Henrik Sundholm Mon culte de la raison

Transkript

1 Henrik Sundholm Mon culte de la raison Samlad blogg år

2 Introduktion Tänk er att ni har ett intresse som ni verkligen brinner för. Kanske har ni det och kanske har ni det inte, men jag för egen del har ett sådant. Det här dokumentet är exempelvis en delprodukt av detta intresse. Ponera vidare att ni anser er vara ganska bra på det här som ni är intresserade av. Ni anser er vara tillräckligt bra, för att ni skall kunna vara stolta över de framsteg ni lyckats göra. Trots allt har ni ändå lagt ner åtskilligt med tid och energi på att kunna avancera inom ert område, så varje ny landvinning upplevs som balsam för själen så att säga, hur blygsam den än må vara. Ni kan rannsaka er själva med gott samvete, och ni kan promenera rakryggade, för ni vet att ni är kapabla människor. Detta är vad stolthet vill säga. Antag vidare att den större delen av all respons ni får på dessa landvinningar är, inte bara kritisk, men även okunnig och ibland rent utav elak. Ja att somliga på grund av ert intresse till och med gör det till sin sak, att förpesta era liv med personangrepp som kulminerar i ett och annat mordhot! De flesta har säkert (hoppas jag) svårt att ens föreställa sig en sådan otacksam tillvaro, men det är faktiskt en del av min egen som jag har beskrivit. Ändå handlar inte mitt intresse om sådant som att mörda folk eller misshandla djur. Det intresse jag har och för vilket jag brinner och som det här dokumentet alltså är en delprodukt utav är filosofi. Men jag menar inte att verkligheten är en illusion. Jag menar inte att kunskap är omöjlig. Jag menar inte att det är omoraliskt att värna om det man tycker om, bara därför att man tycker om det. Tvärtom: jag menar att verkligheten existerar, att kunskap är möjlig och att det är fullt moraliskt att värna om det man tycker om här i livet. På sida upp och sida ner har jag också försvarat människans frihet att få värna om dessa saker. Ändå är det mig man ägnar företrädesvis pejorativ respons, som om jag genom min blotta existens utgjorde ett implicit hot mot mina läsare. Jag är dynamit slog Nietzsche en gång fast. Jag betraktar nu inte mig själv som dynamit, men det verkar som att många av mina läsare gör det. Det kanske får mig att låta arrogant, men ni vet ju vad som hände med Prometheus när han skänkte människan gudarnas eld Jag drog igång min blogg i början av februari det här året. Vid tillfället visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva på den. De grundläggande verktygen var mina resonemang och en ivrig skrivlust, men hur man sedan använder verktygen bäst är en klurig fråga. Andra bloggare brukar skriva kortare notiser, eller något längre texter som knyter an till en aktuell nyhet. Jag ville inte hoppa på det tåget, dels för att det redan åker så många sådana, men också för att det inte är mitt intresse ur skrivarsynpunkt. Istället började jag skriva resonemang om tusen ord eller så, på de områden som var angelägna för mig vid tillfället. Kan ett sådant bloggande vara intressant även för eventuella läsare? Jag fick medge att en läsarskara för en sådan blogg förmodligen skulle bli ganska sparsam, men å andra sidan var det inte för den eventuella läsarskarans skull som jag ville skriva. På ämnen som filosofi och politik ville jag ventilera mig, vare sig någon läste det eller ej, därför att jag tyckte om att göra det. Dessutom hjälper skrivandet mig att ordna upp tankarna såväl som att uttrycka mig bättre. En vaksam läsare märker förmodligen att de sista texterna i det här dokumentet är mycket mer välskrivna än de första. De sista är också generellt sett längre än de första, därför att aktivt skrivande gör att man skriver mer tidseffektivt, och mer målmedvetet. Under oktober månad flyttade jag över bloggen till egen domän, vilket i sig var ett omständigt arbete. Det gjorde emellertid typografin och det grafiska intrycket bättre, samtidigt som jag också fick bättre kontroll över bloggen som helhet. Hur många besökare har jag fått under dessa elva månader som passerat? Det kan jag tyvärr omöjligen svara på, men vad jag kan säga är detta: mellan tummen och pekfingret har min blogg genererat sammantaget runt sidvisningar. Totalt sett har skrivits strax över 430 inlägg, men i det här dokumentet presenteras bara de enligt mig själv bästa inläggen. Jag har alltså under årets gång skrivit ännu mer än det man kan läsa här, så en latmask skulle man förhoppningsvis inte kunna kalla mig med gott samvete. Den här sammanställningen av bloggåret 2007 består ändå av 218 sidor om runt antal ord. Att jag har lagt ner åtskilligt med tid och energi kan man väl knappast finna några rimliga skäl att tvivla på. Ifall jag försvarar människans fria vilja blir jag stämplad som ovetenskaplig eller till och med dogmatisk. Ifall jag kritiserar Humes lag, enligt vilken moral inte kan härledas ur fakta, låter inte invektiven vänta på sig. 2

3 Argumenterar jag för att Bibeln är en studie i sadistisk våldsonani, och för att gudshypotesen rymmer inneboende logiska paradoxer, då är jag i bästa fall en översittare som försöker slå sig för bröstet och vad jag är i värsta fall kommer jag inte ens fästa på pränt. När jag skriver något om dessa ämnen blir gensvaret ofta ihärdigt och nästan uteslutande negativt. I slutändan brukar de olika diskussionerna ta slut när man börjar slänga personangrepp omkring sig, för det är min ringa mening att man inte behöver eller ens bör slösa energi på pajkastning. Varför umgås med människor som vill en illa, ens under de ytligaste av omständigheter? När jag sedan raderar respons som innehåller eller går ut på personangrepp, då har man mage att påstå att jag bara är ute efter ryggdunkande! (Mer om den här saken i inlägget Förruttnelseprocessen på sida 157.) Det enda ämne som har visat sig ännu mer explosivt än de redan nämnda har varit sexualiteten (möjligtvis med undantag för abortfrågan). I det här dokumentet skriver jag bland annat att pornografi inte är omoraliskt, att byxmyndighetslagen bör avskaffas, och att prostitution bör legaliseras som en direkt konsekvens av kvinnans rätt till sin egen kropp. Dessa är åsikter som har förlänat mig fler än ett mordhot under årets lopp. Jag vill likväl inte påstå att alla reaktioner jag fått har varit negativa. Spridda lovord har nått fram, och en del konstruktiv välargumenterad kritik har också framförts. Mattias Svensson har för exemplets skull givit mig beröm, och Per- Olof Samuelsson har kallat min blogg för Sveriges näst bästa. Beröm är som mest värdefullt när det kommer ifrån personer vars omdöme man respekterar, och de två omtalade namnen tillhör sannerligen personer jag har skäl att respektera. För den skull vill jag nu inte sätta mig på höga hästar. Jag är ingalunda en perfekt människa, och vad jag skriver kan gott och väl ha sina brister. Det kan till och med vara helt åt skogen ibland, både språkmässigt och idémässigt. Det är ju fullt möjligt. Jag skulle bara önska att den eventuelle läsaren betraktar det här som ett ärligt arbete, och att han eller hon formulerar sin eventuella kritik därefter. Avslutningsvis vill jag göra läsaren uppmärksam på att vissa inläggstitlar har ändrats, så att de inte längre stämmer överens med de på bloggen. Språket har också korrigerats en hel del, i synnerhet eftersom jag var en ganska slarvig skrivare under början av året. Väl mött. Donera. Såsom jag påpekat minst två gånger har jag lagt ner åtskilligt med tid och energi på min blogg, och således i förlängningen även på det här dokumentet. Om man av ett eller annat skäl känner att arbetet förtjänar en donation så vore det naturligtvis blott alltför välkommet, stor som liten, substantiell som symbolisk. Mitt kontonummer är och det hör till Handelsbanken. Upphovsrätt. Dokumentets innehåll skyddas av upphovsrätten. Man får citera mig, eller till och med reproducera hela inlägg om man vill, men med angivandet av källa (och källan kan man ju antingen ange som det här dokumentet, eller som bloggen helst det senare om jag skall vara petig). Kontakta: Man kan naturligtvis nå mig via min blogg, men annars fungerar e-post lika bra det. Min adress är: henrik.sundholm@gmail.com. Henrik Sundholm, i Eskilstuna på nyårsafton 3

4 4

5 Kort inlägg om kärlek Februari 15 Jag borde kanske ha skrivit något om kärlek igår, med tanke på att det var Alla Hjärtans Dag, men jag var upptagen under dagen och på kvällen för trött. Efter att ha diskuterat kärlek i forumet på Helgon.net tänker jag emellertid skriva ett litet inlägg här, innan dagen för mig börjar på allvar. Vad är kärlek? För att definiera kärleken brukar jag oftast vända mig till ett citat av Dr. Nathaniel Branden: Kärlek är vårt svar på det som representerar våra högsta värderingar. Kärlek är ett svar på särskilda egenskaper som ägs av somliga, men inte av alla. Vilket värde vore kärlek annars att ha? Om kärlek mellan vuxna inte implicerar beundran, om det inte implicerar uppskattning av kvaliteter som föremålet för kärleken äger, vilken mening eller relevans skulle kärlek ha och varför skulle någon betrakta den som åtråvärd? (Min översättning.) Det viktigaste är den första meningen: Kärlek är vårt svar på det som representerar våra högsta värderingar. Om den saken har Dr. Gary Hull skrivit en utmärkt artikel på CapMag.com 1, så jag tänker inte göra det här inlägget till en smärre doktorsavhandling; jag behöver inte skriva ett långt utlägg om det mest grundläggande i kärlekens natur. Det har jag för den delen redan gjort i kortare summa summarum på andra ställen. Vad jag tänkte ta upp var det som debatterades i forumet på ovan nämnda community. Jag ser påståendet att man kan älska utan att vara redo för kärlek som en självmotsägelse. Det är som att säga att man kan läsa latin utan att kunna läsa latin, som att säga att A är detsamma som Icke-A. Notera väl att jag inte förringar kärlekens natur, jag ser inte kärlek som nyckfulla vårkänslor, som något slags nostalgisk emotionalism et cetera. Jag betraktar kärlek som först och främst en värdering snarare än en känsla. Känslan följer efteråt, the mind leads, the emotions follow som Ayn Rand uttryckte det. Om man inte är redo för kärlek, vad implicerar det? Jag begagnar ännu ett citat av Dr. Nathaniel Branden för att uttrycka min poäng: Den första kärleksaffär vi måste fullborda framgångsrikt är den med oss själva; bara då är vi redo för en relation med en annan. En person som känner sig ovärdig och omöjlig att älska är inte redo för romantisk kärlek. (Min översättning.) Kort sagt, innan man kan älska en annan person måste man älska den egna; alla värderingar utgår ifrån en själv. Eller som Ayn Rand uttryckte det: för att kunna säga jag älskar dig måste man först kunna säga jag. Detta är mycket sant. Om man inte är redo för kärlek måste det av nödvändighet innebära att man inte är redo att sluta ogilla sig själv (eller till och med avsky eller hata sig själv det beror alldeles på hur självdestruktiv man är; givet är ju att man inte älskar sig själv åtminstone). Ifall man älskar sig själv är man per definition redo för att älska andra. Först då är man kapabel till reell kärlek för andra människor: när man är kapabel till egenkärlek. All annan altruistisk och/eller emotionalistisk syn på kärlek är falsk. Eller som Gary Hull kallar det: det är ett philosophic crime, ett filosofiskt brott. Att älska är inte först och främst att känna, utan att värdera; att värdera är inte först och främst att uppskatta andra, men att uppskatta sig själv. A är A Februari 18 Efter Epistemologisk debatt 2 har en annan fråga kommit upp, och den verkar vara ganska vanlig, nämligen: vad innebär A är A? Har det alls någon betydelse att A är A? En vän till mig har sagt att det är en intetsägande lag, eftersom inget får definieras genom sig självt och däri ligger en viktig poäng. Låt mig emellertid i förstone inleda med ett citat av Ayn Rand:

6 Whatever you choose to consider, be it an object, an attribute or an action, the law of identity remains the same. A leaf cannot be a stone at the same time, it cannot be all red and all green at the same time, it cannot freeze and burn at the same time. A is A. Or, if you wish it stated in simpler language: You cannot have your cake and eat it, too. A är A kallas för identitetslagen och formulerades först av Aristoteles. Objektivismen låter föreställa tre grundläggande axiom: existens, medvetande och identitet. Det första axiomet uttryckte Ayn Rand som existens existerar ; det innebär att verkligheten är verklig, att det som är, det är. Det andra axiomet medvetandets företräde innebär att det som är uppfattas av mig som är. På tredje plats finner vi identitetslagen, A är A, som säger att det som är måste vara något. Att vara är att vara något, kort sagt, att ha en identitet. Existens-Medvetande-Identitet; tre axiom som man inte kan undvika. Varje försök att kritisera eller motbevisa dessa axiom måste först utgå ifrån att de är sanna. Varje sådant försök utmynnar i självmotsägelser. Jag fortsätter att citera Ayn Rand: When he declares that an axiom is a matter of arbitrary choice and he doesn t choose to accept the axiom that he exists, he blanks out the fact that he has accepted it by uttering that sentence, that the only way to reject it is to shut one s mouth, expound no theories and die. * + An axiom is a proposition that defeats its opponents by the fact that they have to accept it and use it in the process of any attempt to deny it. Är identitetslagen meningslös, som min vän hävdar? Är den intetsägande, något som helt enkelt definieras genom sig självt? Nej, det är att ha missuppfattat saken. Först och främst förutsätter identitetslagen att existens existerar, det vill säga, A är. Utan detta A är finns inget A är A. När nu A existerar måste det vara A; något annat vore en självmotsägelse. A kan inte samtidigt som det är A också vara B, lika lite som något kan vara både helt rött och helt grönt på samma gång, för att parafrasera på citatet högst upp. Något som är, måste också vara vad det är. Det existerande har en bestämd natur som det måste förhålla sig till, det kan inte vara något annat än vad det är. Leonard Peikoff skriver i OPAR : Every entity has a nature; it is specific, noncontradictory, limited; it has certain attributes and no others. Such an entity must act in accordance with its nature. The only alternatives would be for an entity to act apart from its nature or against it; both of these are impossible. Att vara är att vara något, och att vara något är att vara detta och inget annat. Det är vad identitetslagen uttrycker i dess A är A. Den som vill motbevisa identitetslagen måste peka på något och kunna säga detta är, men det är inte något särskilt. En omöjlighet. Den som vill motbevisa att existens existerar måste begå ett kanske ännu mer uppenbart felslut: han måste peka på något och kunna säga detta är inte. En omöjlighet. (Den som vill motbevisa medvetandets företräde måste peka på något och kunna säga detta är jag inte medveten om en omöjlighet.) Det är lustigt att man undrar hur jag kan vara säker på A är A eller 2+2=4 eller existens existerar, medan man aldrig undrar varför jag är säker på att jag kan skjuta ihjäl mig med ett eldvapen. De subjektivister och skepticister som försöker ifrågasätta dessa grundläggande axiom har ofta missförstått dem, men över allt annat brukar de inte inse vad det implicerar för konkreta verkningar (och här tänker jag främst på två idioter: David Hume och Immanuel Kant). Den som vägrar acceptera A är A, och därför även A är, har huvudrollen i min smärre novell Mannen utan verklighet 1. Jag skall avsluta med ännu ett citat av Ayn Rand: You cannot prove that you exist or that you re conscious, they chatter, blanking out the fact that proof presupposes existence, consciousness and a complex chain of knowledge: the existence of something to know, of a consciousness able to know it, and of a knowledge that has learned to distinguish between such concepts as the proved and the unproved. When a savage who has not learned to speak declares that existence must be proved, he is asking you to prove it by the means of non-existence when he declares that your consciousness must be proved, he is asking you to prove it by the means of unconsciousness he is asking you to step into a void outside of 1 Novellen finns återgiven med datumet 4 mars. 6

7 existence and consciousness to give him proof of both he is asking you to become a zero gaining knowledge about a zero. Malthusiansk misantropi Februari 22 Jag läser en hel del av det som skrivs i forumen på Helgon.net, och nu har jag åter reagerat på något. En användare har postat ett inlägg om huruvida mediciner är bra eller dåliga. Hon frågar om det är positivt eller negativt att kunna bota sjukdomar, men jag låter henne tala själv, med reservation för att jag rättat hennes stavfel: Naturen ser ju själv till att hålla en balans, exempelvis genom att sjukdomar drabbar djur och människor så dom inte blir för många. Redan nu är ju jorden överbefolkad, med tanke på hur många som svälter och inte har rent vatten så är ju sjukdomar som malaria, kolera osv. till för att hålla en jämn nivå. Så hur bra är det egentligen att människan hittar botemedel till alla möjliga sjukdomar när vi redan nu är för många? När det inte finns en enda sjukdom vi inte har botemedel till, vad är det då som reglerar mängden människor? Jag tror att det är dags för en rejäl pest för att få kontroll över planeten. Jag blir arg när människor resonerar på det här sättet, och alldeles i synnerhet om de själva tror på vad de skriver. En mer entydig och explicit negation av liv får man strängt taget leta efter. Vad gäller den malthusiska teorin orkar jag inte ens bemöta den; det kräver en hel del utrymme och för den som är intresserad finns exempelvis den överlag underbara boken När människan skapade världen (2006) av Johan Norberg. Jag nöjer mig med att fastslå att malthusianismen strängt taget är falsifierad, såsom den formulerades och såsom den här används i citatet ovan. (Däremot är det naturligtvis sant att jordens utrymme är begränsat och att produktionen av resurser också är det vi kan således inte uppnå en global befolkning om tusen triljarder människor; gällande 6-7 miljarder finns dock inga som helst globala problem då överbefolkningen beror på att väldigt många människor bor på en väldigt snäv yta ) Det är vågat att hävda, att sjukdomar som malaria och kolera finns till för att hålla befolkningsantalet på en jämn nivå. Det implicerar närmast något slags kosmiskt medvetande, en gudom, en intelligent designer. Påståendet är helt enkelt nonsens, och det krävs inte en doktorand i medicin för att inse hur det står till med botemedlen. Malaria är en sjukdom orsakad av encelliga parasiter; både parasiterna och sjukdomen självt saknar medvetet syfte. Malaria existerar inte för att hålla en eventuell överbefolkning i schack, och för att bota den krävs medicinering såväl som längre sjukhusvistelse. Personen bakom citat ovan anser det vara rätt att man dör, istället för att ta medicinen och bli frisk (om möjligt malaria är en potentiellt dödlig sjukdom). Vad gäller kolera finns det ett naturligt botemedel, tillgängligt för de flesta av oss vätska. Om kolera är predeterminerat att hålla befolkningen på en jämn nivå, och vätska är dess botemedel då är det vätskan självt som denna malthusianist förklarar krig mot. Det är någon gång i mellanstadiet man läser om pesten, inte sant? Ifall min käre läsare alldeles har glömt bort hur denna sjukdom fortfar, rekommenderar jag att läsa Pesten (1947) av Albert Camus. Denna gruvligt plågsamma och väldigt smittsamma sjukdom skall alltså främjas för att ta kontroll över planeten? I så fall måste man vara misantrop av högsta rang, och betrakta människan som en pest i sig självt. Om man verkligen hyser dessa åsikter på ett ärligt och uppriktigt sätt, och inte bara fjantar sig, är det enda konsekventa att ta sitt liv på studs (eftersom man utgår ifrån att det är en bra sak att människor dör). Åtminstone bör man i händelse av sjukdom strunta i att uppsöka läkare, i att använda mediciner eller andra tjänster som våra sjukhus har att erbjuda. Eller är det andra än en själv som borde dö för den goda sakens skull, i smärtsamma sjukdomar som annars kan botas genom vetenskaplig forskning? Pest eller kolera? Jag väljer att vara frisk, eftersom jag inte behöver drabbas någotdera tack vare moderna medicinska möjligheter. (Om jag skulle vara tvungen att välja mellan dem, skulle jag dock välja kolera vars bot som sagt är helt vanligt vatten.) Ateism är teism? Februari 23 Påståendet att ateism är en tro dyker upp igen och igen, trots att det är ganska uppenbart ogiltigt. Jag har redan tidigare skrivit, exempelvis i Samtal om ateism 1 : 1 Konversationen finns återgiven med datumet 30 november. 7

8 Ateism är en kunskapsteoretisk ståndpunkt som innebär avsaknad av tro på Gud (eller på flera gudar). * + På den fronten borde det vara glasklart att ateism inte är en religion eller en tro det är avsaknad av tro (på Gud, gudar). Den inledande definitionen är viktig: ateism är en kunskapsteoretisk ståndpunkt. Man kan byta ut prefixet a- så att det blir ännu tydligare vad det rör sig om: Icke-teism. Den som menar att ateism är en tro, snarare än avsaknaden av tro, säger i klarspråk att A är Icke-A, vilket är en uppenbar självmotsägelse. Resonemanget om ateismen som tro kan verka besynnerligt för somliga, men många filosofiska skolor är rörande överens om att intet är detsamma som ett annat slags något. Hur mycket man än i egenskap av, låt säga, existentialist (eller allmänt religiös) vill mena att icke-existens är annan-existens, låter det sig inte konfirmeras av verkligheten. Det som är, det är. Allt som är, är. A är A. Icke-tro är alltså inte detsamma som annan-tro. Det innebär, kort och gott, att man inte tror på Gud (eller på gudar) inte att man har ett annat slags tro på Gud eller gudar. I en debatt kallar man mitt resonemang för en pseudointellektuell trivialitet, men om det är vad man anser, är det A är A man förklarar krig mot och det låter sig inte göras. Rör det sig bara om semantik? Nej, och låt mig förklara varför. Varje koncept ateism är ett koncept är mer än ett ord, än en samling bokstäver och läten. Ett koncept måste korrespondera med verkligheten för att få mening. Ateism är inte bara ett ord, utan ett ord som pekar på ett särskilt fenomen, dvs. som har sin motsvarighet i verkligheten. Att ateism denoterar frånvaron av tro snarare än annan-tro är inte enbart en fråga om semantik, därför att detta a- är en konsekvens av dess motsvarighet i verkligheten. Vilken? Jo, beskrivandet av, inte icke-tro som något, utan frånvaron av detta något. Det är felaktigt när man säger en ateist tror inte på Gud, som för att lägga extra betoning på tror, som vore det frågan om ett annat-slags-tro. Så är inte fallet. Ett mer ackurat sätt att uttrycka saken på, är en ateist hyser ingen tro på Gud där man istället lägger emfas på ingen. Naturligtvis finns det många tillgängliga definitioner av koncept som tro och Gud, och jag bemödar mig inte om att reda ut allt som de låter konnotera. Vad jag här menar, och vad jag förmodar att de flesta ateister menar, är tro såsom en övertygelse om Guds existens (oavsett på vad den tron grundar sig), och Gud såsom en övernaturlig skapande intelligens, ansvarig för existensens existens. Jag, i egenskap av ateist, svarar med att inte ha en övertygelse om Guds existens, och med att existensen är sin egen orsak. (Lägg gärna märke till hur konceptet övernaturligt och i förlängningen således Gud står i direkt konflikt med A är A.) Det arbiträra Februari 24 Man bemöter mig ofta särskilt i debatter om religion med så kallade arbiträra frågor. Exempelvis kanske min interlokutör säger Jag tror att Gud finns, kan du motbevisa Guds existens? Naturligtvis kan jag inte det. Det finns många olika parodier på den frågan, och jag tänker först och främst på Bertrand Russell som i sin Is there a God? (1952) skrev om en tekanna i omloppsbana runt solen, mellan jorden och mars. Tekannans existens skulle inte kunna bevisas då våra teleskop inte kan upptäcka så små föremål som den, och att påstå att det finns en tekanna ute i rymden är orimligt och grundlöst. Här brukar debatten krackelera till att handla om sannolikhetslära; hur sannolik är tekannans existens? Det är dock irrelevant, för en arbiträr fråga är vare sig sann eller falsk. En arbiträr fråga är helt enkelt ogiltig per definition, därför att den inte korrelerar med fakta och verklighet. Den kan inte bevisas vare sig sann eller falsk för den är vare sig sann eller falsk. Den är att betrakta som en icke-fråga, utan någon som helst epistemologisk implikation. Ett arbiträrt påstående är per definition skilt från bevismöjligheter, det kan inte bevisas. Guds existens går inte att vare sig bevisa eller motbevisa, men det beror inte på våra epistemologiska brister, det får inte utmynna i något slags sannolikhetskalkyl och ännu mindre i blind tro. Gud är ett koncept som denoterar övernaturlighet bortom människans kognitiva förmåga, och således är det varken fråga om epistemologi eller om giltighet. Kanske finns det en samling gremlins som studerar Hegels Logic på planeten Venus? Det är Leonard Peikoffs variant på det arbiträra argumentet, och han skriver i OPAR (1991): En arbiträr idé måste bemötas exakt såsom dess natur kräver. Man måste bemöta den som om inget hade sagts. Skälet är att, rent kognitivt, har inget sagts. Man kan inte låta det beträda den kognitiva världen som bestrider alla regler som hör denna värld till. (Min översättning.) 8

9 Gud denoterar övernaturlighet och står följdenligt i direkt konflikt med verklighetens beskaffenhet (då övernaturlighet är något utöver det som är naturligt möjligt). Identitetslagen, A är A, säger att det som är måste vara vad det är. Varje entitet har en bestämd och begränsad natur, och den kan inte agera bortom denna naturs begränsningar. A är A. Gudskonceptet står i konflikt med A är A, med verklighetens beskaffenhet, och således blir varje påstående om Guds existens också arbiträrt. Det vare sig kan bevisas eller motbevisas, och därför är det varken sant eller falskt. Vad gäller en arbiträr fråga är alltså sådant som bevis irrelevant, men vad gäller andra påståenden bör man minnas att bevisbördan alltid faller på den som hävdar påståendets giltighet. Ej heller med icke-arbiträra frågor är det giltigt att, exempelvis, säga Jag tror att ljusets hastighet i vakuum är ungefär meter per sekund kan du motbevisa mig? Man har ingen skyldighet att försöka bevisa ett negativt, bara ett positivt. Den som hävdar giltighet måste bevisa giltigheten det är inte upp till hans motståndare att vederlägga honom. Nu vet jag att den givna hastigheten är ungefärligt korrekt, men det beror på att jag tagit del av redan givna fakta som i sin tur deriverats ur verkligheten. Ett arbiträrt påstående saknar möjlighet till sådana fakta. Det låter påskina att man kan bevisa något som inte hör till verkligheten, men det är naturligtvis omöjligt. Några ord vill jag säga om agnosticism, oviljan att ta ställning vare sig för eller emot ett arbiträrt påstående. Agnostikern resonerar såhär: Jag kan inte bevisa ditt påstående, men jag kan heller ej motbevisa det. Således är det trots allt möjligt att du har rätt, och den möjligheten måste erkännas. Han bemöter det arbiträra som vore det frågan om möjlighet och/eller sannolikhet, men så är inte fallet. Det arbiträra är omöjligt per se. Det är inte ett påstående som är öppet för övervägande, diskussion, utvärdering. Agnostikern säger att det ju är möjligt att det arbiträra är sant vilket är ett fundamentalt felslut. Man kan inte tillskriva det arbiträra kognitiva egenskaper ( möjligt, sant ) eftersom det arbiträra redan har förklarat krig mot kognitionen. Leonard Peikoff skriver vidare, ibidem: Agnostikern missbedömer saken. Vanligtvis tror han att han undvikit att ta någon kontroversiell position, och att han således är utan risk för attack. Faktum är att han tar en mycket irrationell position. När han kämpar för att upphöja det arbiträra till en ställning av kognitiv aktning, försöker han jämställa det arbiträra med det logiskt underbyggda. Det är inte bara en försäkran om okunnighet; det är en epistemologisk egalitarism fast besluten att omintetgöra en väsentlig åtskillnad. En sådan attityd är ojämförligt mer destruktiv än något felslut som begås av en person hängiven förnuftet, som tar definitiv ställning på grundval av missförstådda argument. (Min översättning.) Förhoppningsvis har jag klargjort min position i förhållande till det arbiträra, såväl som förklarat varför det arbiträra inte förtjänar någon som helst uppmärksamhet. Det är inte en fråga om verkligheten, och således är det inte möjligt att bevisa eller motbevisa och således är det varken sant eller falskt. Ifall man inser vad det arbiträra denoterar förstår man också hur det arbiträra bör bemötas: det bör inte alls bemötas. Avslutningsvis finns bara en sak att tillägga, nämligen en uppmaning: ta hänsyn till fakta och välj en ståndpunkt. Evolutionsteori och optimism Februari 26 Ett visst Jehovas Vittne har ställt frågan: om aporna är våra förfäder, varför hedrar vi inte dem? Uppenbarligen är vi ju mer benägna till att placera dem i burar än att fira dem för deras släktskap med människan. Det bör för tydlighetens skull poängteras att frågan är ställd med visst uppsåt att förlöjliga evolutionsteorin, eftersom denna person av allt att döma är kreationist. Frågan fick mig hur som helst att tänka lite över hur man i egenskap av bokstavstroende kristen kanske uppfattar evolutionsteorin, och jag finner att den är ganska missrepresenterad inte bara av kreationistisk propaganda, men också av allmänna förenklingar och missförstånd. Låt oss börja med den fras som vanligtvis brukar få kapsylera hela evolutionsteorin: Människan kommer ifrån aporna. Det är fullt möjligt att denna fras ifrån början populariserades av en religiös motreaktion, men den är ju idag hur som helst allmän och inte förbehållen någon kreationistisk minoritet. Att människan kommer ifrån aporna låter dock antyda att människan evolverats, medan aporna bara fanns. Så är dock inte fallet även aporna evolverades, just såsom med människan. Människans härkomst i apan är missvisande. Kanske skulle man kunna kalla det för en människans rastplats på evolutionens motorväg, om man vill behålla apkonceptet. 9

10 Vill man tala om verkliga förfäder i evolutionsbiologisk bemärkelse kan man gott och väl gå tillbaka till de encelliga organismerna till ursoppan självt. En annan anmärkningsvärd sak med firandet av aporna som våra förfäder, är vanföreställningen om att de på något sätt medvetet och avsiktligt skapade människan. Det är åtminstone vad man implicerar med detta firande, att de skulle ha åstadkommit något värt att fira. Det är något med den genetiska utvecklingen som verkar otydligt i en sådan här debatt, som om den inte riktigt greppas ordentligt. Evolutionen är inte medvetet orsakad, den är inte en process som livet satt igång men tvärtom: en process som satt igång livet. Vi har inga skäl att fira aporna för vår existens, mer än något annat liv som finns, har funnits eller kommer att finnas på jorden. Allt liv har evolverats; livet är inte evolutionens orsak utan evolutionen är livets orsak. Levande entiteter är evolutionens färdkapslar, så att säga det ansvarar inte för evolution, men evolution ansvarar för liv. Om vi skall fira något låt oss fira livet självt då, det faktum att vi själva lever. Hur underbart är inte detta gruvligt orimliga men ändå själv-evidenta faktum? Richard Dawkins sade i dokumentären Root of All Evil? ifrån 2006: We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die, because they are never going to be born. The number of people who could be here in my place outnumbers the sand grains of Sahara. If you think about all the different ways our genes could be permuted, you and I are quite grotesquely lucky to be here We are privileged to be alive, and we should make the most of our time on this world. 1 Livet är en magnifik gåva som givits oss, inte av några apor, inte av Gud. Nästan oändligt många faktorer har varit nödvändiga under miljarder år för att vi nu skall ha den lyckliga möjligheten till liv. Den sprudlande optimism som den insikten medför är tämligen bemäktigande. Fira din möjlighet till ett underbart liv! Såsom jag skrivit på min presentation på Helgon.net, vilket många tusentals personer vid det här laget har läst: Så grip möjligheten till en värdefull tillvaro redan idag, ity livet är kort och levs blott en gång. Det finns inte alltid en andra chans; vissa saker kan inte göras ogjorda. Var oerhörd och åstadkom dina drömmar här och nu, enär det inte finns något skäl att dröja därmed. Således: lev! och lev till fullo: odelat och kapitalt. Hedra din mänsklighet med detta. Var oöverträfflig. Kärlekens psykologi Februari 28 Idag har jag läst ut Kärlekens psykologi (1980) av Dr. Nathaniel Branden, och jag har några saker jag vill säga om den. Först och främst skall sägas att jag överlag respekterar denne man, även om min beundran inför honom känner vissa förbehåll. Dessa förbehåll har blivit fler i och med läsandet av den här boken. Jag börjar med det mest grundläggande, nämligen hur Branden här vill definiera kärleken: Romantisk kärlek är en passionerad andlig-emotionell-sexuell attraktion mellan en man och en kvinna som återspeglar den stora aktning de hyser för varandras värde. Kursiveringen är Brandens egen. Personligen skulle jag gärna förkorta hans definition: romantisk kärlek är en återspeglan (eller konsekvens) av den stora aktning som följer på ömsesidig insikt om varandras värde. Romantisk kärlek, förresten? Bokens originaltitel är The Psychology of Romantic Love vilket belyser att det är just sådan kärlek som har relevans: den romantiska. Begreppet tycks en aning luddigt eftersom kärlek rent filosofiskt gott och väl kan betraktas som romantisk per se, dvs. förhärligande. Det är hur som helst en bisak, men vad gäller detta med mellan en man och en kvinna? Är Branden heteronormativt inskränkt? Han tar upp saken en bit in i boken. 1 I sin bok Unweaving the Rainbow (1998) skriver Dawkins: "We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die because they are never going to be born. The potential people who could have been here in my place but who will in fact never see the light of day outnumber the sand grains of Sahara. Certainly those unborn ghosts include greater poets than Keats, scientists greater than Newton. We know this because the set of possible people allowed by our DNA so massively outnumbers the set of actual people. In the teeth of these stupefying odds it is you and I, in our ordinariness, that are here". 10

11 Om man anser att homosexualitet och bisexualitet har en lika hög mognadsnivå som heterosexualitet, kommer några av de tidigare påpekandena att verka oacceptabla. Om man å andra sidan, som jag, anser att homosexualitet varken än omoralisk eller moralisk, men att den ändå tyder på en omväg eller hämning på vägen till full mognad som vuxen individ, då förmodar jag att mina tankegångar kan kännas mer övertygande. Någon motivation till varför homo- eller bisexualitet skulle vara en hämning på vägen till full mognad ger inte Branden, så vilka motiv han har för sin åsikt vet jag inte. Men jag delar den inte. Jag ser inget skäl att dela den, och jag behöver inte argumentera för ett negativt men han för ett positivt. Tydligt är att han reserverar den romantiska kärleken för man/kvinna-konstellationer, av skäl som alltså inte presenteras närmare. Mot bokens slut talar han om svartsjukans natur, och där yttrar han något jag finner rent befängt: Det finns människor som påstår att svartsjukan är irrationell, oavsett hur den definieras. Jag delar inte den åsikten. Känslor är varken rationella eller irrationella. Människor kan beskrivas som rationella eller irrationella, liksom tankeprocesser, men känslor bara är. Känslor bara är? Branden låter nästan påskina att känslor är metafysiskt givna, trots att jag vet att det inte är vad han själv anser. Känslor är i högsta grad orsakade av människor och deras tankeprocesser, vilka enligt både mig och Branden kan vara rationella eller irrationella. Varför då inte känslor? Den saken ger inte Branden något särskilt svar på, han slår helt enkelt fast att känslor bara är, som om de existerade bortom möjlighet till moralisk kritik. Resonemanget Branden således saluför måste vara att även om en orsak är irrationell kan inte orsakens emotionella konsekvenser vara det. Det påminner mig för övrigt om David Kelley, som påstår att känslor och även tankeprocesser inte kan anses vara onda utan bara bra eller dåliga (enbart handlingar kan betraktas som ondskefulla enligt honom). Det finns en hel del i den här boken som jag helt enkelt omöjligen kan gå med på, trots att jag finner Nathaniel Branden vara en överlag vettig person. Men att homo- och bisexualitet är tecken på omognad, dvs. oförmåga till romantisk kärlek? Att känslor inte kan vara vare sig rationella eller irrationella, utan bara vara? Det hade jag inte väntat av Branden, ärligt talat. Det är rentav fånigt, och eftersom han inte motiverar dessa ståndpunkter, i alla fall inte i det här verket, finns inget skäl för mig att omvärdera ståndpunkten. Bättring! Det arbiträra ett klargörande Mars 01 Jag skrev för inte så länge sedan ett inlägg om arbiträra påståenden, och detta har jag nu skäl att återkomma till. Tydligen hade jag inte formulerat mig tillräckligt tydligt, eftersom det uppstod en del missförstånd såväl som illvilliga angrepp, inte minst ifrån en viss person som kommer att citeras anonymt. Vid läsningen av det här inlägget, förutsätter jag att man redan läst mitt tidigare. Nåväl. Det är förtjänstligt att först se över vilka premisser som ger uttryck för kritik ifråga om avfärdandet av arbiträra påståenden som kognitivt meningslösa. Ämnet kom på tapeten i samband med en debatt om huruvida ateismen är en teism, och även den frågan har jag tagit upp. I debatten skrev jag exempelvis ett lakoniskt inlägg som inte alls ansågs vara korrekt av personen ifråga: Att formeln ateism är teism är ogiltig borde följa ganska uppenbart. Eller omskrivet: Icke-A är A. A contradiction in terms. Det är viktigt att förstå att ett icke-vara inte är ett annat-slags-vara ; den saken måste jag återkomma till om och om igen. Prefixet a- i ateism denoterar just detta icke-vara, denna frånvaro av teism. Jag känner dock inget större behov av att, ännu en gång, skriva en lång utläggning om den saken. Man får helt enkelt välja om man håller med mig eller ej, i att icke-vara ekvivalerar frånvaron av vara. Det relevanta är vad som förmår en person att förneka A är A, dvs. inte bara som en formel ryckt ur sitt sammanhang eftersom sammanhanget identitetslagen är desto viktigare. Identitetslagen blir i högsta grad aktuell i och med det här uttalandet av min anonyma kritiker: Varför står det [A är A] i direkt konflikt med Gud? Han har en bestämd natur och den är begränsad i den mening att han måste lyda logikens lagar han kan till exempel inte göra en rund triangel. Gud kan bara göra det logiskt möjliga som överensstämmer med hans natur. * + Om Gud finns, så är han absolut, självexisterande och innehar en nödvändig existens och inom den klassiska teismen brukar man även per gudsdefinition tillskriva Honom allsmäktighet och logik (Gud kan bara göra det logiskt möjliga, det som överensstämmer med Hans natur). 11

12 I mitt tidigare inlägg definierade jag Gud som en övernaturlig intelligens, som skapare av världen och således i förlängningen även av människan. Identitetslagen står i konflikt med alla övernaturligheter, och jag skall ännu en gång förklara varför. Den lilla formeln A är A uttrycker som sagt att det som är måste vara något och att detta något också är begränsat, kvalitativt såväl som kvantitativt. Koncept som allsmäktighet eller allvetande är uttryck för obegränsade egenskaper. Koncept som mirakel eller övernaturlighet är uttryck för något som existerar utöver verklighetens referensramar. Koncept som skapare (dvs. skapare av universum) är uttryck för hur ett icke-vara är ett annat-slags-vara. Dessa koncept står i uppenbar konflikt med identitetslagen, och ifall det är på något sätt oklart: att negera identitetslagen är att negera verkligheten självt. Varje negation av identitetslagen innebär dock en bekräftelse av den; man kan inte undkomma den hur man än försöker. Detta leder oss in på frågan om det arbiträra påståendet, dvs. huruvida gudspostulatet är att uppfatta som arbiträrt eller ej. Jag hävdar att frågan om Guds existens är arbiträr och av metafysiskt slag snarare än epistemologiskt. Att behandla frågan som vore den epistemologisk är det mest grundläggande felsteg man kan göra. En arbiträr proposition är per definition skild ifrån epistemologin, ifrån kognitionen. Så snart man slänger in postulatet under metafysikens rubrik märker vi dock omedelbart hur det står i konflikt med dess mest grundläggande axiom: existens och identitet (vilka inte är desamma, om än nödvändiga för varandra). Personen säger: Att påstå att frågan finns Gud? är en arbiträr fråga, som varken kan vara sann eller falsk, och därmed komma till slutsatsen att Gud inte finns är inte alls hållbart. Vi kanske inte kan veta om det är sant eller falskt, huruvida Gud finns eller ej, men frågan är inte av sig självt falsk bara för att vi har problem med bevisföreningen för det har vi med allt annat vi redan tar för givet också. * + Människan kan inte ens vara säker på sitt eget varande, ännu mindre säker kan hon vara på att andra människor har ett varande/medvetande över huvud taget. Här kan vi inte blint komma fram till att Gud existerar inte. Vi kan däremot ana att vår kapacitet och förmåga hos oss som art räcker inte till för att förstå Gud och Guds olika attribut för Han (om vi säger att han finns) är så mycket större än hela vår förmåga. Personen som försöker vederlägga gudspostulatets arbiträra natur gör det lätt för mig, genom att själv bekräfta det tvåfaldigt: först genom påståendet att vi inte kan vara säkra på att vi ens själva existerar, och sedan genom att påpeka att människan som art förmodligen inte har kapacitet att förstå Gud. För vad är ett arbiträrt påstående? Jo, ett påstående som är skilt från all möjlig bevisföring, som är skilt från mänskligt kognitiv verklighet och således verkligheten självt. Jag förstår att en person som inte ens är säker på sin egen existens kommer med kritik gällande mina resonemang, eftersom de, bland annat, förutsätter en distinktion mellan tro och vetande. Genom påståendet att man inte kan vara säker på sin egen existens står man i konflikt med grundläggande axiom, som existens existerar och medvetandet är medvetet. Man slänger epistemologin i soptunnan, och således blir det väldigt paradoxalt att sedan yttra sig i epistemologiska sammanhang. Så har vi kommit fram till själva kärnpunkten: varför gudspostulatet är arbiträrt, och varför det arbiträra vare sig är sant eller falskt. Det är arbiträrt därför att det är skilt från alla bevismöjligheter, ifrån kognitionen, ifrån verkligheten. Logiskt följer att det heller inte kan vara vare sig sant eller falskt. Det man nu inte förstår är a) hur något skilt ifrån kognitiva möjligheter också kan sägas vara skilt ifrån verkligheten självt, och b) hur det därför varken kan sägas vara sant eller falskt. Nå, det vi inte kan avgöra genom våra sinnen, genom vår kognition, kan enbart utmynna i hårklyverier. Det kan aldrig innebära ett avancemang mot bevis eller mot nya fakta därför att det är skilt ifrån alla bevis och alla fakta. Det arbiträra är kort sagt något som inte kan korrespondera med fakta, och således är det inte något som har utrymme i den objektiva verkligheten. Verkar det resonemanget, så långt, på något vis oklart? Jag förutsätter att man accepterar objektiv verklighet, grundläggande metafysiska axiom såväl som att man kan lita på sina sinnen och sitt förnuft. Ifall man inte accepterar detta, behöver man inte besöka min blogg över huvud taget. Nå, varför är det arbiträra vare sig sant eller falskt? Jag har egentligen redan svarat på frågan. Det som är skilt från alla bevismöjligheter (och således verkligheten) kan inte bevisas vara vare sig sant eller falskt, ens teoretiskt sett. Kan det då, om det inte kan bevisas falskt, åtminstone vara mer eller mindre rimligt? Nej. Det är en missuppfattning. Det är inte sant eller falskt, rimligt eller orimligt, därför att det inte hör samman med verkligheten. Fakta måste korrespondera 12

13 med verklighet, bevis måste göra det, existensen självt måste göra det. Ett icke-vara kan inte vara sant eller falskt, rimligt eller orimligt. Det bara är inte. Jag återanvänder mig utav Peikoffs citat: En arbiträr idé måste bemötas exakt såsom dess natur kräver. Man måste bemöta den som om inget hade sagts. Skälet är att, rent kognitivt, har inget sagts. Man kan inte låta det beträda den kognitiva världen som bestrider alla regler som hör denna värld till. Summa summarum: man anklagar mig för att göra ateismen till en vetenskap, som om jag kunde vetenskapligt motbevisa guds existens. Den som läst mina inlägg, inklusive detta, och som är det minsta intellektuellt hederlig, måste inse att det är en ogrundad anklagelse. Det här har inte med vetenskap att göra, och gudspostulatet kan som sagt inte beröras ens det minsta, vare sig till eller ifrån, av Poppers falsifierbarhetsprincip 1. När jag påpekar att identitetslagen omöjliggör det övernaturliga är det en fråga om logik och inte vetenskap; logiken har av Ayn Rand definierats som the art of non-contradictory identification. Vetenskap är empiriskt vetande grundat på fakta (även om fakta kan feltolkas in i sammanhang och slutsatser). Logik är en teoretisk konst, genom vilken man eliminerar självmotsägelser. 2+2=4. A är A. Gud är död. Tännsjö om Ayn Rand Mars 02 Jag har den här morgonen läst ut Grundbok i normativ etik (2000) av Torbjörn Tännsjö. Naturligtvis visste jag redan innan läsningen vilka galna ståndpunkter han företrädde och saluförde, men nu har jag fått dem presenterade av honom personligen. Någon längre djupgående analys blir det inte, det förtjänar han inte, men ett citat ifrån sida 47: En av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare av filosofisk populärlitteratur, Ayn Rand, har genom ett engagerat försvar för den etiska egoismen, bidragit till att intresset för denna lära varit betydande. Den har ju också kunnat tjäna som filosofiskt försvar för vissa varianter av s.k. nyliberal politisk ideologi. Några vägande argument för den etiska egoismen kan man dock inte säga att Rand framställt. Finns det några bra argument för egoismen? Hur många halvsanningar och lögner rymmer inte bara det citatet? Ayn Rand skrev inte bara populärlitteratur, dvs. skönlitteratur. Hon bidrog inte till intresset för en redan befintlig lära hon skapade läran (andra egoistiska läror fanns redan i och med Steiner, Nietzsche osv. men det var knappast dessa Rand ökade något intresse för tvärtom betraktade hon dem som inverterade altruismer). Så kallad nyliberal politisk ideologi? Varför så kallad? Är begreppet nyliberalism nytt för Tännsjö? Nej, det är det naturligtvis inte; detta s.k. tjänar till ett implicit underminerande, som om nyliberalismen inte var värdig att hänga med de stora grabbarna bland de politiska ideologierna. Men värst av allt presenterade inte Rand några vägande argument för den etiska egoismen? Antingen är Tännsjö oärlig eller okunnig. Med tanke på hans professur i praktisk filosofi utgår jag ifrån att han är kunnig men oärlig. Oavsett om man håller med Rand eller ej, måste man onekligen gå med på att hennes försvar för etisk egoism är monumentalt. Vi är några som skulle vilja döda Tännsjö. Dödshot? Inte alls jag anser inte att mord är moraliskt försvarbart, till skillnad ifrån Tännsjö. Världen skulle tjäna på att slippa Tännsjö, så det vore absolut bekräftat av hans utilitaristiska lära (den däremot är inte hans egen, utan hämtad ifrån John Stuart Mill). Vore Tännsjö att ha något emot sin egen död? Nej, absolut inte, med hans egna ord: du skall understundom dräpa! Lyckligtvis för Tännsjö såväl som andra och mig själv, försöker jag inte rättfärdiga mord över huvud taget. I Sverige är det dock inte sådana som jag som tilldelas professurer, dessa titlar ankommer på offermentalitetens förespråkare. Mannen utan verklighet Mars 04 De som förnekar Aristoteles första princip borde bli pryglade eller brända tills de erkänner att det inte är samma sak att bli bränd och inte bränd, eller pryglad och inte pryglad. Avicenna 1 Notering ifrån 30 november: jag kom senare att tänka mer över Karl Popper och hans tokerier, och har omsider ändrat uppfattning om mannen. Resonemang kring falsifikationsprincipen och även andra av Poppers idéer kritiseras längre fram i det här dokumentet. 13

14 Han såg förundrat på pistolen. Det där vapnet var inget mer än ett stycke metall som vägde i hans hand, det tycktes honom ganska menlöst. Vad var en pistol mer än lite metall, och vilken skada kunde man åstadkomma med det? Man skulle på sin höjd kunna kasta det hårda materialet i någons huvud, om man alls kunde tala om något hårt material. Varför var metallen tvungen att vara hård? Jämfört med diamant var den snarare väldigt mjuk. Allt är ju relativt. I vilken mån kunde man alls tala om något sådant som en pistol gjord av hård metall? Kanske kunde pistolen vara något helt annat, kanske var den för somliga en prydnad, och för somliga andra en symbol. Sådana saker är ju subjektiva. För honom var den ett stycke hård metall, om man nu alltså kunde tala om hård metall. Han ville inte verka dogmatisk, för det fanns ju trots allt inga absoluta sanningar. Inget kunde vara mer arrogant än att hävda att något är absolut sant; det var inskränkt och intolerant. Länge hade han begrundat dessa saker, och han hade sent omsider nått slutsatsen att inget kunde vara objektivt verkligt. Det var möjligt att saker och ting fortfarande existerade när man blundade eller sov även om ej heller det var helt säkert! eftersom de ju fanns lagrade i minnet. Allt kunde vara en illusion, och var det förmodligen också. Åtminstone var det han höll i handen inte någon pistol, det var han ganska säker på. Det hade kunnat vara en pistol om han velat uppfatta den som det, men nu var det ju trots allt inget annat än ett stycke hård metall, om ens det kanske var det bara en bit odefinierad materia. Ja, kanske kunde även materien vara en illusion, det kunde man ju inte så noga veta. Det finns inga fakta, bara tolkningar. Så hade en berömd filosof uttryckt det, och det stämde antagligen rätt så bra. Men fanns i själva verket tolkningar? Kunde man bevisa detta? Han skrattade för sig själv. Naturligtvis kunde man inte bevisa det, såsom man inte kunde bevisa något annat. Det var bara en teori bland andra, och de var alla lika värdefulla och sanna, i den mån man ansåg dem vara värdefulla och sanna. Man hade frågat honom ifall han var troende, men han hade svarat att han inte visste säkert kanske för att man ju inte kunde veta något med säkerhet. Det enda han kände sig veta var att han inget visste, och det ägde troligtvis sin riktighet, såvida något alls kunde vara riktigt. Om man inget kan veta måste man tro, hade det sagts honom, och det hade låtit bra till en början. Sådant som fakta och bevis var ju bara villfarelser. Det var något som man hade hittat på för att tvinga på andra sina åsikter. Men hur kunde man veta att det fanns någon tro? Han kunde vara ganska säker på att hans egen tro kunde finnas, så länge han tänkte på den, men fanns det någon annan som var troende? Fanns andra människor över huvud taget? När han resonerade förnuftigt fann han att det nog var så, men det kändes inte rätt. Det kändes dogmbundet, som om verkligheten vore svart eller vit, rätt eller fel, sann eller falsk. Den var ju vad man tyckte den var, eller vad man råkade uppfatta den som. Bara för det upplevande subjektet kunde något vara rätt eller fel, sant eller falskt. Han kunde inte uppleva något annat subjekt än sitt eget, och därför borde ju allt annat vara självbedrägeri. Man var tvungen att lita till sina känslor, ansåg han, om något alls kunde litas till. De påverkade honom långt mer och långt starkare än förnuftet, varför de också måste vara mer verkliga. Han ville att det skulle vara så, och följaktligen var det ju också så. Med en pistol skulle man kunna skjuta sig själv. Det var så en pistol fungerade nämligen. Men med ett stycke hård metall kunde man inte skjuta sig, och än mindre med en bit odefinierad materia. Någon hade en gång invänt att A är A, vad nu detta kunde ha inneburit. Det berodde ju helt och hållet på hur man såg detta A. Kanske var det tre pinnar lagda över varandra, eller kanske bara lite trycksvärta. Ibland var A detsamma som B, och andra gånger kanske det inte fanns något A alls. Inget var mer förhatligt än dessa vetenskapare med deras trångsynta påståenden som de ville få alla andra att rätta sig efter. En sådan vetenskapare skulle påstå att vad han höll i handen var en pistol och inget annat. Det kunde inte bara vara en klump metall, eller något annat som kändes rimligt. Med en pistol skulle man kunna skjuta sig själv, men verkligen inte med ett stycke metall; det skulle inte kunna avfyra ett skott om man nu inte trodde på det tillräckligt vilket han inte gjorde. Han ville inte skjuta sig själv, och därför skulle det vara omöjligt att göra det. Som för att försäkra sig själv om detta förde han pipan mot sin panna och klämde åt avtryckaren. Ögonblicket efteråt föll han död till marken, medan världen omkring honom fortsatte existera som om inget hade hänt. (Jag skrev den här novellen redan den 5:e januari och den publicerades då på min andra blogg, men i och med en smärre inaktivitet här tänkte jag att den nu skulle kunna återpubliceras.) Slå ett slag för porren! Mars 05 Det finns resonemang som gör att jag nästan sätter i halsen av bestörtning. Jag skall inleda med något så exotiskt som en diskursanalys. Vi talar både vitt och brett om hur media manipulerar och rentav hjärntvättar oss med falska ideal, med osunda förväntningar och så vidare. Vi säger att media fastställer vad som skall och 14

15 inte skall betraktas som sexigt, som normalt, som moraliskt. Detta är en pågående och allmän diskurs, som oavsett specifika detaljer alltid går ut på att media formar människors idéer, och att de idéer som saluförs är falska och destruktiva. Man förbiser alldeles den metanivå som uppstår i och med den diskursen, den metadiskurs som jag faktiskt tillskriver större verkan på spridandet och accepterandet av falska ideal och idéer. Vad är det jag talar om? Jo, jag talar om att diskursen kring det mediala förtrycket i sig leder till att man upplever sig som förtryckt. Vare sig hypotesen stämmer eller ej, att media sprider falska ideal och att dessa ideal formar oss, kan man (med rätta, anser jag) hävda att hypotesen självt verkar förtryckande på dem som accepterar den. Vare sig man faktiskt är förtryckt eller ej accepterar man sig själv som ett offer i och med affirmerandet av diskursen (vilken i sin tur utverkar ett implicit guilt by association som kräver denna affirmation). Vad gäller just den diskursiva förtryckarhypotesen tas den grundligen upp av Michel Foucault i dennes Viljan att veta (1976). Den rekommenderas för vidare läsning, även om jag knappast kan hålla med om allt som Foucault skriver där. Jag vill alltså ge en bakgrund till själva begreppet omoralisk porr som här inte innebär att någon inblandad blir tvingad eller drogad till medverkan (vilket även det är en populariserad villfarelse). Istället anses porren omoralisk därför att den, trots att produktionen sker frivilligt, verkar kvinnoförtryckande. Dess effekter anses vara en allmänt skev syn på kvinnokroppen såväl som på sexualiteten i sig. Jag tror att metadiskursen utövar en stor makt vad det anbelangar, men jag tror inte att diskursen har rätt, tvärtom jag är övertygad om dess ogiltighet. Vi säger oss vara förtryckta och vi anser oss vara det, men vi är inte förtryckta av något annat än vår egen vilja till förtryck. Det finns inte något per definition förtryckande i pornografin, precis som att det inte finns något som per definition är det i litteraturen eller musiken (låt vara att viss litteratur och musik kan tyckas förtryckande, såsom Mein Kampf eller Internationalen ). Man bör även beakta att litteraturen är ett av pornografins olika medium, men vi bör varken fördöma litteraturen eller pornografin i sig även om viss litteratur och pornografi kan anses fördömlig. Med allt detta sagt skall jag fortskrida med en något modifierad version av vad som sagts i en viss debatt på Flashback.info (men innebörden i texten har för den skull inte ändrats): Jag har fördömt mig själv för att ha konsumerat porr och givit stöd åt sådant som är kvinnoförnedrande. Mitt stora försvar av mig själv har alltid varit att jag inte stöttat något kvinnoförnedrande ekonomiskt, eftersom allt jag konsumerat har tankats hem gratis via nätet. Det jag har kommit fram till som rimlig moralisk grund är att så länge personerna hade kunnat tänka sig att göra samma sak även utan att få betalt, och inte mått psykiskt dåligt, hade det varit okej. Jag tycker fortfarande att en överväldigande majoritet av all porr som finns är ganska obehaglig, och jag befarar att många människor i branschen är i en sådan situation att de ställer upp på saker de egentligen inte skulle vilja göra (oftast genom att erbjudas pengar, i vissa olyckliga fall tvång, en liten del kanske mår psykiskt dåligt etc.). Att förhindra att sådant sker är ett ansvar som delas mellan producenterna som väljer vad som ska produceras, samt konsumenterna som efterfrågar porr. Producenterna är ju allt som oftast styrda av ekonomiska intressen och producerar alltså vad de tror folket vill betala för, och så länge det inte är någon större efterfrågan på porr som sker helt och hållet på aktörernas villkor så kommer det inte att ske någon större förändringen på den fronten. Detta är alltså det jag finner bestörtande, och på så många olika nivåer dessutom! Jag börjar med det första: fördömelsen. Här finner jag två omoraliska beteenden: njutandet av något man anser omoraliskt och försvaret av sådan njutning. Den relevanta frågan man bör ställa sig är den huruvida porren är kvinnoförtryckande eller ej. Så är naturligtvis inte fallet. Den förnedrar inte dess medverkare som ställer upp frivilligt, och den kan knappast förnedra dess tittare som tar del av porren frivilligt. Tvärtom är pornografins syfte att attrahera och locka och upphetsa inte att förnedra eller förakta. Hypotesen om den förtryckande porren verkar förtryckande inte porren självt. Premissen är helt enkelt felaktig och man behöver knappast en ursäkt för att njuta av porr; man behöver snarare eliminera utgångspunkten att porr är något dåligt. (Skamkänslan är däremot berättigad ifall man de facto njuter av något man anser omoraliskt; frågan är bara om det gäller enbart njutningen eller även den tankeprocess på vilken njutningen bygger.) Detta med att inte ge ekonomiskt stöd åt den porr man njuter av är en halmgubbe och inget annat, den kan egentligen ignoreras. Den är knappast något sådant som ett moraliskt försvar, utan en vid sidan av poängen inklämd ursäkt (att man som nazist inte deltog aktivt i utrotningen av judarna är knappast ett moraliskt försvar för nazismen; analogin är extrem men en som alla förstår). 15

16 Det andra man bör anmärka på är hur en oekonomisk ideell porr anses mindre förtryckande och mer rationell, än den på vilken man tjänar pengar. Vi talar här om en allmängällande (icke-)ekonomisk princip; vad som gäller för pornografin måste gälla för alla andra konstarter och arbeten. Ingen vid sunda vätskor kommer att påstå att en kirurgs operation är mer moraliskt utförd om han avstår ifrån sin lön, eller att han blir en mer moralisk person. Det enda han blir, är hemlös och tragisk. Samma princip gäller för porren, en bransch som omsätter oerhörda summor: den blir inte mindre moralisk för att den tjänar ett vinstintresse hos dess aktörer och producenter. Jag vill påstå motsatsen den blir mer moralisk just därför att den skapas analogt med vinstintresse. Vad är bäst för aktören? att skapa porr och inte få något för det, eller att skapa porr och tjäna pengar på det? På samma sätt: vad är bäst för producenten? Det enda man kan klaga över är att som konsument behöva punga ut med en viss summa för ett visst pornografiskt material men å andra sidan: om man är redo att göra det anser man det ändå vara en givande affär. Det tredje och sista: vem bär ansvaret för att porren är moralisk? Man talar om att producenterna och konsumenterna delar det ansvaret (vilket är en marknadsekonomisk princip till skillnad ifrån den tidigare, där marknad denoterade omoral). Det nämns inget om att aktörerna skulle ha en del av ansvaret, och jag kan ana utgångspunkten om hur aktörerna ändå är tvingade och således inte kan göra någon skillnad. Ett sådant resonemang anser jag, om jag inte redan klargjort det tydligt nog, helt absurt. All frivilligt skapad porr som inte utsätter aktörerna för hälsorisker anser jag vara moralisk, även om var individ kan ha omoraliska skäl för att skapa porren (vilket dock är deras eget bekymmer inte produktionens). Här kan även infogas det faktum att våldsporr i Sverige är förbjuden; med hälsorisker avsåg jag könssjukdomar och absolut inte utlevandet av konsensuell BDSM framför en kamera (vilket är att betrakta som helt och fullt moraliskt). Vem bär ansvaret för vad som erbjuds på marknaden? Alla. Vi röstar med våra kronor, på vad vi vill skall finnas på denna marknad. Att porrblaskorna i kiosken på hörnet inte är kvalitativa har inget med något omoraliskt vinstintresse att göra, men det har en hel del med allmänhetens dåliga smak att göra. Såsom med all skräplitteratur som säljs och såsom med all skräpmusik som sänds i radio et cetera. Om man söker kvalitet måste man söka medvetet, oavsett vad saken gäller. Det finns inget sådant som omoralisk pornografi, så länge den tillverkas genom samtliga medverkandes konsensuella medgivande, och så länge den inte är destruktiv (och med destruktiv menar jag återigen inte våldspornografi per se, utan porr som romantiserar våldtäkter och dylikt). Att något kan betraktas som omoraliskt innebär dock inte att man medelst lag bör utverka förbud mot det omoraliska. Man har rätt att ingå frivilliga affärsavtal, även om det gäller produktionen av en tidning eller fotosession eller film som porträtterar våldstäkt etc. Om man söker något av ett visst slag på marknaden, måste man helt enkelt söka ordentligt. Det gäller för porr, såväl som allt annat. Vi har alla gått runt i affärer utan att hitta vad vi sökt, och svärandes över vad för skräp som faktiskt säljs istället för det vi söker. Detta beror, återigen, inte på ett omoraliskt vinstintresse ifrån någon instans, utan på konsumenternas allmänt mediokra preferenser gällande vad de vill handla. Således syns på våra bokhandlares hyllor Liza Marklund före Fjodor Dostojevskij, och således finns på våra närbutikers hyllor Aktuell Rapport snarare än Playboy. Det finns faktiskt bara ett sätt att skapa en förändring i det. Vilken? Slå ett slag för porren! Det och inget mindre är vad som krävs av en porrkonsument vid sunda (kropps)vätskor. Social holism och kollektiva tankar Mars 09 Jag vill säga ett par saker apropå en tråd om kollektiva tankar i forumet på Helgon.net. Jag har förvisso redan uttalat mig ganska skarpt angående social holism på andra ställen, men ämnet förtjänar att tas upp igen då det uppenbarligen är allmänt vedertaget inom filosofin och, inte minst, inom sociologin. Inledningsfrågan summeras enkelt: Vart har den kollektiva tanken flytt sin kos? Den kollektiva tanken, en för alla och alla för en? Här menar man faktiskt inte kollektiva tankar, utan tankar om kollektivism. Jag svarade kort att det inte existerar något sådant som en kollektiv tanke, utan bara tankar om kollektivism (vilka jag för övrigt avskyr). Jag fick några svar som kretsade kring hur dum jag var, dum nog att påstå att människan är egocentrisk snarare än ett flockdjur och så vidare. Ämnet rörde sig dock in på social holism i och med det här svaret: Jo, jag skulle säga att det finns kollektiva tankar, hört talats om svärmintelligens? På sätt och vis är ju nästan alla tankar kollektiva. Det är ju ingen slump att vissa tankar endast kan uppkomma i vissa sammanhang osv., och att människor som lever under liknande förhållanden tenderar att resonera på liknande sätt och dra liknande slutsatser. Och hur som helst så bygger vi ju nästan 16

17 alltid vidare på tankar som andra tänkt innan oss och i ett språk som andra utvecklat före oss, osv. Jag vill därför avmystifiera den kollektiva tankens postulat. Den fullt uppenbara sanningen är att bara individer har medvetanden och hjärnor det finns inget kollektiv som delar på medvetande och hjärna. Exkludera alla individer i ett kollektiv, och vad återstår? Inget alls återstår, därför att alla kollektiv bildas av individer, och dessa individer tänker av nödvändighet privat. Man tänker sig något slags medvetande som existerar oberoende av individer, men något sådant finns inte. Det finns inte ens ett medvetande som förutsätter kollektivet. Liksom Jean-Paul Sartre måste jag helt enkelt slå fast: Jag är ett privat medvetande. Vi har många abstrakta koncept som spär på förvirringen, och av dessa är kanske just samhället det mest förrädiska. Jag citerar mig själv ur en gammal text på ämnet: Samhället är främst en tankekonstruktion, en lek med ord, som ofta kan användas för att manipulera folket vilket det utgörs av. Frasen Sverige skickade trupper för att anfalla Danmark är ett exempel. Sverige? Danmark? Vi uppfattar det som om ett helt anfaller ett annat helt. Inget land är emellertid ett helt, utan ett konglomerat av många individer. Ifall vi inte hade ordet Sverige i frasen ovan, vore vi tvungna att uttrycka saken mycket annorlunda. Exempelvis: dessa tio tusentals individer skickades för att anfalla Danmark. Om Danmark saknades skulle vi tala om tio tusentals individer som skickades för att anfalla några andra tio tusentals individer [vilket inte bör betraktas som något annat än massmord]. Det existerar inte något sådant som svärmintelligens i den här betydelsen. Det rör sig om individuella intelligenser vilka tillsammans utgör kollektiv och svärmar. Svärmen utan dess individer är inte någon svärm, då finns inte längre vare sig medvetande eller intelligens. Att vi sedan influeras av vår omgivning och av andra människor är sant men alldeles vid sidan av poängen. Ärligt talat vore det inte särskilt intelligent alls, att varje dag behöva återuppfinna hjulet. Det är fullt korrekt att vi lär oss av empirisk kunskap, vilken delvis kommer sig av vad andra människor redan sagt eller gjort naturligtvis är det så! Om så inte vore fallet, skulle jag inte ens kunna skriva den här texten; medvetandet självt vore omöjligt då att vara medveten är att vara medveten om något. Man måste inse att gruppen eller kollektivet inte är en extra person, att samhället eller nationen inte är alla individer vilka de utgörs utav plus ett. Jag vill citera vad Murray Rothbard har skrivit apropå det här, i sin bok For a New Liberty (1973): Society is a collective concept and nothing else; it is a convenience for designating a number of people. So, too, is family or crowd or gang, or any other name we give to an agglomeration of persons. Society is not an extra person ; if the census totals a hundred million, that s all there are, not one more, for there cannot be any accretion to Society except by procreation. The concept of Society as a metaphysical person falls flat when we observe that Society disappears when the component parts disperse; as in the case of a ghost town or of a civilization we learn about by the artifacts they left behind. When the individuals disappear so does the whole. The whole has no separate existence. Using the collective noun with a singular verb leads us into a trap of the imagination; we are prone to personalize the collectivity and to think of it as having a body and a psyche of its own. Jag är inte en medelvägsmänniska! Mars 16 I en debatt på Helgon.net hänvisades jag till en essä av en viss Robert N. McCauley, kallad The Naturalness of Religion and the Unnaturalness of Science 1. Redan titeln på essän bör få vilken rationell människa som helst att höja på ögonbrynen av misstänksamhet. Det kvarstår dock att ta reda på vad McCauley faktiskt skriver, och man kan naturligtvis läsa essän, men för övrigt så presenterades den i debatten så här: I vilket fall så är hans [McCauleys] slutsats att religion är väldigt naturligt eftersom det bygger på stimulering av många sådana här moduler, medan vetenskap är onaturligt och bygger mer på förnekande eller trotsande av naturliga beteenden och tolkningar. Hans slutsats tyckte jag var intressant: vetenskap kan aldrig hota folkreligion (till skillnad från teologi exempelvis), och det är alltid risk för att vetenskap ska försvinna eftersom vetenskap bygger på stora institutioner och andra strukturer utan vilka vetenskap helt enkelt är nästintill omöjligt

18 Allt detta är rent nonsens inför vilket jag ärligt talat bara kan känna förakt. Det finns inget som är naturligt med religionen, som inte är naturligt med vetenskapen. Vad menar man egentligen med naturligt? Jag tänker inte gå in på något djupare resonemang gällande definitionen av naturlighet, såväl som någon vidare analys av essän, men det bör förklaras att vad som här avses är kulturella betingelser, genetiska förutsättningar, miljöbelägenheter och det sunda förnuftet. Detta vill jag klargöra, så att ingen tror att det handlar om att naturalisera religionen såtillvida att man rensar bort de övernaturliga koncepten. En sådan naturaliserad religion vore en icke-religion; kvar skulle bara finnas ideologi, utan gudstro med mera. Till saken hör att jag fann påståendet om den onaturliga vetenskapen, såväl som det om att vetenskap inte skulle kunna hota folkreligion och att vetenskapen kan försvinna pga. dess beroende av institutioner, rent absurt. Det tycks vara något för Penn & Teller s Bullshit att beta av, vilket jag också inflikade i debatten. Man ansåg då att jag var irrationell som förväntade mig vettigare saker av nämnda teveprogram än av akademiskt arbete publicerat av Cambridge och MIT. Det är sant jag förväntar mig vettigare saker av Penn Jillette, än av många akademiker vid Cambridge. Mitt omdöme tar inte hänsyn till akademiska titlar, utan bara till vad personerna med dessa titlar säger (faktum är att jag irriteras väldigt mycket över hur många tycks mäta vettighet i titlar och social status, snarare än i vettighet). Jag betraktar till och med mig själv som vettigare än många av dessa Cambridge-akademiker. Jag menar inte att jag har större kunskap än dem i deras egna ämnen, eller att jag presterat mer än dem. Jag menar bara att jag är vettigare, dvs. mer rationell. Det skall påpekas att jag inte ogillar akademier och titlar som sådana, tvärtom är det en beundransvärd prestation att skapa sig ett namn inom akademin, men det säger inget om huruvida man har rationella värderingar eller ej, kort sagt, om huruvida man är eller inte är vettig. Jag hyser alltså inget schopenhauerskt förakt för akademi eller akademisk kunskap. Jag ser bara inte akademisk auktoritet som en ursäkt för att skriva en massa strunt. Att ha en PhD i filosofi är inte en ursäkt för att saluföra offermentalitetens dekret utan kanske snarare det är komprometterande. Det påvisar att man inte okunnig om vad man talar om man är uppenbarligen oärlig (och detta har jag redan nämnt i förbigående apropå Torbjörn Tännsjö). Inför ad verecundiam är jag helt enkelt oemottaglig, och detta förlänade mig i debatten denna kommentar: Nej, det är sant. Du är bara mottaglig för sådant som bekräftar dina åsikter. Och det är väldigt naturligt det är så människor funkar. Och det är också en av professorns [McCauleys] poänger, att strävan efter falsifierbarhet inte kommer naturligt utan måste etableras av institutioner och tillhörande kultur. Folk falsifierar gärna varandras forskning, men inte sin egen. Jättesnällt att du illustrerade det så fint här. Jag svarade att man förmodligen missuppfattat min person (om man inte var medvetet oärlig) men att jag inte ville diskutera den saken. Det kan jag dock göra här. Jag är inte bara mottaglig för sådant som bekräftar mina åsikter. Jag är alltid mottaglig för rationella argument och påvisandet av fakta, men mina åsikter är så grundmurade som de är, helt enkelt därför att de redan är grundade på rationella argument och påvisandet av fakta. Professor McCauley är dock, vare sig han är professor eller ej, ute och cyklar när han påstår att falsifierbarhet inte kommer naturligt, men att religiös övertygelse skulle göra det. (Det enda logiska alternativet är att vetenskap antingen är o- eller övernaturlig, vilket är strikt taget samma sak, och det är fel: vetenskap såväl som Poppers falsifierbarhetsprincip är naturligt. 1 ) Kravet på bevisföring har alltid kommit naturligt (dvs. av sig självt) för mig. Redan vid sex års ålder betraktade jag min lärare som knäpp när hon menade att de bibliska berättelserna var bokstavligen sanna, och när hon sade att Jesus finns inom oss alla. Jag har aldrig accepterat ett sådant påstående utan empirisk bevisföring eller rationell argumentation. Gällande det sista är jag mycket angelägen om att verifiera eller falsifiera min egen forskning. Jag har sysslat med introspektion i många år, och utan det arbetet vore jag en medioker Jante. Jag ändrar inte min ståndpunkt för att en professor skriver en essä i vilken han uttrycker rent löjeväckande åsikter och det betyder inte att jag är oemottaglig för rationella argument, men väl för ad verecundiam. 1 Men Poppers falsifierbarhetsprincip säger alltså inte att ett påstående måste kunna bevisas eller motbevisas, för att vara vetenskapligt. Det var vad jag vid tillfället, felaktigt, trodde. Den säger snarare att det inte finns några som helst bevismöjligheter, och att det enda vi kan göra är att försöka motbevisa varje teori. Apropå det här med att jag inte skulle vara mottaglig för något som kritiserar mina argument är det väl synnerligen passande att jag nu lägger till en fotnot där jag medger en ändrad uppfattning! 18

19 Jag är nyfiken på hur någon som verkligen vurmar för rationalitet samtidigt kan bete sig så irrationellt. Eller ja, nyfiken är jag kanske inte. Alldeles för mycket psykologisk forskning visar att det även är otroligt normalt att tro att man är väldigt rationell när man inte är det. * + Men inte bara det, du väljer verkligen sida istället för att bilda dig en egen uppfattning. Vet du inte att Penn & Teller s Bullshit har sina egna motiv och tjänar pengar på sina kvasiargument? Ännu en gång återvänder man till ad verecundiam, auktoritetsargumentet: alldeles för mycket psykologisk forskning. Ad verecundiam är en kollektivism, om det undgått min läsare. Psykologer har alltså här gjort studier, antar jag, som påvisar att människor generellt sätt är mindre rationella än de anser sig vara. Detta är fullt möjligt, och gäller kanske även för den person jag debatterade med (som för övrigt faktiskt studerar religionsvetenskap vid Cambridge). Vad som de facto är irrationellt är att utvärdera mig, inte för mig utan för några psykologiska forskningsresultat. Dessa är generella riktlinjer och knappast något mer än det. Vad som irriterar mig särskilt är den nedlåtande tonen som låter påskina att min personlighet är så simpel att den kan utvärderas genom att bara läsa några psykologiska data, utan att ens lära känna mig. Jag förmodar att det är en sådan attityd som uppmuntras vid många universitet: respekt för auktoriteter. Oberoende av vilka dessa auktoriteter faktiskt är, och av vad de har att komma med. Jag väljer inte sida istället för att bilda en egen uppfattning. Jag väljer sida för att jag har gjort det. Jag är mycket medveten om att Penn Jillette har sina egna motiv för sitt arbete med teveprogrammet ja, om så inte var fallet skulle jag bli mycket besviken på honom. Hans motiv är att propagera för sina åsikter, på ett för honom övertygande sätt samtidigt som han därigenom genererar en fin liten inkomst på kuppen. Den som menar att inkomsten är hans enda motiv, eller ens hans främsta, har uttalat sig för tidigt. Som om inte professor McCauley skulle ha motiv och vilja tjäna pengar på sitt arbete? Det är faktiskt en kategorisk princip: alla har motiv för sina handlingar. Det gör inte argumenten till kvasiargument. Jag håller inte med Penn Jillette i vått och torrt; faktum är att jag skarpt kritiserade hans avståndstagande ifrån dödsstraffet i avsnittet The Death Penalty, men jag betraktar honom som övervägande vettig och tar gärna del av vad han sysslar med. Detta är inte en värdering av Jillette skild från fakta och verklighet, men tvärtom: den är integrerad med fakta och verklighet. Jag är inte en person som hyser åsikter av slentrian och nyckfullhet, detta borde min interlokutör ha insett, och det bör du, käre läsare, också inse. Är det så här man uppfattar mig, om man är religiös och läser mina argument mot religiös tro? Eller oberoende av ställning, så länge man i grund och botten inte delar mina värderingar. I så fall har man ärligt talat inte skapat sig nog fog för sin uppfattning. Ja, jag är skoningslös gällande frågor om religion, om sexualpolitik, om förmyndande och så vidare. Jag behöver vara det. Jag måste vara det. Inget är mig mer avskyvärt än agnostiker, skepticister och andra diplomatiska medelvägsmänniskor. För mig finns inget jag anser detta, men utan helt enkelt bara jag anser detta. Hur man sedan vill uppfatta saken är upp till var och en, men det känns tråkigt att fasta principer skall behöva leda till så onödiga missförstånd, även om man överlag delar dessa principer (och om man inte alls delar dem är man fri att förakta mig, men man får helst göra det på avstånd utan att trakassera mig med det). Jag kör inte i mitten av vägen, där jag lär krocka med alla som kommer mot mig. Jag kör där jag hör hemma på höger sida. Den sanna sagan om den lyckliga horan Mars 19 Jag har just läst en debatt som pågått mellan min vän ProjO och en viss Viktor. Denna har ägt rum på hennes blogg, under inlägget Sexköpslagen är ett skämt, där hon argumenterar för legalisering av sexhandel. I förlängningen rör det sig naturligtvis om mer än så, dvs. om att statens långa fingrar inte hör hemma i vuxna människors privata sovrum. De argument som framförs är dock överlag pragmatiska, varför jag anser mig ha en del att tillägga. I huvudinlägget skriver ProjO: Feminister, ni värnar om er puritana sexmoral, inte om de utsatta kvinnorna som nyttjar sin frihet att stifta frivilliga avtal med andra vuxna människor. Ni tvingar ut prostituerade på gatan, när det är bekräftat i en australiensk studie att prostituerade på bordeller inte mår sämre än någon annan yrkesgrupp, medan gatuprostituerade mår märkbart sämre och också utsätts för våldtäkter och misshandel i långt större utsträckning. Hur fan kan ni hävda att ni värnar om kvinnors rätt? 19

20 Det rör sig naturligtvis inte bara om feminister då de flesta vill kriminalisera sexuella affärsöverenskommelser, och en källa apropå den australienska studien hade varit önskvärd. Det säger dock sig självt att en prostituerad på en bordell har det trevligare än någon som får stå i ett gathörn. Man brukar kalla prostitutionen för kvinnans äldsta yrke, och det har hört till mannens äldsta yrke att kriminalisera hennes, eftersom hans är politiken. Hur många civilisationer har genom historien haft en sexliberal politik? Antikens Grekland var inte alls så sexliberalt som man velat föreställa sig, och det gäller även Rom eller Egypten länder som förvisso kunde anses liberala jämfört med medeltidens kristna mörkermän. Under medeltiden fanns förvisso badbordeller som var lagliga, men de var inte desto mindre socialt stigmatiserade. I vår nutid känner jag bara till Danmark och Holland som för en särledes sexliberal politik. Detta är själva bakgrunden mot vilken sexliberalismens kamp måste tecknas, och den bemöts av många ryggmärgsbefästa argument. Såsom av denne Viktor i nämnda debatt: Du [ProjO] ger en förskönad bild av prostitution, du och dina prostituerade vänners bloggsidor, om de nu är dina vänner. Om de nu ens är prostituerade. Om jag letade så skulle jag finna bloggar om hur god Hitler var. Hur mycket han bidrog med till världen. Det finns studier som visar att jorden är platt. Använd ditt sunda förnuft, om du nu har det. En kvinna som tvingas sälja sin kropp kommer att få olika slags problem. Mer problem än en kvinna som arbetar som bibliotekarie eller i en bank. Angående bloggsidorna gällde saken Isabella Lund, som berättar om hur det är att arbeta som eskort 1. Men låt oss se över de argument som framförs av Viktor. Det finns alldeles säkert bloggar som berättar om Hitlers oöverstigliga godhet, eller om att jorden är platt som en pannkaka. Därför är det viktigt att förhålla sig kritisk till påståenden, och att förvissa sig om att de korrelerar med fakta. Var Hitler en god människa? Jag hävdar att man rent objektivt kan avgöra att han var en gruvligt ond människa. Är jorden platt som en pannkaka? Absolut inte. Har alla rätt till sin åsikt? Nej, inte om verklighetens referensramar förklarar den ogiltig. Frågan som här ställs implicit är Har människor rätt att sälja sexuella tjänster? Svaret är onekligen ja, och det motiverar jag inte med något pragmatiskt argument om hur rättigheten får bäst konsekvenser; jag är inte konsekvensetiker. Jag motiverar det medelst de negativa rättigheterna: rätten till liv, frihet och egendom. Ifrån dessa deriveras onekligen självägandeprincipen; man har rätt till sin egen kropp och får göra med den som man vill. Ja, tänk, man får till och med använda den för att ha sex! En kvinna som tvingas sälja sin kropp är en självmotsägelse. Om man stjäl något och sedan betalar för sig, har man inte alls stulit; om man tvingar någon till frivillighet har man inte alls tvingat. Det är absurt att tvinga någon till att sälja sin kropp om man vill tvinga sig på någon, och har makten att göra det, tänker man inte betala för sig. Om man gör det rör det sig ändå inte om att köpa och att sälja, då dessa termer denoterar ett frivilligt konsensuellt affärsavtal. Jag går dock med på att en prostituerad får större problem i sin bransch, än bibliotekarien eller banktjänstemannen får i sin. Ifall bibliotekens och bankernas tjänster blev olagliga att utföra skulle det dock mer eller mindre jämna ut sig. Det är inget fel i sig med att låna ut böcker eller förvalta andras ekonomiska värden även om jag måste säga att det idag inte sköts på rätt sätt. Detsamma gäller för prostitutionen. Det finns inget som är i sig fel med att ha sex mot betalning, men det sköts inte på rätt sätt som det nu ser ut. Lösningen är emellertid plågsamt simpel: man hugger av statens långa fingrar så att de inte förmår användas igen, vare sig gällande privatpersoners sexliv eller något annat. Viktor skriver vidare: Du [ProjO] tycker att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar men gäller det i prostituerades fall? En kvinna tvingas sälja sin kropp, hon tvingas till att låta någon besudla henne för att få råd till leverne. Har hon då rätt över sin kropp? Jag tycker att det är otroligt fel att du glorifierar prostitution. Jag kan säga, och stå för det, att jag har högre tankar om läkare, städare, än om prostituerade och porrskådespelare. Att en man kan gå och köpa en kvinna och styra över henne för pengar. Vad är det respektabla med det? Jag svarar i ProjOs ställe: ja, även prostituerade skall ha rätt att bestämma över sina egna kroppar. Det är, utöver att vara en juridisk princip, även en moralisk lag och moraliska lagar är kategoriska universalier. De gäller för alla. Även för någon som tvingas sälja sin kropp? Ja, inte ens då bör man bli omyndigförklarad, kriminaliserad, bespottad och föraktad. Men man kan, som sagt, inte tvingas till att sälja sin kropp. Man kan tvingas till sex, och detta kallas för våldtäkt. Man kan bli våldtagen och gärningsmannen lägger en slant på