörs av: - de fyra nämnda grupperna av dispensbeslut (inklusive i de två sistnämnda fallen vissa specificerade uppgifter), och - årsvisa data för dem som fått någon av de två sistnämnda dispenserna. Dessa två grupper beskrivs i det följande. Vad gäller dispensbesluten kommer tillsynsmyndigheten bara att behöva informera Naturvårdsverket en gång per dispens. För de två förstnämnda dispenserna ska vidare kommissionen informeras utan dröjsmål. Mot denna bakgrund bedömer vi att det inte blir någon samhällsekonomisk vinst av att inkludera dispensbesluten med vidhängande uppgifter i miljörapporteringen. Uppgifternas karaktär av att huvudsakligen, eller i vart fall delvis, utgöra myndighetsbeslut, talar också för att den lämpligaste regleringen är det papperseller e-postflöde från tillsynsmyndigheten till Naturvårdsverket vilket redan är reglerat i FSF. Det kan här också nämnas att Naturvårdsverket planerar en förstudie i syfte att finna former för en effektiv informationsförsörjning. Vad däremot gäller flödet av årsvisa data är förutsättningarna annorlunda.

21 21(51) De två årliga dataflödena utgörs av det redan författningsreglerade kravet på årlig information från verksamhetsutövaren till tillsynsmyndigheten: - enligt 86 FSF avseende antal drifttimmar sedan januari 2016, för anläggningar som fått dispens för kort återstående livstid, och - enligt 91 FSF avseende andel värme till fjärrvärmenät för anläggningar som fått dispens för liten fjärrvärmeproduktion. Vi bedömer att det är enklare för verksamhetsutövare att rapportera detta i miljörapporten, än att rapportera det separat till tillsynsmyndigheten. Vidare bedömer vi att tillsynsmyndighetens skyldighet enligt 87 och 92 FSF, att informera Naturvårdsverket om de uppgifter de fått från verksamhetsutövare, kan anses fullgjord i och med att Naturvårdsverket kan hämta uppgifterna direkt från SMP. Vi föreslår därför att föreskrifternas bilaga 2 kompletteras med kravet att de berörda verksamhetsutövarna i miljörapporten ska ange uppgift om antal drifttimmar respektive andel värme till fjärrvärmenät enligt de nämnda bestämmelserna Anläggningar som förbränner avfall Bakgrund Anläggningar som förbränner avfall omfattas sedan många år av EUlagstiftning. Sedan slutet av 2002 ska medlemsstaterna ha genomfört WIdirektivet (efter den engelska förkortningen för Waste Incineration). Direktivet genomfördes i Sverige huvudsakligen genom förordningen (2002:1060) om förbränning av avfall och Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:28) om förbränning av avfall. Kapitel IV i IED om förbränning av avfall ersätter nu WI-direktivet. Den nämnda förordningen, 2002:1060, liksom föreskriften NFS 2002:28 ersätts nu successivt av förordningen (2013:253) om förbränning av avfall (FFA). Av NFS 2013:5, som upphäver NFS 2002:28, framgår att NFS 2002:28 gäller för befintliga anläggningar som är IED-anläggningar fram till och med den 7 januari För övriga befintliga anläggningar (vilket bara är några få) trädde förordningen (2013:253) om förbränning av avfall ikraft den 18 juni Rapportering till kommissionen under WI-direktivet görs vart tredje år i enlighet med art. 15 i WI-direktivet. Den enda återstående rapporteringen ska göras hösten 2014, och kommer endast att omfatta de två återstående åren 2012 och Den preciseras i kommissionens genomförandebeslut 2011/632/EU. Underlag för Sveriges rapportering under WI-direktivet har inhämtats, och kommer att inhämtas, manuellt av Naturvårdsverket genom kontakter med verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter. Under IED ska rapportering till kommissionen avseende anläggningar som förbränner avfall göras enligt art och 55.2 IED. Det som anges där