MATILDA. gyldendal.dk - twitter.com/gyldendal - forlagetgyldendal youtube.com - facebook forlagetgyldendal

Transkript

1 MATILDA Det är både livligt och inget liv alls. Jag frågar alla patienter och alla som kommer på besök på avdelningen vad dom ser. En gravid kvinna, svarar dom. Personalen skakar på huvudet. Magen putar, den har formen av en perfekt gravidmage, kroppen annars smal. Personalen säger att dom sett på ultraljud och röntgen. Det finns inget barn. Det är därför jag är här, innanför stängda dörrar. Hela världen kan se att jag är gravid. Det är bara personalen som stretar emot. Dom är i minoritet. Men dom har nycklarna, dom kan gå hem. Jag går fram och baklänges längs korridoren. Sitter i vilstolarna. Hämtar kaffe och lämnar koppen och hämtar nytt. Det borde tillfredsställa något, men smakar apa. Mina händer ersätter ögonen. Handen visare och äldre. Jag stryker över magen. Munnen äldre än tanken. Munnen yngst och munnen äldst. Munnen torr och döende. Munnen nyfödd, hungrig på att få äta, hungrig på att få veta. Den ljumma bröstmjölken, skallran, fingrarna, tårna och allt som komma skall. Snart ska jag få ge mjölk. Tillfredsställa en mun utan minne. En helt ny människa. Jag gnisslar tänder på natten. Djuret som ska bli mamma. Min dröm som närmar sig. Vore det inte för deras envisa påstående: Skengravid. Det finns inget barn. Hör du det? Hör jag det? Jag är säker, och dom är säkra. Inkapslad i egen visdom går jag med min mage under en minimal t-shirt. Mitt mörker, där jag råder, är ersatt av vitt förtal. Jag är inlåst för att inte kunna kliva ut i världen med en håv och fånga barnet när det kommer. Dagar mellan osäkerhet och säkerhet. Jag är bra på att prata. Bra på att föra min talan. Pappan till barnet är en indisk guru jag träffade på min jordenruntresa. Han var ingen vanlig cykelpump om dom tror det. Han gav mig ett visdomens frö som jag bär inom mig. Jag vaknar på natten och vet att barnet redan är älskat. Vill bli till. Söker sig med hela sin förmåga mot livet. Varför älskar vi? Kan inte annat. Varför vill vi liv? Kan inte annat. Livet, hela tiden på väg. Med en pappa på andra sidan jordklotet som övar på att tankar kommer och försvinner. Sitter dagarna i ända på en matta i skräddarställning, men lagar ingenting. Finns han? En kvinna slår sig ner i vilstolen bredvid mig, hon visar sina fingrars alla ringar. Billigt glitter. Jag har gift mig med kronprins Fredrik av Danmark, säger hon. Känner du honom? Inget vidare, svarar jag. Sedan ångrar 1

2 hon sig och nämner en annan prins, och en annan. Kan Mette Marit kan jag, säger hon. Träffa någon kronprins på en musikfestival. Alla prinsar hon känner till har hon gift sig med. När hon inte kommer på fler går hon över till prinsessorna. Jag är både en manlig och kvinnlig flicka, säger hon, så egentligen behöver jag ingen. Hon håller upp handen. Jag har gift mig med mig själv. Och du? För tio år sedan sköljde det i land ett barn i min famn från Ålands hav. Det gick gäss på vattnet. Himlen låg gråblå och tryckte. Hängde som en enda jättedroppe. Jag satt på mina föräldrars lantställe. Ensam i den lilla stugan. Ensam på bänken på bryggan. Jag tittade på båtarna som låg och slog. Dom var fyllda med vatten. Men dom kommer ju ändå inte att sjunka än. Och var det inte så att varje gång jag kom hit så stod jag barfota i dom där båtarna och öste med en hink. Men körde dom gjorde jag aldrig. Slutade en sommar för länge sen. Vet inte varför. Ska jag komma att tappa andra sysselsättningar, så att jag till slut bara sitter still? Jag var inte gammal, men förstod dom som avstår. Med känslan att det redan är gjort. Jag vände blicken mot havet. Länge såg jag på vattnet utan att se, för ganska snart hade jag sett det, och det ändrades inte. Men man behöver inte vara medveten, man ser det man ser ändå. Plötsligt var det något orange som guppade på vattnet långt där ute. En ensam boj på drift. Den rörde sig närmare land. Jag kunde inget annat göra än att låta den komma. På vattnet är det svårt att bedöma avstånd. Men visst kom den närmare. Upp och ner i vågorna. Hörde jag inte ett ljud? Det var nog måsarna. Så förstod jag, långt innan jag förstod. Jag såg ju inte att det var en liten människa. Det var den som visste och förstod och skickade med vinden ett nödrop till just mig. Ville komma till mig. Skickade ut en bild, en hel historia, ett bultande hjärta, förfrusna kinder som små påsar i ansiktet. Träffar man en trollkärring som har fastnat med näsan i en rot ska man hjälpa henne, då går det en väl i livet. En av dom få meningar från barndomens alla sagor som fastnat. Det är bara i sagans verklighet det finns en sån kärring, som väntar en på vägen. Jag vet, för jag har letat. Jag hade rest mig upp. Det var en boj, men jag stod med kläderna på, klar att dyka från bryggan. För en boj som vaggade på vågorna. Upp och ner på dom vita gässen på väg mot mig. Jag tycker om att dyka. Den blöta kylan som snabbt sprider sig från huvudet, armarna och över hela 2

3 kroppen. Jag crawlade. Det går snabbast. Kläderna klistrade mot kroppen. Jag hade bråttom utan att veta varför. Är jag tokig? Rids av vanföreställningar? Bevisligen inte. Jag dök upp för att korrigera riktningen och crawlade igen. Skymtade ett tunnhårigt huvud på toppen av det oranga. Jag var framme. En baby i räddningsväst. Vatten i våra munnar. Jag lyfte upp den lilla varelsen. La den på min rygg och nacke. Hade glömt hur man simmar med en människa. Var det inte den som skulle ligga på rygg? Men den här var ju så liten, som en ryggsäck. Inte ett ljud. Den kan inte ha skrikit. Men meddelat mig om sin ankomst ändå. Armar och ben sprattlade. Den levde. Jag simmade in med en arm och med den andra runt barnet. Inne på land la jag den lilla varelsen på trädgårdsbordet och öppnade västen och tog av underbrallan med den tunga dyblöta blöjan. När det räddats, först då började barnet skrika. Det var en flicka. Jag la min hand mot barnets mage. Vet inte om det var hennes eller mitt hjärta som bankande. Vi levde. Fjärilar flög genom hele kroppen. Jag hämtade badlakan och filtar och svepte in henne. Vad gör vi nu? Jag hämtade vatten och en banan. Satt med henne i knäet, och havet som hon kommit ifrån var sig likt. Gäss på vattnet, mörkt, inte en båt, inte en människa. Jag vaggade flickan tills hon slutade skrika. Fick i henne lite vatten och en halv banan. Stoppade hennes frusna fingrar i min mun och sög dom varma som hade hon varit ute i snöoväder. Masserade hennes fötter, rygg, rumpa och mage. Gned och gned med badlakanet. Hon är min, kände jag i mina armar. Jag rörde vid kinderna. Tänk om jag kunde behålla henne. Hon som kommit till mig och sköljt upp på stranden som en flaskpost utan avsändare. Hon är i sig ett meddelande och jag skickar henne inte tillbaka. Jag vaggade henne till sömns och la henne i min säng inne i stugan. Satt på knä bredvid sängen och bara tittade. Vem är hon? Min. Vem var hon innan hon kom? Inte min. Försvunnen, funnen, återfunnen utan mål i munnen. Inte min i grunden. Men vems? Från var? Hon hade ingen märkeslapp. Jag gick ut. Gässen sköljde mot land. Himlen gråblå som flickans ögon, bara så oändligt mycket större. Plötsligt var det båtar ute på fjärden. Polisbåtar. En segelbåt. Jag visste att jag var tvungen. Jag gick längst ut på klipporna och viftade med armarna. Inte som nyss, då jag inte visste men dök i ändå. Jag hojtade. Hon hade varit min i två timmar. Det kändes som om någon kom för att hämta mig, inte henne. Så skulle vi skiljas. Jag tas ifrån, inte hon. 3

4 En polisbåt styrde mot mig. Jag skrek åt dom, men dom hörde inte för motorljudet. Dom la till vid bryggan. Två stycken i uniform klev i land. Det hade aldrig tidigare varit någon i uniform på vår brygga. Vad stora dom var, poliserna! Den lilla är inte min. Jag har henne, ropade jag. Dom följde efter in i stugan. Väl inpackad i badlakan och filtar låg hon och sov. Hon flöt mot land och jag hämtade henne i vågorna, sa jag. Varför har du inte kontaktat polisen eller sjukhuset? Varför? Varför har jag räddat henne? Varför? Dom ringde sina kolleger som fortfarande sökte ute på vattnet. Barnet upphittat, ropade dom i luren. Poliskvinnan lyfte upp henne. Jag ville ha kvar barnets sömn i min säng. Hon föll från en segelbåt, förklarade polismannen. Föräldrarna trodde hon låg och sov nere i kajutan. Ett syskon hade tagit upp henne för att leka på bakre däck, men tröttnat. Föräldrarna var fullt upptagna av seglen. Jag var som tur var inte upptagen. Jag tittade ut genom fönstret. Då la även segelbåten till vid bryggan. Vi gick dom till mötes. Två människor springande. Såg ut som slowmotion. Såg ut som under vatten. Armar och ben långt ut från kropparna. Det hade börjat regna. Jättedroppen sprängd. Munnar, rop, tårar. Hon blir aldrig min. Polismannen lyfte upp byltet och bar det mot kvinnan och mannen. Hon måste undersökas på sjukhus, för att se om hon svalt för mycket vatten och fått ner det i lungorna, men hon verkar kry. Föräldrarna skrek, hulkade, skrattade av fröjd. Glädjen var större än vad som fick plats. Jag var inte längre mig själv. Jag var inte som innan det hände, och ville inte att det skulle vara efter. Jag var en räddningsman, en hjälte. Ett hjärta. Längtade vid deras glädje till den jag just varit och efter det jag just haft. Kvinnan med alla ringarna har gått. Hon har hört så mycket som hon klarat av att höra, och vill göra för mig vad hon kan. Hon kommer ut från sitt rum bärande på en massa saker. Hon släpper ner dom på bordet framför mig. Det är pocketböcker, smycken, jumpaskor, et par näbbstövlar och ett skärp, hur hon nu får ha det här inne på avdelningen. Ta det här, säger hon. Jag tackar, men tackar nej. Maniker vill först ge, men när dom sedan blir deprimerade vill dom ha tillbaka. Men näbbstövlarna kan du väl ta? Då tar jag risken och tackar ja till dom. Det är så länge sedan jag sett näbbstövlar. Vet inte om hon är tidig ute på en ny trend. Eller senast ute på den förra. Jag kan ha dom en stund. Behöver få något, när jag känner efter, jag som tappat värld efter värld sedan jag spärrades in. 4

5 Hon som flöt i land hette Matilda, säger jag. Och jag bär i mig Matilda jag med, eller en Mattias. Men jag tror det är Matilda, med ett brunt öga efter den indiska gurun och ett blågrönt efter himlen den dagen för tio år sedan. Jag har varit ihop med Ari Behn, säger kvinnan. Känner du honom? Nej. Ta en pocketbok också, snälla. Jag kan skriva i den. Lycka till och signera. Nej tack. Hon skriver lycka till ändå på insidan av pärmen och river av den. En bit av en bok, snälla, ta emot. Det står inte lycka till, det står: Jag är rädd för dig. Puss! Rädda mig. Det finns inget stormigt vatten med gäss att ramla ut i. Jag bär ingen räddningsväst. Bär landstingets urtvättade träningsoverall. Går in på rummet, långt från havet. Hör hur min medpatient sitter kvar och berättar för dom som vill höra om alla hon gift sig med. Jag ligger på rygg, kan inte ta tankarna från magen. Dom säger det är tomt där inne. Mitt barn har gjort sig osynligt på ultraljud och röntgen. Men jag ser. Läkarnas ord ekar. Fel min i fel ansikte. Men jag diskuterar inte mitt livs viktigaste händelse med blöthjärnor. Vem undersöker läkaren? Ingenting är som alla vill ha det. Barn kommer från ett ställe som dom glömt. Mitt kommer från Indien. Att blunda är att komma tillbaka i tiden. Vrider ögonen ut och in och tittar på min dotter som ligger i min insjö. Hon vinkar med krökta fingrar. Jag vill vara hon. Ligga vid mitt bröst och växa. Dricka min humor och värme och charm i långa klunkar. Jag kan rapa i hennes ställe. Vi är bara till låns. Vi ska låna varandra. Sedan svartnar det. Hon är inte där. Jag är inte liten. Jag skriker: Mördare! Reser mig upp och bankar huvudet i dörrposten. Mördare! Personal rusar till. Sprutan närmar sig. Rumpan en blek plats för sprutor. Jag viskar till barnet: Jag väntar på dig vid nödutgången. Jag fäktar med armar och ben. Larmet har gått inuti och ingen vet hur man stänger av det. Larmet måste lidas bort. I morgon och i morgon och dagen efter det. Trampas sönder. Jag avlivar mitt hopp om och om igen. Mina tvivel får beröm. Tankarna ligger mellan två osäkerheter. Men sen är min sanning där igen. Jag ser den i spegeln, känner den med handen. Hoppet återuppstår, fast jag gör en snara i min samtalsterapi. Hugger med yxa. Laddar en pistol. Klar att döda hoppet. En lögn häckar i min mage. Mellan mat och sömn är det en ständig övertalning som pågår. Hur ska personalen kunna övertyga mig om att det inte finns något barn i min putande mage, bara i min dröm? Misstag, missförstånd, missfoster, Inget 5

6 foster alls. Ingen att fostra. Mitt barn flyger sakta sin väg. Magen krymper, som lämnar hon mig bit för bit och kommer tillbaka och hämtar mer. En arm, en tarm, munnen, ett öga. Mitt barn flyttar ut utan att vi rört vid varandra på riktigt. Barndomslöst försvinner det. Jag får permission. Ritar en blomma på den nakna magen. Efter första permissionen kommer jag tomhänt tillbaka. Efter andra har jag spanat in en docka. Låter den stå kvar på hyllan i affären, rör inte vid den. Köper nagellack som aldrig torkar. Så en dag köper jag dockan. Det faller inte personalen i smaken. Dockan låses in i mitt skåp på kontoret, som allt som tas ifrån oss vid visitationen. Dockan som en kniv, en tändare, ett skärp, ett piller, en sax, en rakhyvel, en halsduk, nycklar eller pengar. Smärtan att hon ligger i det mörka skåpet är inte helt fel. Kanske helande. Jag duschar med kläderna på. Vill inte se min kropp som blivit en flickas. Snart är jag ute. Inte i en korridor, ett tvåmannarum och en matsal med väggar som räckte dom runt hela världen. Snart står jag på start och vill inte ens ha varit i Indien. Jag lämnar avdelningen med dockan i ett band runt halsen som då jag var flicka och dockan var beviset. En docka som inte sovit på nätter och dagar. Därför att hon inte är något barn. Därför att hon inte kan sova. Jag vill göra något drastiskt med henne. För att om möjligt åka till ett annat hörn av världen. För att om möjligt. 6