med andra ord tidskrift om litterär översättning nr 48, september kr

Transkript

1 med andra ord tidskrift om litterär översättning nr 48, september kr Svetlana Aleksievitj äter soppa och tipsar om böcker Tre nivåer att beakta i diktöversättning. Essä av metrikexperten Augustin Mannerheim ryska uppslagsord och fraser: Vem skriver ordboken?

2 LEDARE Nr 48/06 med andra ord ISSN (tel och fax) Redaktör: Viktoria Jäderling Redaktionsråd: Johan Nilsson Helena Ridelberg John Swedenmark Ann-Marie Vinde Prenumeration (4 nr): privatpersoner 125 kr/år, företag 200 kr/år postgiro (ÖC) Lösnummer: 35 kr Nästa nummer kommer i december Sista manusdag 3 november Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan Stockholm (kansli och fax) (uppdragsförmedlingen) Besöks- och telefontid: måndag torsdag 9 13 info@oversattarcentrum.se JAG BRUKAR IBLAND berätta om mitt kanske pinsammaste misstag som översättare, en historia som har en ganska rolig knorr. Misstaget står att läsa i en av mina första översatta böcker, en deckare. Man hittar det i följande korta citat: Bernie var särskilt förtjust i Camille Pissarro. Flera av hennes verk hängde på väggen... Allmänbildade människor ser genast vari felet består: konstnären Camille Pissarro var, trots sitt namn, man. Felet kunde uppstå för att jag valde att dela upp en lång, bisatsfylld mening i originalet i två kortare svenska meningar. I originalet stod ungefär så här (jag citerar ur minnet): Bernie was particularly fond of Camille Pissarro, several of whose paintings hung... Där fanns alltså ingen könsbestämning, men mitt sätt att dela upp meningen krävde en sådan och jag utgick då från att Camille måste vara kvinna. Min groda var inte av språklig art. Det jag föll på var en kunskapslucka: jag visste inte vem Pissarro var. Bristande allmänbildning, alltså. Men samtidigt kan ingen ha en allmänbildning som täcker allt. Grundproblemet var i stället att jag inte gjorde mitt jobb ordentligt. Jag borde naturligtvis som en ren arbetsrutin ha slagit upp namnet Pissarro, om inte annat så för att kontrollera den svenska stavningen. Om jag hade gjort det torde jag ha fått rätt kön på kuppen. Jag tycker att denna enkla historia säger något om vad översättning är i praktiken. Det räcker inte med att behärska källspråk och målspråk, eller med att ha aldrig så god stilkänsla. En översättare måste också veta allting i hela världen. Eller åtminstone kunna ta reda på det. När jag tog itu med den där deckaren, som utspelas i dagens New York, kunde jag inte veta att jag skulle behöva känna till något om franska impressionister. Men när väl Pissarro dök upp i texten trots att det bara var på ett enda ställe ingick det likväl i mitt jobb att ta reda på så mycket om honom som krävdes. För all del: det ingick även i redaktörens och korrläsarens jobb, men ingen av dem upptäckte plumpen. Den slank igenom och boken gick i tryck. Den roliga knorren då? Jo, när boken en tid senare anmäldes i en dagstidning skrev recensenten att den utspelades bland rika amerikanska företagsledare av den vulgära typ som tror att Camille Pissarro var en kvinna. Recensenten förstod alltså inte att han hade stött på en översättningsgroda utan trodde att författaren på detta sätt ville gestalta karaktärernas ytlighet och okunnighet. Jag begärde ingen rättelse av tidningen. JOHAN NILSSON ORDFÖRANDE I ÖVERSÄTTARCENTRUM 2 nr 48, september 2006 med andra ord

3 INNEHÅLL/NOTISER Redaktörsbyte på MAO Innehåll Från och med detta nummer kommer Viktoria Jäderling att gå från vikarie till fast ansvarig utgivare av Med andra ord efter Lisa Mossfelt Scheltdorf. Lisa Mossfelt Scheltdorf började på ÖC hösten Med stort engagemang drev hon och utvecklade tidskriften till vad den är idag. ÖC Behöver du med kort varsel en översättare? Vill du bygga upp en vikariebank eller förnya ditt översättarstall? Söker du efter översättare med särskild ämneskompetens eller bakgrund? Översättarcentrum förmedlar kostnadsfritt skön- och facklitterära översättare med specialkunskaper om allt från latinska citat till fotboll. Vårt medlemsregister omfattar ca 300 yrkesverksamma översättare till och från ett 30-tal språk. Du kan själv söka efter översättare på vår hemsida: För mer detaljerade upplysningar och förslag på översättare rekommenderar vi dig att kontakta vår uppdragsförmedlare på tel: eller e-post: Översättning LIVE 4 I rollerna: Svetlana Aleksievitj och Kajsa Öberg Lindsten Agenten med rätt att översätta 6 Del 1: MAO spanar österut Metrikexperten m.m. 7 Augustin Mannerheim om poesiöversättning Från norstedtska till svenska 12 Så funkar det av Johan Nilsson MAOs schibboleth 15 med andra ord nr 48, september

4 KAJSA ÖBERG LINDSTEN Svetlana Aleksievitj äter soppa i Haga och Kajsa Öberg Lindsten översätter direkt från hennes mun... Jag har översatt döda författare. Jag har grälat och brottats och bråkat med dem vid mitt skrivbord. Tryggt och bra. För det är ju alltid jag som får sista ordet. Och om de blir påstridiga slår jag bara igen boken Jag har tänkt att översättandets lycka nog är den där ljuvliga blandningen av underdånighet och allmakt som man kan gotta sig åt och försvara sig med: Om texten inte blir ett mästerverk beror det på att jag ödmjukt och exakt har återgett originalets skavanker. Men om troheten mot originalet skulle brista beror det naturligtvis på att all verklig litteratur egentligen är oöversättlig och kräver en kvalificerad TOLKNING Men om jag plötsligt skulle tvingas diskutera översättningen med en levande författare vem av oss skulle då ha tolkningsföreträde?? Och plötsligt har det hänt: Här sitter jag och översätter en författare som bor i samma stad. Och hon vill prata med mig, och förklara sina texter. Jag kommer inte undan. Den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj har flyttat till Göteborg på två år, som europeisk Fristadsstipendiat. Hon har skrivit Bön för Tjernobyl, och en rad andra mångstämmiga dokumentärromaner om människor som lever på ruinen av den sovjetiska utopi som en gång format dem. Och här sitter jag och översätter hennes nyskrivna artiklar och krönikor för Göteborgs-Posten. Det är mitt eget fel, för det var jag som föreslog det. Hon blev entusiastisk: Då vill jag skriva om Kriget! Det är viktigt. Hos oss är det så levande. Men här i väst är det som om ingen längre minns. Hon talar om andra världskriget. Jag förklarar för henne att vi naturligtvis får lära oss allt om det i skolan, och att vi har haft ett statligt projekt för att stärka den undervisningen Levande Historia Fast jag vill beskriva spåren av det i den ryska kulturen, det ofattbara lidandet, minnena, hjältedåden Men Svetlana! Det går inte! För det första låter det du säger nästan som gammal unken sovjetpropaganda. Och för det andra är det ju inget aktuellt tema. Så reagerar jag automatiskt, som en ängslig överlevare från kalla kriget. Men sedan tänker jag: Hon har ju rätt! Inte har vi fått lära oss något om hur man minns kriget i avlägsna vitryska byar eller i nedslitna bostadsområden i utkanten av ryska provinsstäder. Till slut blir det två stora artiklar om kriget Göteborgs-Posten. 4 nr 48, september 2006 med andra ord

5 KRÖNIKA En dag sitter vi på ett kafé i den gamla arbetarstadsdelen Haga. Ett kafé med utmärkt soppa och hembakt bröd. Riktig mat! konstaterar vi båda förnöjt. Svetlana högläser en nyskriven krönika den är handskriven, på olinjerade A4-blad, med mycket liten stil och fullt av ändringar. På min bärbara dator översätter jag direkt från hennes mun, liksom på gehör. Krönikan handlar om läget i Ryssland just nu. Den är full av intressanta citat och profetior. Men jag blir svettig. Protesterar: Men Svetlana! Den är redan dubbelt så lång som den skall vara! Och så måste du skriva något mer personligt, om dig själv och dina egna känslor!!! Det är ju en KRÖNIKA!! Hon tittar på mig misstroget, rentav ogillande: Vad menar du? Skulle jag börja blanda in en massa privata känslor i en seriös krönika?!! Då förlorar jag ju min trovärdighet! Vi diskuterar, ganska högljutt, de skilda journalistiska traditionerna i öst och väst. Vår västerländska kult av den exceptionella enskilda personligheten kontra hennes sovjetiska journalistutbildning. Så det skall alltså vara som ett slags kammarmusik, säger Svetlana fundersamt. Hon lovar att försöka. Tillsammans gör vi om krönikan, dämpar retoriken, tar bort citaten, avslutar med en personlig reflexion. Svetlana och jag fortsätter vårt samarbete. Och det är en väldigt givande erfarenhet som jag inte vill vara utan. För det är ändå mycket roligare att brottas med levande än med döda. Jag har en känsla av att det inte bara är jag som tolkar henne, utan också hon som tolkar mig. Och det sista ordet är det aldrig någon som får. Författaren Svetlana Aleksievitj föddes i Vitryssland. Sedan flera år har hon levt i självvald exil i Europa och nu bor hon i Göteborg som fristadsstipendiat på två år. Hon har skrivit flera uppmärksammade dokumentärromaner och är översatt till över tjugo språk. På svenska: Bön för Tjernobyl: En framtidskrönika (Ordfront, 1998) Nästa sida: Svetlana Aleksievitj tipsar om nya ryska böcker i MAOs vinjett Agenten... KAJSA ÖBERG LINDSTEN Kajsa Öberg Lindsten översätter från ryska och franska, samt är verksam som kulturjournalist. med andra ord nr 48, september

6 BOKEN SOM KOM IN FRÅN KYLAN Agenten maos litterära agent pressar Svetlana Aleksievitj på information om läget på den ryska bokmarknaden. Vilka böcker bör snarast översättas till svenska? Här är hennes svar: Julia Juzik: Beslanskij slovar ( Lexikon från Beslan ) En bok om tragedin i Beslan. Överlevande mödrar och barn berättar. Den här boken skiljer sig från andra böcker om katastrofen som nyligen skakade om hela världen, inte genom beskrivningen av de genomlevda fasorna utan genom sin vilja att försöka förstå vad som egentligen hänt med dagens människa, som visar sig vara i stånd att utföra en sådan ondskefull gärning. Det är barnen som söker svaren, och vår vuxna värld framstår som ännu mer skrämmande och obegriplig sedd genom deras ögon. Djärvt stiger barnen ner i helvetet. Det är svårt att glömma bokens berättelser. Den färgstarka beskrivningen av livet och naturen i Kaukasus sätter sin särskilda prägel på boken. Av Julia Juzik på svenska: Allahs svarta änkor: Tjetjeniens kvinnliga självmordsterrorister Översättning: Ola Wallin (Ersatz, 2006) Vladimir Makanin: Ispug ( Rädslan ) Makanin är en av de allra intressantaste företrädarna för sextiotalsgenerationens författare. Till skillnad från många andra har han varken tystnat eller låtit sig förvirras av den nya tiden. Istället fortsätter han med förbluffande envishet sitt sökande och experimenterande författarskap. I romanen Rädslan undersöker han tjugo år av postsovjetiskt liv. Man skulle kunna kalla romanen en encyklopedi över den nya tiden. Författaren berättar om den klumpiga, kaotiska och oförutsägbara omvandlingsprocess som landet och dess människor har genomgått om hur medlemmarna i kommunistpartiet och dess ungdomsförbund förvandlats till oligarker, medan många demokratiförespråkare förvandlats till den styrande elitens tjänstehjon och den breda massan av befolkningen genomlevt hela perioden i ett tillstånd av övergivenhet och skräck inför framtiden. Boken genomsyras av ett kyligt och skoningslöst intellekt och en utsökt stil, som alltid hos Makanin. Av Vladimir Makanin på svenska: Manhålet. Översättning: Ben Hellman (Söderström / Norstedts 2000) Dmitrij Novikov: Vozjdelenie ( Begäret ) Noveller av en ung och flerfaldigt prisbelönt prosaist från Karelen. En bok om dagens unga människor: om hur de vuxit upp under perestrojkan, utbildat sig och omskolat sig, ägnat sig åt business eller mord, tagit avstånd från de nya idealen och låtit sig uppslukas av dem. Novikov är välformulerad och stringent. Kritiken har i honom sett en efterföljare till den ryske nobelpristagaren Ivan Bunin. 6 nr 48, september 2006 med andra ord

7 AUGUSTIN MANNERHEIM Poesiöversättandets offerväsen Vad måste bevaras, vad kan bytas ut, vad får tillföras vid poesiöversättning? Augustin Mannerheim sammanfattar sin erfarenhet med färska exempel från dikter av Goethe och Celan. 1 När man försöker översätta bunden poesi på bredden inklusive rytm- och rimmönster kommer man snart underfund med att något måste offras. Att hitta ett uttryck i det språk man översätter till som äger samma kombination av betydelse och klang som originalet vore lika överraskande som att vinna högsta vinsten på lotteri. I processen utarmas dikten genom de val av offer man tvingas göra men inte ohjälpligt. Villkoret för att dikten på det nya språket skall kunna uppvisa originalets rikedom och poetiska kraft är att något i gengäld tillförs, och det får hämtas från översättarens egen poetiska fyndighet, som också när den är ringa är bättre än ingenting alls. Det kan bli fulare och råare Horace Engdahl ifrågasätter hos översättaren, i en artikel i Dagens Nyheter 1996, frimodigheten att skriva dåligt men diktarens tanke skulle inte kunna göra sig gällande med lika mycket av rytmiskt och klangligt liv som originalet om den inte återuppstod på ett eller annat sätt, som en mer eller mindre avvikande variant. Översättaren blir diktare. Villkoret är emellertid att diktens huvudfåra inte under några omständigheter flyttas. Det är tydligt att översättaren måste arbeta på flera nivåer, liksom diktaren en gång gjorde. Brodsky bekände vid ett föredrag han höll i Uppsala i universitetets aula hösten 1989, att det kunde hända honom när han översatte sig själv från ryska till amerikansk engelska och en metafor råkade med andra ord nr 48, september

8 POESIÖVERSÄTTANDETS OFFERVÄSEN få fel klang att han bytte ut den mot en annan som klingade rätt men gav dikten en annorlunda bana än originalets. Han kunde fordra mycket av sina översättare, till exempel att den amfibrackiska rytm som hans dikt Kyndelsmässa har versfigurer som Stagnelius I blomman, / i solen / Amanda / jag ser skulle bibehållas. Amfibracken hade Brodsky menat som en hyllningsgest till Anna Achmatova; hon använder den i några bibliska dikter. Jag vill föreslå att man tänker sig tre nivåer, till vilka man kan hänföra de olika utsagor och rytmer i dikten man vill överföra. Men innan man gör denna kartläggning är det nödvändigt att lyssna sig in i originaldikten och utarbeta en interpretation som växer fram i semantisk och rytmisk interaktion ända tills man känner att nu har jag förstått dikten. Efter det förarbetet är det möjligt att urskilja de tre nivåerna, hur de är representerade i dikten. Här är de: (1) Den autentiska nivån. Dit hör dels de i dikten fåtaliga utsagor och metaforer som under inga omständigheter får utbytas eller förfuskas, dels också den grundläggande rytmstrukturen inräknat den storskaliga grupperingen och sådana avvikelser från mönstret som upplevs som den ifrågavarande diktens särdrag inom dess idiom och bör återkomma och införlivas med det nya idiomet. (2) Den ekvivalenta nivån. Den framträder oftare i en dikt och till den hänför vi sådana ord och fraser som medger semantiska ekvivalenser, det vill säga andra, motsvarande uttryck som får samma funktion i dikten som originaluttrycken, och sådana från mönstret avvikande eller varierade rytmiska strukturer som kan återskapas annorlunda och på andra ställen i texten med samma verkan för helheten som hos originalet. (3) Kaosnivån, den nedersta nivån. Den omfattar resten av dikten. Där kan språkets speciella arsenal av ord med harmonierande sekundära betydelser och klanger ha tillåtits leda dikten på om- eller avvägar, men under sina egensinniga utvikningar och impulsiva infall har diktaren inte förlorat diktens mål eller idé ur sikte utan där avslöjar sig mästaren kunnat återföra dikten till huvudfåran. Det är de kreativa möjligheternas nivå, myllan som tillför krydda och smak och kanske ett tillskott av näring och verklighetskänsla åt de båda högre nivåerna. En liten språklig händelse, kanske ett överraskande rimfynd, kan således, i enlighet med kaosteorins beskrivning av det oförutsebara, vara inledningen till ett helt annat storskaligt förlopp av texten än det som egentligen inleddes och ge dikten en ny, inte avsedd riktning om inte diktens poetiska plan och idé blixtlikt gör sig påmint i skrivarens medvetande. I en jag vill minnas tysk tidskrift, som Lars Gustafsson en gång i en artikel refererade till, kallades rimmet en katalysator för diktens förlopp, i det att det skapar en brytpunkt för dikten utan att självt delta i processen. Det skulle alltså leda till en kaosutveckling, om inte diktaren i nästa brytpunkt förde dikten åter mot dess idé och huvudfåra, det som man får förutsätta att Brodsky gjorde, sedan en engelsk ordklang hade lockat honom på avvägar. Tack vare diktarens motkorrigeringar i enlighet med sin idé kommer diktens sicksackbana av här och där till synes slumpmässiga kast, i verkligheten utlösta av ord/klangfynd, inte att påverka dess huvudkurs och grundupplevelse. Det är på kaosnivån som överföraren en riktigare benämning av poesiöversättaren har sin största frihet att göra offer och ersätta med egen uppfinning. Without invention nothing is well spaced, skrev William Carlos Williams (i en mäktig dikt i Paterson 2, 1948). Om överföraren någon gång tvingas skifta ordningsföljden mellan fraser eller rader, bör det vara i sådana situationer då två informationer är samordnade och perceptionsordningen av mindre betydelse. Som regel bör annars den turordning i vilken perceptionerna infinner sig i originaldikten upprätthållas. Framför allt i händelseförlopp kan fel ordning vara förödande. Det hjälper inte om syntaxen förklarar händelsernas sammanhang, upplevelseordningen är ändå ofta nog avgörande för berättelsens spänning. Någon gång måste kanske två eller tre perceptioner ovillkorligen drabba i rätta ögonblicket, inte för tidigt, inte för sent. Det är ögonblick i översättandet som kan kännas som när Olof Molander på Norrköpings stadsteater 1962 från registolen ropade till Kerstin Rabe som spelade Antigone: Nu är vi uppe på tinnarna fru Rabe. I en sådan perception kan omkastning till ny kod ske, en punkt där en helt ny belysning och betydelse kastas in i dikten. 8 nr 48, september 2006 med andra ord

9 AUGUSTIN MANNERHEIM 2 Om man jämför olika översättningar av samma metriskt stränga text kan man upptäcka att den text som vid första genomläsningen verkar minst glamorös vinner i längden som poesi just därför att originalets perceptionsordning iakttagits så långt det varit möjligt. Exempel på en sådan är den unge Vilhelm Ekelunds översättning av Hölderlins An die Parzen (1902). Men låt oss se på några andra fall. Först en dikt som är strängt byggd med fyrtrokeiska verser men stikisk och orimmad. Det är Goethes An die Zikade och den lyder i originalet från 1781 och i min översättning: AN DIE ZIKADE Nach dem Anakreon Selig bist du, liebe Kleine, Die du auf der Bäume Zweigen, Von geringem Trank begeistert, Singend, wie ein König lebest! Dir gehöret eigen alles, Was du auf den Feldern siehest, Alles, was die Stunden bringen; Lebest unter Ackersleuten, Ihre Freundin, unbeschädigt, Du den Sterblichen Verehrte, Süssen Frühlings süsser Bote! Ja, dich lieben alla Musen, Phöbus selber muß dich lieben, Gaben dir die Silberstimme; Dich ergreifet nie das Alter, Weise, zarte Dichterfreundin, Ohne Fleisch und Blut Geborne, Leidenlose Erdentochter, Fast den Göttern zu vergleichen. TILL CIKADAN (Efter Anakreon) Lycklig är du, kära lilla, du som äger likt en konung trädets gren och sjunger rusig om den ringa dagg som vankas. Allting är ditt eget bara, som du runt dig ser på fälten, allt vad solens timmar skänker. Och du bor hos åkerfolket, dess väninna, aldrig skadad, åt de dödliga förärad, ljuva vårens ljuva ilbud! Ja, dig älskar alla muser, Febus själv kan inte annat, och de gav dig silverstämman. Aldrig angrips du av ålder, diktarsyster vis och bräcklig, utan kött och blod hit födda, jordens dotter fri från smärtor, näst vid gudarna att likna. Dikten anges som gjord efter Anakreon. Goethe följer förlagan förbluffande nära. Men denna förlaga är inte något av de få fragment som finns bevarade av Anakreons hand, den konst- och skönhetsdyrkande tyrannen Polykrates hovskald som levde i slutet av 600-talet f. Kr. på den grekiska ön Samos. Den tillhör i stället den så kallade anakreontiska diktsamlingen, som länge tillskrevs Anakreon men är en handskrift från 1000-talet e. Kr., ett sextiotal små dikter, enligt Emil Zilliacus (1928) första gången publicerade på 1500-talet och som varit av stor betydelse för de moderna föreställningarna om Anakreon. An die Zikade tillhör denna pseudoanakreontiska poesi. Det märkliga är, skriver Zilliacus, att denna i sig själv så fadda och maniererade dikt [diktsamlingen] innehåller frön, ur vilka verklig lyrisk konst kunnat uppspira. Goethe gjorde med lätt hand en variant av cikadadikten som fick uttrycka något centralt i hans världsuppfattning, den evigt sig förnyande, rena naturen (som det står i de romerska elegierna) ställd mot den dödliga människan. med andra ord nr 48, september

10 POESIÖVERSÄTTANDETS OFFERVÄSEN Den av mig skissade metodiken för poesiöversättning tillämpad på An die Zikade visar en dikt på väsentligen nivå 1, med några inslag som kan bedömas som hörande till nivå 2. Med rim hade troligen ställen i dikten fått hänföras till kaosnivån. Rad 2-4 är en samordnad beskrivning av cikadans boende. Likt en konung kunde därför läggas överst i de tre raderna som skapande av förväntan i stället för bekräftelse. Efter det inskjutna likt en konung får beskrivningen kraft och den ringa daggen, som jag har hämtat från den grekiska förlagan (läst på tyska och engelska) blir mer paradoxal än Goethes Trunk, som betyder berusande dryck; i stället för begeistrad skriver jag då sjunger rusig med hopläst onomatopoetiskt r-ljud. Att låta Stunden uttrycka dagens växlingar, solens timmar, har också förlagan lett mig till, som nämner die Horen, de naturväsen som övervakar kretsloppet. I fortsättningen följer min översättning radordningen. Vi ser på en annan Goethedikt: HARFENSPIELER Wer nie sein Brot mit Tränen aß, Wer nie die kummervollen Nächte Auf seinem Bette weinend saß, Der kennt euch nicht, ihr himmlischen Mächte. Ihr führt ins Leben uns hinein, Ihr laßt den Armen schuldig werden, Dann überlaßt ihr ihn der Pein; Denn alle Schuld rächt sich auf Erden. HARPOSPELAREN Den aldrig somnat oförlåten, som aldrig när mörkret lägrat sig har suttit på sin bädd med gråten, den känner er, himmelska makter, ej. Oss in i livet leder ni den arme åt pinan överlämnar som ni har låtit skyldig bli. Ty här på jorden all skuld sig hämnar. I denna dikt prövade jag att vända på perceptionsordningen och börja med Ni himmelska makter vilkas apostrofering hör till nivå 1. Men i originalet blir de tre första raderna, före apostroferingen i rad 4, ett slags precisering i förväg av de himmelska makternas obönhörliga roll. Jag fann att upprepningen av gråt och tårar i raderna 1 och 3 hör till Goethes tidsålders känslosamhet och i dag försvagar dikten. Nej, kummervollen Nächte måste få en ekvivalent motsvarighet, en uttolkning från vår tids hårdare konfrontationer. Rimmet gav somnat oförlåten (tänkt efter en nyss inträffad konflikt) och natten blev mörkret som lägrat sig (antropomorft nattläger eller i fönstret synligt tältläger av främlingar). Strof 2 är nästan bokstavligt överförd, tanken på ödesbestämdhet i skeendet skuld-hämnd (nivå 1 trots rimmen). Versformen är av jambisk karaktär men med en trestaving i rad 4 och en omkastad jamb i rad 8, i översättningen utökat med en trestaving också i raderna 2, 4 och 8 utan att den jambiska grundkaraktären frångås. Som tredje och avslutande prov visar jag en dikt av den tidige Paul Celan, titellös, i original och i min översättning: ESPENBAUM, dein Laub blickt weiß ins Dunkel. Meiner Mutter Haar ward nimmer Weiß. Löwenzahn, so grün ist die Ukraine. Meine blonde Mutter kam nicht heim. Regenwolke, säumst an den Brunnen? Meine leise Mutter weint für alle. Runder Stern, du schlingst die goldne Schleife. Meiner Mutter Herz ward wund von Blei. Eichne Tür, wer hob dich aus den Angeln? Meine sanfte Mutter kann nicht kommen. * 10 nr 48, september 2006 med andra ord

11 AUGUSTIN MANNERHEIM ASP, ditt bladverk lyser vitt i mörkret. Aldrig blev det vitt min moders hår. Maskrosblomma, grönt är nu Ukraina. Hon kom inte hem min blonda moder. Regnmoln, varför dröjer du vid brunnen? Nu för alla gråter tyst min moder. Stjärna rund, du virar gyllne kransen. Sår av blyet fick min moders hjärta. Ekdörr, vem har lyft dig av från järnen? Aldrig kommer hon min milda moder. Dikten kan kallas en ballad, där den talandes mors tragiska livsöde tecknas i få drag. Den kan jämföras med Frödings Säv, säv, susa som fragmentariskt tecknar en ung flickas livsöde: Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön. Celans dikt har liksom Frödings folkviseton. Översättaren måste träffa tonen. Meiner Mutter Haar, Meine blonde Mutter och så vidare inleder versparens andrarader trokeiskt. På svenska skulle inledningspronominet Min ge en jamb. Jag fann att det var den retoriska upprepningen av moder på ett likartat sätt som gjorde verkan; var upprepningen placerades på raden fann jag hade ingen betydelse, den kunde alltså gott inträffa, ekvivalent, i slutdelen av raderna. (Andra översättare har varit bundna av radbegynnelserna.) Det var också nödvändigt att göra ett kort uttryck för att skapa associationen till gevärskulans bly: Sår av blyet. Observera att de apostroferande förstaraderna har hög betoningsnivå, medan andraraderna får sin styrka genom upprepningen och därför med fördel kan ges låg betoningsnivå vid interpretationen. Mer sammansatta fall kunde jag ha visat, men dessa tre kan kanske som en trefot ge mina synpunkter något att stå på. AUGUSTIN MANNERHEIM Litteratur: Brodsky, Josef, Kyndelsmässa. Bonniers Litterära Magasin 1/1989. Engdahl, Horace, Över alla gifflar är ro. Översätt ningar är världskulturens transportsystem. Dagens Nyheter Mannerheim, Augustin, Den rytmiska texten. En kort metrisk katekes. I Från fornyrdislag till fri vers. Skrifter utgivna av Centrum för metriska studier. 1. Kungälv 1989., Om språkljudens rollspel. I Metrik och modernism. Studier i nordisk filologi 72. Ekenäs Williams, William Carlos, Paterson 2. New York 1948 Zilliacus, Emil, Grekisk lyrik. Andra utvidgade och omarbetade upplagan, Uppsala AUGUSTIN MANNERHEIM, f Bedrev litteraturstudier i Uppsala och blev jägmästare Han var ordförande i skönlitterära sektionen vid Sveriges Författarförbund och lärare i läsningverslära vid Stadsteaterns elevskola i Norrköping , då han skapade och prövade en metrisk teori som senare utvecklats i uppsatser vid Göteborgs och andra universitet, även internationella. Han har föreläst vid musikhögskolan i Göteborg blev han fil. hedersdoktor vid Linköpings universitet för sin metriska teori och sina diktundersökningar. Augustin Mannerheim har utgivit sju diktböcker: Guldlejonet: dikter (W&W, 1943) Vita vägar: dikter (W&W, 1950) Sätt glas-: dikter (Bonniers, 1966) Livbåt: dikter (Zindermans, 1974) Det förstorande mörkret: dikter (Atlantis, 1979) Det gamla huset: dikter (Författarförlaget, 1982) Öppnas om natten: dikter (med efterord av John Swedenmark, Pequod press, 2005), ur vilken han läst vid poesifestivaler i Stockholm och Malmö. med andra ord nr 48, september

12 VEM SKRIVER ORDBOKEN? Från norstedtska till svenska Vem och vad bestämmer vilka ord vi ska använda på engelska, ryska eller tjeckiska? Johan Nilsson åker till Norstedts Akademiska för att ta reda på hur man snickrar ihop bokmarknadens mest anonyma produkt. Liksom snickaren har sin hammare och lejontämjaren sin piska, har vi översättare våra ordböcker. De är våra basverktyg: vi använder dem dagligen och hos de flesta av oss ligger alltid ett par stycken framme på skrivbordet. Vissa av dessa verktyg fäster vi oss vid på samma sätt som man fäster sig vid andra bruksföremål som tjänat en väl, som gamla kaffekoppar eller cyklar. Själv har jag ett särskilt ömsint förhållande till en utgåva från 1989 av The Cassell Concise English Dictionary jag betraktar detta verk som min turordbok sedan jag en gång för över tio år sedan råkade hitta ett par ord där som jag inte hade lyckats finna någon annanstans. Ordböcker nyttjas förstås inte bara av översättare och andra professionella användare, utan av alla sorters människor. Jag skulle till och med vilja påstå att Norstedts stora engelsk-svenska/svenskengelska ordbok, som ju är den helt dominerande ordboken till och från engelska, är ett av de viktigaste bokverk som publiceras i Sverige. Vi svenskar är nästan helt vända mot anglosaxisk kultur, samtidigt som våra kunskaper i engelska inte alltid är så goda som vi vill tro. Det gör att den engelska ordboken blir oerhört betydelsefull. Dessutom har detta verk en starkt normativ funktion: den glosa som ordboksredaktören väljer att sätta som första betydelsealternativ är den som de allra flesta kommer att använda. För att få veta hur dessa viktiga böcker/arbetsredskap produceras beger jag mig ut till Riddarholmen i centrala Stockholm, där Norstedts förlagshus ligger. Här har jag stämt möte med Inger Hesslin Rider, förläggare och lexikograf på Norstedts Akademiska Förlag, som ger ut de randiga ordböcker som så totalt dominerar marknaden i Sverige. (Norstedts Akademiska bildades i januari 2005, dessförinnan gavs lexikonen ut under förlagsnamnen Norstedts ordbok och Esselte Studium.) Inger har från början en fil. mag. i engelska och svenska. Efter jobb vid universitetet i Stockholm och på tidskriften Det Bästa kom hon för 27 år sedan till Esselte, som senare köptes av Norstedts. En ordbok kan, förstår jag snart, bli till på flera olika sätt. Detta kan illustreras genom två aktuella ordböcker: en rysk-svensk/svensk-rysk (2006) 12 nr 48, september 2006 med andra ord

13 JOHAN NILSSON och en grekisk-svensk/svensk-grekisk (2005). I det ryska fallet är ursprunget en politisk gest som svenska staten gjorde mot Boris Jeltsin när han besökte Sverige 1997, berättar Inger. Via Svenska Institutet sköt staten till pengar för att en stor, modern ordbok skulle kunna skapas. Här rör det sig alltså om ett prestigeprojekt där förlaget har haft goda resurser och har kunnat jobba med både svenska och ryska experter. Resultatet har blivit en helt bidirektionell ordbok den ska alltså vara fullt funktionell för både svenskar och ryssar. I det grekiska projektet är bakgrunden en helt annan. Här har förlaget köpt in råmaterialet det vill säga själva orden och översättningarna av en privatperson. Man har sedan byggt på med ytterligare material i den mån vi haft råd och möjlighet. Hela jobbet har gjorts av en minimal redaktion: en frilansredaktör (kunnig i både grekiska och svenska), och Inger Hesslin Rider själv, vars kunskaper i grekiska är begränsade. ( Jag kan strukturera ordbokstext och se om ett ord är ett substantiv eller ett verb. ) De polska och tjeckiska lexikon som kom 2005 har återigen en annan tillkomsthistoria. Det är verk som ursprungligen har producerats i Polen respektive Tjeckien för studenter och andra som är intresserade av svenska språket. Norstedts Akademiska har köpt de kompletta verken som pdf-filer och bara försett dem med svenskt omslag och förord ursprungsförlagen ersätts med royalty. Dessa ordböcker vänder sig alltså egentligen till människor som har svenska som främmande språk. Det är inte idealiskt, men tillräckligt bra. Det är ett sätt för oss att kunna ge ut böcker som vi inte skulle ha råd att ta fram själva, säger Inger. Därmed är vi inne på de ekonomiska realiteter som naturligtvis i hög grad styr verksamheten. Ett lexikon bär sig nästan aldrig i första tryckningen. Dragloket för förlaget är de olika engelska ordböckerna. Det fanns en tid då Stora engelska ordboken sålde exemplar om året, men den tiden är förbi, vilket Inger förklarar med konkurrensen från Internet. Folk tänker att de inte behöver lexikon, att de kan hitta orden på nätet. Men de glömmer att det som finns där ofta är helt osovrat. Förlaget siktar dock på att fortsätta ge ut nya upplagor av Stora engelska med mellan fem och tio års mellanrum. Skräckscenariot för Norstedts Akademiska är att en fritt tillgänglig, kvalificerad engelsk-svensk ordbok ska dyka upp på nätet. I Tyskland har upplagorna för tysk-engelska ordböcker sjunkit drastiskt just sedan ett par gratislexikon av hög kvalitet lades ut på nätet. I framtiden räknar Inger med att Norstedts Akademiska själva kommer att lägga ut sina ordböcker on line, men då förstås inte för gratis ned- I det grekiska projektet är bakgrunden en helt annan. Här har förlaget köpt in råmaterialet det vill säga själva orden och översättningarna av en privatperson. Man har sedan byggt på med ytterligare material i den mån vi haft råd och möjlighet. Hela jobbet har gjorts av en minimal redaktion: en frilansredaktör och Inger Hesslin Rider. med andra ord nr 48, september

14 VEM SKRIVER ORDBOKEN? / JOHAN NILSSON Det konkreta arbetet med ordböckerna sker i ett speciellt dataprogram. Grundmaterialet är stora digitaliserade databaser, men kontroll och slutligt urval sker manuellt. Förlaget använder många frilansmedarbetare. laddning. Lexikon i cd-format verkar däremot redan tillhöra det förflutna det formatet har aldrig slagit igenom hos privatköparna. Pappersböckerna kommer att finnas kvar även om tio år, tror Inger. Det konkreta arbetet med ordböckerna sker i ett speciellt dataprogram. Grundmaterialet är stora digitaliserade databaser, men kontroll och slutligt urval sker manuellt. Förlaget använder många frilansmedarbetare och Inger hävdar att skönlitterära översättare är de bästa medarbetarna: De vet att det gäller att bli färdig, att det är det som räknas. Folk som är lexikografiskt skolade kan ha väldigt höga förväntningar på att allt ska bli perfekt, med bästa lexikografiska form och sådär. Att intresset för språk är stort bland allmänheten visste jag förstås, men jag måste erkänna att jag ändå blir förvånad när jag får höra att ett förlag som Norstedts Akademiska får mängder av utgivningsförslag från privatpersoner. Det visar sig att precis som att ett allmänlitterärt förlag översvämmas av manus från förhoppningsfulla författare, så får även ett ordboksförlag massvis av förslag från privatpersoner. Det är folk som vill sälja egna ordlistor som de har byggt upp, eller har förslag till helt nya lexikon. Men i många fall är kvaliteten låg eller så är ämnet alldeles för smalt, det kan gälla till exempel bulgarisk slang. Folk kan också ha orealistiska förväntningar på hur mycket pengar det finns att tjäna. Vi förhandlade nyligen med en privatperson om en ordbok i ett slaviskt språk, men kunde inte enas om ersättningen. En sak förstår jag under mitt besök på Riddarholmen: handeln med ord är livaktig i världen. Förlag och institutioner köper och säljer olika databaser till varandra, privatpersoner försöker som sagt sälja egna ordlistor och den ordbank som Norstedts har byggt upp genom åren är en viktig ekonomisk tillgång för förlaget. När jag lämnar Inger Hesslin Rider och Riddarholmen förbannar jag min egen vana att notera ord och fraser på lösa blad och lappar som jag senare aldrig hittar. Om jag vore lite mer systematisk skulle kanske även jag med åren kunna bygga upp en ordlista som jag kunde tjäna några kronor på... JOHAN NILSSON Johan Nilsson är journalist, översättare och ordförande i Översättarcentrums styrelse. Han är också författare till boken Koka makaroner: om att bli pappa (W&W, 2003). Se notis på nästa sida om den nya ryska ordboken. 14 nr 48, september 2006 med andra ord

15 FÖRLÅT Bo Ekström Den som begav sig ut till Skeppsholmen, gick uppför trapporna i flottans avdankade min- och torpeddepartement och vidare in i Översättarcentrums lilla smala utrymme hade chansen att träffa på Bosse Ekström. I rummet med de två bruna manchesterfåtöljerna för besökare och överflödet av böcker från golv till tak fanns Bosse i sin funktion som ÖCs ansikte mot världen och därmed många medlemmars första och ibland enda kontakt med vår förening. Ringde man till ÖC onsdagar mellan 11 och 15 kunde man vara säker på att få hjälp med besvärliga termfrågor. Till sin hjälp hade Bosse ÖCs stora referensbibliotek som han kunde på sina fem fingrar och hade varit med om att köpa in och katalogisera. Bland hans övriga insatser märktes kortregistret över medlemmarna som användes vid den första förmedlingsverksamheten. I sitt vardagsjobb vid Stockholms stadsbibliotek på Hornstullsfilialen var Bosse känd för att vara en slagfärdig person med stor integritet, och inte minst den bibliotekarie till vilken de små tanterna och farbröderna helst vände sig med frågor om korsord. Hans intressen var språk och översättning, och han hann också med att översätta en bok av Karl Popper. Bosse kom till ÖC redan 1981, några år efter bildandet, och stannade kvar i sexton år. Nu är han borta, men vi vill minnas Bosse som ÖCs trygga klippa oavsett om det stormade eller var kav lugnt. THOMAS GRUNDBERG F.D. STYRELSELEDAMOT I ÖC MAOS schibboleth [hebr. yxa, ungefärlig innebörd: lösenord, uttryck för hemlig kunskap] Anna Gustafsson-Chen väljer förlåt Ordförklaring: Av verbet förlåta, efterskänka, befria från straff. Etymologi: Ordet lär komma från tyskans verlassen att lämna ifrån sig, låta fara, överge. Motivering: Ur översättningssynpunkt är det inget särskilt knepigt ord, i alla fall har jag aldrig varit med om att det varit svårt att översätta. Men som människa... Det finns inget ord som är lika enkelt och samtidigt lika svårt att säga, som kräver sådan självövervinnelse att uttala och sådan generositet för att ta emot; inget ord som kan orsaka så mycket skada när det inte används och sådan lättnad när det sägs. Och det finns inget ord som kan eka så tomt när det upprepas om och om igen. Anna Gustafsson-Chen översätter från kinesiska och är bibliotekarie på Internationella biblioteket. Norstedts ryska ordbok: Nytt standardverk Nu kommer den första på många år riktigt stora moderna ordboken mellan svenska och ryska. Den består av uppslagsord och fraser och riktar sig till såväl ryska som svenska användare. Här finns förutom ett aktuellt allmänspråkligt förråd en mängd facktermer, äldre termer, kulturspecifika ord och geografiska namn. I den svensk-ryska delen ges uttal till alla ord. Ordboken ges ut av Norstedts Akademiska Förlag i samarbete med Svenska institutet, med medel från den svenska regeringen. Se vidare Johan Nilssons artikel om ordböcker på sidan 12. med andra ord nr 48, september

16 B föreningsbrev sverige porto betalt port payé översättarcentrum södermannagatan stockholm Bokmässan i Göteborg 21-24/ Välkomna till Översättarcentrums seminarier. Översättaren en censor? Kod: To16.5 Tid: Vad sker i översättningsprocessen? Vad händer med originaltexten? Censurerar och anpassar översättaren texten till en rådande verklighet eller till vissa kulturella och politiska betingelser? Bidrar översättaren till att begränsa yttrandefriheten? Utifrån dessa frågeställningar och med exempel ur barn & ungdomslitteratur och skönlitteratur för vuxna samtalar Inger Johansson, översättare, Anna Gustafsson Chen, bibliotekarie och översättare och Maria Nikolajeva, professor i litteraturvetenskap och översättare. I samarbete med Nätverket Den hemliga trädgården. Mot en översättningskritik Kod: Fr Tid: Efter Översättarcentrums seminarium Översättaren och kritiken förra året uppstod en het debatt. Översättarna vill se en seriös översättningskritik i dagspressen, kritikerna känner sig påhoppade av ilskna, otacksamma översättare. Idag lämnar vi konflikten och försöker i ett konstruktivt samtal att formulera grunderna till en kommande översättningskritik. Vad är det som ska bedömas och hur gör man? Vilka verktyg kan kritikern använda? Och är översättningskritiken intressant för tidningsläsarna? Kring dessa frågor samtalar Johan Nilsson, översättare och ordförande i Översättarcentrum, Jenny Tunedal, kritiker och poet, och Jan Stolpe, översättare. Nytt för i år! Uppdragsförmedling på plats i International Rights Centre.