Christoffer Brinck

Transkript

1 Christoffer Brinck Grupp A Valfrihet utan ansvar "Säg att USA håller val imorgon, en viktig händelse för hela världen. Enligt devisen "all affected interests" bör det [...] vara hela världen som är väljarkåren. [L]åt oss vidare föreställa oss att den uttänkta väljarkåren [...] väljer en presidentkanditat som är olämplig. [P]residenten väljs, ställer till med besvär, avsätts och nu ska drabbade parter kompenseras: vilken referenspunkt utgår vi från? Är det USA som land, då det trots allt är en amerikansk president? Såsom jag ser det, nej. Ansvaret ligger på väljarkåren, vilket betyder att ursprungspositionen och referenspunkten är valet. Det betyder i så fall att världen ska kompensera sig själv [enligt Goodins laterala kompensationsprincip]. Men hur? Och av vem?" 1 Följande exempel använde jag mig av för att problematisera Robert E. Goodins ena lösning 2, där jag drog slutsatsen att ansvaret låg på väljaren. I efterhand har jag börjat ifrågasätta detta, främst då jag kom i tanke om maktdelningsprincipen, men även för att det på sitt sätt verkar orimligt att låta en enskild individ stå ansvarlig för vad som sker på den politiska scenen. I själva verket ska individen, ifall vederbörande känner så, inte alls behöva engagera sig politiskt eller? Ska det förstås som att individen har full frihet att välja, oavsett ifall valet är att rösta eller att förbli passiv, men inte behöver ta ansvar för det? Å andra sidan, ifall vi förutsätter ett medborgerligt ansvar av något slag, är det mitt ansvar att rösta på rätt alternativ? Jag anser att det behöver utredas och denna tentamen kommer ägnas åt just detta. Min frågeställning är en aning diffus, men det behöver den vara: Jag ämnar utreda medborgarens ansvar i en representativ demokrati i relation till ett val. Jag kommer använda mig av Will Kymlickas Contemporary Political Philosophy och Samtida texter i politisk teori av Ludvig Beckman et al. för att säkert navigera bland tänkare och idéer, José M. Magones Contemporary European Politics för verklighetsförankring, samt Robert A. Dahls On Democracy för att hålla kursen stabil. Frihet Varför diskutera frihet när ansvar är ämnet? För att ansvar förutsätter frihet. 1 Det första PM:et. Önskar läsaren hela exemplet i sin kontext, kontakta mig på chrbr699@student.liu.se. 2 Goodin, (2007), s. 66.

2 Främst bör frihet å ena sidan tolkas negativt, såsom konceptualiserat av Berlin 3, men det är otillräckligt; det förutsätter inte ansvar, snarare motsatsen. I andra hand, såsom framlagt av Skinner, är vår negativa frihet en följd av våra förpliktelser gentemot vårt medborgarskap 4. Frihet är i sin tur även till viss del positiv, ej att förglömma, men jag anser att det Arendt beskriver 5 snarare är en följd av föregående: Positiv frihet i form av handlande förverkligas i en miljö där jag är fri från tvång. Skinner ger mig medhåll till viss del [kolla upp]. Jag ställer mig på Skinners sida, men till det att det är en följd av våra förpliktelser gentemot medborgarskapet vill jag tillägga följande: Så mycket som det är en extern förpliktelse i vårt medborgarskap i en stat, och till viss del en förutsättning för att medborgarskapet inte urvattnas, lika mycket är det en intern förpliktelse gentemot oss själva. Den negativa friheten ger oss tillräckligt med ansvar för våra handlingar, men inget utkrävande. Man påverkar omvärlden genom sina handlingar, men man ser inte konsekvenserna de har förflyttats och därmed kräver samvetet inte en på ens handlingar. Tills vidare har jag gjort mig skyldig till en platityd, mer eller mindre exakt såsom Kymlicka hävdar omkring många senare verk om medborgarskap 6, vilket inte hjälper mycket. Jag har, med andra ord, orsak att fortsätta. Demokrati Ansvar förutsätter frihet, som tidigare nämnt, men ger det frihet att förlägga ansvaret på någon annan? Är det rimligt och i så fall varför? Demokrati är tills vidare det enskilt bästa systemet för medborgares frihet. I On Democracy nämner Dahl kriterierna för en polyarkisk demokrati 7, en definition jag ämnar använda, som i bästa fall rent proceduriellt fungerar på ett visst sätt 8. Det representativa systemet, som i mångt och mycket dominerar västvärlden, förflyttar politiskt ansvar från medborgaren horisontellt. För att utveckla min ståndpunkt, det är inte bara en faktiskt förflyttning som sker, utöver det är det en upplevd sådan. Den faktiska förflyttningen är ganska uppenbar: genom att rösta väljer vi representanter som för vår talan i riksdagen. Alternativen till representativ demokrati, främst ett deltagande dito, är inte smidigt för 3 Beckman et al. (2009), s Ibid, s Ibid, s Kymlicka, (2002), s. 316: "In the absence of some legitimate and illegitimate ways to promote or enforce good citizenship, many works on citizenship reduce to a platitude: namely, society would be better if the people in it were nicer and more thoughtful." 7 Dahl, (1998), s , Ibid, (1998), s

3 demos av de storlekar vi har att göra med 9. Den upplevda förflyttningen är av en annan karaktär: genom valurnan överlämnar vi ansvaret för vårt politiska deltagande i händerna på andra och frigör därmed oss själva från det. Det finns flera aspekter till det här: För det första vill jag påstå att representativ demokrati är nödvändigt för en specifik del av den negativa friheten, nämligen friheten från politik. Det allra minsta som krävs av oss för att upprätthålla friheten är att rösta, vilket för den delen inte heller krävs av en medborgare 10. En passande följdfråga skulle kunna vara: "vad krävs då egentligen av mig som medborgare?", vilket, ifall svaret är "skatt och laglydighet; utöver det inget", leder till slutsatsen att ett medborgarskap uteslutande är en legitimerande vertikal företeelse som gäller i en riktning, uppifrån och ner. Motsatsen eller för den delen ett horisontellt dito förutsätts inte, men å andra sidan uppmuntras det 11. Kort sagt, representativ demokrati eller blott valurnan, om vi så vill frigör mig från politik och ansvar, jag behöver inte nödvändigtvis engagera mig, men ifall jag vill, är jag fri att göra det. 12 Politiken är avhumaniserad. För det andra, som en följd av ovanstående relation, leder det till en upplevd samhällsklyfta politiken och medborgaren emellan. Detta späds sannolikt på av att det i vissa fall även fattas forum för diskussion 13, men jag förstår det som att det varierar. Nedanstående siffror är tjugo år gamla, och det finns anledning att tro att trenden vänt en aning 14, men de belyser min poäng om en klyfta de som vet och de som inte vet: "Moreover, the trends do not look good. There appears to be a general decline in people's commitment to public participation [...] comparisons with similar surveys from the previous fifty years suggest that 'the current cohort knows less, cares less, votes less, and is less critical of its leaders and insitutions than young people have been at any time over the past five decades." 15 Å ena sidan ger det underlag för den liberala tesen att vårt privatliv är viktigare, för något intresserar alla sig för, men samtidigt bör man fråga sig, varför var politik viktigare för unga förr? Kalla Kriget? Sannolikt en stor bidragande faktor. Skiftet från ett materialistiskt till ett 9 Ibid, (1998), s Förutom i Australien, där man enligt lag är tvungen att rösta. 11 Jag syftar här på demokratifostran i skolan. Se Läroplanen: Lgr11 för mer information. 12 Kymlicka, (2002), s Jmf. "vote-centric". 13 Ibid, (2002), s Spekulation. Grundar påståendet på den ekonomiska krisen ?, som jag förmodar har en påverkan på folks intresse i den politiska sfären. 15 Ibid, (2002), s. 293.

4 post-materialistiskt samfund? 16 Det skulle stödja den liberala tesen, då liberal atomism (fokus på individen) och post-materialistiska värden (självförverkligande, jämlikhet, etc.) verkar gå ihop. Man skulle kanske kunna dra slutsatsen att det politiska intresset främst var nödvändigt för människan i ett samhälle i utveckling (materialistiska samfundet), men en börda för en självförverkligande person i en post-materialistisk era. Att den ekonomiska krisen eventuellt höjer det politiska intresset talar också för en eventuell vändning av trenden, då politiken återigen behövs för att upprätthålla, eller återvända, till ett tillstånd då man kan bry sig om sina egna angelägenheter igen. 17 Jag är inte övertygad om att det besvarar min fråga, men det spelar sannolikt en väsentlig roll. Är det rimligt att förlägga ansvaret på någon annan utifrån ovanstående? Det lutar mot ett "ja", i särskildhet om vi ska anta att våra faktiska intressen ligger i den privata sfären, och inte i den politiska. I ljuset av ovanstående verkar den politiska sfären som inkräktande eller ett nödvändigt ont. Man kan fråga sig varför detta förhåller sig så, vilket jag avser göra. Därmed fortsätter tentamen vidare över till sin nästa rubrik. Ansvar Utifrån vad ovanstående förkunnat bör vi definiera ansvar i två delar: a) den privata, som har med mitt självförverkligande att göra, och b) den politiska, som har med mina tills vidare föga krävande medborgerliga förpliktelser att göra. Ytterligare bör vi förstå detta som en polariserad relation för majoriteten, men att b) förutsätter a). Enligt William Galston, som citeras av Kymlicka, innefattar ett ansvarsfullt medborgarskap fyra dygder: (i) allmänna dygder såsom laglydighet, lojalitet, (ii) sociala dygder såsom självständighet, (iii) ekonomiska dygder såsom arbetsflit, anpassningsbarhet till teknologiska och ekonomiska förändringar och (iv) politiska dygder såsom respektfullhet, förmågan att utvärdera förtroendevalda osv. 18 Som Kymlicka på samma sida tillägger är bl.a. allmänna och ekonomiska dygder nödvändiga i vilket samhälle som helst oavsett ideologisk agenda. De är nyttiga hur som helst och alla samhällen skulle gynnas av en ökning av dem. Problemet är hur sådana dygder uppmuntras, vilket jag får anta är våra dagars stora problem inom medborgarskapsforskningen. 16 Magoné, 2011, s Syftar här på medborgares krav på politiker att "fixa ekonomin" alt. skuldbeläggning för att den gått ner. 18 Kymlicka, (2002), s. 288.

5 "Vi är tvärtom, som Machiavelli gång på gång påpekar, vanligtvis motvilliga att odla de egenskaper som gör det möjligt för oss att tjäna allmänhetens bästa. Vi har snarare en tendens att vara moraliskt "fördärvade", en term som de republikanska teoretikerna vanligtvis använder för att beteckna vår medfödda tendens att ignorera vårt samhälles krav så fort dessa krav tycks stå i konflikt med fullföljandet av våra egna omedelbara förmåner." 19 Det jag tills vidare skrivit om stärker citatets budskap. "Moraliskt fördärvad" anser jag vara kontroversiellt, men låt gå. Personligen vill jag hävda att vår ökade möjlighet att förverkliga oss själva, i den liberala meningen av ordet, uppmuntrar oss till att göra just det och inte att odla dygder. Det låter sannolikt. Vi behåller tanken och fortsätter. Frågeställningen är fortfarande huruvida medborgaren kan sägas bära ansvaret för exempelvis ett valutfall. Låt oss ställa frågan: Vad är viktigast, samhället eller medborgaren? Om vi utgår från att majoritetens största intresse är självförverkligelse, då följer det naturligt att medborgaren är enheten att fokusera på, då det är vad som gör människor lyckliga. Men ifall vi även föreställer oss att fokus på självförverkligelse minskar fokus på politiken, d.v.s. samhället, och en dag går en person till valurnan för att rösta. Rösterna räknas, vinnaren förkunnas, och det proklameras dagen efter att alla bankmedel i landet har "socialiserats" till förmån för samhällets bästa, en oroväckande "järnridå" börjar sakta men säkert byggas upp och semestern nästa vecka är numera inställd. Bör personen ifråga som i all anonymitet personifierar den negativa friheten in absurdum och inte röstade, inte intresserade sig överhuvudtaget för den politiska sfären känna sig skyldig? Svaret, såsom jag ser det, är ja. Om individen rent faktiskt hade ställt sitt självförverkligande i första rum, så hade vederbörande inte valt "medborgaren" i föregående fråga, utan istället valt "samhället". Än så länge kan jag dra slutsatsen att det i själva verket är individen som ska ta ansvar för sitt val, oavsett vilket val det är, av den orsaken att det är hennes ansvar att försvara hennes intressen vilket i ovanstående exempel ingen annan tänkte på, något man inte alltid kan förutsätta. Epilog: allmänt tyckande Avslutningsvis vill jag belysa ett annat perspektiv på vad jag annars skrivit om. Som skrivet i kursbeskrivningen: 19 Beckman et al., (2009), s. 114.

6 "Kunskaper som vidareutvecklar grunden för ett medvetet och aktivt medborgarskap i en politisk och allt mer komplex värld." 20 Som vidare tas upp av Dahl 21 är det en värld som i högre grad är svårare att begripa, inte bara för gemene man, utan även för forskare såsom Jonas Linde och Joakim Ekman, som i Demokratiseringsprocesser till och med hävdar att femtio år av demokratiseringsforskning till slut bidragit till att man egentligen inte vet mer än innan, förutom vissa samband. 22 Min slutsats att individen bör bära ansvaret för sitt val blir därmed satt i något av en sits. Hur kan det vara rimligt att kräva att någon ska ansvara för ett val i ett system som vederbörande knappast förstår eller som kräver en enorm tid att sätta sig in i och förstå? Är det vad man ska förutsätta? Svaret får bli föremål för nästa tenta. Litteraturlista: Beckman, Ludvig, Maria Carbin, Ulf Mörkenstam, Sofia Näsström, Jouni Reinikainen & Maria Wendt Höjer (red.) (2009). Texter i samtida politisk teori [2:a upplagan] (Malmö:Liber). Dahl, Robert A. (1998). On Democracy (New Haven: Yale University Press) / /Kursinformationpolitiskteori2.pdf 21 Dahl, (1998), s Linde & Ekman, (2006), s. 228.

7 Goodin (2007). Enfranchising all a ffected interests, and its alternatives, Philosophy & Public Affairs 35(1). Kymlicka, Will (2002). Contemporary Political Philosophy. An Introduction [2 nd edition] (Oxford: Oxford University Press). Ekman, Joakim & Linde, Jonas (2006) Demokratiseringsprocesser: teoretiska ansatser och empiriska studier, Lund: Studentlitteratur Magone, José (2011) Contemporary European Politics A Comparative Introduction, London: Routledge Elektroniska källor: Kursbeskrivning till Politisk Teori 2, [ ]: 2/pt/filarkiv/ht-2013/ /Kursinformationpolitiskteori2.pdf