EUROPAPARLAMENTET. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Meddelande till ledamöterna nr 12/2004

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd Meddelande till ledamöterna nr 12/2004 Ärende: Offentlig utfrågning den 11 november 2004 Tjänster på den inre marknaden Sammanfattning Härmed bifogas en sammanfattning av inläggen från den utfrågning som anordnades av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om Tjänster på den inre marknaden den 11 november 2004 i Bryssel. GENERALDIREKTORATET FÖR EU-INTERN POLITIK 25 november 2004 CM\ doc PE

2 Mötet öppnades av Phillip Whitehead, ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Han hälsade experterna välkomna och upplyste om gällande tidsbegränsningar. I. Paul R. Beaumont Paul R. Beaumont från University of Aberdeen talade om förhållandet mellan kommissionens förslag till direktiv om tjänster på den inre marknaden och bestämmelserna inom den internationella privaträttens område (IPR). Särskild tyngdpunkt lade han vid bestämmelserna i Romkonventionen om avtalsförpliktelser samt vid förslaget till rådets och Europaparlamentets förordning om utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). Han slog vidare fast att IPR-normerna grundar sig på avdelning IV (artikel 65) i EG-fördraget och inte på artikel 47.2, som anges i kommissionens förslag till direktiv om tjänster. Han konstaterade också att det breda tillämpningsområdet i det föreslagna tjänstedirektivet skulle leda till att Romkonventionen och Rom II skulle minska väsentligt i betydelse. Tillhandahållare av tjänster skulle bli ansvariga även för personer som de inte har en direkt avtalsförbindelse med om de gör intrång i dessa personers rättigheter. II. Patrick A. Messerlin: Patrick A. Messerlin från Institut d'etudes Politiques de Paris redogjorde för olika problem när det gäller genomförandet av direktivet samt den så kallade screening-processen och medlemsstaternas tidsplan. Han analyserade positivlistorna i artiklarna 14 och 15 om otillåtna krav eller krav som skall utvärderas när det gäller tillhandahållare av tjänster och påpekade att de var ofullständiga. Trots att subventioner skulle kunna leda till en stark snedvridning av konkurrensen nämns de inte i artikel 14. I artikel 15 anges att bedömningar skall genomföras, men det sägs inget om bedömningsmetoden. En ömsesidig bedömning av medlemsstaterna skulle visserligen vara i stort sett positiv, men den skulle också kunna påverka konkurrensen negativt. Messerlin varnade slutligen för att direktivet kunde ses som ett sätt att få en enhetlig nationell lagstiftning för tjänstesektorn. I stället måste det ständigt föras en kamp för att finna bästa sättet att reglera marknaden, och detta är något som direktivet måste stimulera medlemsstaterna till. Messerlin rekommenderade slutligen att bestämmelsen om kommissionens kontroll av direktivets tillämpning vart tredje år skulle kompletteras med en bestämmelse om att varje enskild medlemsstat också årligen skall genomföra en sådan kontroll för att möjliggöra en fortlöpande anpassning. III. Ordföranden Phillip Whitehead inledde frågestunden där ledamöterna fick tillfälle att ställa frågor till experterna. 1. Evelyne Gebhardt, föredragande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, frågade Paul R. Beaumont om han ansåg att ren konkurrens skulle gynna målen i artiklarna 6 och 143 i EG-fördraget, som garanterar ett högt miljö- och konsumentskydd. Beaumont svarade att han inte trodde att ett högt konsument- och PE /23 CM\ doc

3 miljöskydd skulle kunna garanteras inom ramen för tjänstedirektivet. Det skulle enligt honom vara lättare att bygga ut det omfattande skydd som redan finns i Romkonventionen och Rom II. 2. Som svar på en fråga från Malcolm Harbour om konkreta råd framför allt när det gäller tillämpningen av principen om ursprungsland rekommenderade Beaumont de närvarande utskottsledamöterna att lyfta ut de områden ur direktivet som redan omfattas av Romkonventionen och Rom II. Enligt de relevanta bestämmelserna skall tillämplig rätt bestämmas utifrån den plats där skadan har uppstått, och han menade att detta politiskt sett vore att föredra framför principen om ursprungsland. För övrigt fanns det enligt honom ingen mening med att reglera redan reglerade områden med ett nytt direktiv. 3. Som svar på en fråga från Anne van Lancker, som hade framfört juridiska argument för en lösning genom Rom II och mot en reglering i tjänstedirektivet, framhöll Beaumont på nytt att artikel 65 i EG-fördraget skulle vara den korrekta grunden för rättsakter som behandlar frågor om internationell privaträtt. Det var visserligen tänkbart att ett visst noga avgränsat område fick en annan grund. Men för ett direktiv som reglerar ett så stort område som tjänstesektorn kunde den i så fall inte åberopas. 4. Paul R. Beaumont instämde i Diana Wallis påpekande om att principen om ursprungsland inte får tolkas som lagvalsbestämmelse. Den utgör tvärtom endast en juridisk grund som avtalsparter från olika medlemsstater kan utnyttja i syfte att välja tillämplig lag enligt Romkonventionen och framöver även enligt Rom II för sina individuella rättsförhållanden. 5. Roselyne Bachelot-Narquin frågade om han insåg problemet med att det i vissa medlemsstater finns regioner som har egen lagstiftningsbefogenhet inom några av de områden som omfattas av direktivet. Patrick A. Messerlin slog fast att tvånivåstrukturen (Europeiska unionen/medlemsstat) utan problem kan utvidgas med en tredje nivå med regioner. 6. Mia De Vits frågade om han redan hade undersökt om direktivförslaget överensstämde med artikel i EG-fördraget, där det fastställs att hälso- och sjukvårdstjänster inte faller under EU-lagstiftarens behörighet. Som svar på denna fråga sade Beaumont att det i direktivet måste göras klart att de ansvarsområden som anges i den nämnda artikeln skulle förbli oförändrade. På uppmaning av Phillip Whitehead försäkrade Margot Fröhlinger att kommissionen inte ville harmonisera tjänster inom hälso- och sjukvårdsområdet. Genom direktivförslaget fastställdes endast EG-domstolens rättspraxis om kostnadsersättning för medicinsk behandling i andra medlemsstater. 7. Som svar på Ieke van den Burgs fråga om sambanden mellan direktivförslaget och arbetslagstiftningen sade Beaumont att Romkonventionens regelverk var att föredra även i detta hänseende, eftersom den innehöll ändamålsenliga arbetsskyddsbestämmelser. 8. Jacques Toubon inledde med att fråga Beaumont om hans förslag innebar att Romkonventionens bestämmelser skulle införlivas i direktivets text eller om direktivet över huvud taget inte skulle reglera de områden som omfattas av konventionen. Beaumont CM\ doc 3/23 PE

4 ansåg att det var särskilt viktigt att det i undantagsbestämmelsen fastställs att direktivet inte skall gälla i tillämpningsområdet för Romkonventionen eller Rom II. Frågan om hur direktivet skall göra det möjligt att kombinera ett öppnande av marknaderna med kampen mot penningtvätt och organiserad brottslighet besvarade Messerlin genom att hänvisa till den dynamik som förväntas uppstå till följd av direktivet, även när det gäller kravet på en europeisk polismyndighet. 9. Efter en fråga från Arlene McCarthy om problemen med att fastställa etableringsort för elektroniska tjänsteleverantörer slog Beaumont fast att dessa tjänster alltjämt täcks av direktivet om e-handel och därför i kombination med bestämmelserna i Rom I och Rom II är tillräckligt reglerade. 10. Phillip Whitehead läste upp en skriftlig fråga som hade lämnats in av Fernando Dias från Portugals ständiga representation i EU, där hon undrade om det inte var så att artikel 14.1 b och i direktivförslaget främjade skatteflykt. Messerlin svarade att han såg positivt på en skattekonkurrens mellan medlemsstaterna, eftersom han ville uppmana staterna att förenkla sina skattesystem. 11. Efter en uppföljande fråga från Jacques Toubon förklarade Beaumont att det vore att föredra om man helt undantog IPR-bestämmelserna från tjänstedirektivet enligt förebild från e-handelsdirektivet. 12. Beaumont erkände att han för tillfället inte kunde besvara Evelyne Gebhardts fråga om det gick att behandla friheten för dem som utnyttjar och tillhandahåller tjänster i ett direktiv och bad att få lämna ett skriftligt svar vid ett senare tillfälle. 13. Malcolm Harbours fråga om en effektivare utformning av kriterierna för medlemsstaternas screening process besvarade Messerlin genom att hänvisa till risken för byråkrati om EU får en alltför central roll i bedömningssystemet under denna punkt i tjänstedirektivet. Det huvudsakliga ansvaret för systemet måste tvärtom ligga på medlemsstaterna, medan EU endast får ha samordnande uppgifter. Befintliga nationella myndigheter, såsom revisionsmyndigheterna, bör utnyttjas. Messerlin framhöll slutligen risken med att göra ett partiellt undantag för delområden i direktivet. Han sade att det var viktigt med ett sammanhängande regelverk för hela tjänstemarknaden. IV. Arjan Léjour Arjan Léjour från Netherlands Bureau of Economic Policy Analysis presenterade en studie från byrån om direktivets konsekvenser för tjänstemarknaden. Han såg inte den lagstadgade marknadsregleringen i sig som ett handels- och investeringshinder, utan snarare de ytterligare reglerna, de som tillhandahållare av gränsöverskridande tjänster måste uppfylla utöver de nationella lagarna i det egna landet. Han ansåg att denna situation utgjorde ett hinder, eftersom det tillämpas olika bestämmelser i varje land, och detta skulle också resultera i högre fasta kostnader, vilket framför allt drabbar de små och medelstora företagen. Direktivförslaget löste problemet med heterogena bestämmelser och kunde enligt Léjour få inrikeshandeln i EU PE /23 CM\ doc

5 att öka med procent och de utländska direktinvesteringarna att stiga med procent. V. Claire Roumet Claire Roumet från European Social Platform betraktade direktivförslagets konsekvenser för de sociala tjänsterna. Eftersom många sociala tjänster bedrivs som näringsverksamhet, skulle de omfattas av direktivets tillämpningsområde. Claire Roumet befarade att kvalitetsnivån skulle sjunka om man nu i linje med kommissionens förslag började tillämpa bestämmelserna om ursprungsland. Detta skulle vara särskilt problematiskt när det gäller sociala tjänster eftersom de berör människors liv. Hennes främsta oro gällde emellertid de tjänster som endast erbjuds en begränsad personkrets. Gränsen mellan personlig frihet och etableringsfrihet skulle i det här fallet vara mycket flytande. Claire Roumet förespråkade att man skulle börja med att reglera sociala tjänster och tjänster inom hälso- och sjukvårdsområdet i enlighet med Lissabonagendan, innan tjänstedirektivet röstas igenom. Hon tillade att det inte var möjligt att ge konkreta exempel på problem i samband med direktivförslaget förrän de faktiskt uppstod. VI. Jim Murray Den europeiska konsumentskyddsorganisationen European Consumers Organisation (BEUC) välkomnade enligt sin direktör, Jim Murray, kommissionens förslag som syftar till att åstadkomma en enhetlig tjänstemarknad. Organisationen ansåg emellertid att det kunde vara berättigat med vissa hinder och regleringar som ger ett högre konsumentskydd, så länge detta inte får några protektionistiska konsekvenser. Jim Murray såg vidare inte någon anledning till att finansiella tjänster skulle undantas från direktivets tillämpningsområde. Det skulle också bli problem med principen om ursprungsland t.ex. när det gäller printmedia, där annonser från en enda tryckning kan publiceras enligt många olika medlemsstaters bestämmelser, och i samband med de olika bestämmelserna för indrivning av fordringar. Även effekterna på hälso- och sjukvårdssektorn behövde undersökas mer ingående. Slutligen krävde han mer information om reglerade yrken, en kontroll som går längre än enbart ett samarbete mellan medlemsstaterna, som det sägs i direktivförslaget, samt riktlinjer för tjänsteleverantörsansvaret. VII. Advokat Marc Guillaume I den första delen av sitt inlägg belyste advokat Marc Guillaume inledningsvis läget i fråga om reglerade juridiska yrken. Han välkomnade kommissionens klargörande att dessa yrken faller under artikel 45 i EG-fördraget och därför även omfattas av tjänstedirektivet. Samtidigt påpekade han att samtliga dessa yrken inte innebär utövande av offentlig makt och därmed faller under artikel 45. Det skulle däremot vara nödvändigt att undanta dem från direktivet i egenskap av icke-marknadsmässiga objekt, eftersom de rent praktiskt skulle åsidosättas om det inte fanns någon reglering. CM\ doc 5/23 PE

6 Under andra delen av inlägget behandlades principen om ursprungsland, som advokaten menade hade en helt ny räckvidd jämfört med de principer som tidigare hade tillämpats, t.ex. ömsesidigt erkännande eller kollisionsrätt. Principen hade visserligen redan förankrats i ett par direktiv, såsom e-handelsdirektivet eller distansförsäljningsdirektivet, men då var de reglerade områdena alltid marknader där det sedan tidigare fanns en hög harmoniseringsgrad. Guillaume hänvisade vidare till den straffrättsliga principen om territorialitet, som skulle skadas genom en schablonmässig tillämpning av principen om ursprungsland. Han förespråkade en positivlista över tjänster som omfattas av principen om ursprungsland respektive tjänster där den internationella privaträtten gäller. VIII. Berend Jan Drijber Berend Jan Drijber framförde kritik mot att principen om ursprungsland visserligen leder till kostnadsreduceringar för industrin, men att den också utgör ett problem för medborgarna eftersom anpassningen av standarder sker nedåt. Genom direktivet åsidosätts direkt tillämplig primärrätt, eftersom det inte är tillåtet med dessa rule of reason -undantag från principen om ursprungsland, som har erkänts av EG-domstolen. Artikel 19 i kommissionens förslag är inte tillräckligt i detta avseende. Ofta hörs argumentet att företagen inte skulle ha samma utgångsläge utan principen om ursprungsland, men detta stämmer inte enligt Drijber, eftersom principen inte kan tillämpas på samma sätt på alla nivåer. Det skulle enligt honom till och med kunna leda till snedvriden konkurrens om alla tillhandahållare av tjänster tog med sig sitt eget lands olika bestämmelser. IX. Onno Brouwer Enligt Onno Brouwer finns det däremot visst stöd för principen om ursprungsland i EG-domstolens rättspraxis. Enligt denna måste bestämmelselandet redan nu förlita sig till ursprungslandets kontroller. Han hänvisade till genomförandet av principen i e-handelsdirektivet. Principen om ursprungsland skulle bland annat innebära följande fördelar: en enhetlig linje i EG-domstolens rättspraxis, vilket leder till att de nationella domstolarnas olika tolkningar blir överflödiga, en kostnadssänkning av tjänster samt ökad rättssäkerhet för dem som tillhandahåller och efterfrågar tjänster till följd av kodifieringen i ett direktiv. Då frågan om utomobligatoriska förpliktelser är i strid med Rom II vore en undantagsbestämmelse i Rom II-förordningen att föredra framför att dessa förpliktelser undantas från principen om ursprungsland. Trots detta krävde även Onno Brouwer fler undantag från denna princip, framför allt för att förebygga en sänkning av kvalitetsstandarden. X. Raoul Jennar Raoul Jennar från Oxfam i Belgien pekade på motsägelser i direktivet. Enligt dess ordalydelse skulle utstationeringsdirektivet inte beröras av tjänstedirektivet, men ändå skulle artikel 24 och 25 få sådana konsekvenser. Samma sak gällde för hälso- och sjukvårdssektorn och artikel 23. När det gäller spänningsfältet mellan målen för en öppen marknad och bibehållandet av en offentlig sektor skulle direktivförslaget utesluta att dessa båda mål gick att förena. Detta skulle vara anledningen till att den offentliga sektorn inte helt hade lyfts ut från PE /23 CM\ doc

7 kommissionens förslag. Totalt sett ansåg Raoul Jennar att direktivförslaget utgjorde en risk eftersom det hotade att förändra den europeiska sociala modellen utan att det var direkt uppenbart. XI. Peter Huber Peter Huber från Ludwig-Maximilians-Universität i München underströk att även artiklarna 44.1 och 52.1 i EG-fördraget borde utgöra en rättslig grund för direktivet. Vidare borde hänsyn tas till de undantagna områdena i artikel 151 ff. i EG-fördraget, vilket kräver att dessa sektorer undantas i direktivet. Slutligen påpekade han att förslaget i dess nuvarande form tvärtemot vad kommissionen påstår även skulle vara tillämpligt för tjänster av allmän ekonomisk betydelse, vilket skulle kunna innebära ett upphävande av EG-domstolens rättspraxis, där det fastställs att dessa områden i stor utsträckning skall regleras av medlemsstaterna. Sammanfattningsvis underströk han sitt principiella stöd för direktivet, men krävde samtidigt fler undantag och ville endast se det som ett uppsamlingsdirektiv för tjänster som inte är harmoniserade. XII. Phillip Whitehead inledde frågestunden. 1. Evelyne Gebhardt riktade sin första fråga till Huber. Hon befarade att tjänstedirektivet skulle komma att tillämpas fläckvis om medlemsstaterna själva fick fastställa vilka tjänster av allmänt intresse som skulle undantas från direktivet. Huber hänvisade till systemet i artiklarna 16 och 86.2 i EG-fördraget, där det fastställs att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse faller under medlemsstaternas behörighet. Den fläckvisa tillämpningen låg i linje med avtalsparternas önskemål och det måste Europaparlamentet acceptera. Som svar på Evelyne Gebhardts fråga om vilken rätt som skulle tillämpas för ett byggprojekt i Helsingfors, som genomfördes av en tysk arkitekt, en brittisk lantmäteriingenjör och en polsk byggledare, bekräftade advokat Guillaume att det förelåg en viss rättsosäkerhet. Den praktiska lösning som han erbjöd var ett huvudavtal med arkitekten, som därefter skulle få sluta underavtal med lantmäteriingenjören och byggledaren. I varje enskilt fall måste de olika staternas domstolar tillämpa olika utländska rättsordningar. 2. Som svar på en fråga från Malcolm Harbour betonade Onno Brouwer att varje form av förvaltningstekniskt samarbete som kan uppnås genom tjänstedirektivet utgjorde en vinst jämfört med dagens situation. Även i det fall som Evelyne Gebhardt hade tagit upp och som handlade om ett internationellt byggprojekt, ansåg han att en tydlig regel om vilken rätt som skulle tillämpas skulle vara ett framsteg. Efter en fråga från Malcolm Harbour om kopplingen mellan tillämpningen av principen om ursprungsland och harmoniseringsgraden förklarade advokat Guillaume att han visserligen inte såg någon anledning att harmonisera rättssystemen, men däremot förespråkade han en harmonisering av andra områden där det skulle vara ändamålsenligt att tillämpa principen om ursprungsland. CM\ doc 7/23 PE

8 3. Anne van Lancker var orolig över att tillämpningen av principen om ursprungsland bara skulle göra att rättsosäkerheten sköts över på konsumenten. Arjan Léjour medgav att principen om ursprungsland bidrar till rättsosäkerhet när det gäller rättsnormerna i de andra medlemsstaterna, vilket kan utgöra ett hinder för gränsöverskridande tjänstehandel, i synnerhet för små och medelstora företag. Efter att ha blivit tillfrågad om konkreta exempel på hur artikel 19 i direktivet skulle kunna ändras rent konkret för att framhålla att fördragsbestämmelserna och EG-domstolens rättspraxis när det gäller skälighetsregeln ( rule of reason ) inte fick ändras genom direktivet, föreslog Berend Jan Drijber att det skulle införas en bestämmelse om att tjänsterna måste överensstämma med fördragsbestämmelserna. En översyn skulle kunna göras efter till exempel fem år. Vidare skulle tillämpningsområdet för principen om ursprungsland kunna konkretiseras ytterligare. 4. Ieke van den Burg frågade Arjan Léjour om man i den studie som han hade nämnt hade undersökt vilka konsekvenser principen om ursprungsland fick för lagstiftningens heterogenitet och om man hade kommit fram till att principen om ursprungsland ledde till mindre heterogenitet. Arjan Léjour svarade jakande på båda frågorna och tillade som svar på en andra fråga att undersökningen av konsekvenserna för den ekonomiska tillväxten ännu inte hade slutförts, men att man utgick från att en ökning av de kommersiella tjänsterna på procent skulle leda till tillväxt av EU-handeln på totalt ca 1 3 procent. Han var också övertygad om att ett öppnande av marknaderna skulle leda till ökad konkurrens, ökad konkurrenskraft, något lägre priser och högre produktivitet. Ieke van den Burg frågade varför direktivet skulle utformas på det här viset om det inte ledde till samma konkurrensvillkor. I sitt svar uppmanade Berend Jan Drijber ledamöterna att harmonisera huvudpunkterna, men att låta principen om ömsesidig acceptans råda. Onno Brouwer instämde i princip, men såg inte ömsesidig acceptans som någon slutgiltig lösning. 5. Advokat Guillaume, som tillfrågades av Béatrice Patrie om sin syn på detta, ansåg att det inte längre var ändamålsenligt att tillämpa principen om ursprungsland från en viss grad av harmonisering inom en tjänsteverksamhet. Béatrice Patrie frågade om tjänstedirektivet inte skulle kunna missbrukas så att det sker en förskjutning till länder med den lägsta standarden om det inte först sker en social och skattemässig harmonisering, och detta bekräftades av Raoul Jennar. I en utvidgad union med stora skillnader i social- och skattelagstiftning förordade han att principen om ursprungsland skulle kopplas samman med en viss harmoniseringsgrad inom dessa områden. 6. Mia De Vits frågade kommissionens representant, Margot Fröhlinger, om det inte var nödvändigt att undanta regleringen av ersättningen för hälso- och sjukvårdskostnader från direktivets tillämpningsområde, eftersom det skulle få en rad indirekta effekter på tjänsterna inom hälso- och sjukvårdsområdet. Margot Fröhlinger nekade till detta och förklarade än en gång att hälso- och sjukvårdstjänsterna uteslutande hade tagits med i direktivet för att se till att rättspraxisen om patientrörlighet skulle tillämpas i PE /23 CM\ doc

9 medlemsstaterna. Hälso- och sjukvårdssektorns organisation och finansiering skulle alltjämt vara medlemsstaternas ansvar. 7. Barbara Weiler anmärkte på att Europeiska kommissionen hade underlåtit att lägga fram ett förslag för att garantera en rimlig kvalitetsstandard i enlighet med EG-domstolens dom om patientrörlighet (Kohl mot Decker). Hennes fråga om hur man skall hantera ett fall där en tysk cigarettillverkare vill göra reklam i Irland, där det är förbjudet med cigarettreklam, besvarades av Onno Brouwer. Han hade fått veta att det var möjligt för bestämmelsestaten att införa ett reklamförbud när det förelåg skäl som gällde folkhälsan eller den allmänna ordningen. Detta kunde då också tvinga fram en ändring av direktivet. 8. Som svar på Zuzana Roithovás fråga om varför konkurrens ledde till en lägre kvalitetsstandard hänvisade Claire Roumet till att förhandlingar om tillståndssystem alltid ledde till den lägsta standarden, eftersom det inte godtogs några andra kriterier från medlemsstater med högre standard. Som svar på frågan om varför direktivförslaget äventyrade rättspraxisen inom hälso- och sjukvårdsområdet och medförde en risk för medborgarna, gav Peter Huber en kortfattad beskrivning av EG-domstolens hittillsvarande rättspraxis för kostnadsersättning. Huvudsyftet var framför allt att se till att hälso- och sjukvårdssystemen fungerade ordentligt. Tjänster inom hälso- och sjukvårdsområdet fick därför inte uteslutande betraktas utifrån en tjänsteaspekt, utan hänsyn måste också tas till artikel 16, som reglerar tjänster av allmänt intresse. 9. Charlotte Cederschiöld frågade Claire Roumet vad konsumenterna kunde vänta sig av direktivet. Claire Roumet framförde kritik över att frågan om kvalitetssäkring var mycket svag och otydligt reglerad i direktivet och därför av tvivelaktig nytta för konsumenten. Eftersom det inte återstod mycket tid beslöt ordföranden att ytterligare fem utskottsledamöter fick ställa frågor, som experterna sedan kunde besvara skriftligen. 10. Jan Andersson ställde en fråga om hur man i framtiden skall kontrollera användningen av de offentliga medel som staten ger till privata företags verksamhet inom den sociala tjänstesektorn trots att de kommer från en annan medlemsstat. Till Raoul Jennar ställde Jan Andersson frågan om det är möjligt att förbättra artikel 24 i direktivförslaget, som Raoul Jennar ansåg vara förvirrande när det gäller registrering av arbetstagare i samband med utstationeringsdirektivet. 11. Roselyne Bachelot-Narquin kom med synpunkter på en rad olika artiklar i förslaget. Förbudet i artikel 16 e dvs. kravet att tillhandahållaren av tjänsterna skall följa de krav som ställs på tjänsteverksamhet inom landets territorium ansåg hon vara överdrivet. Hon frågade också om det fanns en fullständig lista med andra ändamålsenliga undantag enligt artikel 17 och ville veta om de tillfälliga undantagen i artikel 18 endast skulle kunna CM\ doc 9/23 PE

10 åsidosättas genom en harmonisering av dessa områden eller om även andra principer kunde tillämpas. Slutligen ville hon veta om undantagen till proportionalitetsprincipen i artikel 19 hade beaktats i tillräcklig utsträckning. 12. Anna Hedh bad om upplysningar från Europeiska kommissionen om det var tänkbart att ett österrikiskt företag skulle kunna öppna filialer i Frankrike och låta deras affärsverksamhet följa estnisk lag och om detta i så fall skulle kunna leda till en situation där medlemsstaterna spelar ut varandra. 13. Till Raoul Jennar och Jim Murray ställde Mercedes Bresso frågan om det inte vore bättre att ge direktivet en ny struktur enligt olika tjänstekategorier, eftersom det är svårt att dra alla tjänster över en kam. Hon uttryckte också förvåning över att principen om ursprungsland helt hade lyfts ur från konkurrensdirektivet, där man eftersträvar en fullständig harmonisering inom det här området, samtidigt som den skulle vara kvar i tjänstedirektivet, som reglerar ett område som knappt är reglerat ännu. Hon ville därför veta om det vore mer ändamålsenligt att inleda med att harmonisera de båda direktiven och i så fall tillämpa principen om ursprungsland eller om detta skulle skjutas upp tills tjänstesektorn hade uppnått en viss grad av harmonisering. 14. Till Claire Roumet ställde Joachim Wuermeling frågan om varför hon ansåg att liberalisering alltid ledde till en sänkning av kvalitetsnivån, trots att det fanns konkreta exempel som visade motsatsen, till exempel på bilmarknaden. Av Huber ville han veta om direktivförslaget tvingar fram en liberalisering av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och om det innebär en begränsning av friheten att tillhandahålla sociala tjänster. Ordföranden tillkännagav att två skriftliga frågor från Netherlands Water Association och Deutsche Post WorldNet skulle sändas till Raoul Jennar och Huber. Evelyne Gebhardt, föredragande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, sammanfattade mötets första del. Hon ansåg att det fanns ett behov av diskussion framför allt när det gäller principen om ursprungsland respektive effektiva kontrollmekanismer och uppmanade till säkerställande av rättssäkerheten i det överlappande området med andra direktiv och högsta möjliga skyddsnivå för konsumenter, arbetstagare och patienter. Sammanträdet ajournerades av ordföranden kl * * * Ordföranden Phillip Whitehead återupptog mötet kl och gav ordet till Niklas Bruun. PE /23 CM\ doc

11 XIII. Niklas Bruun Niklas Bruun från National Institute for Working Life menade att tjänstedirektivet mycket väl kan få konsekvenser även för arbets- och sociallagstiftningen. Men han var också positiv till att kommissionen hade tagit upp arbets- och socialrättsliga frågor vid utarbetandet av detta direktiv. Med tjänstedirektivet aktualiseras väldigt många aspekter av arbetstagarnas grundläggande rätt till fri rörlighet. Det leder också till problemet att tjänstedirektivets principer kan komma i konflikt med principerna för denna grundläggande frihet. I synnerhet utgör principen om ursprungsland ett problem, eftersom den är svår att förena med den första Romkonventionen. Men principen om ursprungsland orsakar också betydligt fler problem vid tolkningen, eftersom den här principen kan komma att stå i strid med uttolkningen av gemenskapens regelverk när det gäller arbetsrättslagstiftningen. Niklas Bruun föreslog därför att artikel 75 i direktivet skulle ändras, så att denna artikel innehåller en hänvisning till den befintliga lagstiftningen. Vidare skulle artikel 24 i direktivet strykas helt, och i stället skulle specifikationer införas i utstationeringsdirektivet. XIV. Cateleen Passchier Cateleen Passchier från European Trade Union Confederation (ETUC) konstaterade i sitt inlägg att arbetsrättsbestämmelserna mycket väl berörs, och det på ett mycket omfattande och graverande sätt. Kommissionens förslag om kompatibilitet uppvisar en stor mängd diskrepanser. Införandet av principen om ursprungsland skulle få mycket negativa konsekvenser både för de avtal som ingås av konsumenterna och för arbetsgivarens skyldigheter utanför eventuella avtal i samband med en olycka. Effekten av en kombinerad tillämpning av artikel 16 (principen om ursprungsland) och artikel 17 (undantag från utstationeringsdirektivet samt parternas rätt att fritt välja vilken avtalsrätt som skall tillämpas) skulle kunna leda till att man vid gränsöverskridande tjänster antingen tillämpar ursprungslandets rätt eller också den rätt som parterna har enats om. Det fanns ingen möjlighet till justering utifrån Romkonventionen I. Denna effekt skulle utgöra ett graverande brott mot EU-ländernas arbetsrätt. XV. Thérèse de Liedekerke Thérèse de Liedekerke, som företräder UNICE, underströk i sitt inlägg än en gång vilket stort ekonomiskt område som berörs av förslaget. Generellt sett anser hennes organisation att det här direktivet är banbrytande för arbetet med att åstadkomma en fullständig inre marknad och att det utgör ett viktigt steg för att uppfylla Lissabonstrategin. Principen om ursprungsland välkomnades också, men hon varnade för vissa tolkningsfel och tolkningssätt. I synnerhet skulle artikel 24 i direktivet kunna tolkas som en underminering av CM\ doc 11/23 PE

12 utstationeringsdirektivet. Experten föreslog därför att man i det här specialfallet liksom i hela direktivet i stort ändrar och förenklar ordalydelsen för att därmed undvika missförstånd. Slutligen var hon särskilt positiv till de förenklade administrativa förfarandena, i synnerhet den enda kontaktpunkten, eftersom detta kommer att gynna framför allt små och medelstora företag. XVI. Ordföranden Phillip Whitehead inledde frågestunden. 1. Efter en fråga från Anne van Lancker om vem som skall ansvara för genomförande och tillsyn av antidiskrimineringsprinciperna för arbetstagare, svarade Bruun att tillsynen helst skulle genomföras på arbetsplatsen, dvs. i bestämmelselandet, och inte i ursprungslandet, som anges i direktivförslaget. Det vore därför ändamålsenligt med en företrädare för den aktuella tjänsteleverantören på platsen, som kan utgöra en kontaktpunkt. En sådan skulle t.ex. krävas för att ingå avtal med fackföreningar. 2. Charlotte Cederschiöld påpekade att alla arbetstagare inte har samma intressen och att det ibland kan vara mer ändamålsenligt att ha individuella avtal med arbetsgivaren. 3. Enligt Cateleen Passchier skulle syftet med direktivet uteslutande vara att fastställa en minimistandard, inte att frånta arbetstagarna möjligheten till individuella förhandlingar med sin arbetsgivare. Regeln om att bestämmelselandet inte får ålägga tjänsteleverantören några krav inför marknadstillträdet, trots de krav som gäller för inhemska leverantörer, utgör enligt henne en snedvridning av konkurrensen. Till skillnad från Romkonventionen skulle t.ex. en utländsk arbetsgivare som sysselsätter inhemska arbetstagare inte längre vara bunden av arbetsskyddsbestämmelserna i bestämmelselandet. 4. Evelyne Gebhardt fördjupade Cateleen Passchiers resonemang och frågade om denna bestämmelse i tjänstedirektivet inte skulle leda till diskriminering av de inhemska medborgarna om ett yrke är reglerat i bestämmelselandet men inte i ursprungslandet. Vidare ville hon veta hur tjänstedirektivet står i förhållande till direktivet som reglerar erkännande av utbildningsbevis. I sitt svar bekräftade Cateleen Passchier att det nuvarande förslaget gör det möjligt för en brittisk tjänsteleverantör att vara verksam på den tyska marknaden utan att behöva följa de tyska arbetsskyddsbestämmelserna och att leverantören till och med kan anställa tyska arbetstagare i Tyskland enligt brittiska villkor. Det skulle också finnas en risk för att en diskriminering av utländska och inhemska arbetstagare leder till att bestämmelserna harmoniseras nedåt. Enligt Thérèse de Liedekerke var bestämmelsen i direktivförslaget väl utformad. I det nämnda exemplet fanns det inget som tvingade Tyskland att ändra sitt system. Kommissionens förslag innebar inte att man tvingade fram en harmonisering, utan inbjöd enbart till en kritisk syn på regleringen i andra länder. PE /23 CM\ doc

13 Niklas Bruun ansåg att förhållandet mellan tjänstedirektivet och direktivet om erkännande av examensbevis måste klargöras, eftersom principen om ömsesidigt erkännande i det sistnämnda direktivet innebär att gränsöverskridande fall regleras på ett annat sätt än principen om ursprungsland. 5. Efter en fråga från Malcolm Harbour om det verkligen behövdes ytterligare bestämmelser för tillhandahållandet av tjänster i andra medlemsstater, svarade Bruun att det inte skulle krävas tillståndsgivning för varje enskilt fall av tjänster som inte utgjorde något problem, men att kryphål för tvivelaktiga tjänsteproducenter absolut måste undvikas. Bruun svarade nekande på frågan om adress och telefonnummer till arbetsgivaren i ursprungslandet inte kunde räcka som kontaktinformation och hänvisade till att den mottagande staten endast kunde utöva en effektiv kontroll av tjänstetillhandahållaren genom en tillgänglig representant på plats. Detta gällde i ännu högre grad för företag som är verksamma på den grå och svarta marknaden. 6. Barbara Weiler framhöll att just tjänstemarknaden lätt kunde missbrukas från tjänstemottagarnas sida och att kontrollen därför behövde förstärkas. Direktivet fick inte bara inriktas på sjunkande priser och ökad rörlighet, utan måste också garantera ett bibehållande av nationella normer, som den kollektiva arbetsrätten. Man måste enligt henne undvika att kvalitetsbestämmelserna upphävs, vilket i värsta fall skulle kunna ske även utan utstationering av arbetstagare via brevlådeföretag. Hon bad Cateleen Passchier och Thérèse de Liedekerke att lämna förslag till hur detta skulle kunna åstadkommas. Enligt Thérèse de Liedekerke var viktiga arbetsskyddsstandarder tillräckligt reglerade redan genom utstationeringsdirektivet, och det skulle därför inte föreligga någon risk att arbetsvillkoren äventyras. Det gällde bara att se till att tjänstedirektivet inte upphävde dessa bestämmelser. För övrigt måste man se till att de berörda tillhandahållarna av tjänster inte motiverades att frångå bestämmelserna till följd av en överdriven reglering. 7. Elisabeth Schroedter ställde frågan om principen om ursprungsland är en lämplig grundregel för tjänstemarknaden. Hon ville veta om inte utstationeringsdirektivet upphävdes genom artikel 24 i direktivförslaget, där det fastställs att den mottagande staten inte får utföra några som helst kontroller, medan en effektiv kontroll som utförs av ursprungslandet förutsätter att detta land känner till rättsordningarna i samtliga medlemsstater. Cateleen Passchier påpekade därefter att tillhandahållande av tjänster i utlandet inte alltid var att jämställa med utstationering av arbetstagare. Utstationering av arbetstagare förutsatte att utländska arbetstagare endast tjänstgjorde i värdlandet under en kortare period. Varken en längre tjänstgöring eller anställning av inhemska arbetstagare uppfyllde dessa förutsättningar. I det första fallet hade tillhandahållarna av tjänster hittills omfattats av Romkonventionen, medan de enligt det nuvarande direktivförslaget skulle omfattas av principen om ursprungsland. Även i det andra fallet skulle tjänstedirektivet och därmed också principen om ursprungsland kunna tillämpas framöver. Vidare skulle det krävas en exakt definition av ordet tidvis för att fastställa för vilka tjänster principen om ursprungsland gäller eller ej. CM\ doc 13/23 PE

14 När det gällde en medlemsstats krav på en tillhandahållare av tjänster måste slutligen hänsyn tas till att det i princip är medlemsstaternas sak att avgöra om de anser det meningsfullt att förebygga missbruk inom detta område genom bestämmelser. Kravet i direktivet om tidsbegränsade anställningar att medlemsstaterna skall kontrollera onödiga begränsningar väckte också frågor om detta är förenligt. Efter en uppföljande fråga konstaterade Bruun att principen om ursprungsland aldrig kan tillämpas separat, utan alltid måste vägas mot andra principer i EG-lagstiftningen. Som exempel nämnde han de grundläggande rättigheterna. Problemet med förslaget till direktiv var att detta inte framgick av ordalydelsen. 8. Ieke van den Burg frågade om det var avsiktligt att kommissionen inte hade gjort något undantag för Romkonventionen och anställningsavtal i förslaget till direktiv, vilket besvarades av Margot Fröhlinger. Hon betonade att Romkonventionen i själva verket inte utgjorde något bra skydd för tillfälligt utstationerade arbetstagare, eftersom det fastställs i artikel 6 i konventionen att lagen skall tillämpas i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete. I utstationeringsdirektivet tillämpas däremot rätten i den stat där tjänsten tillhandahålls. Direktivet omfattar också kollektiva arbetsrättsliga avtal, något som inte täcks av Romkonventionen. Utstationeringsdirektivets bestämmelse skall hållas skild från tjänstedirektivet, och därför har den också uttryckligen undantagits från tjänstedirektivets tillämpningsområde. Kommissionen förordar ett sådant undantag till utstationeringsdirektivet även i det fall som Cateleen Passchier tog upp, nämligen att en utländsk tillhandahållare av tjänster anställer inhemska arbetare för att dessa skall arbeta för tillhandahållaren i sitt eget land. Cateleen Passchier hade invändningar mot Margot Fröhlingers inlägg och hänvisade till artikel 7 i Romkonventionen, som är tillämplig vid sidan av artikel 6 och därmed ger avtalsparterna en stor valfrihet när det gäller vilken rätt som skall tillämpas. Utstationeringsdirektivet utgjorde i slutänden en kodifiering av artikel 7. Hon stödde därför Beaumonts åsikt att de områden som omfattas av Romkonventionen skulle lyftas ur från tjänstedirektivets tillämpningsområde. Niklas Bruun tillade att konventionen tillämpades även vid kollektiva arbetsrättsliga avtal. Han föreslog att artikel 17.5 i direktivet skulle omformuleras så att inte bara utstationeringsdirektivet utan även Romkonventionen och annan nationell rätt och EG-rätt om arbetsrättsliga frågor skulle undantas från tillämpningsområdet. 9. Zuzana Roithová befarade att skillnader i de nationella arbetsrättslagarna skulle kunna skapa hinder för den inre marknaden och förordade att bestämmelserna skulle utvecklas i konvergerande riktning. Hon frågade Cateleen Passchier om Internationella arbetsorganisationens (ILO) inställning till tjänstedirektivet och om det inte räckte om ILO:s minimistandarder tillämpades. Cateleen Passchier hade inget att invända mot en utveckling av de arbetsrättsliga normerna i konvergerande riktning så länge som de genomfördes uppåt, alltså så att det förbättrade situationen för arbetstagarna. Diskussionen om en avveckling av onödiga begränsningar inom ramen för direktivet om tidsbegränsade anställningar ansåg hon vara PE /23 CM\ doc

15 helt i sin ordning. Däremot ville hon framhålla att ett förbud mot alla begränsningar utan någon avstämning med medlemsstaterna var något annat. 10. Ordföranden uppmanade de ledamöter som var kvar på talarlistan att tala i följd, så att experterna därefter kunde få ordet. Mia De Vits var orolig över att medlemsstaterna inte hade tillräckliga kontrollmöjligheter vid utstationering av arbetstagare, eftersom tillsynsmyndigheterna inte underrättas förrän arbetstagarna redan har lämnat värdlandet. Det gick inte heller att kontrollera om de uppgifter som lämnades från ursprungslandet faktiskt var tillräckliga. Den här situationen förvärrades ytterligare genom direktivförslaget. Eva-Britt Svensson frågade Bruun om konsekvenserna av en strykning av artikel 24 i direktivförslaget. Jan Andersson gick tillbaka till en situation som hade tagits upp av Malcolm Harbour om en liten grupp arbetstagare i Sverige som arbetade för en brittisk arbetsgivare. Han menade att problemet i det här fallet var att lokala kollektivavtal visserligen kunde tillämpas, men att man inte hade någon kontakt med arbetsgivaren som hade sitt säte i Storbritannien. Det fanns därför ingen garanti för att dessa avtal skulle följas. Bruun instämde i att det nuvarande direktivförslaget skulle underminera systemet i länder vars arbetsmarknad bygger på kollektiva förhandlingar. Principen om ursprungsland måste därför anpassas när det gäller arbetsrättsliga frågor där förslag redan har lagts fram. Enligt Cateleen Passchier fanns det en motsättning mellan å ena sidan bestämmelsen i förslagets artikel 24, som gör det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa sina egna regler, och å andra sidan det faktum att de då inte kan använda sina egna instrument, utan måste uppmana ursprungslandet att göra detta. Även om detta sker kvarstår frågan om principen om ömsesidigt erkännande fungerar mellan medlemsstaterna. Redan i dag förekommer det en rad olika problem inom andra områden och på nationell nivå i fråga om utstationeringsdirektivet. När det gäller den grupp av svenska arbetstagare som Jan Andersson nämnde förordade Cateleen Passchier att det svenska arbetsrättssystemet inte skall ändras genom tjänstedirektivet. Direktivets sysselsättningsaspekt var tvivelaktig och även kommissionen medgav att mer tillväxt inte var tillräckligt för att skapa mer sysselsättning inom vissa områden. Detta gäller t.ex. för hälso- och sjukvårdssektorn. Inom andra områden uppstår sysselsättningen visserligen på ett ställe, men försvinner på ett annat. När det gällde frågan om huruvida principen om ursprungsland behövdes förklarade Thérèse de Liedekerke att det inte fanns några alternativ för att uppnå direktivets syfte, som är att undanröja hinder på tjänstemarknaden. Det fanns emellertid ett behov att undanta vissa områden såsom sysselsättningssektorn och den sociala sektorn. Hon förordade därför undantaget till artikel 17 och ville se en tydlig formulering i artikel 24 och 25 för att undvika feltolkningar. CM\ doc 15/23 PE

16 Phillip Whitehead överlämnade ordförandeskapet till vice ordförande Charlotte Cederschiöld som gav ordet till Arno Metzler. XVII. Arno Metzler Arno Metzler, ledare för BfB, välkomnade direktivet, men ansåg att det behövde omarbetas. Direktivets tillämpningsområde borde avgränsas tydligare mot andra EU-normer och inomstatliga kollisionsregler. De områden som anges i artikel 17 och som inte skall omfattas av principen om ursprungsland, i synnerhet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, bör utarbetas och avgränsas med större noggrannhet. Dessutom ansåg han att det var nödvändigt med kollisionsregler för inomstatliga social-, skatte- och straffbestämmelser. En effektiv yrkeskontroll måste garanteras. Vidare ansåg han att ett centralt självförvaltat register eller nätverk på EU-nivå skulle kunna utgöra ett alternativ för att skapa den öppenhet som krävs. Han såg generellt sett positivt på den enda kontaktpunkten men ansåg att frågan om ansvar ifall direktivet skulle ge upphov till felaktig information fortfarande var olöst. XVIII. Jaques Briquemont Talesmannen för European Broadcasting Union (EBU), Jacques Briquemont, påpekade att det inte kan vara tjänstedirektivets syfte att upphäva alla slags undantag inom kulturpolitiken. Upphävas borde inte heller försöket till reglering i direktivet Television utan gränser, som tillämpar principen om ursprungsland inom vissa koordinerade områden med ett minimum av harmonisering. I sin nuvarande form skulle det här direktivet missa ett av gemenskapens mål att stärka den kulturella mångfalden. EBU föreslog därför två ändringar: En specificerande klausul om att detta direktiv inte skall inverka på någon medlemsstatseller EU-åtgärd som avser den kulturella och språkliga mångfalden. Audiovisuella tjänster i synnerhet tv- och radiosändningar bör undantas från direktivets tillämpningsområde. Skulle det ändå förekomma hinder av rättslig art som inverkar negativt på den inre marknadens utveckling, skulle en hänvisning göras till översynen av direktivet Television utan gränser. Vidare borde artiklarna 12 och 21 i direktivet ses över. XIX. Stig Henriksson Eurocommerce, som företräds av Stig Henriksson, är generellt sett för tjänstedirektivet. Henriksson påpekade att hans sektor på ett viktigt sätt bidrar till att göra den inre marknaden fullständig. Eurocommerce stöder direktivet eftersom det särskilt riktar sig till små och medelstora företag. Förslaget utgjorde enligt Henriksson ett försök att skapa större öppenhet, möjliggöra PE /23 CM\ doc

17 snabbare tillgång till viktig information och generellt sett avskaffa överflödig byråkrati. Man kunde förstå den allmänna oron kring direktivet och skulle också förorda förbättringar inom vissa områden. Framför allt borde principen om ursprungsland bibehållas, men man måste se till att gå mer varsamt fram inom vissa områden. Henriksson betraktade direktivet som ett ännu inte färdigbearbetat förslag. XX. Rita Baeten Rita Baeten från Observatoire social européen konstaterade att det i tjänstedirektivet inte hade tagits någon hänsyn till de särskilda förhållandena inom hälso- och sjukvårdssektorn. Det man framför allt hade glömt var att det inom hälso- och sjukvårdssektorn inte bara finns en tillhandahållare och en konsument utan även en tredje part som skall stå för hälso- och sjukvårdssystemets kostnader. Parterna hade också helt olika intressen, men i direktivet togs det ingen hänsyn till detta. Enligt artikel 15 i direktivet skall medlemsstaterna noggrant undersöka om en ny tillhandahållare uppfyller alla uppsatta normer. Det specificeras inte vilka kriterier som kommissionen kommer att fastställa, vilket orsakar stor rättsosäkerhet inom de ansvariga förvaltningsorganen. Även principen om ursprungsland utgör ett problem, eftersom det i direktivförslaget inte anges exakt hur hälso- och sjukvårdsmyndigheterna skall genomföra vissa undantagsbestämmelser. Avslutningsvis framhöll hon att direktivet inte tar någon som helst hänsyn till de särskilda förhållandena inom hälso- och sjukvårdssektorn samt att tredje part, som finansierar hälsooch sjukvårdssystemet, lämnas helt utan avseende. XXI. Johan Hjertqvist Johan Hjertqvist, ordförande för Health Consumer Powerhouse, underströk i sitt inlägg än en gång att Europas befolkning i dag har en annan inställning till hälsa generellt sett och till de olika möjligheterna att få behandling både i det egna landet och i utlandet. De såg sig själva som konsumenter av en medicinsk tjänst och var därför mer välinformerade än tidigare. Han framhöll särskilt att även hälso- och sjukvården måste öppnas för gränsöverskridande tjänster, eftersom det vore det enda sättet att åstadkomma en förbättring av utbudet och en anpassning av priserna. Att få behandling utomlands innebär fortfarande fler nackdelar än fördelar, eftersom det alltjämt råder osäkerhet inom det rättsliga området samt kring försäkringsfrågorna. Behandlingen är också inkomstberoende, eftersom endast ett fåtal har råd med en behandling utomlands. Johan Hjertqvist underströk därför också direktivets betydelse för att även tillhandahållare av medicinska tjänster skall kunna erbjuda behandlingar över de egna nationsgränserna. CM\ doc 17/23 PE

18 XXII. Bernadette Ségol För UNI-Europes räkning talade Bernadette Ségol om tidsbegränsade anställningar. Hon konstaterade att denna sektor skulle behandlas med särskild försiktighet, eftersom det inte handlade om en vara som kan förvärvas utan om människor. Sègol föreslog därför att personer med tidsbegränsad anställning helt skulle undantas från tjänstedirektivet. Om man inte beaktade det här förslaget, skulle direktivförslaget medföra att arbetstagarna utsattes för social dumpning och kunde utnyttjas på arbetsmarknaden. Det vore mycket enklare att bedriva ett uthyrningsföretag om de fastställda normerna inte behövde följas. Enligt artikel 15 i förslaget skulle medlemsstaterna vara tvungna att frångå sina egna principer för företagsetablering, vilket skulle leda till en harmonisering nedåt. Enligt Bernadette Ségol skulle därför även uthyrningsföretag undantas från tjänstedirektivet (artikel 2) eller åtminstone få uppskov tills en minimistandard har genomförts för denna särskilda tjänst i alla medlemsstater. Vice ordförande Charlotte Cederschiöld överlämnade ordförandeskapet till vice ordförande Zuzana Roithová. XXIII. Wilhelm Küchler Enligt Wilhelm Küchler från FIEC var den största risken med förslaget att utstationeringsdirektivet undermineras. Genom detta förslag skulle utstationeringsdirektivets effekt bli lika med noll. Därefter gick han in på den särskilda problematiken i direktivets artikel 24, eftersom vissa begrepp enligt hans mening inte hade definierats ordentligt. Han framhöll att den nuvarande ordalydelsen i artikel 24 var alltför oprecis och kunde leda till en oacceptabel tillämpning. Den bästa lösningen vore att stryka artikel 24.1 andra stycket med punktlistan a) till d) utan att ersätta den med något annat. Han föreslog därför en kombination av bättre tillgång till information, en förstärkt och mer effektiv kontroll av myndigheterna i den mottagande staten, ett harmoniserat förfarande för enkel förhandsinformation samt ett förstärkt samarbete mellan de nationella myndigheterna. XXIV. Ordföranden inledde frågerundan. 1. Evelyne Gebhardt frågade Arno Metzler om det verkligen fanns något avgränsningsproblem mellan rätten till etablering och rätten att tillhandahålla tjänster i samband med tillämpningen av tjänstedirektivet. Av Rita Baeten ville Evelyne Gebhardt veta om det var möjligt att öppna tjänstemarknaden inom hälso- och sjukvården utan att det påverkade kvaliteten negativt och utan att det underminerade hälso- och sjukvårdssystemen. PE /23 CM\ doc