NATURINVENTERING AV BROMMÖOMRÅDET

Transkript

1

2 NATURINVENTERING AV BROMMÖOMRÅDET av BODIL LIEDMAN Mariestad 1977

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING sid 1. Inledning 1 2. Översiktskarta 2 3. Historik 3 4. Topografi 3 5. Geologi Berggrund Lösa avlagringar Glaciala bildningar 5 6. Skogstillstånd Allmänt Skogsklasser - åldersfördelning Trädslagsblandning 6 7. Vegetationstyper Hällmark, hällmarkstallskog Risrik talldominerad skog Blåbärsdominerad tallskog Blåbärsdominerad granskog Mossrik granskog Gräsrik skogsmark Ädellövskog Gräs- och risrika föryngringsytor Fröträd Torrängar Tomtområden, åker eller betesmark Kärr och sumpskogsinslag Stränder och vassvegetation Klippstränder Sten- eller blockstränder Sandstränder Beskrivning av de mindre öarna Hovden Lindökroken Halsholmarna, Svinhusholmen Rukehamnskulten Trollö Kråkholmarna, Trollökroken, Lindökroksholmarna och Sjömanskär Vadholmen Bockön 28

4 9.9 Klypholmen och Rammholmarna Stora Kungen Lilla Kungen Artlista Intervju med besökare inom Brommöområdet Förslag till åtgärder för naturvård och rörligt friluftsliv Hovden Lindökroken Övriga mindre öar och holmar Områden på Brommö Sammanfattning av åtgärder 44

5 1 INLEDNING Inledning På uppdrag av naturvårdsenheten vid Skaraborgs länsstyrelse utfördes sommaren 1976 en naturvårdsinventering av Brommö med omkringliggande öar. Inventeringen omfattar i huvudsak: a) Sammanställning av uppgifter rörande områdets geologi och ytformer. b) En redogörelse för skogstillståndet inkluderande trädslagssammansättning och åtgärder inom skogsbruket under de närmaste åren. Uppgifterna baseras, förutom på egna iakttagelser, till stor del på domänverkets skogskartor och på muntliga uppgifter från de ansvariga för skogsskötseln, samt på flygbildmaterial. c) Undersökning av vegetationssammansättningen inkluderande upprättande av en vegetationskarta. d) Sammanställning av en artlista omfattande områdets kärlväxter. Denna gör ej anspråk på att vara fullständig utan har medtagits för att ge en bättre helhetsbild av flora och vegetation. På grundval av dessa sammanställningar har förslag till riktlinjer för framtida naturvårdande åtgärder givits. Eftersom öarna är populära utflyktsmål för befolkningen från omkringliggande tätorter, har vidare det rörliga friluftslivets krav beaktats, samtidigt som åtgärder föreslagits för att minimera oönskade effekter av detta. Arbetet har underlättats betydligt genom et tillmötesgående som visats mig från ett flertal personer, av vilka särskilt Göte Johansson, Sven Jonasson, Thomas och Agneta Hertzman, Rune Johansson och fam. Liedman förtjänar att framhållas. Göteborg den 15 juni 1977 Bodil Liedman

6 2

7 3. HISTORIK Historik Skogsbruket har sedan länge varit en huvudnäring på Brommö. Anteckningar från 1790-talt vittnar om att förtjänsten på skogshuggning var stor och att det fanns gott om skeppstimmer. Timmer skeppades från Brommösund, men även från Stenbäckaviken där rester av en brygga ännu står kvar. Ett glasbruk flyttades 1803 till Brommö och 500 kistor taffelglas skeppades år 1813 från ön. För driften åtgick famnar ved per år. Fram till 1860-talet ökade produktionen och därmed även vedåtgången famnar kastved och 568 famnar långved gick då åt för att tillverka kistor glas. Brommös invånarantal var som störst vid denna tid, då 380 personer var sysselsatta vid glasbruket. År 1887 nedlades detta och Brommö inköptes av kronan. Brommö gård finns nämnd redan 1540, medan de gamla torpen, exempelvis Brännäs och Karlsvik, omnämns på 1690-talet. Invånareantalet år 1800 var 46 personer. Efter den stora befolkningsökningen under de år glasbruket var i drift har invånarantalet sedan åter sjunkit och 1950 var 61 personer fast bosatta på ön är endast Brommö gård bebodd året om, medan de gamla torpen utnyttjas som fritidsbostäder. En karta tryckt 1923 visar att fyra torp rivits sedan dess (Brännäs, Sandbäcken, Blockhamra och Marberget) och att Stenbäcken är av senare datum. De odlade markerna kring torpen upptog 1923, liksom idag, en mycket ringa areal. De torp som står kvar är markerade på kartan (bil. 4). 4. TOPOGRAFI Topografi Brommös terrängformer karaktäriseras till största delen av jämna och flacka områden, huvudsakligen bildade av moränavlagringar. Ett system av brottlinjer i ungefär N-S riktning framträder tydligt i det område av Vänern inom vilket Brommö är beläget. En sådan sprickzon har givit upphov till Brommösund, där djupet i mitten av sundet varierar mellan ca 10 och 16 m. Ett spricksystem i NV-SÖ riktning gör sig gällande inom de sydvästra delarna av ön, där det också delvis blivit bestämmande för kustlinjens förlopp. 3

8 Stränderna är övervägande låga och långsluttande, men utmed de ovan nämnda brottlinjerna relativt högre och brantare. De största nivåskillnaderna återfinnes inom kustområdet från Smörhättan och norrut mot Hovden, där de högsta punkterna når ca 65 m.ö.h. 5 GEOLOGI Geologi Den geologiska kartan (bil. 1) får betraktas som mycket översiktlig, då denna baseras på SGU:s karta i mindre skala, som dessutom visat sig ha många brister. 5.1 Berggrunden Berggrund På Brommö, som ligger inom det västsvenska järngnejsområdet, uppbygges berggrunden av gnejser. Undantag utgör dock några små hyperitområden längs Brommös östra strand, samt ett litet område norr om Annakulten. Grå gnejs samt övervägande grå gnejs med röda band dominerar och förekommer i ett stråk över hela södra och västra delen av området. Röd småkornig gnejs finns huvudsakligen inom de nordöstra delarna av Brommö, men förekommer också inom ett par områden i väster (Hovden samt holmen norr om Knipekulten). Röd, mörkspräcklig och grovkornig gnejs bildar ett stråk över mellersta Brommö och bygger även gnejs upp berggrunden på Stora och Lilla Kungen. Grå gnejs Röd småkornig gnejs Röd grovkornig gnejs 5.2 Lösa avlagringar Lösa avlagringar Brommös lösa avlagringar utgöres av moräner och sandavlagringar, på fuktigare ställen överlagrade av biogena bildningar. Moränerna, som till övervägande delen är grusiga, täcker större delen av ön. Sandavlagringarna ha en icke obetydlig utbredning inom området. På den nordvästra delen av Brommö samt på Hovden utgöres dessa av flygsand, som bildar vågiga fält och dyner, vilka kan uppnå en höjd av 5-6 m. Den sanddyn som sist var i rörelse och också är den högsta inom området ligger vid Rövarsand. Grus och klapper har sin utbredning dels inom den nordvästra delen av Brommö, dels inom stora områden på Hovden. Dessa bildningar består på Hovden av enbart grov, men väl rundad klapper, som bildar terrasser på sluttningarna. Morän Sandavlagringar Flygsand Grus och klapper 4

9 Leravlagringar förekommer inom ett fåtal, mindre områden. Av de biogena bildningarna finns kärrtorv och gyttja representerade, gyttjan dock endast inom ett område i den sydvästra delen av Brommö. Kärrtorven utbreder sig huvudsakligen inom de nordvästra delarna. Torvmarkerna är mycket grunda och upptar en ringa areal. Leravlagringar Biogena bildningar 5.3 Glaciala bildningar Glaciala bildningar Isens rörelseriktning angives i detalj av de, framförallt på hällarnas stötsidor, ingraverade isräfflorna. Räfflorna tillhör två system, ett äldre i N-S riktning och ett yngre i NO-SV riktning. Tydliga räfflor frän det yngre systemet finns några hundra meter NV om Brommö gård samt vid Hovdens sydöstra spets. Mindre tydliga isräfflor påträffas bl.a. väster om Rövarsand. Till de mest särpräglade geologiska bildningarna inom området hör jättegrytorna, som formats av isälvarnas eroderande verkan. På udden väster om Rövarsand finns stora, väl utformade jättegrytor och ca 500 m söder därom finns ytterligare ett par. De senare är blottlagda endast vid lågvatten, då de ligger något under medelvattenståndet. I beteshagen NV om Brommö gård finns ytterligare tre jättegrytor. Jättegrytor 6. SKOGSTILLSTÅND Skogstillstånd 6.1 Allmänt Då Brommö omkring sekelskiftet övergick i statlig ägo var ön till största delen kalhuggen, vilket innebär att skogarna numera är kulturskogar. Barrskogar dominerar området och de ingående trädslagen är huvudsakligen tall och gran. Inom begränsade delar finns dessutom ett betydande inslag av lärkträd. På de flacka moränområdena inom den nordöstra delen av Brommö har granen sin främsta utbredning, medan tallen dominerar i söder och väster. Den äldre skogen har sin största utbredning på nordvästra Brommö samt på de mindre öarna, medan den yngre skogen dominerar i söder och öster. 6.2 Skogsklasser - åldersfördelning Skogsklasser Indelningen återfinnes på skogskartan (bilaga 2). - åldersfördelning Kalmark plantskog Inom de med "kalmark, plantskog" betecknade områdena plantskog finns dels mark där självföryngring skall ske eller som är i ordningsställd för självföryngring, dels mark som är planterad eller skall kultiveras. Beståndens ålder kan uppgå till ca 10 år. Kalmark, plantskog 5

10 Det största sammanhängande kalmarkområdet ligger inom Brommös östra del och sträcker sig ut till Brommösund. Ungskog Skogen röjs vid behov men har ej gallrats. Beståndens ålder varierar mellan ungefär 10 och 30 år. Ungskog Ungskogen upptar en stor del av arealen på sydvästra Brommö, men förekommer även inom andra områden. Gallringsskog Den första gallringen sker när skogen uppnått en ålder av ca 30 år. I regel följer sedan 2 gallringar, med den sista då skogen är omkring år. Den på kartan markerade yngre gallringsskogen har en ålder av ca år. Dess största utbredning är på Brommös nordligaste del, men mindre partier finns även söderut. Den äldre gallringsskogens ålder varierar mellan ca 50 och 70 år. Dock skiljer sig ej gallringsskogen på Hov-den och Bockön åldersmässigt från den mogna skogen. Gallringsskog Skogens åldersfördelning är något ojämn, varför gallringsskog i de mellersta åldrarna saknar större utbredning. Mogen skog Beteckningen står i första hand för den avverkningsmogna skogen, men återfinnes även på mindre öar, där marken ej brukas, samt på den remsa som lämnas orörd längs stranden. Skogens ålder varierar från ca 80 år och uppåt. Den mogna skogen finns till största delen inom NV Brommö. Den bredaste strandremsa ( m) som lämnats, sträcker sig från Knipekulten och norrut mot Hovden. Mogen skog 6.3 Trädslagsblandning Trädslags- Indelningen återfinnes på skogskartan (bilaga 2). blandning Då Brommö helt domineras av barr skogar, användes beteckningar som visar förhållandet mellan förekomsterna av tall och gran, medan övriga trädarter markeras som inslag i barrskogarna. Ren tallskog Inblandning av andra trädslag förekommer sparsamt. Tallen dominerar över gran till åtminstone ca 85 %. Tallbestånden utbreder sig huvudsakligen inom områdets södra och västra delar. Ren granskog Gran dominerar över tall till minst ca 85 %. Den rena granskogen är mindre vanlig, dock täcker granplanteringar Brommös nordöstligaste del. Blandskog, tall-gran Inslaget av de båda trädslagen är ungefär lika stort. Denna typ av blandskog finns representerad på olika delar av Brommö, med det största området strax söder om Stenbäckaviken. Ren tallskog Ren granskog Tall-gran 6

11 Tall- respektive grandominerad barrskog Det ena trädslaget dominerar över det andra till mellan c 65 och 85 %. Dessa typer av blandskogar förekommer spridda över Brommö. Lärk Ett större inslag av lärk förekommer i blandskogarna vid Stenbäckaviken. Lärken är inplanterad och kan ställvis vara i numerär med tallen. Björk Inom fuktigare områden, ibland som slyvegetation, kan björken utgöra ett markant inslag. Den är vanligast i gran- och blandskogar. I de rena tallskogarna är björken mindre vanlig. Asp Aspen finns sparsamt fördelad över hela området. Rikligast förekommer den inom det kuperade sydvästra området, längs stränder och på andra fuktiga lokaler samt som slyvegetation. Klibbal Längs sten och sandstränder finns vanligen en kantskog med al som dominerande trädslag. För övrigt förekommer enstaka alar eller albuskar inom fuktiga och blöta områden. Ädellöv Vid Brommö gård finns ett mindre skogsparti med ask som dominerande trädslag, men även lönn och enstaka träd av andra arter förekommer. Övriga trädslag Bland de trädslag som ej markerats på kartan märks särskilt videarter, rönn och oxel. Dessa uppträder som slyvegetation, men förekommer också som träd. Videarterna växer allmänt på fuktigare partier, i regel i buskform. Stora träd av sälg återfinnes dock vid torrängen norr om Brommö gård. Rönn och oxel förekommer som spridda träd, framför allt inom de strandnära områdena. Lärk Björk Asp Klibbal Ädellöv Övriga trädslag Bergtall har planterats på några små sandområden. Några cembra-tallar växer på Rukehamnskulten. Ek, bok, lind, alm, kastanj, körsbär, apel och silvergran är mer sällsynta. Dessa trädslag förekommer huvudsakligen inom områden i närheten av Brommö gård. 7. VEGETATIONSTYPER Vegetations- Indelningen återfinnes på. vegetationskartan (bilaga 3). typer Efter den allmänna beskrivningen, följer kommentarer till de delområden som avviker från denna. Kommentarer som rör de mindre öarnas allmänna utseende har dock samlats under punkt 9. 7

12 7.1 Hällmark, hällmarkstallskog Hällmark Hällmarks utbildas på berg där jordtäcket är tunt eller osammanhängan- Hällmarksde. Berghällarna ligger till största delen i dagen och är i huvudsak be- tallskog vuxna med lavar, men också med mossor. De mest framträdande lavarna är renlavarna Cladonia rangiferina, C. silvatica och C. alpestris. Tallarna har rotat sig i skrevor, där det också vanligen finns ett fältskikt av lingon, ljung och kråkbär (Empetrum nigrum) samt kruståtel (Deschampsia flexuosa), Fårsvingel (Festuca ovina) och rödven (Agrostis tenuis). Bottenskiktet utgöres oftast av lavar, men i fuktigare sänkor dominerar mossor. I buskskiktet förekommer enbuskar, som gynnas av de goda ljusförhållandena i den glesa skogen. Hällmarkstallskogen övergår närmare stränderna i hällmark, där de enda träden är enstaka martallar. Arterna är i huvudsak desamma i hällmarkstallskogen, men skorplavarna (fr.a. släktena Lecanora, Rhizocarpon och Lecidea) framträder mer närmare stranden. Hällmarken övergår vid vänerkusten i klippstrand, vilken beskrives under punkt 8.1. Klippstrandens kärlväxter återfinnes också, i regel lågfrekvent, i hällmarkstallskogen. Hällmarkstallskogen och hällmarken har sin huvudsakliga utbredning inom de västra, strandnära områdena, men förekommer fragmentariskt även på andra ställen. På sydvästra Brommö går berget ställvis i dagen, ibland som små bergs ryggar med NV-SO riktning. Knipekultens skog skiljer sig från övriga hällmarkstallskogar, genom att bergets topp bildar en platå med fuktiga sänkor. I dessa framträder arter som tillhör mer fuktighetskrävande växtsamhällen, såsom odon, blåbär och skvattram (Ledum palustre) samt vitmossor (Sphagnum spp.) Särområde 7.2 Risrik talldominerad skog Risrik tall- Den risrika talldominerade skogen har vanligen utbildats skog på torrare dominerad moräner eller inom bergiga områden med tunt jordtäcke. skog I de tallskogar som har sir; utbredning på torra moränområden är inslaget av andra trädarter ringa. Gran kan förekomma, men bildar då ett undre kronskikt eller återfinnes tillsammans med björk och framförallt en, i buskskiktet. Fältskiktet domineras av lingon och ljung, men inslag förekommer av främst kråkbär (Empetrum nigrum), kruståtel (Deschampsia flexuosa) och fårsvingel (Festuca ovina). Inom något fuktigare partier kan särskilt blåbär, ängskovall (Melampyrum pratense) och örnbräken (Pteridium aquilinum) nå en betydande utbredning i fältskiktet. Inslaget av gran och björk blir större, men dessa kommer dock ej i numerär med tallen. Bottenskiktet utgöres vanligen av mossor, främst kvastmossor (Dicranum spp.) och väggmossa (Pleurozium schreberi), men i torrare lägen dominerar busklavar. Av dessa märks särskilt arter av släktet Cladonia och islandslav (Cetraria islandica). 8

13 De risrika tallskogar som växer på mer kuperade och bergiga områden, karaktäriseras av samma arter (som skogarna på morän). Dock varierar vegetationen mer inom områdena och buskskiktet blir mer framträdande. Inom området längs Brommös sydvästra strand löper ett spricksystem i SV-NO riktning. På grund av den rikare vattentillgången i sänkorna utbildas där en blåbärsrik blandskog med tall och gran, som inom de fuktigaste partierna kan få sumpskogskaraktär med inslag av bl.a. klibbal, skvattram (Ledum palustre), blåtåtel (Molina caerulea) och vitmossor (Sphagnum spp.). Den risrika tallskogen återfinnes inom de torrare delarna av området, och kan på de torraste partierna övergå i hällmarkstallskog. Detta sydvästliga strandområde skiljer sig från de övriga på Brommö också genom ett större inslag av asp. Särområde Område 14 tillhör den fuktigare typen av risrik tallskog, men buskskiktet är i regel föga utvecklat. Vid vägen mot öster växer sex stora bokar, vilka är de enda som observerats på Brommö. Några exemplar av silvergran (Abies alba) påträffades liksom en nattviol (Platanthera bifolia). Den risrika tallskogen inom område 12, området väster därom samt området söder om 9 utgöres av skog där avverkning skett, så att trädbeståndet starkt utglesats, dock ej i så hög grad att dessa områden kan jämställas med vegetationskartans föryngringsytor med fröträd. 7.3 Blåbärs dominerad tallskog Blåbärsdomi- Denna tallskog utbreder sig på gamla flygsandsfält, vilka ger samtliga nerad tallskog områden ett särpräglat utseende med mjukt vågiga fält och dyner, som kan uppnå en höjd av 5-6m. Trädskiktet utgöres av glest växande, rakstammig tall. Genomsikten i skogen är mycket god, då buskskikt i regel saknas helt. Fältskiktet domineras av blåbär, ibland med ett betydande inslag av ängskovall (Melampyrum pratense). I torrare lägen, särskilt på dyner, förekommer framför allt lingon och kruståtel (Deschampsia flexuosa) ibland även kråkbär (Empetrum nigrum) och ljung. Bottenskiktet består vanligen av mossor, främst väggmossa (Pleurozium schreberi), husmossa (Hylocomium splendens) och kvastmossor (Dicranum spp.), som på torrare ställen kan ersättas med den risrika tallskogens lavar. Inom det nordligaste området, vid Rövarsand, ligger den sanddyn, som sist var i rörelse. För att binda sanden, har denna planterats med bergtall (Pinus mugo). Dynen når en höjd av ca 6 m. Särområde På dynens östra sida bildar ryl (Chimaphila umbellata) en matta, som täcker några kvadratmeter. En annan ovanlig växt är skogsknipprot (Epipactis helleborine) av vilken ett mindre bestånd finnes på samma dyn. Sandstarr (Carex arenaria), som är en art med huvudsakligen maritim utbredning, förekommer på hela dynen. 9

14 7.4 Blåbärsdominerad granskog Blåbärs- Trädskiktet domineras av gran och tall, men inblandningen av lärk och, dominerad inom fuktigare partier, björk kan vara betydande. Beteckningen blåbärs- granskog dominerad granskog får ses i vid bemärkelse eftersom den inkluderar blandskogar med ett stort inslag av tall. Inom torrare sandområden uppkommer den tidigare beskrivna blåbärsdominerade tallskogen, medan blåbärsdominerad granskog utbildas på områden med god vattentillgång. Inom något torrare partier är skogen dock glesare och granen kan förekomma som undre kronskikt. Den blåbärsdominerade granskogen förefaller även att vara utbredd på torrare moräner, medan den, på lokalt förekommande, fuktiga områden övergår i mossrik granskog. I denna dominerar gran med en större slutenhet i kronskiktet, som därmed också ändrar fältskiktets och bottenskiktets sammansättning. Inom mycket begränsade områden kan markfuktigheten vara så hög, att arter tillhörande, växtsamhällen som kräver riklig vattentillgång kommer in. Buskskiktet i den blåbärsdominerade granskogen är oftast svagt utvecklat, men buskar kan förekomma där ljustillgången är tillräcklig. Fältskiktet utgöres, förutom av blåbär, främst av ängskovall (Melampyrum pratense), och på torrare partier lingon. I bottenskiktet märks framför allt husmossa (Hylocomium splendens), väggmossa (Pleurozium schreberi, och kvastmossa (Dicranum spp.). Andra vanliga men mera spridda arter är: Örnbräken Klotpyrola Björkpyrola Ekorrbär Skogsstjärna Ljung Linnea Kruståtel (Pteridium aquilinum) (Pyrola minor) (Orthilia secunda) (Maianthemum bifolium) (Trientalis europaea) (Calluna vulgaris) (Linnaea borealis) (Deschampsia flexuosa) På öppnare ställen kan dessutom vitsippa och blåsippa förekomma sparsamt. Gränserna mot de mossrika granskogarna är diffusa och denna vegetationstyp uppträder lokalt även på det mellersta moränområdet. Område 1: I områdets östra del sträcker sig en ås av grus och sten från den gräsrika föryngringsytan (tidigare grustäkt) i söder till det risrika tallskogsområdet i norr. Trädskiktet på åsen bildas av tall och svagväxande gran. Buskskikt och fältskikt saknas ställvis. Särområde 10

15 Området öster om Stenbäckaviken och söderut: Vegetationstäcket är till största delen utbildat på sandfält, men inom de norra och mellersta delarna på morän. Mindre partier med fröträd förekommer inom området och utefter flera vägar har skogen utglesats kraftigt. Område 12 Inslag av mossrik granskog förekommer, huvudsakligen inom områdets östra delar. 7.5 Mossrik granskog Mossrik Den mossrika granskogen har sin främsta utbredning på norra Brommö, granskog där den förekommer på moräner och torvmarker. Även på några områden längre söderut har mossrik granskog utbildats. Gran har där planterats på tidigare jordbruksmarker. Skogen är tät och trädskiktet domineras helt av gran, även om inslag finns av t.ex. tall, lärk och björk. Buskskikt saknas inom de flesta områdena och fältskiktet är i regel svagt utvecklad, då med: Skogsviol Harsyra Skogsfräken Revlummer Mattlummer Ekbräken Skogsbräken Träjon Majbräken (Viola riviniana) (Oxalis acetocella) (Equisetum silvaticum) (Lycopodium annotinum) (L. clavatum) (Gymnocarpium dryopteris) (Dryopteris carthusiana) (Dryopteris filix-mas) (Athyrium filix-femina) Dessa arter kan också förekomma i de tätaste delarna av den blåbärsrik granskogen, medan dennas artsammansättning kan uppträda i den mossrika granskögens glesare och ljusare partier. Bottenskiktet utgöres av mossor såsom, falsk vitmossa (Leucobryum glaucum), väggmossa (Pleurozium schreberi) och i äldre skogar kan kammossa (Ptilium crista - castrensis) förekomma. Skogarnas ålder varierar och därmed också delvis artsammansättningen. Fler ljuskrävande arter finns i regel i den yngre skogen. Särskilt skiljer sig artsammansättningen på tidigare jordbruksmarker från de inom andra områden. I gläntorna kan gräs och örter, som normalt växer på ängar, förekomma. Dessa områden upptar en ringa areal och kommer med tiden allt mer att likna övriga mossrika granskogar. 11

16 Inom fuktiga partier, vanligen på torvmarker, kan inslaget av björk vara större än i kringliggande skog. Artsammansättningen liknar sumpskogarnas. Norr och söder om område 6 finns de största yngre granskogarna. Särområde Området väster om Stenbäckaviken, som har ett stort inslag av lärk, övergår närmare stranden i risrik talldominerad skog. Denna remsa är dock så smal att den ej markerats på kartan. Område 6 Vid vägen inom det västra området växer ett flertal hasselbuskar, vilka är tämligen ovanliga på Brommö. Fältskiktet domineras av kruståtel. (Deschampsia flexuosa), men även andra arter förekommer, särskilt märks harsyra (Oxalis acetocella) bergslok (Melica nutans) träjon (Dryopteris filix-mas) och björnbär. Området är fuktigare söder om vägen, där det också ligger en hel del rotvältor. 7.6 Gräsrik skogsmark Gräsrik skogs- Områdena är små och upptar sammanlagt en ringa areal. Huvuddelen av mark de markerade områdena är gräsrika tallskogar på torrmark, men även lövdominerade fuktiga områden förekommer. Trädskiktet i de gräs rika tallskogarna består nästan uteslutande av tall. Buskskiktet saknas i regel, medan fältskiktet är framträdande. Detta domineras helt av gräs, främst kruståtel (Deschampsia flexuosa) och fårsvingel (Festuca ovina), mindre vanlig, men framträdande också bergrör (Calamangrostis epigeios). Gräsrik tallskog På sanddominerade områden förekommer i fältskiktet dessutom den maritimt utbredda sandstarren (Carex arenaria). Bland övriga arter på sandområden märks bl. a. Örnbräken Liljekonvalj Getrams Ängskovall Smultron Ekorrbär Skogsstjärna (Pteridium aquilinum) (Convallaria majalis) (Polygonatum odoratum) (Melampyrum pratense) (Fragaria vesca) (Maianthemum bifolium) (Trientalis europaea) Dessa förekommer dock mycket sparsamt. På om områden med berg och morän är inslaget av örter större. Hovdens gräsrika tallskog växer på sand och tallarna där hör till Brommös äldsta. Särområde 12

17 Vid Stenbäckaviken finns en gräsrik tallskog på sand, som mot vägen dock får ett inslag av gran. Område 10 är också ett sandområde med grästallskog, men mot stranden övergår denna i blandskog av huvudsakligen tall och gran. Inslaget av örter blir större, bl. a. förekommer vitsippa. Området vid Blockhamnsviken är till största delen bevuxet med tall, men på udden och strax söder därom är lövträdsinslaget stort. Björken är vanligast men även andra trädarter såsom asp, ek, oxel och lind förekommer. Särskilt inom områdets norra del är uppslaget av gran stort, dessa är dock små och växer mycket långsamt. Vissa partier var förr odlad mark, varför arter som kvickrot (Elytrigia repens), tuvtåtel (Deschampsia caespitosa) och rödsvingel (Festaca rubra) förekommer. En väg (ej markerad) leder till ett skjul vid viken. Inom ett parti strax norr och söder om denna är marken fuktigare, varför det i den norra delen förekommer arter såsom grenrör (Calamagrostis canescens), gräsmossor (Brachythecium spp.) och stjärnmossor (Mnium spp.). Söder om vägen växer granskog. Vid slutet av vägen finns en liten torräng. Område 15 är bergigt och bevuxet med låg tätt grena.de tallar. Inslaget av örter är något större än på de sandiga områdena. På udden vid Brännäsviken dominerar tall och björk trädskiktet. I fältskiktet märks förutom gräs och örter, även blåbär Och lingon. En smal bård av hällmarkstallskog finns längst ut på udden. 7.7 Ädellövskog Ädellövskog Brommös enda ädellövskog finns på ett litet område vid Brommö gård. Trädskiktet domineras av ask, dock är inslaget av andra arter stort. Av dessa framträder lönn särskilt, vidare förekommer enstaka exemplar av exempelvis ek, alm, kastanj, sälg, asp och al. På grund av områdets läge intill bebyggelse bch dess ringa areal, har ej någon egentlig ädellövskogsflora utbildats i fältskiktet. Detta är öppet eller saknas fläckvis. Dess artsammansättning påverkas av omgivande trädlösa marker, varför arter såsom vitmåra (Galium boreale), hundkäx (Anthriscus silvestris) och ängsgröe (Poa pratensis) är vanliga, speciellt i randområdet. Vissa partier av skogen visar kulturpåverkan. Detta har resulterat i uppkomsten av en ruderat - flora med framför allt brännässlor, dessutom påträffades taggsallat (Lactuca serriola). En framträdande roll bland andra arter intar nejlikrot ( Geum urbanum) och lundgröe (Poa nemoralis). 7.8 Gräs- och risrika föryngringsytor Gräs- och ris- På de flesta föryngringsytor förekommer både ris och gräs, varför klass- rika föryngningen av vissa områden kan vara vansklig. ringsytor De gräsrika föryngringsytorna utbreder sig huvudsakligen på igenlagd jordbruksmark och på nyligen slutavverkade områden, där de utgör hyggesvegetationens gräsfas. 13

18 Vanligen hyser de gräsrika föryngringsytorna "normal" hyggesvegetation, med de ljusgynnade arterna kruståtel (Deschampsia flexuosa), vårfryle (Luzula pilosa), på torrare mark även fårsvingel (Festuca ovina) och rödven (Agrostis tenuis) samt de nitratgynnade mjölkört (Chamaenerion angustifolium), hallon (Rubus idaeus) och korsörter (Senecio spp.). På fuktiga partier förekommer också bl.a. veketåg (Juncus effusus), knapptåg (Juncus conglomeratus), gråstarr (Carex canescens), hundstarr (Cares nigra) och skogsfräken (Equisetum sylvaticum). Inom fuktiga områden på förhållandevis bättre marker kan fältskiktet helt domineras av grenrör (Calamagrostis canescens). Dessa partier återfinnes framför allt på nordöstra Brommö. På tidigare odlade marker förekommer bl.a. rödsvingel (Festuca rubra) hundäxing (Dactylis glomerata), ängsvingel (Festuca pratensis) ängsgröe (Poa pratensis), tuvtåtel (Deschampsia caespitosa) och kvickrot (Elytrigia repens). Dessa områden har också det största inslaget av andra arter. Bland dessa framträder bl.a. Örnbräken Träjon Hultbräken Ekbräken Luddtåtel Bergslok Smultron Vitsippa Ängskovall Skogskovall Grässtjärnblomma Groblad Gulvial Kråkvicker Stinksyska Stor blåklocka Höstfibbla Flockfibbla (Pteridium aquilinum) (Dryopteris filix-mas) (Thelypteris phegopteris) (Gymnocarpium dryopteris) (Holcus lanatus) (Melica nutans) (Fragaria vesca) (Anemone nemorosa) (Melampyrum pratense) (Melampyrum silvaticum) (Stellaria graminea) (Plantago major) (Lathyrus pratensis) (Vicia cracca) (Stachys silvatica) (Campanula persicaria) (Leontodon autumnalis) (Hieracium umbellatum) och på torrare ställen: Liten blåklocka Bergdunört Bergkorsört Toppdån Kungsljus Brunört Harklöver Rockentrav Gråfibbla (Campanula rotundifolia) (Epilobium montanum) (Senicio silvaticus) (Galeopsis bifida) (Verbascum thapsus) (Prunella vulgaris) (Trifolium arvense) (Turritis glabra) (Hieracium pilosella) 14

19 Området öster om Marbergsviken: Väster om vägen Särområde låg ett torp och området däromkring är speciellt örtrikt. Till den relativa örtrikedornen bidrager också att ungskogen är gles, med insprängda öppna gräsmarker. Backvial (Lathyrus silvestris), som endast påträffats på denna lokal, växer i stora "snårbildande" bestånd. Den på Brommö mindre vanliga blåsippan förekommer också inom detta område. Området mellan 11 och 13: De gräsrika föryngringsytorna har förr varit brukade. Inom det norra området ligger ett tidigare betat parti med ett flertal enbuskar. En del äldre lövträd, framför allt björk och asp, har lämnats kvar vid avverkningen. I fältskiktet utgör fläckigt nyckelblomster (Dactylorhiza maculata) ett framträdande inslag. Ett fåtal exemplar av denna växt har även påträffats inom andra områden. Område på Järsnäsudden: Frötall och äldre björk har kvarlämnats vid avverkningen och de båda trädslagen förekommer i lika proportioner utom längst ut på udden, där björk dominerar. Det glesa buskskiktet utgörs huvudsakligen av en och nypon (Rosa canina) Inom område 7 ligger tidigare odlade marker med större bistånd av blåsippor. De risrika föryngringsytorna domineras av lingon och/eller ljung. Dessa arter gynnas av den ökade ljusinstrålningen, som avverkning medför. De kommer därför - framför allt i senare successionsstadier - att få en betydande utbredning inom områden som burit skog med lingon eller ljung i fältskiktet. Gräs och örter förekommer på de risrika föryngringsytorna, men inslaget av örter är i regel obetydligt. 7.9 Fröträd Fröträd Fröträdsställningar har på kartan markerats där dessa förekommer med mer än enstaka träd. På en del områden, i regel torra och sandiga, har avverkning skett successivt. Föryngringsytorna, skärmställningarna och skogarna kan därför vara fysionomiskt likartade. På områdena 2, 9 och på vissa partier av 11 står träden tätt men graden av kronslutning är ej så hög att dessa kan rubriceras som skogar Torrängar Torrängar Torrängarna är kulturskapade och ligger i nära anslutning till bebyggelse. Områdena är flacka och det sandiga jordtäcket är ibland så tunt, att berget går i dagen. I fältskiktet, som består av gräs och örter, framträder bl.a. följande arter: 15

20 Teveronika Rockentrav Stinknäva Sparväva Glansnäva Skatnäva Harklöver Kungsljus Mandelblom Gul fetknopp Kärleksört Smultron Smällglim Styvmorsviol Åkerviol Gråfibbla Svartkämpar Bergsyra Ängssyra Liten blåklocka Gulmåra Tjärblomster Rölleka Backnejlika Ullört Grönknavel Fyrkantig johannesört Prästkrage Gulsporre Sandvita Lomme Nagelört Åkerbinda Bockrot Berggröe Rödven Luddlosta Rödsvingel Fårsvingel Ängssvingel Stagg Knylhavre Hundäxing Timotej Vårbrodd Kvickrot Darrgräs (Veronica chamaedrys) (Turritis glabra) (Geranium robertianum) (Geranium pusillum) (Geranium lucidum) (Erodium cicutarium) (Trifolium arvense) (Verbascum thapsus) (Saxifraga granulata) (Sedum acre) (Sedum maximum) (Fragaria vesca) (Silene cucubalus) (Viola tricolor) (Viola arvense) (Hieracium pilosella) (Plantago lanceolata) (Rumex acetoella) (Rumex acetosa) (Campanula rotundifolia) (Galium verum) (Viscaria vulgaris) (Achillea millefolium) (Dianthus deltoides) (Filago montana) (Scleranthus annuus) (Hypericum maculatum) (Chrysanthemum leucanthemum) (Linaria vulgaris) (Berteroa incana) (Capsella bursa-pastoris) (Erophila verna) (Polygonum convolvolus) (Pimpinella saxifraga) (Poa compressa) (Agrostis tenuis) (Bromus hordeaceus) (Festuca rubra) (Festua ovina) (Festuca pratensis) (Nardus stricta) (Arrhenatherum elatius) (Dactylis glomerata) (Phleum pratense) (Anthoxantum odoratum) (Elytrigia repens) (Briza media) Inom det södra området växer ett fåtal körsbärsträd mot stranden, någon ask förekommer. 16

21 Inom det norra området förekommer en del träd. I nordost finns en skogsdunge med inslag av ädellövträd samt asp och sälg. I nordväst står ett skjul, och inom detta område förekommer ung tall och bergtall (Pinus mugo). Några körsbärsträd växer inom området, och söder om skolan har buskage av körsbär bildats. Dessa är starkt utsatta för betning av älg. I buskskiktet förekommer bl.a. nyponros (Rosa canina), vresros (Rosa rugosa), och på flera ställen utbreder sig sandstarr (Carex arenaria) Tomtområden, åker eller betesmark Tomtområden, På vegetationskartan har tomtmark markerats för öppna områden i nära åker eller anslutning till torp- eller gårdsbebyggelse, d.v.s. gårdsplan och trädgårds- betesmark anläggningar Torpen utnyttjas numera som fritidshus Jordbruksmarken utnyttjas som åker eller kulturvall och betesmark. Åkern och kulturvallen är koncentrerad till områdena nordväst om Brommö gård. Område 17 utnyttjas till stor del som betesmark. Marken är blockig, vilket tyder på att den aldrig använts som permanent åker. Även kala hällar förekommer och i en av dessa finns tre jättegrytor Kärr och sumpskogsinslag Kärr och sump- Kärren som ligger på Hovden och strax söder om Stenbäckaviken har skogsinslag båda fattigkärrskaraktär med bottenskikt av vitmossor (Sphagnum spp.) och björnmossa (Polythrichum commune). Kärret på Hovden har ett fältskikt som helt domineras av starrarter, främst blåsstarr (Carex vesicaria). Bland övriga arter märks flaskstarr (Carex rostrata), gråstarr, (Cares canescens), hundstarr Carx nigra), vattenklöver (Menyanthes trifoliata) och i randområdet mot omgivande skog tranbär (Oxycoccus quadripetalus). Bottenskiktet domineras av vitmossor (Sphagnum spp.), som mot kärrets perifera delar dock får ett inslag av björnmossa (Polytrichum commune). Träd- och buskskikt saknas helt. Inom den östra delen av område 3 ligger det största kärret på Brommö. Detta tycks även ha insprängda ombrotrofa mossepartier. Glesa, lågvuxna och knotiga björkar och tallar förekommer framför allt mot kärrets perifera delar, medan de inre delarna är så gott som trädlösa. Ett välutvecklat trädskikt saknas dock. I kärrets randområde utbreder sig ett tätt buskskikt av pors (Myrica gale). Fältskiktet domineras av blåtåtel (Molinia carulea) medan risen, klockljung (Erica tetralix), ljung (Calluna vulgaris), rosling (Andromeda polifolia) och tranbär (Oxycoccus quadripetalus) är vanligare i den centrala delens ombrotrofa miljöer. Inom fuktigare, minerotrofa partier finns fläckar med gräs och halvgräsrikare vegetation, bl.a. ett område med vass (Phragmites communis). Några andra vanliga arter är blåtåtel (Molinia caerulea), ängsull (Eriophorum angustifolium), knapptåg (Juncus conglomeratus) samt de mera fuktighetsgynnade starrarterna. Fläckvis förekommer också rikligt med rundsileshår (Drosera rotundifolia) men även stor sileshår (Drosera anglica). 17

22 Sumpskogsinslag har utskiljts, där bottenskiktet huvudsakligen utgöres av vitmossor (Spaghnum spp.) eller björnmossa (Polytrichum commune). Då dessa partier förekommer fläckvis eller i stråk har inga områden benämnt sumpskogar. Sumpskogsinslag Sumpskogsinslagen har sin främsta utbredning inom de mossrika granskogar, som växer på torvmarker, men återfinnes även inom andra områden. Endast i undantagsfall har fuktiga partier på föryngringsytorna samt mycket små sumpskogsinslag inom övriga områden markerats. I barrskogar förekommer i sumpskogsinslagens trädskikt i regel även björk. Vanliga i buskkiktet är klibbal och videarter. I fältskiktet återfinnes flera av kärrens arter. Mycket allmänna är: Skogsfräken Revlummer Gråstarr Hundstarr Stjärnstarr Veketåg Knapptåg Blåtåtel Grenrör Kärrviol Skvattram Brakved Pors Odon Blåbär Lingon Tranbär Ljung Klockljung (Equisetum silvaticum) (Lycopodium annotinum) (Carex canescens) (Carex nigra) (Carex echinata) (Juncus effusus) (Juncus conglomeratus) (Molinia caerulea) (Calamagrostis canescens) (Viola palustris) (Ledum palustre) (Rhamnus frangula) (Myrica gale) (Vaccinium uliginosum) (V. myrtillus) (V. vitis-idaea) (Oxycoccus quadripetalus) (Calluna vulgaris) (Erica tetralix) I täta skogar med låg ljusinstrålning kan busk- och fältskikt saknas. Sådana partier är vanliga inom område 3 (västra delen) samt NV om detta, område 4, område 8 och i den mossrika granskogen söder om Fagersund. Särområde Område 16 har endast lövträd i trädskiktet, främst björk, liksom området vid åkern, där aspen dock är vanlig. Ris saknas inom dessa områden, medan gräs och halvgräs spelar en mer framträdande roll. Inom områdena 11 och 13 (mellersta delen) har gamla myrmarker med kärrtorv markerats. Dessa var tidigare föremål för torvtäkt, och spåren efter verksamheten syns fortfarande tydligt. Nuvarande vegetation utgörs huvudsakligen av björk och videbuskar, lingon, ljung samt tidigare nämnda halvgräs och tågväxter. 18

23 Det södra markerade partiet inom område 13 har en likartad vegetation, men ligger till största delen i sänkor med moränavlagringar. 8. STRÄNDER OCH VASSVEGETATION Stränder och Indelningen återfinnes på vegetationskartan (bilaga 3). vassvegetation Klippstränderna är omarkerade, medan vassvegetationen alltid markerats vid de igenvuxna stränderna. 8.1 Klippstränder Klippstränder Klippstränder är vanliga inom området, framför allt på södra Brommö samt på de mindre öarna. På öarnas västra klippstränder är berget uppsprucket, men hällarnas ytor är i regel jämna. Särskilt dessa stränder kan ha små inskärningar med stenstrand. Sydvästra Brommös klippstränder är mer exponerade och på många ställen brantare, varför skogen ej växer så nära vattnet vid dessa som vid övriga stränder. Östra Brommös klippstränder är mer långsluttande och föga uppspruckna, skogen eller gräsvegetationen går långt ned mot stranden. De mindre öarnas östliga stränder har vanligen en mycket småsprickig, vass struktur, som märks mest i mindre exponerade lägen. Denna struktur tycks bero på bergets veckning samt dess selektiva vittring. Klipporna är i första hand bevuxna med lavar. Närmast vattnet utbreder sig en zon av skorplavar, där några vanliga släkten är Lecanora Lecidea och Rhizocarpon. Längre upp på stranden förekommer bladlavar, vanligen av släktena Parmelia och Umbilicaria. På flera av de mindre öarnas östliga stränder är zonerna med skorplavar och bladlavar föga utvecklade. Mer framträdande nära vattnet är i stället nästa zon med framför allt sotmossa (Andraea rupestris), renlavar (Cladonia spp.) och raggmossor (Rhacomitrium spp.), som växer i "kuddar" på berget. Att dessa är väl utbildade, tycks bero på bergets struktur samt strändernas läge. Ovanför denna zon utbreder sig vid flera stränder en mer eller mindre sluten vegetation, som helt domineras av renlavar (t.ex. Cladonia rangiferina, Cl. silvatica, Cl. alpestris). Brommös hällmarker ligger vid stränder, där de delvis också utgör epilittoralen. Artsammansättningen behandlas därför i detta sammanhang. Bland de kärrväxter som rotat sig i skrevor och små sprickor märks bl.a. följande: 19

24 Buskskikt: Tall Björk Videarter Oxel Oxbär En Fältskikt: Blåtåtel Rörflen Fackelblomster Gullris Krypnarv Renfana Strandlysing Strandviol Ängsvädd Norsk fingerört Knutarv Flockfibbla Höstfibbla (Pinus silvestris) (Betula verrucosa) (Salix spp.) (Sorbus intermedia) (Cotoneaster integerrimus) (Juniperus communis) (Molinia caerulea) (Phalaris arundinacea) (Lythrum salicaria) (Solidago virgaurea) (Sagina procumbens) (Chrysanthemum vulgare) (Lysimachia vulgaris) (Viola stagnina) (Succisa pratensis) (Potentilla norvegica) (Sagina nodosa) (Hieracium umbellatum) (Leontodon autumnalis) Arter som är allmänna även på hällmarker: Stensöta (Polypodium vulgare) Fårsvingel (Festuca ovina) Vanlig kattfot (Antennaria dioica) Jungfrulin (Polygala vulgaris) Bergglim (Silene rupestris) Bergssyra (Rumex acetosella) Styvmorsviol (Viola tricolor) Kärleksört (Sedum maximum) Liten fetknopp (Sedum annuum) Gul fetknopp (Sedum acre) Ärenpris (Veronica officinalis) Käringtand (Lotus corniculatus) Renfana (Chrysanthemum vulgare) 20

25 8.2 Sten- eller blockstränder Sten- eller På Brommös nordligare del är sten eller blockstränder vanliga, men finns blockstränder också på Hovden. Inom vissa strandavsnitt förekommer klapper. Dessa block eller stenar är runda, jämnt slipade och inom varje område av ungefär samma storlek. Sjöbottnen utgörs på flera ställen av sand, som vid svagt exponerade, flacka stränder även kan ligga högt upp mellan block och stenar. Sådana partier finns också ställvis vid flera klippstränder, vanligen i små inskärningar, där de flesta av sandsträndernas arter kan förekomma. De stränder som markerats "sten - eller blockstränder" kan för övrigt anses ha en mycket likartad vegetation. Vid strandens övre del växer en strandskog där al, men även björk, asp, tall och videarter är vanliga. Fält- och buskskikt finns, bl.a. rörflen (Phalaris arundinacea), blåtåtel (Molinia caerulea) och pors (Myrica gale). Strandskogen bildar i regel en smal bård längs stranden. Denna kan dock saknas eller vara bruten i exponerade lägen. Från strandskogen och ned till vattnet har i regel endast ett fåtal växter rotat sig, vanliga är dock t.ex.: Rörflen Knutarv Fackelblomster Käringtand Vattenpilört Vattenmåra (Phalaris arundinacea) (Sagina nodosa) (Lythrum salicaria) (Lotus corniculatus) (Polygonum amphibium) (Galium palustre) Järsnäsudden kantas av en strand med klapper, vars diameter kan uppgå till 2 à 3 dm. I synnerhet det sydvästra strandpartiet har ett särpräglat utseende. En bård med klapper som i stort sett saknar vegetation avlöses inåt udden av en zon där mjölon täcker stenarna. Denna zon kan nå en bredd av ca 3 m. Trädskiktet är glest och består avmartallar. Längre upp följer en vanligen tydlig zon av kråkbär och lingon, vilken avlöses av bl. a. blåbär och kruståtel (Deschampsia fluxuosa). Särområde Söder om område 10 ligger ett litet parti med klapper. Detta är beläget inom ett flackt sandområde, som dessutom, i skydd av de mindre öarna samt täta vassruggar blir föga exponerat. Sanden ligger högt upp mellan stenarna, varför den kärrartade vegetationen i omgivningen återfinnes även där. Vegetationen domineras dock helt av rund-sileshår (Drosera rotundifolia) och stor-sileshår (D. anglica), som växer mycket tätt. 21

26 8.3 Sandstränder Sandstränder Två typer av sandstränder kan urskiljas, de exponerade och de skyddade. Vidare kan den sandiga sjöbottnen blottläggas under lågvattenperioder, varvid mycket stora sandfält frilägges inom grundare områden. Detta är mest utpräglat mellan Brommös SÖ del och Hovden, mellan Hovden och Lindökroken samt mellan Hovden och de mindre holmarna åt söder. (Se fig. 1, sid. 23). De exponerade stränderna kan uppstå vid stark vågexponering, förorsakad av att de vätter mot öppet vatten. De kan då vara tämligen långgrunda. Eljest utbildas de vid djupare vikar, som ej hunnit kolonialiseras av vass, och därför har fått en högre exponeringsgrad. De exponerade stränderna finns framför allt på Hovden och på norra Brommö vid Rövarsand, Stora vite sand och Fagersand. Sandstranden söder om Knipekulten är liksom Fagersand ej utpräglat exponerad, vilket avspeglas i vegetationens utformning. P.g.a. sandens rörlighet på dessa stränder och eller uttorkningen i de övre delarna, har få växter möjlighet att utvecklas. Artsammansättningen skiljer sig ej nämnvärt från den skyddade sandstrandens, med undantag för de mera uttalade kärrväxterna, som ej kan kolonialisera de exponerade stränderna. Tätheten är dock mycket mindre. De skyddade stränderna förekommer framför allt innanför en mer eller mindre mäktig vassbård. Materialets rörlighet kommer då att minska samtidigt som halten av organiskt material ökar. Dessa stränder finns väster om område 10 samt, mindre utpräglat, på Hovden. I den yttre vasszonen förekommer, förutom vass (Phragmites communis) bl.a. även: Sjösäv Vit näckros Gul näckros Vattenpilört Vattenbläddra Natearter (Scirpus lacustris) (Nymphaea alba) (Nuphar luteum) (Polygonum amphibium) (Utricularia vulgaris (Potamogeton spp.) 22

27 23

28 På områden som sällan eller aldrig blottlägges finns bland vassen eller strax innanför denna bl.a.: Notblomster Svalting Dybläddra Vanlig igelknopp Knappsäv Smalkaveldun Ryltåg Veketåg Knapptåg (Lobelia dortmanna) (Alisma plantago-aquatica) (Utricularia intermedia) (Sparganium simplex) (Scirpus palustris) (Typha angustifolia) (Juncus articulatus) (Juncus effusus) (Juncus conglomeratus) Inom strandområden med mindre varaktig vattendränkning är följande arter mer frekventa: Ältranunkel Dyveronika Sumpförgätmigej Frossört Sumpmåra Knutnarv Kärrdunört Strandklo Mynta Sumpnoppa Sumpfräne Små-sileshår Stor-sileshår Ryltåg Veketåg Knapptåg Borsttåg Löktåg Hundstarr Bunkestarr Vass-starr (Ranunculus flammula) (Veronica scutellata) (Myosotis caespitosa) (Scutellaria galericulata) (Galium uliginosum) (Sagina nodosa) (Epilobium palustre) (Lycopus europaeus) (Mentha sp.) (Gnaphalium uliginosum) (Rorippa palustre) (Drosera rotundifolia) (Drosera anglica) (Juncus articulatus (Juncus effusus) (Juncus conglomeratus) (Juncus squarrosus) (Juncus bulbosus) (Carex nigra) (Carex elata) (Carex acuta) Mindre vanliga är: Strandlummer (Lycopodium inundatum) Dvärglin (Radiola linoides) I en övre zon mot strandskogen finns bl. a.: Pors Klockljung Fackelblomster Topplösa (Myrica gale) (Erica tetralix) (Lythrum salicaria) (Lysimachia thyrsiflora) 24

29 Videört Brunskära Getväppling Kärrsilja Gåsört Kärrspira Sandstarr Blåtåtel Grenrör Krypven Rörflen (Lysimachia vulgaris (Bidens tripatita) (Anthyllis vulneraria) (Peucedanum palustre) (Potentilla anserina) (Pedicularis palustris) (Carex arenaria) (Molinia caerulea) (Calamagrostis canescens) (Agrostis stolonifera) (Phalaris arundinacea) samt på några ställen: Granspira (Pedicularis sylvatica) Flera av de uppräknade arterna finns dock i mer än en av zonerna. 9. BESKRIVNING AV DE MINDRE ÖARNA Mindre öar 9.1 Hovden Hovden Hovden jämte Lindökroken, Halshomarna och Svinhusholmen utgör de i särklass mest välbesökta delarna av området. Förutom goda möjligheter till bad erbjuder Hovden en mycket skiftande natur. Hällmarkstallskogen på sydöstra Hovden domineras i bottenskiktet av fönsterlav (Cladonia alpestris) medan inslaget av andra renlavar (Cladonia spp.) är större inom de norra områdena. Dessa är mycket slitagekänsliga, då lavarna lätt trampas sönder och dessutom tillväxer extremt långsamt. Berget sluttar från söder brant ned mot ett starrkärr, som omges av blåbärsrik granskog. Genom skogen går en mindre tydlig stig i ungefär nordlig riktning. På norra Hovden ligger ett blåbärsrikt tallskogsområde på sand, med de största dynerna i den sydvästra delen. Den gräsrika tallskogen är starkt översluten av tallkronorna. Träden är gamla och flera är starkt grenade. Buskskiktet saknas i stort sett, vilket ger en mycket god genomsikt. Inslaget av örter är ringa, men liljekonvalj (Convallaria majalis) förekommer. Sydvästra Hovdens risrika tallskog utbreder sig över ett område med klapper, som bildar terrasser, vilka är tydligast i väster. Östra Hovdens klippstränder är vassa och småsprickiga, längst i norr finns dock släta hällar. I viken inom detta strandparti bildar vass täta bestånd. 25

30 Övriga klippstränder har släta, men på sina ställer uppspruckna hällar. Mot Lindkroksvikens nordligare del är terrängen mycket låglänt. Sandstränderna vid Hovden är vanligen mycket långgrunda (Se fig. 1, sid ). Hovdens nordligaste sandstrand ligger relativt skyddad mellan två uddar. En varierad strand bildas, då både flata hällar och sand finns. Stranden saknar vassvegetation och besöks av många båtturister, som lagt till vid Lindökroken. Sandstranden mot Halsholmarna saknar också i stort sett vassvegetation och är extremt långgrund. Vid viken norr om Svinhusholmen finns täta vassruggar, men vid lågvatten bildas en sandstrand utanför dessa. Innanför vassen ligger den egentliga sandstranden, som inåt skogskanten är bevuxen med bl.a. mjölon (Arctostaphylos uvaursi) och sandstarr (Carex arenaria). En brygga finns vid vikens västra strand. Sanden mot Lindökroken är mer grovkornig än på övriga stränder. Viss inblandning av grus och sten förekommer också. Vass bildar på flera ställen täta bestånd. En strandskog som skiljer sig från de övriga på Brommö genom ett större inslag av björkpyrola (Orthilia secunda) kantar stranden. Klapperstränderna på sydvästra Hovden skiljer sig från de övriga. Detta märks särskilt i viken mot söder, där klapperstenarna ligger i tydliga terrasser från vattnet och upp i skogen. Stenarna är här påfallande likstora och väl rundade. Vid strandens övre del växer mjölon, som inåt udden kommer att bilda ett mosaikkomplex med framför allt fönsterlav (Cladonia alpestris). Tallarna blir mot stranden alltmer knotiga och småvuxna. Området är känsligt för slitage och börjar bli slitet. Strandskog eller endast glesa knotiga tallar och ett fältskikt av mjölon kantar stränderna. 9.2 Lindökroken Lindökroken Ett flertal bryggor är uppsatta vid den östra stranden, då läget är skyddat och vattendjupet tillräckligt även för segelbåtar. Området är rent, men vegetationen sliten på grund av det stora antalet besökare. En provisorisk eldstad ligger i anslutning till bryggorna. På Lindökroken finns en av områdets tre toaletter. Stränderna består till största delen av sten och klapper, men mot norr finns släta klippor. På Lindökrokens nordligare del utbreder sig risrik tallskog med ett stort inslag av blåbär, medan björk och gräs är vanligast inom den sydöstra delen, där även björnbär och stenbär (Rubus saxatilis) förekommer. 9.3 Halsholmarna, Svinhusholmen Halsholmarna Stranden mot Hovden är stenig och vid denna växer bladvass. I öster Svinhusholmen dominerar klippstranden, men små inskärningar med stenstrand finns. 26