Nr Mot. J 971: av herr Hermansson i Stockholm m. O. om vissa lagändringar pi arbetsrättens omride, m. m.

Transkript

1 Mot. J 971: Nr 1118 av herr Hermansson i Stockholm m. O. om vissa lagändringar pi arbetsrättens omride, m. m. l motion ll: 35 år 1970 (likalydande med I: 35) hemställdes om utredning och förslag om lag, som förhindrar giltigheten av bestämmelser av typen 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar. Sådan lagstiftning kunde enligt motionen få följande innehåll:»bestämmelser av typen paragraf 32 i SAF:s stadgar, vilka förhindrar inflytande för de anställda över antagande och avskedande av personal, över rätten att leda och fördela arbetet, är ogiltiga.» En Jagstiftning med sådant innehåll och inriktning betyder ett ogiltigförklarande av SAF:s 32 och därmed av dess tillämpning även i fall då sådan paragraf inte finns medtagen i kollektivavtal, hette det i motionen, som fortsätter: Det betyder att knäsätta en rättsprincip, som ersätter hänsynstagandet till kapitalägarnas-arbetsgivarnas intressen med hänsynstagandet till löntagarnas intressen. I motion II: 346 år 1970 Oikalydande med l: 322) hemställdes om en omarbetning av lagen om kollektivavtal av den 22 juni 1928 i syfte att i första hand ur niimnda lag avlägsna 4, gällande förbud mot att under avtalstid tillgripa arbetsinställelse samt att i samband med kollektivavtalslagens omarbetning en översyn och revidering av lagen om arbetsdomstol skulle företas. När dessa motioner väcktes var gruvarbetarna vid LKAB inbegripna i en strejk, som enligt kollektivavtalslagen var olaglig, men som i det allmänna rättsmedvetandet möttes med förståelse och sympati. Vid en enkätundersökning av svenska folkets inställning till LKAB-strejken visade det sig att den stora majoriteten både stödde arbetarnas krav och ansåg att det var rätt att strejka för dem. l motion Il: 346 påpekades att lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol drevs igenom mot fackföreningsrörelsens vi lja, och kollektivavtalslagen betecknades i motionen som en tvångströja för fackföreningsrörelsen och en stödjepunkt för arbetsgivarna i deras strävan att ge sken av att utsugning och övermakt har rättslig grund. Nu visar det sig att svenska folkets majoritet har en annan rättsuppfattning än arbetsköparnas, som låg bakom nämnda Jagar. Folkmajoriteten tog ställning för gruvarbetarna. Därmed avslöjades att SAF:s gamla 32 och 1928 års lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol inte längre häller för det sociala trycket. Lagarna måste ändras, så att de står i överens-

2 Mot. 1971: stämmelse med folkmajoritetens rättsuppfattning. I överensstämmelse härmed måste 32 upphävas och ersättas med de arbetandes inflytande och bestämmande över arbetets ledning och fördelning och frågor om avskedande och anställning av arbetare. Bland de frågor där arbetsgivarnas privilegier enligt 32 bör ersättas med de anställdas bestämmanderätt kan nämnas: arbetarskyddet, löneformen, tillsättandet av förmän och arbetsledare, omflyttning av arbetare, rätt för de anställda att hålla möten och driva agitation på arbetsplatsen osv. Vi vill erinra om att även Svenska arbetsgivareföreningen våren 1970 tvingades ta hänsyn till det starka sociala trycket i det man inte bara avstod från att instämma gruvarbetarna till arbetsdomstolen, utan även avhöll sig från åtgärder när det gällde de mindre strejker som närmast följde i gruvstrejkens spår. I sin motivering för avstyrkande av vpk-motionen till förra årets riksdag om upphävande av giltigheten av 32 framhöll utskottet bl. a. att :.den i 32 angivna principen att arbetsgivaren själv äger bestämma över sitt företag och avgöra vem som skall vara anställd där ger uttryck för en av grundsatserna för den rättsliga regleringen mellan arbetsgivare och arbetstagare. De grundsatser som åberopas är i varje fall inte stipulerade i lag. Det är en dom av arbetsdomstolen, vilken arbetstagarrepresentanten i domstolen gick emot, som man här vill ge verkan av lag. Enligt vår mening behövs en lag, som klart ger uttryck för den rättsprincip, vilken ligger bakom alla krav på företagsdemokrati, nämligen att arbetsgivaren inte ensam skall bestämma i kraft av sitt ägande utan att bestämmanderätten skall ligga i händerna på de anställda i kraft av att det är de som producerar. Denna rättsprincip har från början hävdats av arbetarrörelsen och den togs upp bl. a. i den ideologiska motiveringen i utredningen om industriell demokrati av år 1923, skriven av Ernst Wigforss, där det bl. a. heter: :.Man kan inte i längden förkunna jämlikhet i statens styrelse, politisk demokrati, som den enda styrelseform värdig fria människor, och samtidigt förklara det för en oföränderlig institution att inom industrin en grupp ägare med ärftlig rätt ska bestämma över tusentals arbetares dagliga liv.» Redan i direktiven till denna utredning hette det att :.förståelse i allt vidare kretsar kan vinnas för strävaodet att låta det kapitalistiska enväldet i det produktiva företaget till det helas gagn avlösas av konstitutionella och demokratiska förvaltnings- och driftsformer». Vi beklagar att det socialdemokratiska partiet och LO:s ledning inte har följt den linje, som drogs upp i utredningen av år 1923, till vilken regeringen Branting tog initiativet. Vi beklagar också att samtliga socialdemokratiska representanter i utskotten gick emot yrkaodena i de kom-

3 Mot. 1971: munistiska motionerna av Vi vill särskilt understryka att vägen att avskaffa 32 genom förhandlingar och avtal inte är framkomlig. Lagstiftning är nödvändig. Det är också kring detta krav som rörelsen och aktiviteten på arbetsplatserna och i organisationerna utvecklats. En majoritet anser att 32 bör slopas genom en lag. Tillämpningen av 32 kan inte skiljas från tillämpningen av kollektivavtalslagen och de värderingar som tagit sig uttryck i arbetsdomstolens domar. Dessa frågor bör behandlas i ett sammanhang. I vpk-gruppens motion II: 346 år 1970 hemställdes i första hand om att ur kollektivavtalslagen avlägsna 4, gällande förbud mot att under avtalstid tillgripa arbetsinställelse. Det invänds häremot att avtal måste hållas. Självfallet håller de anställda på avtalen, men de flesta s. k. vilda strejker har riktat sig mot åtgärder - vidtagna av arbetsgivaren - som i själva verket rycker undan grunden för ingångna avtal. strejkrörelsen vintern och våren 1970 bekräftar orimligheten i att det skall råda ovillkorligt strejkförbud under avtalstiden, så länge arbetsgivarna i kraft av 32 kan sätta sig över avtalets anda och mening och upphäva förutsättningarna för de i avtalen fastställda lönerna och andra arbetsvillkor. Enligt gällande lagstiftning tillåts inte arbetarna att reagera med sitt avgörande vapen, strejken, mot förhållanden som inte kan förutses i avtalet (exempelvis försämrat arbetarskydd eller en hård rationalisering), hur omänskliga dessa förhållanden än är. Den fackliga medlemsopinionen tar i växande omfattning avstånd från Jagar och paragrafer, tillkomna för att kriminalisera den fackliga kampen och binda den fackliga aktiviteten i en tvångströja. De som närmare studerat de s. k. vilda strejkerna (ingen talar om H ilda avskedanden eller trakasseringar av arbetare) och upplevt stormötena i samband med dessa, måste reagera mot en lagstiftning som - för att tala med Wigforss- förklarar det för en oföränderlig institution att en grupp ägare med ärftlig rätt ska bestämma över tusentals arbetares liv. De som slår vakt om 4 i kollektivavtalslagen brukar hävda att strejkrätt leder till anarki. Men man glömmer då att strejken har bestämda orsaker och att man inte kan upphäva orsaken genom att förbjuda dess verkan. Arbetarna strejkar inte av okynne. En strejk innebär stora förluster för dem. Ansvaret för att en strejk bryter ut måste läggas på arbetsköparen, som genom sina åtgöranden framkallat ett så starkt missnöje att arbetarna är beredda att förlora sin arbetsförtjänst och betala dryga böter och skadestånd för att uttrycka en protest eller tvinga igenom krav, som de genom arbetsgivarens envälde på arbetsplatsen inte kan vinna gensvar för i andra former. När det i inledningen till kollektivavtalslagens 4 om fredsplikten, som är lagens kärna, talas om arbetsgivare:t eller arbetare så försöker man ge sken av att det handlar om en Jag avsedd att bestraffa

4 Mot. 1971: överträdelse från två jämställda berörda parter. Någon sådan jämställdhet existerar inte, eftersom arbetsgivaren i kraft av ägandeförhållandet leder och fördelar arbetet, anställer och avskedar. Arbetsgivaren har där helt naturligt ensidigt favörer av fredsplikten. Det går inte att ställa lagen ovanför klassintressena. Den rättsregel som blivit följden av arbetsdomstolens domar nr l 00/ 1932 och nr 159/ 1933 och som innebär att arbetsgivaren äger rätt att fritt anställa och avskeda arbetare samt leda och fördela arbetet, oavsett om denna rätt står inskriven i avtal eller inte, har också gett honom rätt att leda och fördela förhandlingarna, framför allt på det lokala planet. Dessa svårigheter vid lokala förhandlingar är också orsakade av att de centrala löneförhandlingarna tenderat till att lämna irriterande intressetvister utanför dessa förhandlingar. I stället överlämnas frågorna till lokala förhandlingar att lösas under fredsplikt. Det gör att arbetsköparna har ett övertag som de naturligtvis inte tvekar att använda. Genom ett oresonligt fasthåljande vid dessa rättigheter provocerar man s. k. vilda strejker. I sin bok»varför strejkar arbetarna» skriver sociologen Walter Korpi:»Strejkema ingår i de flesta fall som ett led i kampen mellan olika samhällsklasser. Det ekonomiska systemet leder till konflikter. Vi kan inte begära att arbetarna ska låta bli att ställa krav och kämpa för sina krav. Lika rimligt vore att begära att arbetsgivarna ska ge efter för arbetamas krav. Också det skulle leda till att vi slapp konflikter på arbetsmarknaden. Då invänder man att konflikterna i vårt land kan lösas genom»fria» förhandli ngar. Vad är»fria» förhandlingar i ett läge, där arbetsgivaren har makten genom 32? Walter Korpi skriver om talesättet»fri a förhandlingar»:»företagarsidan har också initiativet i lönekampen. Man lägger ett bud och bördan för att bevisa att budet är fel ligger på arbetarsidan. Man för in nya lönesystem, nya omräkningsfaktorer etc. Företagarsidan kan alltså välja vapen och väljer det som gynnar den mest. Genom att föra fram nya metoder ligger de alltid en hästlängd före arbetarna innan dessa har hunnit sätta sig in i systemet. Som tidigare nämnts kan företagarsidan vid behov komma åt arbetarna genom att använda sig av sin rätt att leda och fördela arbetet. Reglerna för de»fria. förhandlingarna är sådana att företagarsidan alltid skall ha sista ordet.» Arbetsgivaren sätter sina maktresurser bakom sina förhandlare. Vad har arbetarsidan att sätta emot? Det finns inget annat än strejker eller i första omgången hot om strejk, ty går tvisten vidare till t. ex. arbetsdomstolen så dömer denna enligt den -rättspraxis som ligger i 32, som i sin tur är det främsta stödet för arbetsgivarsidans övermakt. Om strejkförbudet upphävdes skulle enbart vetskapen om detta, dvs. bara

5 Mot. 1971: hot om strejk, betyda en oerhörd styrka för arbetarsidan i förhand lingarna. Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att riksdagen beslutar att i skrivelse till regeringen hemställa om en omarbetning av lagen om kollektivavtal av den 22 juni 1928 i syfte att i första hand ur nämnda lag avlägsna 4, gällande förbud mot att under avtals tid tillgripa arbetsinställelse, att i samband med kollektivavtalslagens omarbetning en översyn och revidering företas av lagen om arbetsdomstol, att riksdagen måtte besluta att ur statstjänstemannalagen av den 3 juni 1965 stryka lagens 3, varvid vederbörande utskott för utsätts företa härav betingade omnumreringar av lagens övriga paragrafer, att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller om förslag till lag, som enligt i motionen anförda synpunkter förhindrar giltigheten av bestämmelser av typen 32 i Svenska arbetsgivare föreningens stadgar, att i samband med sådan lag med förbud mot 32 de anställda i lag tillerkänns l. vetorätt i arbetarskyddsfrågor, 2. vetorätt vid tillsättandet av arbetsledare och förmän, 3. vetorätt vid omflyttning inom företaget, 4. rätt att välja löneform, 5. rätt till möten och agitation på arbetsplatsen. Stockholm i januari 1971 C. H. HERMANSSON (vpk) i Stockholm EIVOR MARKLUND (vpk) NILS BERNDTSON (vpk) i Linköping LARS-OVE HAGBERG (vpk) IV AR HERMANSSON (vpk) i Malmberget BROR ENGSTRÖM (vpk) SUNE OLSSON (vpk) i Stockholm LARS WERNER (vpk) i Tyresö GUNVOR RYDING (vpk) GUST AV LORENTZON (vpk) KARL HALLGREN (vpk) KARIN NORDLANDER (vpk) PER ISRAELSSON (vpk) USUTt TIYCIC, ITHLM