Är elitidrottare tillräckligt emotionellt intelligenta för att kunna hantera tävlingsstress?

Transkript

1 Är elitidrottare tillräckligt emotionellt intelligenta för att kunna hantera tävlingsstress? Carolina Lundqvist Gymnastik och idrottshögskolan I elitidrottsmiljön finns mycket som upplevs stressande och som ställer stora krav på idrottarna och ger upphov till både positiva och negativa känslor (emotioner). En emotionellt intelligent idrottare kan hantera känslorna på ett sätt som bidrar till goda prestationer. Förmågan att observera känslor, förstå dem och på bästa sätt utnyttja dem i samspelet med sin omgivning betraktas oftast inom idrottspsykologisk litteratur som en träningsbar färdighet och inte som en medfödd egenskap. Frågan är hur väl utvecklad denna färdighet är hos ett urval idrottare? Fredrik Sandin Umeå universitet Peter Hassmén Umeå universitet Att hantera elitidrottskontextens krav Det är sedan länge accepterat att elitidrottare har nytta av att lära sig strategier för att effektivt hantera de krav som de ständigt ställs inför i samband med såväl träning som tävling. Flertalet psykologiska interventioner som studerats har varit direkt eller indirekt riktade mot att hjälpa idrottaren att bredda sin copingrepertoar (sina strategier att hantera situationens krav). Alternativt att lära idrottaren att använda de mest lämpliga strategierna utifrån situationens krav. En komplicerande omständighet när det gäller utbildning och idrottspsykologisk rådgivning är att idrottare kan uppvisa relativt stora olikheter när det gäller att praktiskt tillämpa sina copingstrategier på ett flexibelt och situationsanpassat sätt. Framför allt visar sig detta i skarpa lägen när kraven är som störst. Medan vissa idrottare relativt enkelt lär sig hantera kraven och därmed minskar sin samlade stressupp- levelse tenderar andra, trots en ökad kunskap och medvetenhet, att ideligen välja mindre lämpliga copingstrategier. Eller så faller de tillbaka och använder gamla och invanda strategier vilket leder till ogynnsamma beteendemönster. Coping Idrottare använder en rad strategier i form av handlingar, beteenden eller tankar för att försöka ändra sin tolkning, känslomässiga respons eller själva situationen vad gäller de faktorer som upplevs stressande eller hotande. Coping betraktas därför i forskningslitteraturen vanligtvis ur ett processorienterat perspektiv och ses som en nödvändig del i samspelet mellan omgivningen och idrottaren (Lazarus, 1999; Richards, 2004). Beroende på de interna eller externa krav som idrottaren upplever som svåra, eller kanske till och med övermäktiga, försöker idrottaren medvetet eller omedvetet att anpassa sina kognitiva och beteendemässiga resurser till att möta kraven på 10

2 bästa möjliga sätt. Traditionellt brukar copingstrategier mer övergripande klassificeras på två sätt. Dels som strategier direkt inriktade på att förändra själva situationen som utlöser stressen (problemfokuserade strategier), dels som strategier avsedda att reglera den emotionella responsen eller att kognitivt omvärdera situationen (emotionsfokuserade strategier). Även andra klassificeringar förekommer i forskningslitteraturen, till exempel i form av om personen väljer att aktivt närma sig situationen eller istället väljer att undvika den. Framför allt i västerländsk litteratur har problemfokuserade copingstrategier framhållits som mer fördelaktiga än emotionsfokuserade, speciellt om stressorerna är kontrollerbara. Numera talar det mesta för att dessa strategier snarare bör ses som komplement till varandra, tillsammans fyller de viktiga och mångfacetterade funktioner beroende på situationen (Lazarus, 2000). Problemfokuserade strategier är ofta mest effektiva i situationer där idrottaren kan påverka det som utlöser stressen. De emotionellt inriktade strategierna är istället oftast mer fördelaktiga då stressorer ligger utanför idrottarens påverkansmöjlighet (Cheng, 2001; Nicholls & Polman, 2007). Utfallet av copingen blir således positivt först när idrottaren verkligen lyckas matcha sina copingstrategier med de situationsspecifika stressorerna och på så sätt framgångsrikt lyckas hantera de upplevda interna och externa kraven. Emotionell intelligens och stress Som framgått är emotioner nära sammanlänkade med idrottarens stressupplevelse. Lazarus (1999) en av de mest framstående psykologiska stressforskarna betonar speciellt vikten av att se emotioner som en integrerad del av stress- och copingprocessen. Hans slutsats är att om stressupplevelser existerar hos en individ, då förekommer det även en mängd emotioner. Dessa känslor har i sin tur en inverkan på prestationen, men även på välbefinnandet. Under senare år har därför begreppet emotionell intelligens uppmärksammats i forskningslitteraturen. Ett flertal definitioner har föreslagits kring vad som karaktäriserar detta begrepp. En av de mest etablerade definitionerna presenterades av Salovey och Mayers (1990, s. 189), den lyder: en förmåga att observera sina egna och andras sinnestillstånd och emotioner, att kunna skilja mellan dem och kunna använda Jelena Isinbajeva från Ryssland river ut sig i stavhopp i VM i Berlin, Bildbyrån i Hässleholm informationen som guide för sitt eget tänkande och sitt handlande. Emotionell intelligens betraktas, enligt detta synsätt, som en samling förmågor som genom medvetandegörande och träning kan utvecklas och förfinas. Därmed ses detta perspektiv på emotionell intelligens som speciellt tilltalande utifrån den idrottspsykologiska rådgivarens perspektiv (Meyer & Fletcher, 2007). Idrottarens mer underliggande grad av tillägnad emotionell intelligens skulle på så sätt kunna vara en viktig mellanliggande länk mellan idrottarens upplevda stress och förmåga till att välja adaptiva copinstrategier utifrån situationen. Ett flexibelt och situationsanpassat användande av adaptiva copingförmågor förutsätter nämligen en förmåga att kunna läsa av sina egna upplevelser, omgivningens reaktioner samt omsätta informationen till gynnsamma tankar och beteenden utifrån den specifika situationen. Visst stöd för detta antagande finns att hämta i allmänpsykologiska studier. Exempelvis visade sig individer med hög grad av emotionell intelligens göra fler korrekta bedömningar av stressfyllda situationer, och valde därmed även mer passande copingstrategier, än personer med låg grad av emotionell intelligens (Salovey, Bedell, Detweiler, & Meyer, 1999). Inom idrottspsykologisk forskning har sambandet mellan emotionell intelligens och idrottares användande av copingstrategier ännu inte studerats i någon högre utsträckning. Syftet med föreliggande studie var därför att undersöka mönstret mellan grad av emotionell intelligens och användande av copingstrategier bland svenska elitidrottare. Metod Undersökningsdeltagarna bestod av 88 elitidrottare (40 män och 48 kvinnor) tävlande i individuella eller lagidrotter på internationell eller nationell elitnivå. Majoriteten av idrottarna (n=66) var mellan 19 och 28 år gamla, men även yngre och äldre idrottare fanns representerade i gruppen (18 år eller yngre: n=1, år: n=12, 39 år eller äldre, 11

3 Total grupp (N=88) Män (n=40) Kvinnor (n=48) t-test män och kvinnor (d.f=86) Variabler EI r xy M SD M SD t p 1. Emotionell intelligens (EI) 117,8 11,3 116,5 14,0-0,49 n.s Problemfokuserad coping 2. Planering 0,23* 16,3 2,9 16,6 2,8 0,43 n.s 3. Ansträngning 0,38** 15,3 2,7 15,5 2,9 0,30 n.s 4. Aktiv coping 0,37** 16,2 2,3 15,7 3,2-0,86 n.s 5. Bortträngning av konkurrerande aktiviteter 0,33** 12,9 3,3 12,7 3,4-0,24 n.s 6. Söka instrumentellt Emotionsfokuserad coping 7. Söka emotionellt 0,47** 12,3 3,9 12,9 4,1 0,76 n.s 0,27* 11,4 3,3 13,8 4,1 3,00 <,01 8. Ge utlopp för emotioner 0,02 10,0 4,3 10,6 3,7 0,66 n.s 9. Humor 0,18 9,9 3,0 9,1 3,5-1,12 n.s Undvikande coping 10. Undvikande beteende -0,24* 6,4 2,9 5,9 2,5-0,83 n.s 11. Självbeskyllande -0,09 12,6 2,7 12,4 3,6-0,27 n.s 12. Förnekelse 0,11 7,2 2,2 7,2 2,3-0,11 n.s 13. Önsketänkande -0,14 11,0 2,4 12,3 3,1 2,24 <,05 Tabell 1. Pearsons r xy mellan EI och de olika copingstrategierna. Deskriptiva data samt t-test mellan manliga och kvinnliga idrottare. Kluster 1 Hög EI (n=33) Kluster 2 Måttlig EI (n=55) t-test kluster 1 och kluster 2 (d.f=86) Variabler M SD M SD t p 1. Emotionell intelligens (EI) 130,0 7,9 109,4 7,9 11,9 <,001 Problemfokuserad coping 2. Planering 17,3 2,7 15,9 2,8 2,3 <,05 3. Ansträngning 16,7 2,2 14,6 2,8 3,6 <, Aktiv coping 17,3 2,3 15,2 2,8 3,7 <, Bortträngning av konkurrerande aktiviteter 14,1 3,2 12,0 3,2 3,0 <,01 6. Söka instrumentellt Emotionsfokuserad coping 7. Söka emotionellt 14,6 3,8 11,4 3,6 4,0 <,001 13,9 3,5 11,9 4,0 2,4 <,05 8. Ge utlopp för emotioner 10,2 4,2 10,4 3,8 0,66 n.s 9. Humor 10,5 4,0 8,8 2,7-1,1 <,05 Undvikande coping 10. Undvikande beteende 5,3 2,3 6,6 2,8-2,4 <, Självbeskyllande 12,8 3,5 12,4 3,1 0,60 n.s 12. Förnekelse 7,6 2,5 6,9 2,1 1,3 n.s 13. Önsketänkande 11,6 3,2 11,8 2,7 2,2 n.s Tabell 2. Deskriptiva data samt t-test mellan klusterlösningar av idrottares testpoäng på EIS och M-COPE. n=1). Samtliga undersökningsdeltagare lämnade sitt informerade samtycke till att delta i studien och samtliga procedurer följde nationella och internationella (APA) etiska riktlinjer. Ett frågebatteri distribuerades elektroniskt till undersökningsdeltagarna. Frågebatteriet innehöll demografiska frågor gällande bland annat idrottsbakgrund och tävlingsnivå samt två standardiserade självskattningsinstrument: (1) Emotional Intelligence Inventory (EIS; Schutte mfl, 1998) som består av 33 påståenden vilka mäter en individs förmåga att identifiera, förstå, utnyttja och reglera egna och andra personers emotioner. Samtliga påståenden besvaras på en femgradig skala som sträcker sig från 1 (aldrig) till 5 (alltid) och summeras till ett globalt mått av individens emotionella intelligens (Schutte, Malouff, Simunek, McKenley, & Hollander, 2002). (2) Modified- COPE (M-COPE; Crocker & Graham, 1995) som är ett idrottsanpassat självskattningsformulär med 48 påståenden vilka mäter 12 copingstrategier uppdelade i tre övergripande delskalor: Problemfokuserad coping (planering, ansträngning, aktiv coping, bortträngning av konkurrerande aktiviteter, söka instrumentellt stöd), Emotionsfokuserad coping (söka emotionellt, ge utlopp för emotioner, humor) samt Undvikande coping (undvikande beteende, självbeskyllande, förnekelse, önsketänkande). Varje copingstrategi mäts med fyra påståenden som undersökningsdeltagarna besvarar på en 5-gradig svarsskala som sträcker sig från 1 (använder väldigt lite till) till 5 (använder väldigt mycket). Både EIS och M-COPE har i studier visat god reliabilitet och validitet (Crocker & Graham, 1995; Giacobbi & Weinberg, 2000; Schutte m.fl., 1998; Van Rooy & Viswesvaran, 2004). Resultat I Tabell 1 redovisas korrelationerna mellan testpoäng på emotionell intelligens och copingstrategierna. Resultaten visar ett måttligt samband mellan idrottarnas uppmätta emotionella intelligens och, framför allt, användandet av problemfokuserade copingstrategier. En könsjämförelse visar få skillnader, men kvinnliga idrottare anger sig i något högre grad än männen använda strategierna att söka emotionellt respektive önsketänkande. Till följd av de marginella skillnaderna mellan könen när det gäller både emotionell intelligens och användande av copingstrategier utfördes de följande analyserna på gruppen i sin helhet. 12

4 En klusteranalys genomfördes för att studera mönstret mellan idrottarnas emotionella intelligens och deras användande av copingstrategier. En tvåklusterlösning passade bäst på det aktuella materialet. Kluster 1 bestod av idrottare med höga poäng på emotionell intelligens, kluster 2 av idrottare med måttliga poäng (Tabell 2). Uppföljande t-test mellan klustren visade att de skiljer sig signifikant åt i självrapporterat användande av flertalet copingstrategier. Idrottare i gruppen högt emotionellt intelligenta hade genomgående skattat en högre grad av användande av samtliga problemfokuserade copingstrategier, en högre grad av att söka emotionellt stöd samt en högre grad av att använda sig av humor (emotionsfokuserade copingstrategier) än de lägre emotionellt intelligenta idrottarna. Vidare hade de skattat en lägre grad av undvikande beteenden (undvikande coping) än idrottare som tillhörde gruppen måttligt emotionellt intelligenta. Mönstret mellan grad av emotionell intelligens och rapporterade använda copingstrategier visas i Figur 1. Diskussion Studien som bör ses som explorativ till sin natur visade ett mönster mellan idrottares grad av emotionell intelligens och användande av problemfokuserade- och vissa emotionsfokuserade copingstrategier. Graden av en idrottares emotionella intelligens tycks därmed vara en viktig faktor att ta hänsyn till både i studier inriktade mot coping och i det praktiska interventionsarbetet som utförs av idrottspsykologiska rådgivare. Jelena Isinbajeva slog nytt världsrekord på 5.06 i Golden League drygt en vecka efter misslyckandet i VM och lyckades därmed snabbt vända motgång till framgång. Bildbyrån i Hässleholm Emotionell intelligens en förutsättning för coping? Att utbilda idrottare i hur olika situationer kan bemötas och vikten av ett flexibelt användande av copingstrategier blir sannolikt mindre framgångsrikt om idrottaren inte först har utvecklat en mer grundläggande emotionell förmåga. Naturligtvis går det inte utifrån föreliggande studie att dra slutsatsen att en högre grad av emotionell intelligens orsakar ett mer aktivt och flexibelt användande av copingstrategier. Det är förstås även möjligt att ett mer aktivt användande av copingstrategier, åtminstone bland vissa undersökningsdeltagare, resulterat i att de över tid utvecklat en högre emotionell intelligens. Det är till och med sannolikt att ett cirkulärt samband existerar mellan dessa färdigheter. Trots detta bör en kännedom om idrottarens aktuella status av emotionell intelligens kunna ge vägledning vad gäller de idrottspsykologiska rådgivningsinsatserna. Om den emotionella intelligensen bedöms som låg bör det initiala målet vara att utveckla den. Är den emotionella intelligensen mer välutvecklad kan arbetet mer direkt inriktas på att utveckla idrottarens copingstrategier. Motiveringen till detta är helt enkelt att en högre grad av emotionell intelligens underlättar processen med att registrera, differentiera och reglera känslomässig information samt integrera den med idrottarens logiska bedömningar av den aktuella situationen. Genom en ökad emotionell intelligens är det möjligt att idrottaren kan få en bättre utgångspunkt för att snabbare kunna tillägna sig en förmåga till flexibelt användande av adaptiva copingstrategier. Dessutom möjliggör sannolikt en hög förmåga av emotionell intelligens en bättre acceptans av emotionernas betydelse och berättigande. Emotioner, även de som kan upplevas som negativa till sin natur, är nämligen i grunden naturliga och nödvändiga 13

5 Figur 1. Kluster av emotionell intelligens och copingstrategier för totala gruppen idrottare (kluster 1, n=33; kluster 2, n=55). för oss människor och för vår psykologiska funktion. Acceptans av känslor Idrottare med svårigheter att hantera stressupplevelser, så som exempelvis ängslan och oro, uttrycker ofta en önskan att lära sig metoder för att undantrycka eller undvika oönskade känslotillstånd helt eller delvis. Men de känslomässiga reaktionerna är oftast sunda och en del av ett naturligt reaktionsmönster, även om vissa känslor ibland kanske uppstår i (för idrottaren) sammanhang som för tillfället upplevs som mindre lämpliga. Därmed riskerar de att felaktigt uppfattas som mer negativa för prestationen än vad de i själva verket är. Genom en ickeacceptans av naturliga reaktioner kan en idrottare utveckla en rädsla för att bli rädd eller känna sig stressad över att bli stressad, vilket förstås ökar stressupplevelsen snarare än minskar den (se t.ex. Orsillo, Roemer, Block Learner, & Tull, 2004). Att tillägna sig en högre grad av emotionell intelligens, och därmed en ökad förmåga att observera och differentiera mellan känslotillstånd, torde kunna få idrottaren att bättre kunna reflektera kring sina känslor i olika situationer, acceptera dem som naturliga och därmed i större utsträckning dra nytta av dem istället för att försöka undantrycka dem. Avslutningsvis Vi betonar att forskningen kring emotionell intelligens inom idrott ännu är i sin linda. Betydligt fler studier behöver genomföras om dess betydelse för idrottare i olika miljöer och situationer. Inom området finns idag även olika synsätt på hur emotionell intelligens bör definieras. Dessa synsätt sträcker sig från att se emotionell intelligens som en samling förmågor, vilket var utgångspunkten i föreliggande studie, till att se det som ett mer stabilt personlighetsdrag. Det finns även ett antal mätinstrument som använts i forskningen, vissa med ifrågasatt reliabilitet och validitet, som dessutom helt eller delvis utgår från inbördes olika teorier (Meyer & Fletcher, 2007). Tillsammans gör detta att det är svårt att jämföra resultat från olika studier och ännu svårare att dra några mer allmängiltiga slutsatser. Framtida forskning behöver därmed först mer noggrant definiera begreppet och därefter utveckla robusta metoder för att mäta det. Av den litteratur som i dagsläget finns tillgänglig, samt utifrån föreliggande studies resultat, tyder ändå mycket på att emotionell intelligens är en viktig faktor att ta hänsyn till. Denna slutsats är giltig både vid empiriska studier av idrottare i en stressfylld tillvaro och i samband med det tillämpade idrottspsykologiska rådgivningsarbetet. Referenser Cheng, C. (2001). Assessing coping flexibility in real-life and laboratory settings: A multimethod approach. Journal of Personality and Social Psychology, 80, Crocker, P. R. E., & Graham, T. R. (1995). Coping by competitive athletes with performance stress: Gender differences and relationships with affect. The Sport Psychologist, 9, Giacobbi, P. R., & Weinberg, R. S. (2000). An examination of coping in sport: Individual trait anxiety differences and situational consistency. The Sport Psychologist, 14, Lazarus, R. S. (1999). Stress and emotion. A new synthesis. London: Free Association Books. Lazarus, R. S. (2000). Towards better research on stress and coping. American Psychologist, 55, Meyer, B. B., & Fletcher, T. B. (2007). Emotional intelligence: A theoretical overview and implications for research and professional practice in sport psychology. Journal of Applied Sport Psychology, 19, Nicholls, A. R., & Polman, R. C. J. (2007). Coping in sport. A systematic review. Journal of Sports Sciences, 25, Orsillo, S. M., Roemer, L., Block Lerner, J., Tull, M. T. (2004). Acceptance, mindfulness, and cognitive-behavioral therapy. Comparisons, contrasts, and application to anxiety. I S. C. Hayes, V. M. Follette, & M. M. Linehan (Red.), Mindfulness and acceptance. Expanding the cognitive-behavioral tradition (sid ). New York: Guilford Press. Richards, H. (2004). Coping in sport. I D. Lavallee, J. Thatcher, & M. V. Jones (Red.), Coping and emotions in sport (sid ). New York: Nova Science Publishers, Inc. Salovey, P., & Mayer, J. D. (1990). Emotional intelligence. Imagination, Cognition and Personality, 9, Salovey, P., Bedell, B. T., Detweiler, J. B., & Meyer, J. D. (1999). Coping intelligently: Emotional intelligence and the coping process. I C. R. Snyder (Red.), Coping: The psychology of what works (sid ). New York: Oxford University Press. Schutte, N. S., Malouff, J. M., Hall, L. E., Haggerty, D. J., Cooper, J. T., Golden, C. J., & Dornheim, L. (1998). Development and validation of a measure of emotional intelligence. Personality and Individual Differences, 25, Schutte, N. S., Malouff, J. M., Simunek, M., McKenley, J., & Hollander, S. (2002). Characteristic emotional intelligence and emotional well-being. Cognition and Emotion, 16, Van Rooy, D. L., & Viswesvaran, C. (2004). Emotional intelligence: A meta-analytic investigation of predicative validity and nomological net. Journal of Vocational Behavior, 65,

6 NY AVHANDLING Idrottare som styrketränar presterar bättre om träningen är individualiserad och övervakad av en tränare Sofia Ryman Augustsson Trots att det är generellt vedertaget att en fystränare har en viktig roll för att förbättra idrottarens prestationsförmåga och minska risken för skada så bedrivs ofta skadeförebyggande fysträning under eget ansvar. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin som undersökte skaderisken och omfattningen av skadeförebyggande träning hos volleybollspelare på elitnivå. De flesta av dessa spelare (96 %) deltog i någon form av skadeförebyggande träning, men mestadels utfördes den på egen hand. Vidare visade studien att varannan spelare ådrog sig en eller flera skador under en säsong. Resultat I avhandlingen som gjordes vid Göteborgs universitet undersökte man också individualiserad och övervakad styrketräning hos unga kvinnliga atleter med en kontrollgrupp. Experimentgruppen, som leddes av en sjukgymnast, tränade styrketräning under 26 veckor med individualiserade program. Kontrollgruppen tilldelades varsitt program men fick själva ansvara för träningen. Studien visade att gruppen som fick individualiserade och övervakade program förbättrade sin prestationsförmåga i betydligt större utsträckning än gruppen utan övervakning. Andelen skadade spelare var också mindre i gruppen med övervakning. En djupintervjustudie genomfördes i anslutning till träningsstudien. Där noterades att från den kvinnliga idrottarens perspektiv verkar prestationsviljan vid styrketräning framför allt vara beroende av: laganda, individuell målsättning och relationen mellan tränaren och idrottaren. Vidare framkom det att det fanns en rädsla och osäkerhet från början hos deltagarna men som senare byttes ut mot en förbättrad självkänsla och ökad kroppsmedvetenheten. Slutsatser Sammantaget pekar resultaten från studierna att individualisering och övervakning verkar vara viktiga faktorer för följsamheten, styrkeutvecklingen och prestationsförmågan vid styrketräning, och att tränaren har en betydande roll i detta sammanhang. Avhandlingen baseras på följande arbeten: I. Injuries and preventive actions in elite Swedish volleyball. Augustsson SR, Augustsson J, Thomeé R, Svantesson U. Scand J Med Sci Sports 2006: 16: II. Gender differences and reliability of selected physical performance tests in young women and men. Augustsson SR, Bersås E, Magnusson Thomas E, Sahlberg M, Augustsson J, Svantesson U. Advances in Physiotherapy 2009: 11: III. Performance enhancement following a strength and injury prevention programme: a 26-week individualized and supervised intervention in adolescent female volleyball players.augustsson SR, Augustsson J, Thomeé R, Karlsson J, Eriksson B, Svantesson U. Submitted. IV. Athletes experience of individualised and supervised strength training for physical performance and injury prevention. Augustsson SR, Willén C. Submitted. Kontakt E-post: sofia.augustsson@gu.se Här kan du läsa hela avhandlingen: 15