Sagor om Skogsmulle och hans vänner

Transkript

1 Sagor om Skogsmulle och hans vänner Då Skogsmulle kom till (ur Skogsmulleboken) Det var en skön, härlig dag i skogen, då solen sken och vinden i träden lät som musik. Plötsligt slet vinden i trädtopparna så att de nästan böjdes mot marken. Ett mörkt moln gled fram. Åskknallarna ekade mellan bergväggarna och plötsligt föll regnet tungt och tätt. På sjön gick vågorna höga och slog mot stenarna på stranden så skummet yrde. Hela naturen skakade så att nyckelpigorna knappt kunde hålla sig kvar på sina grässtrån, som svängde fram och tillbaka. Just då, när naturen var i uppror kom Mulle till. Hej kollikok, hördes i skogen. Det slutade regna, molnen och dimman skingrades och solen sken åter fram. Hej kollikok, kom det från en liten varelse som låg i mossan och skrattade. Hej kollikok, sa han igen. Det var en liten krabat med yvigt hår som såg ut som om han hette Skogsmulle. Ropet hördes i hela skogen och långt borta bland bergen svarade ekot: - Hej kollikok! Djuren på marken, fåglarna i luften och fiskarna i vattnet hejdade sig och lyssnade. Nyheten om Skogsmulle gick som ett sus genom skogen. Alla ville se den som ropade och de skyndade bort till honom. Men han hade ju inga kläder! Som på ett givet tecken satte alla igång, var och en på sitt sätt. Fåglarna hämtade blad från skogens alla träd. Spindlarna skyndade sig att spinna trådar och myrorna bar fram långa barrnålar. Alla skräddare i skogssjön hjälptes åt att sy. Snart kunde Mulle ta på en mjuk, härligt mossgrön dräkt. Sorkarna och skogsmössen gnagde rottrådar till en jättefin svans med tofs på. En svans måste Mulle ha för att kunna hjälpa till att hålla rent i naturen. Men svansen fick ju inte plats. Då kom tvestjärtarna och klippte runt hål i byxbaken. Mulle blev så glad och stolt och speglade sig i bäcken intill. Från björken hade det fallit en bit näver. Vips gjorde Mulle en näverhatt som han satte på sig. Orren som också tittade förbi, svepte förbi och tappade en fjäder. Då Mulle försökte ta fjädern föll den ner i en smutspöl på marken. Oj, oj, oj, sa Mulle och torkade av fjädern på lingonriset. Några lingon som fanns kvar sedan förra året mosades och satte färg på den. Titta, nu blev fjädern ännu vackrare, sa Mulle. Den passar fint på den vita näverhatten. Mulle började vandra genom skogen. Det stack till då och då i de bara fötterna. Det är inte så lätt att gå barfota i skogen. Man vänjer sig nog, tänkte Mulle. Uppe i torpet på höjden bodde en familj, som hade två rara barn, Sten och Anna. När barnen hörde Hej Kollikok smög de sig ut för att se vad det var. Båda blev förvånade då de fick syn på Mulle. En lång stund stod de bara och tittade. - Sten, du kan väl ge dina näbbskor till Mulle, så att han inte får stickor i fötterna, sa Anna. Sten skyndade hem och hämtade dem till Mulle. Och nu var Skogsmulle klar. Han ville så gärna visa alla barn allt som finns i skogen och lära dem att vara rädda om naturen. MÖTE I FJÄLLET Ur Skogsmulle och Fjällfina av Gösta Frohm Hej kollikok, nu går jag till fjälls! Sa Skogsmulle och försvann på en stig inåt skogen. Han hade hört talas om fjällen. Där brukar en del barn åka skidor på vinterlovet och påsken eller vandra och fiska på sommaren. Han visste att det skulle bli jobbigt, för det var lång väg. Skogsmulle vandrade och vandrade. En dag då han gick över ett berg såg han långt, långt borta en hel rad höga bergstoppar, som hade snö längst upp. Det var säkert flera mil dit.

2 Där är fjällen, sa Mulle för sig själv. Nästa dag var han på väg upp i en fjällsluttning bland krokiga fjällbjörkar och höga, vackra fjällväxter. Ett sjungande ljud hördes uppifrån sluttningen. Vad var det? Undrade Mulle och lyssnade. Det lät som en fågel, men det var det nog inte. Var det vinden månntro? V-i-n-d-i-v-i-l! Hördes det tydligt. Ett så vackert lockrop! Mulle skyndade vidare och klev rätt in i ett snår med videbuskar. - Kåck, kåck, kåck! Två fjällripor flög hastigt upp och försvann in i ett snår längre bort. I riset framför Mulles fötter låg ett ripbo med små, små duniga ungar. Så söta de var! Han skyndade vidare. V-i-n-d-i-v-i-l! Hördes det igen. Vad kunde det vara? Mulle tog mod till sig och ropade: - K- o-l-l-i-k-o-k! Han fick genast V-i-n-d-i-v-i-l till svar. Nu var han så nyfiken att hjärtat slog dubbelt så fort som vanligt. Långt framför honom på en klippavsats stod någon i blå kläder och ropade. En bred och forsande fjälljokk var det sista hindret. Han tog av sig pjäxorna för att vada över. Han stödde sig på vandringsstaven och gick ut i jokken. Oj, så iskallt det var i vattnet och så stark strömmen var. Fötterna ville liksom inte följa med. Men han måste över! Vid nästa steg han tog höll han på att ramla omkull. Ett steg till och sedan kom han inte längre. Där stod han mitt i forsen och vågade sig varken fram eller tillbaka. Mulle hade hört att de branta jokkarna i fjället brukar ha starkare ström än bäckarna i skogen. Nu förstod han hur sant det var. Han var så upptagen av sig själv att han inte märkte att den blåklädda på klippavsatsen rusat ner till jokken för att hjälpa. En vandringsstav sträcktes ut mot Mulle. Han nådde den inte! Han måste klara sig själv. Det kalla vattnet isade i fötterna. Halt var det också. Ett steg till! Det gick bättre. Steg för steg kom han närmare andra stranden och så upp på fast mark. Tack för att du ville hjälpa! Sa Mulle. Välkommen till fjälls! Jag heter Fjällfina. Jag har samma jobb i fjället som du har i skogen. Fåglarna har kvittrat för mig, så jag förstod att du var på väg hit. Hon rafsade ihop torr mossa som Mulle kunde torka sina blöta, kalla fötter med. Så snäll hon är, Fjällfina, tänkte Mulle. Varifrån kommer du? Sa han högt. Det satte sig med på den mjuka mattan av fint ris och renlav. Fjällfina började berätta: Kung Bore, vinterkungen du vet, har talat om för mig precis hur det gick till när jag föddes. Det var på våren. Det stormade, snöade och haglade,. Kung Bore ville liksom inte släppa sitt grepp om fjällen. Solen hade inte kommit igenom de täta molnen på flera veckor. All värme samlades ovanpå molnen. Men till slut bröt en stark, varm solstråle igenom alltsammans. Den tvingade kylan och stormen att ge sig. Den smälte snön på en liten plats med mjukt ris och renlav. Just då föddes jag! Jag låg på det varma riset. Det var snö runt omkring men jag frös inte. Solstrålen fortsatte att värma mig. V-i-n-d-i-v-i-l! Ropade jag av förtjusning. Alla djuren i fjället såg också den starka solstrålen, somliga vågade sig fram för att titta på mig. Renen kom först och nosade lite nyfiket. Fjällvråken seglade gång på gång genom solstrålen och kikade på mig med sin skarpa blick. Fjällräven kom också ganska nära. En fjällripa gjorde ett par tvära svängar. - V-i-n-d-i-v-i-l! Ropade jag. Då blev hon så förtjust att hon hoppade in i riset och började göra i ordning ett bo. Med ens förstod alla djuren att jag var deras vän. När jag tittade mig omkring såg jag att jag fått flera gåvor: en renhud att ligga på, en mjuk tröja, varma strumpor, ett par handskar av rävskinn och så den här kolten, blå som den blå himlen. Samepojken Ville, som hört mitt lockrop kom också och hälsade på mig och gav mig ett par pjäxor, slutade Fjällfina sin berättelse. Var bor du någonstans? Sa Mulle. I en kåta i fjällbjörksskogen, sa Fina. Jag hoppas att många barn kommer upp till fjällen snart. Jag vill så gärna visa dem allt vackert och spännande som finns här.

3 Och vi behöver barnens till hjälp, sa Mulle, för att lära alla att vara rädda om naturen och inte skräpa ner. Hur Laxe kom till Sten, Anna, Lena och Jan hälsade under sommaren på hos Lenas moster på stora gården vid Laxälven. På morgnarna brukade de ta ett morgondopp. Badplatsen låg ett stycke nedanför en fors. Då de en morgon gick på stigen mitt för forsen hörde de ett rop: B-U-B-B-E-L-I-Å! B-U-B-B-E-L-I-Å! Hörde ni ropet? Frågade Sten. Så underligt, sa Lena. Så roligt det lät, inföll Anna. Det lät som en kompis, som vill skoja med oss, tyckte Jan. Titta, sa Sten, det sitter en lustig figur på klippan under forsen. Han påminner om Skogsmulle, sa Anna försiktigt. Men han är annorlunda, tyckte Lena. Vad gör han där? Undrade Sten. Jan tillade i skämtsam ton: Han kanske fångar lax. Figuren vinkade åt barnen att komma närmare. Kom och hjälp mig, så jag kan komma iland! Sa han. Aha, nu förstod barnen. De sprang ner till stranden och sköt ut en lång planka som låg på två stockar. Den nådde över strömfåran till klippan. Laxfiskarna och timmerflottarna brukade använda den för att komma över till klippan. Hej! Jag heter Laxe. Hej! Sa barnen. De tyckte förstås att det var ett konstigt namn, men Laxe såg snäll ut. Jag är mycket god vän med Skogsmulle. Fjällfina känner jag också. De har berättat för mig om er, sa Laxe och gick över på plankan. Laxe hade hår av tång från havet med en sjöstjärna på och en vacker grön dräkt med stora silverglänsande fiskfjäll. Ett melodiskt visslande ljud hördes. Tjy-hy-hy-hy-hy-hy! Det var ett par knipor som landade och liksom åkte kana på vattnet i viken nedanför. Pre-pre-pre-peech, lät det. De har sina ungar i knipholken i tallen därborta, sa Laxe och pekade på en vacker tall ett stycke från stranden. Vad gör du här Laxe? Frågade Lena. Om ni har tid, sa Laxe, så kan vi sitta ner i gräset en stund medan jag berättar. Forsen brusade starkt. Därför satte de sig i gräset nära Laxe för att höra det han berättade. Skogsmulle vill att vi ska hålla naturen ren, fortsatte Laxe. Jag har lovat honom att hjälpa till med att hålla rent i vattnet. Ni tycker att folk skräpar ned i skogen, men ni skulle se hur folk skräpar och smutsar ner i alla sjöar, bäckar, älvar och utefter kusterna. Det är inte klokt. Somliga tror att vattnet rensas av sig själv hur mycket som helst. Men vi smutsar aldrig ner i vattnet, försäkrade Anna. Jag kissa alltid innan jag badar, berättade hon för att Laxe skulle förstå hur noga hon var. Jag vet, sa Laxe, alla barn som gått Mulleskolan kan det där. Var kommer du ifrån? Frågade Lena, som tyckte att Laxe var mycket snygg. Jag föddes i havet, började Laxe, och var väldigt liten. Jag flöt omkring och gungade på små och stora vågor rätt länge. Det var sommar och varmt och skönt i vattnet. Jag hade simmat omkring så länge att jag blivit god vän med alla fiskar och andra djur som finns i vattnet. Det var en stor fisk, en silverglänsande lax, som jag blev särskilt god vän med. Jag märkte också att de vaktade och skyddade mig. Jag förstod så småningom att det fanns både snälla

4 och farliga fiskar. Om det blev oroligt omkring mig kom laxen med väldig fart och skrämde bort en del fiskar. En dag började det blåsa alldeles förskräckligt. Det blev storm. Vågorna var jätte höga. Större än stora träd. Då jag var på toppen av en våg kunde jag se långt, långt bort inåt land. Vågorna blev som vitt skum då de bröts mot klipporna vid stranden. Jag tyckte att gungandet var kul, men blanklaxen simmade runt omkring mig och verkade orolig. Stormen blev ännu värre. Mörka moln kom. Det blixtrade och dundrade. Sedan kom det en störtskur. Vattendropparna studsade mot vattnet högt upp bredvid mig. Jag kom allt närmare stranden och klipporna. Jag fattade det inte då, hur farligt det här var. Men blanklaxen blev allt oroligare. Ojdå, sådana stora vågor och höga klippor! Jag förstod att laxen ville något, så när den passerade tätt förbi mig tog jag i hans fettfena. Laxen drog mig försiktigt djupt, djupt ner i vattnet. Så ryckte den sig loss helt plötsligt. Den vände sig och hade en tångruska i munnen. Den satte laxen på mitt huvud. Sedan försvann den igen. Nu kände jag att jag åkte kana på mjuka tång- och gräsväxter och sen stannade jag och allt blev stilla. Jag hörde bruset av vattnet mot klipporna med själv låg jag i en liten vik på mjuk sand. På sidan om mig växte vackra marvioler. I en klippskreva bakom mig fanns strandaster. Några strandskator spelade för mig. Vilken tur! Jag förstod att det var stora blanklaxen som räddat mig. Stormen bedarrade efter ett tag och solen kom fram igen. Jag hade det bra, fast jag låg på land. Jag satte mig upp och tittade mig omkring med tångruskan på huvudet. Vips kom fisktärna med en sjöstjärna i näbben. Försiktigt sänkte den sig ner på snabba vingar och släppte sjöstjärnan mitt på tångruskan. Jag förstod att tärnan menade det som en gåva till mig. Då jag reste mig upp såg jag ett underligt bubblande i sjögräset vid vattnet. Bubbel, bubbel, bubbel! Små räkor och krabbor sysslade med något inne i sjögräset. Jag såg också den stora blanklaxen utanför. BUBBELIÅÅÅ! Ropade jag, så den skulle förstå att jag klarat mig. Ett jätteplask med stjärten blev svaret. Jag blev nyfiken och vadade ut för att bättre se vad som hände i sjögräset. Gissa! Därute låg en grön fin dräkt med stora silverglänsande laxfjäll på. Det var en present till mig. Det är världens finaste flytväst, slutade Laxe. Vem döpte dig till Laxe? Undrade Lena. Det gick till så här, fortsatte Laxe. Då jag var ute och simmade kom ofta stora blanklaxen förbi mig. Jag försökte alltid följa den. En dag tog den mig med på en simtur upp mot älven. Det blev mer och mer motström. Den tyckte om det. Jag däremot blev tröttare och tröttare och kunde inte hänga med. Då kom laxen tätt intill mig och jag tog tag i fettfenan. Hej, vad det gick fint! Efter en lång simtur stannade laxen i en vik, där det var lugnt vatten. Jag tittade upp och såg höga granar nära stranden. Där mötte jag Skogsmulle. Han blev glad då han såg mig och undrade om jag ville hjälpa honom att hålla rent i vattnet. Såklart jag ville det! Han undrade vad jag hette! Jag sade att jag inte hade något namn. Skogsmulle tyckte att jag skulle heta Laxe, eftersom jag var så god vän med den stora blanklaxen. Jag hade fått ett riktigt fint jobb nu. Därför var jag glad och sjöng: BUBBELIÅÅ! BUBBELIÅÅ! Laxe han säger som så: På da'n eller mörka natten släng aldrig skräpet i vattendroppar En bäver hörde min sång. Han blev så förtjust att han gjorde en kanot av bäverskinn och två paddlar som jag fick i present lite senare. Aha, sa Sten, det var en kanoten Skogsmulle fick låna förra sommaren, då vi paddlade med Fjällfina från fjällen ner till Mulleskogen. Vad ska du göra nu då? Frågade Anna. Upp i älven och plocka skräp. Jag måste gå förbi den där svåra fortsen. Du får mina simfötter, sa Sten, så går det lättare. Tack, sa Laxe, de kommer till stor hjälp. Barnen följde honom upp förbi forsen. Laxe tog på simfötterna och dök i.

5 Vilken baddare han är på att simma! Sa Jan, han crawlar. Lena funderade en stund också sa hon: Alla djur i vattnet är nog lyckliga över att Laxe försöker hålla rent.