Guideböcker till historiska platser

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Personer & ord sid 3 4 (4 6) Förord sid 4 (7) Huvudtext sid 5 15 (8 29) OBS: Många sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: Klostret Escorial 1894 Totalt antal pdf-sidor: 15 st. Format: Liggande A4. Storlek: 16 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag E-boken publicerades: Originaltext publicerad: 6 januari Författare: Ebba Ramsay ( ) Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN Klostret Escorial 1894

3 LITE ORD & PERSONER Alfonso XII av Spanien. ( ) Spansk kung från 1874 till sin död Växte till stora delar upp i Wien och England. Anna av Österrike. ( ) Drottning över Spanien och Portugal och gift med kung Filip II. Var dotter till den tysk-romerske kejsaren. Anna av Österrike. ( ) Drottning av Frankrike som styrde landet mellan 1643 och Balart, Federico. ( ) Spansk journalist, poet och komiker. Är mest känd för diktsamlingen Dolores om sin döda fru. fgdfgdfgdf. dfdfdsfd. Carl III. ( ) Spansk kung från 1759 och kung av Sicilien från Hans namn stavas i dag Karl III av Spanien. fgdfgdfgdf. dfdfdsfd. Cellini, Benvenuto. ( ) Konstnär från Florens under renässansen. Är mest känd för sina verk som skulptör och guldsmed. fgdfgdfgdf. dfdfdsfd. Coello, Claudio. ( ) Barockmålare som anses vara 1600-talets främste spanske målare. de Bourbon, Don Francisco. ( ) Hertig av Cadiz och spansk kung, gift med drottning Isabella II av Spanien. Kallas i dag för Frans av Assisi. Don Carlos. ( ) Ärkehertig i Österrike under namnet Karl. Ferdinand av Österrike. ( ) Tysk-romersk kejsare från 1637, kung av Ungern från 1625 och kung av Böhmen från Var befälhavare för de katolska trupperna mot de svenska protestantiska trupperna under slaget vid Nördlingen Är i dag känd som Ferdinand III. Filip II av Spainen. ( ) Kung över Spanien och Portugal. Härskade också över Holland, delar av Italien och delar av Amerika. Lät uppföra klosterslottet El Escorial som stod klart Filip III av Spanien. ( ) Kung av Portugal och delar av Spanien från 1598 till sin död Son till Filip II och drottning Anna av Österrike. Fonda. Spanskt ord för värdshus. Isabella av Friden. ( ) Fransk prinsessa och spansk drottning. Var gift med Filip II av Spanien. Är i dag känd under namnet Elisabeth av Valois, kallades för Isabel de la Paz eftersom hennes äktenskap med Filip II innebar fred mellan Frankrike och Spanien. Isabella av Portugal. ( ) Spansk drottning och kejsarinna i det tysk-romerska riket. Var gift med kejsaren Karl V och mor till Filip II. Isabella II av Spanien. ( ) Spansk drottning under åren Tvingades fly landet och abdikera sedan hon utsett sin älskare till minister i sin regering. Karl V. ( ) Tysk-romersk kejsare från 1519 och spansk kung från Härskade över ett mycket stort område som omfattade delar av både Amerika och Afrika. Ludvig XIII av Frankrike. ( ) Kung av Frankrike och delar av Spanien från 1610 till sin död Nya Kastilien. Namn på en tidigare region i Spanien som omfattade centrala delarna av landet, bland annat huvudstaden Madrid. Namnet användes främst under och 1800-talen. Panteon. Namn på kyrka eller religiös byggnad med plats för många gravar eller där många olika gudar dyrkas. Ramsay, Ebba. ( ) Journalist, författare och chef för ett behandlingshem för epileptiker. 4

4 Forts: ORD & PERSONER Ribera, Giuseppe. ( ) Spansk konstnär som framför allt var verksam i Neapel. En av hans mest kända tavlor är Sankt Filips martyrium. Sierra Guadarrama. En ca 80 km lång bergskedja nordväst om Madrid. Bergskedjans högsta topp är meter hög. Tintoretto. ( ) Italiensk målare som var verksam i Venedig. Är mest känd för sina målningar Nattvarden och Korsfästelsen. Tizian. (ca ) Italiensk målare under den venetianska högrenässansen. Är mest känd för sina verk Jungfru Marie himmelsfärd och Venus från Urbino. Velázquez, Diego. ( ) Spansk målare och känd för sina många barockmålningar. Hans mest berömda tavla är Hovdamerna som finns utställd på Museo del Prado i Madrid. Veronese, Paolo. ( ) Italiensk målare som betraktas som en av de främsta i 1500-talets Venedig. Är känd för mästerverk som Mars och Venus och Bröllopet i Kana. FÖRORD Förr i tiden var det få som tilläts komma innanför murarna till klosterslottet El Escorial. I dag besöks byggnaderna av tusentals personer varje dag. I den här berättelsen från 1894 får du veta mer om det spanska kungliga klostret. Klosterslottet El Escorial i dag. För några hundra år sedan hade det varit otänkbart med det myller av folk som dagligen invaderar det här medeltida klostret. Då var det en plats för stilla studier där de många munkarna ofta fick sällskap av kungar och drottningar det här var något så märkligt som ett kungligt kloster. I den här berättelsen från 1894 får du en unik inblick i hur ett besök till klostret kunde gå till på den tiden. Berättelsen publicerades ursprungligen i tidskriften Ny illustrerad tidning och skrevs av den religiöst intresserade journalisten Ebba Ramsay ( ). Du får också läsa en genomgående beskrivning av byggnaderna, deras historia och spännande detaljer om de många spanska kungligheter som bott och ligger begravda här. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@e-boksbiblioteket.se 6 Copyright 2013 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken KLOSTRET ESCORIAL 1894 publicerades digitalt första gången på den 22 april Berättelsen är hämtad ur tidskriften Ny illustrerad tidning den 6 januari Textens originaltitel: Ett besök i Escorial. Författare: Ebba Ramsay [ ].

5 KLOSTRET ESCORIAL Publicerat i januari 1894 i Ny Illustrerad Tidning et var en strålande, högsommarlik oktoberdag, då vi med morgontåget från Madrid foro ut till Esco rial, eller som det på spanska heter: El Real sitio y monasterio de San Lorenzo del Escorial. Vi skulle ändtligen få besöka detta minnesvärda ställe, om hvilket vi under vår vistelse i Spanien hört och läst så mycket. Under de senaste dagarna hade dock våra förvänt ningar och entusiasm blifvit tämligen afkylda, ty amerikanska och engel ska turister på hotellet hade beredt oss på en missräkning vid åsynen af den kolossala byggnaden.»något särdeles skönt eller beundransvärdt erbjuder den icke», hade flera af dem sagt;»den gör blott intryck af något kolossalt, kallt och dystert, hvartill också den vidsträckta slätten, på hvilken den står, samt höststormarna, som vid denna årstid ryta omkring de gamla murarna, mycket bidraga». Snart hade vi tillryggalagdt de tvenne timmarnas järn- vägsfärd öfver Nya Kastiliens nakna högsklätt och stego ur vid den ett stycke från själfva staden belägna stationen Escorial. Vi afböjde både omnibusskuskars och vägvisares tjänster och lyckades efter några minuters het strid för friheten undkomma hela den skrikande och hojtande skaran. I allsköns lugn vandrade vi sedan landsvägen framåt mot klosterpalatset, hvilket vi redan sågo trona i allt sitt kolossala majestät på det sista utsprånget af Sierra Guadarrama, Madrids fruktansvärde fiende. Från dess toppar blåsa nämligen så iskalla vindar öfver hufvudstaden, att denna, trots den härliga sol, hvaraf den nästan oafbrutet belyses, har ett af de sämsta klimat i världen, och lunginflammation är, näst smittkoppor, den oftast förekommande dödsorsaken. Första anblicken af målet för vår färd var i sanning storartad och långt ifrån dyster, ty öfver oss hvälfde sig den molnfria, djupblå himmel, för hvilken Kastilien är ryktbart. Luften var ren och lifvande som ett lifselixir, och solljuset, bokstafligen bländande, tycktes liksom fylla hela atmosferen med glittrande, dansande ljusatomer. Vid framkomsten funno vi den lilla staden så pittoresk 8 9

6 och på samma gång så snygg och tilldragande, att vi blefvo helt förvånande. Gatorna voro stenlagda och försedda med en tillstymmelse till trottar samt ännu märkvärdigare i Spanien ordentligt sopade. Husen voro väl byggda och underhållna och det hela ganska olikt allt, hvad vi hittills sett af spanska småstäder. Vi förstodo nu smaken hos den spanska artistokratien, hvilken uti augusti och september månader lär strömma till den lilla nätta staden för att andas ut efter den kväfvande hettan i Madrid. De, som icke kunna följa drottningen och hofvet till hafsstranden vid San Sebastian, kunna åtminstone här i fint sällskap få godt af de svala fläktarna från Sierran och fylla sina lungor med ozon från den ändlösa ljungbevuxna slätten. Själfva kände vi oss allt ifrån första stunden betagna uti både luftstad och landskap och beslöto oss nästan genast för att här, där den största stillhet nu rådde, hvila ut ett par dagar efter vårt ansträngande reselif. Sedan vi gått förbi ett par fransk-spanska hotell med engelsk-amerikanska pris, träffade vi på en anspråkslös liten Fonda, där allt, personal, anordningar och mat, voro alltigenom spanska. Snart hade vi där gjort upp om rum med värden, gjort den vänliga, korpulenta värdinnan bekantskap, hälsat på och beundrat alla hennes barn och gingo så, ledsagade af en guide, genom en hel labyrint af små, branta gator till den märkvärdiga byggnad vi kommit att bese. Onekligen är den en af de allra märkvärdigaste byggnader i hela världen och imponerar, trots det fula i stilen, eller snarare, bristen på stil, blott genom storleken af den granitmassa, hvaraf den består. Vår ledsagare tycktes så väl känna till hvarje trappa, hvarje borggård, hvarje sevärdhet uti hela jättebyggnaden, att vi nu helt öfverlämnade oss åt hans ledning, begärligt lyssnande till hans förklaringar. Själf såg han så ovanligt intelligent ut och gaf så otvetydiga bevis på både språkkunskap och bildning, att vi, då han sade sig vara ryss och hetat Ivan, ovillkorligen togo honom för en ung man af god familj, hvilken, kanske för nihilistiska stämplingars skull, nödgats fly till utlandet och lefva där som landsflykting. Escorial är palats, kloster, kunglig begrafningsplats, museum och skattkammare allt på en gång. Numera inrymmer den stora byggnaden äfven ett seminarium för 180 elever. Det är omöjligt att ens försöka utförligt skildra allt, hvad som gömmes inom denna väldiga massa, som behöfde tjuguett år för att uppföras, och som kostade Filip II sex millioner dukater. För att bese allt måste man offra flera dagar af sin dyrbara resetid. Jag vill här blott i största korthet nämna något af det, som på mig gjorde mest intryck och sedan utförligare skildra besöket uti konungarnas grifthvalf, då detta troligtvis blott högst sällan blifvit besökt af resande från Norden. Kyrkan funno vi utomordentligt skön och tilltalande, trots dess jätteproportioner och den mörka osmyckade 10 11

7 granit, hvaraf den består. Önskade Filip imponera på eftervärlden, så måste man medgifva att han lyckats i sin afsigt. Högaltaret är obeskrifligt praktfullt och strålar bokstafligen af guld och ädla stenar och altarena i de fyrtio åtta sidokapellen äro knappast mindre dyrbara. De tvenne rikt skulpterade predikstolarna af alabaster höra äfven till kyrkans sevärdheter, äfvensom flera taflor af gamla mästare. Då jätteorgelns härliga toner brusade genom det höga hvalfvet och munkarnas sång föll in från läktaren, gjorde det hela ett skönt och outplånligt intryck. Ändlösa pelargångar leda in uti själfva klostret, där allt var inredt med en prakt, som med rätta kan kallas kunglig. I biblioteket visas en af de dyrbaraste samlingar af handskrifter världen äger jämte åtskilliga intressanta historiska porträtt, bland andra ett af Filip II, måladt af den store Coello året före hans död. Det var intressant att jämföra den sjuttio årige konungens drag med det porträtt af honom som tjuguårig yngling, hvilket finnes uti Louvres tafvelsamling. Det senare visar hans ungdomliga och ännu ganska vackra drag Filip ärfde nämligen något af sin moders stora skönhet från den tid då kejsar Carls hofmän brukade kalla honom»señor de Todo» (Herre till allt); detta däremot framställer ett gubbansikte, i hvilket man tydligen ser de djupa spår, lidelserna efterlämnat. Ögonen bilcka på en gång så kallt och dystert framför sig, och ett cyniskt drag kring munnen gör att man nästan med en rysning vänder sig bort. Hvilket lif låg icke emellan de tvänne porträtten! Böckerna i biblioteket äro alla bundna uti hvitt pergament och deras antal uppgår till tjugutusen. De ådraga sig den besökandes uppmärksamhet hufvudsakligen därför, att alla äro uppställda med ryggen inåt och bladen utåt. I klostret märkes dessutom kapitelsalen, hvilken utgör ett det rikaste tafvelgalleri, innehållande mästerverk af Tiziano, Veronese, Tintoretto, förutom Murillo, Velazquez och den hemske Ribera. På munkarnas träsniderier i den ädlaste stil prydda läktare märkas gamla notböcker skrifna på pergament, för hvilket ändamål Filip lät på en gång döda trettio tusen kalfvar. Äfven ser man i ett mörkt hörn den stol, i hvilken Filip brukade läsa sina böner, och genom en liten dörr ledande ifrån hans egna rum kunde han obemärkt inträda för att afhöra mässan. Det var just här han erhöll underrättelse om den stora segern vid Lepanto utan att afbryta sina andaktsöfningar eller förändra en min uti sitt ansikte. Den del af det kungliga palatset, hvilken Filip själf bebodde, är bibehållen oförändrad såsom den var, då han här afled. Hans trenne rum äro bara och nästan alldeles utan möbler, golfven belagda med tegel. Den grymme härskaren var till sist hård äfven mot sig själf, och man ser med en rysning in uti den lilla mörka alkov, där han uppgaf andan efter många dygn af kropps- och själskval. Hans stol, en 12 13

8 ostoppad trästol, och den pall hvarpå han brukade hvila sitt sjuka ben, finnas ännu i behåll. Den öfriga delen af palatset är modernt inredd och visade prof på lika mycken smak och konstsinne som prakt och lyx. Den kungliga familjen brukar årligen här tillbringa ett par dagar. I det kungliga privatkapellet ser man en utom ordentligt skön marmor-kristusbild af Benvenuto Cellini. Sedan vi besett allt detta, fingo vi till vår stora ledsnad veta, att det denna gång skulle blifva oss omöjligt att få inträde till konungagrafvarna. Ivan förklarade, att därtill behöfdes en särskild tillåtelse, hvarom man genom sitt lands minister måste göra anhållan. Det var nu med känsla af verklig grämelse vi nu betraktade grifthvalfvets stora järndörrar och nästan med afund sågo vi på huru en vaktmästare började skjuta ifrån de många bommarna och låsa upp de många låsen för besökande, som voro lyckligare än vi. Döm om vår glada öfverraskning, när en äldre herre med särdeles distingeradt yttre kommer fram till oss, presenterar sig för oss som president i en af Central-Amerikas republiker jag lade i hastigheten icke på minnet hvilkendera och inbjöd oss att åtfölja med honom ned uti konungagriften, då hans pass tillät honom att medtaga sju personer och hans svit endast bestod af fyra. Det var nu vår tur att blifva afundade af de öfriga turisterna, och vi kände oss till en början helt häpna öfver vår oväntade lycka. Strax därpå befunno vi oss på väg ned till grafhvalfven, och vår uppmärksamhet drog odelad till det vi där sågo. En trappa till höger förde till det så kallade Panteon de los Infantes, d. v. s. de salar, där spanska prinsar och prinsessor hvila tillsammans med de drottningar, som icke blefvo mödrar till regerande konungar. Vi däremot fördes utför trappan till vänster ned uti själfva konungagriften, ett kapell, beläget midt under kyrkans högaltare, som Filip II ordnade åt sin fader, kejsar Carl, och där han själf och nästan alla hans efterträdare blifvit begrafna. Detta kapell är fullt värdigt den tidens stolta och mäktiga Spanien och den dystre Filip. Det består af svart marmor med guldornament och imponerar såväl genom det rena och enkla i stilen som genom frånvaron af alla öfverflödiga prydnader. Äfven altaret var fullkomligt fritt från det krimskrams, hvarmed den katolska kyrkan så ofta förtager effekten af sin härligaste konst. Blott ett stort krucifix af matt guld höjde sig öfver altaret mellan tvenne vackra, svarta marmorpelare. Det hela gjorde ett gripande intryck i sin dystra, skönhet. Väggarna voro försedda med horisontella nischer, i hvilka kistorna, äfvenledes svarta med guldornament, voro inställda, fyra kistor i hvarje rad, räknadt från taket till golfvet. Hvarje konung hade sin drottning tätt inunder sig, och namnen stodo med guldbokstäfver på väggen öfver nischerna. Här lågo de nu alla, från och med Karl den femte 14 15

9 och hans sköna kejsarinna, Isabella af Portugal, och Filip II med sin fjärde gemål, Anna af Österrike, ända till den unge Alfonso XII med den ännu tomma nisch under sig, där en dag den trogna maka skall hvila, på hvars takt och klokhet hans vacklande tron och hans sons öde allt fortfarande beror. Tvenne tomma nischer vänta äfven på Isabella II och hennes gemål, Don Francisco de Bourbon, och öfver dörren till kapellet finnas ännu tvenne de sista. Med hvilken rysning skall ej drottningen-regentinnan kasta blicken dit upp, då den kungliga familjen årligen här infinner sig för att åhöra en mässa för de döda, huru skall ej hennes hjärta sammanpressas vid tanken på huru snart en af dem kan fyllas och af hvem! Det republikanska partiet, hvilket på senare åren hastigt tillvuxit, ser häruti en profetia eller ett löfte för framtiden och hoppas, att då dessa båda nischer blifvit fyllda, är det för alltid slut på konungadömet Spanien. Dessa konungagrafvar måste ovillkorligen på den besökande göra ett djupt intryck, och det var med dröjande steg vi lämnade det sköna kapellet för att besöka infanternas Pantheon. Detta grafhvalfs inredande under kyrkan påbörjades af drottning Isabella och fullbordades af hennes son. Här väntade oss en öfverraskning. Öfvergången från det mörka och dystra till det ljusa och jag hade så när sagt glada, var nämligen så hastig och oväntad, att vi hade svårt att fatta det vi allt fortfarande vandrade genom dödens boningar. Äfven här rådde enkelhet i stilen, och man har åstadkommit mycken effekt med litet nog. I korri dorer och salar detta Pantheon består nämligen af flera afdelningar äro golf, väggar och tak af glänsande hvit, polerad marmor, och allt detta hvita, som återspeglar hvarje ljusstråle, tycktes alldeles förtaga all dysterhet. Själfva sarkofagerna, uti hvilka kistorna gömmas, äro också hvita, och inskriptionerna på väggen öfver hvar och en äro af vackra röda och blå latinska bokstäfver, hviket alldeles borttager den sista anstrykningen af grifthvalf. För öfrigt voro de vackra till formen, betäckta med smakfulla reliefer i opolerad marmor, samt alla lika. Den första salen, tämligen stort tilltagen, var afsedd för den nuvarande konungafamiljen och dess anförvanter. På dess ena långvägg såg man redan sarkofager tillhörande hertigen och hertiginnan af Montpensier samt ett par af deras barn. Här skulle nu egentligen den sköna, unga drottning Mercedes hvilat, men hennes förtviflade make ville icke höra talas därom, utan redde hennes sista hviloplats ofvan jord uti själfva kyrkan, där den resande kan beundra det sköna, ständigt med friska blommor smyckade monumentet. Uti ett annat hörn af samma sal stod en ensam sarkofag, uti hvilken Alfonso XII:s unga syster, infantinnan Maria, sofver den sista sömnen, tidigt bortryckt af samma 16 17

10 sjukdom som brodern. En dag komma hennes systrar, infantinnorna Eulalia och Isabella, tillika med deras gemåler och barn, att bäddas bredvid henne. Skulle man döma af utrymmet i detta grifthvalf, så kommer det ännu länge att blifva godt om bourboner i Spanien. Nästa rum, till formen likt ett kapell, var helt litet, men innehöll något verkligen stort Don Juans af Österrike graf. Hvarje vän af historien känner sig ovillkorligen lifligt berörd vid åsynen af denne unge hjältes grift, ren och hvit som en jungfrus, och dock betäckt med en krigares stolta emblem. På den praktfulla sarkofagen hvilar hans ungdomligt sköna marmorbild. Han håller sitt dragna svärd i handen, lagerkransen omsluter hans panna och en vapensköld med den österrikiska örnen är lutad mot hans fötter. Inskriptionerna på sarkofagens sidor tala i stolta ordalag om segraren vid Lepanto, Europas räddare och Spaniens ära. Jag ville i hast afskrifva dem, men en väktare kom genast och hindrade mig. Man kan ej annat än glädjas åt att det 19:de århundradets Spanien slutligen som sig bör hedrat minnet af kejsar Carls tappre son, hvilken af Filip II ofta så hårdt behandlades, trots allt det nit och den framgång, hvarmed han tjänade honom. Här hvilar han nu, såsom han själf uti rörande ordalag uti sitt testamente begärde, bland de öfriga sönerna och döttrarna af sitt hus, han, den naturlige sonen, öfver hvars börd glansen af många segrar spred ett försonande skimmer. Den sal, vi nu beträdde, innehöll ett enda monument, placeradt i dess midt, tjänande som grafvård åt alla som barn aflidna spanska infanter och infantinnor. Det var särdeles vackert till formen samt rikt skulpteradt och inneslöt mången liten Fernando, Filip och Carlos, hvilka, om de fått lefva, kanske hindrat Spaniens hastiga lopp utför de höjder, hvartill det lyftes af storhetstidens regenter. Till och med de små Isabellor och Margaretor, som så tidigt gått bort, kunde uti ett land, där tronen är ärftlig äfven på kvinnolinien, hafva kommit att spela en betydande roll uti historien. Slutligen nalkades vi det innersta och sista af alla grafhvalfven, aflångt till formen och större än något af de föregående. Här voro sarkofagerna uppställda i tvenne rader, med en gång emellan sig. Till höger hvilade de fullvuxna infanterna, till vänster infantinnorna, jämte de drottningar, hvilka icke blifvit mödrar till regerande konungar. Med intresse sökte vi nu upp de namn, vi bäst kände till ur historien. Till höger tilldrog sig naturligtvis Don Carlos först och främst vår upmärksamhet. Inskriptionen vid hufvudet angaf blott namn, ålder och stånd och åtföljdes af ett språk ur en af Davids psalmer. Vid hans sida låg en annan Don Carlos, son af Filip III, den poetiske men sjuklige infanten, hvars bild af Velazquez möter oss uti Prados museum och som bortgick i blomman af sin ålder, samt hans broder kardinalen-infanten, den samme, 18 19

11 som under namn af ärkehertig Ferdinand af Österrike deltog i slaget vid Nördlingen. Han var den siste telning af det österrikiska huset i Spanien, som förmådde uträtta något. Efter honom kom idioten på tronen Carl III. På kvinnosidan intresserade vi oss mest för Filip II:s tredje drottning, Isabel de la Paz (Isabella af Friden), som hon på spanska kallades, annars Elisabeth af Frankrike, den grymma Katarina af Medicis älskliga, fromma dotter. Skön och god som hon var, blef hon allt ifrån första stunden särskildt älskad af folket därför att hon åt landet i hemgift medförde freden med Frankrike. Man hör ofta det påståendet att Filip aldrig skulle hafva älskat någon mänslig varelse, men man har svårt för att tro, att han icke skulle hafvat känt tillgifvenhet för den milda och sköna Elisabeth. Hennes porträtt bära vittne om hennes skönhet, hvilken äfven tycktes hafva gått i arf till den äldsta af de båda späda döttrar hon efterlämnade. Denna dotter var också den utaf Filips alla barn, hvilken han visade mest förtroende och kärlek. Såsom Don Carlos styfmoder har dikten kring Elisabeths minne lagt ett romantiskt skimmer, hvilken dock senare tiders historieforskning åter fråntagit henne, genom att uppvisa huru otänkbart ett kärleksförhållande mellan henne och styfsonen i själfva verket var, samt huru den olyckliga fiendskapen mellan Filip och hans son tillkom af helt andra orsaker. Länge förmådde Elisabeth icke lefva tillsammans med sin dystre make vid det stela spanska hofvet efter få års förlopp vissnade hon bort och dog i sin ålders blomma. Inskriptionen på sarkofagen talar uteslutande om hennes lifsgärning, den fred hon en söderns Fridkulla skänkte tvenne af krig utmattade folk. Ännu en sarkofag ådrog sig vår särskilda uppmärksamhet. Inskriptionen innehöll blott de orden:»margareta, dotter af konung Filip III». De intresserade oss att stå vid denna älskliga prinsessas stoft, om hvilkens sista stunder vi läst åtskilligt. Hon lär hafva varit en af dessa ovanligt begåfvade varelser, hvilka man plägar förutspå en tidig död. Tidigt moderlös och tidigt skild från sin äldre syster Anna Ludvig XIII maka som mycket älskade henne, aftynade hon sakta. Hon rörde sig uti de ståtliga spanska palatsens ödsliga salar, som kunde hon ej fatta huru hon kommit dit. Angripen af en af dessa smygande febrar, som skördade så många offer just bland de kungliga barnen, befann hon sig snart vid grafvens brädd. Den unga prinsessan älskade musik, och då hon en söndag i adventet låg på sitt yttersta, bad hon konungen att tvenne sångare från hofkapellet skulle få sjunga för henne. Själf valde hon det härliga Nunc dimittis:»herre, nu låter du din tjänare fara i frid», och under sången utandades hon stilla sin sista suck. Med högst få undantag hvila nu här alla medlemmar af husen Österrike och Bourbon, hitförda från den gamla 20 21

12 kyrkan»isidro el Real» i Madrid, där de ursprungligen begrofvos, men som måste rifvas. Med hvilka känslor spaniorerna själfva betrakta sitt Escorial, ser man bäst af följande sonett af Federico Balart, en af deras yngre skalder. Ett berg af gråsten, omkring hvilket stormen Än ryter vildt, än lugnar af och dör, Ett altare af guld, som dock tillhör Ett naket tempel, endast skönt till formen, Ett kungagrift i djupet lagd som grundval, Ett kors till krona i det höga blå, Ett kloster, större än ett slott, och så Ett slott, Det är du, Escorial, dock utan bäfvan Du sett hur seklen drogo dig förbi: Orubbligt står du i din stolta sträfvan Att, oförändradt, det du var förbli: Stort, starkt och dystert, än en bild du är Utaf den kung, det folk, som ställt dig där. Konungagriften i Escorial

13 Filip II:s rum. Benvenuto Cellinis marmorkristusbild i Escorial. Filip II:s graf

14 Klostret i Escorial

15 Koret i klosterkyrkan i Escorial