Studier över kranier från en neolitisk boplats i Visby tillvaratagna åren Dahr, Elias Fornvännen 65-96

Transkript

1 Studier över kranier från en neolitisk boplats i Visby tillvaratagna åren Dahr, Elias Fornvännen Ingår i: samla.raa.se

2 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS I YISBY, TILLVARATAGNA ÅREN AV ELIAS DAHR Vid grävningar, som utfördes för byggnadsändamål inom kvarteret Nunnan åren 1936 och 1937 samt i kvarteret Priorn år 1939, blottades vissa delar av det redan tidigare kända och studerade neolitiska kultiirskikl, som utbreder sig under en stor del av staden Visby. 1 Genom de fornniinnesvårdando myndigheternas försorg verkställdes arkeologisk undersökning å byggnadsplatserna efter hand som grävningsarbetena fortskredo, varvid de i kulturlagret anträffade lämningarna av den förhistoriska bebyggelsen tillvaratogos. 2 Jämte ett rikligt fyndmaterial av redskap, smycken och keramik m. m. bragtes ett antal skelett i dagen. Dessa befunno sig i allmänhet i enkla enmansgravar i själva kulturskiktet eller omedelbart under detsamma i den bädd av strandgrus, vara kulturskiktet vilar. Av fyndomständigheterna framgick i de flesta fall med full evidens, att gravarna härröra från den neolitiska bebyggelsen. De tillvaratagna skelettdelarna, vilka nu äro i Statens Historiska Museums förvar, utgöra ett viktigt tillskott till det forskningsmaterial, som bildar grundvalen för vår kännedom om stenålderns antropologiska förhållanden. En preliminär undersökning av de nya fynden har genomförts med hjälp av anslag från Humanistiska Fonden. Dess viktigaste resultat framläggas i nedan följande redogörelse. 1 Rörande tidigare utgrävningar av detta kulturskikt se Wennersten, 1909, och Nihlén, 1Ö25 och Dessa uppgifter åvilade till en början amanuens Erik Bohrn, därefter amanuens Erik B. Lundberg, som i tidskriften Fornvännen 1942 publicerat on kort redogörelse över det arkeologiska fyndmaterialet. 1 ett senare skede leddes undersökningarna av fil. kand. L. E. Bergström samt av länsantikvarien på Gotland, docent M. Stenberger. Utgrävningarna inom kvarteret Priorn kontrollerades av amanuens G. Svahnström. 5Fornvännen 1946

3 ELIAS DAHR Något om fyndomständigheterna, dateringen och förfaringssätten vid materialets bearbetning. Det kulturlager, till vilket här ifrågavarande fynd höra, sträcker sig över ett tämligen stort område i do centrala delarna av Visby. Dess tjocklek överstiger i allmänhet icke 50 cm; dess höjd över havet utgör cirka 1617 m. I kulturlagret anträffas rester av eldstäder, askanhopningar, keramikskärvor, artefakter av sten och lien samt stora mängder av djurben. Dessa sistnämnda, huvudsakligen bestående av måltidsavfall och gravgåvor, utvisa att husdjursbeståndet inom boplatsen varit ganska artrikt. Nötboskap, får eller get, svin och hund äro med säkerhet företrädda. Dock härrör huvudparten av benresterna från vilda djur, främst säl och hjort. Att jakten jämte fisket utgjort de neolitiska bebyggarnas viktigaste näringsfång framgår jämväl av de jaktredskap, sora ingå i artefaktmaterialet. Särdeles talrika äro harpuner, ljusterspetsar ooh metkrokar av ben, pilspetsar av ben, någon gång även av skiffer, samt stilettartade stickvapen av hjorthornstaggar. Redskapsinventariet består i övrigt av stenyxor av olika typer, mejslar, benprylar (oftast förfärdigade av svinben) o. s. v. Typologiskt ansluta sig fyndföremålen till en kulturfacies, som representerar sista skedet av gånggriftstiden eller övergången till hällekistetiden. Kronologiskt torde detta skede kunna hänföras till liden omkring år 2000 före Kristus. De anträffade skeletten lågo i regel inbäddade i själva kulturlagret, stundom dock i det därunder befintliga strandgruset. I de flesta full vilade de döde i rakt utsträckt ryggläge, men i ett par fall intogo de böjt sidoläge (ett slags modifierad hockerställning). Gravgåvor förekommo allmänt, mestadels bestående av prylar och till smycken bearbetade sältänder. Vid vissa skelett hittades yxor och mejslar, pilspetsar och smycken av svinbetar eller rörpärlor. Några få av skeletten voro ganska väl bibehållna men de flesta voro mer eller mindre förstörda. Av kranierna kunde blott två stycken upptagas hela, de övriga anträffades i krossat tillstånd eller sönderföllo vid framgrävningen. Skärvorna blevo emellertid omsorgsfullt tillvaratagna, varför åtskilliga skallar kunde restaureras. Denna procedur underlättades av att skärvornas brottytor i allmänhet voro oförstörda. Genom detta restaureringsarbete kunde det för närmare morfologisk analys användbara kraniematerialet utvidgas till att omfatta sex i det närmaste kompletta kranier samt tre hjärnskålspartier.

4 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK ROP LATS 67 Vid den vetenskapliga analysen följdes den av Rudolf Martin angivna mätningskanon. Vissa av de ifrågakommande måtten (vinkelmåtten, kalotthöjden och öronhöjden) erhöllos ej genom direkt mätning av kranierna utan bestämdes med hjälp av kraniekurvor, som tecknades med användande av kubisk kraniofor. Samtliga kompletta kranier fotograferades i norma f rontalis, lateralis, occipitalis ooh verticalis, kalvarierna i norma lateralis och verticalis. Beskrivning av de tillvaratagna skelettresterna. Ehuru antalet gravar, som bragtes i dagen vid utgrävningen i kvarteret Nunnan åren uppgår till ej mindre än 27, föreligga för närmare studium brakbara skelettrester blott från åtta av dem. 1 de övriga voro skelettfragmonten alltför obetydliga för att kunna äga något större intresse som undersökningsobjekt. Vid den i anslutning till utgrävningsarbetet verkställda registreringen betecknades gravarna med nummer i löpande följd från 1 till 27, under vilka nummer de återfinnas i grävningsberättelserna. Vid den antropologiska bearbetningen har ifrågavarande beteckningssystem bibehållits, i det att skelettresterna tilldelats samma nummer som de gravar, varur de upptagits. Vid grävningarna inom kvarteret Priorn, vilka företogos under år 1939, påträffades 4 ä 5 gravar. Skelettresterna i desamma voro i de flesta fall mycket obetydliga. Blott av ett enda skelett kunde kraniet och några extremitetsben tillvaratagas. I den här lämnade redogörelsen över skelettfynden meddelas korta notiser rörande gravarnas belägenheter, skelettresternas omfattning och bevaringstillstånd, de dödes kön och levnadsålder samt en del andra individuella särdrag av särskilt intresse. Beträffande kraniernas mått och indices hänvisas till Tabell 1. Rasfrågorna beröras först i den efter specialbeskrivningarna följande komparativa översikten. Nr 3. Skelettet anträffades på 2,32 meters djup, inbäddat i stenålderslagret ej långt från mitten av kvarteret Nunnan, något närmare S:t Lars gränd. Den döde vilade i utsträckt ryggläge. 1 den kringliggande jorden funnos krukskärvor och djurben. Vid högra höften anträffades en stenmejsel, i bröstkorgen en pilspets av skiffer.

5 68 ELIAS D A II R Kraniet upptogs i svårt skadat skick med krossad huvudskål. Emellertid kunde det restaureras i tämligen komplett skick. Smärre defekter kvarstå i tinningregionema och kilbensregionen, ävensom i näsområdet. Underkäken är väl bibehållen. Tänderna befinna sig i gott skick och äro blott obetydligt nötta å tuggytorna. I överkäken synes vänstra och i underkäken högra visdomstanden icke hava kommit till utveckling. Till sin allmänna form ansluter sig kraniet till den i Gotlands stenålder förhärskande typen. Pannan är flyende, flackt välvd över det kraftigt uppdrivna glabellarområdet. Hjässans högsta punkt befinner sig ett stycke bakom bregraa. Tubera frontalia äro ej märkbara, tubera parietalia svagt framträdande. Vid obelion en tydlig avplattning. Occipitaldelen är tämligen starkt utbucklad. Suturerna äro tydligt synliga, utom de laterala delarna av s u- tura coronalis. Hjärnskålen är dolichocran, orthokran nära gränsen till chamaekrani, samt akrokran och euryraetop. I norma verticalis är skallen ovoid, phaenozyg. Ansiktsdelen är kraftig, hög och samtidigt väl utvecklad i bredd. Profilen är svagt prognath. Okbågsbredden påfallande stor. De båda orbitornas överkanter ligga nästan i rät linje med varandra, underkanterna slutta utåtnedåt. I förhållande till bredden äro ögonöppningarna tämligen höga (mesokoncha). Näsryggen är skarpt kölad, roten insänkt under det framskjutande pannbenet. Näsan är starkt leptorrhin. Den döde torde ha varit en man i medelåldern. Pl. 1. Nr 9. Det tämligen väl bevarade skelettet anträffades i kvarterets mittersta parti, vilande i sträckt ryggläge i stenålderslagret omedelbart å det underliggande strandgruset. Kraniet var krossat i ett stort antal skärvor, som dock kunde hopsättas. Efter restaureringen kvarstå defekter vid vänstra sidans tuber parietale och i temporalregionen. Högra okbågen är ofullständig, underkäken väl bibehållen. Tänderna befinna sig i gott skick men äro starkt nötta. Kraniet är kraftigt dimensionerat och företer utpräglat maskulin typ. Glabellarområdet är starkt uppdrivet, superciliarvulsterna kraftiga, likaså postorbitalutsprången. Pannans sagittalkontur är ganska

6 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK III) P LATS 69 Pl. 1. Kranium till skelett nr 3, kvarteret Nunnan, Visby. Största hjärnskälslängd 195 mm, bredd-längdindex 71,3, höjd-längdindex 70,8. buktig; ovan glabella stiger den först tämligen brant men övergår snart i on långsammare stigning till hjässan, vars kontur är mycket svagt konvex. Bakom obelion faller det tydligt avplattade hjärnskålstakets kontur tämligen sakta nedåt mot det utdragna occipitalområdet. Tubera froutalia och p a r i e t a 1 i a föga framträdande. Suturerna äro ej oblitererade med undantag av sutura corona 1 i s i dess temporala sträckningar. Hjärnskålen är utpräglat dolichokran, nära gränsen till hyperdolichokrani. I avseende å höjden är den låg, chamaekran och metrio-

7 70 /; 1.1 A s II A II it l _ P : * Pl. 2. Kranium till skelett nr 9, kvarteret Nunnan, Visby. Största hjärnskålsläugd 202 mm, bredd-längdindex 70,8, höjd-längdindex 66,8. kran. I norma verticalis är skallen ovoid med tämligen rakt förlöpande temporalkonturer, phaenozyg, eurymetop. Ansiktsdelen är kraftig, leptoprosop i anseende till mulära bredden, mesen i anseende till den betydande okbågsbredden. Profilen är orthognath. Orbitalöppningama äro avrundat fyrkantiga, svagt snedställda utåtnedåt, mesokoncha nära gränsen till chamaekonclii. Näsryggen är skarpt kölad, näsroten djupt nedsänkt under pannbenet. Liksom hos de flesta övriga kranierna i serien är näsöppningen smal och hög, utpräglat leptorrhin. Den döde synes hava varit en man i medelåldern. Pl. 2.

8 S T I- Il I B K ii V E II K II A N 1 B R FRÅ N EN N B " L / T I S K II n P I.A T S 71 **r ir«w^ Pl. 3. Kranium till skelett nr 10, kvarteret Nunnan, Visby. Största hjärnskålslängd 185 mm, bredd-längdindex 73,5, höjd-iängdindcx 73,0. Nr 10. Skelettet framgrävdes ur en jordvägg i kvarterets norra del; blott kraniet och obetydliga rester av det övriga skelettet kunde tillvaratagas. Vissa restaurerings- och förstärkningsåtgärder utfördes omedelbart efter upptagandet. Kraniet kunde härigenom återställas i nästan komplett skick; dock äro vänstra okbågen och högra vari utskottet defekta. Till sina dimensioner är kraniet något mindre än de båda föregående. Det är likväl så stort, att det sannolikt måste bedömas som manligt; i denna riktning peka även muskelfästenas kraftiga ulveck-

9 72 ELI AS DA II R ling, de starka okbensutskotten å pannbenet m. ni. Glabellarpartiet är rätt obetydligt uppdrivet, supereiliarvulsterna ej starkt markerade. Pannan har tämligen flack välvning, tubera frontalia äro knappast märkbara, tubera parietalia något starkare framträdande. Mellan obelion och lambda är skallen starkt avplattad. Bakhuvudet är måttligt utdraget utan egentlig occipitalbuckla. Hjärnskålen är dolichokran, ortokran och akrokran samt eurymetop. I norma verticalis är formen ovoid, phaenozyg. Suturerna äro i rätt stor utsträckning utplånade. Ansiktet är kraftfullt byggt, tämligen högt. Profilen är mesngnath. Näsroten är smal och högt kölad. Nasion ej starkt insänkt. Ögonöppningarna äro rundat fyrkantiga, högro i sina laterala delar. Båda orbitornas överkanter luta utåtnedåt. Näsöppningen är leptorrhin. Hos båda överkäksbenen märkas torns-liknande ansvällningar å alveolarränderna ovanför molarerna såväl buccalt som lingvalt. Samtliga tandkronor äro starkt avnötta. Den döde synes hava varit en man i medelåldern. Pl. 3. Nr 12. Ett ganska väl bibehållet skelett, anträffat i södra kanten av kvarteret Nunnan vid dettas gräns till Stora Torget. Den döde vilade i sträckt ryggläge med huvudet åt norr, nedbäddad i strandgruset under kulturlagret. Vid högra sidan av halsen låg en svinbete; i övrigt anträffades vid skelettet smycken och redskap av ben och sten. Kraniet upptogs i så gott som fullständigt oskadat skick. En mindre defekt förefinnes i högra tinningfjället, varjämte näsbenen äro avbrutna. Sutura coronalis och sagittalis å flera ställen oblitererade. Tänderna äro väl bibehållna, deras tuggytor uppvisa emellertid stark avnötning. I underkäken saknas båda visdomständerna. I överkäken hava vänstra sidans framtänder postmortalt fallit ur sina alveoler. Kraniet, vars allmänna typ är klart maskulin, ansluter sig i avseende å alla väsentliga byggnadsdrag till den i fyndserien förhärskande typen, över det kraftigt uppdrivna glabellarområdet stiger den flyende pannans sagittalkontur i flack båge upp mot hjässan, vars högsta punkt ligger något bakom brogma. Tubera frön-

10 ST UDI E II ii V E R KfiAN I B II F II A N E N N B o LI T I s E II OP LAT S 73 Pl. 4. Kranium till skelett nr 12, kvarteret Nunnan, Visby. Största hjärnskälsläugd 192 mm, bredd-läugdindex 72,9, höjd-längdindex 70,3. t a 1 i a ej märkbara, tubera parietalia svagt framträdande. I området mellan obelion och 1 a m b d a är kranietakot avplattat. Occipitalpartiet är något utstående men ej uppdrivet till någon mera framträdande buckla. Vid inion finnes en starkt utvecklad protuberantia occipitalis externa. Lineae nuchae superiores äro tydligt markerade, 1. n. inferiores ej framträdande, ej heller 1. n. supremae. Hjärnskålen är dolichokran, ortokran, nära gränsen till charaaekrani. I norma verticalis är skallen ovoid med räta, bakåt svagt divergerande tinningkonturer, phaenozyg, eurymetop.

11 74 B L I A S II A II II Pl. 5. Kranium till skelett nr 15, kvarteret Nunnan, Visby. Största hjärnskfilslängd 191 mm, bredd-längdindcx 73,8, höjd-längdindex 67,5. Ansiktsdelen är kraftig, leptoprosop. Profilen är mesognath. Ögonöppningarna äro avrundat rektangulära, mycket svagt snedställda utåtnedåt, tämligen låga. Näsryggen är skarpt kölad, näsroten insänkt under pannbenet. Näsöppningen är loptorrhin. Skelettol torde hava tillhört en man i medelåldern. Pl. 4. Nr 15. Skelettet påträffades i kvarteret Nunnans västra del, 16 m ö. h., nedbäddat i kulturlagret omedelbart å det underliggande strandgruset. Den döde vilade på vänstra sidan med benen korsade. Högra foten

12 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS 75 saknades. 1 den närmast omgivande jorden anträffades en svinbete med snidade skåror samt ett bearbetat djurben. Kraniets ansiktsdel krossad, en del av dess fragment dock i behåll. Hjärnskålen upptogs i ganska gott skick. En defekt finnes dock i vänstra tinningområdet. Glabellarområdet är starkt uppdrivet. Pannan stiger ovan detsamma ganska brant uppåt men övergår därpå med mjuk båge i hjässan, vars högsta punkt ligger ett stycke bakom bregma. Strax ovanför lambda är sagittalkonturen starkt avplattad, t. o. m. svagt konkav. Occipitalområdct är kraftigt utbuktat. Tubera frontalia svagt markerade, lubcra p a r i e- talia något starkare framträdande. Suturerna äro synliga, men obliteration har börjat i sutura coronalis temporala delar. Ansiktsdelen är hög, dess bredd kan ej med säkerhet bedömas. Avståndet mellan näsöppningens underkant och alveolarranden är påfallande stort. Näsformen synes hava varit leptorrhin. Tänderna äro väl bibehållna, med undantag av de främre i högra överkäken. Tuggytorna i allmänhet starkt nötta, dock ej visdomständernas, vilket torde bero på, att underkäkens visdomständer saknas. Tandbågen är smalt paraboloid med räta, bakåt divergerande sidodelar. Den döde torde sannolikt hava varit en man i medelåldern. Könsbestämningen kan dock ej anses vara fullt säker. Pl. 5. Nr 19. Rörande fyndomständigheterna, den dödes läge etc. föreligga inga upplysningar. De tillvaratagna skelettresterna bestå av en delvis krossad hjärnskål, vars skärvor läto sig hopfogas till ett någorlunda komplett kalvarium, en del fragment av över- och underkäke samt några ryggkotor och bäckenrester, ävensom delar av extremitetsbenen. Hjärnskålen är förhållandevis liten men gör likväl intryck av att tillhöra manligt kön. Pannans glabellarområde är starkt uppdrivet, superciliarvulstema ganska kraftiga. Pannans sagittalkontur stiger ovanför glabella först tämligen brant uppåt och övergår i mjuk båge i hjässans kontur. Vid lambda är hjärnskålstaket obetydligt plattat. Occipitaldelen är starkt utbucklad, Tubera frontalia och p a r i e t a 1 i a ej f rami radande. L i n e a e nuthac

13 76 ELIAS DAHR Pl. 6. Överst: kalvarium till skelett nr 19, kvarteret Nunnan. Största längd 186 mm, bredd-längdindex 74,7. Nederst: kalvarium till skelett nr 27, kvarteret Nunnan. Största längd 182 mm, bredd-längdindex 75,8. superiores äro tydliga, däremot icke 1. n. supremae eller I. n. inf er i o res. Alla suturer äro mer eller mindre starkt oblitererade. Hjärnskålsformen är dolichokran nära gränsen till mesokrani, orthokran med tendens till chamaekrani, metriokran, eurymetop. I norma verticalis är horisontalkonturen ovoid. Av ansiktspartiet återstår blott näsroten, som är skarpt kölad, smal. Ett löst fragment av högra överkäken uppvisar friska, ej särskilt starkt nötta tänder. M 3 är utbildad och har svagt avnött tuggyta. Kraniet torde kunna tillskrivas en man i medelåldern. Pl. 6.

14 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS 77 Pl. 7. Kranium till skelett nr 26, kvarteret Nunnan, Visby. Största hjäruskålslängd 195 mm, bredd-längdindex 73,9, höjd-längdindex 67,2. Nr 26. Graven anträffades vid östra sidan av det hus, där Andelsslakteriföreningens försäljningslokaler äro inrymda. Den befann sig c:a 2 1 /» m under markytan, 16,45 m över havet. Den döde vilade i ryggläge på strandgruset, omgiven av kulturlagret. Vid skelettet anträffades ett antal rörpärlor av fågelben samt en stenyxa. Kraniet befann sig i väl bevarat skick. Blott de prominenta delarna av näsbenen samt underkäkens högra ledutskott äro skadade. Tänderna äro tämligen starkt nötta. I överkäken saknas visdorastän-

15 78 ELI A S DAHR derna, i den vänstra är M- förlorad och dess alveol delvis oblitererad. Detsamma är fallet med M 2 och M 3 i högra underkäken. Hjärnskålens suturer äro synliga utom de temporala delarna av sutura coronalis. Börjande obliteration förmärkes även å sutura sagittalis. Den dödes ålder torde med hänsyn härtill kunna uppskattas till 30 å 40 år. Såväl den allmänna dimensioneringen som hjärnskålens form utvisa manligt kön. Glabellapartiet är starkt uppdrivet, pannbenets okbågsutskott tjocka. Pannans välvning är flack, tubera trontal i a saknas. Hjässans högsta punkt ligger ganska långt bakom b r e g m a, den avplattade obeliontrakten sluttar ganska brant nedåt. Tubera parietalia äro mycket svagt framträdande. Ansiktet är ej särskilt högt. Profilen är orthognath. De rundat fyrkantiga, chamaekoncha orbitalöppningarna luta svagt utåtnedåt Näsöppningen är mesorrhin. Pl. 7. Nr 27. Graven anträffades ej långt från föregående inne i källaren till Andelsslakteriföreningens byggnad. Blott obetydliga delar av skelettet kunde tillvaratagas, däribland hjärnskålens övre del samt underkäken och vänstra överkäken. Hjärnskålens största längd är 182 mm, dess största bredd 138 mm. Könet kan ej med säkerhet bestämmas, dock äro de morfologiska dragen övervägande av manlig typ. Åldern synes i beaktande av tändernas nötningsgrad och suturernas tillstånd böra uppskattas till 30 å 40 år. Högra lårbenets st. längd är 446 mm, dess fysiologiska längd 443 mm. Med ledning härav kan den dödes kroppslängd beräknas till 162 cm, om könet uppfattas såsom kvinnligt, eller till 167 cm om könet uppfattas såsom manligt. Pl. 6. Nr 39. (Skelett från kvarteret Priorn) Anträffades söder om det nya biskopshusets södra hörn c:a 15 cm under det på ungefär 2 meters djup under markytan befintliga kulturlagret. Vid skelettet inga gravfynd, men i kulturlagret ovanför detsamma lågo talrika grop-ornerade lerskärvor. Skelettet var relativt väl bibehållet. Den döde vilade i»hockerläge»

16 STUDIER HVER KRAN 1 ER FR AN EN NEOLITISK ROP LATS 79 Pl. 8. Kranium lill skelett nr 39, kvarteret Priorn, Visby. Största hjärnskälslängd 186 mm, bredd-längdindex 73,7, höjd-längdindex 72,6. på rygg med benen upphöjda utmed högra sidan. Ansiktet var vänt uppåt. Kraniets ansiktsparti och främre delen av hjärnskålstaket kunde upptagas i tämligen oskadat skick. Näsbenen och närliggande delar av överkäksbenen äro dock skadade. Den bakre delen av hjärnskålen och kraniebasen voro krossade men kunde restaureras. En större defekt kvarstår i övre delen av pannbenet, en annan i kraniebasens kiloch silbensområde. Pannan är ovanligt starkt inknipen ovanför postorbitabitskotten (minsta pannbredden blott 90 mm!) Glabellarområdet måttligt starkt uppdrivet, superciliarvulsterna svagt markerade. Sagittalkonturon

17 80 ELIAS D A 11 R Tabell 1. Mått och indices hos manliga kranier från Visby (Måtten äro angivna i mm.) Nr 3 Nr 9 Nr 10 Nr 12Nrl5Nrl9 Nr 26 P:39 Medium Största hjärnskålslängd Kraniehaslängd... Största hjärnskålsbredd Minsta pannbredd. Största pannbredd. Biauricularbredd.. Asterioubredd Basion-bregma-höjd Kalotthöj d l Ansiktslängd övre ansiktsbrcdd. Biorbitalbredd... Okbägsbredd Mellanansiktsbrcdd Ansiktshöjd övre ansiktshöjd.. Interorbitalbredd Orbitalbredd Orbitalhöjd Nasalbredd Nasalhöjd IG ,5 22, , (131) 77 22, ,5±2, ±1,00 139,9±0,97 98,0±1,38 114,8±1,19 123,4±1,52 108,0±1,24 133,8±1,01 113,9±1,24 104,3±1,53 103,2±1,01 109,1±0,61 104,0±0,73 137,8±1,42 95,0±0,97 120,5 74,3±0,89 25,4±0,30 45,3±0,61 34,0±0,85 23,4±0,36 52,3±0,94 Breddlängd index Höjd längdindex Höj d breddi ndex Transv. frontoparie- Jugal övre ansikts- Malar övre ansikts- 71,3 70,8 99,3 73,4 52,8 76,5 80,0 43,4 70,8 66,8 94,4 71,3 53,2 78,1 76,7 40,9 73,5 73,0 99,3 70,6 51,8 75,5 74,5 43,4 72,9 70,3 96,4 71,4 54,7 (58,8) 81,7 73,4 45,5 73,8 67,5 91,5 68,8 45,9 74,7 71,0 95,0 70,5 73,9 67,2 91,0 68,8 52,6 73, ,0 73,7 72,6 98,5 65,7 56,4 81,5 69,8 46,2 73,1±0,48 69,9±0,86 95,7±1,17 70,1±0,82 53,6±0,68 77,8±1,38 75,0 ±1,39 44,9±0,98 1 över glabello-inion-horisontalen.

18 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK ROPLATS 81 ovanför glabella tämligen starkt konvex, hjässans kontur ej avplattad upptill; dess högsta punkt ligger strax bakom bregma. Mellan obelion och lambda en tydlig avplattning, som sluttar relativt starkt till frankfurterhorisontalen. Bakhuvudet är ej starkt utdraget. L i- neae nuchae svagt markerade. Tubera frontalia och p a r i e t a 1 i a knappast skönjbara. De temporala delarna av sutura coronalis, vissa partier av sutura sagittalis och lambdoidea oblitererade. Ansiktet är högt, ej särskilt brett, leptoprosopt. Profillinjen är mesognath. Orbitorna rundat rektangulära, starkt chamaekoncha. Näsöppningen är tämligen bred, nasalindex faller dock inom den leptorrhina gruppen. Tänderna äro starkt nötta men i övrigt väl bibehållna. Den döde torde ha varit en man i framskriden ålder. Pl. 8. I Komparativ översikt över kraniematerialet. I sin helhet kan den a Visbyboplatsen upptagna kranieserien betecknas såsom tämligen enhetlig i avseende å alla väsentliga morfologiska karaktärer. Den allmänna överensstämmelsen i form och byggnad framgår redan vid en överblick över de här bifogade fotografiska avbildningarna. En noggrannare uppfattning om graden av denna enhetlighet erhålla vi genom statistisk undersökning av variabiliteten hos olika mätbara karaktärer. Såsom av tabell 2 framgår, Tabell 2. Varialionskoefjicienter för mått och indices hos manliga kranier från Visbyboplalsen. Hjäruskälsmätt Ansiktsmått Indices Hjärnskälslängd... Kraniebas Hjärnskälsbredd... Basiou-bregmahöjd öronhöjd Minsta pannbredd. Största» Biauricularbredd.. CFornvännen Anslktslängd 4.06 j övre ansiktshrcdd Biorbitalbredd 2,14 Okbågsbredd 3,10 Mellanansiktsbredd 3.97 övre ansiktshöjd.. 2,94 Nasalbredd 3,49 Nasalhöjd 2,41 1,58 1,72 2,53 2,49 3,18 3,98 4,78 Breddlängdind. Höjdlängdind. Höjd breddind. Transv. frontoparietalind Jugal övre ansiktsindex Målar övre ansiktsindex Orbltallndex Nasalindex 1,85 3,49 3,44 3,30 3,13 4,35 4,54 5,78

19 82 ELI AS DA H It äro variationskoefticienterna såväl för de absoluta måtten som för de viktigaste indextalen genomgående små, i själva verket betydligt mindre än de koefficienter man funnit vid undersökning av många såsom rasenhetliga uppfattade moderna folkgrupper. Vårt undersökningsmaterials ringa omfattning minskar visserligen betydelsen av de ifrågavarande statistiska data. Vi måste räkna med möjligheten, att en utvidgning av materialet genom senare fynd kan komma att utvisa andra variabilitetsvärden. Den typiska överensstämmelsen mellan de för närvarande föreliggande kranierna är emellertid obestridlig och underlättar väsentligen liedömandet av materialets taxonomiska relationer. I kraniernas allmänna byggnad blanda sig primitiva drag med moderna. I mångt och mycket intager fyndserien en mellanställning mellan senpaleofiticums och det nutida Europas människotyper. Sålunda äro skallarnas absoluta mått i genomsnitt något mindre än hos de förra, men större än hos de flesta nutida raser. Särskilt påfallande är kranielängdens storlek i förhållande till de nutida européernas. Hos dessa ligger kranielängden vanligen mellan 176 och 186 mm hos manligt kön. Hos Visby-kranierna ligger hjärnskålens genomsnittslängd något över 190. Bland paleolitiska kranier finner man oftast en längd av i det närmaste 200 mm. Möjligen finner man även ett primitivt drag i kraniebasens absoluta längd. Dess genomsnitt utgör hos Visby-kranierna i det närmaste 105 mm, medan man hos moderna, långskalliga typer i allmänhet finner en genomsnittlig baslängd av c:a 98 mm. Det är emellertid ej uteslutet, att man häri snarare bör se en av levnadssättet betingad anpassning, beroende på de krav, som ställas pa tuggapparatens effektivitet. Stenålderns människor torde i allmänhet ha varit utrustade med starkare käkmuskulatur an nutidsmänniskorna ooh vid sin diet ha betydligt mera nyttjat visceralkraniets tuggfunktion. Härpå tyder även den stora okbågsbredden och tandkronornas starka nötning. Samtliga skallar i Visbymaterialet äro dolichokrana, dock i de flesta fall nära gränsen till mesokrani. Höjden är genomgående något mindre än bredden. Höjdlängdindex befinner sig mestadels invid värdet 70. I övrigt kännetecknas Visby-kraniernas allmänna gestaltning av den relativt flacka, flyende pannan, som hos männen har ett mycket starkt uppdrivet glabellaparti och mäktiga superciliarvulster. Tubera frontalia och parietalia äro mycket

20 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS 83 svagt framträdande. Trakten mellan obelion ooh lambda är i allmänhet starkt avplattad, lutande i relativt liten vinkel mot frankfurter-horisontalen. Bakhuvudet är utdraget och oftast kännetecknat av en starkt utbiicklad tuber occipitale. Ansiktspartiet är kraftfullt dimensionerat, på samma gång högt och brett. Hos samtliga exemplar ligger den s. k. övre ansiktshöjden (= avståndet från nasion till (iverkäkens alveolkant mellan fram t änderna) över värdet 70, hos de flesta vid eller över värdet 75 mm. Den starka utvecklingen i bredd, och i synnerhet den stora okbågsbredden vilken såsom ovan framhållits, utan tvivel måste anses stå i samband med en ovanligt kraftig utbildning av tuggmuskulaturen åstadkommer emellertid, att höjdbredd indices ej visa påfallande höga värden. Särskilt gäller dotta för den s. k. jugala övre ansiktsindex, som i allmänhet håller sig kring värdet 53. Den malara övre ansiktsindex, som i mindre grad än den jugala påverkas av tnggmuskulaturens utveckling, är förhållandevis något högre, i genomsnitt c:a 78. Om kranierna bedömas med utgångspunkt från den förstnämnda indexberäkningen, faller flertalet inom den mesoprosopa gruppen, om de bedömas med ledning av den sistnämnda indexberäkningen äro däremot de flesta leptoprosopa. Ansiktets profilvinkel är i allmänhet orthognath. I ett par fall förekommer dock mesognathi eller svag prognatlii med en ansiktsvinkel av 79 resp. 84. Orbitalöppningarna hava lateralt en kraftig omramning av pannbenets mäktiga postorbitalprocesser och okbenens breda frontalutskott. Till formen äro de genomgående avrundat rektangulära, tämligen låga i förhållande till bredden. Orbitalindex uppnår sällan värdet 80. Oftast äro orbitorna svagt snedställda utåtnedåt. Särdeles karakteristisk är näsöppningens ringa bredd. Samtliga exemplar äro med ett enda undantag utpräglat leptorrhina. Medelvärdet för nasalindex ligger under 45. Näsryggen är smal och starkt kölad, näsroten är oftast djupt insänkt under pannans vulstlika glabellarområde. Tänderna, vilka såsom nästan alltid hos neolitiska skallar äro fria från caries men samtidigt uppvisa utomordentligt stark avnötning i tuggytorna, stå i nästan samtliga fall i en jämn och vacker tandbåge. Retensioner eller andra anomalier förekomma ej, om man borteer från att visdomständerna i ett par fall synas vara undertryckta.

21 84 ELIAS DAHR Underkäken är kraftigt byggd med välutvecklad haka, som varierar betydligt i bredd. Om vi efter denna kortfattade karakteristik vilja inlåta oss på frågan om fyndseriens förhållande till andra neolitiska skelettrester och i synnerhet sådana från närliggande områden, så erbjuda sig såsom jämförelsematerial i främsta rummet de människoskelett, som några år tidigare upptagits vid Västerbjers på östra Gotland från kulturlager av samma typ som Visbykraniernas, samt vidare de benrester, som tillvaratagits i svenska megalitgravar (huvudsakligen i Bohuslän och Västergötland) och som genom Retzius' ooh Fursts grundläggande undersökningar kommit att bliva den nordiska antropologiens klassiska forskningsmaterial. Vardera av dessa fyndserier är av någoj större omfattning än Visbymaterialet: från Västerbjers föreligga 11 kompletta manliga skallar, från de västsvenska megalitgravarna åtminstone 16 för kraniologiskt bruk användbara sådana. Samtliga befinna sig i Statens Historiska museums förvar. Måttsuppgifter och avbildningar äro tillgängliga i litteraturen, för megalitkraniernas del i G. Retzius:»Crania suecica antiqua» och Fursts:»Zur Kraniologie der schwedischen Steinzeit», för västerbjerskraniernas del i Stenberger, Munthe och D a h r s monografi»das Grabfeld von Västerbjers». Det föreligger åtskilliga andra kraniefynd från det svenska stenåldersområdet, men de bestå i allmänhet av enstaka kranier från sporadiska fyndplatser. De lämpa sig ej för den undersökning, vi här vilja utföra, vilken gär ut på att jämföra medelvärdena för kraniemåtten hos mera omfattande, slutna material. Vid en dylik undersökning minskas risken, att våra slutsatser vilseledas av tillfälliga, individuella företeelser. Även om medelvärden, hämtade ur fyndserier av sä begränsad omfattning som de, vilka stå oss till buds, äro behäftade med mycket stor osäkerhet, så giva de oss långt tillförlitligare vägledning vid bedömandet av de antropologiska förhållandena än vad de individuella måtten hos sporadiska fynd kunna göra, ty medelvärdenas osäkerhet låter sig skattningsvis bedömas och kan således vederbörligen beaktas vid analysen. Vi vilja förutsätta, att våra fyndserier kunna betraktas som slumpvis tagna stickprov ur de respektive stenåldersbefolkningarna, ooh att variaterna (d. v. s. kraniemåtten och indexvärdena) fördela sig normalt kring naturliga medelvärden. Ehuru riktigheten av dessa förutsättningar ej kan kontrolle-

22 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS 85 ras, torde vi med hänsyn till vissa förhandenvarande indikationer, såsom att varje fyndserie tillhör en sluten och enhetlig kultur, eventuellt en snävt begränsad tidsperiod, att variationsbredden inom serierna är förhållandevis liten, att materialen således både ur arkeologisk och antropologisk synpunkt synas vara homogena, hava full rätt att antaga ifrågavarande förutsättningar såsom arbetshypoteser vid vår undersökning. Vi meddela här en tabellarisk sammanställning av medelvärdena för de viktigaste kraniemåtten och indextalen hos de ifrågavarande Tabell 3. Jämförelse mellan medelvärden för mått och indices hos manliga kranier från stenåldersboplatserna i Visby och Västerbjers saml stenkammargravar i Västergötland och Bohuslän. Visby Västerbjers Vgl. och Boh. N Medium i mm N Medium i mm N Medium i mm Största hjärnskålslängd.» hjärnskälsbredd. Minsta pannbredd Basion-bregma höjd öronhöjd Kraniebaslängd Biauricularbredd Kalotthöjd Ansiktslängd Okbågsbrcdd Mellanansiktsbredd övre ansiktshöjd Orbitalbredd Orbitalhöjd Nasalhöjd Nasalbredd 191,5 139,9 98,0 133,8 113,9 104,8 123,4 104,3 103,2 137,8 95,0 74,3 45,3 34,0 52,3 23,4 ± 2,06 ± 0,97 ± 1,38 ± 1,01 ± 1,24 ± 1,50 ± 1,52 ± 1,53 ± 1,01 ±1,42 ± 0,97 ± 0,89 ±0,61 ± 0,85 ± 0,94 ± 0,36 192,0 ± 1,61 143,5 ± 0,71 99,6 ± 1,05 137,9 ±0,77 115,3 ± 0,60 106,1 ± 1,55 126,4 ± 0,89 100,9 ± 1,43 102,4 ± 1,21 139,6 ± 1,15 98,4 ± 1,36 74,6 ± 1,50 44,6 ± 0,34 34,7 ± 0,35 54,4 ±1,08 22,9 ± 0,51 188,9 ± 1, ± 1,20 97,8 ± 1,01 134,5 ± 1,87 119,5 ± 2,38 101,7 ± 0,91 121,0 ± 0,96 105,2 ± 1,38 97,0 ± 2,46 130,2 ± 1,39 92,6 ± 1,68 71,8 ± ,8 ±0,45 32,6 ± 0, ±0,91 24,2 ± 0,64 Bredd längd index.. Höjd längd index.. Höjd bredd index.. Transv. frontopar. index Jugal övre ansiktsindex. Målar» > Orbitalindex Nasalindex 73,1 ± 0,48 69,9 ± 0, ± 1,17 70,1 ± 0,82 53,6 ± 0, ± 1,38 75,0 ± 1, ± 0, ± 0,43 71,9 ± 0,70 96,2 ± 0,68 69,5 ± 0,60 53,5 ± 1, ± 1, ± 0, ± 1, ± 1,04 71,7 ± 1, ± 1, ± 0, ± ,4 ± 1,85 78,2 ± 0,88 46,9 ± 0,94

23 86 ELIAS D A II R fyndserierna (Tabell 3). De däri upptagna siffrorna hänföra sig uteslutande till kranier av manligt kön. Vad först beträffar hjärnskålens absoluta dimensioner så äro skillnaderna mellan serierna, i beaktande av osäkerheten hos medelvärdena, ej stora. I fråga om de flesta måtten, såsom hjärnskålens totala längd, kraniebasens längd, pannans bredd och biauricularbredden ävensom kalotthöjden, intaga Visbykranierna en mellanställning mellan Västerbjers- och megalit-skallarna, i fråga om hjärnkapselns största bredd och höjd ligga de något under bägge jämförelseserierna. Skillnaderna äro emellertid i intet fall statistiskt signifikativa. Ej heller kunna de förefintliga olikheterna mellan indexvärdena uppfattas säsom annat än slumpmässiga. Vad beträffar hjärnskälsformen i övrigt, pannans gestaltning, utvecklingen av tubera frontalia och p a r i e t a 1 i a, sagittal-, horisontal- och transversalkonturernas förlopp etc. överensstämma de tre fyndgrupperna väsentligen med varandra. De representera alla en och samma morfologiska genomsnittstyp, i korthet kännetecknad av dolichokrani nära gränsen till mesokrani, orthokrani nära gränsen till chamaekrani, eurymetopi, uppdrivet glabellarområde, ovoid horisontalkontur och tämligen utdraget bakhuvud. Även i fråga om ansiktsdelen äga de tre svenska stenåldersserierna vissa gemensamma karakteristika, men samtidigt äro några olikheter att anteckna. Med Västerbjerskranierna överensstämma Visbyfynden i anseende till den påfallande stora okbågsbredden, som uppgår till i det närmaste 140 resp. 138 mm. De svenska megalitkranierna uppvisa i genomsnitt en mera normal okbågsbredd, liggande vid 130 mm. Detsamma är fallet med det danska megalitområdets kranier, ävensa med bandkeramiska skallar från de inre delarna av kontinenten. Huruvida de gotländska materialens stora okbågsbredd skall uppfattas som ett tecken på rasskillnad i förhållande till de nu nämnda och enkannerligen till det svenska megalitmaterialet, synes ytterst tvivelaktigt. Snarare torde man däri böra se on av levnadssättet förorsakad fenotypisk avvikelse. Såsom ett förklaringsförsök må rent hypotetiskt framhållas möjligheten av att olikheten i någon mån beror på skillnaden i diet. Vi veta nämligen, att betydande olikheter härutinnan verkligen förefinnas. Av fyndmaterial från utgrävningarna kunna vi draga den slutsatsen, att salar spelade en synnerligen framträdande roll i hushållningen på. de gotländska stenåldersboplatserna, där

24 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS 87 innevånarna i motsats till megalitfolken antagligen mera levde som jägare och fiskare än som jordbrukare. Måhända skulle man närmast kunna förlikna deras livsföring med våra dagars eskimåers naturligtvis med vissa betydande olikheter i korrespondens med skillnaderna i klimat och natur inom de respektive livsrummen. Det är kanske ej utan intresse i detta sammanhang, att just eskimåerna höra till de nutida folkslag, som förete den största okbågsbredden. Det må även anmärkas, att stenäldersfolket å den vid Schwerins kust belägna Ostorf-boplatsen uppvisar en okbågsbredd, som rätt nära överensstämmer med gotlänningarnas och betydligt överträffar motsvarande kraniemått hos de neolitiska stammarna i kontinentens inre. Att livsföring och hushållning å Ostorf-boplatsen starkt torde hava liknat den på de gotländska boplatserna, har framhållits bl. a. av dr Stenberger. På grund av den stora okbågsbredden är ansiktsindex hos Visbyoch Västerbjerskranierna blott måttligt hög (övre jugalansiktsindex omkr. 5354, nästan identisk hos båda fyndmaterialen). Ehuru dessa kranier därför i allmänhet äro mesena, förete de emellertid absolut sett en ganska stor ansiktshöjd. Den övre malara ansiktsindex, som mindre än den jugala påverkas av tuggmusklernas utveckling, är i do flesta fall mycket hög. Härutinnan stämma gotlandskranierna överens med materialet från de västsvenska megalitgravarna. Däremot hava de danska megalitskallarna liksom kranierna från Ostorf så vitt man kan döma av i litteraturen förefintliga måltsuppgifter en betydligt mindre ansiktshöjd. I denna skillnad föreligger sannolikt ett tecken på genetisk olikhet. Orbitalöppningarna erbjuda ej några avvikelser av större intresse. Däremot föreligger en viss olikhet mellan fyndserierna i avseende å näsformen. Vi hava ovan nämnt, att densamma hos Visbykranierna är leptorrhin, vanligen dock nära gränsen till mesorrhini. Hos Västerbjerskranierna är leptorrhinin mycket starkare. De megalithiska skallarna åter äro i allmänhet mesorrhina. Skillnaden mellan de båda sistnämnda grupperna är så ansenlig, att den ej synes kunna skrivas allenast på slumpens konto. Om således en genetisk olikhet här är för handen, så torde denna dock ur rasfrågans synpunkt ej vara av större betydenhet. Måhända bör den snarare uppfattas såsom en följd av långvarig isolering än såsom ett tecken på olika härstamning. De nya Visbykranierna uppvisa ett medelvärde, som ligger mellan de

25 88 ELIAS DAHR bada andras. I detta avseende, liksom i åtskilligt övrigt, intaga de alltså en intermediär ställning, ehuru anslutningen till Västerbjersmaterialet i allmänhet synes vara något intimare än till kraniematerialet frän megalilkulturen. Tvivelsutan har man att föreställa sig den tidigare stenåldersbefolkningen i Sverige såsom fördelad i smärre kolonier eller stammar med tämligen begränsade livsrum, inom vilka de levat mer eller mindre bofast, måhända här och var med kortare säsongbundna förflyttningar. Vid försök att bedöma härkomstfrågan och de genetiska relationerna mellan de olika platsernas befolkningar torde man böra räkna med att, särskilt under do långa stenåldersperioder, som föregingo uppblomstrandet av de neolitiska högkulturerna, de olika koloniernas isolation kan hava varit tillräckligt fullständig och varaktig, för att genetiska olikheter skulle kunna hava uppstått mellan kolonierna, medan inavel åstadkommit genetisk enformighot inom desamma. De få kranieserier, som vi äga från det svenska stenåldersområdet låta oss dock knappast finna några mera betydande tecken på sådan befolkningsutveckling. Variationen inom de undersökta serierna är visserligen, av våra måttserier att döma, förhållandevis liten, men variabiliteten mellan serierna synes ej heller vara stor. Om de skilda undersökningsmaterialen haft sitt genetiska och geografiska ursprung i skilda härdar på kontinenten, så hade större olikhet mellan dem varit att vänta, ty vi veta, att kranieformen redan under tidig neolitisk tid var ganska varierande i skilda kulturkretsar och olika delar av kontinenten. Nu finna vi hos kraniematerialen från Visby, Västerbjers och de västsvenska megalitgravarna praktiskt taget samma grundform och samma genomsnittsvärden ä de undersökta kraniemåtten (eventuellt med undantag för vissa taxonomiskt mindre väsentliga karaktärer, säsom okbågsbredden och kanske även nasalindex). Någon större racial olikhet mellan Gotlands boplatsbebyggelse och Västsveriges megalittolk synes alltså icke hava funnits. Det torde vara riktigast att antaga, att de hava samma ursprung, att de utgöra grenar av en och samma stam, som i ännu mycket äldre tid tagit den svenska jorden i besittning och kontinuerligt levat kvar där utan någon väsentlig påverkan av andra, antropologiskt avvikande folkslag. Rörande ursprunget och härkomsten kunna vi blott angiva några i allra grövsta drag orienterande synpunkter. Samma hjärnskålsform,

26 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS 89 som kännetecknar Sveriges neolitiska befolkning, dominerade under senpaleoliticum i västra Europa och bibehöll där en härskande roll även under neoliticum, ehuru även andra hjärnskålsformer i rätt stor utsträckning uppträdde vid dess sida. Kortare och bredare samt högre och smalare typer dominerade inom olika delar av östra Europa redan under tidig neolitisk tid. Söderut utvecklades, troligen mycket tidigt, de starkare dolichocephala och starkare pigmenterade medelliavsfolkon, och det är väl ej helt uteslutet, att dessa under stenåldern utbredde sig sä långt norrut som till England. Men i övrigt torde nordvästliga Europa och i synnerhet trakterna kring Nordsjön liksom kring åtminstone de västra delarna av Östersjön samt länderna närmast söder därom hava varit hemvist för starkt depigmenterade folk med måttligt eller svagt dolichocefal kranieform, som dock flerstädes gonom uppblandning med främmande element försköts i brachycephal riktning. Sistnämnda förändring tycks ej i nämnvärd mån hava inträtt inom dot egentliga svenska stenåldersområdet. Här har den ursprungliga hjämskålsformen bibehållit sig i renare skick än inom t. ex. det danska området, i Belgien, flerstädes i Tyskland, Frankrike o. s. v. Inom vissa kulturkretsar ä kontinenten synes rasblandningen ha varit starkare, inom andra svagare. En tämligen enhetlig kranietyp, som i allt väsentligt överensstämmer med de svenska stenåldorsseriernas, har man funnit inom vissa neolitiska kulturer i det nordvästliga Tyskland, särskilt i trakterna kring Elbe och Saale (Rössen). Då ej blott hjämskålsformen utan även splanchnokraniets gestaltning här synnerligen väl överensstämmer med motsvarande drag hos den svenska befolkningen är det måhända berättigat, att antaga ett nära genetiskt samband mellan dessa västtyska stenåldersfolk och Sveriges neolitiska bebyggare. Om vi vilja föreställa oss, att invandringen till den skandinaviska halvön skett ifrån nordvästra Tyskland, så måste vi dock antaga, att den försiggått över de danska områdena. Här finna vi emellertid under stenålderns senare skeden icke en antropologiskt identisk folkstock utan en mera komplicerat, delvis av brachycephalare typer sammansatt population. Likvisst behöver detta förhållande icke motsäga föreställningen om ett närmare genetiskt samband mellan Sveriges och Västtysklands stenåldersfolk, ty den danska populationens avvikande prägel kan hava uppstått i ett påföljande skede genom den ursprungliga befolkningens uppblandning med senare invandrade, främmande raselement. Pri-

27 90 ELIAS DAHR märt kunna säväl de danska som de svenska områdena ha befolkats från nordvästra Tyskland av just den antropologiska typ, som vi ovan närmare skildrat; sekundärt kan Danmark hava mottagit brachycephalare invandrare, vilka påverkat kranieformens genomsnittsvärde i synnerhet hos de danska öarnas, kanske även det skånska områdets megalitbefolkning, men däremot ej i nämnvärd mån sträckt' sina inverkningar till det egentliga svenska stenåldersområdet och ej heller till Gotland. Sammanfattning och diskussion av rasfrågan. Såsom en sammanfattning av de nu framförda synpunkterna och iakttagelserna vilja vi andraga följande. Inom den från Visby-boplatsen härrörande kranieserien kunna vi icke på grundvalen av skilda egenskapskombinationer hos de enskilda exemplaren särskilja olika rastyper. Om till äventyrs olika raselement inga i materialet, så äro deras kännetecken sä blandade hos individerna, att man icke rimligtvis kan hänföra dessa till olika taxonomiska kategorier, man må nu kalla dem raser, underraser eller något annat. Variabiliteten av de enskilda egenskaperna är tämligen liten. Kranieserien kan alltså betraktas som ett stickprov ur en någorlunda homogen befolkning. Kraniefynden från Västerbjers förhälla sig på liknande sätt: samtliga exemplar äro typiskt överensstämmande, möjligen med ett onda undantag (ett påfallande litet, relativt kort och högt manskranium, tyvärr ganska illa medfaret, med krossad ansiktsdel). Hos de båda serierna överensstämma medelvärdena för samtliga kraniemått (med undantag för nasalindex) inom ramen för den statistiska osäkerheten. Då inga anledningar till något mera komplicerat antagande äro lör handen, kunna vi hypotetiskt betrakta dom säsom överensstämmande i avseende å genetisk sammansättning och härkomst. Bland de sporadiska kraniefynden frän andra gotländska stenäldersboplatser finna vi i övervägande antalet fall väsentligen samma gestaltning som hos de nämnda serierna (D a h r, 1943). Vi kunna följaktligen antaga, att Gotland under denna epok hyste en tämligen ensartad befolkning. I anseende till sina fysiska egenskaper företer denna befolkning väsentlig likhet med den megalitiska befolkningen i det egentliga svenska stenåldersområdet, sådan vi känna densamma genom skelettfynd från stenkaniniargravar därstädes.

28 STUDIER ÖVER KRANIER FRÅN EN NEOLITISK BOPLATS 91 Sträcka vi vår utblick till kontinenten, finna vi en allmän kraniologisk likhet med folken i vissa kulturkretsar i nordvästliga Tyskland. Det anses rätt allmänt ehuru denna mening ej äger något direkt stöd i empiriska fakta att den ifrågavarande typen härleder sig från Västeuropas senpaleolitiska innevånare. Likhet är ett relativt begrepp, och vi skulle icke haft någon grund att antaga ett närmare samband mellan de ovan omtalade neolitiska folkgrupperna, om icke dessas likheter framstode mot bakgrunden av de mer eller mindre avvikande medelvärden, som vi finna hos andra folkgrupper från denna tid. Vi hava ovan i förbigående nämnt några dylika. Vi ha vidare sökt påvisa, att förekomsten av en till sina genomsnittliga kraniemått avvikande megalitbefolkning i det danska stenåldersområdet ej behöver utgöra ett hinder för den befolkningshistoriska linje, som vi tro oss kunna draga från kontinentens nordvästliga delar upp till det svenska bebyggelseområdet. Rikta vi vår blick på utvecklingen i Sverige under de efterföljande tidsskedena, finna vi att den för stenåldersbefolkningen karakteristiska kranietypen håller sig kvar därstädes med en påfallande seghet. Detta har med stor pregnans påpekats av Fiirst (1912). Han säger om typen i fråga:»diesen dolichocephalen nordischen Schädeltypus können wir in denselben Formen in Schweden von der megalithischen Steinzeit iiber die Bronze- bis in die Eisenzeit verfolgen und finden auch, dass er bis in die neueste Zeit als typischer Schädel fiir unsere nordischen Länder und speziell fiir Schweden sich bewahrt hat, wenn auch die Dolichocephalie im Norden wie auch in den deutschen Ländern mit Riickgang seiner relativen Anzahl bedroht ist.» Om vi vilja sätta en rasetikett på denna människotyp, kan bland de gängse termerna ingen annan än»nordisk ras», komma pa tal. Övrig för diskussion blir blott frågan, vilken ställning inom den nordiska rasen man bör tilldela den svenska stenålderstypen, huruvida man skall uppfatta densamma såsom en typisk representant för nordisk ras eller blott som en perifer gren därav eller såsom en blandform, vari nordisk ras utgör en, låt vara mycket dominerande, beståndsdel. För alla dessa olika uppfattningar hava förespråkare funnits. För att börja med den sist anförda, så bygger den på antagandet, att variabiliteten inom det svenska stenåldersfolket är för stor för att motsvara föreställningen om en»ren» ras och att en»renare» form av nordisk ras

29 92 ELI AS D All R verkligen förekommit å annan tid eller plats. Man rör sig härvid med abstrakta konstruktioner. Intet faktiskt skäl föranleder oss att antaga, att någon»renare» form verkligen funnits, och vi hava heller ingen objektiv utgångspunkt för föreställningen om de fysiska egenskaperna hos en sådan. Därest den svenska stenåldersbefolkningen ursprungligen skulle ha uppstått ur skilda källor, har en så genomgripande sammansmältningsprocess ägt rum, att vi icke kunna ur de neolitiska fynden utläsa, att en blandning föreligger, än mindre kunna vi konstruera en tillförlitlig bild av de olika utgångsmaterialen. Huruvida den svenska stenåldersbefolkningen bör betraktas som en perifer gren av den nordiska rasen eller tillerkännas en mera central ställning inom densamma beror i hög grad på, vilken omfattning man ger åt begreppet nordisk ras. Enligt en del forskare höra ej blott Nordens, Englands och Nordvästeuropas dolichocephala neolitiker hit utan jämväl de östligare snörkeramiska kulturernas bärare ooh likaså vissa bandkeramiska folkelement m. fl. Vissa andra forskare förbehålla åter termen nordisk ras åt de förstnämnda folken, medan de uppfatta de snörkeramiska och bandkeramiska folken såsom tillhörande andra raser. Dylika meningsskiljaktigheter ha sin grund i att begreppet nordisk ras egentligen hänför sig till klassifikationen av de recenta européerna, vilken klassifikation ej utan vidare låter sig tillämpas på världsdelens neolitiska människoslag. Man torde emellertid böra beakta, att termen nordisk ras har bildats i anslutning till det geografiska begreppet Norden. Förvisso kan detta område icke antagas hava varit den ursprungliga utvecklingshärden för den människotyp, som alltsedan stenåldern satt sin prägel på detsammas befolkning. Ingenstädes har emellertid denna typ bibehållit sig så oförändrad som inom det nordiska, enkannerligen det svenska kulturområdet. Men även här har befolkningens fysiska egenskaper småningom undergått vissa förskjutningar. Vi tro oss kunna (i överensstämmelse med Fiirst och andra) förklara detta genom typens småningom skeende uppblandning med främmande element. Existensen av en biologisk typ förutsätter alltid en viss grad av isolation, den må nu betingas av fysiologiska, geografiska eller kulturella orsaker. Rasbildningsprocessen har inom den europeiska delen av mänskligheten ofta störts av folkvandringar och folkblandningar,