Arkeologi Anders Andrén

Transkript

1 1 Arkeologi Anders Andrén Inledning Den moderna arkeologin skapades vid mitten av 1800-talet, och var en del av utvecklingstankens genombrott. Skandinaviska arkeologer spelade en avgörande roll för ämnets etablering, bland annat med treperiodssystemet och den typologiska metoden. Sedan dess har arkeologi varit ett ämne med unika möjligheter att studera människan och mänskliga handlingar i mycket långa tidsperspektiv. Fokus låg från början på det avlägset förflutna före de första skriftliga källorna, men sedan länge arbetar arkeologer även med materiell kultur i historiska perioder. I Sverige är arkeologi ett universitetsämne sedan 1910-talet, och det finns idag representerat vid sju universitet och högskolor. Arkeologin i Sverige är främst fokuserad på Nordeuropa från stenålder till tidigmodern tid, men det finns även mer eller mindre formaliserade specialiseringar, såsom historisk arkeologi, samtidsarkeologi, global arkeologi, kulturarvsforskning, laborativ arkeologi, miljöarkeologi och osteologi. Arkeologiutbildningen har en relativt tydlig yrkesinriktad profil, eftersom det finns en välavgränsad arkeologisk arbetsmarknad knuten till olika antikvariska myndigheter, museer och utgrävningsföretag. Den rättsliga grunden för en stor del av denna arbetsmarknad vilar på kulturmiljölagen. Lagen ger ett starkt skydd för fornminnen, som helt eller delvis måste arkeologiskt undersökas vid moderna exploateringar. Översikter över landets fornlämningar skapades vid systematiska fornminnesinventeringar i samband med upprättandet av den ekonomiska kartan från 1930-talet till 1990-talet. Utgrävningar har varit en viktig del av arkeologins praktik sedan talet, men på 1960-talet inleddes en storskalig exploateringsarkeologi baserad på kulturmiljölagens krav om undersökning av fornminnen före borttagning av dem. Den storskaliga uppdragsarkeologin har lett till att arkeologins utgrävningspraktik i hög grad har skilts från universiteten, även om enstaka mindre forskningsgrävningar förekommer. Uppdragsarkeologin utvecklades och drevs under lång tid främst av Riksantikvarieämbetet, men sedan 1990-talet är fältarkeologin till stora delar avreglerad. Den bedrivs idag av privata företag, stiftelser och ett statligt företag. Samtidigt med avreglering har Riksantikvarieämbetet förändrats från ett lärt verk till en granskande och policyskapande myndighet, som har delegerat mycket av sin arkeologiska verksamhet till länsstyrelsernas antikvariska enheter och de olika utgrävningsföretagen. Arkeologiska samlingar finns vid alla landets länsmuseer och en del stadsmuseer. De största samlingarna finns i Stockholm, Lund och Visby. Vid sidan om de traditionella museerna har rekonstruerade fornbyar, vikingamarknader och medeltidsmarknader kommit att spela en allt större roll, framför allt sedan 1990-talet. Dessa rekonstruktioner representerar en ny form av förmedling, men innebär också ett mer aktivt deltagande av besökare, som kan leva sig in i olika roller från det förflutna. Rekonstruktionerna är därmed en del av den pågående populärkulturella utmaning, som bland annat innebär att filmer, spel och internetsajter ofta betyder mer för människors historiesyn än museiutställningar och skolundervisning.

2 2 Mellan teori och praktik Arkeologisk kunskap skapas på två sätt, dels genom nya upptäckter, dels genom nya perspektiv. Dessa två sätt är inte oberoende av varandra, eftersom nya perspektiv ofta leder till nya upptäckter, samtidigt som upptäckter kan ifrågasätta rådande perspektiv. Tidigare fanns en nära knytning mellan fältarbete, museer och universitet, vilken innebar att all arkeologisk kunskap i princip skapades inom en och samma sfär. Men den allt tydligare uppdelningen sedan 1960-talet mellan storskalig exploateringsarkeologi och universitetsinstitutionernas undervisning och forskning har inneburit att den arkeologiska kunskapen idag skapas i två olika och till stora delar åtskilda miljöer. De primära upptäckterna av nya fynd och nya platser görs i huvudsak inom exploateringsarkeologin. Vid universiteten görs däremot sekundära upptäckter av nya mönster i redan existerande material, ofta som ett uttryck för nya perspektiv. Uppdelningen i hur den arkeologiska kunskapen skapas har varit tydlig vid introduktionen av nya fältarkeologiska metoder, såsom storskalig ytavbaning, kontextuell grävning med matriser, geofysiska prospekteringar och systematiska metalldetektorundersökningar. Dessa metoder, som idag är avgörande för upptäckter inom exploateringsarkeologin, introducerades genom internationella nätverk med utländska grävningsmiljöer, snarare än i dialog med svenska universitetsinstitutioner. Olika initiativ att överbrygga den inomvetenskapliga motsättningen mellan arkeologins teori och praktik har förekommit. I slutet av 1990-talet tillsattes ett antal forskarstjänster finansierade av Riksantikvarieämbetet, RJ och HSFR, med det direkta syftet att koordinera teori och praktik inom arkeologin. Någon uppföljning av detta initiativ har inte skett, men en koordinering är fortfarande angelägen. Frågan om arkeologisk kunskap gäller också hur den kan bli tillgänglig. Arkeologin blir allt mer digitaliserad, med fornminnesregistret, stora museisamlingar och många utgrävningsrapporter digitalt tillgängliga. Men fortfarande saknas nationella databaser över de stora exploateringsgrävningarna, vilket är paradoxalt med tanke på de enorma summor som läggs på dessa undersökningar. Tidigare tog Riksantikvarieämbetet ett nationellt ansvar, men rollen som given ansvarsmyndighet är mindre klar i dagens avreglerade värld. Därför är det möjligt att universiteten tillsammans med utgrävningsföretagen i stället skulle axla detta ansvar i nya riktade initiativ. Mellan idé och materia Den arkeologiska idédebatten följer i stora drag de allmänna teoretiska strömningarna inom humaniora. Fram till 1960-talet dominerade en kulturhistorisk tradition, som främst var inriktad på att i tid och rum avgränsa olika kulturella företeelser, och att förstå dem genom främst spridning av människor och föremål. Under slutet av talet och början av 1970-talet skedde en socialekonomisk och systemteoretisk vändning, kallad processuell arkeologi, som i stället innebar att sociala och ekonomiska frågor betonades, liksom intern utveckling i motsättning till diffusion. Inom denna tradition uppmärksammades landskap och bebyggelse på helt nya sätt än tidigare. Forskningens fokus ledde till tvärvetenskapliga samarbeten med ämnen som kvartärgeologi, kulturgeografi, ekonomisk historia och ortnamnsforskning. Men i slutet av 1980-talet fick den kulturella vändningen sitt genomslag i arkeologin, i form av kontextuell arkeologi. Den kulturella vändningen innebar flera olika och sinsemellan ganska åtskilda forskningsinriktningar inom arkeologin. Å ena sidan betonades kultur, ideologi och religion i det mer eller mindre avlägset förflutna, liksom den materiella kulturens innebörd och mening. Å andra sidan innebar inspiration

3 3 från till exempel kritisk teori, genusteori och postkolonial teori att arkeologihistorien och arkeologins egna premisser granskades kritiskt. Grundläggande begrepp som tid, rum och analogi, liksom relationen mellan arkeologi, kulturarv och nationalism uppmärksammades. Den kulturella vändningen innebar nya tvärvetenskapliga samarbeten med ämnen som religionsvetenskap, konstvetenskap, historia, etnologi, genusvetenskap och idéhistoria. Den kontextuella arkeologin fick ett mycket stort genomslag i Skandinavien, inte minst i Sverige, och kan idag betraktas som normalvetenskap. Sedan ett tiotal år pågår en ny uppgörelse med denna normalvetenskap. En del tolkningar av mening och innebörd i det förflutna har börjat uppfattas som för ytliga, samtidigt som en renodlad ideologikritik av arkeologin har börjat ses som för inåtvänd. Dagens kritiska granskning utgår från en ny materiell vändning, som samtidigt äger rum i flera andra ämnen. I centrum står tingen och deras relation till människan. Frågorna rör inte så mycket vad materiell kultur betyder utan snarare vad den gör med människor. Dessutom har frågor om tingens varaktighet börjat uppmärksammas, för att undersöka om denna beständighet kan leda till andra narrativa strukturer än linjära historiska berättelser. Nya samarbetspartner är till exempel kommunikations- och medievetenskap och kulturstudier. Den nya vändningen kallas ibland symmetrisk arkeologi, i ett försök att betona det icke-hierarkiska förhållandet mellan såväl ting, minne och människor som kultur och natur. De olika teoretiska strömningarna har normalt introducerats genom skarp kritik av tidigare traditioner. Men i realiteten utesluter de inte nödvändigtvis varandra fullständigt. I praktiken förenas ofta perspektiv från olika traditioner i konkret forskning. Det innebär att dagens arkeologiska forskning har en tydlig tvärvetenskaplig karaktär, med många olika kontaktytor inom främst humaniora och samhällsvetenskap. Dessa kontaktytor har lett till att arkeologi under de senaste 20 åren har varit framgångsrikt med att få stora externfinansierade tvärvetenskapliga forskningsprojekt knutna till institutionerna i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Umeå. Den naturvetenskapliga utmaningen Naturvetenskapen har varit en del av arkeologin sedan ämnet skapades som en modern vetenskap. Redan i slutet av 1840-talet samarbetade danska arkeologer, geologer och zoologer, för att förstå så kallade Køkkenmøddinger från äldre stenålder. Under talet har flera svenska naturvetare bidragit till arkeologin genom utvecklingen av till exempel lervarvskronologi, pollenanalys och fosfatkartering. Andra viktiga metoder som introducerades under 1900-talet var kol-14-dateringar och dendrokronologi, som har lett till att arkeologin har blivit oberoende av lokala och regionala kronologier baserade på föremål. I stället har det varit möjligt att upprätta en global samtidighet för människans äldre historia. Men sedan 1990-talet pågår en molekylär revolution, som utgör en helt annan och ny utmaning för arkeologin än tidigare introduktioner av naturvetenskapliga analyser och resultat. Analyser av till exempel kol-13, DNA, strontium och lipider kan ge insikter om mathållning, släktskap och härkomst. Ofta framförs resultaten med stora anspråk på att lösa gamla problem, trots att underlagen ännu är begränsade. Tolkningarna av resultaten bygger dessutom ofta på en mer naturvetenskapligt inspirerad teoridiskussion, som ibland befinner sig långt från den mer humanistiskt präglade arkeologiska teoridebatten. Den molekylära revolutionen har alltså inneburit en delvis alternativ historieskrivning till den humanistiskt förankrade arkeologin.

4 4 Det är få arkeologer som behärskar metoderna inom den molekylära revolutionen, och en del betraktar resultaten med viss skepsis. De som däremot behärskar metoderna lägger stora resurser på att utveckla dem och åt de nya upptäckterna, men ägnar mindre tid åt tolkningar av resultaten, vilket ibland leder till förenklade och outvecklade förklaringar. Den molekylära revolutionen har kommit för att stanna inom arkeologin, men ännu är det långt kvar till en integrering av den naturvetenskapliga och den humanistiska arkeologin. Splittringen inom ämnet är ibland lika stor som mellan naturvetenskap och humaniora generellt sett. Mellan nationella och det internationella sammanhang Ända sedan den moderna arkeologin etablerades vid mitten av 1800-talet har det funnits en spänning mellan den nationella scenen och den internationella arenan. De första professionella arkeologerna var på olika sätt aktiva i den svenska offentligheten. Samtidigt publicerade de sina viktigaste resultat på franska, tyska, engelska och italienska. De gjorde långa studieresor i Europa och deltog flitigt i de arkeologiska världskongresserna. Dessutom har arkeologin sedan 1800-talet haft en utpräglad nordisk profil mellan det nationella och internationella, inte minst beroende på att studieobjekten är likartade i de nordiska länderna. Detta märks i olika samarbeten, i kongresser, i den arkeologiska debatten och i en nordisk tidskrift som Acta Archaeologica, som sedan 1930 publiceras på icke-nordiska språk. Under 1900-talet har många arkeologer fortsatt att samtidigt agera i nationella, nordiska och internationella sammanhang. Vid sidan om svenskan var tyskan huvudspråk inom arkeologin fram till 1960-talet. Tyskans ställning var framför allt knuten till empiriska och metodiska jämförelser med Centraleuropa och Östeuropa. Men från och med och 70-talen omorienterade sig svensk arkeologi nästan totalt mot anglosaxisk arkeologi, och framför allt mot den engelskspråkiga teoridebatten. Samtidigt innebar den kraftiga expansionen av exploateringsarkeologin och det nya massuniversitetet att publiceringsspråket inom arkeologin paradoxalt nog i första hand blev svenska. Detta framgår till exempel av att flertalet avhandlingar framlagda inom arkeologi sedan 1970 är publicerade på svenska. Sedan den kulturella vändningen vid slutet av 1980-talet pågår en successiv återinternationalisering av den svenska arkeologin. Denna nya internationalisering är mer global än tidigare, men saknar den tidigare språkliga mångfalden eftersom engelska har blivit ett lingua franca. Den nya internationaliseringen märks på flera sätt. Svenska arkeologer bedriver fältarbeten i olika delar av världen. Svenska och nordiska arkeologer har på ett annat sätt än tidigare aktivt bidragit till den internationella teoridebatten i såväl den kontextuella som den symmetriska arkeologin. Efter kalla krigets slut har de årliga konferenserna för European Association of Archaeologists blivit en viktig faktor i den europeiska arkeologins integration. Nya engelskspråkiga svenska tidskrifter är Current Swedish Archaeology (1993) och Journal of Nordic Archaeological Science (2002). Fler avhandlingar publiceras numera på engelska, särskilt inom de naturvetenskapliga grenarna av arkeologin, men under de senaste åren även inom de humanistiska delarna. Den nya internationaliseringen är eftersträvansvärd, eftersom arkeologin i högsta grad är ett internationellt och gränsöverskridande ämne. Den starka betoningen av internationell publicering inom universitetsvärlden innebär dock att arkeologins traditionella bindning till svensk offentlighet och nordiska sammanhang har blivit svagare. Detta är problematiskt, eftersom arkeologins förståelse för människans långa historia och kulturella variation är viktig även i en svensk debatt.

5 5 Perspektiv för framtiden Dagens svenska arkeologi befinner sig i skärningspunkten mellan olika spänningsfält, som innehåller mer eller mindre svårlösta dilemman och problem. Det gäller relationer mellan teori och praktik, mellan idé och materia, mellan humaniora och naturvetenskap samt mellan svenska och internationella sammanhang. Inom samtliga spänningsfält finns det viktiga och angelägna forskningsområden. Här följer några möjliga perspektiv för framtiden. Spänningen mellan teori och praktik finns som en latent konflikt inom ämnet. Åtskilliga initiativ har tagits för att integrera universitetsforskning och exploateringsarkeologi, men ytterligare satsningar på att integrera teori och praktik borde göras. Inte minst borde resurser avsättas för nya synteser, som skulle kunna ta till vara alla de nya resultaten från exploateringsundersökningarna. Om sådana synteser var inriktade på människans mångfasetterade historia, snarare än nationens, så skulle de på intressanta sätt kunna förnya förståelsens av tidsdjupen och den kulturella variationen i människans historia. Nya synteser skulle i förlängningen också kunna förnya perspektiven på kulturmiljölagen, som utgör den rättsliga grunden för en stor del av den arkeologiska arbetsmarknaden. Nya synteser inom arkeologin skulle också kunna knytas till nya initiativ för att systematiskt digitalisera de många resultaten som kommer från exploateringsarkeologin. En sådan digitalisering borde dessutom tillgodose arkeologins gränsöverskridande och internationella karaktär, och skulle därför kunna ske i samarbete med utländska aktörer. Dessutom borde digitaliseringens konsekvenser för nya typer av analyser, tolkningar och presentationsformer utforskas djupare. Inte minst utveckling av nya representationsformer skulle kunna vara en form av humanistisk experimentverkstad för framtiden. Arkeologin är idag ett mycket diversifierat ämne, som omspänner allt mellan postmoderna diskursanalyser och naturvetenskapliga analyser. Här finns möjligheter till tvärvetenskapliga samarbeten med en rad andra forskningsfält inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. I den pågående materiella vändningen skulle arkeologin dessutom kunna spela en särskild roll, eftersom ämnet sedan det skapades har inriktats på just studier av ting. Naturvetenskapen är en viktig del av den nutida arkeologin, men den naturvetenskapliga infrastrukturen är kostsam att bygga upp. Därför måste de redan existerande laboratorierna i Sverige värnas och understödjas. En viktig utmaning för framtiden är också att mer aktivt försöka integrera de naturvetenskapliga och humanistiska traditionerna inom arkeologin, så att de ömsesidigt skulle kunna berika varandra. Spänningen mellan det nationella och det internationella är mångbottnat. Det gäller å ena sidan en svensk offentlighet och en i huvudsak svensk arbetsmarknad styrd av en nationell lagstiftning, och å andra sidan internationella teoretiska perspektiv inom ämnet, en allt större internationell integration av det arkeologiska forskningsfältet samt ökade krav inom universitetsvärlden på engelskspråkig publicering. Behovet av att kunna agera såväl på den svenska - och nordiska - som den internationella scenen borde erkännas tydligare, inte minst i samband med externa forskningsanslag.