Krutbrännaren Nr Årg. 12

Transkript

1 Krutbrännaren Nr Årg. 12 ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING

2 Krutbrännaren Årgång 12, 2003 nr. 2. ISSN Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och utkommer med fyra nummer per år. Medlemsavgiften för 2003 är 80:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta dock 110:-). Beloppet sättes in på föreningens postgironummer Medlemmar erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per nummer. Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.). Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen: Ulla-Britt Andersson (ordf.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: se Thomas Gunnarsson Tommy Knutsson (v.ordf.) Ned. Västerstad 111, Mörbylånga. Tel / E-post: tommy.knutsson@mailbox.hogia.net Thomas Gunnarsson (sekr.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: thomas_gunnarsson@telia.com Elna Hultqvist (kassör) Slottsgatan 23, Borgholm. Tel / E-post: elna.hultqvist@swipnet.se "Ölands svampflora" Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är att få fram så kompletta sockenfloror som möjligt för att därigenom få en bild över arternas utbredning och frekvens. Är du intresserad så skriv eller ring till Tommy Knutsson. Keneth Erlandsson Fatabursvägen 11 A, Kalmar. Tel / Liselotte Wetterstrand-Dahlgren Albrunna 1022, Degerhamn Tel.0485 / E-post: liselotte@oland.com Thomas Johansson Jutnabbevägen 19, Kalmar Tel / E-post: johansson.thomas@telia.com Håkan Lundkvist Frösslunda 3080, Mörbylånga. Tel / E-post: hakan.lundkvist@telia.com Helena Lager St. Bunneby 3024, Mörbylånga. Tel. 0485/ E-post: helena.lager@home.se Projekt Ölands hotade växter Hjälp oss inventera sällsynta och hotade växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas Gunnarsson. Omslagsbild: Dvärglåsbräken Botrychium simplex. Illustration ur B. Jonsell (ed.) 2000: Flora 62 Nordica 1. Stockholm. Omslagets baksida: Rostbjörnbär Rubus pedemontanus. Bild ur Nordiske brombaer, Pedersen & Schou.

3 Äntligen dvärglåsbräken Botrychium simplex återfunnen på Öland. av Ulla-Britt Andersson & Thomas Gunnarsson Inom släktet Botrychium finns i Sverige sju arter, alla är rödlistade utom låsbräken B. lunaria. På Öland saknas de nordliga arterna nordlåsbräken, topplåsbräken och stor låsbräken (B. boreale, B. lanceolatum, B. virginianum). Låsbräken B. lunaria växer på betade havsstränder, sandfält och även på Stora alvarets torrängsryggar. Den är betesgynnad och förekommer även på mer kalkfattig mark, ofta längs stigar/vägar. Rutlåsbräken B. matricariifolium (VU) är senast noterad från Vickleby socken Karlevi strandängar Området är numera helt igenväxt och en olämplig miljö för växten. När det gäller höstlåsbräken B. multifidum (NT) finns en aktuell lokal i Böda socken nedanför Svartvik där den växer i en fuktig dynsvacka. Lokalen hotas av igenväxning men kan ännu hysa drygt 500 exemplar. Höstlåsbräken är senast på 1970-talet också rapporterad från Högby socken vid Kesnäsudden och norrut. Den mest sällsynta arten i släktet är dvärglåsbräken B. simplex (EN). På Öland är den rapporterad från Köping socken väst kyrkan på sandstrand år 1900, området är nu helt exploaterat. Senast sågs arten 1957 i Glömminge socken 2 km söder om Stora Rör på gräsbevuxen sandmark nära stranden. Det motsvarar ungefär området runt Ispeudde, norr därom är det nu exploaterat med sommarstugebebyggelse och stranden är igenvuxen. Söder om udden finns en fin betesmark med bl.a. kustgentianan Gentianella baltica. Dvärglåsbräken är eftersökt i området utan fynd på 1990-talet. Dessutom finns en rapport från 1934 och 1939 i Högby socken Munketorps strand. Arten är eftersökt under senare år inom området utan något fynd. Artbeskrivning Dvärglåsbräken är upptill 10 cm hög, men oftast mindre, flerårig art. Den har liksom andra arter i släktet ett sporgömme i toppen och en steril bladskiva. Det karakteristiska för arten är att bladskivan utgår från basen av växten. Dessutom är hela växten blekt gulgrön till färgen. Bladskivan är parbladigt delad eller ibland hel med trubbiga flikar. På grund av sin litenhet är växten svårupptäckt. Den utvecklas tidigast på säsongen av alla inom släktet och vid midsommartid finns ofta mogna sporer. Utbredning Världsutbredningen för arten omfattar Nordamerika och stora delar av Europa, dessutom några lokaler i Japan. Den är sällsynt inom hela sitt utbredningsområde, de flesta växtplatser i Europa finns runt 63

4 Östersjöns stränder. I Sverige finns åtta aktuella lokaler i Skåne, Halland, Gotland, Uppland, Södermanland och Dalarna. På senare tid har några glädjande nyfynd Dvärglåsbräken Botrychium simplex.foto: Thomas Gunnarsson Kesnäsudden gjorts av arten. Endast lokalerna i Skåne och på Gotland hyser större populationer. Ekologi De flesta växtplaster finns på kustnära gräsmarker. Dvärglåsbräken som är konkurrenskänslig gynnas av ett relativt högt betestryck som ger en kortsnaggad grässvål. Arten förefaller tåla hög salthalt och flera av lokalerna ligger på kalkhaltig grund. Den är känslig för försommartorka och gynnas av att lokalen är fuktig under vår-försommar. Då arten är nyckfull till sitt uppträdande kan den vara försvunnen från en växtplats under flera år. Fynduppgifter 25 juni begav vi oss norrut på Öland för att floraväkta en lokal för bl.a. huvudtåg, huvudarun och dvärglin i Högby socken, norr Kesnäsudden. Lokalen ligger knappt 200 m från havet och är ett gammalt sandtag med fuktig botten. Vi kunde snabbt konstatera att det fanns ett 70-tal strån av huvudtåg och att dvärglinet bitvis var marktäckande. Dessutom var flera exemplar av huvudarun på gång men blommade inte ännu. Eftersom vi skulle fotografera hotarterna kröp vi runt för att hitta några vackra exemplar. Vi upptäckte då några mycket småväxta exemplar av en låsbräken. Snabbt kunde vi till vår glädje konstatera att det rörde sig om dvärglåsbräken. Vi räknade sammanlagt till 22 exemplar inom ett begränsat område av 10 kvadratmeter. Växten var påfallande liten, de minsta exemplaren mätte 2,5 cm och de största 6,5 cm, de flesta var mellan 3-4,5 cm höga. Den var påtagligt gulgrön till färgen och bladskivan utgick från basen nästan under marktäcket. Sporsamlingen var gles och ensidigt vänd. Vi

5 fotograferade växten, inget belägg togs. Arten är dessutom fridlyst. Andra botanister som sett bilderna och besökt lokalen har bekräftat vårt fynd. Växtplatsen har ett högt betestryck av nöt (ungdjur) och gräset är kortsnaggat. Följeväxter: vårbrodd, gåsört, grusstarr, sandstarr, huvudarun, flockarun, knägräs, tagelsäv, fårsvingel, sumpmåra, flockfibbla, huvudtåg, käringtand, mattfibbla, smågröe, rosettjungfrulin, blodrot, dvärglin, rödklöver (Anthoxanthum odoratum, Argentina anserina, Carex arenaria, C. hirta, Centaurium erythraea var. capitatum, C. erythraea var. erythraea, Danthonia decumbens, Eleocharis quinqueflora, Festuca ovina, Galium uliginosum, Hieracium Sect. Hieracioides, Juncus capitatus, Lotus corniculatus, Pilosella peleteriana, Poa pratensis ssp. irrigata, Polygala amarella, Potentilla erecta, Radiola linoides, Trifolium pratense). Resten av dagen var också till belåtenhet. Inom område såg vi inom 45 minuters tid följande arter förutom de tidigare nämnda dvärglåsbräken, huvudtåg, huvudarun, flockarun, dvärglin även ölandsstarr, trubbstar, sumpnycklar och gulyxne (Carex ligerica, C. obtusata, Dactylorhiza traunsteneri, Liparis loeselii) det är nog bara möjligt på Öland! Referenser: Aronsson, M. (red.) 1999: Rödlistade kärlväxter i Sverige Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Sterner, R. 1986: Ölands kärlväxtflora 2:a reviderade upplagan. Å. Lundqvist, utg., Svensk Bot. Tidskr., Förlagstjänsten, Stockholm. Otryckta källor ÖBF:s hotregister Sterners liggare Grågrönt nattljus Oenothera canovirens, en nygammal ölandsart. av Anders Svensson Under floristikkursen i universitetsutbildningen i botanik i Uppsala 1964 ingick fältexkursioner med en del av tiden förlagd till Öland med Ölands Skogsby som bas. Exkursionerna gick till olika delar av landskapet och en del växter togs hem för noggrannare studier. En av dagarna gick färden till fots västerut från samhället ned mot den redan då nedlagda järnvägen. På den ännu öppna banvallen växte ett nattljus som insamlades och som därefter förvarats i pressat skick i mina privata gömmor. Detta var långt innan pricknattljus hade uppmärksammats (Kraft 1994) och växten namnsattes till (vanligt) nattljus. Växten saknade vid närmare undersökning hår med ansvälld röd bas. Det var inte förrän förra året när ett nattljus lämnades in för granskning till riksmuséet som ytterligare en förväxlingsrisk blev uppenbar. Detta nattljus, funnet i Uppland, saknade också hår med röd bas men saknade också glandelhår som är typiska särskilt på fruktämnen hos (vanligt) 65

6 nattljus. Istället förekom dels en typ av raka uppåtriktade hår, dels kortare krökta hår på fruktämnet. Arten bestämdes av Thomas Karlsson till grågrönt nattljus, Oenothera canovirens. Fyndet föranledde inlämning och kontroll av ölandsfyndet från den 7 juli Det visade sig också vara ett grågrönt nattljus. I tillgänglig litteratur saknas uppgifter om tidigare fynd av arten i landskapet (Sterner 1985). Det kunde vara skäl att söka efter om växten finns kvar längs den nedlagda järnvägens sträckning. Även om nattljuset har försvunnit från lokalen på banvallen, finns det anledning att kontrollera andra belägg av nattljus och att undersöka nattljus från andra nutida lokaler i grannskapet. Referenser: Kraft, J., 1994, Pricknattljus, Oenothera rubricaulis, i Sverige. Svensk Bot. Tidskr., 88, Sterner, R., 1986, Ölands kärlväxtflora, 2:a rev. uppl., Å. Lundqvist, utg., Svensk Bot. Tidskr., Förlagstjänsten, Stockholm. Anders Svenson Källbo Märsta Gotlandssolvända Fumana procumbens aktuellt status på Öland av Ulla-Britt Andersson & Thomas Gunnarsson Artbeskrivning Gotlandssolvända är en flerårig dvärgbuske som kan överleva många år, vid studier har man funnit att halva populationer fortfarande är i livet efter 19 år. Den växer oftast tätt tryckt till marken, i södra och centrala Europa växer den mer upprätt. Möjligen är det nedliggande växtsättet en anpassning till bete. Huvudstammen kan bli centimetertjock på gamla exemplar. Från den utgår sidogrenar i rät vinkel, de 66 kan bli decimeterlånga. Toppskottet dör och från sidogrenen utgår ännu en sidogren i rät vinkel vilket gör att växten har ett sicksack mönster sedd ovanifrån. Hela växten är vedartad, endast de yngsta grenarna är örtartade. Roten kan ibland frysa upp. Bladen är talrika och barrlika, blomman har fem svavelgula kronblad omgivna av tre rödstrimmiga foderblad. Blommorna bildas i spetsen på grenarna, de slår ut ti-

7 digt på morgonen och kronbladen faller snabbt av vid 10-tiden på förmiddagen. Runt lunchtid brukar de flesta ha fallit av och marken är beströdd av gula kronblad. Blomningstiden är från mitten av juni och sex veckor framåt med en topp i mitten av juli. Men vi har sett blommande plantor ännu i oktober månad. Foderbladen sluter sig runt ståndare och pistiller varför självbefruktning är möjlig. Fröna mognar på 2-4 veckor. Frökapseln spricker upp och fröna trillar ner nära moderplantan. Myror lär kunna transportera fröna. Varje kapsel innehåller runt 8 ganska stora frön med en längd av 3 mm. Kapseln kan också lossna i sin helhet och kan då spridas med vinden. Plantorna är tre år första gången de blommar. Små groddplantor har ofta ett mer upprätt växtsätt. Det är oklart om växten har någon fröreserv. Arten kan artbestämmas under en stor del av året. Lättast är den att upptäcka när blommorna är utslagna, speciellt på förmiddagen när de börjat att falla av och ligger strödda på marken. Men även på höstkanten är det relativt lätt att hitta växten då de spiralvridna, rödstrimmiga frökapslarna bryter av mot den övriga vegetationen, kapslarna är vid närmare studium ett under av skönhet. Gotlandssolvändan kan knappast förväxlas med någon annan art. Arten växer i södra och centrala Europa samt i angränsade delar av Asien. Växtplatserna på Öland och Gotland är nordliga utposter för gotlandssolvändan som kan räknas som en relikt från ett varmare klimat. Arten hade tidigare en större utbredning i Europa men invandring av skog gjorde att den konkurrerades ut. Endast på Öland och Gotland har växten kunnat fortleva fram till vår tid. Pollenanalyser från Öland har påvisat pollen från gotlandssolvända under yngre stenåldern ca 5000 f.kr. På Gotland finns knappt 100 lokaler bl.a. i Visbytrakten, Hangvars socken, Östergarnslandet och Sudret. På ### ## ### # # # Utbredning Utbredningen av gotlandssolvända Fumana procumbens på Öland. 67

8 Öland växer gotlandssolvända på nordöstra delen av Stora Alvaret i Sandby socken där den ställvis är vanlig i lämpliga miljöer. Dessutom finns en lokal i Stenåsa socken söder vägen Resmo-Stenåsa och en lokal på Mensalvaret i Böda socken. På Gotland ökade arten något på 1950-talet troligen pga. minskad betesgång. På Öland förefaller arten stationär och har inte visat några spridningstendenser. På exempelvis Mensalvaret finns den på samma begränsade yta och i samma numerär efter 50 år. Flera lämpliga lokaler finns i Vickleby och Resmo socknar längs den så kallade Resmo-zonen. Här finns kalkstensplatåer i sydvänt läge, något som på Öland verkar gynnsamt för växten. Den är aktivt eftersökt inom området utan några fynd. Rikard Sterner fann arten 1925 sydväst om Ekelunda på gränsen till Vickleby socken, vi har sökt även där utan resultat. Ekologi På Gotland växer gotlandssolvändan på kalkhällar täckta av tunt vittringsgrus och sällsynt också på sandig mark. Samtliga växtplatser är varma, solexponerade och kalkstenen är sprickrik vilket underlättar för rötterna att söka sig ner till det livgivande vattnet. På Öland växer arten som tidigare nämnts framförallt på kalkstensplatåer som vetter mot syd. Ofta är växtplatsen omgiven av enbuskar som skyddar mot kalla vindar, men det är samtidigt viktigt att buskarna ej beskuggar arten. Lavtäcket är ofta rikt speciellt vanlig är islandslav Cetraria islandica. Nära växtplatserna hittar man ofta de rödlistade kalkstenslavarna öländsk svavellav, falsk guldskivlav och alvar-placodlav (Fulgensia schistidii, Psora testacea, Squamarina gypsacea). Arten missgynnas av hårt bete och lokalerna på kalkstensplatåerna är speciellt känsliga för trampskador. Det nedliggande växtsättet skyddar arten delvis från betesskador men fårbete bör undvikas på växtplatserna. Upphörd hävd medför dock igenväxning vilket på långsikt hotar populationerna. Om gräs och övrigt växttäcke tätnar minskar solinstrålningen och arten får svårare med reproduktionen. Ett måttligt bete av nötkreatur är lämpligast på de öländskalokalerna. Aktuell forskning Karin Bengtsson har studerat gotlandssolvända i Sandby socken på Öland under sju år mellan 1985 och Vid studien var hon verksam inom Avd. för växtekologi vid Uppsala universitet. Hon jämförde tre olika populationer av gotlandssolvända med olika betestryck, habitat och vegetation. Vid mätning av jordtemperaturen fann hon högre maximumvärden sommartid på växtplatser för gotlandssolvända jämfört med en kontrollstation på Ekologiska stationen i Ölands Skogsby. Vintertid gällde det omvända med lägre minimumvärden på växtplatsen för gotlandssolvända. Detta styrker påståendet att växtplatserna för gotlandssolvända sommartid är varmare jämfört med områden utanför Stora alvarets kalkstensplatåer. Ofta fann hon att groddplantor till gotlandssolvända växte bland islandslav eller på tunna mosskuddar. Där är temperaturen och fuktigheten högre jämfört med omgivningen. Denna växtplats kan också skydda groddplatan mot markfrost sommartid. Klimatet är en viktig faktor för överlevnaden och reproduktionen av ar- 68

9 ten. Långa perioder av torka och kalla vintrar är negativa för gotlandssolvändan. Låg temperatur och/eller torka i början av sommaren ger senare och sämre blomning och därmed också sämre frösättning. Vid hög dödlighet noterade hon att antalet groddplantor ökade följande år vilket visar att arten har en förmåga att återta förlorad mark. Känsligast för påverkan av klimatet är reproduktionen hos vuxna plantor och etablering av groddplantor. Arten är beroende av ett fortsatt extensivt bete av nötkreatur för att förhindra förbuskning med enbuskar som ger ökad beskuggning. Dessutom hindrar bete att växttäcket av framförallt olika gräsarter sluter sig vilket leder till lägre solexponering och gör det svårare för groddplantor att etablera sig. På längre sikt kan en framtida förändring av klimatet i ogynnsam riktning utgöra ett hot mot arten. De bästa möjligheterna för reproduktion har arten i områden som betas periodvis, där jordtäcket är tunt och har en låg täckningsgrad av kärlväxter men hög täckningsgrad av lavar/ mossor. Dessutom ska kalkstenen vara sprickrik och ingen beskuggning av buskar/andra växter ska förekomma. Referenser: Bengtsson, K Fumana procumbens on Öland population dynamics of a disjunct species at the nothern limit of its range. Journal of Ecology 1993, 81, Jonsell, L Faktablad: Fumana procumbens gotlandssolvända. ArtDatabanken, SLU, Ekstam, U. m.fl Ölands och Gotlands växtvärld. Stockholm. Otryckta källor ÖBF:s hotregister Knopp av gotlandssolvända Fumana procumbens. Foto Thomas Gunnarsson. 69

10 Inventering av epifytiska lavar i Mittlandsskogen Av Ulf Arup, Tommy Knutsson & Per Ålind Under 1990-talet genomförde Ölands Botaniska Förening med stöd av Världsnaturfonden-WWF Projekt Mittlandsskogen (Knutsson & Ålind 1994). Projektet har syftat till att identifiera lokaler för hotade, sällsynta och i övrigt hänsynskrävande växtarter samt att avgränsa skogsområden med mycket höga naturvärden där olika former av hänsyn måste till för att värdena ska kunna behållas. Förslag på generella åtgärder som verksamt kan bidra till att bevara den mycket höga mångfalden av växter och djur i Mittlandsskogen har presenterats tidigare (Knutsson & Ålind 1996). Inom projektets ram har även rekommendationer av skötselåtgärder för enskilda arter eller grupper av arter tagits fram. Som underlag för det arbetet har riktade studier gjorts av flera kryptogamgrupper som mossor (Hylander 1996) samt ved- (Nordén & Paltto 1997) och marksvampar (Knutsson & Lange 1995, Brandrud m.fl. 1996). Däremot har det fram till nu saknats en motsvarande redovisning av lavfloran i Mittlandet. Förhoppningsvis kan åtminstone en del av den luckan fyllas genom den här artikeln. Avsikten med undersökningen var att få en ökad kännedom om lavfloran i Mittlandsområdet. Viktiga frågor som skulle besvaras var vilken mångfald, vilken artsammansättning och vilka hotarter som finns i området, och i viss mån om dessa parametrar avviker från lavfloran i övriga landet. Dessutom skulle lavfloran på hassel undersökas extra noggrant eftersom den tidigare knappt studerats alls. De undersökta lokalernas skyddsvärde med hänsyn till lavfloran samt eventuell skötsel av biotoperna ur lavsynpunkt var andra aktuella frågor. Metoder Undersökningen har enbart omfattat trädlevande (epifytiska) lavar. Totalt har 20 områden inventerats (Appendix 1). Områdena skiljer sig bland annat genom historiskt sett olika markanvändning. Elva av dem utgörs av tidigare inägomark medan nio är av utmarkstyp. Områdena valdes ut på ett sådant sätt att de skulle vara representativa för sin respektive äldre markanvändning och dessutom representera den variation i struktur, historia och trädslagsblandning inom markslagen som finns i Mittlandsområdet. Storleken varierade huvudsakligen mellan 7 och 20 ha, men några områden var mindre (4 ha) eller större (ca 45 ha). Häften av områdena inventerades våren 1994 och den andra halvan hösten Varje område genomströvades av två till tre personer under två till fyra timmar, beroende på storlek. Inventeringsskaran utgjordes av varierande konstellationer där Ulf Arup 70

11 medverkade i alla områden, Stefan Ekman i 10, Tommy Knutsson i 9, Per Ålind i 12 och Thomas Johansson i några få områden. En så fullständig artlista som möjligt upprättades för varje lokal. Vid fynd av rödlistade och sällsynta arter gjordes dessutom noteringar om aktuellt substrat (trädslag). Det måste dock påpekas att resultaten trots detta inte på något sätt gör anspråk på att ge en fullständig bild av verkligheten. Ambitionen var även att göra fullständiga artlistor för hassel. Vad gäller fördjupad analys och diskussion av lavfloran på hassel hänvisas till Arup m.fl. (2003). Ett relativt stort antal beläggexemplar togs från varje område och dessa förvaras på det botaniska museet i Lund (LD) eller i Ulf Arups privatherbarium (Arup). Tunnskiktkromatografi enligt Arup m.fl. (1993) har utförts på ett antal sterila skorplavar. För att belysa likheter och skillnader mellan de inventerade områdena har multivariatmetoden MDS (multidimensional scaling) använts i statistikprogrammet Systat (Wilkinson 1986). Resultat och diskussion Totalt hittades 181 epifytiska arter av lavar i de 20 inventerade områdena. I artlistan har också två obstämda arter medtagits: en Verrucaria-art och en art med enbart pyknid. Dessutom har några fynd av rödlistade arter som inte gjorts under själva inventeringen räknats med. Det genomsnittliga antalet arter per område är 59, men antalet skiljer sig kraftigt mellan områdena, från 30 arter i de båda områdena vid Gråborg till 80 vid Lilla Hult (Tabell 1). Tabell 1. Inventerade områden och deras yta, totalt antalet arter samt antal rödlistade respektive signalerande arter. Inägor Yta (ha) Antal arter Rödlistade arter Signalerande arter Aniskullen Betängen Hagmossen Kråklunden Kvarndammen Lilla Hult Runnbäcken Rönnerum S Sörby V. 8, Sörby Ö Vipetorp Snitt: 12,8 65 3,5 12,2 71

12 Utmarker Yta (ha) Antal arter Rödlistade arter Signalerande arter Gråborg Gråborg S Höge ås Hönstorp Norra Möckleby fornborg Törnbotten Ugglemossebackarna NV Ugglemossebackarna SO Åstad 6, Snitt: 12,7 53 0,6 9,7 I genomsnitt påträffades 65 arter i ytorna på den gamla gärdesmarken, medan i medeltal 53 arter hittades på utmarkslokalerna. Skillnaderna i artantal mellan inägor och utmarker kan hänga samman med förekomsten och kontinuiteten av äldre träd. Grova, gamla almar, askar och lönnar finns rikligare i de gamla inägorna än på utmarken. Däremot kan grovstammig ek påträffas på båda markslagen. Även antalet rödlistade respektive signalerande/krävande arter skiljde sig beroende på tidigare markanvändning. Snittet per område för de elva förre detta inägorna blev mellan 3 och 4 rödlistade arter samt närmare 16 arter om även samtliga signalerande lavar räknas med. För de nio före detta utmarkerna blev motsvarade siffror färre än en rödlistad art samt drygt 10 rödlistade och signalerande arter per område. De artrikaste områdena i inventeringen, till exempel Lilla Hult, Betängen, Aniskullen och Åstad, står sig gott i jämförelse med andra undersökt områden i södra Sverige (Arup m.fl. 1999, Arup & Ekman 1991, Arup & Ekman opubl, Arvidssson m.fl. 1988, Ekman 1989 & 1990, Fenchel 1983, Gustavsson 1983, 1989 & 1995, Johansson 1992, Lindqvist 1983, Martinsson 1987). Skogsområdena i det öländska Mittlandsområdet kan således vara tämligen artrika men når generellt inte den mångfald som man finner i de allra artrikaste områdena i Sydsverige. För de rödlistade arterna är skillnaderna gentemot andra områden mer påtaglig och antalet hotarter i Mittlandsområdet ligger i genomsnitt något lägre än i andra liknande områden. En strukturell skillnad mot de flesta andra undersökta områden är att kontinuiteten på mogna eller gamla trädstammar är relativt låg i Mittlandsområdet. Trädkontinuiteten i Mittlandsskogen är i stället främst knuten till stambaserna och trädens socklar (jmfr Peterken & Rackham 1996). Detta är troligen en av de viktigare förklaringarna till det förhållandevis låga antalet rödlistade arter i de olika områdena. De gamla inägorna är överlag mer artrika än utmarkerna. De två markslagen faller dock inte ut som två distinkta grupper vid analysen av artdiversiteten (Figur. 1). Det är snarare så att det är en kontinuerlig övergång mellan inägor och utmarker. Flera av inägorna är också betydligt mer lika några av utmarkerna än de är lika andra inägor. 72

13 Exempelvis är lavflorans artsammansättning vid Kvarndammen och Runnbäcken mycket mer lika Hönstorp och Högeås än de är lika Betängen och Lilla Hult. I allmänhet är skillnaderna mellan olika inägor större än mellan olika utmarker. Merparten av utmarkerna är mycket lika med en kärna av i princip rena hässlen, mest uttalat vid Högeås, Gråborg och Gråborg S. Figur 1. Scatterdiagram som presenterar resultatet av MDS-analysen av den totala artsammansättningen i de 20 inventerade områdena. Siffror anger antal arter i respektive område. Vad gäller förekomsten på olika trädslag var ask och ek de klart rikaste med knappt 100 arter vardera. Dessa två trädslag hyser även flest rödlistade arter. Hassel kommer med 64 arter på tredje plats, något överraskande, eftersom hassel normalt är ett relativt fattigt trädslag. I Mittlandsområdet är dock hasseln så pass gammal, kanske till och med upp emot 1000 år för vissa individer, att många arter hunnit etablera sig på trädslaget. Inga rödlistade arter noterades dock på hassel. Även lundalm är tämligen rik med 63 arter totalt och fem rödlistade arter. Man får även se aspens och oxelns 32 arter samt björkens 27 som tämligen mycket eftersom dessa trädslag bara förekommer som inslag i vegetationen. Av de totalt påträffade 181 arterna kan 61 betraktas som sällsynta eller krävande varav 17 finns på den senaste svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). Vanligast av de rödlistade och signalerande arterna var Arthothelium ruanum (påträffad i 18 av de 20 områdena), 73

14 Acrocordia gemmata (16/20), Phlyctis agelaea (15/20) samt Arthonia didyma (15/20) och Arthonia spadicea (15/20). De mest intressanta fynden från undersökningen redovisas nedan i en kommenterad lista. Den kommenterade listan har begränsats till arter som dels är lämpliga som signalarter (Nitare 2000) för öländsk lövskog, dels har tyngdpunkten i sin svenska utbredning förlagd till rikare lövskogsmiljöer i sydöstra Sverige eller är regionalt sällsynta. En fullständig artlista för varje område med noteringar om aktuella substrat för varje art som påträffades under inventeringen finns i Appendix 2. Arter som hittades i samband med inventering men inte tidigare rapporterats från Öland redovisas i tabell 2. Den latinska nomenklaturen följer i stort Foucard (2001) med undantag för Lauderlinsaya acroglypta och Opegrapha niveoatra, som där behandlas under Normandina a. respektive O. vulgata. Tabell 2. Arter som hittats i samband med inventeringen 1994 eller 1999 och tidigare inte rapporterats från Öland. Art Årtal Agonimia allobata 1994 Bacidia caligans 1994 Biatora helvola 1999 Fuscidea arboricola 1999 Lauderlindsaya acroglypta 1994 Lecanora strobilina 1999 Lepraria jackii 1999 Mycobilimbia epixanthoides 1999 Pachyphiale fagicola 1999 Rinodina efflorescens 1994 Scoliciosporum pruinosum 1994 Strigula jamesii 1994 Xanthoria poeltii 1994 Kommenterad lista på intressanta arter Acrocordia cavata - Sällsynt och krävande art på Öland. Funnen i tre av områdena på två substrat (ask och asp). Mycket sällsynt i övriga Sydsverige med drygt 100-talet lokaler totalt i landet (Thor & Arvidsson 1999). Acrocordia gemmata - Indikatorart för rika miljöer med ädla lövträd (Arup m.fl. 1997). Uppträder på Öland i första hand på lund- och vresalm. Noterad från 16 av 20 besökta områden. Agonimia allobata - Ny för Öland. Rödlistad art (NT), som noterades från tre av de undersökta områdena på fyra substrat. Sällsynt men troligen något förbisedd i landet som helhet. Anisomeridium biforme - Indikatorart för rika miljöer med ädla lövträd (Arup m.fl. 1997). Påträffad i nio av områdena med ek som mest noterat substrat. 74

15 Arthonia didyma - Funnen på 12 av lokalerna, ofta noterad på hassel. Utpräglad slätbarksart, ovanlig i Sydsverige men till synes vanligare på Öland. Arthonia spadicea - Funnen på 14 av 20 besökta lokaler, främst på ask- och hasselbaser i skuggiga och fuktiga lägen. Signalart för skyddsvärda lövbestånd (Nitare 2000). En av få sydsvenska lavarter i skog som idag finns belagd från fler lokaler än för 50 år sedan (Arup m.fl. 1997). Arthonia vinosa - Signalart för skogsområden som under lång tid haft ett konstant fuktigt mikroklimat (Nitare 2000). Noterad från sju av områdena på i första hand ek. Arthothelium ruanum - Påträffades i 18 av de 20 studerade områdena, i likhet med Arthonia spadicea gärna på ask- och hasselbaser i skuggiga och fuktiga lägen. Båda arterna har ökat i senare tid (Arup m.fl. 1997). Bacidia fraxinea Sällsynt och krävande art på Öland, påträffades på åtta av lokalerna. Signalart för lövskogsmiljöer med höga naturvärden (Nitare 2000). Bacidia friesiana - Rödlistad art (EN) med tyngdpunkten i sin nuvarande svenska utbredning på Öland (Thor & Arvidsson 1999). Noterad från två lokaler på fläder respektive kornell. Bacidia hemipolia - Sällsynt och krävande art på Öland, noterad i sex av de undersökta områdena med ek som vanligaste substrat. Mittlandsområdet är ett av artens starkaste fästen i södra Sverige. Bacidia incompta - Ny art för Öland och rödlistad (VU). Indikerar miljöer med lång skoglig kontinuitet (Arup m.fl. 1997). Bacidia polychroa - Rödlistad art (EN) med de flesta aktuella fynden i landet från just Mittlandsskogen (Thor & Arvidsson 1999). Den noterades på ask och lundalm i tre f.d. inägoområden. Mycket god indikatorart för rikare lundmiljöer. Bacidia rosella - Rödlistad art (NT) med högt signalvärde för skyddsvärda lövskogar med lång kontinuitet (Nitare 2000). Noterad från fyra f.d. inägoområden på ask och lundalm. Arten anses ha minskat starkt i södra Sverige under senare tid (Arup m.fl. 1997). Bacidia subincompta - Funnen på tolv av de inventerade lokalerna. Arten är sällsynt i södra Sverige men blir vanligare norrut. Har i Sydsverige ungefär samma indikatorvärde som Bacidia incompta, dvs. visar på miljöer med lång skoglig kontinuitet. Bacidia trachona - Sällsynt och krävande art på Öland, som anträffades på lund- respektive vresalm i två av de undersökta, gamla inägorna. Få fynd gjorda i södra delen av landet och då alltid i rikare miljöer. Bacidina arnoldiana - Funnen på sex av lokalerna, i första hand på oxel. Relativt vanlig i Skåne men ovanligare längre norrut. Bacidina caligans - Ny art för Öland och rödlistad (DD). Hittades på en vildapel i ett f.d. utmarksområde. Känd från Gotland, Västergötland och Uppland. Biatora helvola - Ny art för Öland och räknas som sällsynt och krävande art på ön. Registrerades på en lokal på f.d. inäga. Substratet utgjordes av benved. Biatoridium monasteriense - Rödlistad art (NT), funnen på trädbaser av i huvudsak lund- och vresalm i fem av de besökta f.d. inägoområdena. Buellia alboatra - Räknas på Öland som en sällsynt och krävande art. Den finns antecknad från enbart en av de besökta lokalerna (f.d. inägomark), där den satt på en ask. Signalart för långvarig kulturpåverkan och hävd (Nitare 2000). Buellia pharcidia - Noterad på asp från två gamla gärdesmarker. En sällsynt och krävande art på Öland. Få eller rentav inga moderna fynd i övriga Sydsverige. Blir vanligare i mellersta delen av landet. Caloplaca cerinella - Registrerades i två områden, båda gångerna på asp. Räknas som en ovanlig art på Öland, men är troligen inte så sällsynt i Syd- och Mellansverige. 75

16 76 Krutbrännaren 2 (12) 2003 Caloplaca chrysophthalma - Rödlistad art (VU) som upptäcktes på en asp i ett f.d. utmarksområde. De flesta moderna förekomsterna av arten finns i mer eller mindre öppna miljöer på Öland och Gotland (Thor & Arvidsson 1999). Caloplaca herbidella - Sällsynt och krävande art på Öland som hittades på ek och lönn i ett av de undersökta områdena. Catillaria atropurpurea - På Öland sällsynt och krävande art som enbart antecknades från en ek i ett av de inventerade utmarksområdena. Catillaria nigroclavata - Bedöms höra till de mer krävande arterna i öns lavflora. Noterad på asp i en gammal f.d. utmark. Chaenotheca chlorella - En sällsynt och krävande art på Öland som noterades på lundalm respektive en björkstubbe i två av de undersökta områdena. Bra signalart för höga naturvärden (Nitare 2000). Cliostomum flavidulum (Lecanora navarrensis) - Förbisedd men troligen mindre allmän art, som finns antecknad i huvudsak på ek och hassel från nio av områdena. Fuscidea arboricola - Ny för Öland, registrerad i sju av områdena på ett flertal olika trädslag. Lauderlindsaya acroglypta - Ny för Öland, funnen på flera substrat på nio av lokalerna. Troligen förbisedd tidigare. Den bedöms dock ha stora krav på sin livsmiljö. Lecania cyrtellina - Ny för Öland, iakttagen på tre av de studerade lokalerna. Den ingår i gruppen sällsynta och krävande Ölandslavar. Arten är ovanlig även i resten av Sydsverige och förekommer huvudsakligen i rikare miljöer. Lecanora intumescens - En sällsynt och krävande art på Öland, enbart observerad på avenbok i en av de besökta ytorna. Mindre allmän i södra Sverige i övrigt och där främst på bok i torrare miljöer. Lecanora leptyrodes - Ny för Öland, antecknad från tre områden på asp, rönn och hassel. Lecanora pallida - Sällsynt i södra Sverige, troligen vanligare i mellersta delarna av landet. Artens miljökrav bristfälligt kända. Funnen på en fallen asp på en av de 20 inventerade lokalerna. Lecanora strobilina - Ny för Öland, uppmärksammad i två f.d. utmarksområden och i båda fallen på björk. Räknas som sällsynt och krävande på ön. I Sverige tidigare bara känd bara från Gotland. Lecidea nylanderi - På Öland sällsynt och krävande art som enbart antecknades från en oxel i ett av de inventerade utmarksområdena. Lecidella flavosorediata - Sällsynt och krävande Ölandsart, med förekomster i tre av områdena. Lepraria jackii - Ny för Öland, påträffad på björk i tre områden. Leptogium lichenoides - Anträffad som epifyt i fem områden. Signalerar för lång trädkontinuitet i områden där den växer epifytiskt (Nitare 2000). Mycobilimbia epixanthoides Ny art för Öland och räknas som sällsynt och krävande art på ön. Registrerades på en lokal på f.d. inägor. Substratet utgjordes av ek. Mycobilimbia sabuletorum - Påträffad i åtta av de 20 undersökta områdena. Arten är ovanlig som trädlevande men däremot vanligare på marken (epigeisk). Som epifyt på lövträd har den troligen ett bra indikatorvärde för skog med lång kontinuitet. Nephroma laevigatum - Rödlistad art (NT) med sin enda kända öländska lokal i ett av de områden som omfattades av studien. Arten signalerar lång skoglig kontinuitet där det alltid funnits inslag av gamla lövträd (Nitare 2000). Den har gått tillbaka kraftigt i södra Sverige (Arup m.fl. 1997, Thor & Arvidsson 1999). Ochrolechia arborea - Ny för Öland. Räknas till de sällsynta och krävande lavarterna på ön. Funnen på hassel i ett gammalt utmarksområde.

17 Opegrapha atra - En i Sydsverige relativt ovanlig art som noterades på sex av lokalerna. Opegrapha niveoatra (O. vulgata var. subsiderella) Sällsynt och krävande art på Öland, antecknad från ek och hassel i två av de besökta ytorna. Artens status i södra delen av landet är bristfälligt känd med de flesta av fynden från rikare miljöer. Opegrapha ochrocheila - Rödlistad art (NT ) funnen på ask och avenboksved i två gamla inägor. Bunden till lokaler med lång skoglig kontinuitet (Arup m.fl. 1997, Thor & Arvidsson 1999). Opegrapha sorediifera - Rödlistad art (NT ) som påträffats i hälften av de besökta områdena. Samtliga fynd utom ett har gjorts på ek. Förekommer ofta på lokaler med lång skoglig kontinuitet (Thor & Arvidsson 1999). Opegrapha viridis - En sällsynt och krävande art på Öland, registerad på ek, ask och lundalm i fem f.d. inägoområden. Minskande art som oftast uppträder i rikare miljöer (Arup m.fl. 1997). Pachyphiale fagicola - Ny för Öland, funnen på lönn och ask på en av de gamla utmarkslokalerna. Räknas som en krävande art på Öland. Peltigera collina - Sällsynt och krävande Ölandsart, iakttagen i tre f.d. inägomarker på ask, lundalm och lönn. Signalerar gamla lövträd eller skogsområden med höga naturvärden (Nitare 2000). Pertusaria coronata - Sällsynt i Sydsverige där den för det mest finns i rikare miljöer. Iakttagen på ask på en inägolokal. Pertusaria flavida - En sällsynt och krävande art på Öland, observerad i sju av områdena på i huvudsak ek. Mindre allmän i den södra delen av landet. Pertusaria pupillaris - Tidigare förbisedd art som bokfördes i 15 av de 20 områdena med hassel som klart mest noterade substrat. Phaeophyscia endophoenicea - Sällsynt och krävande art på Öland som anträffades på alm, ask och ek i två områden. Phlyctis agelaea - Hittad i 15 av de besökta områdena på i första hand bark av lund- och skogsalm. Mittlandsskogen är ett av artens svenska kärnområden. Signalart för blandad ädellövskog och lundar med höga naturvärden (Nitare 2000), dock inte lika krävande på Öland som på fastlandet. Physcia stellaris - Observerad på en fallen asp på en f.d. inägomark. Antalet aktuella lokaler i Sydsverige är mycket få. Var förr känd från stora delar av södra Sverige. Har troligen en vikande trend. Pyrenula nitida - Rödlistad art (NT) som påträffades på avenbok i ett område. Arten är i Sverige företrädesvis knuten till bok (Thor & Arvidsson 1999). Den signalerar för skogsområden med höga naturvärden (Nitare 2000). Ramalina baltica - Rödlistad art (NT), funnen på en ek i en av de gamla inägorna. Den har försvunnit från de flesta av sina gamla sydsvenska lokaler. Avgränsningen mot Ramalina obtusata svår (Arup m.fl. 1997, Thor & Arvidsson 1999). Ramonia interjecta - Ny för Öland, noterad på fläder i ett av utmarksområdena. Rinodina efflorescens - Registrerad i hälften av de 20 områdena på flera substrat bl.a. ek, hassel och oxel. En sällsynt art med en väsentlig del av sin sydsvenska population i Mittlandsområdet. Schismatomma decolorans - Rödlistad art (NT) representerad från en lokal genom ett fynd på ek. Signalerar lång kontinuitet av gamla ekar (Nitare 2000). Schismatomma pericleum - Rödlistade art (NT) påträffad i två f.d. inägoområden på ek respektive ask. Signalart för höga skogliga naturväden (Nitare 2000). 77

18 Scoliciosporum pruinosum - Rödlistad art (DD) antecknad som ny för Öland i samband med undersökningen. Registrerad från fyra gamla ingäomarker på ek och benved. Förefaller vara mer spridd på Öland än i övriga Sydsverige. Strigula jamesii - Rödlistad art (EN) ny för Öland. Funnen på lund- respektive vresalm i två av de gamla inägorna, vilket tillika utgör hälften av de kända lokalerna för arten i landet. Tycks kräva fuktig blandädellövskog med lång kontinuitet (Thor & Arvidsson 1999). Skötselrekommendationer I några av de studerade områden; Sörby O., Ugglemossebackarna NV. respektive SO. samt Vipetorp; har gallringar eller avverkningar nyligen gjorts. Resultaten från dessa områden har nyttjats för att studera den direkta effekten av skogliga ingrepp. Det måste poängteras i sammanhanget att gallringarna vid Sörby gjorts med ett inslag av naturvårdshänsyn som går långt över vad skogsvårdslagen kräver. Likaså skedde de inledande avverkningarna i Ugglemossebackarna NV. med direkta anvisningar i fält från sakkunniga på kryptogamer. Det är till en början intressant att notera likheten mellan de båda grannområdena i Sörby även om Sörby O. är något artfattigare än Sörby V. Då skillnaden är liten är det troligare att den beror på slumpen än av den gallring som nyligen gjorts i skiftet Sörby O. På sikt torde avverkningen komma att gynna diversiteten snarare än att minska den. Ingreppet föregicks också av en mycket detaljerad kartläggning av befintliga naturvärden. Runt de kända lokalerna för hotade och sällsynta kryptogamer gjordes frikostiga avgränsningar av mark som skulle undantas från avverkning. Merparten av de rödlistade och signalerande arterna i det gallrade skiftet Sörby O. har även återfunnits efter åtgärden. Avslutningsvis bör nämnas att såväl den ideella naturvården som markägaren var nöjd med det resultat som gallringen gav; naturvården från biologisk och markägaren från ekonomisk. Resultatet från Sörby O. visar att naturvård och skogsbruk mycket väl går att förena i Mittlandsområdet, men att en förutsättning är ett direkt samarbete i fält mellan naturvårds- och de skogliga intressena. De båda områdena vid Ugglemossebackarna (NV. resp. SO.) har röjts och gallrats i avsikt att uppfylla kriterierna för miljöstöd. Även om områdena ligger intill varandra är artsammansättningen ganska olika. Skillnaden beror på att merparten av hasselbeståndet i det södra skiftet har avverkats och att de kvarvarande hasselstammarna var mycket klenare än i det norra. Dessutom fanns i det södra området en del grova aspar vars lavepifyter inte fanns någon annanstans, varken i resten av det södra eller inom det norra skiftet. Slutsatser Lavfloran i Mittlandsområdet har genom denna inventering blivit långt bättre undersökt än tidigare, men kan långt ifrån anses som väldokumenterad. Fortfarande finns säkerligen fler arter som väntar på att bli upptäckta. Det råder stora skillnader mellan inägor och utmarker, men även skillnader inom ett samma markslag. En stor del av 78

19 variartionen kan relateras till skillnader i förekomsten av olika trädslag mellan områden och förekomsten av gamla träd. Det senare påverkar framför allt antalet rödlistade arter i respektive område. Flera områden håller hög standard och kan konkurrera med många andra sydsvenska områden i artdiversitet och förekomst av rödlistade arter. Inget område når dock riktig toppklass när det gäller antal rödlistade arter. Resultaten tyder dock på att lavfloran på hassel är rikare på Öland än i hässlena i övriga Sverige. Referenser Aronsson, M., Hallingbäck, T. & Mattsson, J.-E. (red.) Rödlistade växter i Sverige ArtDatabanken, Uppsala. Arup, U. & Ekman, S Lavfloran på Hallands Väderö. Svensk Botanisk Tidskrift 85: Arup, U., Ekman, S., Fritz, Ö., Frödén, P., Johansson, T., Knutsson, T., Lindblom, L., Lundkvist, H. & Westberg, M Bark- och vedlevande lavar i ädellövskog på ön Jungfrun. Svensk Botanisk Tidskrift 93: Arup, U., Ekman, S., Kärnefelt, I. & Mattsson, J.-E. (red.) Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige. SBF-förlaget, Lund. Arup, U., Ekman, S., Lindblom, L. & Mattsson, J.-E High Performance Thin Layer Chromatography, HPTLC, an improved technique for screening lichen substances. Lichenologist 25: Arup, U., Knutsson, T. & Ålind, P The epiphytic lichen flora in Mittlandsskogen, Öland. SE Sweden. Graphis Scripta, in press. Arvidsson, L., Lindström, M., Muhr, L.-E., Ståhl, B., & Wall, S. 1988: Lavfloran i Näverkärrsskogen i Bohuslän. Svensk Botanisk Tidskrift 82: Brandrud, T. E., Knutsson, T. & Soop, K En fantastisk säsong på Öland. Rapport med tonvikt på Phlegmacium (Spindelskivlingar): Jordstjärnan 17(3): Databanken för hotade arter och Naturvårdsverket Hotade växter i Sverige SBT, Lund Ekman, S. 1989: Förändringar i Stenshuvuds lavflora under ett halvt sekel. Svensk Boanisk Tidskr. 83: Ekman, S. 1990: Lavfloran i Dalby Söderskog. Svensk Botanisk Tidskr. 84: Fenchel, K. 1983: Lavfloran på Västeråsen, Öjared, Skallsjö sn., Västergötland. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Foucard, T Svenska skorplavar och svampar som växer på dem. Interpublishing, Stockholm. Gustavsson, H.-E 1983.: Lavfloran på Österåsen, Öjared, Skallsjö sn., Västergötland. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Gustavsson, H.-E. 1989: Lavfloran i Älmås, Abilds socken. Länsstyrelsen i Hallands län, meddelande 1989 (3). Gustavsson, H.-E. 1995: Lavfloran på bok i Ödegärdet i västra Småland. Svensk Boanisk Tidskrisft 89: Gärdenfors, U. (red.) 2000: Rödlistade arter i Sverige Uppsala. Hylander, K Inventering av mossor i Mittlandsskogen Krutbrännaren 5: Johansson, P. 1992: Bark- och vedlavar på Kullaberg förändringar under 80 år. Svensk Botanisk Tidskrift 86: Knutsson, T. & Lange, C Några spännande svampfynd från Ölands ädellövskogar, främst Mittlandsskogen Jordstjärnan 16: Knutsson, T. & Ålind, P Mittlandsskogen - ett svenskt kärnområde för biologisk mångfald. Krutbrännaren 3: Knutsson, T. & Ålind, P Fyra S i Mittlandsskogen - åtgärder som bibehåller och utvecklar områdets höga naturvärden. Krutbrännaren 5:

20 Lindqvist, M. 1983: Svamp- och lavfloran i Bokedalen, Partille kommun. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Martinsson, P.-E. 1987: Lavflora och lavvegetation vid Djurgården, Östads säteri i Långared sn., Alingsås. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. Naturvårdsverket Skogsreservat i Sverige. Rapport Nitare, J. (red) Signalarter. Indikatorer på skyddsvärd skog. Flora över kryptogamer. Skogstyrelsen. Nordén, B. & Paltto, H Vedsvampar i Mittlandsskogens hässlen. Krutbrännaren 6: Peterken, G. & Rackham, O The Mittlandsskog on Öland. Krutbrännaren 5: ,.,,.,,. &, , 1998:8. Thor, G. & Arvidsson, L. (red.) Rödlistade lavar i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken, SLU. Wilkinson, L. 1986: SYSTAT: The System for Statistics. SYSTAT, Inc., Evanston, IL. Appendix 1. Lokalbeskrivning, arealer och statistik för undersökta områden Inägoområden Aniskullen N. Möckleby sn., Bostorp, Aniskullen, strax N gården samt 250 m österut (norra delen av skiftena Bostorp 4:2, 2:2 1/5 och 6:1 6 ), besökt Undersökt yta: 7 ha Antal arter: 77 (3.e högsta) Rödlistade arter: Opegrapha sorediifera (NT), Ramalina baltica (NT), Schismatomma decolorans (NT) och Scoliciosporum pruinosum (DD) Signalerande och krävande arter: 11, bland andra Bacidia fraxinea, B. hemipolia och Pertusaria flavida :... Betängen Torslunda sn., Skogsby och Kalkstad, Betängen och Bäckängen, m O (ngt OSO) om Ekologiska stationen (skiftena Skogsby 5:5 4 och 5:9, norra änden av Kalkstad 1:4 1/2, 3:2 2, 13:1 4, 6:2 3, 5:6 och 13:1 2 ),

21 Undersökt yta: 8 ha Antal arter: 78 (näst högsta) Rödlistade arter: Bacidia polychroa (EN), Bacidia rosella (NT), Biatoridium monasteriense (NT), Opegrapha ochrocheila (NT), O. sorediifera (NT) och Scoliciosporum pruinosum (DD). : 14,,,, Kommentar: Grovstammig, fuktig alm/ask-skog med inslag av ek, lind och gles hassel. Ljusoch näringsgynnade arter förekommer. Områdets askar hyste 13 av de 19 rödlistade och signalerande arterna. Hagmossen Gårdby sn., m norr om (något NNV) Ullevi, Källängen & Hagmossen (skiftena Ullevi 6:2 3, 6:2 4 och 6:3 2 ), Undersökt yta: 4 ha Antal arter: 68 Rödlistade arter: Opegrapha sorediifera (NT) Signalerande och krävande arter: 16, bland andra Bacidia hemipolia, Bacidina arnoldiana, Buellia pharcidia, Caloplaca cerinella, Lecanora pallida, Lecidella flavosorediata,opegrapha niveoatra och Physcia stellaris Kommentar: Betad hasselrik ekskog med betydande inslag av asp. Luckig karaktär till följd av röjningar och gallringar. Hot- och signalarterna främst funna på ek (7), asp och hassel (4 var). Kråklunden Långlöt sn., Ismantorp, från vägen till Ismantorp borg och 800 m norrut (skiftena Ismantorp 2:1 2, 5:1 2 och 5:1 3, väster om vägen), Undersökt yta: 45 ha Antal arter: 77 (3.e högsta) Rödlistade arter: Opegrapha sorediifera (NT), Schismatomma pericleum (NT), Scoliciosporum pruinosum (DD) och Strigula jamesii (EN) Signalerande och krävande arter: 14, bland andra Acrocordia cavata, Bacidia hemipolia, Buellia pharcidia, Fuscidea arboricola, Lauderlindsaya acroglypta, Mycobilimbia epixanthoides och Pertusaria flavida. Kommentar: Mycket stort område av varierad karaktär. Partier med ädellövträd omväxlar med mer triviala lövmiljöer. Betydande inslag av asp (22 % av artstocken funnen på asp). Ek 81

22 (11) och just asp (6) viktigaste substraten för rödliste- och signalarterna Kvarndammen Glömminge sn., Ryd, m NO Ryd, NO om Kvarndammen, (NO-hörnet av skiftena Ryd 3:2 2 och 8:2 4 ), Undersökt yta: 7 ha Antal arter: 46 (Näst lägst bland inägoområdena) Rödlistade arter: Agonimia allobata (NT), Biatoridium monasteriense (NT) och Opegrapha sorediifera (NT) Signalerande och krävande arter: 8, bland andra Lecania cyrtellina. : /,.. (4). Lilla Hult Algutsrum sn., Holmetorp och S. Hult, 100 m NO till 750 m ONO Lilla Hult (skifte S. Hult 3:1 1/3 och 1:33 2 samt Holmetorp 7:6), Undersökt yta: 11 ha Antal arter: 80 (Högsta bland samtliga undersökta områden) Rödlistade arter: Bacidia polychroa (EN), B. rosella (NT), Biatoridium monasteriense (NT) och Opegrapha sorediifera (NT) Signalerande och krävande arter: 12, bland andra Bacidia fraxinea, Bacidia trachona och Chaenotheca chlorella Kommentar: Delar av området under lång tid fritt utvecklad medan andra delar utgörs av betespåverkad fuktig-frisk alm/ask-dominerad ädellövskog med stort inslag av grov lundalm, vresalm och ask. Inslag av ljus- och näringsgynnade arter bidar till att höja det totala artantalet. Områdets lundalmar hyser mer än hälften (nio av sexton) hot- och signalerande arter. Runnbäcken Högsrum sn., Rönnerum, m V om Rönnerums fornby jämte Runnbäcken (skiftena Rönnerum 1:3 2 och östra delen av 5:3), Undersökt yta: 17 ha Antal arter: 43 (Lägst bland inägoområdena) Rödlistade arter: Agonimia allobata (NT), Bacidia polychroa (EN), Biatoridium monasteriense (NT) och Opegrapha sorediifera (NT) 82