14 dialogseminarier. från Jokkmokk till Helsingborg om kulturmiljövårdens hantverk

Transkript

1 14 dialogseminarier från Jokkmokk till Helsingborg om kulturmiljövårdens hantverk

2 Titel: 14 dialogseminarier från Jokkmokk till Helsingborg om kulturmiljövårdens hantverk Redigering: Gunnar Almevik Henrik Larsson Linda Lindblad Utgivning: Hantverkslaboratoriet Göteborgs universitet Box 77 SE MARIESTAD 2

3 Innehållsförteckning Inledning s. 5 Hantverkslaboratoriet Dialogseminariernas syfte och tillvägagångssätt Källkritik och rapportens disposition Generella behov och problembeskrivningar s. 8 Satsningen på Hantverkslaboratoriet Byggnadsvårdsfältet Praktiskt arbete i historisk trädgård Landskapet som ny arena Det livslånga lärandet Marknad, entreprenörskap och affärsutveckling Kulturmiljövårdens bidragssystem Beställarkompetens Samverkan mellan teori och praktik Statusen på hantverkskunskaper s. 15 Hotade hantverkskunskaper Svaga hantverkskunskaper Nya och nygamla intresseområden Projektbank s. 18 Projektbank för byggnadsvården Projektbank för landskapsvården Projektbank för historiskt trädgårdsarbete Prioriterade projekt s. 32 Tillvägagångssätt i prioritering av projekt Prioriterade projekt 2011 Prioriterade projekt 2012 Bilaga 1 Minnesanteckningar Jönköping och Kalmar Örebro och Värmland Västra Götaland Skåne Blekinge och Kronoberg Gotland Stockholm Uppsala och Västmanland Södermland och Östergötland Dalarna Gävleborg Jämtland och Västernorrland Norrbotten och Västerbotten (Jokkmokk) Västerbotten (Umeå) Bilaga 2 Inbjudningar 3

4 4

5 Inledning Hantverkslaboratoriet Sverige är rikt på kulturmiljöer, men det är en rikedom som kräver resurser för att vidmakthålla. En resurs som fodras är kunskap. Många av våra skyddade kulturmiljöer är producerade eller präglade av hantverk, och insatserna för restaurering, underhåll och skötsel måste följaktligen anpassas till detta faktum. Hantverkskunskap är således avgörande för kulturmiljövården. En uppdelning av immateriellt och materiellt kulturarv blir problematisk när det gäller hantverk, eftersom det ena fortlever genom det andra. Hantverk är ett redskap för god kulturmiljövård och kulturmiljövården en förutsättning för många hantverks överlevnad. Hantverkskunskaper måste utövas. Hantverk lever och utvecklas endast i praktiken. Hantverkslaboratoriet är ett nytt försök att bemöta detta gamla problem, nämligen behovet av hantverkskompetens för att vårda äldre byggnader och kulturmiljöer. Göteborgs universitet och Riksantikvarieämbetet skapar därför, tillsammans med Svenska kyrkan, Statens Fastighetsverk, Sveriges hembygdsförbund, Västarvet, Västra Götalandsregionen, Mariestads kommun och andra myndigheter, hantverksföretag och branschorganisationer, ett nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk. Hantverkslaboratoriets uppdrag är kortfattat: att dokumentera, tradera och utveckla svaga och hotade hantverkskunskaper, samt att initiera hantverksinriktad forskning och utvecklingsarbete inom kulturmiljövårdens praktik. Ambitionen är också att utveckla och tillhandahålla ett kvalificerat expertstöd och en kunskapsbank för professionella som arbetar praktiskt eller ansvarar för vård av våra kulturskatter. Dialogseminariernas syfte & tillvägagångssätt Hantverkslaboratoriet har genomfört 14 dialogseminarier runt om i landet med syftet att informera om Hantverkslaboratoriet, att bjuda in till diskussion om verksamhetens utformning, samt att samla in förslag på projekt och samarbeten. Aktörer från landets 21 län har inbjudits till 14 platser, från Jokkmokk i norr till Helsingborg i söder: 5 nov Kalmar & Jönköping, Eksjö, Krusagården i samarbete med Byggnadsvård Qvarnarp 9 nov Örebro & Värmland, Karlstad, i samarbete med Värmlands museum 12 nov Västra Götaland & Halland, Lerum, i samarbete med Byggnadsvård Nääs 18 nov Skåne, Helsingborg, i samarbete med Fredriksdals museum 19 nov Blekinge & Kronoberg, Karlskrona, Hübendickska huset i samarbete med Fortifikationsverket och Ankdammen 23 nov Gotland, Visby, i samarbete med Gotlands museum 24 nov Stockholm, i samarbete med Skansen och Statens Fastighetsverk 25 nov Uppsala & Västmanland, Västerås, i samarbete med Västmanlands museum 26 nov Sörmland & Östergötland, Julita, i samarbete med Nordiska museet 5

6 2 dec Dalarna, Leksand, i samarbete med Stiftelsen Hantverk och utbildning 3 dec Gävleborg, Gävle, i samarbete med Länsmuseet Gävleborg 7 dec Jämtland & Västernorrland, Östersund, i samarbete med Jamtli 10 dec Västerbotten & Norrbotten, Jokkmokk, i samarbete med Ajtte 21 jan Västerbotten, Umeå, i samarbete med Västerbottens museum Utskick har gjorts huvudsakligen till hantverkare, företag och materialproducenter inom kulturmiljöns hantverk. Utbildningsinstitutioner, länsstyrelsernas kultur och naturvårdsenheter, hemslöjdskonsulenterna, byggnadsvårdscentran, besöksträdgårdar, länsmuseerna, stiften m.fl. har bjudits in att medverka. Totalt har dialogseminarierna samlat 320 personer. I snitt har 23 personer medverkat vid varje tillfälle, med flest deltagare i Stockholm som samlade 38 personer och minst på Gotland där 14 personer medverkade. Huvuddelen av deltagarna är hantverkare eller utförare inom fälten bygghantverk. Den alltigenom dominerande frågan som återspeglar deltagarnas kompetens har varit bygghantverk, byggnadsvård och restaurering. Landskapsvårdsfältet har varit sämre men kontinuerligt representerat, medan trädgårdsmästarna med få undantag endast medverkat på storstadsregionernas seminarier. Deltagarna kan grovt delats in i följande kategorier (antal personer): Hantverkare och entreprenörer 171 Varav bygghantverkare (116) Varav målare (18) Varav landskapsvårdare och trädgårdsarbetare (37) Materialproducenter 8 Konsulter 25 Beställare 14 Myndighet 71 Övriga 31 Seminarierna har genomförts under en halvdag, förmiddag eller eftermiddag. Deltagarna har bjudits på fika och lunch, men ingen ersättning har utgått. Resor och arbetstid har bekostats av var och en. Deltagandet bygger på ideellt engagemang i frågor om hantverk och kulturmiljövård. Ett standardprogram har genomförts enligt följande punkter: Presentation av värdinstitutionen Presentation av Hantverkslaboratoriet Genomgång av frågeställningar Gruppdiskussioner Summering och diskussion Gruppdiskussionerna har varit huvudnumret. Beroende på antalet deltagare har antingen två eller tre grupper formerats. När antalet deltagare med kompetens och inriktning mot landskapsfrågor och trädgårdsfrågor varit tillräckligt många så har en grupp formerats kring dessa teman. Seminarierna har genomförts av Gunnar Almevik, Henrik Larsson och Linda Lindblad. Vid fyra tillfällen har också Pierre Nestlog medverkat. I de flesta fall har varje grupp haft en seminarieledare som tillika fungerat som sekreterare. Att både leda diskussionen och samtidig föra minnesanteckningar är svårt, och det har självklart inverkan på resultatet. 6

7 De huvudsakliga frågeteman som behandlats i gruppdiskussionerna är: 1. Kunskapssituationen 2. Materialförsörjningen 3. Förslag på projekt 4. Nätverk och samarbete Centrala frågor ur den frågelista som funnits med är: - Hur ser kunskapssituationen ut i din region? - Vilka kunskapsbrister finns i din region? - Vilka styrkeområden finns i din region? - Vilka hantverkstraditioner anser du vara svaga eller direkt hotade i din region? - Känner du till unika traditionsbärare eller företag i din region? - Hur ser materialförsörjningen ut i din region? - Bristområden i din region på kvalitativt material? - Behov av insatser för förbättrad materialförsörjning? - Områden där materialförsörjningen är god? - Vilka forskningsinsatser skulle du vilja se? - Vilka dokumentationsinsatser skulle du vilja se? - Vilka utvecklingsprojekt, uppföljningar eller utvärderingar skulle du vilja se? - Har du projektidéer som kan säkra eller utveckla kulturmiljövårdens hantverk? - Vilka nätverk och vilket kunskapsstöd skulle du vilja ha tillgång till? - Vilka samarbeten som kan underlätta och förbättra din praktiska vardag önskar du? Källkritik och rapportens disposition I en bilaga till rapporten finns minnesanteckningarna från respektive dialogseminarium. Anteckningarna från gruppdiskussionerna är sammanställda till ett dokument. Texterna är grovt redigerade. Uppgifter och förslag i anteckningarna är inte värderade eller källkritiskt granskade. Påståenden om sakförhållanden skall läsas som någons utsaga eller uppgift. Vi har bedömt det som ett egenvärde att registrera uppfattningar och tolkningar som finns inom kulturmiljövården, utan att de nödvändigtvis är sanna eller i logisk mening rimliga eller giltiga. Överlag har personnamn tagits bort. Vem som har sagt vad har inte registrerats, men vi har undantagsvis namngett personer som har eller avser att genomföra ett projekt, företräder ett företag som omnämns eller besitter särskilt intressanta kunskaper inom fältet. Namn på traditionsbärare som kommit fram under seminariet har registrerats. Den inledande sammanfattningen innehåller dels en övergripande analys av behov och problem som har formulerats och som vi uppfattar, antingen som samstämmig eller pregnant, eller som regionalt särpräglad. I viss utsträckning tolkar vi problemens eller behovens möjliga samband med andra fenomen. Därefter följer en listning av förslag på projekt eller andra mer konkreta insatser som deltagarna har presenterat. Grunden för urval är subjektiv och handlar inte nödvändigtvis om representativa förslag. Sorteringen handlar om förslag som berör Hantverkslaboratoriet, dvs. om det faller inom ramen för verksamhetens uppdrag och kompetens. Urvalet beaktar också bedömningar om genomförbarhet och relevans och nytta för kulturmiljövården. Avslutningsvis presenteras ytterligare ett urval som vi ser som högst intressanta, relevanta, nyttiga och genomförbara projekt som Hantverkslaboratoriet, beroende av finansieringssituationen, kan och bör arbeta med inom de närmsta verksamhetsåren 2011 och

8 Generella behov och problembeskrivningar Satsningen på Hantverkslaboratoriet Under dialogseminarierna har satsningen på Hantverkslaboratoriets bekräftats. Det finns behov av en nationell aktör som samordnar, stödjer och samlar in kunskap inom kulturmiljövårdens hantverksfält. Satsningen bekräftas vad gäller inriktning och arbetssätt, exempelvis framhålls vikten av hantverksseminarier, forskningsförmedling, utvecklade och anpassade gesäll- och mästarprover, långtidsuppföljningar av material och teknik. Flera av de projekt som initierades under 2010 har också påkallats under seminarierna, bland andra kalkprojekten, standard för användning av träställningar och hjälpmedel i byggnadsvården, användning av historiskt växtmaterial och inventering av utbildning inom byggnadsvården. En otydlighet i kommunikationen som framkommit under seminarierna gäller hantverksbegreppet. Yrkesverksamma inom bygghantverk och byggnadsvård har förståelse för hantverksbegreppet. Landskapsvårdare och trädgårdsarbetare identifierar eller definierar sig däremot inte som hantverkare. De är trädgårdsmästare eller landskapsvårdare. Förankringen i byggbranschen och de areella näringarna ifrågasätts. Det här är en kritik som måste tas på stort allvar. Två viktiga insatser för 2011 är: 1. Att inrätta hantverksrådet och utse representanter med tydlig branschförankring 2. Att satsa på företagsnätverk som samverkansparter i regionerna. En delvis ny inriktning som förs fram som en angelägen uppgift för Hantverkslaboratoriet är kompetensinsatser och fortbildning för yrkesverksamma. Det råder stor samstämmighet i uppfattningen att visionen om det livslånga lärandet brister. Fortbildning har inte tidigare formulerats som verksamhetsinriktning för Hantverkslaboratoriet, men här kan det finnas anledning att tänka om. En möjlighet kan vara att samverka med företagsnätverken och de regionala noderna kring fortbildning. Hantverkslaboratoriet enligt förslag kunna utveckla en nationell utbildningskatalog för livslångt lärande inom kulturmiljövårdens hantverk, som samordnas av hantverkskoordinatorerna och som fylls på med utbud av de många företagen och institutionerna som finns i landet. Byggnadsvårdsfältet Byggnadsvårdsfältet dominerar kulturmiljövården. I jämförelse med trädgård och landskapsvård är byggnadsvårdsfältet välförsörjt med kunniga hantverkare, specialiserade företag, utbildningar och nätverk. Projektet Tradition och byggproduktion som drevs av RAÄ har haft betydelse för fältets utveckling. Svenska byggnadsvårdsföreningens aktiva arbete genom tidskriften Byggnadskultur, länsombuden och föreningens byggnadsvårdsläger tar också upp som värdefulla insatser. Byggnadsvårdscentrum finns på många platser i landet, varav många drivs helt kommersiellt. En allmän uppfattning är att samarbetet mellan antikvarier och hantverkare har blivit bättre under senare tid, även om projektsituationerna inte alltid möjliggör den optimala dialogen. Rollerna har förskjutits genom att hantverkare och företag som är nischade inom kulturmiljövården har införlivat ett antikvariskt perspektiv. Byggnadsantikvarier som tidigare förmedlade kunskap och krav kring material och teknik står snarast inför utmaningen, vad gäller byggnadsvård och restaurering, att fördjupa den egna antikvariska metodiken och den kulturhistoriska sakkunskapen. 8

9 Utbildningssituationen inom byggnadsvården håller på att förändras. I början av 2000-talet fanns flera byggnadsvårds- eller bygghantverksutbildningar inom KY (Kvalificerad Yrkesutbildning), Kunskapslyftet, Folkhögskola eller som arbetsmarknadsutbildning. Idag finns antikvarieutbildningar på Gotland och Göteborg och byggnadsvård och bygghantverksutbildningar i Mariestad och Kramfors. Timmermansutbildningarna i Dalarna är hotade. Utbildningen vid Dacapo Hantverksskola, numera Kulturvård vid Göteborgs universitet omnämns återkommande i positiva ordalag, som den nu främsta aktören som försörjer fältet med kvalificerad hantverkskompetens. De tidigare arbetsmarknadsutbildningarna och de kortare utbildningarna inom KY var inte oproblematiska. De gav relativt grunda kunskaper, som i kombination med avsaknad av förkunskapskrav, och resulterade därför inte i pålitliga kvalifikationer för praktisk byggnadsvård. Här saknas alltjämt en nationell samordning kring kvalifikationskrav, och situationen med många svaga och överlappande utbildningar kan komma upp igen. För närvarande behandlar Myndigheten för Yrkeshögskoleutbildningar två nya program inom fältet bygghantverk, byggnadsvård och varsam ombyggnad. Den främsta utmaningen som bekräftas genom dialogseminarierna är det livslånga lärandet genom fortbildning och andra kompetensinsatser för de redan yrkesverksamma. Behov av kompetensinsatser finns och dessa beskrivs ingående i efterföljande kapitel. En annan efterfrågad insats är bildande av företagsnätverk. Många hantverkare och byggföretag är ensamma och känner sig ensamma. Unga nyutbildade startar egna företag och blir också ensamma. De ser inte byggbranschens konventionella sammanslutningar som helt relevanta. De små företagen och enskilda hantverkarna har svårt att ta lärlingar med det ekonomiska och reella ansvar som tillkommer. Även om återväxten tillgodoses av utbildningar som Dacapo så saknas erfarenhetsöverföring. En utbildning kan inte ersätta den ackumulerade praktiska kunskapen. Bristande samarbete och dialog är ett hinder och hot mot kunskapstradering. Detta kan delvis avhjälpas genom starka företagsnätverk. I Sverige finns 5-6 aktiva företagsnätverk inom byggnadsvårdsfältet och FIBOR (Företag inom byggnadsvård och restaurering) som nationellt samlande organisation. Byggnadsvård Qvarnarp har utvecklats från byggnadsvårdscentrum till företagsnätverk med nyskapande inslag som exempelvis gemensamt kursutbud för att bilda privatkunder som beställare, mentorskap för unga företagare, stödinsatser som kvalitetsprogram och kompetensutveckling för medlemmar. Praktiskt arbete i historisk trädgård I bygg- och anläggningsprojekt är trädgårdsarbetet satt på undantag. Trädgårdsfolket kommer in sent i projekten och med uppgift att fixa till grönytorna mellan husen. I anläggningsprojekt säkras sällan den långsiktiga skötseln, och hänsyn till befintligt växtmaterial och historiska strukturer brister. Den trädgårdshistoriska kompetensen inom kulturmiljövården är också svag. I bygg- och restaureringsprojekt tas sällan någon större hänsyn till trädgårdsmiljöerna. Allmänna antikvariska krav kan ställas på främst fysiska strukturer som gångar och element som murar och staket, men sällan uppmärksammas det historiska växtmaterialet. Skötselplaner saknas i allmänhet som beaktar historiska aspekter, och skötseluppgifterna värderas lågt; som om det inte fodras någon särskild kompetens för att sköta historiska trädgårdar. Kompetensen hos antikvariska myndigheter och förvaltare av värdefulla park- och trädgårdsmiljöer är i allmänhet låg; så låg att man sällan ens har förmåga att definiera problemen. Man saknar kompetens att värdera miljöernas status och man saknar kompetens att se behov av att ta in trädgårdshistorisk kompetens. Man saknar kompetens att formulera en beställning. Däremot finns viss öppenhet att arbeta med trädgårdsdesign och mer uppseendeväckande punktinsatser. Insikten 9

10 saknas att det historiska växtmaterialet och det biologiska kulturarvet kräver både kontinuerlig skötsel och utveckling genom historiskt inriktad förökning och föryngring av växtmiljöer. Inom fältet historisk park och trädgård finns mycket att önska. Hantverkslaboratoriets möjliga roll kan vara: Att påtala bristen i de forum och i samtal med aktörer som borde ta större ansvar för strukturella insatser Att prioritera trädgårdsfältet i bemanning och projektinsatser Att initialt satsa på att bygga nätverk mellan intresserade praktiker i historiska trädgårdsmiljöer. Att prioritera pilotprojekt och att skapa och lyfta fram goda exempel. Landskapet som ny arena Landskapsvård är på frammarsch. Jordbrukspolitiken, satsningar på landsbygdsutveckling, de nya kulturreservaten, landskapskonventionen tillsammans med trender i samhället har uppmärksammat kulturlandskapets värden. Detta ställer nya krav på naturvården och kulturmiljövården att bli bättre på att samarbeta. Här påtalas brister. Jordbruksverket är en viktig aktör genom landsbygdsenheterna och bidragen till landsbygdsprojekt. Landskapsvården och det historiskt inriktade landskapsbrukandet rymmer nya mötesplatser och samverkansmöjligheter. Hemslöjden är en aktör som på ett direkt sätt kan både bidra till och nyttja kulturlandskapet. Landskapsvården skulle i större utsträckning kunna förse byggnadsvården och hemslöjden med material, exempelvis vass, näver, specialvirke. Det finns också intressanta kopplingar mellan trädgård och landskapsvård. Kan man få folk att använda lien i privatträdgårdar? Kan man bevara och sprida kunskap om kulturlandskapets flora i hemträdgården? Eller omvänt, kan vi behöva bruka kulturlandskapets liksom hortikultur? Det nationella nätverket som Hantverkslaboratoriet tillsammans med Riksantikvarieämbetet startade upp genom konferensen Praktiskt arbete i historiskt landskap i oktober 2010 omtalas positivt och det är flera företag och landskapsvårdare som vill ansluta. Det finns också problem inom landskapsvården. Det saknas profession, bransch och en reguljär marknad utanför bidrag och offentliga anslag. Kunskapen om de olika landskapens innehåll brister. Kunskapen brister om de olika åtgärdernas effekt i förhållande till varandra och vad som är bäst åtgärd för de begränsade resurser man förfogar över. Insatser som slåtter och arbete med hägnader och andra landskapselement saknar ofta grund i regionala särarter och lokala dialekter. Det livslånga lärandet Idén om det livslånga lärandet återspeglas inte i utbildningssystemet. En vanlig uppfattning är att utbildningssystemet är föråldrat i detta avseende, att vi producerar T-Fordar på linje med extremt långa produktionstider. En generell problembeskrivning är att det saknas fortbildning och andra insatser för redan yrkesverksamma. Om man vill lära sig någonting nytt så kan man gå en utbildning på tre år eller en kurs på ett halvår, men den valmöjligheten saknar både lönearbetare och företagare. En kurs på 5 dagar anses vara en lång utbildning. Kostnaden är dels den förlorade arbetsinkomsten, lönen, uppehället med traktamenten och eventuellt kurskostnaden. En stor del av de förslag som har kommit upp under seminarierna handlar om kompetensutveckling i olika former. Förslag på kompetensutveckling har väckts och finns registrerat i projektbanken. Några av de förslag som finns handlar om: - Kortkurser - Öppna restaureringar 10

11 - Forskningsnytt - Workshops - Studieresor - Föreläsningsserier - Digitala kunskapsbanker - Självinstruerande handledningar - Utbildningsmaterial Marknad, entreprenörskap och affärsutveckling Inom fältet kulturmiljövård finns olika slags marknader där olika slags aktörer verkar. En grov klassificering som formulerades i ett seminarium är: 1. Det civila samhället med de intresserade privatpersonerna, de ideella föreningar, hembygdsrörelsen och dylika aktörer. 2. Kulturhantverk som understöds av bidrag eller verkar inom ramen för det offentligas arbete med kulturarv och kunskapsvård. 3. Hantverksproduktion som näringsliv och verksamhet som lever av samhällets kommersiella efterfrågan. En allmän uppfattning är att näringslivet sörjer för kunskapsvård och tradering så länge det finns en efterfrågan och tillräcklig betalningsvilja för produkterna. Kunskapsförvaltningen inom kulturmiljövården är helt avhängig efterfrågan, men, det är främst efterfrågan som brister. Marknaderna ser dock olika ut på olika platser i landet. Följaktligen ser också kunskapssituationen olika ut. Det är inte mängden kulturhistoriska byggnader som avgör marknaden för hantverksföretag, utan betalningsviljan för att vårda byggnader. Här förefaller det finnas varierande attityder. Generellt sett är efterfrågan stark på Gotland och Stockholm samt i delar av glesbygden med hög andel sommargäster som exempelvis Siljansbygden. Efterfrågan är däremot svag i glesbygdsregioner som Norrbotten. Marknadssituationen handlar också om hur många som konkurrerar på marknaden. Det finns i de flesta regioner en krets nischade hantverkare och företag som museer och länsstyrelser föredrar att samarbeta med. Inom kulturmiljövården finns potentiella möjligheter till entreprenörskap och affärsutveckling. Utvecklingen av kommersiella byggnadsvårdscentrum och företagsnätverk kan ses som goda exempel. Men det finns mer att göra. Det starka ideella och offentliga engagemanget i kulturmiljövården väcker sällan frågan: Vad finns det för affärsmöjligheter här? Man tänker i projekt, att allt som är gammalt ska vårdas i projektform. Projekten i sig borde i högre grad vara affärsutvecklande. Möjligheterna är tydligast i gränssnittet mellan trädgård, landskapsvård och byggnadsvård. Ekonomiska föreningar har lyfts fram som en relevant företagsform för hantverkare med specialistkunskaper som inte bär full sysselsättning. I en ekonomisk förening kan man koppla samman nischer och medlemmarna kan in och ut med sina smala affärsidéer. Kulturmiljövårdens bidragssystem Den mest framträdande och konsekvent återkommande kritiken handlar om processen och ledtiderna i kulturmiljövårdens bidragssystem. Flera hantverkare och företag framhåller att de helst inte arbetar med bidragsprojekt. Även företrädare för myndigheter som arbetar med bidragsfördelning instämmer i kritiken. Det finns administrativa möjligheter att skapa bättre framförhållning genom exempelvis bemyndiganderamen, men personalneddragningar anges som hindrande skäl och en projekttrötthet förekommer, där man ser att tiden för handläggning av komplicerade samfinansierade EU-projekt tar för mycket tid och resurser från kärnverksamheten: att göra ett bra myndighetsarbete utifrån lagstiftningen. Det fodrar kraft och resurser att skapa den önskade framförhållningen. 11

12 Situationen är problematisk för hantverkare och företag eftersom den snarast verkar i konflikt med den värdegrund de själva står för. Kontinuitet, långsiktighet, hållbarhet och kvalitet i hantverk och material är svårt att åstadkomma med rådande ledtider. Projektansökningar ska normalt inkomma under oktober månad, och beslut ges i bästa fall i april följande år men kan dröja till juni. Hantverkare och företagare har inte kunnat planera sin årsarbetstid och när projekten väl startar är det inte säkert att de kunniga finns att tillgå. Offerter från föregående år har ofta löpt ut och nya upphandlingar av material och specialister kan behöva göras. Krav på kompletteringar följer ofta projekten, och det kan hända att projekt helt avstannar i väntan på antikvariska ställningstaganden. Projekten startar ofta upp under sommaren och sedan ska de vara klara och redovisas under hösten. Rutinerna skiljer sig åt mellan länen, och i bästa fall kan projekten avslutas under november månad. Det är uppenbart att bemyndiganderamen borde användas i långt större utsträckning än vad som görs idag. Problemen är strukturella och Hantverkslaboratoriets möjliga roll kan vara att bistå länsantikvarierna och aktörerna i länen att skapa framförhållning i projektinsatser. Förslag som uppkommit under dialogseminarierna handlar om: Att skapa framförhållning och planera projekt med rimliga förutsättningar, även om det innebär att de fortlöper över flera budgetår. Att staten borde villkora tradering genom lärlingsplatser eller praktikplatser. Att staten genom bidragssystemet borde kräva att utförarna dokumenterar sitt arbete. Antikvarisk kontroll och dokumentation kan inte ersätta den kontinuerliga registreringen av objektet och processen som utföraren har möjlighet att göra. Att i högre grad knyta kompetenshöjande insatser till projekten i form av seminarier och möten i kunskapsfrågor mellan samverkan mellan aktörer under öppna restaureringar. Dessa insatser kommer att öka kostnaderna, men de skulle också kunna ses som värdefulla insatser för det immateriella kulturarvet, och som på sikt kan öka kunskapen och minska kostnaderna för vård av det fysiska kulturarvet. Beställarkompetens En återkommande problembeskrivning gäller beställarkompetensen. Goda beställare gynnar kunniga hantverkare och ett gott resultat. Flera förslag på insatser har ställts som syftar till att höja beställarkompetensen, exempelvis fortbildning, seminarier, råd och handledningar till upphandlingsunderlag, utveckling av nyckeltal för traditionella tekniker och material etcetera. Det finns många olika slags beställare och problemen skiljer sig åt: Privatpersoner Privatpersoner är en beställarkategori som många hantverkare och företag med specialisering mot traditionella hantverk arbetar mot. Avtalssituationen lyder under konsumenttjänstlagen vilket gör att beställaren definieras som konsument. Kunskapen om rättigheter och skyldigheter brister. Utföraren får dubbla roller, dels att förklara vad som behöver åtgärdas och hur det bör utföras, och sedan: att göra det. Här uppstår ofta problem. Företagare efterlyser fler insatser för att höja beställarkompetensen hos privatkunder, samt stöd i kundrelationer och avtal. Hantverkare och entreprenörer Hantverkare och entreprenörer får uppgiften som beställare av material och andra hantverkare och företag som underentreprenörer. Här finns ofta upparbetade och förtroendefulla relationer mellan aktörerna, men det finns brister i framförallt upphandling av material. Problemet är inte att man inte vet vad man vill ha, utan en kompetensbrist att formulera kvalitetskrav. 12

13 Rådgivare och myndigheter Rådgivare och antikvariska myndigheter agerar ibland som beställarombud, eller bidrar med upphandlingsunderlag. Beställarkompetensen ser mycket olika ut. En synpunkt som har framförts är att samarbetet mellan antikvarier och hantverkare har stärkts under de senaste åren. En tydlig erfarenhet är att regioner med kunniga konsulter och antikvarier stärker hantverkarna och företagen som besitter den aktuella kompetensen. Ett enda konsultföretag kan ha mycket stor betydelse för en hel region. Byggherrar och fastighetsförvaltare Beställarkompetensen ser olika ut i olika företag och förvaltningar. En dominerande uppfattning är att förvaltande funktioner främst bemannas av tekniker och ingenjörer utan kulturhistorisk kompetens; i värsta fall utan kulturhistoriskt intresse. I Svenska kyrkans organisation är beställarna lekmän i församlingar och samfälligheter med ansvar att upphandla stora projekt. Här finns stora och kontinuerliga fortbildningsbehov. Beställarkompetensen inom trädgård är mycket eftersatt. Lagen om offentlig upphandling (LOU) Problem förenade med upphandlingar enligt LOU har väckts av många konsulter och mindre företag. Offentliga beställare som lyder under kravet på LOU anses inte ha kompetens att utföra upphandlingarna på ett sätt som gynnar kvalitet och kulturhistoriska värden. Instrumentet är trubbigt och brist i beställarkompetens gör redskapet än trubbigare. Arkitekter kan handlas upp på längre avtal, men hantverksföretag upphandlas till entreprenader. Man använder sällan pre kvalificering och referenser systematiskt. Även om företag upphandlas med krav på referenser till liknande kvalificerade arbeten så finns ingen garanti att de enskilda individer eller underleverantörer som besitter aktuell kompetens kommer att arbeta i det nya projektet. Man kan inte peka ut personer och företag i upphandlingen, och det saknas certifieringar eller motsvarande att ställa som generella krav. Många småföretagare har också svårt att leva upp till de grundläggande kraven att producera och tillhandahålla kvalitetsplaner, miljöplaner, jämställdhetsplaner etcetera. Det handlar nödvändigtvis inte om att de små företagen inte arbetar medvetet med miljöfrågor, utan att de ska ha dokumentation och handlingsplaner enligt vissa formkonventioner. De små företagen saknar denna kompetens och administrativ överbyggnad, som naturligt gagnar de större företagen. Samverkan mellan teori och praktik Behov av att sammankoppla och upprätta kanaler mellan akademisk forskning och kulturmiljövårdens praktik har påkallats. Behoven och förslagen har olika fokus: Läromedel och popularisering av forskning Även om forskning finns som berör kulturmiljövårdens praktik innebär det inte att den är känd eller kommer till användning i praktiken. Deltagare i seminarierna efterfrågar popularisering av forskning, och insatser för att implementera forskning genom fortbildning för yrkesverksamma, produktion av läromedel och handböcker. Många praktiker uttrycker osäkerhet i hur man får vetskap om ny forskning. Även om man får eller finner referenser uppfattas formerna för kunskapen som otillgängliga. I många fall kan äldre litteratur vara användbar, men det krävs förnyelse. Hantverkets bok har exempelvis gått ur tryck och behöver bearbetas och tryckas ånyo. Forskningsförmedling Universiteten uppfattas av många bland kulturmiljövårdens praktiker som stängda världar, som inte samverkar med fältet och inte heller samverkar med varandra. Kontaktytor påkallas. Hur få man kontakt med forskare inom ett fält oavsett om de finns på Linnéuniversitetet, CTH, KTH eller GU? Man borde i högre grad 13