med andra ord tidskrift om litterär översättning nr 75, juni kr

Transkript

1 med andra ord tidskrift om litterär översättning nr 75, juni kr Eros är ett verb: när Mara Lee översätter Anne Carson Elektra: Anne Carson om en pjäs som väsnas Agent nr 75 i Grekland Eros skakar mig Niklas Haga läser Sapfo & Alkaios i nyöversättning

2 LEDARE Nr 75/2013 med andra ord ISSN Redaktör: Viktoria Jäderling Redaktionsråd: Alva Dahl John Swedenmark Anders Bodegård Jeana Jarlsbo Niclas Nilsson Prenumeration (4 nr): privatpersoner 150 kr/år, företag 225 kr/år plusgiro (öc) Lösnummer: 40 kr Nästa nummer kommer i september Sista manusdag 15 augusti. Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan Stockholm Tel: (mao) (öc) Telefontid: måndag och onsdag 9 13 mao@oversattarcentrum.se mao nr 75 kryssar mellan kontinenterna och årtusendena. Vi vaggar oss fram mellan Grekland, Sverige och Kanada uppeldade av den kana densiska poeten Anne Carsons oförskräckta sätt att förflytta sig i sina särpräglade, svalt eleganta och vackert klumpiga versromaner, och i sin översättningskonst av Sapfo, Sofokles och Euripides. Eller som författaren Mara Lee rör sig mellan det antika, det moderna engelska och det svenska när hon översätter Anne Carson. Vi vill med Mara Lees ord inte heller rädas Anne Carsons favoritspöken: antikens gastar. Mara Lee skriver om fallet, rörelsen, förskjutningen hos Carson, med fokus på det erotiska verbet. Niclas Nilsson översätter översättaren, nämligen Anne Carsons förord till sin översättning av Sofokles Elektra i samlingsvolymen An Oresteia. Mycket bröd finns i Niclas Nilssons egna fotnoter, där Anne Carsons översättningar av Elektra ställs jämte Johan Bergmans (1948), Emil Zilliacus (1955) och Björn Collinders (1972). Agent nr 75 kan verka som en klen tröst för de som, likt Rea Ann- Margaret Mellberg, undrar om den grekiska litteraturen gått förlorad i Sverige. Inte mycket har hänt sedan Nikos Kazantsakis romaner översattes på 50-talet, men här slänger Mellberg ut moderna grekiska pärlor till förlagen att översätta. Det är en nödvändighet och inget tröstpris. Vidare passing rapidly from one step to the next för att tala med Anne Carson diktar Magnus William-Olsson om Konstantin Kavafis som föddes för 150 år sedan och så har vi låtit forskaren i klassisk grekiska, Niklas Haga, dyka ner i Eros skakar mig, en samlingsvolym med lesbierna Sapfo och Alkaios dikter och fragment, på svenska av Lars-Håkan Svensson och Jesper Svenbro. Allt sätts ihop, på ett löst, farligt och lockande vis, bättre än en sommardeckare. VIKTORIA JÄDERLING 2 nr 75 juni 2013 med andra ord

3 INNEHÅLL/NOTISER Innehåll Rättelse 1&2 I förra numret (mao nr 74) publicerade vi ett faksimiltryck av Emily Dickinsons dikt The drop that wrestles in the sea, tillsammans med vad vi trodde var Ann Jäderlunds översättning av denna. Enligt Dickinson-översättaren Ann-Marie Vinde är det dock faksimilet till vad som kallas version A, i R.W. Franklins The Poems of Emily Dickinson (1998) som vi har publicerat funnen i ett brev från Dickinson till vännen Samuel Bowles medan Jäderlunds översättning främst utgår från faksimilet i R.W. Franklins The Manuscript Books of Emily Dickinson (1981) som fanns i Dickinsons egna hopsatta häften och som är förlagan till version B i Franklins The Poems of Emily Dickinson (1998). Den främsta skillnaden mellan de två faksimilversionerna är att raderna är brutna på olika sätt. Vägen från handskrift till tryck är som sagt inte smärtfri. Rättelse nr 2: Ann Jäderlunds Dickinsonöversättningar utkom hösten 2012 och inte 2013, vilket vi också påstod i en fotnot. Bitterljuva verb: när jag översätter Anne Carson 4 Mara Lee Förord till Elektra 10 Anne Carson Agent nr Rea Ann-Margaret Mellberg Översatt Kavafis 18 Magnus William-Olsson Recension: Eros skakar mig Sapfo & Alkaios 20 Niklas Haga Brus och tröskelspråk 24 Jonas Rasmussen mao:s shibboleth 27 med andra ord nr 75 juni

4 Bitterljuva verb: när jag översätter Anne Carson Mara Lee översätter den kanadensiska författaren Anne Carson vars konst präglas av behärskad coolness och erotiska förskjutningar mellan människor, språk och ting. Så även hennes engelska översättningar av klassiska dramer och poesi. I Economy of the unlost, den kanske mest egensinniga av Anne Carsons essäböcker, får läsaren i sitt möte med Paul Celan och epigramdiktaren Simonides en bokstavlig lektion om poetisk ekonomi. Essän nöjer sig inte med lärd briljans den riskerar något, på ett fundamentalt vis. I en tid då lågmälda nyanser anses passé och stridsropet ljuder tala om det!, ter sig varje gråskala misstänkt och varje tanke som hämtats från historiens skuggor som ett förräderi enligt mottot som kommit att diktera vår samtid: you re either with us or you re against us. Alienering är ett ord som skulle kunna skissera Anne Carsons förhållningssätt till tidsandans modenycker. Alienering är också vad inledningskapitlet i Economy of the unlost heter, och dess problematik förenar de två poeternas kamp med meningsförlust i två vitt skilda världar: övergången från antikens gåvoekonomi till en framväxande varuekonomi genom bruket av pengar, samt Europa efter Förintelsen. Att jämföra inskriftspoeten Simonides häcklad för sin snålhet, känd såsom poeten som introducerade dikten på en varumarknad och för att mäta betalningen mot gravstenens storlek med Paul Celan, efterkrigstidens mest vördade poet, med en hänvisning till deras respektive språkliga ekonomier är, om inte annat, riskabelt. Riskabelt eller ej Carson beträder gärna skuggig terräng i sökandet efter idéer som får tanken att glöda. Så, även om det strider emot tidens anda och goda smak, även om det innebär ett nedstigande till skuggorna, går det svårligen att tala om alienering utan att nämna Karl Marx, vilket Anne Carson också gör: Människor som använder pengar tycks skapa andra slags relationer med varandra och med föremål än människor som inte gör det. Marx döpte denna skillnad till alienation [ ]. Marx ansåg att pengar förvandlar de föremål vi använder till främmande ting och människorna med vilka vi utbyter dem till främmande människor. 1 Anne Carsons referenser till Karl Marx i Economy of the unlost är lika förbluffande som typiska. Det är typiskt Carson att envist referera till en tänkare som avrättats hundra gånger om under de senaste decennierna; inte för att hon är motvalls, eller för att provokationen skulle ha ett egenvärde, 4 nr 75 juni 2013 med andra ord

5 MARA LEE nej, men däremot räds hon inte spöken. Varken Karl Marx eller hans teorier om varuformen (eller båda på en gång) får henne att rygga tillbaka, alltmedan hennes favoritspöken fortfarande föredrar togor framför lakan: antikens gastar. Vissa är obehagliga, vissa får det att krypa i oss, för, som Carson gärna visar sublimitet sammanfaller inte med trivsel. 2 Den som vill förvandla Carson till skönsjungande näktergal lyssnar inte tillräckligt väl, ty hennes sång kvittrar varken särskilt vackert eller ens varierat alla gånger. Att Carson har ett intresse för det som skorrar, tjuter och gallskriker framgår tydligt i The gender of sound, en essä som sträcker sig från kvinnliga gallskrik till smuts. 3 Men intresset för det som skorrar inskränker sig knappast till ljudens domän; Carsons texter lyfter också fram idéer som skorrar och skriker, tankar som galltjuter, svider eller sticker kniven i dig, likt lönnmördare. Läsaren som enbart ser den eleganta, svala och kvicka antikforskaren när hon läser Carson ser ingenting. Forskaren och filmaren Trinh T. Minh-ha har sagt att i läsande, liksom i livet, måste vi försöka se det som ögat hör, och höra det som örat ser. 4 Detta är exakt vad Carson gör i sin översättning av Sofokles Elektra vars förord Niclas Nilsson har översatt till detta nummer av mao. Översättningen av Elektra ingår i boken An Oresteia, som omfattar de tre viktigaste tragedierna om Atreus hus: Agamemnon av Aiskylos, Elektra av Sofokles, och Orestes av Euripides; samtliga i nyöversättning av Anne Carson. 5 I Carsons översättning både syns och hörs Elektras klagan med versala och oöversatta (o)ljud, för, som det står i förordet: Det finns bara en sak hon kan göra. Väsnas. Carsons översättningskonst har en etisk slagsida. Den utstakar en egen väg, förskjuter relationerna mellan människor, ting och språk. Hur då? Genom att inte bara erkänna, men också framhäva kärnan av främlingskap eller till och med alienation i varje översättning. Främlingskap som mänskligt och språkligt predikament. Den som översätter Anne Carson står därmed inför ett knivigt val: att översätta Anne Carson, eller att översätta översättaren Anne Carson. Att översätta översättaren Carson För det första: valet är en illusion översättning dikteras lika lite som skrivande av ett fritt val, åtminstone inför texter som har en egen själ. Just det. Jag skrev själ. För det andra: jag avskyr generellt meningar som inleds med Att i dikt, i titlar, i talat språk. Generellt är en del av problemet: att tala i generella termer: att översätta, att skriva. Vem har tillgång till en position där vi får inleda meningen med Att? Jag stryker således över denna underrubrik och kallar den för När jag översätter Anne Carson Ytterligare ett problem med meningar som inleds med Att, är att de underblåser en pågående detronisering av verbet. Jag är försiktig med generella påståenden, men en tendens som jag tycker mig urskilja inom samtida, svensk språkanvändning, är dels fascinationen inför infinitivets förförande kraft (på bekostnad av finita verb), och dels en förkärlek för klena verb i kombination med starka adjektiv ( att mörkret inte upphör istället för mörkret upphör inte, luften blir tung av snyftningar istället för luften tyngs av snyftningar ). Bådadera kan resultera i texter som brister i rörelse och dynamik; de kan framstå som statiska, tungfotade och abstrakta. Verb är viktiga för Anne Carson. Hon är något av en verbens mästare. Inte för att hon använder krångliga eller ovanliga verb, men hon förbluffar med dem. Som när hon, liksom i vissa asiatiska språk, verbar adjektiv (i koreanska till exempel, säger man inte att solen är gul, utan att solen gular ). Hur översätter man with some strange gold pepper spicking and spanning her veins and night blossoming out her head? 6 I min översättning (ett utdrag ur Red.doc> i Glänta, nr 1, 2012) går radikaliteten i spicking and spanning förlorad, eftersom motsvarande manöver på svenska tycktes bli alltför sökt och konstruerad. Bättre då att backa. Verb sätter metaforer i rörelse. Med verb visar Carson att upprepning inte kan reduceras till en upprepning av det samma, och att skillnad inte uppfanns av kontinentala filosofer. Skillnaden med andra ord nr 75 juni

6 BITTERLJUVA VERB När man översätter Carson är uppgiften inte, tänker jag, att fånga alla nyanser av ett ords betydelse, eller att återge en exakt betydelse. Mitt närmande har varit att försöka följa rörelsen. Språkets rörelse, begärets, och förmedla, inte bara saken, som Mallarmé skulle sagt, utan effekten. Inte tingen, kropparna, utan relationen mellan tingen, kropparna. Hur då? Jo, om relationen dem emellan tecknar ett bråddjup, så måste översättningen försöka vara trogen fallet, och inte det som orsakar fallet. finns där, inskriven i språket, om vi är uppmärksamma. Ta verbet nynna i stycket Trojjam ; Akilles nynnar på en melodi som drar likt en silver åder genom texten. Ordet upprepas, traderas och skriver om det trojanska krigets utgång. 7 I boken The beauty of the husband där maken i bokens titel är en odugling som snor sin hustrus dikter samt upphöjer otroheten till en konstform, får vissa verb oanad dignitet. 8 Till exempel verbet pass i avsnitt xx som sammanför makens så kalllade frihetsprinciper med det knep som Aristoteles uppfann för att inte gå vilse i minnets vindlingar, en associationsprincip som beskrivs på följande vis: passing rapidly from one step to the next. / For instance from milk to white, / from white to air / from air to damp, / after which one recollects autumn. Detta minnestrick är avhängigt ordet pass ( passing rapidly from one step to the next ). Det finurliga är att också makens svek, de otaliga otrohetsaffärer som han rättfärdigar genom att hänvisa till frihet, gestaltas med verbet pass ( a phrase found in a letter he wrote in a taxi one day he passed / his wife / walking ). Makens svekfullhet förknippas med rörelse, han passerar, förbigår och nonchalerar sin fru. Att passera är också att passera gränser: gränsen för vad som är passabelt; trohetens gräns. Verbet pass invaderas således av både minne och glömska, hågkomst och svek, vilket förstås är omöjligt att översätta till svenska. Originalets fyra upprepningar av ordet pass, har i min översättning tvingats bli tre förflytta sig och en åkte förbi. Ett alternativ skulle ha varit röra sig, men i sammanhanget skulle det framstått som svagt den starka rörelsen framåt och iväg skulle gått förlorad. Det är rörelsen iväg och förbi som förmedlar brutaliteten både i Aristoteles minnesprincip och i makens frihetsprincip: Aristoteles som / inte hade någon make, / nämner sällan skönhet / och skulle sannolikt förflytta sig snabbt från ankel till slav vid försöket att minnas maka. 9 Upprepningen av ordet pass bär på en mängd valörer som stegras genom texten. I Makens skönhet är upprepning ingen lek, utan grym verklighet. Den påminner oss också om några av Carsons mest citerbara meningar: Desire moves. Eros is a verb. 10 Att begäret, så som det framställs i Carsons 6 nr 75 juni 2013 med andra ord

7 MARA LEE språk och med hennes språk (dvs inte på ett tematiskt plan, ty där kan hon påstå lite vad som helst om begär, till exempel att det är avhängigt avstånd osv, vilket dock säger väldigt lite om hur hon använder sitt språk), framför allt är rörelse, märks och syns, hörs, i varje liten detalj. Avsnitt vi i The beauty of the husband berättar med en återblick om hustruns första erotiska möte med sin kommande make. De är unga, och scenen är på många vis klassisk, näst intill löjeväckande romantisk. De befinner sig på en vingård och hjälper till med att trampa druvor. Höst, oktober, lantlig miljö, fallande skymning, nakna kroppar, hö. Och den söta druvsaften som klibbar och rinner. Men Carson krossar den romantiska bilden genom att hänga upp scenen i just det. Ordet crush. Istället för att beskriva vintrampandet med det neutralare tread the grapes skriver hon crush / the grapes. Det är naturligtvis ingen slump. Genom ordet crush skrivs både dåtid, framtid och nutid in i denna till synes perfekta minnesbild: förälskelsens crush, men också framtidens krossade hjärta. En idealisk vindruva / är lättkrossad, säger makens farfar i avsnittets slutrader. 11 Den romantiska minnesbilden krossas, skiktas i olika tidslager när verbet crush börjar röra sig. Begäret rör sig. Eros är ett verb. När man översätter Carson är uppgiften inte, tänker jag, att fånga alla nyanser av ett ords betydelse, eller att återge en exakt betydelse. Mitt närmande har varit att försöka följa rörelsen. Språkets rörelse, begärets, och förmedla, inte bara saken, som Mallarmé skulle sagt, utan effekten. Inte tingen, kropparna, utan relationen mellan tingen, kropparna. Hur då? Jo, om relationen dem emellan tecknar ett bråddjup, så måste översättningen försöka vara trogen fallet, och inte det som orsakar fallet. Ett av de svåraste partierna i Autobiography of red är ett avsnitt som spelar med ordet like och dess flerfaldiga betydelser. I min översättning väljer jag att frångå den bokstavliga betydelsen för att istället försöka väva fram något som vagt påminner om mångtydigheten hos ordet like. Rubriken: Photographs: like and not like har blivit Fotografier: känns. 12 Skillnaden kan tyckas oöverbrygglig, och jag tvingades offra hela den betydelseräcka som skapas genom styckets användning av liknelseledets like, I d like samt likeness. Offra för vad? kan man undra. Jo, för den fras som är mest laddad. Laddningen i stycket emanerar från rivaliteten mellan huvudpersonen Geryon och hans ungdomsförälskelses nuvarande pojkvän, Ancash. Styckets höjdpunkt inträder efter ett misslyckat slagsmål, när Ancash säger: So what s it like Ancash stopped. He began again. So what s it like fucking him now? Andlösheten hämtar kraft från den multipla användningen av ordet like som runnit genom stycket. Jag valde att utgå från denna laddning, och försöka väva in ordet känns, på ett sätt som visserligen aldrig kan motsvara Carsons subtila glidningar, men som ändå skapar ett spänningsfält i texten. Raden Så hur känns det Ancash tystnade. Han började om. Den vikt som Carson lägger vid relationen mellan orden skapar en laddning på frasens nivå (och inte bara ordets), och frasens struktur i sin tur står i djup skuld till rytmen. De rytmiska elementen hos Carson är inte bara dekorativa, utan har, med en snegling mot äldre muntlig poesi, restaurerat delar av en mnemonisk funktion. med andra ord nr 75 juni

8 BITTERLJUVA VERB Så hur känns det att knulla honom nu? är lik originalet, men däremot slutet, där Geryon betraktar ett fotografi av sin älskade, looking down at the acid bath and watching likeness come groping out of the bones, blir annorlunda i min svenska översättning: tittade ner i framkallningsvätskan och betraktade hur det som känns trevade sig fram ur knotorna (min kurs). Den vikt som Carson lägger vid relationen mellan orden skapar en laddning på frasens nivå (och inte bara ordets), och frasens struktur i sin tur står i djup skuld till rytmen. De rytmiska elementen hos Carson är inte bara dekorativa, utan har, med en snegling mot äldre muntlig poesi, restaurerat delar av en mnemonisk funktion. Delar är viktigt, ty rytmens funktion har fått en delvis ny innebörd. Det har med spökena att göra. Rytmen som går igen i Carsons poesi har färdats genom sekler och förändrats under resans gång. Minnesteknik i all ära, men viktigast är resterna. Det som finns kvar när vi glömt bort vad rytmen, omtagningarna och det sonora skulle användas till. De omvandlas från redskap till stil. Ibland signalerar rytmen en nästan i överkant behärskad kyla (coolness är för övrigt ett ord som återkommer hos Carson). Men ibland är både rytmen och omtagningarna så demonstrativa att de välter in i klumpighetens domän ett slugt drag, eftersom klumpighet fäller ett försonande ljus över tingen. Klumpigheten förlåter den överdrivna coolheten, den löjligt exakta rytmen, de snygga radsluten. Ett annat försonande drag är när Carson avslöjar sin besatthet av variationer av ordet her, 13 eller sin förtjusning i jargong, 14 patetik och dåliga rim. De studsande snabba dialogerna hör dit, liksom den märkligt stela styckeformatteringen som är genomgående i hennes senaste bok, Red.doc>, med raka högermarginaler. Vid första anblick ser det fruktansvärt ut. Men i läsningen inser man, steg för steg, att den raka högermarginalen har en viktig funktion. Den bjuder motstånd. Vi har rört oss bort från de perfekta radbrytningarnas landskap, den svindlande lätthet med vilken läsaren vant sig vid att glida från en rad till nästa, och få allt serverat genom frasens mästerliga betoningar. Jag inser att den raka högermarginalen i Red.doc> är textkroppens motsvarighet till den oturliga plufsigheten som råkat belägra Geryons ansikte i Röd självbiografi just den dagen när han flera år senare och av en ren slump står öga mot öga med ungdomskärleken Herakles som en gång krossade hans hjärta: Geryons hjärta stannade. Mannen var Herakles. Efter alla dessa år så väljer han en dag när mitt ansikte är plufsigt! Det är därför hennes texter blir oemotståndliga. Svalkan och plufsigheten. Ironin och patetiken. Radbrytningarna och styckeformatteringen. Naturligtvis är Carson omöjlig att översätta. Det blir varken bättre eller enklare av att jag därutöver känner mig manad att citera Gayatri Chakravorty Spivak: In every possible sense, translation is necessary but impossible 15 och härigenom gör mig skyldig till ett lättsinnigt missbruk av Spivaks idéer. Men jag tror, i likhet med Carson, att begär sätter orden i rörelse, och att en del av njutningen som omgärdar citering kommer av känslan av plundring. Man stjäl någons liv och ord och smiter sedan iväg med ett perspektiv som kallas för objektivt (ty allting kan på detta vis förvandlas till objekt); det är spännande, farligt. 16 En författare som förvandlar citatteknik till ett farligt äventyr samt liknar kärlekens gud vid ett verb, går inte att översätta, men går heller inte att inte översätta. Missförstå mig inte det som förenar möjlighet med omöjlighet är inte upphävandet av gränser, utan förskjutningen av gränser, till exempel med hjälp av andra ord, till exempel med ordet nödvändighet. MARA LEE Mara Lee är författare och har översatt Anne Carson. För sin senaste roman, Salome (2011), mottog hon Svenska Dagbladets litteraturpris samt P.O Enquists pris. För närvarande forskar hon vid Akademi Valand, Göteborgs universitet, på ett projekt om skrivande och etik. 1 Anne Carson, Economy of the unlost. (Reading Simonides of Keos with Paul Celan), Princeton UP, 1999), s.17, min övers. 2 Se tex essän Skum (Essä med rapsodi). Om det sublima hos Longinos och Antonioni, övers. Mara Lee Glänta nr 1, Carson placerar här det sublima i ett spänningsfält som skapas av överskridandet 8 nr 75 juni 2013 med andra ord

9 MARA LEE mellan fiktion och verklighet och den fara samt det hot om våld som överskridandet medför: När Antonioni kliver fram från bakom kameran och går rakt fram i Cronaca för att förbättra [skådespelerskan] Lucia Bosé med sina underbara örfilar, ödelägger han gränsen mellan henne och hennes roll., s Anne Carson, The gender of sound i Glass, irony and God, (New Directions Books, 1995). 4 Trinh T. Minh-ha, Någon annanstans, här inne. Immigrationen, flyktingskapet och gränshändelsen, övers. Dahlberg & Talje (Glänta produktion, 2012), s An Oresteia. Agamemnon by Aiskhylos. Elektra by Sophokles. Orestes by Euripides, övers, Anne Carson (Faber and Faber, 2009). 6 Anne Carson, Red.doc>, (Alfred A. Knopf, 2013), s.134, min kurs. 7 Trojjam, övers. Mara Lee, Ord & Bild, nr 3, 2010, s.17ff. 8 Anne Carson, The beauty of the husband. A fictional essay in 29 tangos, (Vintage contemporaries, 2002 (Alfred A. Knopf, 2001)). 89f. 9 Anne Carson, Makens skönhet. En fiktiv essä i 29 tangos, övers. Mara Lee, (Panache, Albert Bonniers, 2012), s Anne Carson, Eros the bittersweet, (Dalkey Archive Edition, 1998 (Princeton UP, 1986)), s Anne Carson, Makens skönhet, s Röd självbiografi. En versroman, övers. Mara Lee, (Panache, 2009), s Se t ex, s.34 i The beauty of the husband, s. 57f i Autobiography of red, och förordet till Elektra som till och med bär titeln Her. 14 Se karaktären Ray i Makens skönhet, eller modern samt Herakles i Röd självbiografi. 15 Gayatri Chakravorty Spivak, Translation as culture, Parallax, vol. 6, no 1, 2000, s Anne Carson, Skum. (Essä med rapsodi) Om det sublima hos Longinos och Antonioni, s.117. med andra ord nr 75 juni

10 Anne Carson: Förord till Elektra Ur An Oresteia. Agamemnon by Aiskhylos. Elektra by Sophokles. Orestes by Euripides i översättning av Anne Carson (Faber and Faber, 2009). hon Hennes namn låter som ett negativt adjektiv: det grekiska ordet alektra betyder utan säng, ogift, utan giftermålsutsikter. Hennes liv är avstannat och strandat, bara en hake i andras planer. Av hennes funktion och syfte som människa återstår endast en aktivitet att säga nej till allt som omger henne. Nej till moderns mord på hennes far, nej till moderns otrohet med Aigisthos, nej till att leva vidare som om allt var i sin ordning, nej till att avbryta sin klagan. Ibland säger folk om Elektra att hennes sorg är överdriven. Hon skulle inte protestera. Tidigt i pjäsen anförtror hon kören: Kvinnor, jag skäms inför er: jag vet att min sorg tycks er extrem. Jag lider den inte med lätthet. Men jag svär att jag inte har något val. 1 Hon har inget val, för hon har inget annat jag än det jag som sörjer. Och hon låter ingen tvivla på detta: Jag kan inte inte sörja. 2 Mellan denna förtvivlade utsagas båda negationer ryms hennes valmöjligheter som Elektra. Återigen, inget tvivel: Endast en föda behöver jag: Jag får inte göra våld på Elektra. 3 Vad betyder det att inte göra våld på Elektra? Hennes jagkänsla är enastående. Hon ansätts från alla håll, av alla omkring henne, krafter som kräver att hon ska finna sig i moderns brott och lägga band på sin vrede. Och till viss del har de lyckats: hon är vanställd. Varken psykologiskt eller moraliskt har hon utrymme att andas eller röra sig. Och hon vet det. Hon säger till kören: Det onda är en kraft som formar oss efter sig själv. 4 Senare, bittrare, till sin mor: Jag har den form du gav mig. Smuts danar smuts. 5 Att göra våld på Elektra vore att sluta säga nej till det onda och det smutsiga. Sofokles är en dramatiker som fascineras av människor som säger nej, människor som vägrar kompromissa, människor som gör sig till stötestenar, som Antigone eller Ajas. Den sortens gestalter uttrycker vanligen sitt trots i hjältemodiga handlingar Antigone begraver sin bror, Ajas kastar sig på svärdet. Elektra har samma sorts råa, envisa, skandalösa själ, men hennes omständigheter är annorlunda: Elektra förvägras alla handlingar. Pjäsen börjar med två män som står mitt på scen och planerar något som kommer att föränd- 10 nr 75 juni 2013 med andra ord

11 ANNE CARSON ra hennes liv, och de beslutar att inte delge henne sina planer, trots att hon befinner sig alldeles innanför dörren (de hör henne gråta). Pjäsen slutar med två män som marscherar in i huset för att fullborda hämndaktionen medan Elektra lämnas utanför, om hon följer efter eller stannar där och väntar tycks göra dem detsamma. Pjäsens mittpunkt är en scen i vilken två män manipulerar Elektra med lögner tills hon nästan är hysterisk. Hon är en vuxen men ogift kvinna bosatt hos en moder som hatar henne, och hon saknar såväl social ställning som känslomässig kontext. Hon verkar sitta hukad på husets tröskel snarare än bo i huset. Systern kallar henne galning och viftar bort hennes idéer. Brodern behandlar henne som ovidkommande för hans planer han uppfattar henne som vild, känslosam, deprimerande. Hon är en kvinna som fastnat på tröskeln och passiviteten förgör henne. Det finns bara en sak hon kan göra. Väsnas. Så Elektra pratar, klagar, bråkar, fördömer, sjunger, mässar och skriker från ena änden av pjäsen till den andra. Hon är på scen nästan hela tiden och har en av den grekiska tragedins längsta repliker. Ljud av alla slag strömmar ur henne, både artikulerade och oartikulerade. Hennes språkförmåga är fantastisk; hon kan prata omkull vem som helst i pjäsen. Hennes vokabulär av skrik är så rik att jag valt att transkribera hennes rop bokstav för bokstav OIMOI! i stället för det sedvanliga Ack! eller Ve mig! Detta är inte en person som skulle säga Ve mig! Hon är en störtflod till människa. Hon saknar handlingsutrymme, ändå får hon saker att hända och människor att förändras. Hon saknar hopp, ändå håller hon Elektra igång. Det finns tillfällen då orden överskrider henne själv, som i hennes inledande bön till ljus och luft: Å heliga ljus! Och din like luften som omsluter världen 6 Det finns passager som koncentrerar henne i renaste hat, som när hon far ut mot sin mor: Kalla mig en simpel, svartmålande slyna! om du vill för om det är min natur så vet vi var den kommer ifrån, eller hur? 7 Hon är ingen Antigone hon är varken ädel eller älskvärd eller värd ett pris av guld, som Sofokles säger om denna andra ensamma kvinna. Men hon är alltid värd att lyssna på. pjäsen Det är på det hela taget en pjäs utan tröst, som Fiona Shaw sa när hon spelade Elektra. I synnerhet uppfattade hon bluff-/återföreningsscenen mellan Elektra och Orestes som obeskrivligt omöjlig att spela. Kritiker och forskare (och översättare) instämmer, den scenen är en svår nöt att knäcka. Varför bestämmer sig Orestes för att lura i sin syster att han är död? Varför ändrar han sig mitt i scenen? Vad vill Sofokles uppnå här? Växlingen mellan lögn och sanning, ädla och låga känslor är förvirrande och grym, dragkampen om en tom urna närmast bisarr. Fiona Shaw beskriver det så här: Att ha godtagit att ens bror är död och sedan få veta att han lever och sedan få veta att han är död igen och sedan få veta att han lever igen rör om i huvudet. Man kan aldrig återhämta sig efter en sådan sak... Det är som att ta en väldigt låg ton och plötsligt ta en väldigt hög ton och förstöra rösten på vägen. Allt förstörs. Hon säger att scenen trots svårigheterna blev oerhört rörande. Publiken grät. Publiken grät även på trehundratalet f.kr. när den firade skådespelaren Polos spelade rollen. Enligt tidens skvaller hade Polos när han erbjöds att spela Sofokles Elektra i en nyuppsättning av pjäsen i Aten nyligen förlorat en älskad son. Så här grep han sig an uppgiften: Efter att ha iklätt sig Elektras sorgeskrud tog Polos ur gravkammaren fram urnan med askan efter sin son, omfamnade den som vore den Orestes och fyllde platsen inte med låtsad och oäkta bedrövelse utan med ren sorg och oförfalskad veklagan. Det såg ut som om han spelade en roll men detta var verkliga hjärtekval. med andra ord nr 75 juni

12 FÖRORD TILL ELEKTRA Den berättelsen är förmodligen bara en berättelse. Men den tycks mig värd att dröja vid, kanske för att den belyser ett stråk av obehag som är närvarande redan i Sofokles konstruktion av scenen. Jag menar hans spel med skenbarheter. För är det inte ytterst märkligt att Elektras djupaste känslomässiga utgjutelser, den klagosång över Orestes i vilken allt förstörs, som Fiona Shaw säger, framkallas av ett falskt föremål den gravurna som påstås innehålla askan efter Orestes men som i verkligheten inte innehåller någonting? Vad betyder i verkligheten i en sådan kontext? Den verklighet som Polos utnyttjar och den verklighet som Sofokles iscensätter tillhör skilda ordningar, men på teatern ryms den ena i den andra. Kanske skapade Sofokles urnscenen för att ifrågasätta det förhållandet. Jag betvivlar att han skulle ha gillat Polos sätt att använda sin egen sons död för att få till stånd en stark rollgestaltning, men han verkar (även i andra pjäser än Elektra) väldigt uppmärksam på gränsen mellan konst och verklighet och ibland själv intresserad av att manipulera den. Betraktat ur en annan synvinkel: Kunde återföreningsscenen ha utformats annorlunda? Vi har ett bra exempel. Berättelsen om Orestes är en klassisk myt som använts av många diktare, från Homeros till Euripides. Men Sofokles närmaste förlaga var förmodligen Gravoffret, den andra pjäsen i Aischylos Orestien, uppförd 458 f.kr.: här ser vi en återföreningsscen mellan bror och syster som är full av glädje ingen vilseledd Elektra, ingen falsk gravurna, inga ironiska bisyftningar. Känslorna löper lätt och uppriktigt mot sitt mål, hämnden tycks rättfärdig i (åtminstone vissa av) gudarnas ögon och två blodtörstiga barn förlöses (eventuellt) av ömsesidig kärlek. I Sofokles version förskjuts allt detta och blir till något annat. Han avlägsnar förlösningen och låter den eventuella rättfärdigheten förbli oviss. I centrum står Elektra tillintetgjord och stolt, manipulerad och kuvad om vartannat, hennes arma själ föremål för någon annans manus, hennes reaktioner underkastade dramats regler. Du har utnyttjat mig sällsamt, säger hon slutligen till Orestes. Vi kan vara ganska säkra på att Sofokles hade Aischylos i tankarna när han komponerade sin Elektra, eftersom han citerar honom. Klytaimestras dödsscen i Sofokles pjäs är ett eko av Agamemnons dödsscen i Aischylos Agamemnon, och upprepar till och med de dödsrop som i båda fallen hörs från huset. Elektras fasaväckande uppmaning till Orestes Slå henne en andra gång, om du förmår! 8 är ett direkt citat av hennes fars ömkansvärda Igen! Slagen en andra gång! Det är som om hela familjen står där, till knäna i blod, och Elektra dödar sin mor med faderns ord. Varför gör Sofokles så? För att betona Elektras fruktansvärda herravälde över språket som vapen? För att påminna oss om Klytaimestras brott och sluta hämndcykeln i detta hus? För att på nytt öppna Agamemnons sår och antyda att hämnden här saknar slut? För att överträffa Aischylos? För att hylla Aischylos? Kanske allt på samma gång. Sofokles är en komplex diktare som verkar i en komplex tradition. Hans publik uppskattar alla sorters maskspel. Alla sorters användning av urnor. De går inte på teater för att bli tröstade. ANNE CARSON Översättning av Niclas Nilsson Citaten ur Elektra är översatta av mig, från Anne Carsons engelska. Nedan hennes original följda av sina motsvarigheter i svensk översättning av Johan Bergman (1948), Emil Zilliacus (1955) och Björn Collinder (1972). Ö.a. 1 carson: Women, I am ashamed before you: I know you find me extreme in my grief. I bear it hard. But I tell you I have no choice. bergman: Jag känner mig förlägen, om för er jag tycks för mycket klaga, överdriven i min sorg, men jag är tvingad till det av det våld jag led. zilliacus: Jag blygs, o kvinnor, om jag synes er 12 nr 75 juni 2013 med andra ord

13 ANNE CARSON mitt olycksöde alltför tungt begråta. Det våld jag röner tvingar mig därtill. collinder: Jag blyges, mina vänner, om det synes er att jag är måttlös i min myckna klagolåt; men övervåldet nödgar mig att handla så[.] 2 carson: I cannot not grieve. bergman: Aldrig de klagande ljuden dock tystar jag [...] zilliacus: Aldrig dock, aldrig jag avstår från detta: sörja [...] collinder: [...] dock är det fåfängt att söka förmå mig till att ej begråta och sörja [...] 3 carson: I need one food: I must not violate Elektra. bergman: [...] jag ser min enda glädje däri att jag vet mig trofast mot en helig plikt. [...] zilliacus: Självaktning är den näring jag behöver. collinder: Att inte bryta med mig själv är näring nog för mig[.] 4 carson: Evil is a pressure that shapes us to itself. bergman: [...] mot brott och våld man tvingas handla hänsynslöst. zilliacus: [...] nöden tvingar en till mycket ont. collinder: [...] där det onda rår nödgas man göra sådant som av ondo är. 5 carson: I am the shape you made me. Filth teaches filth. bergman: Men vad som detta framtvang mot vad helst jag vill, det är all fiendskapen: vad du gjort och gör. Din skamlöshet framkallar andras skamlöshet. zilliacus: Men av ditt hat och dina gärningar blir jag till detta tvungen, mot min vilja. En skändlig handling lär en skändlighet. collinder: Men din fientlighet och dina gärningar de nödgar mig med våld att föra sådant tal: ett lastbart liv ger lärdom om vad lasten är. 6 carson: O holy light! And equal air shaped on the world bergman: Du heliga ljus! Jordfamnande Luft! zilliacus: Du heliga ljus och du luft som höljer hela vår jord [...] collinder: Heliga ljuskrets! Luft, länk mellan jord och eterhav! 7 carson: Call me baseminded, blackmouthing bitch! if you like for if this is my nature we know how I come by it, don t we? bergman: [...] Ryt du oavvänt om mig för människorna, om min elakhet, min fräckhet och mitt hätska, oförsynta tal! Ja, vore jag än skyldig till allt sådant ont, så har jag ju att brås på, när jag brås på dig. zilliacus: [...] Så förkunna nu för hela världen, om du finner gott, att jag är ond och lösmynt eller skamlös. Är jag i alla dessa ting förfaren, då kommer jag nog ej ditt blod på skam. collinder: [...] Ropa därför ut med andra ord nr 75 juni

14 FÖRORD TILL ELEKTRA för en och var att jag är nedrig eller fräck eller besatt av skamlöshet, om du så vill. Ifall mitt gry är sådant att jag övar slikt, då kommer jag ju ej din sinnesart på skam. 8 carson: Hit her a second time, if you have the strength! bergman: Slå en gång till! Så hårt du kan! zilliacus: Slå än en gång ifall du kan! collinder: Hugg på nytt, om du förmår. Agent nr 75: Rea Ann- Margaret Mellberg Ibland har jag tänkt att den grekiska litteraturen oåterkalleligen gått förlorad för Sverige. Det har inte längre funnits någon kontext. Diktaturen var en sådan. Nu känner jag att man kan säga att krisen har gett just en sådan hållbar kontext som kan föda ett nytt intresse. Ett tecken på det är senaste numret av Lyrikvännen, med grekiskt tema. Samtidigt är bilden inte entydig. Arja Saijonmaa har just genomfört en landsomfattande turné med 30 föreställningar som gått för fulla hus. Hon har sjungit Theodorakis och många av de texter han tonsatt är skrivna av de allra främsta grekiska poeterna. Så tiotusentals svenskar har alltså de senaste månaderna suttit bänkade och rörts till tårar av grekiska poeters texter samtidigt som utbudet och efterfrågan när det gäller grekisk litteratur på svenska i dag förefaller obefintligt. Även här är bilden dock flertydig. Om vi för ett ögonblick lämnar poesin har inte mycket hänt i Sverige sedan Kazantzakis översattes på 50-talet. Nu har den legendariske grekiske berättaren Papadiamantis långnovell Mörderskan (skrevs 1902) kommit ut på svenska på Oppenheim förlag. Det gör att vi får ett rikare perspektiv bakåt i tiden. Om vi då åter tar med poesin finns ju också

15 AGENTEN Hur ska man kunna förstå dagens unga grekiska författare när knappt någonting kommit ut på svenska sedan Börje Knös översatte Nikos Kazantzakis romaner för 60 år sedan? maos litterära agent Rea Ann-Margaret Mellberg, översättare och kulturråd vid grekiska ambassaden i Stockholm talar sig varm för tre grekiska verk som omedelbart bör översättas till svenska. Lystra svenska förlag! den viktiga poeten Konstantinos Kavafis som föddes för 150 år sedan och som nu i april och maj hyllats med uppläsningar och en utställning på Stockholms stadsbibliotek. Men hur ska man kunna förstå dagens unga grekiska författare när knappt någonting kommit ut på svenska sedan Börje Knös översatte Nikos Kazantzakis romaner för 60 år sedan? Visst väcktes ett starkt intresse för grekisk litteratur under juntaåren Vassilis Vassilikos, vars världsberömda roman Z kom ut på svenska, var nyligen på besök i Stockholm. Mikis Theodorakis turnerade i Sverige. Ritsos, Seferis, Elytis, Anagnostakis och många andra poeter gavs ut i antologier eller i egna volymer och många av deras dikter tonsattes. Theo Kallifatides fick ett stort genombrott med sin romantrilogi. Men under 80-talet svalnade intresset för grekisk kultur för att till slut nästan dö ut helt. Under de senaste tjugo åren tror jag inte att det kommit ut mer än på sin höjd en grekisk bok om året och det är högt räknat! Dessutom finns det ingen som helst konsekvens i utgivningen. En bok här, en bok där. Några enstaka tidskriftsinsatser, som när 90-tal gjorde ett Greklandsnummer eller när tidskriften Ariel 1999 publicerade långdikten Bara genom sorgen av den viktige poeten Byron Leondaris samt flera andra artiklar med grekiskt tema. Enstaka grekiska poeter har bjudits in till poesifestivaler. Om man ser på det grekiska förlaget Kedros och deras moderna klassikerserie med ett fyrtiotal titlar skrivna av författare verksamma efter Kazantzakis tvingas jag dock konstatera att inte en enda av dem finns översatt till svenska. Av dem är det nog Giorgos Ioannou som jag saknar allra mest på svenska. Men inte heller Aris Alexandrou, Marios Chakkas, Giorgos Chimonas, hela 70-talets unga poetgeneration eller någon annan finns alltså översatt och det gör att det är ett väldigt stort hopp fram till de unga författare som finns med i exempelvis den grekiska antologin Fikonträdets sång som bokförlaget Tranan gav ut för några år sedan. Jag skulle särskilt vilja framhålla tre författare som varit med länge på den grekiska litterära scenen men som fortsätter att skriva mycket intressanta böcker. med andra ord nr 75 juni

16 AGENT NR 75 michalis ganas Apsinthos (Melani, 2012) Den som kanske betytt mest för mig rent personligt och som jag följt under många år är poeten Michalis Ganas. Under inbördeskrigets slutskede 1949 tvångsförflyttades han med sin familj till Ungern och det har gett honom ett mycket speciellt öga. Ganas hämtar ofta motiv från grekiska folksånger. Man kan säga att den klassiska litteraturen alltid finns där som en klangbotten i dikterna, samtidigt som de rör sig väldigt mycket i nuet. Han var på besök i Stockholm 1995 men väntar alltjämt på att bli översatt. I Grekland är han också oerhört omtyckt för sina sångtexter som sjungits av flera av Greklands mest populära sångartister, inte minst av Mikis Theodorakis själv. Av Michalis Ganas väljer jag hans senaste, nyutkomna diktsamling Malört (Apsinthos), titeln hämtad från Johannes Uppenbarelsebok 8: Med sin nyanserade och variationsrika stil söker Ganas fånga det förflutna i det närvarande. Från nuets sura regn söker han sig tillbaka till barndomens nästan glömda ord för nederbörd, för att därifrån gå vidare till homeriska störtregn. Undergången är närvarande. Naturen är full av öppningar till djupare skikt, Hades, det förlorade. Ganas spanar efter tecken på det som funnits, de frånvarande anhöriga, emigranterna, de döda. Skogen av antenner på höghustaken där upphängda lakan ser ut som storbildsskärmar får symbolisera samtidens rotlösa kommunikation, utan koppling tillbaka i tiden. Bara i drömmen dyker försvunna människors repliker upp på nytt och sprider oro omkring sig. Men Ganas är svår. Den som översätter honom får vara beredd på att ge sig in i samma sökande, djupt in i det egna språket. maria laina To fagito (Agra, 1998) Ett annat namn jag vill nämna är Maria Laina. Även hon har varit i Sverige vid ett par tillfällen och hennes dikter finns översatta i en rad tidskrifter. På senare tid har hon gått från att skriva dikter till att skriva dramatiska monologer och teaterpjäser, rent av prosa. Hennes språk är mycket elaborerat men kan också stanna upp, svindlande vackert, mitt i en bild, eller i en tomhet! Med lite tur går det fortfarande att hitta hennes ödsliga monolog En snabb kyss (Ariel förlag 1995) om en dunkel passion och en bilolycka. Av Laina väljer jag monologen Maten (To fagito) från En man sitter ensam hemma vid ett bord och äter. Långsamt börjar han fundera kring sitt ätande, vad han har på bordet. Han drar in sig själv i tankarna, börjar fundera över ätandets olika former och ritualer i samhället, upprättar hierarkier, jämför med djuren. Texten antar formen av en filosofisk traktat men ömsar efterhand skinn och en havererad kärlekshistoria tränger fram. Kanske har han rent av dödat den älskade. Genom minnena får den frånvarande personen tillbaka sin plats vid bordet, för att där alltmer anta formen av ett dött föremål, som kniven, gaffeln, tallriken, kandelabern, duken, saltkaret och uppläggningsfatet. kiki dimoula To ligo tou kosmou (Nefeli, 1971) Mitt tredje namn får bli Kiki Dimoula, den grekiska poesins Grande Dame sedan lång tid tillbaka. Hon är den enda som inte varit i Sverige men om man lyckas sätta lite mer fokus på hennes poesi tror jag säkert att hon trots sina 82 år gärna kommer hit. Dimoula har fått två diktsamlingar, Var hälsad aldrig och Glömskans pubertet översatta till svenska på förlaget Axion esti och det har även kommit ut ett urval av hennes dikter på ellerströms. Henne finns det alltså verkligen en möjlighet att läsa på svenska. Ändå saknar jag här liksom så ofta annars ett större och mer samlat grepp. Nyligen gavs ett stort urval av hennes dikter ut i usa. Något sådant skulle behöva ske här också, att ett av de stora svenska förlagen satsade lite extra på att göra henne känd för en bredare publik. Hon håller för det. Hon har ett väldigt direkt tilltal. Jag skrev en gång att Dimoula står någonstans mellan Inger Christensen och Wislawa 16 nr 75 juni 2013 med andra ord

17 REA ANN-MARGARET MELLBERG Szymborska. Det ska man kanske ta med en nypa salt, men det säger i alla fall något om hennes storhet. Av Kiki Dimoula väljer jag hennes genombrott, diktsamlingen Det lilla av världen (To ligo tou kosmou). Den trycktes 1971 i 500 exemplar och gjorde först inte mycket väsen av sig. Men redan året därpå fick hon det stora statliga poesipriset för boken och den har sedan dess kommit ut i många nya utgåvor. Den innehåller flera dikter som blivit folkkära. Här en av dem, i min översättning: Ann-Margaret Mellberg doktorerade 2004 vid Institutionen för klassiska språk i Lund med titeln Minnet går gränsvakt, Fyra poeter ur 1970-talets grekiska diktargeneration (Almqvist & Wiksell 2004). Hon har översatt verk av Almqvist, Strindberg, Söderberg, Dagerman m.m. till grekiska debuterade Mellberg med den självbiografiska berättelsen Min morbror simmade över Suezkanalen (Podium) om en familjs vardag i skuggan av 1900-talets världspolitiska händelser kring Medelhavet. Plural Kärlek: substantiv, extremt substantiv, singular, ental; varken femininum eller maskulinum, försvarslöst genus. Plural, flertal; försvarslösa kärlekar. Rädsla: substantiv, singular till att börja med sedan plural: rädslorna. Rädslor för allt från och med nu. Minne: substantiv, egennamn för sorger, singular, ental bara ental och oböjligt. Minne, minne, minne. Natt: substantiv, femininum. singular, ental. Plural nätter Nätterna från och med nu. REA ANN-MARGARET MELLBERG med andra ord nr 75 juni

18 Översatt Kavafis Μια νύχτα Den poet jag just nu översätter, Paulo Henriques Britto, är själv en framstående översättare. Han hoppas på objektiviteten. Ett skall överföras, bit för bit, med känslig hand, och bli ett annat, samma Ah! Paulo. Kanske går det med din Bishop, men med Kavafis, aldrig! Nej Jag är ledsen. Kom med mig in i detta billiga hyrrum tre kvarter ifrån kornischen. Du känner väl igen natten, den tarvliga bädden? Vi kan träna oss i att kyssas istället för att räkna accenter, rada ljudlikheter, mäta versfötter och syntagmatisk relation. Två torra tungor som slingrar sig kring varandra. Lukt av hårvatten, glimtar av överkammade flinter och gula ögonvitor. Ingen kärlek är som den mellan äldre män. Vild i fantasin, men med rimliga förväntningar. Övningar i det irreala. Ta åtminstone min hand. Om det inte blir mer än så, inte fullare, inte bättre, blir det ändå ett 18 nr 75 juni 2013 med andra ord

19 KONSTANTIN KAVAFIS 150 ÅR lätt rus, en krusning, en erinring om en annan omfamning, yngre, sannare, en dionysisk, som väl heller aldrig nej aldrig heller väl blev av MAGNUS WILLIAM-OLSSON Konstantin Kavafis dikt Μια νύχτα (En natt) börjar: Η κάμαρα ήταν πτωχική και πρόστυχη (Rummet var påvert och snuskigt). I år firar vi Kavafis 150-årsdag! med andra ord nr 75 juni

20 Recension Eros skakar mig, Sapfo & Alkaios Översättning Lars-Håkan Svensson & Jesper Svenbro ellerströms förlag, 2013 Någon, säger jag, kommer att minnas oss framledes. Sapfo, övers. L.-H. Svensson Sapfo är knappast bortglömd. Hon hör till de där antika gestalterna som moderniteten in i det oändliga spunnit sina fantasier kring. Lite sämre ställt är det för Alkaios, hennes något äldre kollega och landsman. Där han antiken igenom var lika läst, spelad och fantasiomspunnen som hon, har han i vår tid reducerats till en angelägenhet för ett fåtal specialintresserade. Faktum är att det är först i år han gör en ordentlig debut på svenska tidigare har det bara funnits strödda översättningar i samlingsvolymer. Och även då sker det tillsammans med Sapfo, i den senare halvan av en behändig liten översättningsvolym som lånar sin titel från inledningen till ett Sapfofragment. Traditionen att låta trycka Sapfo och Alkaios sida vid sida är förstås inarbetad vid det här laget. De två lesbierna figurerar tillsammans på vasmålningar från början av 400-talet f.kr. (av vilka två letat sig in i den här volymen), och deras gestalter och låtar behandlades som sammanlänkade redan strax efter sångarnas död någon gång under det tidiga 500-talet. Sannolikt finns det också beröringspunkter mellan deras faktiska liv och diktning. Det lilla textmaterial vi har kvar under deras namn ger visserligen stöd för gamla föreställningar om de två som varandras motsatta komplement: där Sapfo tenderar att vara på väg att lyfta från marken, uppåt mot himlen och bort mot den älskade, står Alkaios stadigt kvar med båda fötterna på skeppsdäcket, i ena handen ett vinkrus, i den andra ett svärd. Men mycket har de så klart gemensamt. Som samtida musiker på Lesbos var de verksamma i samma traditioner de sjöng på den lokala grekiska sångardialekten, den så kalllade aioliskan, och lät den klinga efter likartade uppsättningar rytmiska mönster. De delar i viss utsträckning motivkrets: den episka diktningen finns hela tiden där som en fond, ön Lesbos med Egeiska havet på ena sidan och det hotfulla Lydien på den andra utgör skådeplats, och relationen jordiskt-gudomligt är ett grundläggande tema, om än tydligare artikulerat hos Sapfo. En del grunddrag i tilltalet går också igen hos dem båda, och för oss senkomna bildskärmsberoende pappersmassepundare är det kanske framför allt de två textuppsättningarnas ofta sentensartade, suggestiva direkthet och skenbara enkelhet som är värda att ta fasta på. Det är en direkthet och en enkelhet som i alla fall delvis har att göra med de omständigheter under vilka texterna tillkommit. I Sapfos och Alkaios värld hade skriften en perifer funktion det är oklart om de två ens var läs- och skrivkunniga. Hur som helst komponerade de med all säkerhet sina låtar på muntlig-mnemoteknisk väg och framförde dem vid offentliga tillställningar, ofta religiösa, i regel under dans och med hjälp av en kör. Att det framförda sedan skrevs ner (eller 20 nr 75 juni 2013 med andra ord