Under mellankrigstiden bildades många

Transkript

1 81 EGNA BROTT köpeprissystem och arbetskooperation bland svenska, danska och norska stenindustriarbetare Af Annette Thörnquist I tider av kris och arbetslöshet sökte sig många stenindustriarbetare i Sverige, Danmark och Norge ut i egna brott för att hugga gat- och kantsten i berg, som de arrenderade av bönderna. Stenen såldes främst till utländska uppköpare. Stenhuggarnas företagande i kooperativa eller andra former, ökade kraftigt under den internationella ekonomiska krisen i början av 1930-talet, då det rådde massarbetslöshet inom branschen. Arbetet i egna brott var dock förenat med många problem, inte minst i de fall då det bedrevs i samarbete med skrupelfria uppköpare. Följden blev överproduktion, pris- och lönepress samt hård exploatering av arbetskraft och av berg. Det faktum att marknaden för gat- och kantsten delvis förstördes på detta sätt förvärrade ytterligare krisen inom granitindustrin. Under mellankrigstiden bildades många arbetskooperativ och andra småföretag bland arbetarna inom gat- och kantstensindustrin i Norge, Sverige och Danmark. Detta var ingen ny företeelse. Arbetarna inom branschen hade sedan gammalt huggit sten och sålt för egen räkning. Kring sekelskiftet 1900-talet startades även arbetarproduktionsföreningar i facklig regi inom granitindustrin, liksom inom många andra industrier med hantverksmässig tillverkning. Tanken var främst att arbetarna skulle kunna göra sig mindre beroende av arbetsgivarna i tider av arbetslöshet och konflikter på arbetsmarknaden. Kooperativen hade dock svårt att anskaffa kapital och berg, och de konkurrerades snart ut av de större privata företagen. I gatstensavtalet för mellersta Bohuslän, där Svenska Stenhuggareförbundet (från 1913 Svenska Stenindustriarbetareförbundet) ägde berg fanns bestämmelser för arbete i egna berg. Några år in på 1900-talet fick dock arbetsgivarna förköpsrätt till kooperativens produktion genom överenskommelser i avtalet. Det bidrog till att Svenska Stenhuggareförbundet, liksom de flesta andra reformistiska förbunden, lämnade tanken på arbetskooperativ som ett verksamt medel i kampen mellan arbete och kapital och inriktade sig på lönefrågorna. Även Kooperativa Förbundet övergav intresset för arbetskooperationen vilket aldrig hade var stort och koncentrerade sig på konsument- och producentkooperationen. 1 Ändå startades ett förhållandevis stort antal arbetskooperativ och andra lösare företagsbildningar bland stenindustriarbetarna under mellankrigstiden. Enskilda stenhuggare och stenhuggarlag högg gat- och kantsten i för egen räkning i berg som de hade arrenderat i de fria bergen, d.v.s. i berg som inte brukades av stenindustribolagen. I vissa fall kunde medlemmarna en facklig avdelning konstituera sig som en ekonomisk förening och börja driva stenhuggerirörelse. Många stenhuggare, som arbetade i s.k. egna brott, var dock oorganiserade, vilket skapade stora problem för

2 82 ARBEJDERHISTORIE NR facket. Utländska uppköpare pressade ofta priserna hårt, vilket innebar att stenhuggarna i många fall sålde sten som låg under tillverkningskostnaderna vid avtalsenliga lönerna. Syftet med denna uppsats att diskutera varför arbetskooperativ och andra småföretag åter blev aktuella inom den skandinaviska granitindustrin under mellankrigstiden, vilka följder de fick för dem som tog steget över till egen produktion, samt hur dessa företagsbildningar och därtill hörande drifts- och distributionssystem påverkade marknaden och arbetsmarknaden. Vidare, behandlas hur facket förhöll sig till denna företeelse. I den historiska forskningen om arbetskooperationen har man främst koncentrerat sig på de ideologiska motiven för att sådana företag då och då har uppträtt på marknaden. För att förklara arbetskooperationens uppkomst och utveckling är det dock nödvändigt att arbeta med ett bredare samhällshistoriskt perspektiv, som även omfattar utvecklingen av de ekonomiska, sociala och kulturella förhållandena inom den bransch och inom den region, där kooperativen bildats. I det följande behandlas problematiken rörande egen produktion bland stenhuggarna i Danmark, Norge och Sverige under mellankrigstiden. Granitindustrins utveckling i de tre skandinaviska länderna var likartad, även om den svenska industrin var mångdubbelt större än den norska och danska. Kring sekelskiftet 1900 existerade ett gemensamt skandinaviskt stenhuggarförbund, och även senare samarbetade stenindustriarbetarförbunden i de skandinaviska länderna. 2 Det skandinaviska perspektivet har valts också för att visa att egen drift bland stenhuggarna var ett utbrett problem inom granitindustrin under mellankrigstiden och att det var relaterat till den branschens allmänna konjunkturella och strukturella utveckling. Kooperation som form för samverkan och som folkrörelse Inledningsvis bör några bestämningar rörande begreppet kooperation göras. Kooperationen som modern folkrörelse växte fram som en följd av de kapitalistiska relationernas genombrott i samhället. Agrarsamhällets upplösning skapade behov av nya sammanslutningsformer bland människor för att tillvarata gemensamma intressen. Det skedde utifrån fria och individuella val i motsats till tidigare, då individen föddes in i en hävdvunnen kollektiv gemenskap som blev dennes trygghet och begränsning livet ut. Sedan näringsfriheten hade genomförts kring mitten av 1800-talet utvecklades den kooperativa företagsformen som alternativ till den privatkapitalistiska, och den kooperativa konsument- og producentrörelsen blev en av de stora folkrörelserna. Den kooperativa samarbets- och associationsformen är däremot inte bunden till en viss samhällsformation. Kooperativ samverkan i arbete och ägande har urgamla anor och förekom allmänt i det förkapitalistiska samhällets olika lagbildningar, t ex fiskelag, skeppslag, hyttelag och hammarlag. Laget var också hantverksarbetarnas och vissa andra arbetarkategoriers arbetsorganisatoriska enhet och fortlevde som sådan även efter det industriella genombrottet. 3 Den traditionella driftsformen inom gatoch kantstensindustrin var småbrottsdrift, där den naturliga sociala organiseringen av arbetet var laget. Arbetet bedrevs säsongvis under sommarhalvåret, till en början ofta av vandringsarbetare, men efterhand alltmer också av bofasta stenhuggare som också kunde vara småbrukare eller fiskare. Stenhuggarna svarade för hela arbetsprocessen i småbrotten, d.v.s. de både tog ut blocket ur berget och bearbetade stenen till den färdiga produkten. De ägde vanligen sina verktyg och fungerade i mångt och mycket som hantverkare, vilka organiserade sin verksamhet i relativt stor frihet ute i bergen. Steget över till egen produktion var därför inte stort. Möjligheten att bryta sten i bergsområden, som tidigare mest hade betraktats som otjänlig mark var stor och företagandet var till en början lösligt reglerat. Stenindustribolagen, som så småningom blev fastare etablerade i granitdistrikten, arrenderade vanligen berg av bönder och andra markägare. För detta betalade de en årlig bergslega och en

3 EGNA BROTT 83 Arbejdere og maskinfolk fra skærvefabrik, 1931 (ABA).

4 84 viss avgift räknat i procent på den faktiska produktionen. Bönderna anlitades också för stenkörslorna. Efter fackföreningsrörelsens genombrott i slutet av 1890-talet blev löner och arbetsvillkor reglerad enligt enhetliga avtal. Stenhuggarna arbetade på ackord och fick betalt per löpmeter eller per kvadrat- eller kubikmeter sten som mättes upp av uppdragsgivarnas förmän. Vid sekelskiftet ökade företagskoncentration inom stenindustrin och storbrottsdrift med viss mekanisering och drift året runt blev allt vanligare. I och med detta skedde en specialisering och arbetsfördelning mellan dagsverkare som tog ut blocken och stenhuggarna som bearbetade stenen. På en del ställen infördes stenklyvningsmaskiner för tilverkning av gatsten, men det skulle visa sig vara mycket svårt att ersätta den yrkesskicklige stenhuggaren. Arbetet förblev därför väsentligen ett hantverk och den traditionella organiseringen av arbetet behölls i stort. Vid mitten av talet arbetade i Sverige ännu ca 80 procent av all gat- och kantstensarbetarna i småbrott. Produktionsbetingelserna inom stenindustrin underlättade således för stenhuggarna att växla mellan lönearbete och egen produktion. Även som fristående småproducenter var laget den traditionellt givna samarbets- och associationsformen. I kusttrakterna, där granitindustrin vanligtvis fanns, var laget också en urgammal form för både arbete och ägande bland fiskarna och andra småproducenter. I tidigare uppsatser om den starka arbetskooperativa rörelsen bland stenindustriarbetarna i Bohuslän har jag betonat att denna rörelse hade sina djupaste rötter i de folkligt demokratiska och kooperativa traditionerna i arbetslivet i regionen. Arbetskooperationen bland stenhuggarna i Bohuslän var därför inte i första hand en frukt av den starka syndikalistiska rörelsen i regionen vilket ofta har hävdats. Snarare var de traditionella strukturerna i arbetslivet en fruktbar grogrund för såväl syndikalismen som stenhuggarnas kooperativ. 4 ARBEJDERHISTORIE NR Den skandinaviska granitindustrins utveckling Granitindustrin i Sverige, Norge och Danmark uppstod vid mitten av 1800-talet och växte kraftigt under seklets senare del i samband med den industriella utvecklingen och urbaniseringen i vars kölvatten efterfrågan på byggnadssten och inte minst gat- och kantsten ökade dramatiskt. 5 Industrin koncentrerades efter hand till vissa regioner: i Danmark till Bornholm, i Norge till Östfold och områdena kring Idefjorden och i Sverige till Blekinge och Halland, men framför allt till mellersta och norra Bohuslän. Den svenska stenindustrins utveckling illustrerar i stora drag utvecklingen inom den skandinaviska stenindustrin. Med undantag av en tillfällig nedgång i början av 1900-talet, rådde goda konjunkturer inom branschen fram till första världskriget. Högkonjunkturen före kriget nådde sin kulmen under år På den västeuropeiska marknaden var Tyskland, England, Frankrike samt även Belgien och i viss mån Nederländerna stora importörer av granitprodukter från de skandinaviska länderna. Danmark var dessutom en stor exportmarknad för svensk och norsk sten. Bland de utomeuropeiska marknaderna för den skandinaviska stenindustrin kan främst nämnas Argentina, men också Cuba, Mexiko, Syd-Afrika och det inre av Ryssland. Under första världskriget avstannade så gott som all produktion inom den starkt exportinriktade gat- och kantstensindustrin. Följaktligen uppstod massarbetslöshet bland arbetarna, av vilka en stor andel vid denna tid var bofasta familjeförsörjare. I Norge fördes arbetare över till kraftverks- och järnverksbyggen, samtidigt som stat och kommun gjorde beställningar på sten för inhemskt bruk. På Bornholm fick stenhuggarna bl.a. hugga gatsten för egen räkning av ett statligt stenlager vid Hammervaerket. I Sverige grep staten in för att lindra arbetslösheten bland landets ca stenindustriarbetare genom nödhjälpsarbeten och stora offentliga beställningar av gat- och kantsten. Omkring 60 procent av stenindustriarbetarna i Sverige lämnade yrket, som fordrade åtskilliga år att lära sig. Det in-

5 EGNA BROTT 85 nebar att det uppstod brist på yrkeskunnig arbetskraft, när stenindustrin kom på fötter igen en bit in på 1920-talet. Efter kriget försvårades den transoceana handeln av bristen på tonnage och den tyska marknaden, som tidigare varit den största europeiska exportmarknaden för de skandinaviska granitindustrierna var länge stängd. Danmark, England, Belgien och Frankrike blev nu de största importörerna av svensk och norsk sten. Efter deflationskrisen i början av talet skedde en betydande ökning av efterfrågan, framför allt sedan Tyskland 1924 åter börjat importera stora mängder gatsten och Argentina kommit in i bilden igen. År 1925 drabbades dock den skandinaviska stenindustrin av ett kraftigt bakslag genom att den tyska importen tillfälligt upphörde och importen från England, Belgien och Nederländerna kraftigt minskades. 6 I samband med denna konjunkturnedgång krävde arbetsgivarna kraftiga lönesänkningar och omfattande arbetskonflikter uppstod inom stenindustrin i Sverige och Norge, medan stenindustrin i Danmark var indragen i en större lockout. Från år 1927 inträffade emellertid en kraftig konjunkturuppgång, vilken främst gynnade den svenska och norska stenindustrin. Trots de förbättrade exportmöjligheterna var priserna låga. År 1929 bildade därför de svenska och norska företagarna inom branschen gemensamma försäljningsorganisationer, en gatstenskartell under svensk ledning och en kantstenskartell i norsk regi. Detta år var den svenska exportvolymen i nivå med toppåret 1913, med Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Danmark, men också Argentina som de viktigaste avnämarländerna. När så den det främsta exportlandet Tyskland år 1930 drabbades av den ekonomiska världskrisen, och den stora argentinska marknaden dessutom stängdes på grund av en statskupp i landet, inleddes en långvarig period av kris och nedgång för den skandinaviska stenindustrin, särskilt inom den dominerande gat- och kantstenstensproduktionen. Stenindustrin blev åter starkt beroende av omfattande statliga stödoch strukturåtgärder. Då läget ytterligare försämrades under 1932, inställde de organiserade svenska granitindustriföretagen helt sin tillverkning för export. Vid 1920-talets slut hade det svenska stenindustriarbetareförbundet ca organiserade medlemmar, medan det norska hade ca och det danska drygt 800. I Sverige minskade antalet organiserade stenindustriarbetare under den ekonomiska världskrisen genom att många lämnade yrket, medan medlemsantalet i broderförbunden i Norge och Danmark ökade. Detta hade delvis samband med att förbunden arbetade hårt för att organisera de oorganiserade stenhuggare som arbetade i egna brott. 7 Den utbredda företeelsen bland arbetslösa stenhuggare under och 1930-talens kriskonjunkturer att övergå till egen drift förvärrade avsevärt situationen inom branschen genom att särskilt de oorganiserade stenhuggarna ofta pressades av uppköparna till att sälja till kraftiga underpriser i ett läge av redan låga priser. I många fall startades de små företagen bland stenhuggarna under medverkan av utländska uppköpare som på detta sätt avsåg att komma åt billig sten. Eftersom stenhuggarna traditionellt arbetade i lag, konstituerade de sig ofta som kooperativ enligt gammalt mönster, utan att de för den skull var anhängare av den moderna kooperativa rörelsen. På detta sätt lockades de lättare in i ofördelaktiga avtal med oseriösa uppköpare, eller av mindre företagare inom branschen som ibland agerade som bulvaner. De tecknade avtal med stenhuggarna enligt det s.k. köpeprissystemet. 8 Detta innebar att stenhuggarna förband sig att stå för alla omkostnader och risker i samband med stenens tillverkning, d.v.s. ammunition, smeder som underhöll verktygen, kranar samt transporter till kajer eller annan leveransplatser och ibland även inlastning samt eventuella försäkringar. I de fall som arbetarna också skulle stå för arrendet och avgifter för berg, agerade de naturligtvis i princip som andra småproducenter. Avsikten med detta system, som egentligen hörde hemma i äldre drifts- och köpsystem inom branschen, var att kringgå de organiserade avtalen mellan

6 86 ARBEJDERHISTORIE NR arbetsgivarna och fackföreningar, enligt vilka arbetsgivaren skulle stå för omkostnaderna för produktionen och betala avtalsenliga löner. Såväl facket som arbetsgivarorganisationerna motarbetade därför köpeprissystemet, som medförde inte bara illojal konkurrens och prispress, utan även hård exploatering av stenhuggarna och allmän lönepress. Dessutom ledde systemet till en omfattande rovdrift av berg och till produktion av sten av dålig kvalitet. Det var även icke-yrkeslärda stenhuggare, småbönder och andra kustbor som på detta sätt skaffade sig biinkomster. Stenhuggarlagen högg i kustnära småbrott för att slippa långa transporter till hamnarna och de arbetade utan avancerade hjälpmedel. De avverkade endast de ytligaste och mest lättbrutna skikten av berget och flyttade från berg till, varvid de lämnade stora mängder skrotsten och sönderhuggna berg efter sig. Systemet florerade under den stora arbetslöshetskrisen i början av 1930-talet, och ledde ett stort antal kooperativa lag och andra ofta tillfälliga företagsbildningar bland arbetarna. 9 Som exempel kan nämnas att den för den norska stenindustrin så viktiga engelska marknaden för kantsten nära nog förstördes genom att norsk sten till kraftiga underpriser fördes in i landet. Stenen köptes från kooperativ och andra lösligare företagsbildningar. Priserna pressades ner genom underbudskonkurrens, vilket i förlängningen också drabbade importländernas egen stenindustri. Därför införde dessa länder efter hand importrestriktioner, vilket ytterligare spädde på arbetslösheten. Likaså höll den holländska marknaden att gå förlorad för den svenska stenindustrin på grund av att holländska företag opererade på den svenska marknaden, bl.a. genom bulvaner, och köpte upp sten till starkt reducerade priser direkt från svenska stenhuggarlag eller genom mindre stenhuggerifirmor som anlitade stenhuggare enligt köpeprissystemet. Problemet ledde till att den svenska staten efter initiativ från arbetsmarknadens parter år 1933 införde en exportreglering för att komma tillrätta med köpeprissystemet och småfirmornas verksamhet. Därmed fick inte gat- och

7 EGNA BROTT 87 Kanthugning af sten til fundament på stor ladebygning. Omkring 1910 (ABA).

8 88 ARBEJDERHISTORIE NR kantsten utföras ur landet annat än genom Sveriges Granitindustriers Exportförening. Vid mitten av 1930-talet iförde Norge och Finland samma system. 10 Situationen inom stenindustrin under talets kriskonjunkturer, när en stor del av de etablerade firmorna tvingades upphöra med sin produktion, karaktäriserades ofta som kaos och anarki. Situationen påminde om de oreglerade förhållanden som rådde inom branschen innan arbetet skedde under avtalsenliga former. Egen produktion bland stenhuggarna, vare sig den bedrevs i mindre eller större skala, enskilt eller kooperativt, var främst ett krisfenomen. Man kan säga att i tider då det var brist på lönearbete reaktiverades gamla mönster i arbetslivet och gamla driftssystem, i det här fallet ett köpsystem som innehöll element från den protoindustriella organiseringen av produktionen och distributionen. Genom att de lönearbetare som tog steget över till egen produktion, kunde exploatera sig själva blev de inte lika beroende av konjunkturväxlingar som de skulle ha varit i egenskap av endast lönearbetare, men riskerna med sådant företagande var alltså stora av många anledningar. Motsvarande reaktivering av gamla arbets- och exploateringssystem förekom även i andra branscher. Som jämförelse kan nämnas, att bruket av arbetsränta (det förkapitalistiska dagsverkssystemet) ökade under 1920-talet bland torpare och småarrendatorer i Bergslagen, eftersom de hade svårt att tjäna ihop kontanter till det mer tidsenliga penningarrendet. Därmed var risken också större för att torparen skulle exploateras hårdare av jordägaren. Det innebar att årtionden av facklig möda inom lantarbetarrörelsen för att försöka avveckla det gamla dagsverkssystemet och få villkoren för torparnas arbete reglerade i avtal äventyrades. I princip ställdes stenindustriarbetarförbunden inför samma hårda faktum i fråga om köpeprissystemets utbredning. 11 Därmed fick facket ett angeläget, men sammansatt problem att arbeta med. Inom stenindustrin gällde det bland annat för facket att hålla organisationen vid liv även bland dem som agerade som småproducenter och se till att de inte ökade konkurrensen mellan arbetarna och förstörde det allmänna fackliga förhandlingsläget. Dessutom fick facket anledning att ta ställning till frågan om arbetskooperation enligt moderna kooperativa principer kunde vara en lösning på de problem som var förenade med ett oreglerat företagande bland arbetarna. I det följande kommer fackets agerande i förhållande till problemen med egna brott, köpeprissystemet och arbetskooperation inom stenindustrin i Danmark, Norge och Sverige att behandlas. Facket och företagandet Danmark I samband med storlockouten på den danska arbetsmarknaden under det första halvåret 1925 bildade några stenhuggarlag kring Allinge på norra Bornholm en arbetskooperativ förening för tillverkning och försäljning av gatsten. Företaget gick under namnet Brostenhuggernes Kooperative Sammenslutning. 12 Dansk Stenindustriarbejder-Forbund stödde kooperativet med ett lån på Dkr, som senare ökades till Dkr. Kooperativet fick också fraktstöd från staten för transport av sten från Bornholm till danska hamnar. Fraktstödet hade inrättats 1922 och var delvis motiverat av konkurrensen från den svenska stenindustrin. Det var ju större avstånd mellan danska fastlandet och Bornholm än mellan granitdistrikten i Sydsverige och Danmark. Kooperativet i Allinge, som sysselsatte ca 25 personer, gick bra under några år och producerade enligt förbundet sten av högklassig kvalitet, vilken såldes till Köpenhamns stad och andra städer. Förbundsordföranden Janus Ipsen hjälpte kooperativet vid försäljning av stenen i Köpenhamn och tog tillvara dess intressen i huvudstaden. Ungefär samtidigt som kooperativet i Allinge bildades, startades två förbundsfunktionärer på förbundsledningens initiativ och med förbundets hjälp ett litet företag i Rönne, som högg monument till Den Kooperative Monumentföretning i Köpenhamn, som i detta fall fungerade som en för-

9 EGNA BROTT 89 säljningsorganisation. Arbetarna hade blivit avskedade från De Forenede Granitbrud och kunde sedan inte få något arbete. Ett par år senare bildades utan förbundets stöd ett kooperativ i Lobbaek på södra Bornholm av gatstenhuggare, som hade gått arbetslösa i flera månader i trakterna av Rönne. Även dessa kooperativ klarade sig ganska bra under några år. 13 Ett viktigt motiv till att det danska stenindustriarbetareförbundet engagerade sig i frågan om kooperativ drift var också att få kontroll över det växande antalet stenhuggare som arbetade i egne brud. Förbundet ville organisera de många oorganiserade som fanns bland dem samt få lagen att ansluta sig till Det Kooperative Faellesforbund, och därmed också förmå dem att följa de kooperativa grundprinciperna. Vid 1928 års förbundskongress hade arbetslösheten stigit till den högsta nivån någonsin inom det danska stenindustriarbetarförbundet och den allmänna arbetslösheten var likaså osedvanligt hög. De organiserade danska stenindustriarbetarna hade visserligen, till skillnad från de svenska och norska, en arbetslöshetsförsäkring, till vilken bidrag från staten och kommunerna utgick. Nu var denna viktigare än någonsin för att hålla ihop förbundet och för att förhindra en social katastrof bland stenindustriarbetarna. Efter arbetarregeringen Staunings fall 1926, minskades emellertid det statliga bidraget med en tredjedel och dessutom drogs ett krisstöd till de allra värst drabbade medlemmarna i arbetslöshetskassorna in. I detta läge sökte sig allt fler ut i egna brott, av vilka många var oorganiserade eller hade förbrukat sitt bidrag och lämnat kassan. Arbete i egna brott kunde därmed också ses som en dold arbetslöshet, som inte syntes i statistiken och därmed försvårade för förbundet att få offentligt bidrag till arbetslöshetskassan. 14 Vad skulle då förbundet göra för att hjälpa dessa arbetare, som i många fall var prisgivna åt uppköparnas godtycke och hur skulle man förhindra att de sålde till underpriser och pressade ner lönerna för de organiserade arbetarna? Var en utökning av den arbetskooperativa rörelsen en framkomlig väg att gå för att bringa ordning bland småproducenterna? Förbundets ställning till arbete i egna brott blev en av huvudfrågorna på kongressen Diskussionerna avspeglade mycket av den fackliga problematik som rymdes i företeelsen att lönearbetare blev företagare, inte minst i kristider. 15 Representanterna för den kooperativa föreningen i Allinge hävdade att de inte sälde till underpriser. Dessutom var en utvidgning av föreningen målet, så att man kunde upprätthålla priserna för dem som arbetade i egna brott och garantera god kvalitet på deras produkter. Flera andra inlägg på konferensen vittnade också om att det fanns en tro på att man med hjälp av den moderna kooperativa rörelsens ideologi och organisation skulle kunna motverka osunt företagande bland arbetarna. Enskilda gatstenhuggare fann dock inte själva vägen till den kooperativa rörelsen och därför måste facket engagera sig i frågan. De som arbetade i egna brott var dessutom mycket spridda och utelämnade åt oseriösa uppköpares skambud. Därför förslogs bl.a. att förbundet skulle inrätta en gemensam kooperativ organisation för dessa stenhuggare, så att de fick hjälp med att ordna sin ekonomi och inte minst avsättningen av varorna. Risken var annars att snart all produktion inom granitindustrin på Bornholm skulle ske i egna brott enligt köpeprissystemet, och den fackliga verksamheten skulle bli totalt undergrävd. Det var dock svårt för facket att kontrollera det företagande som florerade bland arbetarna eftersom förbundet trots stora ansträngningar inte hade lyckats organisera alla som arbetade i egna brott. Dessutom kunde varken facket eller de existerande kooperativen uppta alla dessa oorganiserade, eftersom många av dem inte var fackfolk. Det fanns på Bornholm många oorganiserade husmän och landbor, som arbetade i egne brud. Enligt förbundsstyrelsen hade de kommit in i branschen på grund av att kravet på yrkeskunniga stenhuggare hade minskat i samband med tilltagande mekanisering i de större brotten under talet. När så produktionen hade kraftigt in-

10 90 ARBEJDERHISTORIE NR Middagspause i stenbrud på Bornholm. Mange svenskere arbejdede i de bornholmske stenbrud i gamle dage. Lønnen var ganske vist ringe også her, men dog større end den, der blev betalt i de svenske stenbrud. Også en del italienske og tyske stenhuggere kom til Bornholm (ABA).

11 EGNA BROTT 91 skränkts, hade dessa arbetare sökt sig ut i bergen för att hugga för egen räkning. Att utvidga den arbetskooperativa rörelsen i förbundets regi krävde dock kapital och ett risktagande, vilket många kongressdeltagare ställde sig tveksamma inför. På förbundsstyrelsens förslag enades kongressen därför om att förbundet i kommande avtalsförhandlingar skulle försöka få till stånd bestämda avtal för dem som arbetade i egna brott samt att förbundet enlighet med beslutet på 1925 års kongress skulle arbeta vidare med frågan om hur den arbetskooperativa verksamheten skulle kunna stödjas. 16 På förbundskongressen i Köpenhamn 1931 återkom frågan om egna brott, men nu var tonläget ett annat. 17 Under trycket av den ekonomiska världskrisen och avvecklingen av fraktbidraget, hade de flesta medlemmarna i Brostenshuggarnes Kooperative Sammansluting utträtt ur förbundets arbetslöshetskassa och besvikelsen över detta var stor på kongressen. Många deltagare hade nu stora betänkligheterna mot att förbundet skulle engagera sig i kooperativa företag eller för dem som arbetade i egna brott på lösare grunder. Förbundet kunde inte offra sig för dem som valt denna väg menade förbundssekreteraren Christian Jensen. Man såg ju hur det hade gått i Allinge. Arbete i egna brott hotade den fackliga sammanhållningen. Den viktigaste uppgiften var därför att hålla ihop organisationen och försöka förmå alla stenhuggare som verkade som småproducenter att ansluta sig till förbundet. Till följd av världskrisen hade köpeprissystemet och den oreglerade produktionen och försäljningen av sten från stenhuggarlag som agerade som småproducenter eller entreprenörer kraftigt ökat. På Bornholm arbetade gatstenshuggarna brott om två, tre och fyra man på varje plats. Mellan dessa rådde dessutom stor konkurrens. Genom att företeelsen var utbrett också i grannländerna fördes norsk och svensk gatsten in på den danska marknaden till priser som låg långt under tillverkningskostnaderna på Bornholm. Ändå fanns det representanter på kongressen som var beredda att ge oorganiserade facklig amnesti. Många som arbetade i egna brott var så hårt pressade ekonomiskt att de inte ens hade råd att betala den ordinarie kontingenten. Företrädarna för avdelningen i Allinge menade fortfarande att kooperativet där borde utvidgas för att avhjälpa arbetslösheten. Trots allt fanns det inga oorganiserade i kooperativet. Ingenting hindrade att man hade flera kooperativa lag, men de måste vara under central ledning. Flera mötesdeltagare opponerade sig dock emot förslag som gick ut på att facket skulle stötta eller starta nya kooperativ, eller att sänka de fackliga avgifterna för dem som arbetade i egna brott. Antingen borde de stenhuggare som sålde sten bli mästare eller också borde de gå in i förbundet. På förslag av förbundssekreterare Christian Jensen antog dock mötet ett uttalande om att förbundet skulle göra vad som göras kunde för att få de som arbetade i egna brott organiserade och därmed likställda med övriga stenarbetare på Bornholm. Det var emellertid uppenbart att förbundet krävde hårdare tag mot dem som arbetade i egna brott, och tron på den moderna kooperationen som en lösning på denna fråga hade fått sig en allvarlig knäck. 18 Trots det svåra allmänna konjunkturläget under 1930-talets första hälft förbättrades situationen för de danska stenhuggarna. Förbundet drev ett energiskt arbete för att organisera de som arbetade i egna brott och därmed också motarbeta köpeprissystemet. De skandinaviska förbunden samarbetade nu också mycket aktivt för att utrota detta system. Problemet med illojal konkurrens hade också minskat till följd av den svenska exportregleringen. Vid mitten av 1930-talet införde som nämnts Norge och Finland liknande system vilket ytterligare lättade situationen på Bornholm. Dessutom ljusnade läget för den danska stenindustrin till följd av att den danska staten genom sin valutapolitik gynnade den inhemska produktionen. På kongressen 1934 rapporterade förbundsstyrelsen att det rådde full sysselsättning och att så gott som alla arbetare nu var nu organiserade. Förbundsstyrelsen lyckades att få avtal med

12 92 ARBEJDERHISTORIE NR några oorganiserade arbetsgivare angående uppköp av sten från egna brott. 19 Vid det danska förbundets landsmöte år 1937 var fortfarande arbetstillgången god. Nu hade Brostenshuggarnes Kooperative Sammansluting på Bornholm upplösts och frågan hade mist sin aktualitet. 20 Under andra världskriget blev emellertid frågan om egna brott högaktuell igen. Till följd av krigstidsekonomin tog nu saken en oväntad vändning. Sedan den svenska exporten av sten till Danmark hade upphört under , skulle monumentstenhuggarna i landet förses med råblock från Bornholm. Få arbetsgivare var emellertid verksamma vid denna tid på Bornholm. Därför fick stor del av granitblocken anskaffas genom stenhuggarlag som arbetade i egna brott. Detta tvingade fram ett avtal mellan Dansk Stenindustriarbejder-Forbund och Stenindustriens Arbejdsgiverforening om priser på sten från egna brott. Nu bestämdes dessutom att arbetsgivarna endast skulle köpa från förbundets medlemmar mot att de endast skulle sälja till arbetsgivarföreningen. Därmed tvingades de som arbetade i egna brott in i facket. Villkoren för stenhuggarna i egna brott blev avsevärt förbättrade, samtidigt som produktionen och avsättningen blev organiserad så att underbudskonkurrens kunde undvikas. Det visade sig nu att många föredrog att fortsätta att arbeta i egna brott också efter krigsslutet, trots att efterfrågan av stenarbetare vid de större företagen var stor. Verksamheten gynnades av högkonjunkturen och det faktum att handeln ännu inte släppts fri efter kriget. 21 Frågan om egna brott fanns alltså fortfarande på förbundets dagordning, men nu hade denna verksamhet ordnats enligt former som var acceptabla för facket. Norge Under en långvarig lönekonflikt inom gatoch kantstensindustrin år 1925 startade Norsk Stenindustriarbeiderforbunds avdelning i Torsnes ett stenhuggeri, Torsnes Stenhuggerforening. Avdelningen i Torsnes hade fått kontakt med en inhemsk firma som skulle köpa den sten som avdelningen högg, och för detta ändamål fick avdelningen ett lån från Vekselbanken på Nkr samt ett mindre lån från förbundsstyrelsen för att få igång verksamheten. Kooperativet producerade till en början en hel del sten, som skulle avsättas i Frankrike, men den blev inte såld. Verksamheten avstannade därför. Efter konflikten, då arbetslösheten fortfarande var stor bl.a. på grund av avsättningssvårigheter på den viktiga engelska marknaden, slöt föreningen ett nytt avtal med en lokal agent. Denne betalade ut Nkr i förskott och våren 1926 var ca 100 man sysselsatta i föreningen. Priserna var beräknade på basis av avtalsenliga löner och föreningen arbetade i enlighet med de fackliga principerna. Marknadspriserna föll emellertid och lagret av sten växte. Torsnes Stenhuggerforening hade ett lager på ca ton gatsten och ville sälja av en del för att bereda plats vid bryggan, så att produktionen skulle kunna fortsätta. Detta skulle dock komma att innebära en förlust. Enligt avdelningen i Torsnes och förbundsstyrelsen borde förbundet ta hälften av denna förlust, som vid försäljning av hela partiet skulle uppgå till höst Nkr. Alternativet var att upphöra med driften i Torsnes och i Möcklegård, där föreningen hade en underavdelning som sysselsatte 30 man. Detta skulle innebära en större ekonomisk och inte minst moralisk förlust, menade avdelningens representant på mötet, Martin Veel. Även avdelningarna i Kråkeröy och Hvaler hade gjort försök med kooperativ drift. Frågan behandlades på Norsk Stenindustriarbeiderforbunds landsmöte i Oslo i april Arbetsgivarna i Sverige och Norge hade då sagt upp flertalet avtal inom avtalsområdet och begärt stora lönereduceringar. Ungefär två tredjedelar av det norska förbundets medlemmar var arbetslösa och lika stor andel av det svenska förbundets medlemmar arbetade under inskränkt drift. Läget var med andra ord mörkt i den svensknorska granitindustriregionen kring Idefjorden. Landsmötet ställdes alltså inför flera komplicerade principfrågor. Skulle förbundet tillå-

13 EGNA BROTT 93 ta att kooperativet i Torsnes sålde sten till ett pris som inte stod i rimligt förhållande till de avtalsenliga lönerna? Skulle dessutom förbundet täcka upp Torsnesföreningens förlust för att hålla arbetarna skadelösa och därmed direkt bli involverad i företagets ekonomiska verksamhet? Visserligen hade förbundet redan från början engagerat sig i företagets ekonomi, men att sälja till underpris stod i direkt motsättning till fackets policy i denna fråga. Trots detta meddelade förbundsstyrelsen att man ansåg att förbundet borde ta hälften av förlusten mot bakgrund av att man befarade en ytterligare nedgång i priserna på stenprodukter. Enligt förbundsordföranden Valdemar Nielsen hade förbundet aldrig givit något lån till kooperativet om man inte hade betraktat det som ett medel i kampen mot arbetsgivarna under strejken. Det lån som avdelningen i Torsnes hade fått var ju, menade han, i verkligheten pengar som annars skulle ha betalats ut till avdelningen i strejkbidrag, om de inte hade startat kooperativet. Mötet beslutade enhälligt om att förbundet skulle täcka upp hälften av förlusten, högst Nkr. vid försäljning av sten från Torsnes Stenhuggerforenings lager. 23 Ett förslag antogs också att förbundet varje vecka borde avsätta 20 öre för hel- och 10 öre för halvbetalande medlemmar till en produktionsfond, som skulle användas till bildandet av kooperativa företag. Det innebar att kontingenten skulle höjas med 10 öre per vecka. 24 Attityderna till arbetskooperation inom branschen var alltså övervägande positiva på landsmötet 1926, där också kooperativet på Kråkeröy diskuterades. Detta kom att bli det mest kända arbetskooperativa företaget inom den norska stenindustrin. Kooperativet hade dittills utvecklats gynnsamt. Priserna låg över avtalet, kooperativet hade tillgång till billiga berg och engagerade endast organiserade medarbetare. Däremot behövdes en förtroendeman som kunde ta emot och ordna med beställningar. Distributionen var ett stort problem för kooperativen och det var ett önskemål att förbundet skulle träda hjälpande in också i detta avseende. Förslag att starta fler kooperativ lades fram, liksom att man borde söka medel från kommunerna till driftkapital. Kommunalt och statligt stöd till småföretag bland arbetarna inom stenindustrin skulle senare komma att bli en mycket omdiskuterad fråga, eftersom stödet innebar en sänkning av produktionskostnaderna, vilket ökade risken för överproduktion och för att stenen skulle säljas på marknaden till underpriser. Syftet med stödet, som bl.a. utgick med en viss summa per löpmeter kantsten, var att motverka att arbetslösa stenhuggare skulle belasta fattigvården, men kunde alltså effekten bli den motsatta. Kongressen beslutade därför att den nyvalda förbundsstyrelsen skulle undersöka förhållandena på de platser där kooperativa lag hade startats och försöka få dem inordnade efter gemensamma linjer med ensartade och av förbundet och norska LO godkända bestämmelser för deras verksamhet. Dessutom skulle styrelsen samordna denna fråga med det svenska förbundet. Detta samarbete var nödvändigt med tanke på att den svenska och norska stenindustrin och fackföreningsrörelsen sedan gammalt var starkt involverade i varandras verksamhet. I norra Bohuslän drev t.ex. många norska firmor stenhuggerier. Norska och svenska arbetare rörde sig över landgränsen förbunden samarbetade kring avtal och avtalsperioder. Vid det norska förbundets landsmöte 1928 var tongångarna rörande de kooperativa lagen betydligt mer kritiska. Flera talare menade att lagen inte höll på principen att prissättningen av stenen skulle basera sig på avtalsmässiga löner. Förbundsstyrelsen hade kontroll över kooperativen i Torsnes, Kråkeröy och Skjeberg, men i övrigt hade man svårt att få grepp om de kooperativa lagens verksamhet, av vilka många hade kommunalt stöd. Förbundsordföranden hade besökt en del stenhuggarlag som bedrev egen rörelse och försökt att få till stånd ett samarbete dem emellan, men utan nämnvärd framgång. Dessutom hade den produktionsfond som beslutades på landsmötet 1926 aldrig blivit realiserad, eftersom avdelningarna hade förkastat förbundsstyrelsens

14 94 ARBEJDERHISTORIE NR

15 EGNA BROTT 95 förslag till hur fonden skulle användas. Landsmötet inskärpte beslutet från förra mötet att förbundsstyrelsen skulle kontrollera förhållandena på de platser där kooperativ drift hade startats. 25 Ett par månader senare varnade Valdemar Nielsen kollegorna på det danska förbundets kongress att satsa på kooperativ drift. Han var nu mycket tydlig i sin inställning till utvecklingen av de norska kooperativen bland arbetarna. Dessa sålde till mycket låga priser med det enda motivet att skaffa arbete. 26 Under krisåren i början av 1930-talet intensifierades det skandinaviska samarbetet. Frågorna om köpedrift samt kommunal och kooperativ drift behandlades på en skandinavisk konferens i Fredriksstad i mars 1932 och ledde då till ett uttalande där de tre förbunden förklarade att de principiellt skulle verka för all drift skulle ske i enlighet med gällande huvudavtal för löner och arbetsvillkor. De tre förbunden och deras avdelningar skulle med alla medel som stod till buds bekämpa och försöka utrota köpeprissystemet. Om det inte gick på annat sätt, skulle man blockera arbetet vid företag som inte ställde sig detta till efterrättelse. Konkret innebar detta att förbunden också förband sig att aktivt motarbeta stenhuggare som högg för att sälja sten för egen räkning och på egen risk, eftersom det visat sig att de ofta sålde till underpriser. Om stenarbetarna skulle starta kooperativa firmor borde deras medlemmar inordnas under respektive fackliga avdelning och förbund, så att organisationsmässig kontroll kan ske av priser och löner och andra arbetsvillkor i dessa firmor. Detsamma skulle gälla om drift i stenbrott startades i kommunernas regi. På ett skandinaviskt stenhuggarmöte i Krokstrand sommaren 1932 skärptes tonen ytterligare och Stenhugger (ABA).

16 96 ARBEJDERHISTORIE NR det beslutades att de tre förbunden med gemensamma krafter skulle kontrollera att alla firmor höll sig till avtalens prislistor och driftssystem samt att de avtal eller förbindelser som förbunden ingick skulle vara så likformiga som möjligt och innehålla förbud mot köpeprissystemet och på så sätt även motverka rovdrift av berg. 27 Vid det norska stenindustriarbetareförbundets landsmöte år 1933 var kooperativ drift inom branschen en av de mest brännande frågorna. Några avdelningar hade lagt fram en motion där man föreslog att förbundet skulle upprätta en landsomfattande arbetskooperativ stenhuggerirörelse på sunda kooperativa grunder. Förslag till att bilda nya kooperativ fanns också. 28 Förbundsordföranden Valdemar Nielsen avrådde dock bestämt för nya företag bland stenhuggarna i det konjunkturläge som rådde och mot bakgrund av hur kooperativen hade utvecklats i Norge. Han hade hört alarmerande rykten om att en engelsk agent som sålde till grova underpriser. Han skulle bl.a. ha kontaktat Kråkeröy-laget, som hade förespeglats ett kontrakt enligt köpeprissystemet som skulle kunna sysselsätta ca 500 man. På Hvaler hade det också förekommit agitation för att stenhuggarna skulle bilda nya kooperativa lag, där samma agent skulle överta produktionen. Det var lätt att förstå vilka effekter detta skulle få för marknaden. Det fanns andra vägar att gå än att sälja till underpriser, t.ex. att dela på beställningarna, sänka arbetstiden. Når disse kooperative tanker kommer op, er det for att folkene går ledige. Kommer det da agenter og lokker, ser man en utväg till ock komme i beskjeftigelse, sammanfattade Nielsen uppgivet situationen. 29 Det viktigaste, menade han, var att hålla organisationen samlad. Kooperativen kunde leda till inbördes strid mellan medlemmarna. Även många andra på det norska landsmötet var mycket skeptiska mot kooperativ drift inom branschen. Den drivande kraften var inte den kooperativa andan bland stenhuggarna, utan den förfärliga arbetslösheten, menade man. Det rådde stor väsensskillnad mellan kooperativen inom förbundet och den kooperativa rörelsen i övrigt. Krislagen hade varit förbundets sorgebarn ända sedan 1926 och hade outsiderne (de utländska agenterna) pressat ner priserna. Av landsmötet att döma ville inte heller Norges Kooperative Landsforening engagera sig i stenhuggarnas kooperativ. Till skillnad från landsmötet år 1926 ansåg man inte längre att kooperationen fungerade som fackligt kampmedel i detta läge eller att en utökning av kooperationen skulle kunna bidra till att lösa problemen med oreglerad produktion och underbudskonkurrens. Däremot var det naturligtvis viktigt att de lag som fanns arbetade enligt de grundprinciper som förbundet och LO enats om. Endast enstaka talare förespråkade arbetskooperativ bland stenhuggarna utifrån ideologiska aspekter på kooperation och framhöll att förbundets politiska program trots allt var att överta produktionsmedlen. Ingen förnekade att kooperativ drift på sunda grunder var bra i sig, men erfarenheterna inom stenindustrin visade att det var svårt att förena ideologi och social praktik i denna fråga. Mötet godkände och underströk de beslut som hade fattats av den skandinaviska konferensen år 1932 i fråga om köpeprissystemet, kooperativ drift och kommunalt stöd till stenindustrin, vilket innebar att all sådan drift skulle underkastas förbundets kontroll. Förbundet förespråkade också statsstöd enligt svensk modell, vilket innebar att staten och kommunerna köpte upp sten för inhemskt bruk för att bibehålla en del av sysselsättningen inom branschen. 30 Problemet med underbudskonkurrens och arbete under avtalsenliga löner minskade efter hand även i Norge genom den exportreglering efter svensk modell som infördes vid mitten av 1930-talet. Diskussionen om arbetskooperation återkom emellertid på landsmötet 1939 i samband med ett förslag från avdelningen i Torsnes om att förbundet borde överta den norska stenindustrin. Mot bakgrund av den djupa konjunktur- och strukturkrisen inom stenindustrin under 1930-talet och de omfattande statliga stödåtgärderna som krävdes för att hålla igång viss produktion var frågan om

17 EGNA BROTT 97 branschens socialisering uppe till debatt både i Norge och i Sverige. Torsnesavdelningens förslag avslogs dock enhälligt, även om förbundsstyrelsen principiellt stödde idén. I debatten framhöll många talare att kooperativa lösningar inte var realistiska mot bakgrund av de negativa erfarenheter som förbundet hade av denna verksamhet. 31 Sverige På det danska förbundets kongress 1928 redogjorde förbundsordföranden för det Svenska Stenindustriarbetareförbundet, Hjalmar Lundgren, för frågan om kooperativ drift bland de svenska stenarbetarna. Även i Sverige fanns det ett par större arbetskooperativa föreningar, som vid denna tid sysselsatte omkring 300 arbetare. De svenska kooperativen höll marknadsmässiga priser och förbundet hade inte haft några problem med dem. Lundgren hade dock aldrig varit någon entusiastisk anhängare av arbetskooperationen. 32 I början av 1920-talet hade flera svenska fackförbund inspirerats av den s.k. gillesocialismen i England och Tyskland, enligt vilken olika yrkesorganisationer kom även att verka som producenter och på så sätt kunna gynna både arbetar- och konsumentintressen. Frågan diskuterades i Sverige främst i samband med den allmänna debatten om ekonomisk demokrati. Landsorganisationen liksom många enskilda förbund, däribland Svenska Stenindustriarbetareförbundet tog principiellt avstånd från en direkt ekonomisk inblandning i denna verksamhet, liksom i annan produktionskooperativ verksamhet. Däremot kunde man tänka sig att enskilda fackföreningar engagerade sig för bildandet av fristående kooperativa företag. Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) resonerade ungefär på samma sätt. För syndikalisterna var dock arbetarnas övertagande av produktionen både en långsiktig målsättning och del av strategin att prioritera en ekonomisk-facklig kampmetod i stället för en politisk-parlamentarisk. Efter första världskriget ingick arbetskooperation även i vänstersocialisternas och kommunisternas program för den fackliga verksamheten, men här var den politiska verksamheten överordnad. Efter hand som konjunkturerna förbättrades under 1920-talet, blev frågan om gillesocialism och annat företagande bland arbetarna inaktuell inom den reformistiska arbetarrörelsen. Svenska Stenindustriarbetareförbundet blev under decenniet alltmer kallsinnig till saken. 33 Ändå utvecklades det bland de reformistiska och syndikalistiska stenindustriarbetarna i Bohuslän en bred och från de centrala fackliga organisationerna tämligen oberoende arbetskooperativ rörelse under 1920-talet. 34 Denna blev främst en regional angelägenhet i Bohuslän, som inte skapade någon större debatt på förbundsnivå. Många bohuslänska stenhuggarlag som började arbeta i egna brott under 1920-talet anslöt till Andelsföreningen Bohusläns Kooperativa Stenindustri u p a (här förkortat BKS), som bildades på våren 1926 i Hovenäset intill Kungshamn i mellersta Bohuslän. Initiativtagare till BKS var ortens syndikalistiska och reformistiska fackliga organisationer. Den direkta orsaken var att arbetsgivarna hotade med 30-procentiga lönesänkningar, vilket även ledde till en drygt halvårslång strejk på den svenska stenindustrins arbetsmarknad. Ungefär samtidigt med BKS tillkomst bildades Hunnebostrands Kooperativa Stenindustri, som existerade fram till 1960-talet, då nedläggningar av företag inom den svenska stenindustrin påbörjades i stor skala. BKS blev däremot ett av de få företag inom gat- och kantstensindustrin som överlevde både 1930-talets kriskonjunktur och efterkrigstidens dramatiska strukturomvandling inom stenindustrin. Idag är BKS de enda kvarvarande företaget inom branschen i Bohuslän och tillsammans med försäljningsorganisationen Bohus Gat- och Kantsten är kooperativet det ledande inom branschen i Sverige. Kooperativet sysselsätter numera ett femtiotal personer. År 2006 kommer företaget att fira sitt 80-årsjubileum. Stadgarna är i allt väsentligt desamma som vid bildandet Företaget är en ekonomisk förening, där alla anställds är deläga-

18 98 ARBEJDERHISTORIE NR re. Företaget styrs demokratiskt enligt de arbetskooperativa grundsatserna. Varje medlem, som arbetar eller har arbetat i företaget under något av de två senaste verksamhetsåren, har rösträtt på föreningens stämma. Principen en man en röst gäller oavsett hur många andelar man har satsat i föreningen. BKS är ett exempel på det trots allt var möjligt att utveckla en hållbar kooperativ rörelse bland stenindustriarbetarna. 35 BKS byggde vidare på ett kooperativt stenhuggarlag på ca tio personer, som startades år 1925 av arbetare som ansåg sig vara trakasserade av arbetsgivarna. Laget började med att hugga en last gatsten till Göteborg. På hösten samma år knöt man kontakt med en dansk uppköpare, Pedersen & Hagensen, som nu ville ha anbud på en betydligt större beställning av gatsten. Eftersom en lågkonjunktur var att vänta inom stenindustrin och arbetsgivarna hade varslat om permitteringar, samlades ett femtiotal stenhuggare från såväl Svenska Stenindustriarbetareförbundet som SAC till ett möte i Folkets hus i Hovenäset för att diskutera om man skulle kunna ta den danska beställningen. Intresset var stort bland arbetarna. Efter en längre debatt beslöt man att ta den danska ordern och ombilda företaget till en produktionskooperativ andelsförening, där även andra än de i företaget arbetande medlemmarna kunde teckna andelar. Så började man hugga i de fria bergen kring Hovenäset. Den 2 juni 1926 inregistrerades andelsföreningen. Avsikten var att föreningen genom den egna stenhuggeriverksamheten skulle tillvarata medlemmarnas ekonomiska och sociala intressen. Medlemskap vanns genom teckning av andelar i föreningen om tio kronor per styck. Både enskilda personer och organisationer kunde bli medlemmar. Saknade arbetarna kontanter, kunde de göra dagsverken åt företaget, vilka betalades i form av andelsbevis. Räntan på insatt kapital var låg och utgick överhuvud taget inte under de första åren. Tio procent av överskottet avsattes till en reservfond. Vägledande för företaget var de kooperativa och fackliga grundprinciperna, vilket skulle vara en garanti för att företaget inte skulle bidra till lönepress och underbudskonkurrens. En annan grundval för kooperativet var och samverkan över de ideologiska skrankorna och en stark förankring i ortens breda föreningsrörelse. I styrelsen var därför syndikalister och reformister lika representerade. Under 1926 bildades ett femtontal produktionslag längs Bohuskusten, vilka högg gatsten i de fria bergen. Lagen bestod av stenhuggare, som tog ut blocken och tillverkade gat- och kantstenen. I gruppen ingick också en smed och en s k mätare, som mätte och kontrollerade stenen samt fungerade som lagbas. Tidvis hade BKS även ett särskilt lastarlag. När nya order flöt in fördelades arbetet bland de olika grupperna. Drygt ett par hundra medlemmar arbetade inom kooperativet under dess första verksamhetsår. En del av dem som hade strömmat till under konflikten 1926 begärde utträde, när läget på arbetsmarknaden hade stabiliserat sig. Den danske uppköparen, Pedersen & Hagensen, blev BKS fasta ombud under åren fram till världskrisen. Samarbetet fungerade väl och stärkte kooperativet i konkurrensen med de privata bolagen. Dessa motarbetade till en början kooperativet, bland annat genom att försvåra anskaffandet av berg, men efter hand sålde kooperativet sten även till bolagen och ett visst samarbete utvecklades dem emellan. Under de första tre verksamhetsåren fungerade varje produktionsgrupp mycket självständigt i förhållande till huvudstyrelsen i Hovenäset. Frågor rörande bergarrenden, drift och löneuttag sköttes lokalt. Produktionsgrupperna startade med mycket litet kapital. BKS finansierades till en början genom andelskapitalet och genom lån. Föreningen lyckades bland annat få ett lån från LO på kr mot ränta och ett räntefritt från SAC på kr. Det senare blev med tiden även amorteringsfritt. Ekonomin var dålig under den långa strejken 1926, och betalningen av leveranserna kunde dröja. Under denna tid kunde lagen i allmänhet inte heller betala ut avtalsenliga löner. Det visar hur svårt det kunde vara att leva upp till de fackliga principerna trots det starka fackli-

19 EGNA BROTT 99 ga engagemanget bland föreningens medlemmar. Situationen förbättrades dock under högkonjunkturen, samtidigt som en del arbetare i föreningen återvände till bolagen. BKS beslöt nu att alla priser skulle baseras på avtalsenliga löner och försökte även att påverka de stenhuggarlag, som inte var anslutna till föreningen, att arbeta efter dessa principer så att de inte förstörde marknaden. Flera av de mer seriösa lagen som bildades under världskrisen ville sälja sin sten via kooperativet, eftersom de saknade egna distributionsnät. En annan grundtanke med BKS verksamhet var, att arbetslösa medlemmar skulle ha företräde till arbete i företaget. Bland dem prioriterades också de som var familjeförsörjare. De arbetare, som under dåliga tider tvingades söka sig till den fria marknaden, hade rätt att återinträda i lagen så snart arbetstillgången blev bättre. För att nå största möjliga rättvisa i turordningen upprättade avdelningarna noggranna register efter syndikalistisk modell. Kooperativet förblev dock ett projekt där syndikalister och reformister samarbetade, i huvudstyrelsen såväl som ute i avdelningarna. Samarbetet mellan syndikalister och reformister i Hovenäset gällde inte endast den arbets-kooperativa verksamheten utan också Folkets-husföreningen, nykterhetslogen, den kooperativa handelsföreningen, en livaktig studieverksamhet samt diverse andra frågor rörande närsamhället. Belysande exempel på det senare är det gemensamma arbetet i föreningen Näsets Förskönande, som var en del av engagemanget mot rovdrift och nedskrotning av bergen. Kooperativet hade startats av de fackliga organisationerna, men när verksamheten väl hade kommit igång, blandades dock inte företagets inre angelägenheter ihop med det fackliga arbetet, vilket var i enlighet med den politik som huvudorganisationerna bedrev. BKS hade inte heller anställda, som inte var delägare i föreningen. På så sätt blev kooperativet inte heller kontroversiellt inom fackföreningsrörelsen, i motsats till de byggnadsgillen, som de syndikalistiska lokalorganisationerna bildade under och 1930-talen. Kooperativet var i allt mån om att markera sin lojalitet med arbetarrörelsen och tog t.ex. avstånd från den gatstenskartell som de större företagen bildade Denna skulle också fungera som en samarbetsorganisation mellan parterna i mondistisk anda. De radikala stenhuggarna var dock kritiska både till själva grundidén och till det faktum att arbetsgivarna inte kunde enas om den arbetslöshetsfond som ingick i avtalet med facket. Projektet förverkligades heller aldrig. BKS ställde sig däremot positiv till den exportregleringen, som infördes 1933 och anslöt sig till Sveriges Granitindustriers Exportförening, som hade rätt att bestämma om utförseln av stenprodukter. Även om BKS fick del av de omfattande statliga beställningar under 1930-talet, var tillverkningen tidvis minimal. Tidvis hade kooperativet sten för ca kronor i lager. Trots allt överlevde företaget mellankrigstidens svåra depressionsår, liksom senare krigstidens påfrestningar. Arbetarna delade på de arbeten som fanns, vilket naturligtvis inte gav så mycket i lönekuvertet, men gjorde att kooperativet överlevde. Att inte upplösa laget var en hederssak för kooperativet, liksom det var sedan århundraden tillbaka för de fiskelagen i Bohuslän. Under kriget var driften nedlagd vid många av kooperativets brott. Många medlemmar lämnade under denna tid föreningen. I början av 1945 kom emellertid produktionen igång igen och under 1950-talet expanderade verksamheten, gynnad av en periodvis stark efterfrågan. År 1965 köpte BKS upp det nedläggningshotade företaget, Lysekils Stenindustri, och fick på så sätt ett storbrott i Evja, några mil nordost om Kungshamn. Det visade sig vara en god affär. Kooperativet expanderade, medan det ena företaget efter det andra inom branschen avvecklades. Återblick Denna uppsats har visat hur de kooperativ som uppstod under mellankrigstidens kriskonjunkturer bland organiserade såväl som oorganiserade stenhuggare inom den skandinaviska granitindustrin huvudsakligen inte var motive-

20 100 ARBEJDERHISTORIE NR rat utifrån ideologiska grunder, utan bildades av högst pragmatiska skäl för att arbetarna skulle kunna försörja sig i tider av arbetslöshet och konflikter på arbetsmarknaden. Det seglivade småbrottssystemet inom gat- och kantstensindustrin med dess traditionella sociala organisering av arbetet underlättade stenhuggarnas möjligheter att övergå till egen produktion när det var ont om lönearbete. Företeelsen uppträdde således främst som ett krisfenomen. I praktiken innebar detta en också reaktivering av ett gammalt köpsystem, köpeprissystemet, som hade rötter i den protoindustriella produktionsordningens drifts- och distributionssystem. Därmed innebar också det korta steget över till egen produktion stora risker för exploatering av stenhuggarna, vilket också skedde i stor omfattning. Systemet användes av oseriösa uppköpare och mindre stenindustriföretagare för att kringgå de avtalsenliga skyldigheter som man annars hade till arbetaren och som var frukten av flera årtiondens facklig kamp. Bruket av köpeprissystemet ökade dramatiskt under den ekonomiska världskrisen i början på 1930-talet i alla skandinaviska länderna, vilket i sin tur ökade antalet kooperativ och andra, ofta tillfälliga småföretag, bland stenhuggare och även bland småbrukare och andra kustbor, som på detta sätt skaffade sig biinkomster. Följderna blev förödande för den redan hårt drabbade branschen och för facket. De skandinaviska stenindustriarbetareförbundens agerande visade hur komplicerad frågan om egen produktion bland arbetarna var inom arbetarrörelsen, där skilda intressen kolliderade; mellan lönearbetare och småproducenter, mellan fack och kommuner (i Norge) mellan den centrala och lokala nivån samt inte minst mellan ideologi och den sociala praktiken. Inom de danska och norska stenindustriarbetareförbunden fanns det inledningsvis en förhållandevis stark tro på att en utvidgning av arbetskooperationen enligt moderna kooperativa grunder skulle kunna vara en lösning på problemet med oreglerad produktion och försäljning bland stenhuggarna. Utvecklingen visade dock snabbt att även de kooperativ som bildades med förbundens stöd hade svårt att hålla fast vid de fackliga och kooperativa principerna under de konjunkturer som rådde och under trycket av skrupelfria uppköpare. Den linje som alla tre förbunden efter hand hävdade var i stället att stärka den fackliga lönekampen och få arbetet i egna brott ordnat i enlighet med de allmänna avtalen. Det svenska förbundet var det som förhöll sig mest avvaktande till arbetskooperativa lösningar. Trots detta uppstod i Bohuslän en livskraftig arbetskooperativ rörelse som motverkade oreglerad drift och bruket av köpeprissystemet i regionen. BKS byggde vidare på stenhuggarnas traditionella kooperativa lag och på de urgamla och starka folkligt kooperativa traditionerna i arbete och ägande i den Bohuslänska kustbygden. En viktig förutsättning för kooperativets utveckling och överlevnad var också det starka fackliga engagemanget och det intensiva samarbetet över de ideologiska gränserna. Historien om stenhuggarna som också agerade som företagare har relevans också idag. Den belyser många av de problem som kan uppstå på marknaden och arbetsmarknaden när arbetskooperation och andra former av företagande bland anställda (både inom varuoch servicesektorn) blir svaret på ekonomisk kris, arbetslöshet och häftig strukturomvandling. Exemplet tydliggör också de frågor som facket alltid har ställts inför när anställda blir företagare, t.ex. frågor om hur man ska kunna upprätthålla avtalsenliga löner, samt undvika konkurrens mellan medlemmarna och motverka pris- och lönepress som försämrar det fackliga förhandlingsläget. Noter 1. De kooperativa företag som bildades i anslutning till skandinaviska stenindustriarbetarförbunden i Norge och Sverige i början av 1900-talet, och som själva ägde berg, existerade i någon form fram till och 1930-talen. Företaget Kooperativa Föreningen Sten avvecklades 1920, varvid tillgångarna fördes över till Svenska Stenindustriarbetareförbundets tuberkulos-