HANTVERKS LABORATORIUM

Transkript

1 Hur kan hantverk studeras och förklaras? På vilket sätt kan det betraktas som ett kulturarv? Vilka kompetenser fordras för att underhålla våra kulturmiljöer? Hur ser kunskapsläget ut i Sverige när det gäller byggnadsvården? Vilka hantverkskunskaper besitter och utövar trädgårdsmästare och landskapsvårdare? Och kan man forska i hantverk? Kräver sådan forskning sina egna teorier och metoder? Det är några av många frågor som författarna bakom antologin Hantverkslaboratorium diskuterar och försöker besvara. Med avstamp i sina vitt skilda erfarenheter ger de en rad olika perspektiv på hantverk. Antologin är den första publikationen som ges ut av Hantverkslaboratoriet, det nationella centrum för kulturmiljöns hantverk som startades av Göteborgs universitet och Riksantikvarieämbetet 2008, tillsammans med Svenska kyrkan, Statens fastighetsverk, Västra Götalandsregionen, Mariestads kommun, Sveriges hembygdsförbund samt hantverksföretag och branschorganisationer. Tanken med boken är att både beskriva Hantverkslaboratoriets utgångspunkter, och samtidigt bjuda in till diskussion om hantverkskunnandets status och framtid. HANTVERKSLABORATORIUM HANTVERKS LABORATORIUM SAMVERKANDE PARTER Grevillis Fond Göteborgs universitet John Hedins Stiftelse Länsantikvarieföreningen Mariestads kommun Riksantikvarieämbetet Statens Fastighetsverk Svenska kyrkan Sveriges Hembygdsförbund Västarvet Västra Götalandsregionen Magasinsgatan 4 Box 77, SE Mariestad +46 (0) craftlab@conservation.gu.se ISBN

2

3 INNEHÅLL Förord Ola Wetterberg & Birgitta Johansen 9. Nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk Gunnar Almevik & Lars Bergström Hantverk och kulturmiljövård 28. Hantverk och byggenskap i backspegeln Bengt OH Johansson 38. Professor i byggnadsarbete? Gunnar Almevik 50. Om landskapsvårdens och trädgårdens hantverk Allan Gunnarsson 62. Hantverkares kunskap Peter Sjömar 88. Gränsöverskridande kunskapsbygge inom träområdet ett sätt att ta till vara immateriellt kulturarv Helena Åberg 96. Hantverkskunskap som immateriellt kulturarv Anneli Palmsköld 106. Hantverket och det kyrkliga kulturarvet Hans-Erik Hansson Hantverkslaboratoriet och kulturmiljövården 112. Hantverkslaboratoriet och byggnadsvården Göran Andersson 126. Länsstyrelsernas erfarenheter av vårdinsatser och behov av hantverksutveckling Bosse Lagerqvist 140. Växterna och hantverket inom kulturmiljövården Pierre Nestlog 148. Hantverkare i landskapet? Bo Magnusson & Katarina Saltzman 156. Södra Råda och rekonstruktion som hantverksvetenskaplig metod Gunnar Almevik 176. Hantverkslaboratoriet i internationellt perspektiv Leif Jonsson 186. Filmdokumentation av kulturvårdens hantverk Anette Lykke Lundberg 198. Hantverkskompetens enligt provbestämmelserna för gesäll- & mästarbrev Nils-Eric Anderson 206. Bibliotek och arkiv informationsresurser för hantverksforskare Maria Hörnlund Hantverksdoktoranderna om sin pågående forskning 214. Praktisk stolpverksforskning en teoretisk udfordring Ulrik Hjort Lassen 226. Lokal kalksten och platsblandat bruk Jonny Eriksson i samtal med Gunnar Almevik 246. Traditionella förökningsmetoder för örtartade fleråriga växter Tina Westerlund 260. Färg en aspekt på hortikulturellt hantverk och hortikulturella laborationer Nina Nilsson 276. Skärande handverktyg för träbearbetning en projektbeskrivning Patrik Jarefjäll & Peter Sjömar 6 7

4 Gränsöverskridande kunskapsbygge inom träområdet ett sätt att ta till vara immateriellt kulturarv 2003 antog Unesco konventionen om skydd för immateriellt kulturarv. 1 Sedan dess har 121 stater ratificerat konventionen och Sverige som utredde frågan 2009 förväntas ta beslut under Ett av huvudsyftena med konventionen är att immateriellt kulturarv ska likställas med våra materiella kulturarv som redan har ett starkt skydd genom Unesco och via olika nationella regelverk. I konventionen lyfter man fram fem olika fokusområden varav traditionell hantverkskunskap är ett. Att konventionen har kommit till och att Sverige förväntas ratificera den är viktiga milstolpar i strävandet efter att upprätthålla och utveckla traditionell hantverkskunskap. Det är också de satsningar som Göteborgs universitet, via Institutionen för kulturvård, genomför i Mariestad, dels genom hantverksutbildningar inom kulturmiljövårdens hantverk, dels genom skapandet av det nationella Hantverkslaboratoriet. Till utbildningarna inom kulturvård utreds nu också en ledarutbildning inom slöjd- och kulturhantverk som ytterligare skulle öka bredden i verksamheten. Att bevara och dokumentera traditionell hantverkskunskap är i och för sig inget nytt. I början av 1900-talet dokumenterade flera museer de traditionella hantverken och andra immateriella företeelser med hjälp av film, foto, frågelistor och uppteckningar. Till skillnad från i Hantverkslaboratoriets verksamhet var det emellertid inga hantverkare eller hantverkskunniga som då samlande uppgifter. Hantverket hade heller ingen egen akademisk hemvist vilket bland annat innebar att det saknades forskning i hantverk och kunskapsbyggnad med laborativa metoder på vetenskaplig nivå. Ytterligare en verksamhet som tidigt värnade om att upprätthålla och tillvarata slöjd- och hantverkskunskap är hemslöjdsrörelsen som redan från starten har satt själva utövandet i centrum. Genom ett decentraliserat och organiserat främjande av hemslöjd, bland annat via länshemslöjdskonsulenterna, har mycket kunskap inom teknik, material, verktyg och form kunnat tas till vara och utvecklas. Detta har skett via inventeringar, dokumentationer och inte minst genom utbildningsinsatser av olika slöjdtekniker. Tanken med den här texten är framför allt att visa hur erfarenhetsutbyten och samarbeten mellan olika yrkes- och ämneskategorier inom trähantverk kan berika och korsbefrukta varandra. Helena Åberg är utbildad möbelsnickargesäll och fil. master i kulturvård. Sedan 1989 arbetar hon som länshemslöjdskonsulent med inriktning mot hårdslöjd i Södermanlands län. Hon har studerat och dokumenterat äldre hantverkstekniker, bland annat möbelsnickeri, svepteknik och klyvning av virke. Helena ingår i hemslöjdskonsulenternas materialoch teknikgrupp RåMa och har varit projektledare för uppbyggnaden av hemsidan Slöjden i skogen

5 Trähantverket, ett mycket gammalt kunskapsområde 1. Unesco unesco.org/culture/ich/ index.php?pg= Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet, Unesco, org/culture/ich/index. php?pg=00024 Populär arkeologi, nr html Populär arkeologi, Fleckinger, Angelica (2007). Ötzi, the Iceman. Vienna/Bolzano: Folio verlag Arwidsson, Greta & Berg, Gösta (1983). The Mästermyr find: a Viking Age tool chest from Gotland. Stockholm: Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad. Kunskapen att använda trä för att få fram bostäder, redskap, farkoster, vapen och husgeråd är mycket gammal. Exakt hur gammal är svårt att uppge, eftersom trä är ett organiskt material som förmultnar i marken om det inte förvaras under speciella omständigheter. Trots det finns det spår och belägg för att människan har nyttjat trä sedan många tusen år tillbaka. I Sverige är de äldsta bearbetade träfynden omkring och 9000 år gamla och hittade i Dalarna. Det rör sig bland annat om en stock med tydliga huggmärken. 3 Andra äldre fynd är Kalvträskskidan i Västerbotten som beräknas vara omkring 5000 år gammal och det nyligen upptäckta fyndet i Älvängen utanför Göteborg, cirka 1700 år gammalt, vilket bland annat består av ett trähjul samt träskålar, husgeråd och båtdetaljer. 4 Ser vi utanför Sverige kan bland annat nämnas det utbredda nyttjandet av trä i det gamla Egypten, och på närmare håll ismannen Ötzi som hittades i de italienska alperna och har visat sig vara omkring 5300 år gammal. 5 Ismannens packning innehöll föremål från så många som sju olika träslag. Valet av trä för de olika föremålen stämmer väl med den kunskap och tradition vi har idag vilket gör att vi här kan tala om en minst femtusenårig tradering av trä-, slöjd- och hantverkskunskap. Förutom träföremål finns det flera intressanta fynd av verktyg av annat material som också kan ge en uppfattning om kunskapen att bearbeta trä. Även här kan ismannen och egyptierna nämnas men också Mästermyrsfyndet, en kista som hittades i en gotländsk åker och som var fylld med verktyg från vikingatiden. Den innehöll diverse smides- och träbearbetningsverktyg bland annat stål till en skavare (se nedan). 6 När det gäller verktygsanvändandet och materialhanteringen inom slöjd respektive bygge har likheterna varit stora. Det är troligt att trähantverkskunniga människor besatt kunskaper om tekniker och material som kunde tillämpas i många sammanhang, i såväl slöjd som byggande. Klyvning av trä en gränsöverskridande teknik En teknik som både slöjdare, bygghantverkare och båtbyggare har experimenterat med och utforskat på olika sätt är klyvning av trä. För dagens människor kan kunskapen att behärska manuell virkesklyvning tyckas marginellt och överflödigt men fram till kransågens insteg i Sverige någon gång under senmedeltid kan man utgå från att det mesta materialet till våra byggnader, båtar och föremål var kluvna. Därefter har tekniken successivt fasats ut och ersatts med hand- eller maskinsågar. Inom slöjden har kunskapen att klyva upprätthållits länge och i vissa tekniker används den fortfarande. Det gäller bland annat för spånkorgstillverkning, dels av korgar med breda furuspån men även när det gäller korgar med smalare spån, i de så kallade Hedaredskorgarna. När det gäller färsk slöjd och tillverkning av exempelvis skedar, slevar, tråg och mindre möbler tillämpas fortfarande klyvning i stor utsträckning. Även inom bygghantverket har klyvningstekniken levt kvar, exempelvis när det gäller att klyva kyrkspån och att spänta stickspån till tak. Eftersom kunskapen om klyvning inom många områden är bortglömd måste vi laborera och experimentera för att hitta tillbaka till den. Det gäller inte minst i olika rekonstruktioner inom bygghantverk, slöjd och båtbyggeri. Ofta har man utforskat och experimenterat i det egna slöjd- eller hantverksområdet men det har också förekommit fruktsamma erfarenhetsutbyten mellan slöjdare och bygghantverkare, bland annat genom seminarium i virkesspräckning som genomförts på olika platser i landet. 7 Detta är lovvärda initiativ men det skulle definitivt kunna gå att samverka i än större utsträckning mellan disciplinerna, speciellt med de nya möjligheter som Hantverkslaboratoriet och utbildningarna vid Institutionen vid Kulturvård ger. Laborativt arbete med klyvning av brädor och spån till svepkärl Ett område som jag själv har undersökt, bland annat i min mastersuppsats i kulturvård, är klyvning av spån och bräder till svepkärl. 8 Det finns flera orsaker till att jag valde att fördjupa mig i just den här tekniken. Bland annat är svepteknik en av våra mest»folkkära«trätekniker och det tillverkas många svepaskar och andra typer av svepkärl runt om i landet. Många moment utförs fortfarande på traditionellt sätt medan vissa görs med maskiner. Ett av momenten som görs maskinellt är just klyvmomentet. Det vanligaste idag är att spånen till svepkärlen sågas. Fram till 1900-talets början klövs de flesta svep för hand med yxa och kilar och trots att så många svepkärl tillverkas är kunskapen om att klyva spånen ganska liten. 7. Bland annat på Nääs i Västergötland och Nynäs slott i Södermanland 8. Åberg, Helena (2008). Att utforska historisk slöjdkunskap genom klyvning och svepteknik. Masteruppsats, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet 90 91

6 9. Granlund, John (1940). Träkärl i svepteknik. Diss. Stockholm : Högsk. 10. Bland annat frågelista Nordiska Museet 1933, NM 47, Frågelista Spånaskar, samt Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), 3838, Filip Rombo Eriksson och 5440, A. Hinders Utgångspunkten för min undersökning var John Granlunds doktorsavhandling Träkärl i svepteknik från 1940, och framförallt de källor han använde sig av. 9 Granlund studerade äldre svepkärl och frågelistsvar om traditionell svepkärlstillverkning. 10 Frågelistsvaren var av skiftande kvalitet men det fanns ett samstämmigt vittnesbörd om att man inom svepkärlstillverkningen tillämpade handklyvning av stockar i olika längder så sent som i början av nittonhundratalet. De kanske mest intressanta frågelistsvaren kom från Våmhus, Dalarna, och beskrev tillverkningen av stora svepskrin i furu med en speciell klyvteknik. Eftersom flera av svaren beskrev samma process gavs en heltäckande bild av hur just den här föremålstypen tillverkades. Utifrån frågelistsvaren och efter att ha studerat stora svepskrin från Dalarna, bland annat på Nordiska museet, laborerade jag själv med att klyva fram ämnen. Jag utgick från grova stockar som var mellan trettiofem och femtio centimeter i diameter och cirka två meter långa. De verktyg som användes var en speciell klyvkniv som liknade de som beskrevs i frågelistsvaren. Vidare kilar av trä och järn samt yxor, slägga och träklubba. Stockarna klövs i mitten till halvor för att därefter klyvas igen till kvartsklovor. Efter det spräcktes kärnan bort och svepämnena eller brädor som det snarare blev spräcktes fram tangentiellt. Den färdiga tjockleken på väggarna till svepskrinen skulle ligga runt 8 10 millimeter, vilket gjorde att ämnena klövs till en tjocklek på cirka millimeter. Ur varje kvart gick det att få tre till fyra sådana brädor beroende på grovleken på stocken. Bredden varierade mellan tjugofem till dryga trettio centimeter. En viktig upptäckt i det laborativa arbetet var att det gick förvånansvärt lätt att spräcka fram brädor med denna teknik även om virket inte alltid hade alla önskvärda egenskaper. Eftersom det handlade om fullmogna furustockar fanns de flesta kvistar i den bortspräckta kärnveden. När det gäller virkeskvaliteter gick det från uppteckningarna att få fram intressant information om svep, korgslöjd och övrig virkesspräckning. Vissa egenskaper kan sägas vara generella för all typ av klyvning medan andra är specifika för enskilda tekniker. De flesta laborationer och försök med klyvning av plank och bräder i vår tid sker utifrån att stocken klyvs i halvor och att de därefter klyvs igen istället för att, som när det gäller svepen, delas i kvartar. Trots det finns det en del exempel på bräder kluvna ur kvartar i äldre byggnader. För att öka kunskapen om detta klyvförfarande inom byggnadssnickeri finns det alltså anledning att både gå till nu levande traditionsbärare inom korg samt att undersöka uppteckningar inom svepteknik och korg. När det gäller framtida forskning inom området finns det därför mycket att vinna genom att samarbeta, exempelvis slöjdare, bygghantverkare och båtbyggare, och dela med sig av varandras respektive erfarenheter och källor samt att genomföra gemensamma laborationer. Skaven ett allroundverktyg När det gäller traditionellt verktygsanvändande inom träområdet finns också mycket att hämta i en gränsöverskridande forskning i trähantverk. Ett exempel är skaven eller skavjärnet som förfaller ha använts av såväl slöjdare som bygghantverkare och båtbyggare. Skavjärnen är ålderdomliga, skärande verktyg som kan ha olika utformning och funktion. De kan fungera dels som formande verktyg, dels för att ge trä jämna ytor det vill säga en mer hyvlande funktion. Gemensamt för skavare är stålet som kan liknas vid en böjd kniv med en tånge i varje ände som i sin tur är infäst i ett eller två trähandtag. Numera är det ett relativt sällan använt verktyg men att döma av de mängder av skavare som finns i våra museer, de förhistoriska fynd som har grävts fram och de studier av verktygsspår på äldre byggnader och föremål som har utförts, kan man utgå från att det har varit ett vanligt verktyg. 11 I de uppteckningar från Våmhus som beskrev tillverkning av svepskrin uppgavs det att bräderna efter klyvning enbart bearbetades med hjälp av en tvåhandsskave. Det gick till så att man lade upp brädan på en långbänk och därefter satte sig gränsle över bänken och ämnet och hyvlade ämnet slätt och till rätt tjocklek med hjälp av skaven. Enligt Mårten Lars Olsson, född på 1850-talet i Våmhus, var det bara till att»[ ] lägga brädet på det långa sätet: o så sätter dom sig gren höver brädet o sätet med skaven i hand o började på att få brädet slätt.«12 A Hinders, också han från Våmhus, beskriver arbetet med skaven på följande sätt: 11. Karlsson, Tomas (2009). Skaven undersökning av ett historiskt verktyg, Mariestad (opublicerad artikel) Sedan skulle man hyvla dessa bräder tunna, samt jämna och fina, man hade då en hyvel, denna kallades skavin, skaven, denna var ej lik någon hyvel utan det var ett träd med handtag i båd ändarna samt ett järn på mitten som hyvlades Nordiska museet, E.U. 5426, Mårten Lars Olsson. 13. ULMA 5440, A. Hinders 92 93

7 14. Samtal med Tomas Karlsson & Patrik Jarefjäll 4 december Projekt Runeberg, runeberg.org/svetym/0884. html I mina laborativa undersökningar använde jag skaven för att ta ner furusvepen till rätt tjocklek på det sätt som beskrivits ovan. Det visade sig vara ett effektivt sätt att avverka trä och tack vare sin dragande funktion verkade skaven inte slita så mycket på kroppen. Vid Institutionen för kulturvård har ett par av lärarna i bygghantverk undersökt och arbetat med skaven utifrån ett brett perspektiv, dels genom litteraturstudier och kartläggning av förhistoriska fynd, dels genom uppmätningar och rekonstruktioner av befintliga skavare vid olika museer, och dels genom praktiska laborationer. 14 Deras arbete visar att några av de mest sentida beskrivningarna av verktyget i användning just behandlade svepkärlstillverkningen från Våmhus. Sammanfattningsvis kan konstateras att skaven och inte minst den mer hyvlande varianten har visat sig vara ett mycket användbart verktyg som är värd en renässans. Även här skulle olika hantverksgrupper inom trä ha mycket att vinna på gemensamma seminarier och laborationer. Slöjden som en del av kulturmiljöns hantverk I Hantverkslaboratoriets verksamhet står kulturmiljöns hantverk i fokus. En kortfattad beskrivning av vad som menas med kulturmiljöns hantverk finns i verksamhetsplanen och lyder»de hantverkskunskaper som kulturmiljövården behöver för att tolka och vårda kulturmiljön. En grov teckning av kulturmiljövårdens hantverksfält går från kulturlandskapen, parkerna, trädgårdarna till byggnaderna och deras interiörer. 15 I den meningen att slöjdhantverkets tekniker och materialkunnande tillhör samma kunskapsfält som övriga trähantverk omfattas också den traditionella slöjden av laboratoriets verksamhet. Idag förknippas begreppet slöjd främst med en produktionsform och vissa produkttyper. Dess etymologiska betydelse har däremot att göra med egenskaper som händig, konstfärdig och skicklig i hantverk. Ur detta kan man dra slutsatsen att den person som var»slöjdig«var allmänt»handaskicklig«, men att betydelsen av ordet med tiden har förskjutits mot att först likställas med manufaktur till att därefter få betydelsen icke yrkesmässigt handarbete. 15 Att slöjd betraktas som icke yrkesmässigt handarbete samt att det rör sig om mindre föremål gör lätt att man bortser från kunskapsinnehållet i slöjden. Kanske är det just på grund av att verksamheten inte har varit fullt ut yrkesmässig eller oftare har fungerat som en binäring, som den traditionella kunskapen levt kvar in i våra dagar. Här ställs inte alltid samma krav på lönsamhet som yrkesmässiga verksamheter vilka i större utsträckning tvingas överge traditionella metoder och istället investera i ny teknik och rationaliseringar. I och med att kunskapstraderingen ofta levt kvar inom slöjden fram till våra dagar finns nischer av teknikkunskap, verktygshantering och materialanvändning som har blivit bortglömda inom andra delar av trähantverk. För andra forskningsområden inom trähantverket där man i första hand laborativt undersöker traditionell träkunskap finns därför all anledning att se efter vilka kunskaper som finns att hämta inom slöjden i både traderad och dokumenterad form. Referenser Otryckta källor Gunnar Almevik & Lars Bergström, 2009, strategisk plan för Hantverkslaboratorium, nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk , Mariestad Karlsson, Tomas (2009). Skaven undersökning av ett historiskt verktyg, Mariestad (opublicerad artikel) Nordiska Museet 1933, NM 47, Frågelista Spånaskar Nordiska Museet E.U. 5426, Frågelistsvar, Mårten Lars Olsson Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala, 3838, Filip Rombo Eriksson Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala, 5440, Uppsala A. Hinders Tryckta källor Arwidsson, Greta & Berg, Gösta (1983). The Mästermyr find: a Viking Age tool chest from Gotland. Stockholm: Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad. Fleckinger Angelica (2007). Ötzi,the Iceman. Vienna/ Bolzano: Folio verlag Granlund, John (1940). Träkärl i svepteknik. Diss. Stockholm: Högsk. Palmsköld Anneli, (2010).»Hantverkskunskap som immateriellt kulturarv«, i kommande Hantverkslaboratorium, 2010 Åberg Helena, (2008). Att utforska historisk slöjdkunskap genom klyvning och svepteknik. Masteruppsats, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet Muntliga källor Patrik Jarefjäll, lärare i bygghantverk vid Institutionen för kulturvård i Mariestad, Göteborgs universitet, 4 december 2009 Karlsson Tomas, lärare i bygghantverk vid Institutionen för kulturvård i Mariestad, Göteborgs universitet, 4 december 2009 Webbplatser Institutet för språk och folkminnen: Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet, Populär arkeologi, Nyheter, Populär arkeologi, Unika fynd visar järnåldersbonden, enyhet/843.html Projekt Runeberg Slöjd Unesco: