Ambulanspersonals uppfattning om fysiska tester och fysisk träning inom ambulanssjukvården.

Transkript

1 Specialistsjuksköterskeprogrammet Ambulanspersonals uppfattning om fysiska tester och fysisk träning inom ambulanssjukvården. Författare: Annelie Carlsson Handledare: Björn Wikehult Examensarbete i Vårdvetenskap Inriktning ambulanssjukvård Examinator: Åsa Muntlin-Athlin Avancerad nivå, 15 hp VT 2011

2 SAMMANFATTNING I dagsläget finns inget standardiserat test för att kontrollera lämplig fysisk förmåga inom svensk ambulanssjukvård. Det undersökta länet utför inga årliga fysiska tester. Ett projekt har drivits för att utveckla vetenskapligt baserade fysiska tester, anpassade till ambulansverksamhet. Forskningen har resulterat i Aasa-testen. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens uppfattning om Aasatestens relevans, införandet av årliga tester och vikten av egen fysisk träning i relation till ambulansarbete. Metod: En kvasi-experimentell studie med jämförande design har genomförts. Aasa-testen har utförts på 41 slumpvis utvalda personer vid en ambulansstation i Mellansverige. Därefter besvarades ett frågeformulär. Resultat: Majoriteten presterade ett godkänt resultat på samtliga eller fem av de sex testen i Aasa-testen. Kvinnorna upplevde högre grad av ansträngning vid hantelbärning men hade bättre kondition än männen. Studiedeltagarna ansåg att konditionen och fysiska styrkan var viktig för dem och att dess fysik är tillfredställande för yrket. Införandet av årliga tester skulle motivera till träning och minska belastningsskador. Slutsats: Övervägande antal studiedeltagare ansåg att årliga tester bör införas på ambulansen i länet. Inget samband fanns mellan prestation på Aasa-testen och uppfattningen om testets relevans. Däremot tyckte testdeltagarna att Aasa-testen motsvarar den fysiska belastningen de utsätts för i det dagliga arbetet. Nyckelord: Ambulanspersonal, fysisk utbildning och träning, fysisk kapacitet, fysiska krav, fysisk styrka och uthållighet, sjuksköterska.

3 ABSTRACT There is no standardized test to control the appropriate physical ability in the Swedish ambulance service. The county in question does not perform annual physical tests. A project has been going to develop science-based physical tests, designed for the ambulance service. The research has resulted in the Aasa-test. Objective: The aims of this study were to examine the ambulance staff perception of the Aasa-test relevance, introduction of annual tests and the importance of their own physical training in relation to ambulance work. Method: A quasi-experimental study with a comparative design has been conducted. Aasatests were conducted in 41 randomly selected staff at an ambulance station in central Sweden. They also answered a questionnaire. Result: The majority successfully conducted most of the tests in the Aasa-tests. Women experienced greater effort at carrying dumbbells but had better condition than men. The study participants felt that fitness and physical strength were important and that their physics was satisfactory for the professional duty. The introduction of annual tests would motivate the exercise and reduce stress injuries. Conclusion: The majority felt that annual testing should be introduced in the county. No association was found between performance on Aasa-test and the perception of the relevance test. However test participants thought that Aasa-test corresponds to the physical burden they face in their daily work. Keewords: Ambulance personnel, Physical Education and training, physical capacity, physical demands, fitness and nurse.

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING... ABSTRACT BAKGRUND :1 Fysisk kapacitet :2 Kondition :3 Aasa-testen :4 Åstrands cykelergometertest :5 Ambulanspersonal och könskillnader :6 Syfte :7 Frågeställning METOD :1 Design :2 Urval :3 Datainsamlingsmetod :3:1 Test :3:2 Test :3:3 Test :3:4 Test :3:5 Test :3:6 Test :4 Instrument :5 Tillvägagångssätt :7 Dataanalys ETISKA ÖVERVÄGANDEN RESULTAT :1 Testpersonernas sammansättning :2 Testresultat Aasa-testen :3 Kondition :4 Aasa-testens relevans :4:1 Konditionstest :4:2 Handstyrka :4:3 Bålstabilitet :4:4 Lyftstyrka :4:5 Rygguthållighet... 14

5 4:4:6 Hantelbärning :5 Könsskillnader :6 Testpersonernas kondition och fysiska styrka :6:1 Kondition :6:2 Fysisk styrka :7 Årliga tester :8 Ambulanspersonalens motivation DISKUSSION :1 Resultatdiskussion :2 Metoddiskussion :3 Förslag till vidare undersökning :4 Projektets betydelse SLUTSATS TILLKÄNNAGIVANDE REFERENSLISTA BILAGOR Bilaga Bilaga

6 1. BAKGRUND Sedan början av 1900-talet har fysiologer studerat och mätt människors fysiska förmåga under arbete (Andersson, Forsberg & Malmgren, 1999). I dagsläget finns inget standardiserat test för att kontrollera lämplig fysisk förmåga för arbete inom svensk ambulanssjukvård. De tester som genomförs baseras ofta på modeller som skapats för rökdykare och ger därigenom en irrelevant bedömning av den fysiska förmåga som krävs av ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor inom ambulanssjukvården (Europeiska socialfonden [ESF], 2010). I jämförelse mellan räddningstjänst, polis och ambulans är de yrkesmässiga kraven på fysisk kapacitet minst kända hos ambulanspersonal (Gamble, Stevens, McBrien, Black, Cran & Boreham, 1991). Den fysiska kapacitet som är nödvändig inom ambulansyrket kan antingen testas genom arbetsrelaterade moment eller genom fysiska tester som motsvarar fysiken i arbetet. Tester så som maximal syreupptagningsförmåga, uthållighet, muskelstyrka, rörlighet och koordination skulle vara relevant (Barnekow-Bergkvist, Aasa, Ängquist & Johansson, 2004). Intresset för detta ämne föddes i och med att det aktuella länet har valt att endast testa kondition på löpband och bårbärning vid anställning. I andra delar av landet, exempelvis Dalarna har man infört mer omfattande anställningstester vad gäller fysisk kapacitet och kondition. De tillämpar även tester årligen för att kontrollera att ambulanspersonalen bibehåller tillfredställande fysisk kondition och styrka för att klara av yrket och för att minska risken för arbetsskador. Ett starkt samband kan ses mellan tunga lyft och utvecklande av ländryggssmärta (Bernard, 1997). Ambulansarbetet innebär enstaka moment med hög fysisk belastning och mycket stillasittande (Gamble et al., 1991). Diskussioner förs i nuläget av verksamhetsansvariga för ambulanssjukvåden i det aktuella länet om att införa mer omfattande anställningstester och kontinuerliga tester för ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor i verksamheten. Den efterfrågade arbetsförmågan kan kontrolleras vid anställning med hjälp av tester för fysisk kapacitet och kondition (Ayoub, 1982). Ett projekt har drivits av forskare på belastningscentrum, Högskolan i Gävle och Ambulansakademin för att undersöka möjligheterna att utveckla fysiska tester som är anpassade till ambulansverksamhet. Ambulansakademin är ett utbildnings och utvecklingscentrum för ambulanssjukvård som drivs av landstinget i Västernorrland. Forskningen har resulterat i ett standardiserat och vetenskapligt baserat fysiskt test för ambulanspersonal, Aasa-testen (Europeiska socialfonden [ESF], 2010). Aasa-testen är de 1

7 fysiska test som i nuläget används i vissa delar av Sverige och som det aktuella länets ambulansverksamhet diskuterar att införa som anställningstester och kontinuerliga tester av ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor inom verksamheten. 1:1 Fysisk kapacitet Begreppet "fysisk kapacitet" består av ett antal olika delar, bland annat hjärt-lungkapacitet, muskelstyrka, uthållighet och balans (Aasa, Ängquist & Barnekow-Bergkvist, 2008). Muskelstyrka brukar definieras som den största möjliga kraft en viss muskelgrupp kan utveckla under maximal frivillig kontraktion i ett visst moment (Jaric, 2003). Fysiska moment som till exempel tunga lyft, tryck och bärning utförs i ambulansyrket. Vid bårbärning i trappor är det många muskler som aktiveras (Aasa, Ängquist & Barnekow-Bergkvist, 2008). En bra koordinering av muskler vid lyft och bårbärning kan minska kravet på muskelmassa. Även avståndet mellan föremålet som lyfts och kroppen är av betydelse för hur mycket muskler som krävs vid ett lyft (Burgess-Limerick & Abernethy, 1998). Fördelningen av den muskulära styrkan är en avgörande faktor för med vilken teknik ett lyft genomförs (Li & Zhang, 2009). Relationen mellan muskelstyrka och rörlighet kan dessutom påverkas av kroppsstorleken, formen och kroppssammansättningen (Jaric, 2003). Belastningsskador inom yrket är en faktor som bidrar till sjukskrivning och förtidspensionering (Aasa, Barnekow-Bergkvist, Ängquist & Brulin, 2005). Det finns en benägenhet till att drabbas av kroniska sjukdomar med stigande ålder (Rodgers, 1998). Enligt Wong minskar antalet sjukdagar med regelbunden träning. Låg fysisk aktivitet är en betydande faktor i samband med sjukfrånvaro och självrapporterad stress hos kvinnor och högre värden av triglycerider och LDL-kolesterol hos män (Wong, Koh & Lee, 1998). Även muskelmassan förtvinar med ökad ålder och en ökad inlagring av fett sker i kroppen (Andesson et al., 1999; Gamble et al., 1991). Regelbunden fysisk aktivitet vid hög ålder bidrar till ökat välbefinnande och bättre livskvalitet (Grant, 2001). De flesta vuxna människor uppnår inte till den nivån av fysisk aktivitet som rekommenderas för en hälsosam livsstil. Aktiviteten avtar med ökad ålder och det är då än viktigare att vara fysiskt aktiv för att bibehålla hälsan (Berger, Der, Mutrie & Hannah, 2005). Det finns belägg för att ambulanspersonal är en grupp med hög sjuklighet som leder till förtidspensionering. I och med det bör särskild uppmärksamhet läggas på förebyggande och hälsofrämjande arbete (Rodgers, 1998). Genom individuellt utformade träningsprogram kan man minska graden av trötthet vid exempelvis bårbärning (Aasa, Ängquist & Barnekow-Bergkvist, 2008.) Lyft i 2

8 framåtböjt läge och tunga lyft är moment som ingår i yrket och ländryggssmärta är vanligt bland sjuksköterskor (Gundewall, Liljeqvist & Hansson, 1993; Josephson & Vingård, 1998). Ett samband kan ses mellan upplevelsen av hur ansträngande yrket är och graden av ländryggssmärta (Tam & Yeung, 2006). Många studier har undersökt olika lyfttekninker för att utröna förhållandet mellan lyft- och ländryggsmärta (Hsiang, Brogmus & Courtney, 1997). Den belastning kroppen utsätts för vid i och urlastning av bår i ambulansen föranleder vikten av att kontrollera den fysiska styrkan. Allt för att minska belastningsrisken och graden av trötthet i arbetet (Barnekow-Bergkvist, Aasa, Ängquist & Johansson, 2004). Ambulansens utformning och hjälpmedel kan till viss del underlätta fysiskt krävande uppgifter i yrket (Aasa et al., 2005). På grund av det är utformningen och de ergonomiska förutsättningarna viktiga aspekter att ta hänsyn till vid framtagandet av nya ambulanser (Kluth & Strasser, 2006). Fysiken hos ambulanssjukvårdaren och sjuksköterskan är också av betydelse för graden av ansträngning vid fysiska moment. Faktorer så som maximal syreupptagningsförmåga och isometrisk rygguthållighet är viktiga för att minska utvecklingen av mjölksyra vid ansträngande moment i yrket (Aasa et al., 2005). 1:2 Kondition Dålig kondition är en riskfaktor som kan påverka arbetsförmågan (Andersson et al., 1999). Sänkt fysisk kondition är ofta det första tecknet på sjukdom (Åstrand & Ryhming, 1954). Med kondition menas kroppens förmåga att genomföra ett långvarigt submaximalt arbete. God fysisk kondition karaktäriseras av förmågan att utföra dagliga sysslor utan onormal trötthet och med gott om energi att njuta av fritidssysselsättningar. Det innefattar även förmågan att möta oförutsedda kriser (Caspersen, Powell & Christenson, 1985). Kondition kallas även syreupptagningförmåga eller aerob uthållighet eftersom det är ett mått på hur väl inandat syre kan utnyttjas. Syreupptagningsförmågan mäts i ml/(kg x min) och anges ofta som maximal syreupptagningsförmåga (VO2 max ) (Åstrand & Ryhming, 1954). Det vill säga, den maximala volymen syre i milliliter som kan tillföras varje kilogram kroppsvävnad per minut. Maximal syreupptagningsförmåga är en säker parameter som anger förmågan att transportera syre från luften till vävnader vid en given nivå av fysisk belastning (Hawkins, Raven, Snell, Stray-Gundersen & Levine, 2006; Moreira-Nunes et al., 2009). Syreupptagningsförmågan är en viktigt fysiologisk parameter för bestämning av aktuellt hälsostatus, både vid kliniska bedömningar i normaltillstånd och vid sjukdom (Su, Celler, Savkin, Nguyen, Cheng, Guo & Wang, 2009). Vid ambulansarbete med olycksfall består 3

9 arbetet i långa perioder av inaktivitet som varvas med kortare perioder av relativt intensivt arbete, ofta över den anaeroba tröskeln (Gamble et al., 1991). Det finns ett linjärt samband mellan hjärtfrekvens och arbetsintensitet då pulsen ligger mellan 120 slag/min till 170 slag/min (Swain & Wright, 1997; Åstrand & Ryhming, 1954; Siconolfi, Cullinane, Carleton & Thomson, 1982). Mellan de pulsintervallen infinner sig personens steady state, det vill säga vid den arbetsbelastningen (W) där pulsen från att ha varit linjärt stigande hamnar på en platå innan den börjar stiga igen (Swain & Wright, 1997). Ett cirkulatoriskt och ventilatoriskt stabilt läge som infinner sig efter ca 6 minuters fysiskt arbete, på exempelvis testcykel (Åstrand & Ryhming, 1954). Normalt är platån och tillika steady state ca 85 % av personens maxpuls (Swain & Wright, 1997; Hawkins et al., 2006). För att beräkna maxpuls använder man sig av siffran 220 och subtraherar det med personens ålder. Denna komponent kan inte påverkas av träning men vissa genetiska variationer finns (Hootman, Macera, Ainsworth, Martin, Addy & Blair, 2001). 1:3 Aasa-testen Aasa-testen är ett test av fysisk kapacitet specifikt utformat för ambulansyrket. I nuläget pågår utformning av en utbildningsplan för testledare som skall vara verksamma i hela Sverige. Testet består av sex olika moment där kondition, styrka och uthållighet i utvalda muskelgrupper ingår. Testerna är utvecklade i ett samarbete mellan Ambulansakademin och Ulrika Aasa, sjukgymnast och forskare vid Umeå universitet, i samråd med ambulanspersonal från hela landet. Aasa-testen bygger på resultat från forskningsstudier i Sverige och Finland. Faktorer som kondition, styrka och uthållighet har visat sig ha betydelse för hur fysiskt belastande ambulansarbete är på individens kropp. Från oktober 2008 till november 2009 testades 200 personer som arbetar inom ambulanssjukvården i Kiruna, Skellefteå, Lycksele, Piteå, Övertorneå, Luleå och Umeå. Syftet var att få fram referensmaterial för att kunna rekommendera gränsvärden till Aasa-testen. Projektet stöddes av Europeiska Unionen, europeiska socialfonden (ESF, 2010). Aasa-testen skall användas i främst två olika syften. Dels för att kunna bedöma lämplig fysisk kapacitet för att klara av ambulansyrkets fysiska påfrestningar oavsett kön. Dels i ett preventivt syfte genom att göra en bedömning av risken för uppkomst av skador och fysiska besvär kopplade till arbetet. 4

10 De moment som ingår i Aasa-testen är: Konditionstest på cykel (Åstrands cykelergometertest) Handstyrka Bålstabilitet Lyftstyrka Rygguthållighet Hantelbärning, simulerad bårbärning i trappa 1:4 Åstrands cykelergometertest Grundprincipen för ergometrar (mäter musklers arbete) utvecklades på 50-talet. Det bromsande fiktionshjulet konstruerades och makarna Åstrand utarbetade tabeller för beräkning av maximal syreupptagningsförmåga (VO 2max ) med ett så kallat cykelergometertest. Testet kontrollerar en persons fysiska arbetsförmåga eftersom cykling involverar stora muskelgrupper som kräver mycket syre vid arbete. De tar även hänsyn till ålder, kön, puls (steady state) och vikt (Åstrand & Ryhming, 1954). Den arbetande muskelmassan måste vara tillräckligt stor för att aktivera syretransportsystemet maximalt (Bellardini et al., 2009). Cykeln är konstruerad med ett band som löper runt hjulets fälg och som bromsas mekaniskt med hjälp av ett tungt svänghjul. Bandet spänns olika hårt med hjälp av vikter och därmed regleras trampmotståndet. Vikterna motsvarar en viss arbetsintensitet som utgörs av arbete per tidsenhet. Testpersonen trampar i en takt om 100 nedtrampningar per minut eller 50 varv/minut. Därmed kan arbetsintensiteten uttryckas i watt (W). Ingen skillnad i syreupptagningsförmåga har setts vid 50 varvtal/minut som vid 80 varvtal/minut (Swain & Wright, 1997). Testpersonen håller takten med hjälp av en metronom eller digital visare på cykeln som anger varv per minut (Andersson et al., 1999). Alla människor har ungefär samma arbetsekonomi vid submaximalt cykelarbete, det vill säga, en viss belastning kräver ungefär samma energiutveckling (Bellardini, Henriksson & Tonkonogi, 2009; Swain & Wright, 1997). Det finns ingen skillnad mellan beräknade världen av maximal syreupptagningsförmåga (VO 2max ) och kontrollerade världen genom direkt mätning (Siconolfi et al., 1982). Idag används testet i stor omfattning inom hälsovården och utgör då en del i en hälsoprofilbedömning (Andersson et al., 1999). 5

11 1:5 Ambulanspersonal och könskillnader Senaste åren har andelen kvinnor inom yrket ökat (Barnekow-Bergkvist et al., 2004). På den undersökta ambulansstationen arbetade 17 % kvinnor vid studietillfället. Kvinnor presterade betydligt sämre i ett lyfttest avseende hastighet, acceleration, styrka och kraft (Stevenson et al., 1996). Korta kvinnor utvecklar mer mjölksyra vid bårbärning än längre kvinnor. Det skulle innebära att en längre kvinna har fördel i och med en större muskelmassa. Detta samband gäller inte för män (Barnekow-Bergkvist et al., 2004). Vid marklyft sträcker män, i större utsträckning än kvinnor, fortare i knäleden än i höftleden. Överlag hade kvinnorna ett mer synkroniserat rörelsemönster än män vid marklyft. Vid rygglyft skiljde sig vinkeln i knäna åt, männen böjde mer på benen. Kvinnorna utförde ett mer korrekt rygglyft troligen på grund av att de ej begränsades av sträckningen i hamstringsmuskeln i lika stor utsträckning som männen. Vissa rörelsemönster är dock genetiskt förutsatta (Lindebeck & Kjellberg, 2001). 1:6 Syfte Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens uppfattning om Aasa-testernas relevans, införandet av årliga tester och vikten av egen fysisk träning i relation till ambulansarbete. 1:7 Frågeställning 1. Finns något samband mellan egen prestation på Aasa-testen och hur man ser på Aasatestens relevans i förhållande till ambulansarbete? 2. Finns det någon skillnad mellan män och kvinnors uppfattning om Aasa-testens relevans? 3. Finns det något samband mellan godkända testresultat och personens uppfattning om vikten av egen fysisk aktivitet? 4. Anser ambulanspersonalen att årliga tester skall införas på ambulansen i det undersökta länet? 5. Kan årliga tester motivera ambulanspersonalen att bibehålla eller öka sin fysiska förmåga? 6. Hur stor del av ambulanspersonalen tycker att de har tillfredställande kondition och fysisk styrka för arbetet? 6

12 2. METOD 2:1 Design En kvasi-experimentell studie med jämförande design har tillämpats. 2:2 Urval Ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor på en ambulansstation i Mellansverige lottades slumpmässigt fram och tillfrågades därefter att delta i studien via sms. Ingen uppdelning av yrkeskategori eller kön gjordes i urvalet. Då tillfrågade personer avböjde deltagande i studien tillfrågades ytterligare personer efter att de också lottats fram. Totalt avböjde fem personer deltagande utan känd orsak, tre personer kunde ej deltaga på grund av sjukdom, skada eller tjänstgöring på annan ort. Sammanlagt 41 personer inkluderades efter att ha givit sitt samtycke till deltagande. Följande exklusionskriterier tillämpades; sjukskriven ambulanspersonal som ej kunde genomföra Aasa-testen på grund av fysiska begränsningar, tjänstledig ambulanspersonal och timanställda. Deltagarna i studien speglade personalen på den aktuella stationen med avseende på ålder och kön. Totalt deltog 8 kvinnor och 33 män i studien. Medelåldern på stationen var 47 år och medelåldern på deltagarna i studien var 46 år. 2:3 Datainsamlingsmetod Data samlades in från genomförda Aasa-tester. Testerna tog sammanlagt ca en timme per person att genomföra. Analys av testerna genomfördes utifrån referensvärden på respektive test. Testdeltagarna informerades inte om uppsatta referensvärden utan fick endast veta om resultatet var godkänt eller ej efter genomfört moment. Referensvärden och tillika godkända resultat för testerna ser ut som följer; 2:3:1 Test 1: Konditionstest på Monark-cykel enligt Åstrands cykelergometertest. Testet startade med att mäta aktuell vikt och kontrollera att personen ej hade ätit, snusat, rökt eller druckit kaffe den senaste timmen. Personen tillfrågades sedan om denne använder mediciner som kan påverka puls eller blodtryck. Därefter ställdes sadelhöjd och lämplig belastning (W) in. Belastningen utgick från en uppskattning om kondition efter att testledaren förhört sig om testpersonens dagliga motionsgrad och frekvens av pulshöjande aktivitet. Den uppskattade belastningen påverkade ej slutresultatet. Sadelhöjden anpassades så att testpersonens knä var lätt böjt vid full utsträckning. Därefter gavs instruktioner om tramptakt enligt en metronome, 7

13 av märket Tunturi Quartz Metronome och att testet kan förväntas pågå under 6-10 minuter beroende på pulsutveckling. Innan personen började cykla noterades pulsen, med en pulsklocka av märket Polar, och den aktuella belastningen. Efter 2 minuters cykling gjordes en andra avläsning av pulsen. Om den visade >120 slag/min (bpm) ökades belastningen under pågående cykling och personen fick cykla ytterligare 2 minuter. Maximalt utfördes två sådana höjningar, om ytterligare höjning krävdes avbröts testet. När testpersonen kom upp i en puls >120 slag/min påbörjades avläsning varje minut. Testet avslutades när pulsen ej varierar med mer än två slag under de sista två minuterna. Ett medelvärde på de tre sista pulsavläsningarna var följaktligen personens steady state. Därefter beräknades individens maximala syreupptagningsförmåga, VO2max (l/min) med hjälp av en tabell som angav arbetspuls och motstånd på cykeln (W). Värdet överfördes sedan till tre tabeller som tar hänsyn till ålder, kön, puls (steady state) och vikt för att slutligen få fram en siffra i en femgradig skala. För att kontrollera graden av ansträngning användes Borgs skattningsskala (Andersson et al., 1999; Borg, 1998). Syftet med skattningsskalan var att kontrollera ansträngningsgraden i förhållande till arbetspuls och belastning. Genom att fråga hur ansträngande testet upplevdes och genom att titta på personen gavs en fingervisning om den testades beräknade värde låg för högt eller för lågt. Godkänt resultat på testet; 3. 2:3:2 Test 2: Handstyrka. Mätte maximal gripstyrka i händernas muskulatur med hjälp av en handdynamometer. Electronic Hand Dynamometer av modellen EH101 användes. Ett handtag pressades ihop och vid maximal kraft angav den digitala dynamometern styrka i kilo på displayen. Ett försök med höger respektive vänster hand utfördes. Godkänt resultat: 40 kg. 2:3:3 Test 3: Bålstabilitet. Sidoplanka på antingen höger eller vänster sida. Testdeltagaren fick själv välja sida. Fötterna placerades på varandra, kroppen i rak position ovan marken. Underarmen placerades på mattan i 90 graders vinkel. Armbågen placerades rakt under axeln. Tidtagningen startade när personen hittat rätt position. Tillsägelse om korrigering av läge utfärdades en gång innan testmomentet avbröts pga. felaktig position. Godkänt resultat: 1,5 minut. 2:3:4 Test 4: Lyftstyrka. Ett marklyft i Smithmaskin av märket Nordic gym. Testdeltagaren fick instruktioner om placering av händerna på stången. Därefter utfördes ett testlyft med 35 kg för att hitta en korrekt position med fötterna. Om lyftet såg korrekt ut och kändes bra för testdeltagaren ökades vikten med 30 kg och deltagaren fick lyfta igen. Lyftet utfördes från markhöjd till stående med raka armar. Godkänt resultat: 65 kg. 8

14 2:3:5 Test 5: Rygguthållighet. Mäter maximal statisk uthållighet i ryggsträckarna. Testdeltagaren fick ligga på mage på en brits med överkroppen vilande på en pall framför britsen. Därefter fixerades benen med en filt under två spännband. Armarna lades i kors på bröstet eller vilandes på ryggen, deltagaren valde själv. En pinne med markering utgjorde riktmärke för korrekt position och användes som hjälpmedel för testledaren. Tillsägelse om korrigering av läge utfärdades maximalt tre gånger. Deltagaren bestämde själv när tidtagningen startade genom att dra pallen åt sidan och hitta rätt position med armarna. Godkänt resultat: 1,5 minut. 2:3:6 Test 6: Hantelbärning. Simulerad bårbärning i trappa med Kettlebells, av märket Master, 24 kg i vardera handen och med en given gångtakt på 84 slag/min (bpm). Starpositionen var på tredje våningen. Testdeltagaren lyfte hantlarna och stod statiskt i 15 sekunder. Därefter gick testledaren före med metronomen inställd på 84 slag/min (bpm), ner till bottenplanet. Totalt tre våningar, sex trappor. Testdeltagaren tillfrågades om graden av ansträngning enligt Borgskalan (Bilaga 3) under en 30 sekunders vila. Därefter lyftes hantlarna på nytt och testdeltagaren gick upp för trapporna efter testledaren i takten 84 slag/min (bpm). Väl uppe på 3:e våningen tillfrågades testdeltagaren på nytt om graden av ansträngning enligt Borgskalan. För godkänt resultat skulle testdeltagaren bära hantlarna enligt instruktion utan att sätta ner dem på ner eller uppvägen. Godkänt eller icke godkänt resultat. Ett frågeformulär (Bilaga 2) delades ut till samtliga testdeltagare och besvarades i direkt anslutning till genomfört Aasa-test. 2:4 Instrument Ett frågeformulär (Bilaga 2) som var särskilt konstruerad för denna studie användes. Frågeformuläret byggde på strukturen i Aasa-testen och utformades för att svara till studiens syfte. Den bestod av arton frågor och tre bakgrundsfrågor. Tretton frågor var i ordinalskala med skattning på en femgradig skala med ändpunkterna inte alls till i mycket stor grad och motsvarar siffra 1 till 5 i dataanalysen. Två frågor var fritextfrågor och tre stycken var dikotoma. 2:5 Tillvägagångssätt Ambulanspersonal på den undersökta stationen fick ta del av studiens syfte och tillvägagångssätt för urval av deltagare. Muntlig presentation av studien utfördes av 9

15 uppsatsförfattaren eller avdelningschefen på dagliga morgonmöten på stationen. Därefter placerades ett informationsbrev (Bilaga 1) i de gemensamma utrymmena på stationen. Samtliga ur personalen tilldelades en kod innan urvalet utfördes. Resultat på Aasa-testen länkades ihop med frågeformuläret via koden. Vid bokning av testtillfälle informerades testpersonen att ej äta, dricka kaffe eller annan koffeindryck, eller bruka nikotin en timme före testtillfället. Författaren och en medarbetare har genomfört Aasa-testen på arbetsplatsens gym, under ambulanspersonalens ordinarie arbetstid eller på fritiden. Testerna genomfördes således inomhus i rumstemperatur i ordningen test 1 till 6. Efter avslutat test delades frågeformuläret ut och besvarats i direkt anslutning till testtillfället. Studien var godkänd av verksamhetschefen för ambulansen i det aktuella länet. 2:7 Dataanalys Analysen utfördes i SPSS (Statistic Package for the Social Sciences). Icke-parametrisk data i ordinalskala analyserades med Mann Whitney U-test för att undersöka skillnader mellan kön. Samband mellan variabler analyserades med Spearman s rangkorrelationstest. Sambandsanalyser med testpersonernas prestation på respektive test i Aasa-testen utfördes med hur man ser på Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete. Beskrivande frekvensanalyser med uppdelning av godkänt eller icke godkänt resultat på varje test undersöktes också med svaren på motsvarande fråga i frågeformuläret (fråga 1, 3, 4, 5, 6 och 7). Könskillnader i skattad upplevd trötthet vid testmoment sex i Aasa-testen prövades. Fråga 2 sambandsundersöktes med resultat från test 1, konditionstestet. Fråga 10 och 11 har korrelerats med resultaten från Aasa-testen. Fråga 8 har redovisats med beskrivande statistik och motiveringar till svaret på frågan har kategoriserats och presenterats med citat. Fråga 12 och 13 har redovisats med beskrivande statistik. Fråga 14 har korrelerats med fråga 15 och 16. Fråga 17 har redovisats i beskrivande statistik i löpande text tillsammans med motiveringar (fråga 18). En alternativhypotes har även prövats avseende samband mellan godkända testresultat och positiv uppfattning på fråga 12 och 13. Testresultat från delmomenten i Aasatesten och svaren i frågeformulären länkades ihop via siffror där 0 motsvarade icke godkänt resultat och 1 motsvarade godkänt resultat. Den femgradiga skalan i frågeformulären översattes från 1 till 5 där 4 och 5 tolkades som positiv uppfattning, 3 som varken eller och 1 och 2 som negativ uppfattning. Inget extern bortfall fanns avseende de fysiska testerna eller frågeformuläret. En studiedeltagare hade utelämnat svar på den första öppna frågan och åtta studiedeltagare hade utelämnat svar på den andra öppna frågan. 10

16 3. ETISKA ÖVERVÄGANDEN Deltagandet i studien har varit frivilligt. Deltagarna informerades om vad medverkan innebar (Centrala etikprövningsnämnden, 2011). Testledaren och tillika uppsatsförfattaren eller medarbetaren är de enda som har tillgång till resultaten från Aasa-testen och svaren i frågeformulären. Testresultaten har presenterats på ett sådant sätt så att enskilda personer ej kan identifieras. Alla insamlade data har behandlats konfidentiellt. Studien är godkänd av verksamhetschefen i det aktuella länet. 4. RESULTAT 4:1 Testpersonernas sammansättning I studien ingick 41 testpersoner varav 33 (~80%) var män och 8 (~20%) var kvinnor. Testpersonerna var i åldrarna 30 till 57 år (Figur 1). Tio (~24 %) var i åldern 30-39, 18 (~44 %) var i åldern och 13 (~32 %) var över 50 år. Medelåldern var 45 år och medianen 45 år. Nära hälften av testpersonerna har arbetat på ambulansen i över 20 år. Ingen har arbetat mindre än 5,5 år. 60 Åldersfördelning Åldersfördelning Figur 1. Åldersfördelning på testpersonerna. 4:2 Testresultat Aasa-testen En stor andel, 17 (~42 %) av ambulanspersonalen klarade samtliga tester i Aasa-testen. Lika många, 17 personer (~42 %) hade godkänt på fem av de sex testerna, sex (~15 %) hade 11

17 godkänt på fyra av de sex testerna och en (~2 %) hade godkänt på tre av de sex testerna. Det konditionstest som fick avbrytas räknas här som icke godkänt. Den testperson som klarade handstyrkan med höger men inte vänster hand redovisas också som icke godkänd i ovanstående resultat. Nedan och följaktligen har dessa resultat exkluderats ur analyserna (Figur 2). Kondition Handstyrka 7 6 Godkända Icke godkända Godkända Icke godkända Bålstabilitet Rygguthållighet 5 13 Godkända Godkända 28 Icke godkända 36 Icke godkända Lyftstyrka Hantelbärning Godkända Icke godkända Godkända Icke godkända Figur 2. Fördelning av godkänt och icke godkänt resultat på respektive test. 4:3 Kondition Av de 41 testade personerna var det sju (17 %) som ej klarade godkänt resultat på test ett, Åstrands cykelergometertest. Ett konditionstest fick avbrytas på grund av förkylning eftersom 12

18 slutresultatet skulle bli missvisande, därav endast resultat från 40 testdeltagare. Totalt fyra (~10 %) personer var negativt inställda till att konditionstest på cykel är ett bra sätt att kontrollera konditionen, tre av dessa klarade ej godkänd nivå på testet. Samband mellan icke godkänt resultat och negativ uppfattning om konditionstest på cykel undersöktes med Spearman s rho. Inget samband hittades. Inget samband hittades heller mellan stigande ålder och försämrad kondition, vilket också undersöktes med Spearman s rho. En skillnad (p<0,05) hittades med Mann Whitney U-test då kön och resultat på konditionstestet undersöktes (U=42,5, p=0,003). Kvinnor presterade alltså bättre på konditionstestet på cykel än vad männen gjorde. Medelvärdet för männen var 3,37 medan medelvärdet för kvinnorna var 4,63. 4:4 Aasa-testens relevans Samband mellan den egna prestationen på respektive test i Aasa-testen har undersökts med hur man ser på Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete (Figur 3). 25 Svarsfördelning 20 Antal Inte alls I liten grad I någon grad I stor grad I mycket stor grad Figur 3. Fördelningen över studiedeltagarnas svar i frågeformuläret på frågorna som representerar uppfattningarna om Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete. 13

19 4:4:1 Konditionstest Sju av 41 personer (~17 %) klarade inte godkänd gräns på konditionstestet. Det fanns inget samband mellan resultat på testen och uppfattning om konditionstestets relevans i förhållande till ambulansarbete. Nära hälften, 20 personer (~49 %), tyckte att konditionstestet i någon grad motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Några färre, 13 personer (~32 %), ansåg att testet i stor grad motsvarar fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. 4:4:2 Handstyrka Sex av 41 (~15 %) uppnådde inte godkänd gräns för handstyrka i varken höger eller vänster hand. En person var godkänd på höger hand men inte på vänster och exkluderades därför i analysen. Större delen av testdeltagarna, 34 personer (~83 %), var godkända både på höger och vänster hand. Av dem var det 25 (~61 %) som ansåg att handstyrketestet i stor grad eller mycket stor grad motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Det var ingen skillnad i uppfattning hos de personer som ej klarat testet i jämförelse med de som klarat testet. 4:4:3 Bålstabilitet Av de 41 testpersonerna var det 13 (~32 %) som ej klarade godkänd gräns på bålstabilitetstestet. Det fanns ingen skillnad i uppfattning om testets relevans i förhållande till ambulansarbete mellan de som klarade testet och de som inte klarade godkänd gräns. Över hälften, 22 personer (~54 %), ansåg att testet i någon grad motsvarar den fysiska belastning ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet och 13 (32 %) tyckte att testet i stor grad motsvarar belastningen. 4:4:4 Lyftstyrka Samtliga testdeltagare utförde ett godkänt resultat på marklyftet. Nästan en tredjedel, 12 personer (~29 %), tyckte att testet i mycket stor grad motsvarar den fysiska belastningen som krävs i det dagliga ambulansarbetet. Nära hälften, 19 personer (~46 %), svarade att det motsvara i stor grad, 7 personer (~17 %) i någon grad och tre personer (~7 %) tyckte att det i liten grad motsvarar den fysiska belastningen. 4:4:5 Rygguthållighet Fem av de testade 41 personerna (~12 %) klarade ej godkänd gräns för testet. Ingen skillnad i uppfattning om testets relevans kunde ses mellan de som klarat testet och de som ej klarat testet. Nära hälften, 19 personer (~46 %) av de som fått godkänt resultat på testet tyckte att 14

20 rygguthållighetstestet i stor grad eller mycket stor grad motsvara den fysiska belastning ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Bland de som ej klarat testet var motsvarande siffra 40 %, 16 personer. En stor andel, 18 personer (44 %), av testdeltagarna ansåg att testet i någon grad motsvarar den fysiska belastningen i arbetet. 4:4:6 Hantelbärning Samtliga testdeltagare klarade testet hantelbärning som skall simulera bårbärning i trappa. Över hälften, 21 personer (~51 %), tyckte att testet i mycket stor grad motsvarar den fysiska belastning ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Cirka en tredjedel, 14 personer (~34 %), tyckte att testet i stor grad motsvarar detta. Det innebär att 35 (~85 %) av testdeltagarna var övervägande positivt inställda till att testet motsvarar den fysiska belastning personal utsätts för i det dagliga arbetet. Graden av trötthet vid momenten, enligt Borgs skattningsskala (Figur 4 och 5), skiljde sig dock åt mellan testdeltagarna. Skillnaden mellan kön analyserades med Mann Whitney U-test. Det fanns en skillnad (p<0,05) i upplevd trötthet mellan män och kvinnor efter att hantlarna burits ner för trapporna (U=43,5, p=0,004). Kvinnorna upplevde alltså en högre grad av ansträngning vid momentet. Antal Borgs skattningsskala Upplevd ansträngning Kvinnor Män Figur 4. Skattad grad av ansträngning enligt Borgs skattningsskala efter att testpersonen burit hantlarna ner för trapporna. 15

21 Det fanns även en skillnad (p<0,05) mellan män och kvinnor avseende upplevd trötthet efter att hantlarna burits upp för trapporna (U=59,5, p=0,019). Kvinnor upplevde en högre grad av ansträngning vid testet än männen. Antal Borgs skattningsskala Upplevd ansträngning Kvinnor Män Figur 5. Skattad grad av ansträngning enligt Borgs skattningsskala efter att testpersonen burit hantlarna upp för trapporna. 4:5 Könsskillnader Skillnaden mellan kvinnors och mäns uppfattning om Aasa-testens relevans i förhållande till ambulansarbete undersöktes via Spearman s rho. Det fanns inget samband mellan testpersonens kön och dess uppfattning om testernas relevans i förhållande till ambulansarbete. 4:6 Testpersonernas kondition och fysiska styrka 4:6:1 Kondition Testpersonerna tillfrågades om deras kondition var tillfredställande för deras dagliga arbete i ambulans. Majoriteten, 34 personer (~82 %), av de som klarat konditionstestet tyckte att deras kondition i stor grad (24 personer, ~59 %) eller i mycket stor grad (10 personer, ~24 %) motsvarade den kondition de behöver i arbetet. Även de sju personer (17 %) som ej klarat godkänt gränsen på konditionstestet tyckte att deras kondition var tillfredställande för det dagliga arbetet. Större delen av dem, fem personer (~71 %), tyckte att konditionen i stor grad 16

22 var tillfredställande för det dagliga arbetet medan 1 person (~14 %) tyckte att konditionen i mycket stor grad var tillfredställande. Det fanns inget samband mellan den egna prestationen på konditionstestet och deltagarnas upplevelse av tillfredställande kondition för det dagliga arbetet. Samtliga testdeltagare tyckte att konditionen i någon grad (5 personer, ~12 %), i stor grad (21 personer, ~51 %) eller i mycket stor grad (15 personer, ~37 %) var viktig för dem (M= 4,24). Av de som ej klarat gränsen för godkänt på konditionstestet tyckte sex personer (~86 %) att konditionen i stor grad eller i mycket stod grad var viktig för dem. Motsvarande skattning för de som klarat godkänd gräns på konditionstestet var ~88 % (30 personer). Ingen skillnad fanns mellan gruppen som klarade godkänt och de som ej klarade godkänt på konditionstestet. Majoriteten, 32 personer (~78 %) av testdeltagarna i studien genomförde pulshöjande aktivitet regelbundet under minst 30 min i följd. Inget samband fanns mellan frekvens av regelbunden pulshöjande aktivitet och skattning av hur viktig konditionen var för individen. 4:6:2 Fysisk styrka Den fysiska styrkan hos ambulanspersonalen upplevs som god. En liten de (tre personer, ~7 %) ansåg att dess fysiska styrka i någon grad var tillfredställande för det dagliga arbetet. Majoriteten (26 personer, ~63 %) svarade att fysiska styrkan i stor grad var tillfredställande för det dagliga arbetet och 12 personer (~29 %) ansåg sig i mycket stor grad ha tillfredställande fysisk styrka. Ingen skillnad på respektive test kunde ses mellan gruppen med godkända resultat och gruppen med icke godkända resultat avseende skattad tillfredställande fysisk styrka. Över hälften (21 personer, ~51 %) tycker att den egna fysiska styrkan i stor grad var viktig för dem. Något färre (14 personer, ~34 %) ansåg att den fysiska styrkan i mycket stor grad var viktig för dem. En liten de (sex personer, ~15 %) ansåg att den fysiska styrkan i någon grad var viktig för dem. 4:7 Årliga tester Jag tycker att vi ska ha årliga tester för att förebygga arbetsskador ett kvitto på att vi orkar vårt arbete ett kvitto för oss själva att mina arbetskamrater vet att alla har en hög lägsta nivå Övervägande del (37 personer, ~90 %) av ambulanspersonalen i studien delade uppfattningen om att årliga tester skall införas i det undersökta länet. Testdeltagarnas motiveringar till att tester skall införas kan delas in i fyra olika kategorier. Det var en jämn fördelning i antal 17

23 kommentarer mellan de olika kategorierna, bortsett från den skadeförebyggande kategorin. Några testdeltagare hade kommentarer som berörde två eller flera av kategorierna. Ökar motivation till träning (nio kommentarer). Egen kontroll av styrka och kondition (åtta kommentarer). Kvalitetssäkring i yrket (sju kommentarer). Hälsosynpunkt/ skadeförebyggande (sexton kommentarer). Följande citat ur den första kategorin illustrerar motiveringar till varför årliga tester skall införas på ambulansen i det undersökta länet. En morot för personalen att hålla igång Motivera folk till träning Vore bra att få en sporre och se om man förbättrar sig För att uppmuntra till rörelse och träning som i sin tur ökar ork och välbefinnande Följande citat illustrerar kommentarer ur den andra kategorin, kontroll av den egna styrkan och konditionen. Någon förslog även att införa exempelvis läkarundersökningar eftersom nattarbete sliter på kroppen. Som komplement till de fysiska testerna föreslogs även tränings och livsstilsråd. För att kunna se sin egen kapacitet och göra en egen individuell träning för personalen Vettigt att få facit på sin styrka och kondition. Kanske ett uppvaknande att träning stärker rygg, bål etc.... För att se hur min kropp orkar med det dagliga jobbet och att jag ska kunna jobba till 65. Bra måttstock på sin fysiska standard Många deltagare påpekade vikten av att klara av sitt yrke och att årliga tester skulle vara en sorts kvalitetssäkring. Därför att jag har sett många genom åren som förfallit konditionsmässigt.... Kondition behövs under hela arbetslivet på ambulansen, inte bara första året Viktigt att ha en bra fysik/kondition med tanke på våra lyft

24 Regelbundna tester = Kvalitetssäkring för både patient och kollega Ser det som en självklarhet. Skall man testas vid start skall det naturligtvis även testas årligen Den fjärde och sista kategorin handlar om att årliga tester skall införas ur hälsosynpunkter och att det skulle vara skadeförebyggande. För att undvika belastningsskador långsiktigt Ur ekonomisk synpunkt för arbetsgivaren inte minst. Troligen piggare och gladare personal För att förebygga skador För att tidigt fånga upp de som annars löper en ökad risk för att skada sig vid t.ex. tunga lyft Andelen testdeltagare som i stor grad eller mycket stor grad trodde att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes för ambulanspersonal var ~76 %, 31 personer. En liten del (fem personer, ~12 %) svarade i någon grad och ~12 % (fem personer) ansåg inte alls eller i någon grad att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes. En stor del av deltagarna menade på att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes eftersom personalen då skulle träna mer frekvent. Det skulle i sin tur innebära att kroppen blir starkare och mer förberedd för oförutsedda, tunga och ogynnsamma lyft. Ett par framhöll vikten av ergonomiutbildning. Ex. innan jag började träna regelbundet, drabbades jag ofta av ryggskott et par ggr/år, vilket jag numer slipper helt och hållet. Självklart bidrar en god fysik till att minska arbetsrelaterade skador (lyft, förflyttningar) Jag tror att motivationen att träna ökar vid årliga tester och därigenom minskar belastningsskadorna Jag tror att en ökad fysisk styrka och ökad kondition i kombination med ergonomi-vetenskap skulle minska belastningsskadorna Har man en hyfsad god kondition och styrka tror jag att man håller bättre och inte behöver gå på maxförmåga så ofta De som ej trodde att belastningsskador skulle minska om årliga tester infördes menade på att frekvensen av belastningsskador idag inte är så hög. 19

25 Det är många som tränar och så många som inte tränar men ytterst sällan som någon har belastningsskador Några få (fyra personer, ~10 %) anser inte att årliga tester skall införas på ambulansen i det undersökta länet. De menar att personalen troligen klarar av jobbet bra utan tester. Motiveringarna till det citeras. Jag tycker att var och en ska ta ansvar för sin kondition och styrka. Det kan kännas som tvång om man ska ha årliga tester. Jag kan förstå om man svarat ja på frågan men jag svarar nej Vad gör man om man inte klarar testet även om man får träna. Så länge man klarar jobbet är det ok 4:8 Ambulanspersonalens motivation Nio personer (~22 %) av testdeltagarna genomförde inte regelbundet pulshöjande aktivitet under minst 30 minuter i följd. Av dessa nio skulle en person (~11 %) i någon grad motiveras att förbättra sin kondition om årliga tester infördes. Ungefär en tredjedel (tre personer, ~33 %) skulle i stor grad motiveras och fyra personer (~44 %) skulle i mycket stor grad motiveras att förbättra sin kondition. Av de 32 testdeltagare (78 %) som regelbundet utförde pulshöjande aktivitet ansåg nio personer (~28 %) att de i någon grad skulle motiveras att förbättra sin kondition om årliga tester infördes. Hälften (16 personer, 50 %) skulle i stor grad motiveras och fem personer (~16 %) av de som regelbundet genomför pulshöjande aktivitet skulle i mycket stor grad motiveras (Figur 6). 20

26 Kondition Antal Utför ej pulshöjande aktivitet regelbundet Utför pulshöjande aktivitet regelbundet Inte alls I liten grad I någon grad I stor grad I mycket stor grad Figur 6. I vilken grad testdeltagarna skulle motiveras att öka konditionen om årliga tester infördes. Fördelningen mellan de som ej utförde och de som utförde pulshöjande aktivitet regelbundet i minst 30 min i följd. Fysisk styrka Antal Utför ej pulshöjande aktivitet regelbundet Utför pulshöjande aktivitet regelbundet Inte alls I liten grad I någon grad I stor grad I mycket stor grad Figur 7. I vilken grad testdeltagarna skulle motiveras att öka sin fysiska styrka om årliga tester infördes. Fördelningen mellan de som ej utförde och de som utförde pulshöjande aktivitet regelbundet i minst 30 min i följd. Det fanns ingen skillnad mellan de som regelbundet utför pulshöjande aktivitet och de som inte gör det, avseende i hur införandet av årliga tester skulle öka motivationen till att förbättra konditionen. En del (åtta personer, ~20 %) av samtliga testdeltagare skulle i mycket stor grad förbättra sin fysiska förmåga om årliga tester infördes. Många (18 personer, ~44 %) skulle i 21

27 stor grad förbättra sin fysiska förmåga och (12 personer, ~29 %) skulle i någon grad förbättra sin fysiska förmåga. En liten del (tre personer, ~7 %) skulle i liten grad eller inte alls påverkas av om årliga tester infördes avseende motivation till ökad fysisk förmåga (Figur 7). Ingen skillnad kunde ses mellan gruppen som regelbundet genomförde pulshöjande aktivitet och gruppen som inte gjorde det. 5. DISKUSSION Större delen (34 personer, ~83 %) av testdeltagarna presterade ett godkänt resultat på samtliga eller fem av de sex testen i Aasa-testen. De som klarade fem tester skulle generellt sett inte behöva mycket träning för att klara alla tester. Deltagarnas kondition var överlag godkänd och endast ett fåtal var negativt inställda till att konditionstest på cykel är ett bra sätt att kontrollera konditionen på. Än dock var det många som inte tyckte att konditionstest på cykel motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Kvinnor presterade i huvudsak bättre än männen på konditionstestet. Detta trots att inte åldern skiljde sig åt nämnvärt mellan könen. Testet bålstabilitet, som bestod av sidoplankan, hade högst frekvens av icke godkända deltagare (13 personer, ~32 %). Det kan bero på att det är en rörelse/övning som många vanligtvis inte tränar. Drygt hälften av samtliga deltagare ansåg att bålstabilitetstestet i någon grad motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet, vilket inte var övervägande positivt betyg. Testet lyftstyrka och testet hantelbärning som simulerar bårbärning, klarade samtliga testdeltagare. Det kan förklara den positiva attityden till de testerna även om inget statistiskt samband kunde ses. Graden av ansträngning vid hantelbärning i trappor varierade. Kvinnorna upplevde en högre grad av ansträngning vid momentet än männen. Det fanns ingen skillnad mellan män och kvinnors uppfattning om testernas relevans i förhållande till ambulansarbete. Mer än hälften av testpersonerna tyckte att de i stor grad hade en tillfredställande kondition och styrka för det dagliga arbetet i ambulansen. Övervägande antal (37 personer, ~90 %) ställer sig positiva till införandet av årliga tester i det undersökta länet. De tror att belastningsskadorna skulle minska eftersom personalen skulle bli tvungna att bibehålla eller öka sin fysiska styrka och kondition. Det skulle gynna både dem själva, arbetskollegor och patienter i det dagliga arbetet. 22

28 5:1 Resultatdiskussion Det finns inga standardiserade fysiska tester för ambulanspersonal i Sverige idag. Nationellt sett skulle det gynna ambulansverksamheten om det införds. Ett godkänt genomfört test skulle till exempel kunna gälla nationellt under en begränsad tid. Det skulle vara ekonomiskt gynnsamt (Ayoub, 1982). Det undersökta länet har i dagsläget inga årliga fysiska tester för ambulanspersonal. Övervägande del, hela ~90 % av studiedeltagarna ställde sig positiva till införandet av årliga tester. Det är alltså endast fyra personer av de 41 deltagarna i studien som ej vill ha årliga tester i verksamheten. Anledningen till det torde vara att så länge man klarar av arbetet har inget annat någon betydelse. Det finns dock många vinster med att införa årliga tester. Eftersom ett stort antal studiedeltagare trodde att motivationen till träning skulle öka om årliga tester infördes kan man anta att konditionen och den fysiska styrkan totalt sett skulle förbättras i arbetsgruppen. Av de som idag inte regelbundet utför pulshöjande aktivitet skulle majoriteten motiveras till att öka både sin kondition och sin fysiska styrka om årliga tester infördes. Även de som regelbundet utför pulshöjande aktivitet skulle motiveras till att bibehålla eller öka sin kondition och fysiska styrka, vilken kan vara en anledning i sig att införa årliga tester. Några studiedeltagare är i behov av att öka sin kondition eller fysiska förmåga men det är minst lika viktigt för de som har en bra fysisk förmåga, att de bibehåller den. Regelbunden fysisk aktivitet gynnar tillväxten av muskler (Andersson et al., 1999). Det är viktigt att tänka på eftersom muskelmassan förtvinar med ökad ålder (Andersson et al., 1999). Medelålder på den aktuella stationen är relativt hög, 47 år. Fysisk aktivitet avtar med ökad ålder (Berget et al., 2005) och det är bevisligen så att det flesta vuxna inte uppnår den fysiska aktivitetsnivå som rekommenderas för en hälsosam livsstil (Berger et al., 2005). Det är alltså väldigt viktigt att få personalen att bibehålla sin fysiska styrka genom arbetslivet. Om man, som tidigare nämnts, får tro många av studiedeltagarna kan alltså motivationen till detta skapas genom införandet av årliga tester. Det finns även ekonomiska vinster som troligen skulle kompensera den kostnaden införandet av årliga tester skulle medföra. Enligt Wong et al., (1998) minskar antalet sjukdagar i och med regelbunden fysisk aktivitet. Det finns belägg för att ambulanspersonal är en grupp med hög sjuklighet som leder till förtidspensionering (Rodgers, 1998). Några studiedeltagare framhöll vikten av att öka de ergonomiska kunskaperna hos personalen. En bra koordinering av muskler minskar kravet på muskelmassa (Burgess-Limerick & Abernethy, 1998). Ambulansens utformning och hjälpmedel kan också till viss del underlätta 23

29 fysiskt krävande uppgifter i yrket (Aasa et al., 2005). Det skulle innebära att man kan lyfta tungt med en mindre muskelmassa och en bättre teknik. En god idé är därför att kombinera träning med teoretiska och praktiska färdigheter i lyftteknik och kunskap om hur befintlig hjälputrusning ska användas i ambulansen. Införandet av årliga tester är ett bra sätt för varje individ att bli medveten om sina eventuella fysiska svagheter. Uppföljning med individuella träningsprogram fanns med som önskemål från några av studiedeltagarna. Individuellt utformade träningsprogram minskar graden av trötthet vid exempelvis bårbärning (Aasa et al., 2008). Vid utformning av träningsprogram är det viktigt att hitta aktiviteter som personen tycker är roliga (Wong et al., 1998). Större delen av studiedeltagarna var likgiltiga eller något positivt inställda till att konditionstest på cykel motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätts för i det dagliga arbetet. Det kan bero på att det är svårt att relatera cykling till ambulansarbete. Endast fyra personer var negativt inställda till att konditionstest på cykel är ett bra sätt att kontrollera konditionen. Av dem så var det tre personer som inte klarade godkänd gräns på konditionstestet. Man kunde dock inte se någon statistisk skillnad i uppfattning. Även om ingen cykling utförs i det dagliga arbetet är testet ett bra mått på personens syreupptagningsförmåga. Testet är även gammalt och väl beprövat. Maximal syreupptagningsförmåga är en viktig faktor för att minska utvecklingen av mjölksyra vid ansträngande moment (Aasa et al., 2005). Det är också en viktig fysiologisk parameter för bedömning av aktuellt hälsostatus (Su et al., 2009). Testet kan med fördel upprepas och resultaten jämföras eftersom det är lätt att skapa samma förutsättningar gång på gång. Åstrands cykelergometertest är, som nämnt, väl etablerat och används såväl inom försvar och räddningstjänst som inom hälsovården som en del i hälsoprofilsbedömningar (Andersson et al., 1999). Resultatet skulle med lätthet kunna tolkas av utomstående då individuella träningsprogram eller hälsoprofilsbedömningar skall utformas för personalen. Dålig kondition är en riskfaktor som kan påverka arbetsförmågan (Andersson et al., 1999) Trots den relativt höga medelåldern på stationen är konditionen i stort sett god hos testdeltagarna. De upplevde även själva att de hade tillfredställande kondition för det dagliga arbetet. Det fanns inget samband mellan stigande ålder och försämrad kondition, vilket är mycket bra. Det finns en benägenhet att drabbas av kroniska sjukdomar med stigande ålder (Rodgers, 1998). Dessa kan kanske undvikas genom att bibehålla en fysisk förmåga. Det är viktigt att vara fysiskt aktiv för att bibehålla hälsan när åldern stiger (Berger et al., 2005). Några av de äldre testdeltagarna påpekade just det vid utförandet av testerna. 24

30 Kvinnorna i studien presterade generellt bättre än männen på konditionstestet. Det kan bero på att kvinnorna i större utsträckning upplever att de måste träna för att kompensera för de genetiska skillnaderna. Vid testet hantelbärning fick deltagarna skatta graden av ansträngning enligt Borgs skattningsskala. Hantelbärningen skall simulera bårbärning i trappa. Kvinnorna upplevde mycket högre grad av ansträngning vid momentet än männen. Samma resultat visades i en studie med riktig bårbärning (Barnekow-Bergkvist et al., 2004). Ett samband kan ses mellan upplevelsen av hur ansträngande ett yrke är och graden av ländryggssmärta (Tam & Yeung, 2006). Det innebär att om ambulanspersonal ständigt ligger på en hög grad av ansträngning vid ett visst moment så finns det risk för smärtor i bland annat ryggen. Det kan förebyggas genom träning för att på så sätt minska graden av ansträngning i yrket. Införandet av årliga tester bör sannolikt minska risken för ländryggssmärta och andra belastningsskador eftersom personalen skulle motiveras till att öka eller bibehålla sin fysiska förmåga. För att kontrollera den fysiska kapacitet som behövs kan antingen arbetsrelaterade moment utföras eller också fysiska tester som motsvarar fysiken i arbetet (Barnekow-Bergkvist et al., 2004). Studiedeltagarna fick skatta Aasa-testens relevans i förhållande till det dagliga ambulansarbetet. Momentet med hantelbärning i trappa var det test som flest (~85 %) var positiva till att det motsvarar den fysiska styrka som krävs i arbetet. Därefter kom testet lyftstyrka med 76 % positiva svar från testdeltagarna. Dessa två moment var de enda som samtliga testdeltagare klarade godkänt resultat på. Om den positiva attityden till testerna beror på de bra resultaten eller inte är svårt att sia om. När deltagarna utfört testet lyftstyrka var det några som spontant reagerade med att vikterna (65 kg) var för lätta. För att utröna om så är fallet eller om ambulanspersonal är bra på att utföra lyft från markhöjd behövs ytterligare studier. Testet handstyrka tyckte 25 personer (~61 %) i stor grad eller i mycket stor grad motsvarar den fysiska belastningen som förekommer i yrket. Många av de som inte klarade testet uttalade att de var medvetna om sin svaga handstyrka, vilket är bra. De skulle antagligen vara hjälpta av framtagna träningsprogram för just handstyrka. Majoriteten (34 personer, 83 %) klarade dock testet. På fjärde plats kom testet rygguthållighet. Mindre än hälften (19 personer, 47 %) ställde sig positiva till relevansen i det momentet. Just ländryggssmärta har visat sig ha ett starkt samband med tunga lyft (Bernard, 1997). Ländryggssmärta är även vanligt bland sjuksköterskor (Gundewall et al., 1993). Den relativt låga siffran kan därför anses förvånande. Kanske behöver vikten av ryggträning och bålstabilitet premieras när man talar om behov av 25

31 fysisk förmåga inom ambulanssjukvården. Ryggmuskulaturen kontrolleras till viss även med testet bålstabilitet. Där var den endast 14 personer (34 %) som var positivt inställda till testets relevans i förhållande till ambulansarbete. Dock svarade över hälften att testet i någon grad motsvarar den fysiska belastningen ambulanspersonal utsätt för i det dagliga arbetet. Det kan vara så att vissa av testerna är lättare än andra att relatera till faktiska arbetsuppgifter. Det skulle kunna innebära att de tester som liknar moment i yrket därför anses mer relevanta i förhållande till ambulansarbete än de tester som inte är likt något moment. Både hantelbärningen som simulerar bårbärning och lyftstyrkan, ett marklyft, är moment som lätt kan förenas med ambulansarbete. Konditionstestet på cykel var det moment som minst antal deltagare hade positiv uppfattning om. Majoriteten tyckte att konditionstest på cykel ändå var ett bra sätt att kontrollera konditionen på men endast 13 personer (32 %) tyckte att testet motsvarar den fysiska belastningen man utsätt för i det dagliga arbetet. Ambulansarbete innebär enstaka moment med hög fysisk belastning och mycket stillasittande (Gamble et al., 1991). Säkerligen behövs ingen extremt god kondition för att klara det dagliga arbetet men efter en tuff arbetsdag kan det vara skönt att ha energi kvar till fritiden. En god kondition bidrar till snabb återhämtning (Caspersen et al., 1985). Vid olycksfall och akuta situationer varvas arbetet av långa perioder med inaktivitet och korta perioder med arbete över mjölksyratröskeln (Gamble et al., 1991). Det föranleder vikten av att ha bra kondition som sjuksköterska och ambulanssjukvårdare i ambulansverksamheten. Övervägande del av deltagarna i studien tyckte att det i stor grad eller mycket stor grad hade tillfredställande kondition och fysisk styrka för det dagliga arbetet. Det var oavsett om de klarat konditionstestet eller ej. Faktorer så som kondition, styrka och uthållighet har visat sig ha betydelse för hur fysiskt belastande ambulansarbete är på individens kropp (ESF, 2010). Med förståelse för att belastningsgraden har betydelse skulle möjligen testdeltagarna ändra uppfattning om sin fysiska förmåga för yrket. Även om testdeltagarna anser sig klara av yrket kan för hög grad av belastning i längden vara skadligt. Det gäller alltså, som innan sagt, att minska graden av ansträngning vid olika fysiska momenten i yrket. Muskel och skelettskador uppstår lättare när kroppen är uttröttad (Gamble et al., 1991). De flesta av studiedeltagarna ansåg att konditionen och styrkan var viktig för dem. Det kan tolkas som att de flesta lätt kan motiveras att vilja öka sin kondition och fysiska styrka om de bara får stöttning och hjälp med exempelvis individuella träningsprogram eller hälso- coachning. 26

32 5:2 Metoddiskussion Genom att lotta fram deltagarna i studien utifrån en personallista har förhoppningsvis slumpen gjort att studiedeltagarna kan representera hela personalgruppen. Det var totalt fem personer som avböjde deltagande av oklar anledning. Ytterligare tre personer avböjde deltagande, efter att de påpekat att de var villiga att delta i studien. Detta, som tidigare nämnts, berodde på sjukdom, skada och tjänstgöring på annan plats. Totalt blev det 41 deltagare i studien eftersom ytterligare en person tillfrågades innan alla utvalda deltagare givit ett svar om deltagande eller ej. Förhoppningarna är att de som tackat nej inte skiljer sig nämnvärt från resterande studiedeltagare, men så skulle kunna vara fallet. Det finns en viss risk att de som inte känner sig i bra fysisk form tackat nej på grund av att de ej var villiga att synliggöra det. Några deltagare uttryckte dock att de ställde upp i studien för att representera de som aldrig tränade eller var särskilt intresserade av träning. De menade på att deras deltagande var viktigt för att det skulle bli ett representativt urval för stationen i studien. Deltagarna har ett brett åldersspann, de har tillsammans arbetat 700 år inom ambulansverksamheten, i genomsnitt 17 år, vilket gör att de är väl förtrogna med moment som ingår i yrket. Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens uppfattning om Aasa-testens relevans, införandet av årliga tester och vikten av egen fysisk träning i relation till ambulansarbete. Vid genomförandet av Aasa-testen fick inte deltagarna i förväg veta den godkända gränsen på respektive test. Det kan ha påverkat resultaten negativt. I synnerhet de testerna med tidtagning (bålstabilitet och rygguthållighet). Några av deltagarna var mycket nära ett godkänt resultat på de testerna och hade troligen kunnat pressa sig själva om de vetat hur nära gränsen för godkänt de var. Det finns många faktorer som påverkar den fysiska prestationen, bland annat dygnsrytm/sömn, sjukdom, kost och vätska och val av tidpunkt för testet. Testtillfället kan alltså skilja testpersonernas förutsättningar åt. Om årliga tester skall införas i länet bör dessa faktorer tas med i beräkningen. För att slutgiltig underkänna någon på konditionstestet eller de fysiska testerna bör fler än ett testtillfälle utföras. Om möjligt vid olika tidpunkter. Testledarna var i någon grad kända för testdeltagarna vilket möjligen kan ha påverkat resultaten i någon riktning. Några av studiedeltagarna hade svårigheter med att cykla i rätt takt, vilket gör att konditionsresultatet kan bli missvisande. Frågeformulärets reliabilitet, det vill säga frånvaron av slumpmässiga mätfel, är inte formellt bedömd. Uppenbar validitet, det vill säga om testet vid en första anblick verkar mäta det som det avser att mäta, är testad. Frågeformuläret lämnades ut till några personer utan vidare insikt 27

33 i vare sig ambulanssjukvård eller fysisk förmåga. De gav sedan en muntlig återkoppling till uppsatsförfattaren vad gällde frågornas begriplighet och koppling till studiens syfte. Nackdelen med ett frågeformulär som instrument är att respondenterna kan känns sig styrda av alternativen i frågorna. Risken finns att inget svarsalternativ motsvarar det alternativ som respondenten önskar svara. Två av frågorna studiedeltagarna svarade på var om motivationen till att öka sin kondition respektive fysiska styrka skulle öka om årliga tester infördes. Några av studiedeltagarna presterade toppresultat på konditionen och den fysiska styrkan, möjligheten finns att årliga tester inte skulle motivera dem till att öka sin kondition och fysiska styrka. Däremot kanske de skulle motiveras till att bibehålla sin kondition och goda styrka. Det framgår inte av svaren i frågorna. Frågeformuläret delades ut i direkt anslutning till avslutade tester. Över hälften av studiedeltagare hade möjlighet att få svar på frågor kring oklarheter i frågeformuläret i och med att de testades av uppsatsförfattaren. Övriga testades av medarbetaren som ej kunde besvara frågor angående oklarheter i frågeformuläret. Om sådana frågor ställdes till medarbetaren är inte känt. 5:3 Förslag till vidare undersökning Det skulle vara intressant att följa upp de testdeltagare som inte klarade godkänd gräns på något av testmomenten. De skulle kunna testas efter att utformning av individuella träningsprogram eller andra åtgärder har upprättats för att se om skillnad i prestation kan ses. Få studier inriktar sig specifikt på ambulansarbete och vilken fysisk förmåga som krävs, generellt fler studier inom ämnet behövs. Det skulle även vara intressant att undersöka frekvensen av arbetsrelaterade skador och kontrollera om det finns något samband mellan belastningsskador och dålig kondition och fysisk styrka. 5:4 Projektets betydelse Studien är relativt unik i sitt slag. Resultatet kan ligga till grund för införandet av årliga fysiska tester inom ambulansen i det undersökta länet och underlätta för fortsatt arbete med ambulanspersonalens fysiska förmåga på stationerna i länet. Resultatet kan även ligga till grund för beslut om att utöka omfattningen av de nuvarande fysiska testerna som finns vid nyanställning inom verksamheten. I och med studiens genomförande kan eventuellt testdeltagarna och övrig personal motiveras att fortsätta eller börja träna regelbundet för att upprätthålla god kondition och fysisk styrka. 28

34 6. SLUTSATS Ett klart övervägande antal studiedeltagare anser att årliga tester skall införas på ambulansen i det aktuella länet. Större delen av studiedeltagarna presterade ett godkänt resultat på samtliga eller flertalet av testerna i Aasa-testen. Den generella uppfattningen om Aasa-testen är att de flesta momenten är relevanta i förhållande till ambulansarbete. Personalen tycker att fysiska förmågan är viktig för dem och att den i nuläget är tillfredställande för att klara av det dagliga arbetet. Om årliga testet infördes tror dock deltagarna att belastningsskador skulle minska, motivationen till träning skulle öka och kvalitetssäkring för patienten och kollegor skulle synliggöras. 7. TILLKÄNNAGIVANDE Jag vill rikta ett stort tack till samtliga studiedeltagare som ställde upp och gjorde studien genomförbar. Ett stort tack även till verksamhetsansvarig för ekonomiskt bidrag till utrustning och hjälp med genomförandet av Aasa-testen. Tack till Friskhusets personal för lån av lokaler och många tillmötesgående sammankomster med mig. Tack till vänner och familj som ställde upp som försökspersoner på testerna och med återkoppling på frågeformuläret. Tack till min handledare för goda råd och återkoppling. Tack Jim för ditt hundraprocentiga engagemang och din flexibilitet. 29

35 REFERENSLISTA Aasa, U., Ängquist, K. A. & Barnekow-Bergkvist, M. (2008). The effects of a 1-year physical exercise programme on development of fatigue during a simulated ambulance work task. Ergonomics (51)8, Aasa, U., Barnekow-Bergkvist, M., Ängquist, K. A. & Brulin, C. (2005). Relationships between Work-related Factors and Disorders in the Neck-sholuder and Low-back Region among Female and Male Ambulance Personnel. Journal of Occupational Health, 47, Andersson, G., Forsberg, A. & Malmgren, S. (1999). Konditionstest på cykel: [testledarutbildning]. (Rev. [utg.]). Farsta: SISU idrottsböcker. Ayoub, A. M. (1982). Control of Manual Lifting Hazards: III. Preemployment Screening. Journal of Occupational Medicine, 24(10), Barnekow-Bergkvist, M., Aasa, U., Ängquist, K.A. & Johansson, H. (2004). Prediction of development of fatigue during a simulated ambulance work task from physical performance test. Ergonomics, 47(11), Bellardini, H., Henriksson, A. & Tonkonogi, M. (2009). Tester och mätmetoder för idrott och hälsa. Stockholm: SISU Idrottsböcker. Berger, U., Der, G., Mutrie, N. & Hannah, M. K. (2005). The impact of retirement on physical activity. Ageing and Society, 25, doi: /s x Bernard, B. P. (1997). Musculoskeletal disorders and workplace factors: a critical review of epidemiological evidence for work-related musculoskeletal disorders of the neck, upper extremity, and low back. NIOSH, Borg, G. (1998). Borg s Perceived exertion and pain scales. Champaign, IL: Human Kinetics Books. 30

36 Burgess-Limerick, R. & Abernethy, B. (1998). Effect of load distance on self-selected manual lifting technique. International Journal of Industrial Ergonomics, 22, Caspersen, C. J., Powell, K. E. & Christenson, G. M. (1985). Physical Activity, Exercise, and Physical Fitness: Definitions and Distinctions for Health-Related Research. Public Health Reports, 100(2), Centrala etikprövningsnämnden. (2011) Etikprövning av forskning som avser människor. Sidansvarig: Eva Grönlund. Hämtad 7 januari, 2011, från Europeiska socialfonden. (2010) Ambulanslyftet. Stockholm: [ESF] Informationsansvarig: Cenita Rodehed. Hämtad 3 januari, 2011, från Gamble, R.P., Stevens, A.B., McBrien, H., Black, A. Cran, G.W. & Boreham, C. A. G. (1991). Physical fitness and occupational demands of the Belfast ambulance service. British Journal of Industrial Medicine, 48, Grant, C. G. (2001). You re never too old :belifes about physical activity and playing sport in later life. Ageing and Society, 21, doi: /s x Gundewall, B., Liljeqvist, M. & Hansson, T. (1993). Primary Prevention of Bak Symtoms and Absence from Work. SPINE Volume, 18(5), Hawkin, M. N., Raven, P. B., Snell, P. G., Stray-Gundersen, J. & Levine, B. D. (2006). Maximal Oxygen Uptake as a Parametric Measure of Cardiorespiratory Capacity. Medicine & Science In Sports & Exercise. doi: /01.mss Hsiang, S.M., Brogmus, G. E. & Courtney, T. K. (1997). Low back pain (LBP) and lifting technique A review. International Journal of Industrial Ergonomics, 19, Hootman, J. M., Macera, A. A., Ainsworth, B. E., Martin, M., Addy, C. L & Blair, S. N. (2001). Association among Physical Activity Level, Cardiorespiratory Fitness, and Risk of Musculoskeletal Injury. American Journal of Epidemiology, 154(3),

37 Jaric, S. (2003). Role of Body Size in the Relation Between Muscle Strength and Movement Performance. Exercise and Sport Sciences Reviews, (31)1, Josephson, M. & Vingård, E. (1998). Workplace factors and care seeking for low-back pain among female nursing personnel. Scandinavian Journal Work, Environ & Health, 24(6), Kluth, K. & Strasser, H. (2006). Ergonomics in the rescue service Ergonomic evaluation of ambulance cots. International Journal of Industrial Ergonomics, 36, Li, K. & Zhang, X. (2009). Can Relative Strength Between the Back and Knees Differentiate Lifting Strategy? The Journal of the Human Factors and Ergonomics Society, 51, 785. doi: / Lindebeck, L. & Kjellberg, K. (2001). Gender differences in lifting technique. Ergonomics, (44)2, Moreira-Nunes, R. A., Gomes De Souza Vale, R., Simao, R., Freitas De Salles, B., Reis, V. M., Da Silva-Novaes, J., Miranda, H., Rhea, M. R. & Da Cunha Medeiros, A. (2009). Prediction of _VO2max during cycle ergometry based on submaximal ventilatory indicators. Journal of Strength and Conditioning Research, (23)6, Rodgers, L. M. (1998). A five-year study comparing early retirements on medical grounds in ambulance personnel with those in other groups of health service staff. Part I: Incidences of retirements. Occupational Medicine,(48)1, SFS 1998:204. (1998). Personuppgiftslagen. Källa: Regeringskansliets rättsdatabaser. Hämtad den 4 januari, 2011 från Notisum, Siconolfi, S. F., Cullinane, E. M., Carleton, R. A. & Thomson, P.D. (1982). Assessing VO 2max in epidemiologic studies: modification of the Åstrand-Ryhming test. Medicine and Science in sports and exercise, (14)5,

38 Stevenson, J.M., Greenhorn, D.R., Bryant, J.T., Deakin, J. M. & Smith, J. T. (1996). Gender differences in performance of a selection test using the incremental lifting machine. Applied Ergonomics, (27)1, Su, S. W., Celler, B. G., Savkin, A. W., Nguyen, H. T., Cheng, T. M., Guo, Y. & Wang, L. (2009). Transient and steady state estimation of human oxygen uptake based on noninvasive portable sensor measurements. Medical & biological engineering & computing, (47), doi: /s Swain, D. P. & Wright, R. L. (1997). Prediction of VO 2peak from submaximal cycle ergometry using 50 versus 80 rpm. Medicine & Science in Sports & Exercise, 29(2), Tam, G. Y. T. & Yeung, S. S. (2006). Perceived effort and low back pain in non-emergency ambulance workers: Implications for rehabilitation. Journal of Occupational Rehabilitation, (16), doi /s Wong, L. M., Koh, D. & Lee, M. H. (1998). Assess workers' needs and preferences first before planning a physical fitness programme: findings from a polytechnic institute in Singapore. Occupational Medicine, (48)1, Åstrand, P.O. & Ryhming, I. (1954). A nomogram for Calculation of Aerobic Capacity (Physical Fitness) From Pulse Rate During Submaximal Work. Departement of Physiology, Gymnastiska Centralinstitutet, Stockholm, Sweden. BILAGOR Bilaga 1 Informationsbrev Bilaga 2 Frågeformulär 33

39 Bilaga 1 Institutionen för kirurgiska vetenskaper Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot ambulanssjukvård Examensarbete 15 högskolepoäng VT 2011 Studie om ambulanspersonals uppfattning om fysiska tester och fysisk träning inom ambulanssjukvården. Studien görs inom ramen för specialistsjuksköterskeutbildningen inom ambulanssjukvård. Syftet med studien är att undersöka personalens uppfattning om testernas relevans, införandet av årliga tester och vikten av egen fysisk träning i relation till arbetet. Du som personal på ambulansstationen i det aktuella länet kommer slumpvis att bli tillfrågad att delta i studien. Deltagande innebär att Du kommer att få genomföra fysiska tester i sex olika moment, Aasa-testen. De fysiska testerna utförs under ordinarie arbetstid i mån av tid eller på fritiden. Testerna inklusive vila tar sammanlagt ca 1 timme. Du fyller sedan i ett frågeformulär i anslutning till testerna, bestående av 18 frågor, som tar ca 5 minuter att besvara. Din medverkan är frivillig och du kan när som helst välja att avbryta din medverkan. Testerna utförs på Friskhuset och det är endast testledarna som kommer att ha tillgång till dina resultat. Dina svar i frågeformuläret och resultaten av testerna behandlas konfidentiellt och kommer att redovisas på gruppnivå så att ingen enskild individ går att urskilja. Tack på förhand för Din medverkan! Har Du frågor eller funderingar angående studien eller frågeformuläret så är Du varmt välkommen att höra av dig till mig. Du kan även få ta del av resultatet, som beräknas vara klart i maj 2011, genom att skicka ett till mig. Annelie Carlsson Sjuksköterska cannelie@hotmail.com 34

40 FRÅGEFORMULÄR Bilaga 2 EN UNDERSÖKNING OM DIN UPPFATTNING OM AASA-TESTERNA, INFÖRANDET AV ÅRLIGA TESTER & FYSISK TRÄNING. RINGA IN SVARET PÅ FRÅGAN ELLER PÅSTÅENDET SOM STÄMMER BÄST ÖVERENS MED DET DU ANSER. BAKRUNDSFAKTA, ÅLDER... ÅR BAKRUNDSFAKTA, KÖN KVINNA MAN BAKRUNDSFAKTA, ANTAL ÅR I AMBULANSTJÄNSTGÖRING... ÅR 1. I VILKEN UTSTRÄCKNING TYCKER DU ATT KONDITIONSTESTET PÅ CYKEL MOTSVARAR DEN FYSISKA BELASTNINGEN DU UTSÄTTS FÖR I DITT DAGLIGA ARBETE? Inte alls I liten grad I någon grad I stor grad I mycket stor grad 35