Bedömningsgrunder för förorenade massor. RVF Utveckling 02:09 ISSN RVF Utveckling

Transkript

1 Bedömningsgrunder för förorenade massor RVF Utveckling 02:09 ISSN RVF Utveckling

2 RVF Utveckling 02:09 ISSN RVF Service AB Tryck: Daleke Grafiska 2005 Upplaga: 300 ex (nytryck)

3 Förord Från och med den 1 januari 2002 klassas förorenade massor som farligt avfall. Samtidigt är det oklart vilka haltgränser som ska anses gälla. Redan tidigare har bedömningar fått göras från fall till fall. Konsekvenserna har blivit en osäkerhet som präglar framförallt länsstyrelsernas och kommunernas prövning i ärenden som rör förorenade massor och farligt avfall. Verksamheter i olika delar av Sverige kan inte drivas enligt samma villkor. RVF:s arbetsgrupp Farligt avfall har därför initierat en utredning dels för att få en överblick över tillämpningen av bedömningsgrunder i landet, dels att ta fram branschens rekommendationer för när förorenade massor ska anses utgöra farligt avfall. Arbetet har genomförts av Mark Elert, Celia Jones och Sara Södergren vid Kemakta Konsult AB. Malmö i april 2002 Anders Assarsson Ordf. RVF:s Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD RVF

4 2

5 Sammanfattning Denna rapport redovisar ett projekt som har utförts på uppdrag av RVF (Svenska Renhållningsverksföreningen) med målsättning att ta fram bedömningsgrunder för när förorenade massor ska anses utgöra farligt avfall. I Sverige styrs lagstiftningen om farligt avfall huvudsakligen av Europeiska Unionens regler. Dessa skall dock införlivas i den nationella lagstiftningen, som också kan kompletteras med andra regler för att systemet ska fungera smidigt. De EG-direktiv som i första hand berörs är direktivet om farligt avfall och direktivet om deponering av avfall samt tillhörande dokument såsom den europeiska avfallskatalogen (EWC). I direktiven hänvisas även till andra direktiv såsom direktivet för klassning och märkning av kemiska produkter. Farligt avfall berörs av en rad andra regler och direktiv, t ex EG-förordningen om gränsöverskridande transporter. Direktivet om farligt avfall definierar farligt avfall utifrån dess ursprung, innehåll av farliga ämnen och farliga egenskaper. Definitionen av de farliga egenskaperna är de som ges i direktiven för klassning och märkning av kemiska produkter. Direktivet om farligt avfall tillämpas i svensk lagstiftning sedan 1 januari 2002 av avfallsförordningen. EG-direktivet om deponering av avfall ställer krav på utformning av tre deponiklasser, för inert, icke-farligt samt farligt avfall. Direktivet tillämpas i Sverige genom förordningen om deponering av avfall och Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering av avfall. Naturvårdsverket kommer att meddela föreskrifter som innehåller acceptanskriterier för de tre deponiklasserna De praktiska tillämpningarna av bedömningar av förorenade massor är i dagsläget ofta kopplade till hur massorna planeras tas om hand och inte deras inneboende egenskaper. Såväl anläggningsägare som tillsynsmyndigheter fokuserar på lämpliga åtgärder och inte på eventuell klassning av förorenade massor som farligt avfall. Bedömningarna är ofta baserade på föroreningarnas totalhalter i materialet och det finns stora skillnader i tillämpningarna. Det vanligaste är att en multipel av riktvärdet för mindre känslig markanvändning (MKM) används. Den använda multipeln kan variera mellan t ex olika län eller kommuner, oftast är den mellan ett och fem även om värden upp till tio gånger MKM förekommer. Riskbedömningar och andra typer av bedömningssystem används i mycket begränsad omfattning. I vissa fall efterfrågar tillsynsmyndigheten lakförsök. Ytterligare en följd av att praxis varierar i olika delar av landet är att på vissa håll tillåts förorenade massor ligga kvar i marken med halter som på andra håll inte skulle tillåtas deponeras i många klass 2 deponier. Bedömningssystem för farligt avfall baseras oftast på en förenklad uppskattning av processerna som sker vid upplag av avfall i en deponi, t ex infiltration av vatten genom avfallet, lakning av farliga ämnen från deponin och spridning till miljön där effekter på människor och miljö kan ske. Olika bedömningssystem utgår från olika normer beroende på vilka exponeringsvägar som dominerar, t ex bedömningssystem som syftar till att skydda grundvatten och dricksvatten och baseras på dricksvattennormer. Andra system syftar åt skydd av mark- eller ytvattenekosystem och utgår därför från markeller ytvattenkvalitetsnormer. Vissa system beräknar exempelvis den totala halten i materialet medan andra system uttrycker gränsvärden som halten i lakvattnet från standardiserade laktester. 3

6 I Sverige har i många fall riktvärden använts för att avgöra om förorenade massor utgör farligt avfall, oftast de generella riktvärdena för mindre känslig markanvändning (MKM), multiplicerat med en faktor. För föroreningar där det saknas svenska riktvärden har dessa i vissa fall kompletterats med riktvärden från andra länder, t.ex. Kanada, Tyskland, Holland. Modellen för de generella riktvärdena har i vissa fall modifierats i begränsad omfattning för att ta hänsyn till de exponeringsvägar som är relevanta för förorenade massor som utgör farligt avfall. I ett fåtal fall har klassificering av kemiska produkter enligt Kemikalieinspektionen använts för att bedöma om förorenade massor är farligt avfall. I rapporten har en sammanställning gjorts av vissa bedömningssystem som används utomlands eller internationellt. Sammanställningen omfattar USEPAs system för identifiering av farligt avfall, Kanadas förslag till nationella regler om farligt avfall, Danmark och Hollands riskbedömningsmetoder för sekundära material som återanvänds i anläggningsarbete samt CENs standard för karakterisering av avfall och andra produkter. Inga av de bedömningsgrunder som används uppfyller alla de krav som kan ställas på en metod att klassificera förorenade massor som farligt avfall. Bedömningsgrunderna för när förorenade massor skall klassas som farligt avfall vad avser tillståndsfrågor och transportkrav är inte med nödvändighet desamma som de krav som ställs för bedömning av om massorna kan placeras i en deponi för icke-farligt avfall. Därför föreslås att separata bedömningsgrunder tas fram för dessa två ändamål. Detta innebär att bedömningsgrunder tagits fram gällande: Klassificering av förorenade massor som farligt avfall vid beaktande av tillståndsfrågor och transportkrav. Acceptanskriterier för när förorenade massor kan placeras i deponier för icke-farligt avfall. De förslag till klassningsgränser och acceptanskriterier som presenteras i rapporten är att betrakta som preliminära. Den förslagna metodiken för klassificering av förorenade massor grundar sig på: 1. den uppdaterade europeiska avfallsförteckningen och klassificeringen av kemiska produkter (KIFS 1994:12), 2. med tillägg för miljöfarliga egenskaper (H14) enligt preparatdirektivet. Förslaget på acceptanskriterier för placering av förorenade massor i en deponi för ickefarligt avfall utgår från klassificeringen ovan. Dessutom har ett tillägg gjorts för bedömning om uppkomst av farliga lakvätskor kan ge hälso- och miljöeffekter i samband med deponering (H13). Denna bygger på en förenklad laknings- och spridningsmodell där jämförelsen görs med kvalitetskriterier för grundvatten och ytvatten. Acceptansgränser ges som halt av förorening i det fasta materialet. För metaller ges även gränsen för jämförelse med resultat från laktester. 4

7 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING BAKGRUND OCH INLEDNING BAKGRUND TILL PROJEKTET RAPPORTENS UPPLÄGG SAMMANSTÄLLNING AV LAGSTIFTNING INLEDNING DIREKTIVET 91/689/EEG OM FARLIGT AVFALL Direktivet om farligt avfall Europeiska avfallsförteckningen Förordningen om farligt avfall Avfallsförordningen Baselkonventionen DIREKTIV OM KLASSIFICERING OCH MÄRKNING AV FARLIGA ÄMNEN OCH PREPARAT DIREKTIVET OM DEPONERING AV AVFALL, 1999/31/EC EUs arbete med acceptanskriterier för avfall som skall deponeras i olika deponiklasser Förordning (2001:512) om deponering av avfall och Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering av avfall; NFS 2001: ÖVERSIKT AV TILLÄMPNING FARLIGT AVFALL Principiella aspekter Bedömningsgrunder - haltgränser PLACERING I DEPONIKLASSER KRAV PÅ BEHANDLINGSANLÄGGNINGAR Mål för behandling JÄMFÖRELSE MELLAN KLASSNING OCH ÅTGÄRDSKRAV BEFINTLIGA BEDÖMNINGSGRUNDER INLEDNING BEDÖMNINGSGRUNDER SOM ANVÄNTS I SVERIGE Bedömningar baserade på riktvärden Bedömningar baserade på hälso- och miljörisker vid hantering och deponering Bedömningar baserade på klassificering av kemiska produkter UTVÄRDERING AV ANVÄNDA BEDÖMNINGSGRUNDER Metoder baserade på riktvärden Metoder baserade på hälso- och miljöriskbedömningar Metoder baserade på klassning och märkning av kemiska produkter BEDÖMNINGSSYSTEM UTOMLANDS REKOMMENDATIONER OCH SLUTSATSER FÖRESLAGNA METODER Föreslagen metod för klassificering Föreslagen metod för acceptanskriterier för placering i deponi för icke-farligt avfall BERÄKNINGAR AV HALTGRÄNSER Beräkning av klassningsgränser Beräkning av acceptanskriterier för deponier för icke-farligt avfall ANALYSMETODER JÄMFÖRELSE MED UPPMÄTTA HALTER LAKTESTER EUs arbete med acceptanskriterier Acceptanskriterier för förorenade massor DISKUSSION REFERENSER

8 BILAGA 1. BEDÖMNINGSSYSTEM UTOMLANDS...53 BILAGA 2 DATA FÖR BERÄKNING AV EFFEKTER AV LAKNING

9 1 Bakgrund och inledning 1.1 Bakgrund till projektet Projektet har utförts på uppdrag av RVF (Svenska Renhållningsverksföreningen) med målsättning att ta fram bedömningsgrunder för när förorenade massor ska anses utgöra farligt avfall. Enligt förordningen om farligt avfall (ersattes av avfallsförordningen, se nedan) klassades förorenade uppgrävda jordmassor, schaktmassor och muddermassor som farligt avfall om dessa är så förorenade att särskilda krav ställs på insamling och behandling. Inga haltgränser fanns angivna när massorna skulle anses vara farligt avfall utan en bedömning gjordes från fall till fall. Konsekvensen av detta blev att tolkningarna av haltgränserna varierade mellan länen. Ett flertal aktörer började därför utreda frågan och har tagit fram bedömningsgrunder för sina egna behov. I den nya avfallsförteckningen från EU som i Sverige implementeras av avfallsförordningen (SFS 2001:1063) som trädde i kraft den 1 januari 2002 anges att jord och sten som innehåller farliga ämnen är farligt avfall. I direktivet anges att ett avfall är farligt om det innehåller ett eller flera ämnen som enligt föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter klassas som farliga. Tillämpningen på förorenade jordmassor är dock inte enkel. Renhållningsverksföreningen (RVF) har genomfört ett projekt med målsättning att ta fram bedömningsgrunder för när förorenad mark ska anses utgöra farligt avfall samt bedömningsgrunder för deponering. Ett av syftena med projektet är att få en överblick över tillämpningen av bedömningsgrunder i landet samt ge en internationell överblick och att ta fram branschens rekommendationer. Tanken är att resultatet ska kunna tillämpas vid den dagliga driften av behandlingsanläggningar samt vid miljöprövningar av verksamheten. Naturvårdsverket arbetar för närvarande med riktlinjer för farligt avfall inom EUsamarbetet. I föreliggande arbete har i görligaste mån hänsyn tagits till den inriktning som Naturvårdsverkets arbete har. Det är dock oklart hur EUs och Naturvårdsverkets arbete kan komma att formuleras och när det kan vara klart. De bedömningsgrunder som föreslås i detta arbete bör därför betraktas som preliminära och kan komma att ersättas när färdiga föreskrifter föreligger. 1.2 Rapportens upplägg Kapitel 2 innehåller en sammanställning av det regelverk som finns vad gäller bedömning av farligt avfall i EU och hur detta överförts till svensk lagstiftning. I kapitel 3 ges en översikt av hur dessa regler tillämpats i Sverige och vilka bedömningar som gjorts vad gäller förorenade massor. Kapitel 4 ger en mer detaljerad beskrivning av olika bedömningsgrunder för farligt avfall som använts i Sverige och utomlands. De olika metodernas för- och nackdelar diskuteras. I kapitel 5 ges slutligen en rekommendation om hur ett bedömningssystem för förorenade massor skulle kunna läggas upp och exempel ges på haltgränser för när förorenade massor kan betraktas som farligt avfall samt bedömningsgrunder för deponering. 7

10 2 Sammanställning av lagstiftning 2.1 Inledning Lagstiftningen i Sverige som gäller farligt avfall styrs huvudsakligen av Europeiska Unionens regler. EU ställer genom direktiv upp krav på vad medlemsstaterna skall genomföra på avfallsområdet och vilka mål som skall uppnås. Avfallsområdet ligger inom den del av EU-samarbetet som omfattas av EG-fördraget. EG-direktiven är dock inte fullständiga regelverk utan skall införlivas i den nationella lagstiftningen. De krav som ställs i direktivet är bindande, men olika länder är fria att välja det tillvägagångssätt och de former för genomförande de anser lämpliga. Den nationella lagstiftningen kan även kompletteras med andra regler för att systemet skall fungera smidigt. De EG-direktiv som i första hand berörs är direktivet om farligt avfall och direktivet om deponering av avfall samt tillhörande dokument såsom den europeiska avfallskatalogen (EWC). I direktiven hänvisas även till andra direktiv såsom direktivet för klassning och märkning av kemiska produkter se figur 1.1. Farligt avfall berörs av en rad andra regler och direktiv, t ex EG-förordningen om gränsöverskridande transporter. Vad är farligt avfall? Direktiv om farligt avfall Var deponeras farligt avfall? Europeiska avfallsförteckningen Deponeringsdirektivet Acceptanskriterier Vad är farliga ämnen? Direktiv för klassning och märkning Preparatdirektivet Figur 1.1 EU:s lagstiftning om farligt avfall. EG-direktivet om farligt avfall definierar vilka avfall som är att betrakta som farliga. I enlighet med direktivet definierades en förteckning över avfallsslag som beroende på ursprung och sammansättning är att betrakta som farliga. EU-kommissionen har sedan integrerat denna förteckning med den europeiska avfallsförteckningen (European Waste Cataloge, EWC). Direktivet om farligt avfall samt den nya avfallsförteckningen tillämpas i Sverige sedan 1 januari 2002 genom avfallsförordningen (SFS 2001:1063). Avfallsslag som förekommer på förteckningen betraktas som farligt avfall om de har en eller flera farliga egenskaper. Definitionen av farliga egenskaper baseras på Europeiska rådets direktiv om klassificering, förpackning och märkning av kemiska produkter. Detta direktiv tillämpas i Sverige genom Kemikalieinspektions föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter, (KIFS 1994:12). EG-direktivet om deponering av avfall ställer krav på utformning av tre deponiklasser, för inert, icke-farligt samt farligt avfall. Direktivet tillämpas i Sverige genom förordning 8

11 (SFS 2001:512) om deponering av avfall och Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering av avfall, NFS 2001:14. En teknisk kommitté som bistår EU kommer att ta fram acceptanskriterier som fastställer vilka avfallsslag som kan tas emot i varje deponiklass. Kommittén kommer också att utveckla kriterier som måste uppfyllas för visst farligt avfall som skall tas emot i deponier för icke farligt avfall. Som provisoriska kriterier tillämpas definitionen av farligt avfall från direktivet om farligt avfall för att skilja mellan avfallsslag som kan deponeras i en deponi för icke-farligt avfall och avfallsslag som måste deponeras i en deponi för farligt avfall. Medlemsstaterna skall fastställa nationella förteckningar över avfall, eller definiera de kriterier som skall uppfyllas av avfall som kan tas emot i varje deponiklass. Naturvårdsverket kommer att meddela föreskrifter som innehåller acceptanskriterier för de tre deponiklasserna. Kriterier som skiljer mellan inert och icke-farligt avfall kommer att meddelas först. 2.2 Direktivet 91/689/EEG om farligt avfall Direktivet om farligt avfall EG-direktivet 91/689/EEC reglerar farligt avfall i medlemsstaterna. Direktivets definition av farligt avfall följer och utvecklar Baselkonventionen, se avsnitt I direktivet definieras farligt avfall utifrån dess ursprung, innehåll av farliga ämnen och farliga egenskaper. Direktivets bilaga 1 består av två listor över avfallstyper som kan klassificeras som farligt avfall enligt avfallets ursprung. Bilaga 2 består av en lista över ämnen eller ämnesgrupper som gör att avfall upptaget i direktivets bilaga 1 kan klassificeras som farligt avfall. Bilaga 3 beskriver de egenskaper som avfallet i listorna skall ha för att betraktas som farligt avfall. Annat avfall som inte finns i avfallsförteckningen men som företer någon eller några av de egenskaper som anges i bilaga 3 skall också betraktas som farligt avfall och skall anmälas till kommissionen. Egenskaperna i bilaga 3 kan sammanfattas som: H 1 Explosivt H 2 Oxiderande H 3-A Mycket brandfarligt H 3-B Brandfarligt H 4 Irriterande H 5 Hälsoskadligt H 6 Giftigt H 7 Cancerframkallande H 8 Frätande H 9 Smittförande H 10 Fosterskadande H 11 Mutagent H 12 Ämnen och preparat som avger giftiga eller mycket giftiga gaser i kontakt med vatten, luft eller syra. H 13 Ämnen eller preparat som på något sätt, efter omhändertagande, kan ge upphov till ett annat ämne t.ex. lakvätska som har någon av de egenskaper som ovan uppräknats. H 14 Ekotoxiskt 9

12 De farliga egenskaperna; giftigt, hälsoskadligt, frätande, irriterande, cancerframkallande, fosterskadande och mutagent definieras i rådets direktiv 67/548/EEG om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (samt uppdateringar). Dessa direktiv diskuteras i avsnitt 2.3. Om halten av ämnen eller ämnesgrupper som medför de farliga egenskaperna överskrider en angiven nivå, betraktas avfallet som farligt. Koncentrationsgränsen beror på farlighetsgraden, t.ex: - ämnen som klassas som mycket giftiga vid koncentration >0,1 vikt % - ämnen som klassats som giftiga vid koncentration >3 vikt % - ämnen som klassats som hälsofarliga vid koncentrationer >25 vikt %. Koncentrationsgränser för farligt avfall enligt direktivet om klassning och förpackning och märkning av farliga ämnen (67/548/EEG) anges i tabell 2.1 i nästa avsnitt, Europeiska avfallsförteckningen Beslutet 94/904/EG, enligt direktiv 91/689/EEC om farligt avfall innehåller en förteckning över farligt avfall med hänsyn till avfallets ursprung. Avfall som finns upptaget i förteckningen anses vara farligt avfall om det har en eller flera av de egenskaper som anges i bilaga 3 av direktivet. Rubrikerna i avfallsförteckningen är konsekventa med bilaga 1 i direktivet om farligt avfall. Den senaste uppdaterade avfallsförteckningen anges i kommissionens beslut 2001/118/EG. Den nya förteckningen är en sammanslagning av den Europeiska avfallskatalogen och listan över farligt avfall. Förteckningen innehåller s.k. dubbla ingångar vilket innebär att ett visst avfall som innehåller farliga ämnen är farligt avfall medan avfall med samma benämning som saknar dessa farliga ämnen inte är farligt avfall. Detta är relevant för avfall vars sammansättning varierar och som därför från vissa anläggningar bör hanteras som farligt avfall. Den nya listan över avfall innebär att fler avfallsslag klassas som farligt avfall, som t.ex. uttjänta fordon, kasserad elektrisk och elektronisk utrustning och gruvavfall om dessa avfallsslag innehåller farliga ämnen. I avfallsförordningen definieras två nya avfallsslag som täcker in förorenade jord- och schaktmassor, Jord och sten som innehåller farliga ämnen samt Annan jord och sten, där det första avfallsslaget är farligt avfall. EUs senaste uppdaterade avfallsförteckning infördes genom Avfallsförordningen (SFS 2001:1063), vilken ersätter förordningen om farligt avfall och renhållningsförordningen, se nedan Förordningen om farligt avfall Den svenska förordningen (SFS 1996:971) om farligt avfall (FFA) genomförde direktivet om farligt avfall och en svensk förteckning över farligt avfall trädde i kraft 1 januari Definitionen av farligt avfall följde samma principer som EG-direktivet, dvs farligt avfall är avfall som finns upptaget i förteckningen över farligt avfall eller avfall som företer någon av egenskaperna som anges i bilaga 3 till förordningen. Förordningen om farligt avfall har avskaffats från och med 1 januari 2002 och ersatts av avfallsförordningen, se nedan. 10

13 2.2.4 Avfallsförordningen Regeringen beslutade den 6 december 2001 om en ny avfallsförordning (SFS 2001:1063). Beslutet innebär att renhållningsförordningen och förordningen om farligt avfall upphävdes och ersattes av den nya förordningen från och med 1 januari Förändringen är en följd av de beslut som EU-kommissionen har fattat om en sammanslagning av den europeiska avfallsförteckningen och listan över farligt avfall. Tillståndsprövningen för mellanlagring, återvinning och bortskaffande som tidigare skedde enligt förordningen om farligt avfall, flyttades över till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (SFS 1998:899) där en sådan tillståndsprövning redan sker. Regler om tillstånd för transporter av avfall samlades i den nya avfallsförordningen Baselkonventionen Baselkonventionen trädde i kraft 1992, och i januari 2002 hade 149 länder ratificerat konventionen. Konventionen syftar åt ökad stimulans för omhändertagande av farligt avfall på ett miljömässigt sätt samt en minskad volym av transporter av farligt avfall genom att kontrollera gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Farligt avfall är enligt Baselkonventionen sådant avfall som förekommer i konventionens bilaga 1 (avfall som förekommer i en förteckning över 18 avfallsslag samt avfall som innehåller en eller flera av 26 st farliga ämnen som förekommer i förteckningen) om avfallet har någon av egenskaperna i konventionens bilaga 3. De farliga egenskaper i bilaga 3 är: H1 Explosivt H3/4 Brandfarliga vätskor/fast avfall H5 Oxiderande H6.1 Giftigt (akut) H6.2 Smittförande H8 Frätande H10 Ämnen och preparat som avger giftiga eller mycket giftiga gaser i kontakt med vatten, luft eller syra. H11 Toxiskt (kroniska) H12 H13 Ekotoxiskt Ämnen eller preparat som på något sätt, efter omhändertagande, kan ge upphov till ett annat ämne t.ex. lakvätska som har någon av de egenskaper som ovan uppräknats. Listan över farliga egenskaper i direktivet om farligt avfall bygger på listan från Baselkonventionen. Det bör dock observeras att de beteckningar som används skiljer sig i vissa fall. Varje land som undertecknar konventionen skall meddela Baselkonventionens sekretariat om ytterligare avfallsslag definieras som farligt avfall enligt den nationella lagstiftningen. Konventionen har tekniska arbetsgrupper som utvecklar kriterier för bedömningen av de farliga egenskaperna. I bilaga 1 diskuteras en del av det arbete som är relevant i detta sammanhang. 11

14 2.3 Direktiv om klassificering och märkning av farliga ämnen och preparat Direktiv 67/548/EEG syftar till att standardisera klassificering, förpackning, och märkning av farliga ämnen som släpps ut på marknaden i medlemsstater. Kemiska produkter klassificeras enligt deras farliga egenskaper med hänsyn till hälso- och miljöeffekter. EU-direktivet har ändrats många gånger, senast genom den 28:e tekniska anpassningen av ämnesdirektivet, direktiv 2001/59/EG. Detta direktiv tillämpas i Sverige genom Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter (KIFS 1994:12). För att släppas ut på marknaden skall kemiska produkter vara klassificerade och märkta enligt dessa föreskrifter. Både KIFS och EG-direktivet innehåller bilagor med en lista över klassningen som gjorts för kemiska produkter samt den märkning med farosymboler, farobeteckningar, riskfraser och skyddsfraser som skall användas. De kriterier som används för klassning av kemiska ämnen sammanfattas nedan. EU:s direktiv 1999/45/EG, om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat använder liknande kriterier för klassning av preparat enligt deras hälso- och miljöfarlighet. Kemikalieinspektionen har en remissversion (Kemikalieinspektionen, 2001) om ändring i KIFS 1994:12 för att ta hänsyn till direktivet 1999/45/EG. Eftersom definitionen av farliga ämnen (kommissionens beslut 2001/118/EG) baserats på direktivet om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen, medför ändringar i direktivet (och därmed i KIFS klassningslistan) att definitionen av farliga ämnen och därmed gränser för vad som skall betraktas som farligt avfall förändras. Identifiering av farligt avfall baserat på klassificering och märkning av kemiska produkter Enligt kommissionens beslut om ny avfallsförteckning (2001/118/EG) skall avfallstyper identifieras som farliga p g a innehåll av farliga ämnen om innehållet av dessa ämnen är så högt att en eller flera av egenskaperna (H1-H14 i avsnitt 2.2.1) uppvisas. För egenskaperna H3-H8, H10 och H11 specificeras haltgränser baserade på den klassning som de farliga ämnena ges vid klassning av produkter, ämnesdirektivet 67/548/EEG och preparatdirektivet 88/379/EEG. Klassningen bygger på de olika faroklasser och riskfraser (R-koder) som ett ämne tilldelats. I tabell 2.1 redovisas de haltgränser som gäller för ämnen med olika klassning. Däremot ges inga specifikationer för hur egenskaperna H1, H2, H9 och H12-H14 skall bedömas. För bedömning av förorenade jord- och schaktmassor är egenskaperna H13 (bildning av lakvätska med farliga egenskaper) och H14 (ekotoxikologiska risker) av stor betydelse. Huruvida de aktuella massorna har dessa egenskaper måste därför bedömas på annat sätt. 12

15 Tabell 2.1 Haltgränser för farliga ämnen vid olika klassning. Egenskap (direktiv 2001/118/EG) Klassning Koncentrationsgräns H5-6 Giftigt Mycket gifta 0,1% Giftiga 3% Hälsoskadliga 25% H8 Frätande R35 1% R34 5% H4 Irriterande R41 10% R 36, R37 eller R38 20% H7 Cancerframkallande Kategori 1 eller 2 0,1% Kategori 3 1% H11 Mutagent Kategori 1 eller 2 0,1% Kategori 3 1% H10 Skadlig för fortplantningen Kategori 1 eller 2 0,5% Kategori 3 5% EUs nya preparatdirektiv I EUs nya preparatdirektiv (1999/45/EG) införs bestämmelser för klassificering och märkning av miljöfarliga beredningar. Direktivets bestämmelser håller för närvarande på att inarbetas i Kemikalieinspektionens föreskrifter. Bedömningen av miljöfarliga beredningar baserar sig på akut toxicitet och skadliga långtidseffekter i vattenmiljö. I dessa bestämmelser ingår att en beredning klassificeras som miljöfarlig om den innehåller ett eller flera ämnen som enligt föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter (KIFS 1994:12) klassificeras som: mycket giftig för vattenorganismer och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljö i en total koncentration större än 0,25% giftig för vattenorganismer och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljö i en total koncentration större än 2,5% skadligt för vattenorganismer och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljö i en total koncentration större än 25% Dessa är ännu ej kopplade till bedömning av farligt avfall i EU:s regelverk, men motsvarande klassindelning ingår i det förslag till ekotoxikologiska kriterier som diskuteras inom Baselkonventionen för klassificering av farligt avfall (Baselkonventionen, 2001). Där föreslås ett förfarande indelat i tre nivåer. I den första nivån kontrolleras avfallet mot en förteckning över farligt avfall som liknar EWC, på den andra nivån används motsvarande gränser för bedömning om ett avfall skall klassas som farligt. I den tredje nivån ingår ekotoxikologiska tester på avfallet och dess lakvätskor. Klassning av beredningar Om flera ämnen förekommer i beredningar görs för vissa egenskaper en sammanvägning av riskerna utgående från de enskilda ämnenas klassning, t ex hälsoskadlighet och ekotoxicitet. Enligt KIFS 1994:12 skall vid klassificering av 13

16 beredningar hänsyn tas till alla giftiga eller mycket giftiga ämnen med koncentrationer över 0,1% och hälsoskadliga, frätande eller irriterande ämnen med koncentrationer över 1%. I förslag till implementering av det nya preparatdirektivet skall gränsen för miljöfarliga ämnen med farosymbol vara 0,1% och för miljöfarliga ämnen utan farosymbol vara 1%. Kriterier för bedömning av farliga egenskaper Kriterierna som används i KIFS 1994:12 för bedömningen av dessa farliga egenskaperna samt H14 (ekotoxikologiska risker) redovisas i avsnitt Direktivet om deponering av avfall, 1999/31/EC EG-direktivet om deponering av avfall 1999/31/EC beskriver ett ramverk för klassificering av deponier samt ett förslag till utveckling av ett system för framtagning av mottagningskriterier för avfall i de olika deponiklasserna. Ett av syftena med direktivet är att införa ett enhetligt förfarande för mottagning av avfall som bygger på en klassificering, och som inbegriper standardiserade gränsvärden, för avfall som kan tas emot i de olika deponiklasserna. EU avser att utveckla ett konsekvent och standardiserat system för karakterisering av avfall, samt för provtagning och analys för att underlätta genomförandet av detta direktiv. I avvaktan på att sådana analysmetoder eller nödvändiga gränsvärden för karakterisering utarbetas, kan medlemsstaterna vid tillämpningen av detta direktiv antingen behålla eller upprätta, nationella förteckningar över avfall som kan tas emot eller inte kan tas emot för deponering eller ställa upp kriterier, inklusive gränsvärden, som liknar dem som har angivits i detta direktiv för det enhetliga mottagningsförfarandet. Direktivet syftar också på en etablering av deponier som kan övervakas med avseende på de ämnen som finns i avfallet. Dessa ämnen bör, så långt möjligt, reagera på ett förutsägbart sätt. Definition av olika avfallstyper: - Farligt avfall: allt avfall som omfattas av rådets direktiv 91/689/EEG, om farligt avfall. - Icke-farligt avfall: avfall som inte omfattas av direktivet 91/689/EEG - Inert avfall: avfall som inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar. Inert avfall löses inte upp, brinner inte och reagerar inte fysikaliskt eller kemiskt. Det bryts inte heller ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa. Den totala lakbarheten och det totala föroreningsinnehållet i avfallet samt ekotoxiciteten hos lakvattnet skall vara obetydliga och får framför allt inte äventyra kvaliteten på yt- och/eller grundvatten. Deponiklasser Varje deponi skall hänföras till en av tre deponiklasser. Klasserna och kraven på utformning av deponin för att skydda mark och grundvatten redovisas i direktivets bilaga I och sammanfattas i tabell 2.2 nedan. Under driftfasen/den aktiva fasen består skyddet av en kombination av en geologisk barriär och bottentätning. Under den passiva 14

17 fasen/efter avslutning består skyddet av en kombination av en geologisk barriär och topptätning. Direktivets allmänna föreskrifter för alla deponiklasser innehåller vissa generella krav på lokalisering samt vattenkontroll och lakvattenhantering. Kraven på vattenkontroll och lakvattenhantering behöver inte tillämpas på deponier för inert avfall. Tabell 2.2 Krav på geologisk barriär, lakvattenuppsamling och topptätning i tre deponiklasser. Punkt i Bilaga I Deponiklass (Avfallstyp): Farligt avfall Icke farligt avfall Inert avfall 3.2 Geologisk barriär (deponins Tjocklek (m) 5m 1m 1m botten och sidor) Konduktivitet (m/s) Uppsamling av lakvatten och tätning av botten Artificiellt tätskikt Krävs Krävs Inget krav Dräneringsskikt 0,5m Krävs Krävs Inget krav 3.3 Topptätning* Gasdräneringsskikt Krävs ej Krävs Artificiellt tätskikt Krävs Krävs ej Ogenomsläppligt Krävs Krävs mineralskikt Dräneringsskikt >0,5 m Krävs Krävs Jordtäckning >1 m Krävs krävs * Topptätning kan föreskrivas av den behöriga myndigheten. En geologisk barriär föreligger när de geologiska och hydrologiska förhållandena under och i närheten av en deponi innebär en fastläggande förmåga som är tillräcklig för att förebygga en potentiell risk för mark och grundvatten. Om den geologiska barriären inte på ett naturligt sätt uppfyller ovanstående villkor, kan den kompletteras på konstgjord väg eller förstärkas på andra sätt som ger ett likvärdigt skydd. En konstgjord geologisk barriär bör vara minst 0,5 m tjock. Direktivet anger att den behöriga myndigheten, efter en bedömning av miljörisker i enlighet med de generella bestämmelserna om vattenkontroll och lakvattenbehandling, kan besluta att uppsamling och behandling av lakvatten inte är nödvändigt. Dessutom, om det konstaterats att deponin inte utgör någon potentiell risk för mark, grundvatten eller ytvatten, får kraven i tabell 2.2 minskas. Topptätning kan föreskrivas av den behöriga myndigheten i de fall där de potentiella riskerna för miljön innebär att det är nödvändigt att hindra lakvattenbildning. Andra krav som ställs gäller gas, olägenheter och risker t.ex. bränder, stabilitet och avspärrning. Skyddet av ytvatten och grundvatten måste kontrolleras vid varje deponi i enlighet med direktivets Bilaga III (Förfaranden för kontroll och övervakning under drift- och efterbehandlingsfaserna). Uppmätta halter av föroreningar i grundvatten och ytvatten skall jämföras med riktvärden/gränsvärden. Om dessa värden överskrids, bör en beredskapsplan (inskriven i tillståndet) följas. Riktvärden/gränsvärden måste bestämmas med hänsyn till de specifika hydrogeologiska förhållandena i deponin och grundvattnets kvalitet. 15

18 2.4.1 EUs arbete med acceptanskriterier för avfall som skall deponeras i olika deponiklasser Kriterier och förfarande för mottagning av avfall beskrivs i direktivets bilaga II. Arbetet med dessa kriterier är dock inte avslutat. Preliminära riktlinjer anges i bilagan i avvaktan på en enhetlig klassificering för avfall och ett enhetligt förfarande för mottagning. Dessa preliminära kriterier är: Klass 3 Inert avfall i enlighet med direktivets definitioner Klass 2 Icke farligt avfall, dvs avfall som inte omfattas av EU-direktiv om farligt avfall (91/689/EEG) Klass 1 Farligt avfall, dvs avfall som omfattas av EU-direktiv om farligt avfall (91/689/EEG). Avfall som uppvisar en total halt eller lakbarhet av potentiellt farliga komponenter som är tillräckligt hög för att innebära en arbetsmiljö- eller miljörisk på kort sikt eller för att förhindra tillräcklig stabilisering av avfallet inom den projekterade driftstiden för deponin får inte godtas utan föregående behandling Dessa kriterier kommer att utvecklas av en teknisk kommitté som biträder kommissionen med att anpassa bilagorna i deponeringsdirektivet till teknisk och vetenskaplig utveckling (TAC-kommittén). Kommittén skall också utveckla kriterier som måste uppfyllas för visst farligt avfall som skall tas emot i deponier för icke-farligt avfall. I dessa kriterier bör särskilt beaktas avfallets lakningsegenskaper på kort, medellång och lång sikt. Kriterierna kommer att grundas på följande allmänna principer: - Skydd av omgivande miljö (särskilt grundvatten och ytvatten). - Skydd av miljöskyddssystemen (tätskiktet och anordningar för lakvattenbehandling). - Skydd av den eftersträvade avfallsstabiliseringsprocessen i deponin. - Skydd mot hälsorisker. Exempel på kriterier för avfallets egenskaper är: - Krav på kännedom om total sammansättning. - Begränsningar av halten organiskt material. - Krav eller begränsningar på den biologiska nedbrytbarheten hos organiska avfallskomponenter. - Begränsningar av mängden potentiellt skadliga/farliga komponenter (med beaktande av de ovannämnda skyddskriterierna). - Begränsningar av den potentiella och förväntade lakbarheten för skadliga/farliga komponenter (i förhållande till de ovannämnda skyddskriterierna). - Ekotoxikologiska egenskaper hos avfallet och det lakvatten som detta ger upphov till. Generellt förväntas kriterier som grundas på avfallets egenskaper vara mycket utförliga för deponier för inert avfall och minskar i detaljeringsgrad för icke-farligt respektive farligt avfall på grund av den högre skyddsnivån hos de två senare. 16

19 För närvarande arbetar en undergrupp till TAC-kommittén med att ta fram acceptanskriterier för deponier för inert avfall (tidigare klass 3). Utgångspunkten är att sätta begränsningar för vilka haltökningar som kan uppkomma i omgivningen av deponin p g a utlakning av föroreningar. Till hjälp utförs beräkningar av vilken maximal lakning som kan ske från deponin utan att halten i omgivande grundvatten överstiger normer för grundvatten- eller ytvattenkvalitet. Utifrån dessa beräkningar skall sedan föreslås gränsvärden på maximal lakbar halt i avfallet. Arbetet med kriterier för deponier för inert avfall beräknas vara klara i juli Medlemsstaterna bör för varje deponiklass fastställa nationella förteckningar över avfall som skall tas emot, eller inte skall tas emot, eller definiera de kriterier som skall uppfyllas för att avfallet skall tas upp i förteckningen. Kriterierna för avfall i referensförteckningar eller i deponiklasser kan grundas på annan lagstiftning och/eller på avfallets egenskaper. Dessa förteckningar eller kriterier för mottagning skall användas för att fastställa anläggningsspecifika förteckningar på mottaget avfall Förordning (2001:512) om deponering av avfall och Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering av avfall; NFS 2001:14. Redovisningen nedan är inte fullständig utan är fokuserad på frågeställningar som berör förorenade massor. Naturvårdsverkets förordning och föreskrifter följer i stort sätt EU-direktivet, med skillnaden att: De tre deponiklasserna får benämningarna: deponi för farligt avfall, deponi för ickefarligt avfall samt deponi för inert avfall. Förordningen lägger på krav på begränsning av lakvattenmängden under både den aktiva fasen av en deponi och efter avslutning. Av bestämmelserna framgår funktionskrav som motsvarar vad som kan åstadkommas genom de konstruktioner som anges i EU-direktivets bilaga I, punkt 3.3 (dvs system för uppsamling av lakvatten och bottentätning). Förordningen ställer krav på den geologiska barriären som transporttiden för lakvatten genom barriären (resultatet) istället för krav på barriäregenskaper. Transporttiderna som anges är lite konservativt beräknade utifrån EU-direktivet. I föreskrifternas inledning står det att om strängare krav på försiktighetsmått vad gäller transporttid av lakvatten, utformning av geologisk barriär samt mängden lakvatten har meddelats eller meddelas genom villkor vid tillståndsprövning skall dessa strängare krav gälla. Försiktighetsmått som skall gälla vid deponering Deponier skall lokaliseras så att allt lakvatten efter driftfasen och utläckande ej uppsamlat lakvatten under driftfasen passerar genom en geologisk barriär. Transporttiden för lakvattnet genom barriären får inte understiga värdena som visas i tabell 2.3. Om de geologiska förhållandena är sådana att kraven om transporttiden för lakvattnet genom barriären inte kan uppfyllas skall deponins botten, och vid förvaring under mark även dess sidor, bestå av en barriär som uppfyller kraven som anges i EU-direktiven, dvs den geologiska barriären får kompletteras och förstärkas på andra sätt som ger likvärdigt skydd. En konstgjord barriär bör vara minst 0,5 m i mäktighet. 17

20 Om det finns risk för att lakvatten svämmar över eller läcker vid sidan av den geologiska barriär som krävs enligt tabell 2.3 skall ett skydd anläggas. Skyddet skall innebära att lakvattnet tas om hand eller inte förorenar mark eller vatten i större utsträckning än vad som följer av kraven tabell 2.3. Krav på bottentätning och dränerande skikt samt uppsamlingssystem finns under driftfasen enligt EU-direktivet (förordningens 21 och 22). Naturvårdsverket anger också en maximal mängd läckage, dvs ej uppsamlat lakvatten. Krav på utsläpp av uppsamlat lakvatten: Insamlat lakvatten skall behandlas så att det kan släppas ut utan att utsläppet strider mot gällande bestämmelser om skydd för människors hälsa och miljön eller mot villkor som gäller för verksamheten." Tabell 2.3 Krav på barriärfunktion och tätning för tre deponiklasser. Paragraf Deponiklass: Farligt avfall Ickefarligt avfall Inert avfall 19 Transporttiden genom geologisk barriär (Lakvatten efter driftfasen, läckage under driftfasen) 20 Geologisk barriär (om 19 inte uppfylls) 22 Läckage (ej uppsamlat lakvatten) under driftfasen 31 Lakvatten mängd efter avslutning Transporttid (år) 200 år 50 år 1 år Tjocklek (m) Konduktivitet (m/s) l/m 2 /år 5 50 l/m 2 /år 5 50 Deponier för farligt och icke farligt avfall som avslutas skall förses med sluttäckning. Sluttäckningen skall vara så konstruerad att mängden lakvatten som passerar genom täckningen inte ens i ett långsiktigt perspektiv överskrider värdena i tabell 2.3. När en deponi avslutats (sluttäckts) skall huvudmannen vara ansvarig för åtgärder för underhåll, övervakning och kontroll så länge tillsynsmyndigheten kräver det, dock i minst 30 år. Förordningen innehåller också EU-direktivets möjlighet att mildra kraven på deponier. En tillståndsmyndighet får i det enskilda fallet medge avsteg eller undantag från kraven i och 31 om det kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. 18

21 3 Översikt av tillämpning 3.1 Farligt avfall I bilaga 2 till förordningen om farligt avfall (1996:971) angavs "förorenade uppgrävda jordmassor, schaktmassor och muddermassor" ( ) som ett svenskt tillägg till den europeiska avfallsförteckningen. Med detta avsågs sådana massor som är så förorenade att särskilda krav ställs på insamling och behandling. Eftersom detta avfallsslag var ett svenskt tillägg gjorde Naturvårdsverket bedömningen att klassificering av förorenade uppgrävda massor kan ske utan särskild hänsyn till EUs bestämmelser. Klassificeringen skulle göras med utgångspunkt från avfallets egenskaper och inte hur det skall behandlas. För att bedöma om förorenade uppgrävda jordmassor, schaktmassor och muddermassor var farligt avfall eller inte rekommenderade Naturvårdsverket att ett haltresonemang fördes. Inga haltgränser fanns angivna för när avfallet är så förorenat att det ska betraktas som farligt avfall utan en bedömning gjordes från fall till fall. Den 1 januari 2002 började ändringar i den europeiska avfallsförteckningen (2001/118/EG) tillämpas och där definieras två nya avfallsslag som täcker in förorenade jordar och schaktmassor, "jord och sten som innehåller farliga ämnen" och "annan jord och sten". Det första av dessa avfallsslag är farligt avfall och ersätter därmed det svenska tillägget. I samband med dessa ändringar ger EU också riktlinjer för över vilka koncentrationer av farliga ämnen ett avfall skall betraktas som farligt avfall. Dessa riktlinjer täcker dock inte in alla de farliga egenskaperna som definierats, se avsnitt 2.3. Det bör noteras att det är i första hand avfallsinnehavaren som är ansvarig för att avfallet får en korrekt klassificering. Därefter är det upp till aktuell tillsynsmyndighet (kommunen, länsstyrelsen eller generalläkaren) att ta ställning till klassningen. Naturvårdsverket kan ge generell tillsynsvägledning, t ex genom att jord med vissa typer av föroreningar under vissa halter inte skall betraktas som farligt avfall. Någon sådan generell vägledning har dock inte givits. Avfallsinnehavarens klassificering styrs i hög grad av tillsynsmyndighetens bedömningar. Eftersom tillsynsmyndigheter i olika delar av Sverige har gjort skilda bedömningar av när förorenade massor ska betraktas som farligt avfall finns stora variationer mellan olika delar av landet. Eftersom antalet fall på många håll har varit stort har en viss praxis etablerats och inofficiella riktvärden och listor har även tagits fram. Dessa har sedan använts som mer eller mindre strikta gränser för klassificeringen Principiella aspekter I de fall klassning av förorenade massor som farligt avfall tas upp till bedömning av en tillsynsmyndighet är detta ofta knutet till hur massorna skall omhändertas, vanligen om de kan deponeras på en kommunal avfallsanläggning eller inte. Särskilda bedömningar kan också göras när det gäller transport av farligt avfall. Därigenom är bedömningen ofta inte gjord enbart beroende på massornas inneboende egenskaper utan tar ofta även hänsyn till de förhållanden som råder på deponin och vilka alternativ för behandling och deponering som finns. För många länsstyrelser är den primära frågan inte om de förorenade massorna är farligt avfall eller inte. Istället vill man att avfallet ska renas så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt eller diskuterar vad som inte behöver saneras. 19

22 3.1.2 Bedömningsgrunder - haltgränser Många länsstyrelser baserar bedömningarna utifrån att totalhalten i de aktuella massorna jämförs med de generella riktvärdena för förorenad mark (Naturvårdsverket, 1996a). Vanligen används en multipel på riktvärdet för mindre känslig markanvändning (MKM). Denna multipel kan variera, vanligen mellan ett och fem. De multipler som använts kan i vissa fall variera mellan olika ämnen, där lägre värden använts för speciellt miljöfarliga ämnen såsom kadmium och kvicksilver. Högre faktorer används för andra mindre miljöfarliga eller spridningsbenägna ämnen, i vissa fall används faktorer ända upp till 10. För oljeförorenade jordar baseras sig klassningen i vissa fall på de branschspecifika riktvärdena för bensinstationer (Naturvårdsverket och SPI, 1998) och tar hänsyn till den indelning av petroleumkolväten som görs där. I andra fall används den äldre gränsen för oljeförorenade jordar på 2% ( mg/kg) opolära alifater. De riktvärden eller listor som tas fram används ofta inte som strikta gränser utan anger istället de nivåer då frågan om klassning som farligt avfall kan vara aktuell. Vid bedömningar har förutom föroreningshalter också mängden avfall betydelse. I vissa fall när det rör sig om större mängder avfall har tillsynsmyndigheten ställt krav på utökade undersökningar av föroreningsinnehåll och mobilitet hos föroreningarna. I en sådan undersökning kan t ex laktester ingå. Laktesterna görs för att ta reda på vilka halter av olika ämnen som kan förekomma i lakvattnet, undersöka hur halter och lakbarhet varierar med tiden, göra uppskattningar av totalt lakbara mängder samt undersöka vilka faktorer som kan påverka lakbarheten. I ett fåtal sammanhang har en riskbedömning gjorts för att ta fram haltgränser för farligt avfall. Dessa bygger vanligen på en bedömning av risker med en klass 2 deponi och använder sig av den metodik som används för att ta fram generella riktvärden, se avsnitt Bedömning av förorenade massor baserat på klassning och märkning av kemiska produkter har haft mycket begränsad användning, se avsnitt Endast i liten utsträckning behandlas frågan om jämförelsen med haltgränser skall basera sig på maximihalter, medelhalter eller någon given percentil. Ofta görs jämförelsen mot förväntad maximihalt. I bedömningen av förorenade massor från Varvsholmen i Kalmar (Kemakta, 2001a) användes 90-percentilen av uppmätta värden som jämförelsegrund, dvs det värde som 90% av alla värden understiger. 3.2 Placering i deponiklasser De regler som styr deponering av avfall och hur avfall skall placeras i olika typer av deponier har tagits fram parallellt med regelverket för farligt avfall. Därigenom har definitioner och terminologi förändrats något med tiden. I förslag till allmänna råden för deponering (Naturvårdsverket, 1996b) definierades de tre deponiklasserna 1, 2 och 3 och de krav som skall gälla för dem. I de allmänna råden definierades inga haltgränser kopplade till deponiklasserna och inte heller uttalat i vilken typ av deponi farligt avfall ska placeras. I stället gavs allmänna regler för vilken typ av avfall som bör föras till en viss typ av deponi. Till exempel anges att på en klass 1 deponi bör endast deponeras avfall med högt föroreningsinnehåll och där föroreningarnas mobilitet är låg till måttlig. Om det kan visas med stor säkerhet att mobiliteten är och kommer att vara så låg att skador på hälsa och miljö inte förväntas 20

23 uppstå, bör avfallet kunna deponeras på en klass 2 deponi. Avfall med måttligt föroreningsinnehåll där föroreningarna har låg till måttlig mobilitet bör deponeras på en klass 2 deponi. Vidare angavs att avfall med hög föroreningspotential och hög mobilitet hos föroreningarna ej bör deponeras alls. För sådana avfall rekommenderades behandling innan deponering så att mobiliteten hos föroreningarna blir måttlig eller låg. En viss praxis har etablerats när det gäller förorenade massor, men denna varierar mellan olika länsstyrelser. En länsstyrelse har som praxis att massor förorenade upp till riktvärdet för mindre känslig markanvändning (MKM) får deponeras på en klass 2 deponi. Detta skall dock inte tolkas som att massor med halter över MKM utgör farligt avfall. I andra län används ett riktvärde för deponering på en klass 2 deponi på två gånger MKM och värdet för MKM för deponering på en klass 3 deponi. För större avfallsmängder görs ofta särskilda bedömningar baserade på föroreningarnas mobilitet och lakbarhet. I vissa fall har också fördjupade riskbedömningar genomförts. I de fall haltgränser finns angivna i deponiernas tillstånd kan dessa variera avsevärt beroende på åldern på tillståndet och var de är placerade. Många tillstånd har tillkommit innan termen farligt avfall började användas och kan därför gälla miljöfarligt avfall, saneringsrester eller allmänt oljeförorenad jord. Speciella gränser kan gälla för metaller: 2-4 gånger riktvärdet för MKM, i vissa fall kan högre halter deponeras efter stabilisering. Många avfallsdeponier tar inte emot förorenade massor om halterna överstiger MKM. I en aktuell ansökan föreslår en deponeringanläggning att massor förorenade upp till fem gånger MKM tillåts deponeras på klass 2 deponi. Denna ansökan är ännu inte behandlad av miljödomstolen. I förordningen om deponering av avfall från 2001 är kopplingen mellan deponiklass och avfallstyp starkare. I stället för klass 1, klass 2 och klass 3 deponier införs nu termerna deponier för farligt avfall, deponier för icke-farligt avfall och deponier för inert avfall. Naturvårdsverket kommer att ge ut föreskrifter om förutsättningar som avfall måste uppfylla för att deponeras i de olika deponiklasserna. Deponier för inert avfall kommer att behandlas först. Om inte annat föreskrivs får i en deponi för icke-farligt avfall endast deponeras hushållsavfall, icke-farligt avfall eller inert avfall. Dock skall tidigare villkor gälla om dessa är strängare. Eftersom inget tillstånd ännu har prövats med tillämpning av den nya deponeringsförordningen finns inga erfarenheter av hur klassning av avfall kommer att tillämpas. 3.3 Krav på behandlingsanläggningar Många behandlingsanläggningar har tillstånd för behandling av farligt avfall. Dessa tillstånd gäller en specifik mängd och behandlingsmetod. Detta innebär att de som har tillstånd för behandling av oljeförorenade massor såsom farligt avfall kan ha begränsningar på metallinnehåll i de massor som får tas in. Dessa gränser motsvarar de som gäller för deponering i en klass 2 deponi, dvs stora variationer kan förekomma, vanligen mellan 2 till 4 gånger riktvärdet för MKM. I en aktuell miljödomstolsdom har massorna delats in i tre kvalitetsklasser med avseende på halt och behov av behandling. Indelningen i klasser görs utifrån en lista med haltgränser för vanliga föroreningar. Jord med halter under MKM ges inget behov av behandling utan dessa kan utnyttjas för uppbyggnad inom anläggningen. Jord med medelhöga halter föroreningar (övre haltgränsen för dessa massor ligger för de olika 21