Hungriga vargar jagar bäst. Thomas Nyman

Transkript

1 Hungriga vargar jagar bäst Thomas Nyman

2 2013 Thomas Nyman Illustrationer: Thomas Nyman ISBN Framställt av Vulkan

3 Denna bok är tillägnad Marie, Alex och Marcus. Tack för att ni finns. En respektfull honnör även till dem som stred och dog för Karl XII

4 Sveriges blomstrande ungdom, som lust hade till det ridderliga och militäriska väsendet Julius Rickard De la Chapelle

5 Kapitel 1 Knytnäven kom med full styrka. Tapper såg den inte. Den krossade näsbenet på honom och sände honom skoningslöst till marken. Blod och tårar sprutade. Tore-stor andades häftigt och sänkte garden, tittade på Tapper och frågade om han fått nog. Det hade han inte. Johannes Tapper var en envis slagskämpe. Han gav sig inte och var inte rädd för att ge sig på större. 24 år med ett liv kantat av slagsmål, stod han nu på tur att sändas till sitt första krig. Det var i Nådens år Augustisolen gassade på den lilla stigen utanför Linköping som var täckt av marscherande blåklädda soldater, hästar och knarrande vagnar packade med fältkistor, proviant, tält och kappor. Tapper hade rekommenderats för armén av den tyskfödde bonden Heinz Gunter som påstod att hans dräng behövde få utlopp för all sin energi. Lika gärna som han slog andra pojkar blodiga i Linköping om lördagskvällarna, kunde han ge dansken en omgång. Men framförallt hoppades Gunter att armén kunde sänka temperaturen i hans blod och lära honom att veta hut. För hyfs hade han inget. Men kriget eller arméns stränga disciplin var inget som Tapper eller Tore-stor tänkte på för stunden. De var helt upptagna av sin lilla dispyt och rullade runt i ett dammoln med påhejande åskådare i kring sig. Tapper med sina fem fot, nio tum, mot den sex fot långe Tore-stor. Utgången var dock oviss fastän Tore-stor var så mycket större och bredare, för Tapper slog hårt. Mördande hårt. Det visste alla som varit i slagsmål med honom. 5

6 I stridens hetta slets så luften sönder av en knall från en luntlåsmusköt. När krutröken sänkt sig över skytten såg åskådarna kompaniets beslutsamma och sansade kapten stiga fram, kapten Carl Anton Gedda, en 28 årig legendar vars ord var lag. Vad träter ni om? sade han. Tapper reste sig, dammade av den blåa pajrocken och svarade: Han smädade min mor, kapten. Tore-stor med sitt harmynta grin gav svar på tal och sade att Tapper hade utdelat det första slaget. Gedda vände sig direkt till sex soldater som stod runtom och ryckte av dem sina musköter. Ni båda får bära mannarnas musköter resten av vägen, sade han strängt. Det är två fjärdingsväg kvar! Sätt fart! De återgick till ledet under djup tystnad. Fänrik Magnus Angrell, en kärv karl med dubbelhaka, cendréfärgat hår, tjocka ögonbryn och liten mun såg till att Tapper och Torestor eller Tore Harmynt som han kallades i armén åtlydde sin kompanichef. De grep tre musköter vardera och inklusive den musköt de redan bar på, blev det två musköter mot varje axel. Tapper muttrade för sig själv med värkande näsben och snörvlade bort blodet som droppade ner på rocken. Efter knappt en fjärdingsväg kom värken i axlarna. Svetten rann under skinnvästen och pajrocken. Karpusen, den karolinska huvudbonaden med gula klaffar, blå kulle med knappar hängde på sned. Det kringskurna mellanblonda håret kletade sig svettigt fast i ansiktet och han var sträv i munnen av sand och damm. Tore-stor hade det lika kämpigt. Den stora karln grät av utmattning och bönade och bad att få sätta sig i skuggan, 6

7 en begäran på vilken han givetvis fick avslag. Tore-stor var känd i trakten av Vikingstad socken som en byfåne. Många ansåg honom vara för dum för armén, ett slöhuvud som egentligen hörde hemma på hospitalet bland andra galningar. Hans ansikte hjälpte honom inte heller på traven, ty med sina vinda ögon och harmynta grin var det få som tog honom på allvar. Tapper i sin tur ansågs inte vara dum, däremot hade han lätt för att glömma vad som fordrades av honom när det tände till. I de vitsord som kyrkoherden hade skrivit om honom stod bland annat att läsa: Johannes Tapper äro av det livligaste natur och behöver tuktas å det strängaste, därföre bör Eders Kongl. Majestäts ögon i landsbygd och stad icke giva honom utrymme för utsvävning. Kapten Gedda tog sitt uppdrag på fullaste allvar. Han var Karl XII:s extra öga ute i landsbygden och lovade kyrkoherden att det skulle bli fason på den livlige bråkstaken. Just som manskapet närmade sig deletappen för marschen, kom en ryttare ridandes i full galopp. Ryttaren var uniformsklädd i blå rock med gult foder och red på en mårdbrun valack. Han bar svart tricornhatt och hade brunt krusat hår. Han gjorde halt framför kapten Gedda. Tapper stannade och höll tillbaka sitt flås. Att han var knäckt av straffet ville han inte visa. Han hörde inte samtalet som fördes tyst i täten av ledet. Efter en liten stund buffade ryttaren de svarta blanka kragstövlarna i sidan på hästen och red förbi hela manskapet och försvann bortom ett skogskrön. Kapten Gedda såg beklämd ut och snodde runt. Vänd om! sade han. Återvänd till era torp och rotar! Kung Karl önskar kontramandera uppbrottet! Samlingen 7

8 i Skeda är uppskjuten tills vidare. Kungen vill låta Södermanlands regemente passera det östgötska landet innan vi inträffar i Skeda och sedermera Kisa! Låt dem så göra! Jag låter meddela er i god tid när nästa uppbrott blir. Seså, vänd om! Vissa av männen kunde inte dölja sin glädje. Segernävar knöts i skymundan, medan andra kände en stor förbittring. Många hade redan tagit farväl av sina nära och kära och förberett sig för kriget, att vända om kändes som ett tungt bakslag. En karl var arg för att de nästan hunnit fram till Skeda och nu måste gå tillbaka hela vägen. Han förbannade den torre ryttaren och hädade öppet. Sedan Gedda hävt straffet mot Tapper och Tore-stor, begav sig samtliga tillbaka till sina respektive hemman i Linköpingstrakten. För Tappers del blev det S:t Lars socken i Linköping. Där bodde rotebonden Heinz Gunter och Tappers två systrar Eleonora och Ulrika Larsdotter. Men också kon Maja. Han var orolig för kon, för hon hade skadat sig när hon gick på bete och han ville gärna hem till henne. En annan han ville hälsa på var Herman Tjock. Han var 25 år, nära vän till Tapper och skulle ha varit med dem idag om det inte vore för en rättegång som hängde över hans huvud. Regementet hade upphävt mannarnas permissioner eftersom det var krigslarm, men gjort ett undantag gällande Tjock så att han kunde inställa sig vid rättegången. Uppgörelsen var sådan att så snart Tjock fått sin dom skulle han hämtas upp av militärpolis och föras till sitt kompani oavsett var i landet det befann sig. Dessvärre fick Tjock, kon och övriga vänta på hans ankomst eftersom kapten Gedda insisterade på att S:t Larsarna, vars socken han själv tillhörde, skulle avsluta den upp- 8

9 skjutna sammanslutningen med ett stop öl. Och det var en brokig skara om fem stycken med Tapper och Gedda inräknade. De tre andra S:t Larsarna hette Jonas From, Nils Bjugg och Samuel Ramklo. Det var Gedda som hade namngivit dem när de mönstrade och skrevs in i rullorna Naturligtvis var inte alla namn smickrande och ofta stämde det med utseendet eller sinnelaget. From var en normalbyggd yngling som skulle fylla tjugotre i höst. Blont hår, nästan kritvitt. Han var solbränd och i kvinnornas ögon en rar och söt pojke som inte gjorde en fluga förnär, alltid artig och väluppfostrad. Bjugg var tjugosex och Froms raka motsats. Han var smal, hade mörkbrunt vildvuxet hår och skägg, buskiga mörka ögonbryn och kraftiga manliga drag. Det fanns nästan inget pojklikt över honom, men han led utav dåliga tänder, därav namnet Bjugg som var en förkortning av tidigare Skörbjugg. Han gjorde allt för att dölja sina usla tänder och det var därför han aldrig rakade sig eller talade i onödan, för han skämdes så när damerna fick se hans ruttna tänder och tandkött. Tappers närmaste vän av de fem sammansvurna var Ramklo. Han var 24 år, robust och lång som få. Enligt mönsterrullorna mätte han hela sex fot och två tum. Han hade vågigt brunsvart hår och ett brett grin där en glugg skymtade som kvinnfolket i staden älskade. Ramklo log därför mer än gärna, just för att han visste att kvinnfolket föll för hans glugg. Han var en stor kvinnotjusare som inget hellre önskade än att få komma ut i världen och lägra kvinnor. Det påstods att han redan gått igenom alla kvinnor som fanns i nejden och att han nu behövde vigda sina jaktmarker. Ramklos far skämdes över sin sons syndfulla beteende. 9

10 Varje söndag efter gudstjänsten tvingades han försvara sin son mot anklagelser om begånget hor med någon av församlingsbornas fru eller dotter. Han bävade för den dagen bevis kunde framläggas, för det kunde bli en dyr historia om Ramklo dömdes för sina synder. Köttsligt umgänge före äktenskap såg man ej med blida ögon på. Uppåt tio daler silvermynt för mannen och hälften för kvinnan ifall det handlade om en förstagångsförseelse. Därefter höjdes bötessumman vid upprepade återfall och i värsta fall väntade avrättning för den som inte visade prov på bättring. Tio daler klingande silver var en hårresande summa för en fattig soldat som på pappret hade en årslön på åtta och en tredjedels daler silvermynt. Men det bekymrade inte Ramklo. Kunde man inte betala fick man plikta med kroppen och stå uppenbar kyrkoplikt. Några rapp i ryggen skulle en passlig karl kunna ta menade han, men det var lätt att skrävla. Han hade aldrig stått inför spöet. Däremot varit nära en gång. Ramklos omättliga aptit på kvinnor hade vid ett uppmärksammat tillfälle lett till ett tragiskt efterspel. En kvinna som blivit med barn hade nämligen drivits av socknens påtryckningar att lämna detta jordeliv genom hängning. Det blev aldrig styrkt att Ramklo var fadern, men alla visste vems säd som hade ställt till det. Efter en slitsam vandring genom den östgötska bygden nådde slutligen det lilla följet västra tullporten. Denna var på väg att stängas så de fick skynda sig in. Mörkret hade sänkt sig över staden och enstaka lyktor kämpade mot slukande skuggor. Alla fem gick på rad och lyckades inte undgå att bli föremål för nyfikna stadsbor. De urskilde sig klart i sina blåa rockar överdragna med kappor, bärandes musköter och värjor. 10